Du kan trycka Shift + S för att få fram sökfältet när som helst och Esc för att stänga det.
Tryck ENTER för fler resultat, då kan du även förfina din sökning.
    Stäng

    Trump ger klimatskeptiker och fossilfolk nyckelpositioner

    Nu har Donald Trump kommit med flera besked om vilka han vill ha som ministrar. Samtidigt leds övergångsgrupperna i samtliga fyra myndigheter som arbetar med klimatfrågan leds av en klimatskeptiker. 

    Här är några av exemplen på chefer och ministrar:

    • Trump har nominerat Scott Pruitt som miljöminster. Pruitt har i sin tidigare roll som justitieminister i delstaten Oklahama stämt det naturvårdsverk (EPA) som han nu ska styra över. Pruitt har kämpat emot Obamas Clean Power Plan, regler som skulle skydda nationalparker från luftföroreningar och regler som skulle begränsa läckaget av metan, kvicksilver och arsenik från borrning och kraftverk.
    • Som energiminister har Trump nominerat Rick Perry som kandiderade för att bli republikanernas presidentkandidat 2012. Då drev Perry att det energidepartement han nu ska styra över skulle skrotas. Perry har tidigare sagt att klimatforskningen är osäker och förespråkat färre restriktioner för fossilindustrin.
    • Oljegiganten Exxon Mobils VD Rex Tillerson har föreslagits som utrikesminister. Tillersson har i sin roll som VD för Exxon sagt att klimatförändringarna är ett allvarligt problem och föreslagit koldioxidskatter. Samtidigt är Exxon under hans ledning bland annat borrat i Arktis.
    • Som inrikesminister, med ansvarar för naturresurser, statens mark och frågor som rör ursprungsbefolkningen, har trump föreslagit Ryan Zinke. Hans åsikt om klimatförändringarna är att dom ”inte är en bluff, men inte heller bevisad vetenskap”, vår översättning. Zinke har oljebolaget Oasis Petroleum som sin största kampanjsponsor och röstar för fossilbolags intressen.

    Samtidigt har Trump bildat övergångsgrupper på olika myndigheter. Dessa övergångsgrupper leder arbetet med att anpassa myndigheten efter den nya presidenten. Övergångsgrupperna i samtliga fyra myndigheter som arbetar med klimatfrågan leds av en klimatskeptiker, enligt en artikel The Guardian som de flesta av uppgifterna nedan kommer ifrån. Dessa personer är:

    • Övergångschef för naturvårdsmyndigheten är Myron Ebell som har sagt att det vetenskapliga konsensuset om klimatförändringarrna är falskt. Ebell är en av huvudpersonerna bakom organisationen Cooler Heads Coalition som ska ”skringra myterna om den globala uppvärmningen”.
    • Inrikesdepartementets övergångchef är Doug Domenech. Han var tidigare chef på Fueling Freedom Project som på sin hemsida skriver att de arbetar för att ”sluta reglera koldioxid som en förorening”, vår översättning.
    • Även övergångschefen för NASA Chris Shank ifrågasätter påståenden om den globala uppvärmningen.  Trump rådgivare Bob Walker, som är klimatskeptiker, har föreslagit att NASA:s budget för forskning om jorden ska slopas.
    • Thomas Pyle, övergångchef på energidepartementet, är president för organisationen American Energy Allianse som förespråkar fossilenergi.

    Trots detta får Trump och Co svårt att öka kolproduktionen, vilket Supermiljöbloggen skrivit mer om här.

    SMB:S Julkalender – Ekologiska russin i mer än ett dussin

    Idag firar vi lucia,
    Dagen lussebullar släpps fria

    Men om du ska baka,
    Stick ut din haka

    För att undvika gifter,
    Krävs ekologiska bedrifter

    Just russin är viktigt,
    Då de besprutas mycket oförsiktigt

    Så välj miljömärkt,
    Så blir valet utmärkt!


    Lucka 12
    Lucka 11
    Lucka 10
    Lucka 9
    Lucka 8
    Lucka 7
    Lucka 6
    Lucka 5
    Lucka 4
    Lucka 3
    Lucka 2
    Lucka 1

    Tio gånger snabbare ökning av metanhalten nu jämfört med början av 2000-talet

    Mängden metan i atmosfären har ökat tio gånger snabbare under den senaste 10-årsperioden jämfört med början av 2000-talet. De senaste åren har ökningen gått ännu snabbare. 

    Under 2014 ökade metanhalten med 12,5 miljarddelar och under 2015 ökade halten med 9,9 miljarddelar. Totalt under perioden 2007-2015 har metanhalten ökat med i genomsnitt 6,9 miljarddelar per år.  Det kan jämföras med den genomsnittliga årliga ökningen mellan 2000-2006 som var 0,5 miljarddelar, skriver forskare i Environmental Research Letter. Mängden metan i atmosfären är nu cirka 2,5 gånger större än innan industrialismen.

    Forskarna är osäkra vad ökningen beror på. Men de skriver att det finns ny forskning som tyder på att utsläpp från jordbruket är den största orsaken, och att utsläpp från fossilenergi och utsläpp från våtmarker kan vara en mindre del av förklaringen. Cirka två tredjedelar av metanutsläppen beror på mänskliga aktiviteter.

    Det kommer att bli väldigt svårt att nå tvågradersmålet om inte metanutsläppen minskar snabbt och mycket. Åtgärder som kan minska metanutsläppen är strängare regler för fossilutvinning, täckta soptippar, ändrad diet för idisslare och ändrad metod vid risodling, skriver forskarna. Andra forskare har tidigare föreslagit skatt på kött som ett sätt att minska metanutsläppen, vilket Supermiljöbloggen skrivit mer om här.

    ……………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………….

