EU:s hållbarhetspolitik bromsas – vad betyder det egentligen?

EU har länge lett vägen när det gäller hållbarhetskrav för näringslivet. Genom nya lagar har unionen tvingat företag att visa hur deras verksamhet påverkar miljön, arbetsvillkor och samhälle. Men nu vänder vindarna. Nya politiska krafter i Europaparlamentet bromsar flera delar av den gröna lagstiftningen. Unionen står därmed vid ett vägval: ska man fortsätta driva omställningen med bindande regler – eller släppa taget och överlåta ansvaret till marknaden?

En av de mest centrala delarna i EU:s hållbarhetskrav för näringslivet är det nya direktivet om hållbarhetsrapportering, CSRD – Corporate Sustainability Reporting Directive som infördes år 2023. Det kräver att större företag i EU redovisar sin påverkan på klimat, miljö, arbetsrätt och mänskliga rättigheter.

Syftet med CSRD är att både andra bolag, investerare och allmänheten ska få bättre insyn i företagens hållbarhetsarbete. Men något har förändrats och kraven på att mildra regelverket växer. Detta något har lett till att direktivet nyligen blivit föremål för ett förenklingspaket, ofta kallat ”omnibus”.

Kritiken: för många datapunkter

En av de mest framträdande invändningarna mot CSRD har varit den stora mängden data som företag förväntas samla in och rapportera. Kritiker menar att de över tusen datapunkterna, det vill säga vilken hållbarhetsinformation som företagen förväntas rapportera om, är för omfattande och riskerar att leda till en tung administrativ börda och fokus på fel saker. Knutet till detta beskriver tidningen Balans behovet av en ”reality check”.

Även Allt om arbetsmiljö har publicerat varningar från jurister som befarar att direktivet kan leda till ökad byråkrati och till och med ”avprofessionalisering” om kraven blir alltför detaljerade. Förslaget om ett ”omnibus-paket” syftar därmed till att möta denna kritik. Det innehåller förslag om att höja tröskelvärdena för vilka företag som omfattas, minska datapunkterna och förenkla andra delar av rapporteringsstandarderna, något som bland annat EY har belyst.

Fördelarna: en drivkraft för affärsutveckling

Trots farhågorna kring omfattningen av rapporteringskraven finns det även en positiv syn på CSRD inom näringslivet. Bland annat publicerade Aktuell hållbarhet en kartläggning under 2024 av vad svenska börsbolag tyckte om CSRD. En klar majoritet svarade då att de såg affärsfördelar med direktivet. Genom att systematiskt rapportera hållbarhetsdata kan företag förbättra sin riskhantering och få djupare insikt i såväl sina egna verksamheter som i leverantörskedjorna.

Särskilt har otillgänglig hållbarhetsdata från leverantörskedjor länge varit en stor riskfaktor för bolagen och miljön. När företagen samarbetar genom gemensamma system för att dela informationen, här genom hållbarhetsrapportering, minskar dessa risker. Forskning visar dessutom att ökad transparens i leverantörskedjorna kan ge stora miljövinster, minskade affärsrisker samt ökade affärsmöjligheter.

Revisionsbyrån PwC betonar dessutom att bra hållbarhetsrapportering kan stärka förtroendet hos investerare och kunder. Även Finansinspektionen har lyft fram att CSRD-rapporteringen kan underlätta finansiering och öka medvetenheten inom företaget om egna risker och möjligheter kopplade till hållbarhet.

Ytterligare en nedmontering: Green claims-direktivet

Ett annat exempel på EU:s nedmontering, som SMB rapporterat om, är det så kallade Green Claims-direktivet. Det skulle ha krävt att företag kan bevisa sina miljöpåståenden – exempelvis om en produkt är klimatneutral eller tillverkad av återvunnet material. Syftet var att skydda konsumenter från att vilseledas och att öka trovärdigheten för hållbara val. Men i juni 2025 meddelade EU-kommissionen att de planerar att dra tillbaka förslaget, efter hårt tryck från konservativa partier som ansåg att lagen var för komplicerad och kostsam att följa.

Det är ovanligt att kommissionen drar tillbaka ett färdigt lagförslag. Att detta nu sker inom hållbarhetsområdet signalerar mer än bara en teknisk justering – det är ett tecken på att EU:s gröna politik åtminstone delvis backar.

