Den klimatpsykologiska paradoxen – varför händer inget?

Trots domedagsperspektiv och nya vetenskapliga bevis för klimatkrisens allvarliga konsekvenser så går omställningen i samhället sakta. Varför händer inget? I sin bok What we think about when we try not to think about global warming beskriver den norske psykologen och ekonomen Per Espen Stoknes den klimatpsykologiska paradoxens fem barriärer — och hur vi kan bryta oss igenom dem.

Stoknes, som leder Centrum för grön tillväxt på Handelshögskolan i Oslo, skrev boken med frustrerade klimatforskare, journalister och vanliga klimatengagerade människor som vill se förändring i en omställning som går så trögt. Han sökte förklaringar genom att koka ned resultaten från ett flertal studier inom psykologi, sociologi och socialantropologi.

I sin bok beskriver Stoknes fem olika barriärer som hindrar oss från att ta in obekväm vetenskaplig information och hur vi kan ta oss genom dem för att komma ifatt verkligheten. För att vara lättare att komma ihåg börjar alla barriärer på bokstaven ”D”.

1. Distance – Klimatförändringar känns som något avlägset, antingen geografiskt och socialt. Glaciärer och isbjörnar som medierna rapporterar om är något som få har sett på nära håll och cykloner och översvämningar drabbar oftast fattiga människor som lever under omständigheter som känns främmande för rika västlänningar.
2. Doom – Domedagsperspektivet i medierapporteringen avtrubbar oss. Varje vecka läser vi om smältande isar, naturkatastrofer eller döende hav. Stoknes menar att för mycket katastrof­varningar slår tillbaka. Människor vänjer sig vid skuldkänslan och stänger av mentalt. Resultatet blir passivitet.
3. Dissonance – Kognitiv dissonans är en inre konflikt mellan vad vi vet och vad vi gör. Det gör ont att leva med dissonans, men att ändra beteenden är svårt. Det är ett skäl till att desinformation och kampanjer mot klimatforskning får genomslag. Vi vill att forskarnas slutsatser ska vara fel, eftersom det minskar det inre obehaget när man fyller bensintanken eller flyger.
4. Denial – Smärtsam dissonans leder vidare till förnekelse, vi förtränger det obehagliga och lever vidare som vi alltid har gjort. Det handlar inte om ignorans, intelligens eller brist på information, utan om självförsvar.
5. iDentity – Det kan handla om nationell, lokal, professionell eller politisk identitet. Om du till exempel är konservativ och vill ha lägre skatter och minskad roll för staten, så kan konsekvenser av det klimatforskarna säger provocera. Då söker du fakta som passar bättre med dina värderingar.

Det vanligaste sättet att försöka bryta barriärerna har varit att presentera mer och starkare fakta. Men det fungerar inte, enligt Stoknes, snarare stärker det försvaren.

Det handlar istället om att göra klimatfrågan nära och personlig i stället för avlägsen och abstrakt. Sociala normer och nätverk är viktiga, menar Stoknes. Till exempel har solcellspaneler i villaområden visat sig ha en smittsam effekt. Direkt feedback som visar att det vi gör betyder något fungerar bättre än svårtolkad statistik.

En annan slutsats är att klimatsmarta beslut ska vara enkla att fatta för att lösa problemet med dissonans. Om standardinställningen på skrivare är dubbelsidig utskrift blir det ett naturligt val. Konsumenter kan få bättre information om elförbrukning i affärerna. Torkskåpet som kostar mest kan vara billigast på sikt – och klimat­vinsten kommer på köpet.

I stället för katastrofscenarier kan åtgärder kopplas till hälsa och att försäkra samhället mot risker. Människor skapar mening i sina liv genom berättelser. När det gäller klimatförändringen har domedagsperspektivet dominerat, anser Stoknes.

Visionerna liknar helvetet i västerländsk kristendom, vi brinner för att vi syndat. Vi behöver nya berättelser, som fungerar för olika grupper. Sådana har också börjat växa fram.

För att uppmuntra till handling behövs nya berättelser om klimatet. Det kan handla om mål för utveckling som fokuserar på livskvalitet snarare än pengar och en natursyn som handlar mer om ansvarsfullt förvaltande än utnyttjande. Återförvildande, att göra stadsområden mer attraktiva genom mer utrymme för natur, är ett exempel. Det handlar om att erkänna en smärtsam verklighet och samtidigt aktivt röra sig mot en positiv framtid.