    FAKTARUTA: METAN OCH KLIMATET

    Metan har stått för cirka 20 procent av den globala uppvärmningen sedan industrialismen. Därmed är metan den växthusgas efter koldioxid som har bidragit mest till den globala uppvärmningen. Trots det är metan en 28 gånger starkare växthusgas än koldioxid. Men metan är mer kortlivad. En metanmolekyl har en livstid i atmosfären på cirka 9 år. Koldioxid finns i mycket större mängd i atmosfären och har därför en större total klimatpåverkan än metan. Att metan är en stark och kortlivad växthusgas gör att minskade metanutsläpp kan vara ett sätt att på kort sikt bromsa klimatförändringarna.

     

    ”Tyst utrotning” av giraffer

    Enligt Internationella naturvårdsunionens (IUCN) uppdatering av Red list har antalet giraffer minskat med omkring 40 procent de senaste 30 åren. Anledningen är en kombination av faktorer så som en ökad tjuvjakt, förlust av habitat på grund av expandering av jordbruk och gruvdrift och konflikter.

    Red list är en inventering av arter om utförs av IUCN. Arterna klassificeras efter en tiogradig skala från ”ej bedömd” till ”utdöd”, där giraffen nu hamnar i mitten av skalan och klassas som ”sårbar” för utrotning.

    ”Tyst utrotning”

    Dr Julin Fennessy, ordförande i specialistgruppen för giraffer i IUCN menar att problemet har smugit sig på. Det pågår en så kallad ”tyst utrotning” och märks inte så tydligt eftersom giraffer är vanliga att se, både på safari och zoo.

    Medan det har funnits en stor oro kring elefanter och noshörningar, har giraffer gått under radarn, men tyvärr har antalet giraffer rasat och det är något som vi är lite chockade över, att det har minskat så mycket på så kort tid, säger Fennessy till BBC

    ”Många arter försvinner innan vi hunnit göra en bedömning”

    Den nya rödlistan inkluderar också 700 nya fågelarter, varav 11 procent redan bedöms vara utrotningshotade. En av de nyligen upptäckta arterna riskerar utrotning när större delen av dess habitat kan försvinna på grund av en dammkonstruktion, skriver IUCN. Även vilda grödor såsom vildväxande mango och vildkorn finns med i den nya sammanställningen och precis som för giraffer och fåglar, är det ofta förlust av habitat vad som leder till utrotning.

    Allteftersom vår kunskap fördjupas, bekräftas vår oro: ohållbart jordbruk, skogsavverkning, invasiva arter och andra hot- såsom olaglig handel som lyfts fram här- drives fortfarande många arter mot utrotning, säger Dr Ian Burfield, koordinator för Birdlife´s Global Science

    I takt med att vi upplever mer klimatförändringar, blir bevarandet av biodiversitet viktigare. Biologisk mångfald är nödvändigt för att skapa resiliens, det vill säga motståndskraft eller anpassningsförmåga till nya förutsättningar och behövs också för att upprätthålla fungerande ekosystem.

    Vad som är positivt, menar Leah Gerber, direktör på Centre for Biodiversity Outcomes, Arizona state University, är att många sällsynta och tidigare sårbara arter har visat tecken på återhämtning. Det är alltså inte försent för arter som idag balanserar på gränsen till utrotning, att också återhämta sig.

    Myllrande våtmarker

    Det elfte svenska miljökvalitetsmålet i SMB:s serie är Myllrande våtmarker. Våtmarker bidrar till en rik biologisk mångfald och står för ett flertal ekosystemtjänster, bland annat vattenrening. Tyvärr är många idag starkt hotade på grund av människan. 

    Våtmarkernas ekologiska och vattenhushållande funktion i landskapet ska bibehållas och värdefulla våtmarker bevaras för framtiden.

    – Riksdagens definition av miljömålet

    Vad handlar målet om?

    Våtmarker är områden med rik biologisk mångfald och bidrar med viktiga ekosystemtjänster. Under historiens gång har många av dessa avvattnas för att istället kunna användas till bland annat åkermark eller bostadsmark. Än i dag försvinner värdefulla områden samtidigt som de kvarvarande starkt påverkas av försurning, övergödning, olika typer av vattenverksamheter och direkta skador.

    Vad görs?

    Nationellt: Life to ad(d)mire och andra projekt har bidragit till att tusentals hektar våtmark har restaurerats och anlagts i Sverige. Dock togs stödet för restaurering av våtmarker inom landsbygdsprogrammet bort, vilket har lett till att den restaurering som tidigare skett inom programmet inte verkar kunna fortsätta. Som en positiv glimt finns däremot intresse från olika organisationer att restaurera våtmarksområden runt om i landet.

    EU: Här finns olika skydd som de enskilda länderna inom EU arbetar för. Bland annat Natura 2000, som ger skydd åt områden med värdefulla naturvärden, till exempel rödlistade arter. LIFE är också ett EU-projekt som vävs in i flera olika miljömål där Life to ad(d)mire ingår. EU har även olika direktiv som ska stå för bättre miljöhänsyn, däribland art- och habitatdirektivet.

    Internationellt finns den så kallade Ramsarkonventionen som arbetar för skydd och restaurering av våtmarker. Det är den äldsta av världens moderna, icke-statliga avtal och täcker allt från sumpmarker till sjöar och vattendrag globalt.

    Uppnås målet?

    Trots de åtgärder som idag pågår är utvecklingen för naturen negativ, vilket är ett bevis på att det görs långt ifrån tillräckligt. Skyddsarbete finns på flera håll, men det går väldigt långsamt framåt. Precis som vid många andra mål verkar man mest skrapa på ytan när problemen är betydligt större än så.

