Svenskt Näringslivs kamp mot miljörörelsen: en historisk genomgång

Timbro och dess finansiär Svenskt Näringsliv har genom lobbyarbete och desinformationskampanjer aktivt format den svenska klimatdebatten i femtio års tid. Supermiljöbloggen har kartlagt Timbros och Svenskt Näringslivs långa historia av att legitimera klimatfördröjande budskap.

---

Läs övriga delar av SMB:s granskning av landets största tankesmedja:
Första delen: Tankesmedjan som fördröjer Sveriges klimatomställning 
Andra delen: Timbro, Bryssel och klimatet
Tredje delen: Svenskt Näringslivs inflytande i media – vilseleder om klimatet

---

Svenskt Näringsliv är Sveriges största branschorganisation bestående av 60 000 företag. Den bedriver med hjälp av sina dotterorganisationer lobbying för att främja näringslivets intressen. Den mest prominenta av dessa är Timbro, landets största tankesmedja.

SMB har tidigare skrivit om Timbros kopplingar till organisationer och forskningsinstitut finansierade av fossilindustrin. Aktörerna, som Timbro själva återkommande refererar till i sitt eget påverkansarbete, ägnar sig bland annat åt vinklad forskning och dyra lobbyistkampanjer för att påverka klimatpolitik och sprida misstro mot klimatsatsningar. 

Timbro är medlemmar i det globala nätverket Atlas Network som delvis är finansierat av fossila aktörer. Atlas Network har bland annat mottagit över 1 miljon dollar från ExxonMobil sedan 1998 samt drygt en halv miljon dollar från oljemiljardärerna Koch mellan åren 1997-2017. Genom nära band med konservativa och liberala politiker i bland annat Sydamerika, Kanada, USA och Storbritannien har Atlas Network i flera decennium lobbat mot klimatpolitiska förslag samt spridit desinformation kring klimatförändringar. Organisationer inom Atlas Network har även varit inblandade i Brexit-rörelsen och agerat propagandaorgan åt tobaksindustrin.

The Intercept beskriver Atlas Network som “…ett libertarianskt nätverk som aktivt format politiken i land efter land och agerat som en dold förlängning av amerikansk utrikespolitik…”. Svenska tankesmedjor anslutna till Atlas Network inkluderar Ratio, Centrum för Rättvisa, Free Trade Europa, samt nätpublikationen Svensk Tidskrift. 

Timbro är även medlemmar i Epicenter, ett nätverk bestående av nio europeiska tankesmedjor. Flera Timbroanställda är listade som medarbetare på Epicenters hemsida, bland annat Timbros före detta chefsekonom Jacob Lundberg som nyligen anställts som sakkunnig på finansdepartementet.

Epicenter är i sin tur startat och finansierat av Institute of Economic Affairs (IEA) som är Atlas Networks främsta partner i Storbritannien. IEA är en brittisk tankesmedja som bland annat hävdat att klimatförändringarna inte mestadels beror på mänsklig aktivitet och att dess effekter inte kommer bli negativa. IEA har under åren tagit emot massiva donationer från klimatskeptiska tankesmedjor samt oljebolag såsom BP och ExxonMobil.

Timbros argumentation om miljö- och klimatpolitik har slående likheter med de fossilfinansierade systerorganisationernas förslag och retorik. I den senaste delen av SMBs granskning av Timbro och Svenskt Näringsliv kommer vi ge exempel på hur denna retorik vuxit fram, vilka aktörer som varit drivande, samt hur deras opinionsbildning påverkat svensk klimatdebatt ända sedan 70-talet.

Historien om Timbros roll i svensk klimatdebatt

I en nyligen publicerad forskningsartikel har forskarna Kristoffer Ekberg (Chalmers Universitet) och Victor Pressfeldt (Lunds Universitet) analyserat publicerat material gällande miljö- och klimatfrågor från tankesmedjor finansierade av Svenskt Näringsliv. Analysen fokuserar främst på forskarna och industripersonligheterna Marian Radetzki, Tor Ragnar Gerholm och Lars Bern.

