KRÖNIKA: Parisavtalet – djävulen finns alltid i detaljerna.
Alla som är engagerade i klimatfrågan – och vi är många – har jublat de sista dagarna över det faktum att Parisavtalet nu är i hamn. Villkoren för att avtalet ska träda i kraft är uppfyllda.
Många hade sina farhågor att EU-länderna inte skulle klara av att enas. Men Polens motstånd kämpades ned i Miljörådet och dagarna efter röstade EU-parlamentet med förkrossande stora röstsiffror för en ratificering. Och därmed kan avtalet träda i kraft.
Så nu är det formella över. Inte ens en seger för Trump kan ändra på detta. Med detta inte sagt att en seger för Trump inte skulle skapa problem. Tvärtom. Klimatarbetet skulle skadas svårt om världens största ekonomi började aktivt obstruera. Men själva avtalet skulle vara säkrat.
Men frågan måste ställas: Jublar vi i förtid? Ratificeringen var egentligen aldrig problemet. I vart fall inte sedan USA och Kina tog snabba beslut och skrev under avtalet i somras. Den stora utmaningen har hela tiden legat i implementeringen. Om målsättningarna i avtalet ska ha en chans att uppfyllas – både målet om att undvika större uppvärmning än 2° C och, inte minst, strävan om att inte överskrida 1,5° C, så behöver omfattande åtgärdsprogram komma på plats nu.
Om vi går tillbaka till Parismötet så vet vi att de löften om utsläppsreduktioner som FN:s medlemmar lämnat inför Paris inte på långt när räcker för att klara målen i avtalet. Om inte mer görs i form av kraftfulla åtaganden under de närmaste åren kommer förutsättningarna att klara 1,5° C att vara definitivt borta. Chanserna att nå tvågradersmålet skulle vara starkt reducerade.
IPCC har definierat en kolbudget för att klara tvågradersmålet med 2/3 sannolikhet. Vad som återstår att släppa ut – totalt – är mindre än 800 gigaton CO2e. Det är mindre än tjugo år med nuvarande utsläppsnivå.
Sedan är frågan hur många av oss som egentligen är nöjda med ett upplägg där chanserna att klara tvågradersmålet bara är 66 procent?! Om vi skulle öka sannolikheten till, säg 80 procent, så reduceras den kolbudget som återstår väsentligt. Och ska vi klara målet om 1,5° C så är kolbudgeten mindre än 400 gigaton CO2e. Det innebär att utsläppen måste gå mot noll inom tio år.
Det finns en faktor som kan öka manöverutrymmet. I de flesta av IPCC:s scenarier talas om så kallade negativa emissioner. De innebär att vi minskar volymen koldioxid i det naturliga biologiska kretsloppet. Den teknik som vanligtvis omnämns är så kallad BECCS – att elda upp biomassa för energiändamål och sedan neutralisera koldioxiden genom att begrava den i geologiska formationer. Kruxet är att de volymer det är frågan om är mycket stora. För att neutralisera säg fem gigaton CO2e årligen (drygt tio procent av de totala utsläppen i dag) skulle det krävas odling och skörd av biomassa för energiändamål på en yta större än Indiens, sannolikt under många decennier. Forskarna är med rätta tveksamma till om detta över huvud taget kommer att vara möjligt i en värld med 9-10 miljarder människor och där konkurrensen om land och vatten kommer att vara hård.
Det finns andra möjligheter till negativa utsläpp – som massiva skogsplanteringar, att bygga kol i jordbruksmarken, att blanda träkol i marken, att stimulera tillväxten av mikroorganismer i havet, att öka byggandet i trä – för att ta de mest diskuterade exemplen. Det bästa vore rimligen att satsa på flertalet av dem. Men de volymer det är frågan om är under alla förhållanden en utmaning.
Så hur man än ser det så kommer det att krävas radikala åtgärder för att klara Parismålen. De indikativa utsläppsmål som FN:s medlemmar lämnade in före Paris räcker ingen vart. Men den debatten är det få som vill föra. I stället handlar diskussionen om hur många länder som ratificerat avtalen och de allra senaste dagarna jublar man över att avtalet formellt är i hamn.
Det känns litet tveksamt att störa glädjen. Men någon måste vara slaven på vagnen. Min uppfattning är att världens länder tar generande lätt på Parisavtalets implikationer. Djävulen finns alltid i detaljerna, denna gång i implementeringen.
Egentligen har ingenting hänt sedan Paris som visar att länderna har insikt på djupet om att de löften man givit är klart otillräckliga. I inget land ser vi hittills prov på åtgärder initieras som innebär en radikal brytning med status quo. Elfordon är på gång. Sol och vind byggs ut i ökande takt. Men det går för långsamt, alltför långsamt.
Även i Sverige är takten för låg. Den senaste budgeten innehåller förslag i rätt riktning, men långt ifrån tillräckligt. Det enda försvaret för att inte mera görs är att Miljömålsberedningens förslag är ute på remiss och att förslag på bred front kommer att läggas nästa år. Låt oss hoppas det. Men det är ändå obegripligt att inte mera görs för att till exempel rusta upp järnvägen i närtid eller att ett beskattningssystem införs för bilismen som gynnar kolsnåla fordon och kraftigt missgynnar motsatsen. Bilförsäljningen de senaste åren slår nya rekord och bensin och diesel dominerar starkt. Ett annat memento är att den nya livsmedelsstrategin inte verkar ha tagit nämnvärt intryck av Parisavtalets målsättningar.
Dagen efter Parismötet stod följande att läsa i The Guardian:
Besluten i Paris är ett mirakel jämfört med vad de kunde ha blivit, men en katastrof jämfört med vad de borde ha varit!
Författare var George Monbiot. När euforin efter Paris har lagt sig – och vi har fått perspektiv på besluten – är det lätt att hålla med Monbiot. Svagheten var naturligtvis att ingenting sades i Parisavtalet om hur målen ska nås. Tiden är kort. För varje månad som går utan mer kraftfulla åtgärder så blir världen alltmer beroende av negativa utsläpp. Det är en ytterst riskabel framtid.
Anders Wijkman
Supermiljöbloggens fasta krönikörer heter Johanna Grant, Mattias Svensson, Kitty Ehn och Anders Wijkman. Åsikterna är krönikörernas egna och behöver varken spegla åsikter från övriga krönikörer eller Supermiljöbloggens skribenter.
För diskussioner är ni välkomna till Supermiljöbloggens facebooktrådar, och för rättningar och tankar kring innehållet får ni gärna kontakta krönikören eller SMB-redaktören Beatrice Rindevall.
