Du kan trycka Shift + S för att få fram sökfältet när som helst och Esc för att stänga det.
Tryck ENTER för fler resultat, då kan du även förfina din sökning.
    Stäng
    Analys

    Goldmann: L säger en sak men gör en annan

    Foto: Mattias Goldmann

    Vad kan Liberalerna bidra med i klimatomställningen nästa mandatperiod? Mattias Goldmann analyserar partiernas klimatpotential inför valet 2022 utifrån samtal i podden Klimat for dummies.

    Liberalerna har utsett inte en utan tre klimatpolitiska talespersoner. Det pekar på höga ambitioner, och i det Kristersson-ledda högerblocket dit L nu entydigt hör aspirerar L på den gröna ledartröjan.

    Men i samtalet med Helena Gellerman, som ändå får ses som talespersonernas talesperson, gnager en fråga hela tiden i bakhuvudet: L har surrat sig vid en överenskommelse där den tidigare huvudfienden och det långt större SD ingår, och SD vill i princip inget av det L föreslår.

    ”Tidiga insatser ger störst effekt” anger L i sitt klimatpolitiska program. Gellerman, med 35 år i transportbranschen, fokuserar i Klimat for Dummies mycket på transporternas omställning när hon ska exemplifiera vad som bör göras tidigt. Det är logiskt också eftersom transportsektorns klimatmål är det mest akuta – till 2030 ska dess klimatpåverkan ha minskat med 70 procent jämfört med 2010 och då måste tempot öka. 

    Men i praktiken är det mycket av transportsektorns omställning som L snarast vill senarelägga. De har medverkat till sänkt skatt på fossila drivmedel (men inte på förnybara) och driver nu att den ska sänkas till under EU:s lägsta nivå.

    Varför vi ska vara sämre än EU alls tillåter är inte lätt för Gellerman att förklara och även själva L:s inriktning på gemensamma EU-beslut som man sedan följer får sig en törn. I Liberalernas klimatprogram står att ”fossilt bränsle ska beskattas likvärdigt oavsett användningsområde”, men det struntade L i för bara någon månad sen när de i riksdagen röstade igenom en retroaktivt (!) sänkt skatt på drivmedel för jord- och skogsbruket – raka motsatsen till det nyligen antagna programmet. 

    Liberalernas ”säg en sak, gör motsatsen” fortsätter med reduktionsplikten. På sin webb skriver de: ”Andelen elbilar ökar, men det som verkligen kan minska utsläppen är att byta till fossilfria bränslen i bilar som redan rullar. Reduktionsplikten ska göra just det. År för år ökar kravet på minskade utsläpp från bensin och diesel.”

    Detta ”år för år” är över nu, L kunde inte ens vänta till den beslutade kontrollstationen den 15 september, fyra dagar efter valet, utan medverkade till att frysa plikten strax före sommaren. Detta alltså innan de måste samordna sin politik med partier ”på sin sida” som vill sänka reduktionsplikten till EU:s miniminivå. 

    Desto snabbare ska det gå med laddinfrastrukturen, även om den elektrifieringskommission som L under Sabuni insisterade på nog snarare var en lastbilstillverkares och en pr-firmas idé än L:s egen. L:s och Gellermans argumentation är inte helt självklar för ett liberalt parti.

    De jublar på goda grunder över att elektrifieringen gått så fort men vill ändå öka den statliga inblandningen nästan på samma sätt som V anger. Varför inte lita på marknaden åtminstone för laddinfrastruktur för personbilar? 

    Kärnkraftens stimulanspaket strider mot L:s klimatprogram, som slår fast att ”styrmedel ska vara teknikneutrala”. L föreslår trots det att subventionera kärnkraften med kreditgarantier på 400 miljarder – inget annat energislag kan ansöka om medlen, inte heller t.ex. energilager eller effektiviseringssatsningar.

    Hur det blir liberal politik att gynna enskilda energislag på det här sättet är inte lätt att förstå – utom om man tar med att mångmiljardsatsningen är det som tydligast förenar L med M, SD och KD. Hur lång tid det kan ta att få nya reaktorer på plats uttalar inte Gellerman sig om, i en för frågan välkommen nykterhet jämfört med en del andra påhejare. 

    Energieffektivisering är central för L, logiskt om ny kärnkraft dröjer och de inte vill göra särskilt mycket för andra fossilfria energislag. L är de enda som i sin klimatrapport nämner det beslutade, men av många bortglömda målet att Sveriges energianvändning normerat mot BNP ska vara halverad 2030 jämfört med basåret 2005. Samtidigt slår L fast att ”produktionen, distributionen och användningen av el kommer att behöva fördubblas inom 20 år”, närmast som att det vore ett egenvärde och utan att presentera vad analysen baseras på.

    Nyttja skogen mer, menar L, i strid med delar av miljörörelsen som betonar att mer skog måste stå kvar. Hur det ska kombineras med skydd av biologisk mångfald, som L historiskt värnat, framgår inte av klimatprogrammet, och L:s principer för hur biomassan ska användas är minst sagt diffusa, de skriver att ”marknaden är bäst lämpad att avgöra hur biomassa ska användas” men omedelbart därefter att ”styrmedel måste utformas så att biomassan används där den har högst förädlingsvärde.”

    Antingen ska marknaden råda, eller ska styrmedel styra – här bör L bestämma sig. Helt klart är det i vart fall inte klimatnyttan som ska styra, om L får bestämma. Jordbruket är i L:s klimatrapport enbart en plats där det bör bli lättare att placera solceller – på andra håll har L fler förslag än så men nog är det lite knapert…

    En nationell klimatbudget avvisas av L, Gellerman tycker att Sverige har så många andra styrmedel som kan säkerställa måluppfyllelse. De vill inte heller – som C – ha ett nationellt mål för negativa utsläpp, men vill fånga in tio miljoner ton koldioxid 2030 och det dubbla fem år senare. Här kan de forna liberala partierna säkert enas – jämte L är det C som har högst ambitioner på området. 

    Klimatanpassning: Luddigt och slirande. Tyvärr behöver vi inte bara minska vår klimatpåverkan utan också anpassa samhället till ett förändrat klimat. Liberalerna anser att ”staten ska samordna, och vid större insatser, delvis bekosta det växande behovet av klimatanpassning”. Men vad är ”större insatser” och vad är ”delvis bekosta”? Det får vi inget svar på, vare sig av Gellerman i podden eller L i sina skrifter. 

    Allt detta pekar på oklarheter i L:s egen politik, men också på höga ambitioner åtminstone på sina håll. Men oklarheterna, motsägelserna, att L skriver ett och gör ett annat, skapar en oro för att det inte är med någon väldigt tyngd och styrka L skulle försvara sina ingångsvärden i en Kristersson-ledd konstellation.


    Mattias Goldmann är klimatdebattör och författare till boken Klimatsynda!. Lyssna på podden Klimat for dummies.

    Läs också SMB:s partigranskning av Liberalernas miljö- och klimatpolitik. All vår valbevakning hittar du under Val2022.

    Stötta SMB

    Sedan 2010 har vår ideella redaktion drivit miljödebatten framåt genom nyhetsbevakning och granskningar. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.
    Här kan du läsa vad pengarna går till.

    Tipsa!

    Tipsa oss

    Har du något du tror vi missat och kanske borde skriva om? Vi tar tacksamt emot alla tips du kan bidra med. Maila direkt till tips@supermiljobloggen.se eller fyll i formuläret nedan.