Radetzki, Gerholm och Berns bakgrund inom akademin och näringslivet med fokus på energifrågor har gett dem en trovärdighet i klimatdebatten. Under åren har de förekommit frekvent på ledarsidor, seminarium och i intervjusoffor. Svenskt Näringsliv, Timbro och andra närliggande organisationer har sedan 70-talet använt deras argument för att försvara sin klimatfördröjande agenda.

”I artikeln argumenterar vi för att den svenska miljö- och klimatdebatten, i likhet med övriga samhället, sett ett uppsving för argument där marknadslösningar sätts i centrum, men också idéer om en linjär utveckling vad gäller samband mellan tillväxt och miljövänlighet. Alltså idén att tillväxt per automatik leder till en bättre miljö.” – Ekberg och Pressfeldt i intervju med SMB.

Följande text är delvis baserad på artikeln skriven av Ekberg och Pressfeldt, samt ytterligare material från arkiverade hemsidor, tidningsarkiv, och andra publikationer. Slutsatserna är SMBs egna.

70-talet: starten på den svenska miljörörelsen och grundandet av Timbro

År 1970 publicerades den omtalade boken ”Limits to Growth” av Romklubben – ett sällskap bestående av politiker, FN-personal, statsråd, forskare, ekonomer och affärsledare. Limits to Growth varnade för hur den nuvarande utvecklingstakten och populationstillväxten otvivelaktigt skulle leda till en tömning av naturliga resurser.

Då hotet om en gräns för ekonomisk tillväxt inte rimmade väl med näringslivets affärsintressen väcktes ett sällan skådat miljöintresse hos affärsledare och politiker. Strategin var att förkasta det budskap som Limits to Growth lade fram – en strategi där tankesmedjor skulle visa sig vara instrumentala.

Ekberg och Pressfeldt visar hur den svenske ekonomen Marian Radetzki kritiserade Limits to Growth och istället beskrev en fortsatt och stadig tillväxt som den bästa lösningen på miljöproblemen. Teknisk innovation i samarbete med finansiell kapacitet skulle bidra med svaren, påstod han. Radetzki arbetade för kopparindustrin och gick sedan vidare till rollen som chef över energiavdelningen på Svenskt Näringslivs tankesmedja Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS), under 80- och 90-talet.

I Ekbergs och Pressfeldts artikel diskuteras hur den svenska kärnfysikern Tor Ragnar Gerholm år 1972 släppte boken “Futurum Exaktum”, där han ifrågasatte klimatmodeller och den allvarliga världsbild som miljörörelsen målade upp. Kritikerna till boken menade på att Gerholms enda lösning var att inte göra någonting samt att han verkade i de stora industriernas intressen. Gerholm har sedan tidigt 70-tal varit kritisk till klimatforskaren Bert Bolin, som senare var med och grundare samt blev ordförande för FN:s klimatpanel IPCC.

Osäkerheten kring exempelvis klimatmodeller (som per definition är osäkra, eftersom de är modeller) används fortfarande som argument för att misstro klimatforskare och deras resultat. Detta är ett retoriskt grepp som använts i decennier av industrifinansierade tankesmedjor och organisationer för att så tvivel om forskning, i syfte att bekämpa regleringar mot t.ex. tobaksindustrin (detta inkluderar även Timbro och dess samarbetspartners IEA och Atlas Network). 

Timbro grundades år 1978 av Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), föregångaren till Svenskt Näringsliv. Tanken var att Timbro skulle agera som en motvikt i den svenska debatten där vänstersidan ansågs ha för mycket inflytande. Vid konferensen där Timbro lanserades var Gerholm med som en av de främsta talarna där han presenterade en rapport om resursanvändning. Gerholm gick sedan till det vetenskapliga rådet för Svenskt Näringslivs forskningsinstitut Ratio (tidigare Näringslivets fond).

Timbros första publikation utkom 1978 och var en kritik mot LO:s Löntagarfonder. Rapporten skrevs av forskaren Gordon Tullock från den amerikanska tankesmedjan The Center for Study of Public Choice, som sedan 1983 är en institution på George Mason University (GMU). GMU mottar enorma donationer från fossilindustrin och skickar varje år föreläsare för att närvara på Timbros utbildningar. Ratio har även delat ut stipendium till unga forskare i syfte att bedriva studier hos GMU.