    Våtmarker är extremt viktiga för den biologiska mångfalden och kan skapa en frizon för arter vars habitat minskar i skrämmande takt. Reservat och skydd i all ära, det löser många av problemen och de områden som skyddas har visat positiva resultat.

    Dock sker fortfarande stora kvävenedfall och den globala medeltemperaturen stiger hela tiden. Med varmare klimat sker större avdunstning och många våtmarker kan torka ut, något som i sin tur släpper ut än mer koldioxid och kväve till atmosfären. Här behöver både skogsbruket och jordbruket hjälpa till för att minska påverkan på våtmarkerna. Än finns inte alltid den hänsyn som skulle behövas.

    På miljömålens hemsida kan man läsa mer om vad Naturvårdsverket anser krävs för att vända den negativa trenden.

    Bakgrund:

    Våtmarker bidrar till ett fungerande samhälle och minskad klimatpåverkan genom att binda in kol från atmosfären, förstärka den biologiska mångfalden samt fungera som en reningsfunktion av vatten.

    Våtmarker tillhandahåller dessutom många rödlistade arter, både fåglar, insekter och kräldjur och bidrar på så sätt till en viktig biologisk mångfald.

    Våtmarkerna har varit och är fortfarande eftertraktade för möjligheten till näringsrik åkermark eller för byggnader. När våtmarker dräneras och syre tillkommer avges stora mängder kol till atmosfären vilket bidrar till klimatförändringarna. En våtmark tar vanligtvis tillvara kolet och bildar därmed en kolsänka, men med syre inblandat kan det få motsatt effekt.

    Läs tidigare artiklar i serien:

    Vill du läsa mer om miljömålen och vad de innebär? Klicka här

    SMB:S Julkalender- Satsa på förnybar el

    Ett samhälle fritt från fossil energi är målet,
    då är det dags att dra ner på användning av oljan och kolet
    Julen betyder mycket tid inne,
    med ökad elförbrukning kan det då vara bra att ha vind och sol i minne.
    För elen kan komma från en knapp resurs,
    så pass på, styr om och mot hållbarhet sätt kurs!
    Har du nu på detta gett dig fanken,
    satsa på en elleverantör med förnybart i tanken.


     

    Lucka 11
    Lucka 10
    Lucka 9
    Lucka 8
    Lucka 7
    Lucka 6
    Lucka 5
    Lucka 4
    Lucka 3
    Lucka 2
    Lucka 1

    SMB:S Julkalender- Julgran med liten miljöpåverkan

    Tredje advent knackar på dörren och med det närmar sig julen.
    En gran i hemmet höjer stämningen och bidrar till en kul-en
    Det är något speciellt med en gran, för någon är det doften, för någon annan dansen.
    Hoppa runt i ring, vare sig det är i tomteluva eller med blomsterkransen

    Men denna ståtligt beklädda sak,
    kan lämna en bitter eftersmak.
    Besprutad med gifter och lämnar i skogen ett hål.
    Inte så bra, för i marken behövs mera, inte mindre, kol.

    För den miljömedvetne är en plastgran inget alternativ,
    den har störst total miljöpåverkan, trotts sitt långa liv.

    Bättre är, att satsa på att vara reko, ja det märks förstås var detta är är på väg… köp eko!
    Gärna utan lång transport och en gran som fått växa vild.
    På så sätt blir miljöpåverkan relativt mild.

    Eller köp en gran i kruka, den kan bo inne ett slag.
    För att sedan, när julen är över återplanteras en dag.
    Istället för att till soporna gå,
    får granen då fortsätta leva, växa och absorbera Co2


     

    Lucka 10
    Lucka 9
    Lucka 8
    Lucka 7
    Lucka 6
    Lucka 5
    Lucka 4
    Lucka 3
    Lucka 2
    Lucka 1

    SMB:S Julkalender- Satsa på ekofrukt

    Apelsin, clementin och lilla mandarin.
    Under julen köper vi gärna massor av citrus, att äta, eller dekorera fin.
    Men frukten, söt som sur,
    är inte alltid den bästa mot djur och natur.
    Kraftigt besprutad är ofta en citrusfrukt,
    så köp gärna eko för att med miljöproblemen få bukt.
    På så sätt kan du njuta av frukt och gott utan problem,
    samtidigt som du är schysst mot natur och ekosystem.


     

    Lucka 9
    Lucka 8
    Lucka 7
    Lucka 6
    Lucka 5
    Lucka 4
    Lucka 3
    Lucka 2
    Lucka 1

    Supermiljöpodden #22 – ”Ja till flygskatt”

    Arktis uppvisar rekordhöga temperaturer och vi riktar fokuset mot människorna i denna isolerade del av världen. Förutom det blir det flygskatt för hela slanten.

    I studion: Vera Telemo och Ellen Palm.


    Tidigare avsnitt av Supermiljöpodden hittar du på iTunes eller:


    SMB:s poddare heter Vera Telemo, masterstudent vid Stockholm Resilience Center och Ellen Palm som doktorerar vid Lunds universitet inom energi- och klimatforskning. Ellen driver även kampanjen PlastfriNovember. Vill du kontakta Supermiljöpodden maila: podd@supermiljopodden.se

    14 Nobelpristagare uppmanar Nobelstiftelsen att divestera

    Alfred Nobel

    Nobelstiftelsen uppmanas att divestera, alltså sälja sina tillgångar, från kol, olja och gas, i ett brev underskrivet av 14 Nobelpristagare och 4 klimatforskare. De menar att det går emot Nobelstiftelsen och Alfred Nobels principer att tjäna pengar på verksamheter som förstör vårt klimat.

