Våtmarksaktivist: ”Med vatten till midjan står jag på rätt ställe”

I fjol skrev aktivisten William Grönlund ett uppmärksammat debattinlägg om att vara en stolt aktivist, och hur stoltheten växte efter att ha deltagit i Återställ Våtmarkers aktion för att stoppa torvbrytning på Grimsås mosse. I år återvände han till aktivismen på mossen, och så även till SMB:s debattsida – denna gång i form av ett vittnesmål.

DEBATT Grimsås, Tranemo kommun, Västergötland. Andra året. Jag är tillbaka. Det är ett år senare och Grimsås mosse blöder vatten och koldioxid. Den finska statens företag Neova åderlåter mossen med djupa sår i form av diken. Över ett stort fält på hundratjugo hektar löper de spikrakt med tjugo meters mellanrum. Markens hyvlade yta är torr och krackelerad. Det är damm och vibrerande hetta. Grimås mosse är klimatkatastrofen i koncentrat.

Vi kliver ut på mossen i grupper. I våra händer bär vi spadar med vilka vi ska försöka stoppa blödningen, så gott det går. Dikena ska fyllas med torv och täppas igen för att på så sätt höja vattennivån. Den första dagen arbetar vi i par. Jag jobbar med Henrik. Han är industriarbetare. Jag är lärare. Vi kommer från helt olika delar av landet och han är säkert mer än tjugo år yngre än jag. Med den knastertorra jorden under våra fötter talar vi om existensen av en Gud, om världen och om meningen med att finnas. Vi jobbar tillsammans och spadtag för spadtag täpper vi till dike efter dike. Tillsammans försöker vi föra livet tillbaka till mossen.

”Jag vet att jag har rätt”

Jag och Henrik klarar inte det själva. Vilken tur att vi inte är ensamma. Mossen fylls av människor. Den tragiska insikten att mossen är i värre skick nu än när jag var här i fjol vägs i viss mån upp av att vi istället blivit så många aktivister. Nästan dubbelt så många. Nu kommer det ungefär trettio nya aktivister ut på mossen varje vecka. I våg efter våg. Med starka armar och en brinnande övertygelse om att det går att få stopp på idiotin. Överallt på mossen rör sig små grupper med gula reflexvästar, lite som ansamlingar av vita blodkroppar i full färd med att läka de öppna sår som är orsakade av Neova. Bara under de två första dagarna proppar vi diken på totalt 473 ställen. Grävmaskinen som jobbar med att plocka bort våra pluggar hinner inte alls med. Att gräva bort en plugg tar för maskinen inte mer än en minut, men våra pluggar är förstås inte på ett och samma ställe. Vi sprider ut dem över hela det stora området. Det tar en evighet för maskinen att förflytta sig över så stora avstånd. Medan den plockar bort en plugg sätter vi tjugofem nya. Att fem myror är fler än fyra elefanter vet vi sedan länge. Tydligen är trettio aktivister också fler än en grävmaskinist.

”Vilka jävla stollar!”, ”Senila gubbe!”, ”Miljömuppar”. Invektiven haglar över oss som jobbar på mossen. Det är hatspridarna och de avlönade högerextrema trollen som spyr sin digitala galla. Men, till skillnad från förra året, bryr jag mig inte det minsta. Jag vet att jag har rätt och jag befinner mig i en grupp aktivister där kärlek och omtanke finns i varje åtbörd. Vi värnar varandra, precis som vi värnar mossen.

”Att existensen riskeras förenar oss”

Det kan låta självförmätet att så oblygt hävda sin rätt. Men allt fler tunga globala institutioner stödjer det vi hävdar. På den tredje dagen på mossen kommer utlåtandet från den internationella domstolen i Haag: Stater som inte skyndsamt minskar utsläppen av koldioxid gör sig skyldiga till brott mot mänskligheten, skriver domstolen. Tydligare än så kan det inte vara. Jag glider ned i diket bredvid vår största plugg för att försvåra för polisen att plocka bort mig. När jag med vatten upp till midjan driver ned mina fötter djupt i leran vet jag att jag står på helt rätt ställe. Jag brinner och förbannar inombords våra nordiska ledare för att de lämnar oss i sticket och gasar på mot den avgrund som är så tydlig. Jag skulle så gärna vilja få tag på den finska och svenska staten och bunta ihop dem i ett envarsgripande. Sedan skulle jag hålla fast till polisen kom för att bura in dem. Jag och mina trettio medaktivister är dock fortfarande alldeles för få. Men vi kan förhindra att brottet mot mänskligheten som utspelar sig på Grimsås mosse tillåts fortsätta, med våra kroppar.

Jag tänker på Henrik som jag grävde med första dagen. Hur jag för ett ögonblick tittade på honom när han grävde. Svettpärlorna samlades återkommande i pannan, om och om igen fick han torka av sig med underarmen för att inte få de salta dropparna i ögonen. Luften över marken vibrerade där vi stod och var så olika. Olika ålder, olika bakgrund, olika professioner och olika sätt att se på Gud. Men ändå grävde vi sida vid sida. Spadtag efter spadtag. Båda beredda att ta de straff som kunde vänta runt hörnet, som böter eller fängelse. Jag antar att det är så det blir när existensen riskeras och de mest grundläggande rättigheterna hotas. Vi arbetar sida vid sida trots våra olikheter. Vi försvarar det som förenar oss. Kärleken till det mänskliga och den natur som omsluter oss i sin trygga famn.

Vi vill leva.

William Grönlund

Folkhögskollärare och fortfarande stolt aktivist.

Det här är en debattartikel. Analyser och ställningstaganden är skribentens egna. För att skicka in en debattartikel, mejla kontakt@supermiljobloggen.se och bifoga text, profilbild och din titel.