80-tal: IPCC, Miljöpartiet, och kärnkraft

Under 80-talet började paradigmen om Hållbar Utveckling få större genomslag i samhället. Valet 1988 kallades för “miljövalet” och ledde till att Miljöpartiet för första gången kom in i riksdagen. Samma år grundades även FN:s klimatpanel IPCC. Årtiondet kantades av miljöpolitisk konflikt, bland annat om kärnkraften. 

År 1987 skrev tidigare nämnda Radetzki debattartikeln “Växthuseffekten kan bli en välsignelse” i Dagens Nyheter, där han påstår att stigande temperaturer och högre koldioxidhalter inte nödvändigtvis är dåligt. 

“Dagens fossila bränning kan i detta perspektiv ses inte som en skadlig åverkan, utan som ett återställande av de villkor som rådde i dinosauriernas värld. Och vem kan med bestämdhet säga att detta innebär en försämring från människans synpunkt?” (Dagens Nyheter, 1987-03-04).

De eventuellt positiva aspekterna av klimatförändringar lyfts ofta fram av klimatskeptiker som till exempel Björn Lomborg (publicerad på Timbro förlag), som bland annat hävdar att klimatförändringarna räddar 170 000 liv i USA varje år. Just detta uttalande bygger på en missuppfattning av en studie och uttalandet har blivit kritiserat av flertalet forskare – även författarna till artikeln i fråga.

Ekberg och Pressfeldts analys visar hur Timbro under denna tid la in en högre växel i sin kamp mot miljörörelsen. Detta skedde bland annat med publiceringen av “Det gröna: Varning för miljölarmen” år 1989. Där varnade författarna för hur miljörörelsen hade tagit ett större anspråk på mark i klimatrekreationssyften – mark som i stället kunde användas för industrin. 

Ett år senare släpptes “Den gröna rörelsen: Från miljöengagemang till hembygdsfascism” där miljörörelsen återigen anklagades för att ha gått för långt. I en intervju i DN 1990 beskriver bokens författare Stig-Björn Ljunggren miljörörelsens politik som ett hot mot det öppna, demokratiska samhället. En politik som begär långt mer än vad miljökrisen kräver. Att ropa på förbud och ingripanden är farligt enligt Ljunggren, för “då riskerar man hamna i ett totalitärt samhälle” (Dagens Nyheter, 1990-05-11).

Att reglering av förorenande industrier och destruktiva aktiviteter skulle leda till totalitarism är fortfarande ett vanligt förekommande argument hos både klimatskeptiker och marknadsliberala idéförespråkare. Ett exempel är Ingemar Nordins (tidigare publicerad på Timbro förlag) inlägg på den klimatskeptiska hemsidan Klimatupplysningen om hur vi är på väg mot det auktoritära samhället. Detta kan jämföras med texter som “Den öppna klimatpolitken och dess fiender” (Fores, 2022) skriven av Timbro-anslutne Mattias Svensson. Recenserad av SMB här.

Årtiondet kulminerade med att Svenskt Näringslivs tankesmedjor lobbade mot landets första miljölagstiftning. År 1988 utredde den socialdemokratiska regeringen idén om en koldioxidskatt och andra ekonomiska instrument för klimat- och miljöpolicy, vilket så småningom skulle resultera i vår nuvarande miljöbalk. Året efter utredningen släppte SNS boken ”Värdera miljön” där näringslivets förslag lades fram. Boken finansierades bland annat av fossilindustrin, inklusive oljebolag såsom Statoil och Sydkraft. 

90-tal: Det är (framförallt de fattigaste) konsumenternas fel

“Under 1980-talet skapades en idé om att marknadslösningar var det självklara efterföljande paradigmet efter regleringarna under 1970-talet. I konflikt med den politik som fördes fram med Göran Perssons ”gröna folkhem” i mitten av 1990-talet ser vi en mer aktiv mobilisering från näringslivets håll mot miljöfrågor och en tydligare inriktning på att åtgärder ska placeras på den internationella arenan, riktade nationella satsningar ska bort.” – Ekberg och Pressfeldt i intervju med SMB.

