Skiljelinjerna inom miljöpolitiken tydliga efter Almedalen

När SMB summerar Almedalsveckan 2026 kan vi konstatera: Medan Tidöpartierna betonar kärnkraft, ekonomisk tillväxt och ”pris vid pump” har oppositionen flera gröna förslag. Dock står klimatkrisen inte högst på dagordningen för något parti utom för Miljöpartiet, vilket oroar inför kommande mandatperiod.

VAL 2026 Som den som följt Supermiljöbloggens rapportering från Almedalen redan sett, står klimat- och miljöfrågorna lågt på de flesta partiledares agendor. Vi kunde konstatera att varken Kristersson, Busch, Mohamsson eller Åkesson nämnde klimatkrisen i sina tal. Däremot lyfte vår nuvarande statsminister att han vill se ett försvagat strandskydd och sänkt skatt på fossila bränslen. Miljöpartiet var det enda partiet som uttryckligen ägnade en stor del av talet klimat och miljö men även ledarna för Centern, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet hade tydligt grönare stråk i sina tal.

I andra evenemang under veckan blev det tydligare var de olika partierna står i frågor som gäller klimat, miljö och hållbarhet.

Under Naturskyddsföreningens evenemang ”Fyra år till skarpt klimatmål – hur vill partierna minska utsläppen i tid?” deltog företrädare från alla riksdagspartier, de flesta talespersoner för klimat och miljöfrågor. Både här och i andra paneler upprepade Tidölaget som papegojor sitt mantra om regelförenklingar, utbyggd elinfrastruktur och aktivt (indutriellt) skogsbruk. Men framför allt: Kärnkraft, kärnkraft, kärnkraft.

Ensidigt fokus från Tidögänget

Under debatten fick partierna ta ställning till ett antal förslag från Naturskyddsföreningens framåtblickande utvärdering av partiernas miljöpolitik, vilket gjorde flera skiljelinjer mellan partierna uppenbara.

Kjell-Arne Ottosson, klimatpolitisk talesperson för KD, ville se utbyggd elinfrastruktur och mer ”ren el”, att skogarna brukas ”till sin fulla potential” för att ersätta fossila råvaror, satsning på CCS och höjda tullar på fossila produkter. Liberalerna tycktes helt ha backat från sin tidigare ganska progressiva miljöpolitik, trots (eller på grund av?) innehavandet av ministerposten. Klimatpolitiska talespersonen Elin Nilsson upprepade bara oengagerat Tidö-kraven på kärnkraft, laddinfrastruktur och förenklade tillståndsprocesser. Inget får hindra brukandet av skogen, framhöll hon. Innan Tidöregeringen bildades har det låtit annorlunda från liberalt håll. L har vid vissa tillfällen hamnat på samma sida som V och MP vid omröstningar om skogspolitiken, se exempel SMB beskrivit här och här.

Även Moderaternas riksdagsledamoten Joanna Lewerentz talade sig varm för samma åtgärder.

Naturskyddsföreningens Klimatchef Kristina Östman påminde om att kärnkraft inte kommer att bidra till att något klimatmål kommer att nås så snabbt som till 2030 – vilket ingen riktigt svarade på.

Mer variation från oppositionen

Sverigedemokraternas Martin Kinnunen tyckte däremot att Sverige inte behöver göra något alls på det nationella planet eftersom ”Sverige är mindre fossilberoende än andra EU-länder”. Han påstod sig vilja låta de europeiska styrmedlen, som utsläppshandel, ordna biffen (trots att partiet jobbar med EU:s övriga högerpopulister för att riva upp EU:s klimatsamarbete Fit for 55).

Något mer varierade förslag kom från oppositionen. Centerns ekonomiskpolitiska talesperson Martin Ådahl lyfte partiets löfte om en ny miljöbilsbonus och satsning på biobränslen (och implicit: traditionellt skogsbruk). Han poängterade även att industrin är med på noterna och är beredd att ställa om. Han fick medhåll av Åsa Westlund (S) som framhöll att elektrifieringen i Sverige har bromsat in och att industrin vill ha tydliga och långsiktiga spelregler för att investera i omställningen. Socialdemokraterna vill satsa på mer cirkulärt byggande och på ”Sverigebränsle” det vill säga inhemsk produktion av biodrivmedel av skogsråvara och avfall.

Miljöpartiets Katarina Luhr lyfte vikten av att kompensera de mest utsatta snarare än att sänka bensinpriserna för alla. Partiet vill höja skatten på bensin och höja reduktionsplikten. Luhr var den enda som höjde rösten för att skydda mer naturskog, kompensera skogsägare som låter skogen stå och införa skatt på kalhyggen. MP lovar även ett Sverigekort för kollektivtrafiken i hela landet och vill satsa på att ställa om till fossilfritt jordbruk.

