Vilken kalkyl är bäst för klimatet?

GÄSTINLÄGG FRÅN LUNDS UNIVERSITET

Nuvarande utsläppsmått missar viktiga effekter av handeln mellan länder. Professor Astrid Kander har en lösning. Nu har hon fått tre miljoner kronor för att rita om den globala utsläppskartan och undersöka vilken betydelse den nya modellen kan få för FN:s internationella klimatförhandlingar.

Ska varorna på import eller export? Nuvarande metoder missar att ge incitament att får ner utsläppen från antingen det ena eller det andra. Det gör inte Astrid Kanders nya utsläppsmått som i högre grad fångar in handeln mellan länder i sin kalkyl.

Astrid Kander är professor i ekonomisk historia med inriktning på energiutveckling och hållbar utveckling vid Ekonomihögskolan. Hon är också en medveten konsument. Cyklar till jobbet, äter mest vegetariskt, och sopsorterar. Samtidigt, som ekonom, vet hon att såväl politiker och företag som konsumenter behöver rätt incitament och styrinstrument för att ställa om till en mer hållbar utveckling. Ett av dessa är hur man mäter koldioxidutsläpp och de nuvarande måtten har brister.

• Lite förenklat kan man säga att nuvarande utsläppsmått antingen bortser från utsläpp kopplade till ett lands import eller utsläpp kopplade till exporten. Därför leder utsläppsmåtten till fel klimatpolitik eftersom de missar viktiga effekter av länders utrikeshandel, säger Astrid Kander.

Därför har hon, tillsammans med filosofen Magnus Jiborn, lanserat en ny metod för att redovisa utsläpp som löser detta på ett elegant sätt. Metoden ger större incitament för politiker att satsa på grön teknik även för exporten och för den enskilde konsumenten att hjälpa till att få vårt klimat på fötter igen. Men låt oss först backa bandet lite.

Så fungerar nuvarande utsläppsmått

Klimatdebatten domineras idag av två metoder för att redovisa nationella koldioxidutsläpp. Den vanligaste är produktionsmetoden som också ligger till grund för ländernas officiella redovisning till exempelvis FN. Här räknar man alla utsläpp från produktionen av varor och tjänster inom landets gränser. Allt från närodlade morötter till rostfritt stål på export.

Produktionsmetoden har kritiserats för att den inte tar hänsyn till utsläpp som vår konsumtion orsakar på annat håll i världen, till exempel genom att vi importerar produkter som tillverkats med smutsigt teknik från utlandet. Rika länder i väst har därför anklagats för att ”städa sin egen bakgård, men slänga över skräpet till grannen”.

Konsumtionsmetoden är ett svar på den kritiken. Då redovisar man utsläpp från produktionen av de varor och tjänster som landets innevånare konsumerar, oavsett var i världen de uppstår. Det innebär att utsläpp som sker i exempelvis Kina för att producera svenska konsumtionsvaror räknas som Sveriges ansvar.  Konsumtionsmetoden inkluderar landets import i kalkylen medan utsläpp från den del av produktionen som exporteras räknas bort.

Konsumtionsbaserad redovisning är problematisk eftersom den inte tar hänsyn till klimateffekterna av ett lands export, eller till investeringar i klimateffektiv energi och produktionsteknik i exportindustrin. Det spelar alltså ingen roll om ett land använder stenkolsproducerad el och ineffektiv teknik för sin exportindustri, detta blir ju importlandets ansvar.

• Produktionsmetoden skapar inga incitament att minska klimatpåverkan som orsakas av landets import, medan konsumtionsmetoden skapar inga incitament att minska klimatpåverkan som orsakas av landets export. Nuvarande mått missar alltså miljöpåverkan från handeln mellan länder, säger professor Kander.

En mer rättvis klimatkalkyl

Astrid Kanders nya redovisningmetod är en hybrid av produktions- och konsumtionsmetoden. Hennes kalkyl utgår från konsumtionsmetoden men ger, liksom produktionsmetoden, också incitament till investeringar i ren teknik som minskar utsläpp i exporten. I mångt och mycket förenar den det bästa av två världar.

• Varje land hålls helt ansvarig för sin produktionsteknologi till exporten samtidigt som man är ansvarig för innevånarnas totala konsumtion, säger Astrid Kander.

För att utveckla en metod som tar hänsyn till effekter av utrikeshandeln har Astrid Kander tagit hjälp av så kallade NEGA-emissioner. NEGA-emissioner är ett mått på de globala utsläpp som inte blivit av till följd av att produktionen förlagts till ett mindre istället för ett mer koldioxidintensivt land.

Anta exempelvis att Sverige exporterar 1000 ton stål till Kina, som producerats med koldioxidsnål svensk el. Eftersom den svenska stålproduktionen är mer klimateffektiv än den kinesiska minskar de globala utsläppen jämfört med om Kina hade producerat stålet själv.

