Gustav Ramestad: ”Fel att straffa klimataktivsternas civila olydnad hårt”

Jorden blir allt varmare. Och även om det idag görs mer för att bromsa uppvärmingen, är vi långt från att nå målen som fastslogs i Parisavtalet. Många känner en stor desperation. Aktivister drivs från de medel för att driva opinion som skyddas av yttrandefriheten till civil olydnad, som inte skyddas, skriver SMB:s krönikör och redogör för juridiken kring olydnadsaktioner.

KRÖNIKA: Följderna av aktionerna får våra politiker att reagera med tal om hårdare straff, och av SVT jämförs civil olydnad med inhemsk terrorism. Dessa tendenser som vi ser står däremot i strid med den rätt till civil olydnad som måste respekteras i en demokrati. 

Den civila olydnaden har en lång och ärofylld historia och var ett viktigt verktyg för demokratikämpar såsom Mahatma Gandhi och Martin Luther King. Man kan urskilja minst två sorters civil olydnad som förtjänar ett demokratiskt samhälles skydd. Den första användes exempelvis av Rosa Parks när hon vägrade flytta sig från sitt säte på bussen, när det reserverades för vita resenärer. Att välja att inte följa vad som ses som omoraliska regler och lagar är en viktig form av civil olydnad.

Den andra formen, som i första hand ses i Sverige idag, är att som en del av en protest bryta mot lagen, exempelvis genom att inte följa en polis befallning, eller anordna en icke-tillståndsgiven offentlig sammankomst.

Det är dock inget nytt påfund. Den amerikanske författaren och filosofen Henry David Thoreau var den första att skriva uttryckligen om civil olydnad. Och han genomförde också en protest av den arten, när han vägrade betala skatt i protest mot det mexikansk-amerikanska kriget och slaveriet i 1800-talets USA.

Vad är civil olydnad?

Exakt vad civil olydnad är och vilka lagbrott som ska ses som civil olydnad tvistas det om, men om man gör en restriktiv tolkning av begreppet – vilket innebär att gränsfall utesluts – kan begreppets kärna definieras. Med den definitionen vet vi vilka fall som är civil olydnad, även om det kan finnas fler fall som borde omfattas av definitionen. En möjlig definition är följande:

Lagbrott som begås som en del av en protest är civil olydnad, även om protesten är riktad mot en annan lag eller samhällets agerande, om det sker utan personlig vinning och skadegörelse. Brottet måste även begås i det offentliga. Aktivisten behöver inte själv erkänna sitt brott, då det är en grundläggande rättighet att inte själv behöva utreda och bevisa sina brott inför en domstol. Det är statens ansvar.

Inom denna definition faller sittstrejker på trafikleder i strid med polisens befallning, hindrande av skogsskövling genom olaga intrång samt att vägra sätta sig ned på ett flygplan. Att däremot limma fast sig på konstverk eller täcka dem i färg faller eventuellt utanför denna strikta definition av civil olydnad, vilket dock inte innebär att det inte är civil olydnad.

Skulle konstverket vara skyddat av en barriär och den enda faktiska skadan av aktionen är den tid och utrustning det tar att återställa barriären, bör aktionen ändå kunna falla inom vår strikta definition av civil olydnad. Vid exempelvis en sittstrejk på en trafikled tvingas bilister vänta och förlorar tid samtidigt som drivmedel går åt i onödan, liknande effekter som aktionen mot det skyddade konstverket.

Vilka följder är rimliga?

När vi nu klarlagt vad som i alla fall är civil olydnad följer frågan vad rätten till civil olydnad får för faktiska följder. Det ger en ingen rätt att ostraffat begå dessa handlingar. En hörnsten i den civila olydnaden är straffet och aktivistens acceptans av eventuella straff. Rätten till civil olydnad och dess nära koppling till yttrandefriheten påverkar dock straffens art. Civil olydnad bör beivras som de brott som ligger närmast den faktiska handlingen, för att följa legalitetsprincipen och stärka tydligheten för aktivisterna i lagföringen.