Ekberg och Pressfeldt analyserar också boken “Medborgarnas Miljömanifest”, publicerad av Timbro 1990 med fysikern Lars Bern som en av författarna. Bern arbetade under 90-talet med företags klimatomställning genom organisationen Det Naturliga Steget, men har senare ångrat sin inblandning i miljöorganisationer. I ett inlägg på Klimatupplysningens hemsida hävdar han att han föll offer för en ogrundad föreställning i en framtida klimatkatastrof.

Idéerna som lades fram i Medborgarnas Miljömanifest påverkade klimatdebatten i Sverige. I en riksdagsmotion skriven av Carl Bildt, som året därpå tillträdde som statsminister, användes manifestet som underlag. 

Manifestet slog fast att marknadslösningar var det enda sättet att möta miljöproblem. Utsläppen av växthusgaser beskrevs som en så pass komplex fråga att statlig planering aldrig skulle kunna klara av att minska dem. Detta är ett vanligt argument för att fördröja klimatsatsningar och används även av Tor Ragnar Gerholm i en intervju i DN år 1990:

“Vi vet för allt för lite om kolets vandringar i biosfären. Naturen – främst haven – tycks klara att själv ta hand om den ökande mängden koldioxid i atmosfären. Utan fakta är varje försök att sluta internationella överenskommelser meningslöst.” (Dagens Nyheter, 1990-05-31).

Växthusgasernas påverkan på klimatet hade, tvärtemot vad Gerholm antydde, varit kända länge. Ett decennium tidigare förutspådde Exxon (nuvarande ExxonMobil) med exakthet de koldioxidhalter och temperaturer vi ser idag.

I Medborgarnas Miljömanifest målades medborgare och deras konsumtion upp som en stor anledning till ökade utsläpp, och ansvaret för att lösa problemen skulle således falla på dem. En liknande strategi användes sedan av oljegiganten BP i en reklamkampanj där de populariserade konceptet “carbon footprint”. Kampanjen gick ut på att få medborgare att se sin egen del i klimatförändringarna – istället för att rikta fokus på de industrier som är långt mer ansvariga. 

Som Ekberg och Pressfeldt lyfter fram hävdade tidigare nämnda Radetzki i boken Tillväxt och Miljö att tillväxt var en nödvändig del för att styra konsumenter i en miljövänlig riktning. Mer tillväxt betydde mer konkurrens om resurser, vilket skulle leda till ett större intresse hos markägare att skydda den miljö resurserna utvinns från. 

I boken – som delfinansierades av SAF – beskrivs den rika befolkningen som de riktiga miljövännerna, för att de med sin köpkraft och vilja bland annat köpte miljövänligare bostäder och tog på sig extra kostnader för att bevara miljön. Att höginkomsttagare i regel spenderar långt mer resurser och bidrar till avsevärt högre växthusgasutsläpp diskuterades inte. 

1997 publicerar Timbro boken “Natur på Människans Villkor” av Stephen Budiansky. En av bokens premisser var att allt människor gör är naturligt, och att vi således inte bör lägga någon större vikt vid hur människor påverkar jorden.

Budskapet från Svenskt Näringsliv och Timbro var tydligt: mer marknad och mindre tillsyn. Allt annat var ett hot mot både miljö och välstånd. Timbros dåvarande vice VD Mattias Bengtsson sammanfattar I Dagens Industri 1997 tankesmedjans syn på sin ideologiska motpol:

“Idag är vi övertygade om att delar av miljörörelsens agenda hotar de värden som Timbro ska värna.” (Dagens Industri, 1997-02-03).

Några år senare gick Bengtsson vidare som chef för tankesmedjan Centre for the New Europe (CNE), där han var delaktig i att motarbeta Kyotoprotokollet. Samma år som Bengtsson tillträdde som chef mottog CNE bland annat 50 000 dollar från ExxonMobil

2000- och 2010-tal: Konspirationsteorier och klimatalarmister

Det marknadsliberala förhållningssättet till klimatpolitik var enligt Ekberg och Pressfeldt det rådande i början av 2000-talet.

“Framför allt visar vi aktörernas tankar om att världen hela tiden, med hjälp av kunskap och teknisk utveckling närmast automatiskt rör sig mot en bättre mindre miljöskadlig värld och att det i sin tur har motiverat deras motstånd mot en mer aktiv miljö- och klimatpolitik där inte all styrning lämnas till marknadsmekanismer.”

