PhD Björn Hassler: ”Miljöforskare och aktivist, funkar det verkligen?”

Är det möjligt att bedriva miljöforskning i enlighet med vetenskapens egna kriterier, och samtidigt vara aktivist? Den frågan ställer sig Björn Hassler, docent och lektor i Miljövetenskap vid Södertörns högskola i Stockholm, idag i ett debattinlägg på Supermiljöbloggen.

Under de tjugo år jag har sysslat med miljövetenskaplig forskning, har attityden jag möts av när jag i olika sammanhang presenterar mig som miljövetare förändrats. Från att primärt ha betraktats som forskare, som en yrkesperson som förväntas sätta förståelse och kritisk granskning framför ideologisk åsikt, har det blivit allt vanligare att bli bemött som, först och främst, aktivist. Likt förr, när den som mötte prästen ofta tittade ned och för säkerhets skull bekände sig skyldig till allehanda försyndelser, möts jag allt oftare av en något skamsen uppsyn, där man, något tvekande, bedyrar att man regelbundet besöker återvinningsstationer och, åtminstone ibland, väljer kravmärkta produkter fast de är dyrare. Något verkar ha hänt med människors syn på vetenskap, i alla fall om den handlar om miljön, religionen och politiken.

Högst sannolikt är jag inte ensam bland kollegor miljöforskare att ha upplevt denna förändring. Utan tvekan har många av oss gjort vårt bästa för att leva upp till den nya tidens syn på vad en miljövetare ska vara. Idag är det närmast omöjligt att skilja miljöprofessorer från Greenpeaces eller Naturskyddsföreningens eller andra intresseorganisationers företrädare när de framträder i media. Inte sällan påminner de, likt prästen, om synden, ansvaret och vår eländighet i största allmänhet. När företrädare för skrået intervjuas i tidningar, radio och TV – där många av oss gärna vill synas – handlar det mer om vilka förändringar som måste till, än om vad vi tror oss förstå och vad vi är mer osäkra om. Utan tvekan finns en stark förväntan om att vi forskare ska tala om hur framtiden blir och vad vi måste göra för att rädda vår miljö och framtid. Som om vi kunde förutsäga framtiden…

Dess värre har det akademiska reflekterandet över denna nya roll för oss miljövetenskapare som sanningssägande miljöaktivister lyst med sin frånvaro, även om det finns enstaka undantag. Mycket sällan har miljövetarens roll i politiken kritiskt granskats och analyserats. Detta är förvånande, eftersom man i forskningen kring vetenskap och politik ofta utgår från att forskningens, och forskarens, självständighet och integritet tenderar att stå i konflikt med politiskt inflytande. Ju närmare forskningen och forskaren kommer de politiska beslutsorganen, desto större är risken att kunskapen politiseras. Det politiska inflytandet tär då på forskningens förtroendekapital. Även om den sanningssägande och politiska miljövetenskapen kan skänka popstjärnestatus åt de mest vältaliga och massmediala av oss, hotar den att långsiktigt åderlåta miljövetenskapens kunskapssökande och därmed hela disciplinens trovärdighet. Eller hållbarhet, om man så vill.

Någon kanske invänder att beskrivningen av miljövetenskap som varandes impregnerad av politik och uttalat ideologisk är orättvis. Många, eller i alla fall några, miljöforskare söker enträget efter kunskap utan att snegla åt vetenskapsrådens ökade krav på ”samhällelig relevans”, falla för frestelsen att opportunt vända sig åt det håll det luktar forskningsmedel eller vrida om kappan efter hur den miljöpolitiska vinden för tillfället blåser.

Det är sant, min beskrivning är svepande och i viss mån orättvis. Miljöforskningen är bred, och det finns plats för många olika sätt att se på sin professionalitet. Det finns också gott om kompetenta miljöforskare som menar att man kan bedriva saklig och opartisk forskning samtidigt som man är uttalat politisk, i politiska partier, miljöorganisationer eller på annat sätt. Frågan som behöver ställas kvarstår dock: Även om forskaren själv kan hålla isär sina roller som forskare och aktivist, hur vet politiker, media och allmänhet när denne forskare pratar vetenskap och när hon pratar politik? Och kanske än mer pregnant: Om de skattebetalare som bekostar vår forskning börjar tvivla på vår förmåga att hålla isär vetenskap och politik, är inte detta ett problem, alldeles oavsett hur säkra vi själva är på att ha funnit den helige graal, i vilken sanningen om framtiden ryms?