Rättvis omställning eller pris vid pump?

Malin Östh, trafikpolitisk talesperson för Vänsterpartiet hävdade att den viktigaste åtgärden för att nå klimatmålen är att byta regering. ”Det finns ett desperat behov av ett tydligt budskap om att klimatmålen ska nås”, sa hon. V vill ställa om transportsektorn och lovar att storsatsa på järnväg och kollektivtrafik. Även de vill se ett billigt ”Sverigekort”.

S, V och MP betonade ”rättvis omställning”, att höginkomsttagare släpper ut mest och att jämlikheten behöver öka. Att sänka ”priset vid pump” är att låsa fast Sverige i fossilberoende, Både V och MP lyfte istället att de som verkligen behöver det ska stöttas med riktade insatser istället för alla – rika stockholmare såväl som kämpande lantbrukare – ska få subventionerade fossila bränslen. Centerpartiets Martin Ådahl höll sig till ett mer klassiskt liberalt förslag att göra det lättare att välja alternativen – exempelvis elbil.

Elin Nilsson lät mindre som en liberal och mer som SD när hon hävdade att ”Sverige är ett av världens bästa länder” när det gäller miljöfrågor och att ”omställningen inte får drabba människors vardag”. Moderata Joanna Lewerentz upprepade Tidö-mantrat ”kärnkraft”, ”elektrifiering” och ”ekonomisk tillväxt”.

Det är tydligt att oppositionen har fler gröna förslag och dessutom förespråkar S, V och MP minskade klyftor i samhället, vilket allt mer forskning pekar på är nödvändig för en rättvis omställning och för att klara klimat- och miljökrisen. Samtidigt stod de inte överst heller på oppositionsledaren Magdalena Anderssons priolista och frågan är vilka löften som kommer att infrias vid ett potentiellt, eller kanske numera sannolikt, regeringsskifte.

Skilda världar – men klimatet förenar fler än Tidö tror

Det är tydligt att människor idag lever i separata bubblor där verkligheten beskrivs på diametralt olika sätt. På seminariet Från klimatångest till bortträngning: hur försvann mänsklighetens viktigaste fråga från politiken? målade MP:s EU parlamentariker Alice Bah Kuhnke och klimatjournalisten Erika Bjerström en mörk bild av läget.

Bjerström har skrivit boken Demokratin dör i hettan som beskriver hur klimatfrågan nu får mindre plats i medierna trots att läget är mer förtvivlat än någonsin – för att många mediechefer tröttnat och att den ständigt pågående klimatkrisen inte är ett klickbete. Extremhögern har ”kidnappat” klimatfrågan och hävdar att forskningsbaserade argument är ”åsikter”. Många vill gärna höra på löftet att det inte är någon fara och att vi inte behöver ändra på vår livsstil eller på samhället. Dessutom drabbas klimatjournalister dagligen av hot och hat från en lång trollsvans.

Timbros vd förutspår S-ledd ”klimatallians”

PM Nilsson, vd för Timbro och tidigare moderat-kopplad ledarskribent, höll inte alls med om deras verklighetsbeskrivning. ”Jag lever inte i er dystopi” sa han och poängterade att klimatet står högt på agendan för både väljare och näringsliv. Kina gör succé med omställning av fordonsparken och trenden sprider sig i Asien. Tidö-regeringen har nog gjort vad den kunnat under denna mandatperiod eftersom bränslepriserna är en så känslig fråga, trodde PM Nilsson. Men nu kommer en varm sommar och MP kommer att göra ett ”kanonval”. Om ”Magdalena Andersson är klok kommer hon att bilda en klimatallians”, förutspådde han.

Att näringslivet vill se en mer klimatkonsekvent politik lyftes på många håll i Almedalen. Företagen vill veta att de investeringar som redan gjorts i den gröna omställningen kommer löna sig och de förstår att det inte finns några vinster att hämta på en döende planet. Kanske är detta största hoppet för att en förändring ska komma under nästa mandatperiod. I sin Almedalssammanfattning i Aktuell Hållbarhet skriver Mattias Goldman, vd för 2030-sekretariatet (och SMB-krönikör) att klimatet nu ”profileras av smarta högerdebattörer”. Ett exempel på detta är att Timbro nyligen släppte sitt 120-punktsprogram för klimat och miljö, som sågar Tidögängets klimatpolitik. Frågan är vilket parti smarta högerväljare om bryr sig om framtiden kommer att satsa på.