    Nobelstiftelsen förfogar över mer än 4 miljarder kronor – pengar som finansierar Nobelpriset. I ett öppet brev uppmanas de nu att divestera, det vill säga sälja av, sina tillgångar i olja, kol och gas, skriver Fossil Free i ett pressmeddelande. Av forskarna som skrivit under brevet är de flesta tidigare Nobelpristagare, och de menar att Nobelstiftelsen borde föregå med gott exempel i klimatarbetet eftersom det blir allt mer akut att göra något åt klimatförändringarna.

    I sitt testamente skrev Alfred Nobel att priser bör delas ut till dem som ’ska ha tilldelat den största nyttan till mänskligheten’. Allt eftersom pristagare och forskare anammar Alfred Nobels sista ord är det vår förhoppning att Nobelstiftelsen också agerar i mänsklighetens intresse vilket inkluderar att bry sig om hälsan hos den planet som vi alla förlitar oss på, skriver forskarna i brevet (pdf) enligt ett pressmeddelande från Fossil Free.

    Brevet är adresserat till Nobelstiftelsens VD Lars Heikensten och är underskrivet av 14 Nobelpristagare från olika länder som fått Nobelpriset i medicin, kemi, fysik eller fred. Dessutom har fyra klimatforskare som bidrog till att FN:s klimatpanel IPCC fick fredspriset 2007 skrivit under.

    Nobelstiftelsen har spelat en historisk roll i arbetet mot klimatförändringar genom att lyfta fram människor som studerat och uppmärksammat mänsklighetens påverkan på klimatet. Idag är behovet akut, då vi i en allt varmare värld strävar efter att implementera Parisavtalet, och vi ber er att göra mer. Våra kunskaps- och kulturinstitutioner måste göra mer än att utbilda, de måste bli exempel på en ny väg framåt, fri från de industrier som skadat klimatet allra mest, står det i brevet.

    Fossil Free har en kampanjgrupp som jobbar för att få Nobelstiftelsen att divestera. De har bland annat serverat ”drinkar” som bestod av olja i champagneglas för att uppmärksamma frågan.

    Här kan du skriva under namninsamlingen för att stödja Divest Nobel-kampanjen.

    SMB:s Julkalender- Dra ner på inomhustemperaturen

    December månad och ute viner vinden kall och rå,
    då kommer lusten att i hemmet brassa på.
    Men håll i hatten och värm inte för mycket,
    energikonsumtionen påverkar det ekologiska avtrycket.
    Ett tips är att dra ner på värmen en grad eller två, det gör att vi energin sparar på.
    För att höja värmen i hem och stuga, finns andra knep att ta till.
    Vad sägs om att bjuda hem grannen och hennes fruga, på en nubbe och sill.
    I kombination med tända ljus och julbak, blir då värmen i stugan en given sak.


     

    Lucka 8
    Lucka 7
    Lucka 6
    Lucka 5
    Lucka 4
    Lucka 3
    Lucka 2
    Lucka 1

     

    Agnes Wold: ”Det finns inga bevis för att ’hormonstörande kemikalier’ påverkar vår hälsa”

    Agnes Wold, professor i klinisk bakteriologi, har flera gånger anklagat Naturskyddsföreningen och forskare för att ogrundat ha skrämt upp folk rörande hormonstörande ämnen. Hon förnekar inte att det finns ämnen som kan störa hormoner, men förklarar här utförligt varför hon har problem med uttrycket ”hormonstörande ämnen”. 

    Läs mer:

    Naturskyddsföreningen har, tillsammans med vissa forskare, framgångsrikt sålt in budskapet till det svenska folket och våra politiker att vardagen, till och med i vår trygga svenska förskola, är full av gifter. Särskilt skulle vår hälsa hotas av så kallade hormonstörande ämnen som av regeringen fått status som prioriterat område inom miljöpolitiken. Leksaker och dagisinredning destrueras för miljonbelopp utan vetenskapliga belägg för att vanlig vardagsplast skulle vara farlig för hälsan.

    Härtill påstår kommunala informatörer påstår att barnens framtida fortplantningsförmåga är i fara för att de leker med plastdockor eller sover på plastmadrasser, ett helt grundlöst påstående. Begreppet ”hormonstörande kemikalier” är omstritt och svårt att definiera på ett otvetydigt sätt. Det har väckt en hetsig vetenskaplig debatt bland toxikologiska forskare i Europa, en debatt som vi inte hört talas om här hemma, där både politiker och allmänhet invaggats i tron att ”forskarna är överens”. Här sammanfattas kritiken mot begreppet ”hormonstörande kemikalie” och förklaras varför de europeiska forskarna protesterar – för att EDC-ämnen föreslås få specialbehandling och kunna förbjudas utan ordinarie toxikologisk prövning. En sådan policy skulle slå undan benen på decenniers framgångsrik vetenskapligt grundad toxikologisk riskvärdering och ställa etablerad toxikologisk vetenskap på huvudet.

    Vem har inte hört talas om att vanliga produkter som vi använder i vår vardag – schampo, parfym och plastskålar – innehåller så kallade ”hormonstörande kemikalier”? Här hemma tror vi nog att det är bevisat att vissa ämnen, till exempel mjukgörare i plaster, påverkar vår hälsa på ett negativt sätt genom att på något sätt störa hormonsystemet. Men det är långt ifrån bevisat – i själva verket stöds teorin inte av färska sammanställningar av befintlig forskning.

    Ihärdig lobbying under decennier har övertygat de svenska politikerna om att de ”hormonstörande kemikalierna” utgör ett hot mot vår hälsa, trots svaga vetenskapliga belägg. Nu föreslås punktskatter på PVC-golv eftersom de innehåller mjukgörare (ftalater) ”som stör förmågan att få barn” enligt vår egen regering. Vår svenska förskola ska saneras från muggar och leksaker gjorda av plaster använda under decennier utan tecken på negativa hälsoeffekter. Miljonerna rullar, fungerande inredning och leksaker förstörs, golv byts ut mot dyrare och mindre slitstarka varianter och föräldrar (och därmed deras barn) skräms upp.