År 2000 skriver SvD:s dåvarande ledarskribent och före detta Timbroanställda Per Ericson i en SvD-krönika:

“Historiskt sett har människan haft det bättre under de varmare epokerna. Istid och kyligare klimat är det däremot svårt att se något positivt med. Därmed inte sagt att mera värme bara är bra. Men visst borde det vara hög tid att lägga klimatpaniken åt sidan?” (Svenska Dagbladet, 2000-09-10).

År 2008 höll Timbro en konferens vid namnet “Facts or faith”. Där skulle allvaret kring klimathotet diskuteras och “oliktänkande” röster som ifrågasatte klimatförändringarnas realitet få chans att träda fram. Medverkande var bland annat Richard Lindzen, en matematiker som jämfört teorin att ökade koldioxidutsläpp skulle leda till klimatförändringar med tron på magi. Lindzen har bland annat varit anställd av fossilfinansierade Cato Institute och har enligt egen utsago mottagit ca 30 000 dollar från kolbolaget Peabody Coal. Konferensen anordnades av Cecilia Stegö Chiló – moderat politiker, före detta VD för Timbro och tidigare kulturminister.

Under samma period intensifierades klimatförnekarrörelsen och inslag av högerextrem politik blev allt mer framträdande. Bern och Radetzki befann sig mitt i denna rörelse och trots att det allmänna kunnandet kring klimatförändringarna växte var deras röster under denna period frekvent förekommande.

År 2011 publicerade Timbro rapporten “Svensk Vindkraft – 215 miljarder senare”, skriven av Per Nilsson (nu Rosencrantz) och Lydia Wålsten. Rapporten (som blev kraftigt kritiserad av bland annat SMB) beskriver vindkraften som onödigt dyr, ett argument till stor del baserat på en siffra från en debattartikel skriven av Radetzki.

Lars Bern gick också vid denna tid genom något av en radikalisering och skriver i en SvD-krönika år 2008 att IPCC bedriver pseudovetenskap och att växthushypotesen gör oss fattiga. Året efter beskriver Bern i samma tidning klimatlarmen som en masspsykos.

“Inga observationer talar för att koldioxidutsläppen har eller kommer att få en avgörande betydelse för klimatet, eller att politiska klimatåtgärder är meningsfulla.” (Svenska Dagbladet, 2009-07-31).

Krönikan skrevs i sällskap med det nystartade Stockholmsinitiativet (nuvarande Klimatupplysningen) där Bern var medlem och skribent. Bern driver nu en blogg där han fortsätter ifrågasätta klimatförändringarna och miljörörelsen.

Kritiken mot miljörörelsen och klimataktivister är fortfarande en vanligt förekommande strategi hos klimatskeptiker. Radetzki med flera ifrågasätter i en debattartikel för DN 2013 kopplingen mellan klimatskeptiker och oljeindustrin, och hävdar istället att oljeindustrin varit ett betydande stöd för miljö- och klimataktivism.

“En del av pusslet är att ett betydande stöd till miljö- och klimataktivismen har sitt ursprung i oljeindustrin. (…) är det ointressant information, med tanke på allt tal om hur klimatskeptiker finansieras av oljeindustrin?” (Dagens Nyheter, 2013-12-11).

Timbros medarbetare har skrivit ett flertal krönikor där klimataktivister bland annat anklagas för att vara det största hotet mot miljön, att de gör klimatet en otjänst, att deras aktioner saknar proportioner och att aktivister agerar på känsla snarare än fakta. 

Den före detta arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin (M) skriver i en krönika för Timbro om hur Greta Thunberg förespråkar en panik som inte är förenlig med effektiv klimatpolitik. Littorin satt då även i styrelsen för Emirati Sweden Business Council, en branschorganisation som representerar de fossila bolagen GAC Dubai, Stena AB och Nynäs AB. 

I en essä för Timbro 2022 skriver Gunnar Hökmark (M), före detta EU-parlamentariker och ordförande för tankesmedjan Frivärld: 

“Så flyget, transporterna, handeln och utbyggnaden av teknologier är avgörande för en global utveckling mot minskade utsläpp. Det är alla saker miljöaktivister av olika skäl velat stoppa eftersom de har flygskam utan att riktigt veta varför och utan att göra något åt det. De har kanske bara tänkt att om man skäms lite grann så blir utsläppen mindre.”

