”Just nu ser det dystert ut för klimatomställningen”

Omställningen av världens energisystem från fossilt till förnybart hackar tyvärr betänkligt. Kol och olja är fortfarande mycket starka maktmedel – och nu verkar även de sällsynta metallerna som behövs i den gröna omställningen att bli vapen i kampen om geopolitiskt herravälde. Det skriver SMB:s krönikör Filip Johnsson, men konstaterar också att politiker i Sverige borde vara trygga att genomföra klimatpolitik. För det finns ett betryggande stöd från befolkningen.

KRÖNIKA Varje år håller jag föreläsningar i ett par olika kurser som kopplar till energi och klimat. Jag brukar då ge en bild över hur det går med det globala klimatarbetet. Som jag berört i två tidigare krönikor är en avgörande faktor i klimatarbetet om världen lyckas fasa ut utvinningen av de fossila bränslena. Men detta ser tyvärr mörkt ut.

I föreläsningarna brukar jag följa upp en artikel som jag och en kollega år 2018 skrev i tidskriften Climate Policy i vilken vi analyserade världens enorma fyndigheter av kol, olja och gas och det hot dessa utgör mot klimatet. I artikeln konstaterade vi att trots kraftig expansion av förnybar el och effektiviseringar av våra energi- och industrisystem så hade andelen fossil energi i världens energiförsörjning i flera decennier legat nästan exakt på 80 procent.

Svag klimatpolitik där det finns gott om kol och olja

Vi såg också – föga förvånande – att de regioner som har stora inhemska fyndigheter av fossila bränslen hade fortsatt att utvinna dessa med oförminskad eller ökande styrka och att klimatpolitiken var svag i dessa regioner.

Det sorgliga är att under de sex år som förflutit sedan dess, är andelen fossil energi fortsatt nästan så gott som exakt samma. Andelen har sjunkit något litet, från lite över 80 procent år 2018 till att idag ligga strax under 80 procent. Människan har väldigt svårt att bryta fossilberoendet trots att vi har en massa alternativ, vilka dessutom ofta är billigare än det fossila.

Mycket av förklaringen till svårigheten för världen att ändra kurs bort från det fossila handlar om geopolitik. Fossila tillgångar utgör ett geopolitiskt maktmedel som kopplar till det fossila samhällets olika typer av affärsområden och tillhörande infrastruktur.

Försämrat geopolitiskt läge

Med dagens försämrade geopolitiska situation ligger vi om möjligt ännu längre från den nödvändiga omställningen. Ett exempel är det geopolitiska spelet kring de sällsynta metaller som behövs i den gröna omställningen där Kina dominerar den globala marknaden.

Kina har uppnått dominans inom utvinning och bearbetning av dessa metaller genom en kombination av statliga stöd, reglerad export, låga lönekostnader och svag miljölagstiftning. Ingen vet hur detta kopplar till dagens kris i Northvolt (lyssna gärna på reportaget om Kinas roll i batterikriget i Sveriges Radios programserie Konflikt). Sedan 2014 har Kina en uttalad så kallad ”comprehensive national security”, alltså en omfattande strategi för att bli självförsörjande.

Enligt vissa har denna inte bara målet att göra västekonomierna mer beroende av Kina, utan syftar även till att försvaga de transatlantiska relationerna och minska västs inflytande på den globala scenen.

Riskabelt öka beroendet av Kina

Men är det inte bra om Kina ställer om och blir föregångare? Så skulle det kunna vara, men med tanke på att Kina och Ryssland fördjupar sin relation så känns det riskabelt om övriga världen tvingas öka sitt beroende av Kina. Speciellt då dessa länder rör sig i ökad auktoritär riktning. Demokratier som EU inklusive Sverige har än så länge ambitionen att vara föregångare i klimatomställningen (även om det just nu känns lite si och så med det i Sverige).

Men även i Europa ser vi mörka moln med framväxande högerpopulism som till exempel ifrågasätter stödet till Ukraina. Nu senast med valet i Österrike, där det högerpopulistiska FPÖ blev största parti. Partiledaren Herbert Kickl betraktar ungerska premiärministern Viktor Orbán som sin förebild, är anhängare av både Putin och Trump och kallar sig ”Volkskanzler” (en term som även Hitler använde).

Här hemma då? Här fortsätter det tröttsamma skyttegravskriget om vind- eller kärnkraft och i DN läser jag Youtube-debattören Henrik Jönssons replik på en ledartext av DN journalisten Max Hjelm. Jönsson menar att de svenska klimatmålen är omöjliga att nå, och att politikerna borde erkänna detta.

Sverige har unika förutsättningar nå klimatmålen

Mot bakgrund av ovanstående kommer det förvisso vara mycket svårt att begränsa jordens uppvärmning till 1,5 grader, vilket är i linje med Jönssons slutsats. Men att hävda att Sverige med våra i det närmaste unika förutsättningar inte skulle kunna nå våra egna uppsatta mål och därmed agera föregångare i klimatomställningen känns extremt småaktigt och bakåtsträvande.

Självklart är målen möjliga att nå, men då krävs det vilja, framsynthet och naturligtvis att endast en begränsad del av befolkningen intar samma inställning som Jönsson. Glädjande nog verkar det senare också vara fallet. SOM-undersökningen visar att mer än två tredjedelar av Sveriges befolkning är oroade över att de klimatåtgärder som görs är otillräckliga för att bromsa klimatförändringarna. Detta är självklart inte detsamma som att det finns ett brett stöd för alla klimatåtgärder.

Men SOM-resultatet pekar ändå på att politiken borde kunna känna sig trygga med att genomföra och motivera klimatåtgärder här och nu, även om dessa inte kommer uppskattas av hela befolkningen, och speciellt inte av Henrik Jönsson.