Du kan trycka Shift + S för att få fram sökfältet när som helst och Esc för att stänga det.
Tryck ENTER för fler resultat, då kan du även förfina din sökning.
    Stäng
    Debatt Krönika

    Konsumtionsutsläpp måste också minska – klarar politiken det?

    Bild av Tumisu from Pixabay Foto: Tumisu från Pixabay

    Den sista februari ska miljömålsberedningen lägga fram förslag om svensk konsumtion – även import och utlandsflyg – ska styras upp så att klimatutsläppen minskar. Behovet att minska svenskarnas stora klimatavtryck är inget att tvivla på – men klarar politiken att ta de obekväma steg som krävs? Förhandstipsen ser inte så ljusa ut.

    Världens utsläpp räknas huvudsakligen per territorium, det vill säga landet där de uppstår ansvarar för att minska dem. Sveriges utsläpp ligger på cirka 50 miljoner ton, fem ton koldioxid per invånare och år. Men vår stora import och inte minst livliga utlandsflygande gör att svenskens totala konsumtion medverkar till närmare dubbelt så mycket utsläpp.

    Så frågan är nu om den här konsumtionen ska förses med klimatmål. Intressant nog finns på regional nivå, i bland annat Västra Götaland, en bred uppfattning inom politik, forskning, näringsliv och förvaltning att ett statligt, överordnat mål skulle ge klimatarbetet en rejäl skjuts framåt. Det framhöll det regionala klimatrådet i en debattartikel i höstas.

    Allt fler kommuner och regioner pekar på och har antagit egna mål om att begränsa konsumtionsutsläppen. Men frågan är extremt laddad på den statliga nivån, där ansvaret att utfärda styrmedlen i hög grad ligger. Inte minst under ett valår.

    Men landets politiska överbyggnad måste ta sitt ansvar, av följande skäl: En mycket liten del av befolkningen har fattat det privatmoraliska beslutet att inte flyga mer av klimatskäl. Andra försöker hitta alternativ till att långflyga, eller ransonerar det, medan åter andra inte kan tycka att det finns anledning att avstå från något som inte uttryckligen förbjuds eller förklaras skadligt. Och så finns de som inte överhuvudtaget bryr sig och heller aldrig kommer att göra det.

    ”De som blir upprörda över enskilda människors resande borde bli mer upprörda över att vi inte sätter mer tryck på våra politiker för att få till de där strukturella kollektiva lösningarna som behövs” uttalade sig filosofen Gustav Arrhenius i en DN-intervju för en tid sedan i en intressant reflektion.

    Uttalandet sätter ett särskilt finger på frågan om hur långt politikens styrande av medborgarnas livsstil och konsumtionsval ska sträcka sig. Men jag vill vända på frågan. Hur lite är det rimligt att politikerna styr? Om Miljömålsberedningen – som vissa uppgifter tyder på – gör ett rejält magplask i slutet av denna månad och inte förmår samla sig till något förslag om klimatmål för svenskarnas konsumtion av utlandsflyg, importerade klimatgasstinna brasilianska biffar, kinesiska cyklar gjorda av planetens klimatovänligaste stål, med mera, är följande tolkning rimlig: svenska politiker vill individualisera klimatansvaret och förlägga det huvudsakligen hos väljarna för att slippa riskera sina egna positioner.

    Jag vill påstå att man isåfall befinner sig i dåligt sällskap. För det är inte väljarna, medborgarna, som förvaltar och har ett avgörande inflytande över de storskaliga systemen som driver vårt samhälle. Det finns konsumentmakt, javisst, men den enskilda medborgaren är främst en kugge i maskineriet. Och vad den enskilda kuggen gör bryr sig inte alltid grannkuggen så mycket om. När tidningen The Guardian i höstas dristade sig att lista USA:s tio värsta individuella klimatbusar, fäste jag mig vid vad en av de uppräknade, oljejätten Chevrons advokat, anklagades för: individualisering av ansvaret att konsumera klimatskadlig olja.