• Vi beräknar omfattningen av de utsläpp som inte blir av tack vare ett lands jämförelsevis mer klimateffektiva export. Dessa negativa eller sparade utsläpp, så kallade NEGA-emissioner, kommer sedan det rena exportlandet till godo, säger Astrid.

När ett land exporterar till ett annat land som har mer nedsmutsande teknologi för samma varugrupp får det tillgodoräkna sig NEGA-emissioner vilka motsvarar mellanskillnaden mellan utsläppen från produktionen i det exporterande landet och de utsläpp som skulle ha blivit av om samma varor producerats med importlandets teknologi. Samtidigt behäftas det importerande landet med motsvarande EXTRA-emissioner.

• Om NEGA-emissioner är moroten att investera i smart teknologi när man exporterar produkter så är EXTRA-emissioner piskan att se över sin produktionsteknologi när man importerar varor, förklarar Astrid Kander.

En stor fördel med att räkna på det här sättet är att länder kan tillgodoräkna sig investeringar i ren teknik och koldioxidfri energi som vatten, vind och biobränslen, även för exporten. I Kanders metod tjänar alla länder på att maximera sina NEGA-emissioner och samtidigt begränsa sina EXTRA-emissioner. I praktiken innebär det att röra sig mot en koldioxidneutral produktion för alla varor man handlar med internationellt.

• Metoden ger länderna ansvar för det som de kan påverka: sin egen konsumtion, genom individuella val, och landets teknik och energisystem, genom politik, säger hon.

En metod för klimatförhandlarna

Under 2013 fick Astrid Kander närmare 8 miljoner kronor i anslag till forskning om hållbara energisystem. I ett av dem, Utrikeshandelns påverkan på koldioxidutsläpp, finansierat av Energimyndigheten, ska hon att undersöka vilken betydelse hennes nya metod kan få för FN:s internationella klimatförhandlingar.

Projektet är ett samarbete mellan forskarna Astrid Kander och Magnus Jiborn i Lund och Tommy Wiedmann och Dan Moran i Sydney, Australien. Med hjälp av en omfattande databas över CO2-flöden i global handel som finns vid universitetet i Sydney ska man göra beräkningar av såväl konsumtionsbaserade utsläpp som NEGA-emissioner från 1990 och framåt.

Genom att inkludera utrikeshandeln i modellen ger Kanders och Jiborns klimatkalkyl rätsida på ländernas incitament att minska sin klimatpåverkan. Om metoden vinner gehör i klimatdebatten kan metoden visa sig bli ett viktigt styrinstrument i ett framtida klimatavtal. Ja det är en kittlande tanke. Att redovisning skulle kunna rädda klimatet.

Sveriges utsläpp med olika mått

1) Produktionsmåttet utgår från utsläppen som skett inom ett lands gränser. I produktionsperspektivet har Sverige koldioxidutsläpp på 7 ton/person och år.

2) Konsumtionsmåttet räknar man utsläpp från de varor som konsumeras i landet oavsett var i världen de produceras. I konsumtionsperspektivet har Sverige koldioxidutsläpp på ca 9 ton/person och år.

3) NEGA-justerat konsumtionsmått. NEGA-emissioner är undvikna utsläpp globalt sett genom ren export. Detta mått utgår från konsumtionsmåttet men gör det det möjlighet för länder att fullt ut tillgodoräkna sig investeringar i ren teknik och koldioxidfri energi som vatten, vind och biobränslen, även för exporten. Med detta sätt att räkna har Sverige koldioxidutsläpp på cirka 4 ton/person och år.

Två krav på en redovisningsmetod för utsläpp

För att en redovisningsmetod ska fungera effektivt som instrument för minskade utsläpp, bör den uppfylla två krav:

1. Summan av alla länders nationella utsläpp ska vara lika med de totala globala utsläppen. Annars finns inget som garanterar att man faktiskt uppnår de globala klimatmålen även om varje enskilt land uppfyller sina åtaganden.

2. Ansvaret bör fördelas i förhållande till vad olika länders invånare faktiskt kan påverka. Det gäller nivå och sammansättning på den egna konsumtionen och det egna landets energisystem och produktionsteknologier.

 
Intressant? Artikeln publicerades först i Lunds Business Review 2014 >>
Läs Henrik Killanders kolumn om NEGA här >>
Astrid Kander föreläser om den nya metoden den 12 juni i Lund vid ekonomisk-historiska dagen på temat ”Tillbaka till framtiden: Vad kan vi lära av historien?”. Evenemanget kräver ingen anmälan och är öppet för allmänheten men här kan du läsa mer om seminariet på Facebook och visa att du kommer.