Vem ska egentligen avkrävas ansvar för att ställa om för klimatet? Både Black Friday-shoppare och klimatförhandlare på COP tenderar att gömma sig bakom nån-annanismen, skriver Anna Ljungström.
KRÖNIKA. Vad krävs för att människan ska ta klimatkrisen på allvar? Man kan tycka att larmrapport på larmrapport om det kritiska läget borde räcka långt. Ändå känns det allt oftare som att klimatdebatten fastnar i relativiserande.
Ta till exempel de årligt återkommande Black Friday-analyserna.
”Vad är det här för onödigt moraliserande och skambeläggande av människors extraprisshopping, ska ni inte ge er på någon krösus i privatjet i stället?”, tycks tänket vara.
Ett annat exempel är när Sveriges utsläpp beskrivs som obetydligt i ett globalt perspektiv. ”Varför ska vi ändra oss, Kina är ju mycket värre?”
Skapat låsningar globalt
Liknande retorik har historiskt sett också varit en vanlig strategi på FN:s klimatmöten, där årets upplaga just nu går av stapeln i Dubai.
I COP-förhandlingarna har skylla-på-andra-tekniken länge använts av flera länder som en framgångsrik metod för otillräcklig handlingskraft. Parisavtalet var en stor framgång, men sanningen är ju att utsläppen fortsätter att öka.
Det är någon annan, någon annanstans som ska göra jobbet. Både på individnivå och i den globala geopolitiken. På så sätt legitimeras ”business as usual”.
Två tankar i huvudet
Det är förståeligt att psykologin lurar såväl Black Friday-shoppare och kritikduckande politiker till undflyende argument. Det är skönt att skylla ifrån sig och fortsätta leva som om vi inte är mitt inne i en klimatkris. Och det är klart att det existerar skillnader i mängd utsläpp per land.
Men den svartvita logiken är inte rimlig. Det går att kritisera människors överkonsumtion och samtidigt jobba för politiska lösningar. Det borde heller inte vara några problem för både Sverige, EU och Kina att leverera skarpa klimatåtgärder på hemmaplan, samtidigt som man driver på för att andra länder ska förbättra sin egen klimatpolitik.
Att hålla två tankar i huvudet samtidigt, kallas det. Det inte bara går, det är sannolikt den bästa vägen framåt. Storskalig samhällsförändring är inte en envägsgrej – klimatomställningen kan bara bli verklighet om vi jobbar på flera fronter samtidigt.
Framgångsfaktor: Var en inspiratör
Det är dessutom mycket större sannolikhet att få fart på omställningen om man går före. Fråga vilken luttrad klimatförhandlare i Dubai som helst. Det som ger genklang är när några länder visar vägen.
Därför är det intressant att årets COP i skrivande stund ser ut att ha stöd för skarpa skrivningar om att fasa ut fossila bränslen. Oljestaterna i Opec försöker försvaga avtalet, men kanske går det i lås ändå. Det skulle i sådana fall vara ett välbehövligt steg bort från nån-annanismen.
Vi får inte glömma att tidshorisonten fortfarande är försvinnande liten. Risken för klimatets oåterkalleliga tippningspunkter rusar allt närmare. Då räknas varje kilo koldioxid som inte släpps ut – oavsett vilka länder eller reashoppare som ligger bakom.

SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har vår ideella redaktion drivit miljödebatten framåt genom nyhetsbevakning och granskningar. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.
Stötta vårt arbete genom att swisha en slant till