    Denne person har, framhöll tidningen, skapat stor ångest och frustration hos många medborgare genom att framhäva deras personliga ansvar för klimatkrisen och förtiga och nonchalera att det ju är bolaget, som tillhandahållit den skadliga produkten, som är mest ansvarigt.

    När Chalmersprofessorn och dåvarande IPCC-ledamoten Christian Azar tog upp problemet med det individuella ansvaret i sin bok ”Makten över klimatet” svävade han inte på målet om var det tunga ansvaret för att baxa samhället och världen åt rätt håll ligger. De som har styrmedlen i sin hand, politikerna, måste bestämma sig för att använda dessa. Ansvaret hos oss vanliga invånare, då? Jo, vår insats måste bli att inse behovet av att ställa om vår ekonomi och vår konsumtion och att ge våra politiska företrädare mandat att fatta besluten som med lock och pock, pekpinnar, piskor och morötter får oss att beträda denna nödvändiga väg, framhöll Azar i intervjuer redan för många år sedan.

    Man ska se processen som ett växel- och samspel mellan olika samhällsområden och -skikt. Så här träffande beskrev nyligen DN:s kulturchef Björn Wiman detta förhållande i en krönika:

    Motsättningen mellan individ och struktur är falsk. Det är inte antingen eller. Individuella val och politiska beslut förutsätter och förstärker varandra. Man kan inte med ena handen ”strukturellt” motverka förbrännelsen av Amazonas skogar och med den andra anbefalla enskilda människor att fortsätta frossa i brasiliansk oxfilé.

    Med detta sagt måste jag återvända till en svår detalj kring frågan om hur svenskarnas konsumtion ska få ett klimatmål. Ett bråk har utbrutit i Miljömålsberedningen om viktningen av importerade och exporterade utsläpp. Och här finns problem. För det går att hävda att logiken bakom resonemanget kräver symmetri. Eftersom till exempel Kinas ”egna” territoriella utsläpp minskar om svenskarnas andel av dem ska bokföras på Sveriges konto, skulle man kunna kräva att utsläppen från svenska exportprodukter till Kina räknas som kinesiska, och att även detta utsläppssaldo byter land.

    Det skulle säkert gå att upprätta en sådan här Svarte–Petterlista i saldona och slå fast hur dessa volymer ska clearas mellan länderna. Men jag gissar att det är krångligt, och säkert skulle kunna vara ett skäl för svenska parlamentariker att förklara sig oense och strunta i hela klabbet.

    Kan man hoppas på en kompromiss, trots allt? Ingen politiker från höger till vänster behöver väl tvivla på att Sverige och svenskarna har ett alldeles för högt klimatavtryck och att det är högre än vad som släpps ut inom landets gränser. Så höj istället för sänk ambitionen, både hemma och i EU. Bygg ut och skärp EU:s utsläppshandel, inbegrip livsmedelssektorn i den och inför klimattullar gentemot länder med (ännu) lägre utfästelser än unionen.

    Och så hade det varit underbart om vi, den svenska valmanskåren, hade kunnat betraktas som seriösa, tänkande och ansvarstagande individer av våra politiska företrädare. För egen del känns det som att man ser mig mest som en bortskämd barnunge som måste få lite karameller för att gå till valurnan i höst.

    Klimatomställningen är nödvändig för att trygga att mina, och alla andras, barn, barnbarn och barnbarns barn får en hygglig framtid på planeten Jorden. Jag begär inte att den ska kunna genomföras utan att det märks. Den som hävdar att det går ljuger.

    Jan Lindsten, skribent på Supermiljöbloggen

    Den här krönikan har tidigare publicerats i en äldre version i Gotamedia AB. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Fler krönikor och ledare från Supermiljöbloggens skribenter hittar du på SMB Opinion.

    Stötta SMB

    Sedan 2010 har vår ideella redaktion drivit miljödebatten framåt genom nyhetsbevakning och granskningar. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.
    Här kan du läsa vad pengarna går till.

    Tipsa!

    Tipsa oss

    Har du något du tror vi missat och kanske borde skriva om? Vi tar tacksamt emot alla tips du kan bidra med. Maila direkt till tips@supermiljobloggen.se eller fyll i formuläret nedan.