Varför sker detta nu?

Bakom utvecklingen finns en tydlig politisk förskjutning. Efter EU-valet 2024 har den konservativa och marknadsliberala gruppen EPP (Europeiska folkpartiet), där bland annat svenska Moderaterna ingår, vuxit sig starkare. Tillsammans med högerpopulistiska partier, särskilt från länder som Italien, Polen och Tyskland, har EPP drivit på för att minska bördan på företag.

De menar att hållbarhetsreglerna är för byråkratiska, kostsamma och riskerar att hämma Europas innovationskraft i en tid av global konkurrens, särskilt från USA och Kina. Under ytan finns en växande frustration över att EU:s hållbarhetsregler har blivit så omfattande att de upplevs som ett hot mot företagens konkurrenskraft.

Bakom kulisserna pågår samtidigt ett omfattande lobbyarbete. Näringslivsorganisationer och stora industriförbund har under de senaste åren lagt betydande resurser på att påverka politiker, särskilt i frågor som rör redovisning, cirkulär ekonomi och produktmärkning. Exempelvis har livsmedelsindustrin varit mycket aktiva i att kritisera tydligare produktmärkningar.

Fortsatt stöd – men nya prioriteringar

Samtidigt finns ett fortsatt starkt stöd för hållbarhetslagstiftning inom andra delar av parlamentet – särskilt från Gröna Gruppen, Socialdemokratiska Gruppen (S&D) och delar av Renew Europe, där svenska Centerpartiet och Liberalerna ingår. Dessa grupper var med och förhandlade fram Green Deal från början och de kommunicerar fortfarande att de aktuella förslagen är en grund för trovärdig klimatpolitik.

Dock, för att förstå det som händer nu behöver man se både den politiska och ekonomiska kontexten. Europa står inför flera parallella kriser: ökade levnadskostnader, energi–osäkerhet, geopolitisk oro och konkurrens från andra ekonomiska stormakter. I det läget ifrågasätts om EU har råd att gå före med höga hållbarhetskrav – särskilt när andra regioner inte gör det i samma takt. Det finns en dragkamp mellan det långsiktiga behovet av hållbar omställning och det kortsiktiga behovet av ekonomisk lättnad och industristöd.

Det går därmed att tolka läget som att EU backar – men kanske snarare i tempo än i målbild. Ingen av de starkare politiska grupperingarna vill avskaffa hållbarhetspolitiken i EU, men däremot finns olika syn på vad som bör prioriteras. I praktiken håller unionen just nu på att förhandla om hur snabbt, hur strikt och hur bindande hållbarhetspolitiken ska vara. Och vilka som i slutändan ska bära kostnaderna: företagen, konsumenterna eller samhället i stort.

Vad står på spel: vägval för framtiden

För företagen innebär detta en ny typ av osäkerhet. Många har redan anpassat sig till de kommande kraven genom att investera i nya hållbarhetssystem som fungerar med CSRD-kraven samt även på utbildningar inom det. Nu riskerar de att konkurreras ut av företag som aldrig börjat ställa om – eller som med hjälp av snygg marknadsföring kan framstå som lika hållbara, utan att behöva visa bevis.

Även för konsumenterna får det konsekvenser. Det blir svårare att veta om ”miljövänliga” produkter verkligen är det. Utan krav på att gröna påståenden måste bevisas, finns det stor risk att greenwashing blir vanligare – precis det problemet EU försökte motverka från början.

Utan tydliga regler blir det även svårare att nå EU:s mål om att vara klimatneutralt till 2050. Om lagstiftningen försvagas eller dras tillbaka, saknas viktiga verktyg för att följa upp hur företag faktiskt bidrar – eller inte bidrar – till omställningen.

Det som nu sker är mer än en teknisk justering av regelverk. Det är ett vägval. Ska EU fortsätta styra mot en grön och hållbar ekonomi med hjälp av lagstiftning – eller ska marknaden själv avgöra vad som är hållbart? Många företag vill ha tydliga spelregler. Många konsumenter vill kunna lita på märkningar och löften. Samtidigt finns en ökande politisk vilja att förenkla och minska kraven.

Oavsett vilken väg EU väljer, står mycket på spel. För klimatet, för företagen – och för trovärdigheten i hela den gröna omställningen.