Goldmann: Högst förtroende för MP – här är klimatfrågetecknen

Vad kan Miljöpartiet bidra med i klimatomställningen nästa mandatperiod? Mattias Goldmann analyserar partiernas klimatpotential inför valet 2022 utifrån samtal i podden Klimat for dummies.

Miljöpartiet har högst förtroende i klimatfrågorna och rankas högst av riksdagspartierna i WWF:s och Naturskyddsföreningens granskningar. Partiets ingång kan därmed vara delvis annan än andra partiers: är man tillräckligt trovärdiga i sin samlade politik och som regeringspartner? Det hindrar inte att det också på klimatområdet finns frågetecken att förhoppningsvis räta ut över tid.

Linus Lakso är ordförande i Miljöpartiets partistyrelse och ledamot med ansvar för energi- och klimatfrågor. Det är honom, inte miljö- och klimatpolitiske talespersonen Lorentz Tovatt, som MP skickar till Klimat for dummies. Rimligen har Lakso stort inflytande över hur partiet resonerar, och därför är det överraskande att han i podden svävar så på målet om varför MP:s klimatmål är utformat i strid med Klimatpolitiska rådets rekommendationer.

Miljöpartiet vill skärpa det svenska klimatmålet till ”nära noll 2035.” Klimatpolitiska rådet har återkommande kritiserat Sveriges nuvarande mål nettonoll 2045 – det är för diffust och borde helt enkelt vara noll. Att det diffusa kan vara nödvändigt för att många partier ska kunna enas är förståeligt, men att MP på egen hand väljer att uttrycka sig så luddigt är förvånande. Lakso kan inte heller svara på vad ”nära noll” innebär – på så vis är målet mer diffust än det nuvarande där ”nettonoll” betyder -85% jämfört med 1990 inhemskt, resten utanför landets gränser eller med utökade kolsänkor.

En riktig koldioxidbudget i linje med klimatmålen, berömmer Miljöpartiet sig själva för att ha. Men de många åtgärderna (varav jag sympatiserar med merparten och många redan är beslutad svensk politik) är inte klimatberäknade. Lakso anger att man helt enkelt haft för begränsade utredningsresurser också som regeringsparti: en värdefull insikt till exempel för den som på ett storföretag har en hel miljöavdelning.

Själva bristen på konkreta siffror stärker samtidigt partiets argument för en statlig utsläppsbudget; då måste åtgärderna som föreslås klimatberäknas. Eftersom V och numera även C också vill ha en statlig utsläppsbudget, finns här möjligen en samlad front gentemot S som hittills avvisar detta.

Vad mer som ska hända för att nå målet 2035 istället för 2045 är otydligt, och Lakso drar inte riktigt några slutsatser av att en del åtgärder som är bra för klimatet år 2045 hamnar på den negativa sidan om målåret är 2035.

Det gäller till exempel höghastighetståget, som på sikt mycket väl man göra stor klimatnytta (beroende på vilka antaganden man gör om utsläppen för framtidens flyg, bilar och lastbilar), men som under byggfasen fram till ca 2035 innebär stora utsläpp – förstås också för 2030, då transportsektorn ska nå sitt klimatmål. I Miljöpartiets drygt 60-sidiga klimatprogram finns inte ett ord med om att en del av deras klimatsatsningar innebär just ökade utsläpp i närtid, eller hur det ska hanteras – Lakso vill att så utsläppssnål teknik som möjligt ska väljas.

Konsumtionsmål som komplement till de nuvarande klimatmålen har MP varit starkt pådrivande för och nu är samtliga åtta riksdagspartier eniga om att det ska införas. I MP:s klimatfärdplan nämns konsumtionen 48 gånger utan att det någonsin blir konkret hur detta mål bör utformas eller vilka som är de första stegen.

Det tydligaste är att offentlig sektor ska gå före, kanske en inriktning som ska mildra kritiken mot att MP vill göra det svårare för ”vanligt folk”. Den andra delen av samma överenskommelse, att klimatnyttan av svensk export ska beräknas, stärkas och ingå i våra klimatmål, tar MP inte alls upp i sin klimatfärdplan och Lakso har inga konkreta förslag på hur det ska gå till, eller hur man ska säkerställa att inte grön export urholkar det svenska klimatmålet.