    I Europa är begreppet ”hormonstörande kemikalier”, eller på engelska ”endocrine disrupting chemicals (EDC)” hett omstritt. En debatt rasar mellan kritiker och tillskyndare av EDC-begreppet, där kritikerna menar att termen strider mot etablerad vetenskap och väl beprövade metoder inom toxikologin. Denna debatt har inte uppmärksammats i Sverige där enstaka kritiker (som jag själv) får höra, exempelvis av Naturskyddsföreningen, att forskarna är överens i denna fråga. Om man påpekar att hundratals välrenommerade europeiska forskare inte är det, kan svaret bli att de agerar i kemi-industrins intressen.

    Jag menar att Naturskyddsföreningen har ett stort ansvar för att allmänhet och politiker fått en felaktig  bild av forskningsläget kring hormonstörande ämnen och att barn och föräldrar skräms upp i onödan. Här ska jag förklara varför hormonstörande ämnen är ett djupt kontroversiellt och problematiskt begrepp och varför stora delar av det toxikologiska vetenskapssamhället i Europa vänder sig emot det (för egen del tror jag inte att det beror på att de alla står på kemi-industrins avlöningslista!). Frågan om kemikalier ska kunna klassas som ”hormonstörande” och därmed gå i en specialfil utanför ordinarie toxikologisk testning är viktig för alla att ta ställning till, eftersom den rör hela den framtida kemikalielagstiftningens utformning.

    Detta är artikelns huvudrubriker och upplägg:

    1. Hormonstörande ämnen (EDC) är ett förvirrande begrepp som inte lämpar sig för lagstiftning

    Termen hormonstörande ämnen, på engelska hormone disrupting chemicals (EDC) är luddig och svårdefinierad, vilket gör den synnerligen olämplig som grund för lagstiftning och samhällsåtgärder. Jag kommer att förklara varför.

    2. Studier på människa ger inte stöd för teorin att hormonstörande kemikalier i vår vardag skulle påverka vår reproduktionsförmåga

    Väldigt lite stödjer teorin att vardagskemikalier skulle ha någon negativ effekt på människa och den senaste sammanställningen av alla studier hittills gjorda på människa ger lugnande besked.

    3. Forskarna är inte alls eniga – få begrepp har splittrat en forskarkår så djupt som EDC-begreppet

    Fler än hundra europeiska toxikologiska forskare har protesterat mot användningen av begreppet EDC och att man föreslagit att traditionella metoder för att bestämma gränsvärden inte föreslås gälla just de kemikalier som klassas som EDC. Den vetenskapliga grunden för denna särbehandling av EDC inom toxikologisk praxis är obefintlig och riskerar att haverera decenniers framgångsrik riskvärdering och gränsvärdessättning baserad på etablerad toxikologisk vetenskap.

    4. Försiktighetsprincipen fungerar inte

    Att undvika allt som teoretiskt skulle kunna vara farligt är inte möjligt. Att eliminera material som bevisligen fungerat, betyder att man måste ersätta det med något. En mer rimlig målsättning är att inte använda material som är giftigare än någonting vars risker man kan tänka sig att leva med, exempelvis trä. Det leder till en mer rimlig riskbedömning.

    5. Och industrin, då?

    Industrin är huvudfienden i EDC-förespråkarnas retorik. Men inga kommer att tjäna mer pengar än industrin på att vi slänger fungerande material och ersätter med sämre och dyrare, som måste bytas ut tidigare.

    6. Kampanjen ”Giftfri förskola” har biverkningar

    Svenska politiker har villigt köpt EDC-förespråkarnas världsbild om att vår hälsa hotas av vardagskemikalier och dragit igång kampanjen ”Giftfri förskola” påhejade av Naturskyddsföreningen. Kampanjen riskerar att skrämma upp föräldrar och barn och skapa en generation med giftskräck som kan påverka deras välmående. En mycket allvarlig biverkan av kampen mot de ”hormonstörande ämnena”, vars existens inte ens är bevisad.


     

    1. EDC är ett förvirrande begrepp som inte  borde förekomma i lagstiftning

    Begreppet ”hormonstörande ämnen”, på engelska ”Endocrine disrupting chemicals (EDC)” lanserades under tidigt 1990-tal. Biologen Theo Colburn föreslog att miljögifter som DDT och PCB hade hormonliknande effekter och störde fortplantningen hos vattenlevande djur. Inspirerad av detta resonemang föreslog den danske patologen Niels Skakkebaek att även skador på pojkars och mäns könsfunktioner kunde bero på hormonstörande kemikalier i miljön. Nyare forskning ger dock inga stöd för den teorin (se nedan).

    Kemikalielagstiftningen ligger på EU-nivån där gemensamma regler bestäms för hur de ska testas och bedömas, vilka gränsvärden som ska gälla och vilka kemikalier som ska förbjudas helt. Normalt behandlas varje kemikalie för sig vad gäller testning, gränsvärden och eventuellt förbud. Men ämnen som klassas som hormonstörande – EDC – har förts in som en särskild kategori i två EU-lagar (förordningarna om pesticider och om växtskyddsmedel).

    Den brännande frågan är: Vad är en hormonstörande kemikalie/EDC? Termen måste förstås definieras om den ska användas i lagstiftning. EU-kommissionens förslag innebär att ett ämne kan klassas som hormonstörande i människa (och därmed förbjudas) om det bevisligen har skadlig effekt (”is known to cause..”). Mot kommissionen och ett antal medlemsländer i EU står bland annat Sverige som vill gå hårdare fram mot ämnen som är misstänkt hormonstörande/EDC och anser att kommissionen är för eftergivlig mot den kemiska industrin.