Men problemet kanske är värre än så, och inte bara finns i betraktarens öga. Även om det kan vara känsligt, måste frågan ställas:

Är det möjligt att bedriva miljöforskning i enlighet med vetenskapens egna kriterier, och samtidigt vara aktivist?

För att svara på den frågan, måste man definiera vad som skiljer politik från vetenskap. Som tur är, finns en enkel metod för detta. Om svaret kommer först, och frågan sedan, handlar det om politik. Här vet man vart man vill, och det gäller att hitta de argument som biter bäst. Denna metodik har i den kritiska litteraturen ibland kallats för selektiv vetenskap, eller med andra ord, ett letande efter de argument som visar att det man redan från början visste var korrekt faktiskt också var, korrekt.

Om istället frågan kommer först, och sökandet sedan går ut på att hitta de mest trovärdiga svaren på denna fråga, handlar det om vetenskaplig metodik. Svaren kommer sist i händelsekedjan, efter att ha konfronterats med så mycket observation och reflektion som möjligt. För att underlätta sökandet efter fel och brister, och därmed föra kunskapen framåt, uppfanns den kollegiala granskningen som ett sätt att uppmuntra kritik och ifrågasättande. Även om det finns en stor mängd olika vetenskapliga metodiker med inneboende styrkor och svagheter, förefaller det svårt att trovärdigt hävda att sökandet efter relevant kunskap görs bäst om man vet svaret på frågan man ställer från början.

En relevant fråga i sammanhanget är huruvida vi ”måste” satsa mer på miljön i allmänhet, och klimatet i synnerhet, såsom tongivande miljöprofessorer ofta hävdar. Gång efter annan uttalas i media att ”vetenskapen visar” att vi måste satsa mycket mer än vi gör idag på att minska utsläppen av klimatgaser. Är det sant? Måste vi det? Poängen är här att frågan huruvida vi verkligen måste det, inte kan besvaras av vetenskapen. Vi kan ha en, kanske välgrundad, ståndpunkt att vi borde satsa mer på klimatarbetet. Men detta är en politisk, och inte en vetenskaplig, ståndpunkt. I grund och botten handlar det om vi hanterar våra gemensamma resurser, ingenting annat.

Ståndpunkten att ”miljön är så viktig att den går före allt annat”, är ohållbar. Få, om någon, skulle hävda att vi bör satsa alla resurser på att minska vår miljöpåverkan och följaktligen ingenting på skola, sjukvård, välfärd eller något annat. Inte heller är ståndpunkten att man inte bör ”ställa olika mål mot varandra” hållbar. Det är just det som det handlar om. Det är en politisk prioritering vad vi ska satsa våra resurser på. Då handlar det just om att ställa olika, prioriterade mål och ambitioner mot varandra. Det är frågan vi aldrig kommer runt.

Om vi inte vill satsa alla resurser på att minska koldioxidutsläpp eller andra klimatgaser, bör vi då satsa mer eller mindre på kemikalierisker, bevarande av naturresurser, skydd av jordbruksmarker, biodiversitet eller på problemen med främmande arter som hotar våra ekosystem? Än svårare blir det om de nödvändiga övergripande frågorna ställs, om vi ska satsa mer eller mindre på miljöåtgärder, fattigdomsbekämpning, tillgång till rent vatten för alla människor, mänskliga rättigheter, fredsskapande åtgärder eller på något annat. Det här är frågor som måste få ställas och ingående diskuteras. Här har vetenskapen inga svar att erbjuda. Frågorna kräver politiska avvägningar, något som forskare inte behärskar bättre än andra. Forskare ska i ett demokratiskt samhälle inte, inte ens de som funnit sanningen, ha större inflytande över sådana här svåra avvägningar än andra medborgare. De här frågorna är alldeles för viktiga för att tillåtas bli nedtystade av ett offentligt diskussionsklimat, där svaren är givna och frågorna inte får ställas.

Björn Hassler

Docent och lektor i miljövetenskap vid Södertörns högskola