Misslyckade gröna satsningar långt mindre dyra än fossilsubventionerna

Det finns mycket starka motkrafter som skrattar gott hela vägen till banken när det går illa för företag som deltar i den gröna omställningen. Men dessa fossila intressen lyfter långt högre subventioner för fortsatt kol- och oljekonsumtion än vad den gröna omställningen kostar skattebetalarna. Det skriver Mattias Goldmann i helgens krönika och ställer frågan om på vems sida du själv står.

KRÖNIKA Alla var där. Miljöfolk, ingenjörer, analytiker och riskkapitalister trängdes när elbåtstillverkaren Candela firade tio med stort party lägst ut i Frihamnen. I mottagningen minns de oss från när vi testade båten en alldeles särskilt ruggig novemberdag för sex år sen. Då var de ett tiotal på fabriken, nu är de 220, snart ännu fler för beställningarna på den eldrivna pendlingsfärjan rullar in. Förutom i Stockholm så ska den snart användas i Saudiarabien, på Genèvesjön, i Berlin, kanske på västkusten, kanske i Norge, i Australien och Nya Zealand och en drös med andra ställen som Candela inte får berätta om än.

Välfyllda orderböcker kan också de som ska tillverka det fossilfria stålet i Norrbotten vittna om. De som vill producera klimatneutral cement berättar om ett oerhört intresse från byggindustrin, köparna står redan på rad för Heart Aerospace elflyg, volymerna av hållbara flygbränslen som kan produceras av matrester och annat avfall är intecknade åratal i förväg och när jag frågar Scania varför deras elbussar inte syns i Mobility Swedens statistik har svaret inget att göra med bristande efterfrågan, utan fördröjda leveranser och att andra marknader kan vara viktigare än den svenska.

Kan det ens vara tanken att alla ska lyckas i omställningen?

Klart det inte går bra för alla – men är det ens tanken? En omställning i stenhård global konkurrens om ledarskap, där ingen enda är för långsam, för dyr, har för konventionell teknik? Och var tanken bakom varje bolag att de skulle lyckas, eller fanns det de som mest ville attrahera kapital? Fanns det någonsin realism i att tillverka billiga elbilar i Landskrona, som Uniti påstod att de skulle göra, legitimitet i Unipers påståenden om produktion av hållbara flygbränslen i Sollefteå eller trovärdighet i Cakes svindyra, kantiga elmopeder? 

Många kommer att gå bra, andra ska sållas bort och däremellan har vi såna som Northvolt. Kinesiska staten stöttar sina tillverkare strategiskt, långsiktigt och mycket. Kanada stöttade med 20 miljarder för batterifabriken där, Tyskland med 10 miljarder, Sverige med… 600 miljoner. Svenska staten lägger drygt 30 gånger mer på billigare bensin och även om sambandet är diffust så är signalen tydlig om vad staten prioriterar.

I Norge finns redan en batterifabrik i malpåse; ägarna tjänade bättre på att bygga i USA. Också i Sverige kan vi få den typen av ofrivilliga museum. Inte över en grön bubbla, utan över fossila konvulsioner som drog med oss ner i det kolsvarta djupet. 

För det är inte klimatet, framtida generationer eller ens dagens skattebetalare som vinner när gröna satsningar punkteras. Mångdubbelt större och därtill växande medel går till att hålla det fossila under armarna. De som skrattar hela vägen till banken är de fossila krafterna. De vet att dödsdansen har börjat, omställningen är oundviklig; El från solen och vinden billigare än kraft från underjorden, att hindra klimatkatastrofen oändligt lönsamt jämfört med resan utför stupet.

Jamsa inte aningslöst med i kritikerkören

Men brytpunkten går att skjuta på och enskilda marknader att förflytta från föregångare till eftersläntrare. Också Kina ler i mjugg; vill vi inte konkurrera genom att stötta omställningen utan försöka fördröja den med tullar och tariffer? Är inte det rent självskadebeteende för vår redan hårt utsatta lilla världsdel?

”Vi vet inte vilka de är, men vi vet att de inte vill oss väl.” Det sade forne miljöministern Andreas Carlgren när kampanjen mot Sveriges gröna omställning började för nästan tjugo år sen – att det finns stora motkrafter i omställningen är varken nytt eller kontroversiellt. De märks i stort och smått, i myter som sprids och i krediter som avvisas.

Det tråkiga är de som aningslöst jamsar med när kritikerkören tar ton. Kanske är det missriktad, men genuin oro över Sveriges framtid – hur det nu ska bli bättre av att förbli vid det gamla? Kanske är det de som inte har investerat i tid och nu av smutsig skadeglädje deltar i prickskyttet mot omställningens galjonsfigurer. Kanske är det de som vill verka kunniga och utan att kolla fakta upprepar någon fossilfinansierad ekonoms felfyllda beräkningar? Säkert är i alla fall att det saboterar för Sverige.

I detta har också du och jag ett val; dras med i drevet eller stå upp för den omställning som behövs. Vad väljer du?