    Enligt min åsikt är EDC-begreppet luddigt och oanvändbart och borde inte kommit in i någon lagstiftning över huvud taget. Att det finns i EU-lagstiftningen beror förmodligen på energisk lobbying från forskare och miljöorganisationer som är anhängare till begreppet. Jag ska förklara nedan varför jag anser att ”hormonstörande kemikalie” inte är ett begrepp som bör användas i lagstiftning. Det är mycket vanskligt att definiera då alla tre komponenterna i begreppet: hormon (endocrine), -störande (disrupting) och kemikalie (chemical) inte kan bestämmas entydigt.

    Endocrine – hormonell – men vilket hormon?

    Låt oss börja med det första ordet: hormonell/endokrin. Medan exokrina körtlar utsöndrar sina produkter (till exempel saliv eller galla) ut från kroppen, insöndrar de endokrina körtlarna sina produkter (hormoner) till blodet. Hormoners uppgift är att styra funktioner som innefattar många organ; hormoner når alla kroppens celler (utom hjärnans som skyddas bakom blod-hjärnbarriären).

    De celler som ska lyda hormonets instruktioner har en hormonreceptor som hormonet binder till med hög styrka och specificitet. Bindningsstyrkan är en garant för att just hormonet och inte någon liknande molekyl binder in. Bindningen startar (eller stänger av) någon process i cellen. Celler som saknar receptor för hormonet påverkas inte.

    Ett exempel är hormonet insulin som bildas i bukspottskörteln när blodsockret stiger efter en måltid. Insulin förs med blodet till exempelvis fettceller som har insulinreceptorer på sin yta. När insulinet binds in plockar cellerna in socker i cellen och omvandlar det till fett, ett sätt för kroppen att lagra energi till sämre tider.

    Här har vi första problemet med begreppet ”hormonstörande ämne”  – vi har många olika hormoner som tillhör vitt skilda klasser av molekyler: Insulin och många andra hormoner är proteiner, andra är miniproteiner (peptider) bestående av några aminosyror, en tredje grupp är molekyler lika små som en aminosyra, till exempel tyroxin och adrenalin som styr vår ämnesomsättning. Så kallade steroidhormoner är stora stela fettmolekyler som bildas från kolesterol. Hit hör könshormoner som östrogen, progesteron, testosteron, samt aldosteron som styr salt-vattenbalansen och kortisol som dämpar inflammation.

    Hormoner är en funktionell grupp, men har ingenting gemensamt vad gäller struktur – evolutionen har använt många olika kemiska strukturer för att utgöra budbärarmolekyler i kroppen. Vi kan jämföra med media – radio, TV, tidningar, ljudböcker, mängder av helt olika produkter som har ett gemensamt syfte – att sprida information.

    Eftersom hormoner är kemiskt mångskiftande finns heller ingenting gemensamt mellan deras receptorer, och därmed inte heller mellan de kemikalier som råkar binda till någon hormonreceptor. Ett ämne som liknar östrogen och binder till dess receptor har alltså ingen effekt på insulinets receptor. Precis lika lite som tidningen på köksbordet påverkas av om jag stänger av min radio. Därmed saknar ett samlingsbegrepp som ”hormonstörande ämne” relevans ur biologisk och vetenskaplig synvinkel. Begreppet har däremot avsevärda politiska implikationer, eftersom man föreslår lagstiftning för alla ämnen som råkar ha det gemensamt att de riskerar att påverka något hormons funktion.

    Begreppet ”-störande”/”disrupting” hur definieras det?

    Varje dag läser vi i tidningen att allt möjligt, från schampo till jympaskor, skulle vara hormonstörande. Översiktsartiklar om hormonstörande kemikalier innehåller långa listor som innefattar både klassiska miljögifter som DDT och TCDD (som finns i dioxin), liksom ämnen i vanlig hushållsplast.

    Har man då verkligen visat att alla dessa ämnen stör, alltså lägger krokben för vårt väloljade och effektiva hormonsystem? Sällan eller aldrig. Då skulle listan över hormonstörande ämnen bli mycket kort. För att bli uppsatt på en lista över misstänka hormonstörande ämnen kan det räcka att en kemikalie binder mycket svagt till en hormonreceptor. Eller att den stimulerar tillväxten av celler i en cellkultur vars tillväxt är beroende av östrogen (till exempel bröstcancerceller). En sådan kemikalie kallas ofta hormonstörande trots att ingenting störts och endocrine disrupting trots att ingenting blivit ”disrupted”. Det kanske kan låta skrämmande att en kemikalie stimulerar cancercellers tillväxt, men resultaten från en cellkultur säger ingenting om ifall kemikalien skulle ha en cancerstimulerande effekt i en människa eller ett djur – allt beror på hur kemikalien behandlas i kroppen: tas upp, fördelas, modifieras och utsöndras. Den koncentration av kemikalien som krävs för att erhålla effekten är också avgörande – om det rör sig om mycket höga nivåer kanske de ej är aktuella under verkliga förhållanden. Bisfenol A, som finns i viss hårdplast, rubriceras som EDC eftersom den binder till östrogenreceptorn. Men bisfenol A binder tiotusen gånger sämre än vad östrogen gör. Relevansen i verkliga livet av en så svag bindning är ganska oklar. Det krävs ju tiotusen bisfenol A-molekyler för att få fram samma effekt som av en östrogen-molekyl.

    Här går en av de stora konfliktlinjerna i EDC-frågan. Kritiker av EDC-begreppet anser att man måste påvisa någon negativ effekt för att tala om hormon-störning.  Vidare måste denna negativa effekt kunna iakttas i en hel, levande varelse (djur eller människa), eftersom ett ämnes effekter också påverkas av upptag, utsöndring och många andra faktorer som man inte kan iaktta i en cellkultur.