År 2018 läcktes ett mötesdokument från den Brysselbaserade branschorganisationen BusinessEurope (BE) där Svenskt Näringsliv ingår som medlemmar. Bakgrunden till mötet var ett förslag om att höja EU:s klimatambitioner, och i dokumentet listar BE strategier på hur diskussioner kring klimatförändringar och dess effekter ska hanteras. Närvarande vid mötet var Maria Sunér Fleming, ansvarig för energi och klimat vid Svenskt Näringsliv.

BE förespråkar i dokumentet att medlemmar ska motsätta sig höjda klimatambitioner enligt “de vanliga argumenten gällande ett globalt spelfält och att vi inte borde kompensera för andra” samt vikten av att vara positiv – så länge inte ambitionerna översätts till faktisk handling. BE listar även fördröjande taktiker som att ifrågasätta beräkningsmodeller och transparensen kring processer.

Retoriken skiftar men målet kvarstår

En studie i tidskriften Nature från 2021 visar hur retoriken från 20 av de mest prominenta klimatskeptiska amerikanska tankesmedjorna skiftat över åren. Studien baseras på en extensiv kartläggning av tankesmedjornas mest förekommande argument i miljö- och klimatsammanhang. Argumenten delas in i fem grupper: klimatförändringarna sker inte, människor är inte ansvariga, effekterna kommer inte vara skadliga, de föreslagna lösningarna kommer inte att fungera, samt slutligen: klimatrörelsen/vetenskapen är opålitlig. 

Inom de fem grupperna hittar vi flertalet av de argument som nämns i denna text: höjda koldioxidhalter kommer inte ha en negativ påverkan, kostnaden för klimatåtgärder är för hög, åtgärder är ineffektiva, åtgärder kommer ha negativ påverkan på ekonomin, miljörörelsen är överdrivet alarmistisk, fossilfri energi är ineffektiv/ej kostnadseffektiv, samt att det egna landets utsläpp inte har någon större påverkan och därför behöver vi i stället satsa på internationella åtgärder.

Bland de tankesmedjor som förekommer i studien finner vi ett flertal av Timbros amerikanska samarbetspartners och andra medlemmar i Atlas Network, såsom Cato Institute, Heritage Foundation, American Enterprise Institute, Reason Foundation och Heartland Institute.

Forskning från USA har noga kartlagt det ekosystem av marknadsliberala tankesmedjor, fossila aktörer, stiftelser, PR-firmor, frontgrupper, media och politiker som på olika sätt spelat avgörande roller i att sprida tvivel kring klimatförändringarnas uppkomst och konsekvenser – under flera årtionden. Resultaten har varit en fördröjande påverkan på amerikansk klimatpolitik, och det har inspirerat liknande rörelser i bland annat Sydamerika och Europa. Sverige är inget undantag.

Trots att argument och ordval från Svenskt Näringsliv och Timbro ändrats över tiden, i takt med att kunskapen kring människans påverkan på klimatet har ökat, har målet varit det samma som för deras amerikanska motsvarigheter: att motarbeta klimatåtgärder och regleringar för industrier.

Timbro är fortfarande listade som medlemmar hos både Epicenter och Atlas Network. I juni 2022 närvarade även Timbro på Atlas Network-konferensen Europe Liberty Forum och enligt en källa utförde Timbros Stureakademi sin traditionsenliga studieresa till Washington i april samma år, där de bland annat besökte tankesmedjor som Cato Institute. 

Ellen Gustafsson, klimat- och miljöansvarig på Timbro, hävdar i en tidigare intervju med SMB att Timbros samarbeten inte har någon påverkan på den egna organisationens trovärdighet i klimat- och miljöfrågor.

---

Läs övriga delar av SMB:s granskning av landets största tankesmedja:
Första delen: Tankesmedjan som fördröjer Sveriges klimatomställning 
Andra delen: Timbro, Bryssel och klimatet
Tredje delen: Svenskt Näringslivs inflytande i media – vilseleder om klimatet

---