”Vi skriker ut vår förtvivlan för mödrar på andra platser i världen”

DN:s Erik Helmerson skriver i en ledare att ”bara primadonnor skriker åt Ulf Kristersson”. Sanningen är att det är klimataktivister som är oroliga för sina barns framtid, skriver forskaren Jeannette Eggers i en debattartikel.

DEBATT. Jag är forskare. Jag har läst en hel del av forskningen som i vetenskapliga ordalag beskriver vilken framtid vi går till mötes om vi inte bemöter klimat- och hållbarhetskrisen som den existentiella kris den är.

Det är ingen lätt läsning. Det går inte att blunda när man på riktigt har tagit in den samlade kunskapen om hur förtvivlat akut och allvarligt läget är. För oss, för våra barn, för allt annat liv på den här underbara planeten som är vårt enda hem.

Eftersom jag anser att med kunskap kommer ansvar, engagerar jag mig på min fritid i klimat- och hållbarhetsfrågor. Som aktiv medborgare. Eller, om man vill kalla det så, som klimataktivist.

”Om mödrar som förlorat sina barn skriker ut sin förtvivlan till någon bortförklarande politiker är det en sak. Det handlar det inte om här.” 

Så skriver Erik Helmerson in en ledare i DN, efter att Ulf Kristersson jämfört klimataktivister – som har stört en AW för att uppmärksamma regeringens helt otillräckliga klimatpolitik – med ”totalitära krafter”. 

Fast det är ju just detta vi klimataktivister faktiskt gör. Vi skriker ut vår förtvivlan för mödrarna på andra platser i världen. För framtida mödrar och barn. För våra egna barn vars framtid hotas av regeringens bristande ansvarstagande. 

Helmerson erkänner att klimatet är en ödesfråga. Han menar att den måste lösas med politik och dialog. Hur ska det gå till, när regeringen på alla sätt undviker det demokratiska samtalet, eftersom de konsekvent undviker frågor från media gällande klimatpolitiken och gör sig otillgängliga för dialog med klimataktivister? När media samtidigt brister i ansvarsutkrävande journalistik och till och med gör sig till nyttiga idioter för ett klimatförnekande parti? Vilka medel finns kvar då?

Jag är inte bara forskare. Jag är också mamma. Och jag har upplevt det värsta som kan hända en förälder. För 17 år sedan dog mitt barn. Min förstfödda son. Jag höll hans livlösa kropp i mina armar innan jag ens fick en chans att lära känna honom.

Sorgen var nästan outhärdlig. Det gjorde fysiskt ont, sorgen genomträngde varje cell i min kropp och fanns där, hela tiden. Jag levde i en bubbla av sorg och förstod inte hur livet bara kunde fortsätta utanför denna bubbla. Hur skulle jag någonsin kunna bry mig om livets små bekymmer? Hur skulle jag någonsin känna glädje igen?

Efter 17 år finns sorgen och saknaden kvar. Numera oftast i bakgrunden, ibland knappt kännbar, men ibland sköljer den över mig som en tsunamivåg. Och så kommer det nog vara under resten av mitt liv. Min son finns alltid med mig, i mitt hjärta. Saknaden efter honom kommer jag bära med mig tills jag själv dör.

Att veta att vi utsätter många andra människor för den hemska erfarenhet det innebär att förlora det käraste man har, helt i onödan, på grund av vår ohållbara livsstil, gör mig rasande. 

Redan idag drabbas många barn världen över av klimatrelaterade effekter som svår torka, översvämningar och brist på mat och vatten. Barn som redan är utsatta, till exempel på grund av fattigdom, drabbas först och värst.

Enligt UNICEF väntas 110 miljoner barn bli klimatflyktingar inom 30 år om vi inte börjar ställa om globalt. I takt med att klimatkrisen eskalerar tvingas alla barn att växa upp i en allt farligare värld. Klimat- och hållbarhetskrisen hotar barnens hälsa, överlevnad och framtid. 

Jag har numera även två underbara barn i livet. Det känner jag enorm stor tacksamhet för. Det finns inte mycket som jag inte skulle göra för mina barns skull. Jag är övertygad om att det är en känsla jag delar med de flesta föräldrar. Det är en känsla som är universell. Och det är den starkaste drivkraften i mitt klimatengagemang. Jag vill kunna se mina barn i ögonen och säga: jag gör vad jag kan för att trygga er framtid.

Vi har ett val. Forskningen är tydlig. Vi kan fortfarande förhindra de värsta konsekvenserna av klimat- och hållbarhetskrisen. Om vi agerar kraftfullt. 

Vi har ingen tid att förlora. Vi lever i en avgörande tid för mänskligheten. Våra val idag påverkar framtiden för oss, våra barn och framtida generationer i tusentals år. Att inte agera är också ett val.

Vi måste fråga oss: vilka vill vi vara i denna tid som är så avgörande för mänskligheten? 

Jeannette Eggers
Forskare inom hållbart skogsbruk