Sverige har stora och goda möjligheter att bli en föregångare i klimatomställningen. Industrin har långtgående planer – men det krävs att regeringen lyssnar till den och inte till SD som är emot klimatmålen. Det skriver Filip Johnsson, professor i energisystem på Chalmers, som vi härmed välkomnar som ny krönikör på SMB.
KRÖNIKA. I allt mörker är det ändå glädjande att vi nu ser en stärkt vilja att hantera klimatkrisen. USA har infört ett massivt stödprogram för att minska utsläppen, EU skärper sin klimatpolitik och industrin i Sverige och övriga världen planerar för en omfattande elektrifiering och klimatomställning.
Jag ser i alla fall tre punkter som illustrerar att omställningen både brådskar och är svår, och att det därför behövs länder och regioner som går före:
1. Andelen fossil energi har inte minskat. Världssamfundet har hittills misslyckats med att prissätta klimatgasutsläpp tillräckligt högt. Trots den kraftiga tillväxten i förnybar energi under de senaste decennierna så har andelen fossil energi i världens primärenergi legat nästan kusligt exakt på 80 procent.
Vi har alltså lyckats öka framför allt vind- och solenergin, men denna expansion har ätits upp av att den fossila energin också har vuxit. Det beror både på att det inte kostar tillräckligt att släppa ut koldioxid – klimatpolitiken är för svag – och på omfattande subventioner av fossila bränslen. I ljuset av den konstanta nivån på fossil energi måste det nästintill ske ett under om vi ens ska komma i närheten av att möta Parisavtalet.
2. De extremt stora reserverna av fossila bränslen. Dessa bränslereserver utgör en viktig del av ekonomin för många länder och regioner. Det är en stor geopolitisk utmaning att flera ekonomier runt om i världen baserar hela eller stora delar av sin maktbas på fossila bränslereserver.
Avsaknad av demokrati, ingen respekt för mänskliga rättigheter och långtgående korruption är typiskt för en stor del av dessa länder. Se bara på Ryssland. Om det inte hade varit för dess stora olje- och gasreserver hade Ryssland tvingats anstränga sig och utveckla helt andra förmågor än att endast exportera sina naturresurser.
15 biljoner kronor räcker inte för Norge
Men vårt grannland Norge visar också omfattningen av problemet. Om inte ens demokratin Norge kan tänka sig att lämna en del av sina olje- och gasreserver orörda, trots en oljefond som nyligen passerade 15 000 miljarder norska kronor, hur ska vi då kunna förvänta att diktaturer eller autokratier med stora fossilreserver ska göra detta? Jag tycker inte ens det går att förstå hur mycket 15 000 miljarder kronor är.
3. Demokratin går bakåt. Andelen länder som klassas som autokratier ökar. Samtidigt visar empiriska studier att demokrati verkar vara en förutsättning för att nå klimatmålen.
Mot denna bakgrund är det alltså viktigare än någonsin med länder och regioner som agerar föregångare. EU:s nya klimatöverenskommelser är ett sådant hopp. Med det nya beslutet om reformering av EU:s utsläppshandelsystem pekar det mesta på att priset för att släppa ut koldioxid kommer att öka ytterligare. Speciellt när den så kallade fria tilldelningen av utsläppsrätter till industrin fasas ut (med början år 2026) och successivt ersätts av en ”gränsjusteringsmekanism” som kommer att belasta importerade basmaterial, el, vätgas och vissa halvfabrikat med samma koldioxidavgift som om de hade varit producerade inom EU.
Det är därför helt logiskt att många industrier satt upp egna klimatmål i form av nettonollutsläpp till ett visst årtal, exempelvis år 2040. Oftast omfattar utsläppsmålen industriernas hela värdekedja, från utvinning av materialen för sina produkter, till tillverkningen i fabrikerna, inklusive produkternas användning.
Svensk industri planerar för stor klimatomställning
Det innebär att företag successivt ökar kraven på att deras underleverantörer ska ha motsvarande klimatmål. Detta är en ny drivkraft som inte fanns för bara fem-tio år sedan. Sammantaget betyder detta att klimatfrågan genomsyrar nästan allt utvecklingsarbete inom många industrier.
Sverige har mycket goda förutsättningar att bli en föregångare i EU och världen. Den svenska industrin har omfattande planer på en klimatomställning genom elektrifiering. Basindustriernas energisamarbete, SKGS, förväntar att industrins elbehov mer än fördubblas på sju år.
Detta kommer att kräva en kraftig utbyggnad av elproduktionen, där det framförallt är vindkraft som snabbt kan bidra med stora volymer och där det finns ett stort investeringsintresse. På sikt, under nästa decennium, kan naturligtvis ny kärnkraft ha kommit fram.
Marknaden behöver en tydlig energipolitik som går i takt med näringslivets behov, vilket borde vara den nuvarande regeringens paradgren. För mig har en avgörande fråga varit om regeringen kommer att lyssna på näringslivets önskemål eller på Sverigedemokraterna, som är motståndare till klimatmålen. Jag tycker mig se allt fler tecken på att regeringen väljer det senare – men hoppas att jag har fel.
SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har vår ideella redaktion drivit miljödebatten framåt genom nyhetsbevakning och granskningar. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.
Stötta vårt arbete genom att swisha en slant till