    Jag tror att de flesta människor som inte är specialinsatta i ämnet tolkar upplysningen om att ett ämne är hormon-störande som att ämnet framkallar hormonstörningar hos djur eller människor som exponerats för ämnet i relevanta doser. Man tror nog också att det finns åtminstone några indikationer på negativa effekter hos människor som exponerats för ämnet. Exempelvis kan man tycka att om ftalater vore hormonstörande, borde man ha iakttagit hormonella störningar bland arbetare i plastindustrin som utsätts för mycket höga doser av sådana ämnen dagligen. Något sådant har mig veterligen inte rapporterats.

    Vad är en kemikalie?

    Det sista ordet i EDC-begreppet, kemikalie, saknar också tydlig definition. Enligt Nationalencyklopedin är en kemikalie en molekyl som inte tillverkats av naturen, utan av oss människor. Biologiskt sett är det irrelevant – det finns ingen skillnad mellan bensoesyra i lingon och bensoesyra som tillsatts som konserveringsmedel i livsmedel.

    Det är en vitt spridd missuppfattning att ”naturliga” ämnen generellt är mindre farliga än industritillverkade/syntetiska. Ingenting kan vara mer felaktigt – några av de giftigaste substanser vi känner kommer från växt- och djurriket (nervgiftet tetrodotoxin från en fisk och curare från växter, gift från svampen spindelskivlingsom skadar njrarna, aflatoxiner i mögel som är cancerframkallande, och så vidare). Det beror på att framför allt växter, och ibland djur, utvecklat ämnen som ska döda den som försöker äta upp dem eller invadera dem. Och evolutionen är generellt skickligare på att skapa biologiskt aktiva molekyler än vi människor och våra industrier. De flesta antibiotika kommer från svampar eller bakterier i jorden som använder dem för att försvara sig mot andra mikroorgansimer, fint kärnvirke av trä motstår angrepp från alger och svampar genom att det innehåller gifter. Tänk terpentin – en produkt framställd av träets giftiga terpener.

    Det avgiftningssystem – P450-systemet – som vi har i vår lever och som lugnt och stilla avgiftar och paketerar främmande molekyler för export ut ur kroppen, har givetvis inte utvecklats för att ta hand om de läkemedel och kemikalier som vi tillverkat de senaste 100 åren. Nej, det är till för att avgifta de växter som utgör en stor del av vår diet sedan vi lämnade havet och gick upp på land. Sedan vi börjat tillverka egna kemikalier och läkemedel, tar P450-systemet hand om dem också.

    Många växter innehåller ämnen med hormoneffekt. Om man inte gör den konstlade uppdelningen mellan ”naturligt” och ”kemikalier”, hittar vi den största mängden EDC i sojabönor, linfrön och annat vi helt frivilligt stoppar i oss. Dessa ämnen kallas fytoöstrogener och har östrogeneffekt. Genistein, ett sådant fytoöstrogen, binder sämre till vår östrogenreceptor än vad östrogen gör (100 gånger sämre), men betydligt bättre än vad bisfenol A gör (100 gånger bättre). Om man oroar sig för att de små mängder bisfenol A som läcker ut ur plast skulle styra och ställa om vårt hormonsystem, bör man nog sanera ut sojabönor, linfrön och säkert en massa andra växter, ur sin diet.

    Trä innehåller stora mängder sitosterol, en molekyl som liknar våra steroidhormoner och har östrogeneffekt på vattenlevande organismer som utsätts för utsläpp från träindustrin. En annan stor källa för EDC-effekter hos vattenlevande organismer är helt vanligt östrogen som kissas ut av oss människor.

    Det är alltså mer sannolikt att helt naturliga ämnen i trä och sojabönor påverkar vårt hormonsystem än att små doser av kemikalier från vanlig hushållsplast gör det. Att rensa ut plastleksaker och plastgolv och ersätta dem med något ”naturligt” kanske känns skönt och rätt, och det står var och en fritt att följa sina känslor i denna fråga. Men att grunda en policy som påverkar hela samhället på irrationella känslor om att ”kemikalier” skulle vara farligare än naturliga ämnen är  inte ett acceptabelt förhållningssätt till vår tid och våra skattepengar. Ett självklart krav är att man belagt att det man rensar ut är farligare än ersättningsmaterialet. Mig veterligen har ingen ännu visat att plastgolv är farligare än trägolv eller att plastleksaker är farligare än träleksaker.

    När man läser någon av de sammanställningar över hormonstörande kemikalier och deras effekter som produceras av EDC-forskarna, upptäcker man att där inte bara förekommer industritillverkade ämnen (bisfenol A och ftalater), utan även helt naturliga produkter som genistein från sojabönan. Ett östrogenliknande ämne från sojabönan får alltså vara med och illustrera farligheten av kemikalier i vår hushållsplast. Varför gör man så? Gissningsvis för att genistein har mycket starkare hormoneffekt än de ämnen man vill larma om.

    Är läkemedel kemikalier?

    En annan grupp ämnen som ofta förekommer på listorna över ”hormonstörande kemikalier” är hormonläkemedel, alltså syntetiska hormoner tillverkade av läkemedelsindustrin för att få hormoner med starkare verkan eller mer ihållande effekt än våra naturliga hormoner. Även om våra hormoner och deras respektive receptorer binder varandra väldigt starkt, har läkemedelsindustrin lyckats skapa hormoner som binder ännu bättre till sin receptor genom att modifiera hormonets molekylära struktur en smula.

    På detta sätt har man syntetiserat många olika varianter av vårt kroppsegna inflammationsdämpande hormon kortisol med mångdubbelt starkare effekt (prednisolon, betametason med flera). De är några av våra mest använda och effektiva läkemedel.

