Filip Johnsson: Redan dagens investeringar i energi räcker troligen för omställningen

De tvära och dramatiska kasten i världspolitiken har gjort det jobbigt att titta i tidningarna, skriver SMB:s krönikör Filip Johnsson i sin helgtext. Men det finns hopp i det faktum att folk verkligen önskar en omställning, vilket forskningen tydligt visar. Och kostnaden för att ställa om energisystemet är troligen inte så svindlande som beräkningarna har visat.

KRÖNIKA Sitter på tåget mellan Stockholm och Göteborg och känner att jag i dessa dagar pendlar mellan att vara total pessimist och vad man kanske skulle kunna kalla försiktig optimist när det gäller klimatfrågan.

På den pessimistiska planhalvan:

I två av mina tidigare krönikor konstaterade jag att trots att kostnader för förnybar energi sjunkit kraftigt så har andelen fossil energi i världens energiförbrukning i flera decennier legat nästan exakt på 80 procent, och att det finns mycket stora reserver av fossila bränslen och demokratin går bakåt i många regioner.

Och så har vi hela Trumpeländet. Jag är något av en nyhetsknarkare i vanliga fall men nu tvekar jag allt oftare att titta i tidningarna. Jag orkar liksom inte.

Jag avslutade min krönika i maj förra året med orden ”Om dessutom Trump vinner nästa presidentval, då vågar man knappt tänka på vad som händer.” Tja, nu vet vi. Det blev väl nästan värre än vad man eventuellt vågade tänka på.

Klimatfrågan är underordnad i Sverige

Även i Sverige känns klimatfrågan ganska underordnad allt annat. I den nationella politiken kommuniceras den numera mest i samband med polarisering och uppoffringar. Detta trots att det är troligt att en aktiv klimatpolitik som gör att vi möter målen samtidigt är bra för vår säkerhet, för vår industri med dess arbetstillfällen och i vårt dagliga liv. Istället har vi en miljöminister som med ett leende på läpparna upprepar att vi har goda förutsättningar att nå målen samtidigt som de flesta beslut som tagits ökar utsläppen.

Men på den optimistiska planhalvan finns trots allt en del:

Jag har flera gånger tagit upp det hoppfulla i att både de svenska SOM undersökningarna och internationella studier visar att en majoritet av befolkningen vill att politiken gör mer för att hindra klimatförändringarna. Helt enkelt för att de flesta är oroliga för effekterna av klimatförändringarna. Politikerna har alltså oss medborgare i ryggen.

Kostnaderna för omställningen överskattas

Jag blev också lite hoppfull när jag här på tåget hittade ett nummer av The Economist i vilken det fanns en artikel om kostnaden för omställningen (den där svenska bilagan som ges ut av Dagens Industri). I artikeln har The Economist tittat på beräkningar som gjorts av den globala kostnaden för energiomställningen. Visserligen visar sådana beräkningar på enorma summor för energiomställningen. Typiskt i spannet 3 000 – 12 000 miljarder dollar per år. Ofattbara siffror som man knappt kan greppa. Men i artikeln dras ett par intressanta slutsatser.

Att mycket pekar på att dessa summor – även 3 000 miljarder dollar – kan vara överskattade. Men också att det internationella energirådet IEA visat att det faktisk under 2024 investerades just 3 000 miljarder dollar i energi (visserligen inte bara i ren utan också i smutsig sådan). Dessa summor spenderas alltså redan. Dessutom att priset på rena energikällor sjunker.

Men det konstateras också det som jag tror ofta glöms bort: Att världen behöver investera kraftigt i energi även i ett fall där klimatmålen inte möts. Det finns alltså inte ens någon annan vinst att investera smutsigt. Såklart kommer fossilindustrin förlora på att klimatmålen möts, men knappast våra samhällen. En smutsig utveckling motsvarar dessutom troligtvis ett fall med mer geopolitiska spänningar.

Priset på varor påverkas bara lite

Det konstateras också att trots de stora summorna så svarar investeringarna mot bara några procent av världens BNP – de 3 000 miljarder dollarna år 2024 motsvarade tre procents av världens BNP.

Detta är också i linje med vår forskning som visar att ta bort koldioxidutsläppen från produktion av klimatintensiva material som cement och stål endast skulle ge en liten kostnad på slutprodukter där dessa används.

Allt detta pekar alltså på att vi har allt att vinna på en tydlig och fast klimatpolitik. En sådan politik skulle dessutom säkert resultera i en mängd innovationer och effektiviseringsåtgärder, som innebär att vi i slutänden inte behöver lika mycket energi som vi från början trodde.

Jag säger som min dotter brukade säga när hon var i den där lite jobbiga tonårsperioden: ”Hur svårt kan det vara pappa!”