”Klimatomställningen är rättvis i Sverige” är ett mål för MP – rättvisa nämns hela 20 gånger i klimatfärdplanen. Eftersom de flesta upplever just sina förslag som rättvisa så vore det värdefullt att förstå vad partiet menar med rättvisa inom klimatpolitiken, men trots de många upprepningarna förklarar MP aldrig det och Lakso bidrar inte med någon ökad tydlighet. Hittills skulle nog många säga att MP:s politik främst gynnat de som till exempel har råd med elbil eller har avstånd korta nog för elcykel, och jag läser välvilligt in en viss självkritik i att nyare förslag från MP handlar om skrotningspremie för den som byter en äldre bil mot exempelvis cykling.

Böter för företag som fortsatt är fossila, anger språkröret Stenevi som följd av den omställningslag för utfasning av fossil verksamhet till 2030 som MP driver. Lakso går försiktigt fram i frågan, poängterar vinsterna med omställning och vill varken peka ut vilka det kan handla om eller precisera de undantag som Stenevi menar kan ges till vissa sektorer som har svårare att ställa om. Samtidigt är beskedet från språkröret logiskt – MP är ju tydligast av partierna med att omställningen också kommer att svida, och kanske inte bara för privatpersoner utan också delar av näringslivet.

2025 ska nyförsäljning av bensin- och dieseldrivna bilar vara utfasad. Det sista ordet är nyckeln – Sverige som EU-medlem får inte själva förbjuda vissa typer av bilar, men vi får ha en politik som gör att ingen vill köpa dem.

Klimatnyttan kan förstås ifrågasättas – med MP:s förslag till stärkt reduktionsplikt är dessa bilar år 2030 nästan helt fossilfria och kan drivas på exempelvis HVO från avfall eller e-bensin från luftens koldioxid och vätgas. Hur målet synkar med MP:s mål att Sverige ska bli självförsörjande inom biobränslen är inte heller självklart: Vem vill investera i nya stora produktionsanläggningar om marknaden börjar minska redan innan invigningen?

Kärnkraften ska vara fullt avvecklad till år 2040, anger Miljöpartiet, och i podden blir det tydligt vilken balansgång MP går i frågan. Å ena sidan hålla kärnkraftskritikerna glada och gentemot dem visa att man är pådrivande för avveckling, å andra sidan inte öka oron för elbrist eller stigande elpriser. Det är intressant att notera hur Lakso, som är expert på energifrågor, balanserar frågan annorlunda än Tovatt, som ju återkommande gett MP äran (eller skulden) för nedlagda reaktorer.

Energieffektivisering är, på goda grunder, en viktig del av Miljöpartiets klimatpolitik – det går snabbare och har mindre negativa sidoeffekter än snart sagt alla andra åtgärder. MP avvisar också förslagen om att ge hushållen återbäring på elräkningen och föreslår istället sänkt matmoms – ett steg i rätt riktning även om sänkt matmoms tvärtemot vad många tror inte framför allt gynnar de mest utsatta.

Lakso och MP har en lång rad förslag till energieffektivisering, däremot inte någon konkret bedömning av inom vilka områden den gör störst klimatnytta eller är kostnadseffektivast, inte heller vad som sker av sig själv med dagens energipriser.

Kortare arbetstid är en klimatåtgärd, enligt MP. Många av oss har vår största klimatpåverkan på fritiden, och MP förklarar inte i sin klimatfärdplan hur klimatet ska gynnas av att vi jobbar mindre – särskilt som det inte tänks leda till någon minskad standard.

Randanmärkningar. Att märka ord. Petitesser. Allt detta kan man säkert tycka om invändningarna mot MP:s klimatpolitik, som ju till och med professor Rockström angett som varande på större allvar än andra partiers. Men särskilt de som vill vara ledande bör ha full koll på sina förslag och dess konsekvenser.

Mattias Goldmann är klimatdebattör och författare till boken Klimatsynda!. Lyssna på podden Klimat for dummies.

Läs också SMB:s partigranskning av Miljöpartiets miljö- och klimatpolitik. All vår valbevakning hittar du under Val2022.