Straffen kan inte heller vara alltför långa. Individualprevention (den verkan som bestraffning har på den straffades benägenhet att begå nya brott) och inkapacitering (hit räknas till exempel fängelsestraff och fotboja) kan inte ligga till grund för längre fängelsestraff – straffen måste stå i proportion till den faktiska handlingen. Att inte följa polisens befallning ses i Sverige som ett inte så allvarligt brott, särskilt eftersom polisen har befogenhet att avlägsna personer från en viss plats. Att då, som åklagare i Sverige gjort, åtala aktivister för sabotage med en mycket högre straffskala, måste ses som en olovlig inskränkning av rätten till civil olydnad.

Lika fall måste behandlas lika

En invändning som kritiker ofta tar till är den eventuella fara som en vägblockad kan leda till för ambulanser som fastnar i köerna. Att beskylla aktivisterna för detta kan verka logiskt, men resonemanget brister. Orsakssambandet mellan protesten och en eventuell skada är för svagt, av flera anledningar. Först och främst är effekterna oöverblickbara. Det är omöjligt att veta hur många vars liv och hälsa eventuellt påverkas av protesten och protesten i sig är inte tillräcklig för att orsaka ambulansens försening. De andra bilarna spelar också in. I liknande fall anses inte heller orsakssambandet vara tillräckligt. Den som genom vårdslöshet orsakar en olycka hålls inte ansvarig för eventuella ambulanser som fastnar i efterföljande köer. Lika fall måste behandlas lika.

Att gå så långt som SVT gör genom att jämföra civil olydnad med terrorism väcker även det många frågor. I EU:s rambeslut om terrorism definieras terrorism som handlingar som ”allvarligt kan skada ett land eller en internationell organisation” med syfte att ”injaga allvarlig fruktan hos en befolkning”, ”otillbörligen tvinga ett offentligt organ […] att utföra eller att avstå från att utföra en viss handling” eller ”allvarligt destabilisera eller förstöra de grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturerna i ett land”.

Den civila olydnad vi sett i Sverige hittills har inte syftat till att injaga fruktan i befolkning, tvinga offentliga organ till handling eller destabilisera samhället. Målet med aktionerna har varit att bedriva politiskt opinionsarbete. 

Frågan är även om alla handlingar som enligt denna definition är terrorism, bör ses som terrorism om de samtidigt kan ses som civil olydnad. Få i Sverige hade nog menat att en rysk medborgare som idag, i protest mot kriget i Ukraina, vägrat betala skatt bör ses som en terrorist. Att vägra betala skatt kan dock allvarligt skada ett land om många gör det samtidigt och då allvarligt destabilisera de grundläggande ekonomiska strukturerna i ett land. En ensam klimataktivist kan inte allvarligt skada landet Sverige, så de som ser aktivisterna som terrorister måste bedöma deras samlade kraft, precis som skattevägrande ryssars samlade kraft bedömdes i exemplet ovan.

Civil olydnad är ett viktigt medel i frihetskamper

Det finns all anledning att vara försiktig när statens svar på civil olydnad diskuteras. Som nämnts ovan har det varit ett viktigt medel i frihetskamper som idag ses som självklara steg i mänsklighetens utveckling. Begreppet är också otydligt, även om en kärna tydligt kan urskiljas. De som väljer att ta till civil olydnad har därför svårt att veta exakt vilka handlingar som ryms inom begreppet.

Att det är en rätt som måste skyddas i ett demokratiskt samhälle får också ses som självklart; att bestraffa någon som, utan skada för annan, följt sin moraliska övertygelse tycker få är rätt. Det bör inte heller jämföras med terrorism, som det tydligt inte är och jämförelsen förtar allvarligheten i terrorism, som faktiskt hotar samhällets grundvalar.

Den civila olydnaden kan inte förbjudas, det är en logisk omöjlighet, men den får inte heller straffas för hårt. Det kan ingen acceptera. Så samtidigt som vi uppmanar ryssar till motstånd mot Kreml, stödjer iranska kvinnor som tar av sig sin slöja, måste vi alla stå bakom klimataktivisternas rätt att protestera – även i strid mot lagen.