    På samma sätt har man gjort vad gäller könshormoner. Ett starkt syntetiskt östrogen, DES (dietylstilbestrol), togs fram för att hindra missfall. Förfärligt nog visade det sig ge upphov till skador på fostren, förmodligen just genom sin starka hormoneffekt, och är idag förbjudet. DES dyker dock regelbundet upp som exempel på ”hormonstörande kemikalier” i olika översiktsartiklar (se WHO-rapporten). Det är lätt att bli lurad av detta och tro att de hemska effekter som beskrivs (till exempel av DES) har relevans för vår exponering för ftalater från plastbyttan i köket. Den WHO-rapport, där anhängarna av EDC-begreppet sammanfattar de farliga effekterna hos de hormonstörande kemikalierna och manar till skärpt lagstiftning, blandar alltså in såväl naturliga ämnen från sojabönor, som starka hormonläkemedel (numera förbjudna) när de argumenterar för att kemikalier från vardagsföremål av plast hotar våra och våra barns hormonsystem.

    EDC-begreppet kan förstås användas inom forskning om man finner det relevant. Eftersom EDC saknar exakt definition bör begreppet däremot inte användas i lagstiftningstexter och officiella dokument. Det bör inte heller ligga till grund för samhällsåtgärder. Och ett så vetenskapligt kontroversiellt begrepp bör givetvis inte användas för samhällsinformation, till exempel i broschyrer och föredrag riktade till föräldrar och förskolepersonal.

    2. Studier på människa ger hittills inget stöd för teorin om hormonstörning orsakad av exponering för vardagskemikalier

    EDC-frågan har huvudsakligen drivits av miljökemister och biologer. Läkare och medicinska forskare har i stort sett varit frånvarande, med ett par undantag. Den mest kände är uropatologen Niels Skakkebaek som 1993 lanserade ett nytt syndrom testicular dysgenesis syndrome, TDS, och föreslog att detta skulle orsakas av exponering för östrogen eller östrogenliknande ämnen under fosterlivet. TDS inkluderade två missbildningar, felanläggning av urinröret (hypospadi) och icke nedvandrade testiklar (kryptorchidism), samt testikelcancer och minskad spermieproduktion. Begreppet har kritiserats hårt av andra reproduktionsforskare (Akre, 2009) som menar att tillstånden i TDS inte har med varandra att göra och inte har gemensam orsak.

    Efter 25 års forskning om effekten av kemikalier med misstänkt hormonstörande effekt på mäns reproduktion, har en meta-analys publicerats, alltså en systematisk sammanställning och sammanvägning av hittills gjorda forskningsresultat gjord med strikt vetenskaplig metod (1). Meta-analysen visar att det inte finns något samband mellan uppmätt exponering för en rad misstänkt hormonstörande kemikalier och olika störningar i den manliga reproduktionen (1). Enda undantaget är DDE, en nedbrytningsprodukt av DDT, som uppvisar en svag association med en av diagnoserna. Det finns alltså idag inte stöd för att så kallade hormonstörande kemikalier i vår vardagsplast orsakar skador på pojkars och mäns reproduktion.

    Från början gällde teorin om de hormonstörande kemikalierna att de skulle orsaka just skador på könsfunktioner och reproduktion. Men med tiden har allt möjligt plockats in under hatten ”hormonstörningar”, från astma och allergi, via ADHD till övervikt och diabetes (oftast oklart om man syftar på typ 1- eller typ 2-diabetes), trots att det inte finns någon anledning att tro att dessa sjukdomar och tillstånd skulle orsakas av kemikalier. Tvärtom har vi för var och en av dessa tillstånd ganska goda kunskaper om orsakerna och de inkluderar inte kemikalier. Det fåtal studier som visar samband mellan kemikalieexponering och dessa tillstånd är av relativt låg kvalitet och har inte tagit hänsyn till andra, mer troliga, förklaringar.

    Naturligtvis är det viktigt att fortsätta forska om sambandet mellan exponering för olika typer av kemikalier (inkluderande naturliga substanser) och ett brett urval hälsoutfall. Men det finns ingen anledning att sortera in alla möjliga tillstånd under rubriken hormonstörning.

    3. ”Forskarna är eniga” – Nej, sällan har forskare inom ett fält varit så djupt oeniga som toxikologerna är om begreppet EDC

    Naturskyddsföreningen påstår i sitt svar på min kritik att jag i stort sett står ensam med min åsikt mot en enig forskarkår. Det har i och för sig hänt förr att en enig forskarkår haft fel och man kan inte avgöra vad som är sant i vetenskapliga frågor genom omröstning. En argumentation byggd bara på antalet som tycker en viss fråga är inte särskilt gångbar i vetenskaplig debatt, där man brukar åberopa sakskäl snarare än numerär.

    Men Naturskyddsföreningens påstående är dessutom helt fel. Maken till vetenskaplig osämja som den som råder mellan europeisk toxikologer om existensen av ”Endocrine disrupting chemicals”, EDC har sällan skådats inom ett vetenskapsområde. 2013 publicerades i stort sett samma redaktionella ledarkrönika i flera olika toxikologiska vetenskapliga tidskrifter, undertecknade av 18 vetenskapliga chefredaktörer eller sektionsredaktörer. Titeln var (fritt översatt):  EDC-begreppet trotsar sunt förnuft, etablerad vetenskap och etablerade principer för toxikologisk riskbedömning. (länk här)

    Krönikan beledsagades av ett brev som kritiserade och dömde ut EDC-begreppet för att strida mot all tidigare vetenskap, praxis och metoder inom fältet. Detta brev skrevs under av 88 europeiska toxikologiska forskare, de flesta professorer, många med höga positioner inom det toxikologiska vetenskapssamhället. (brevet här)

    Sammanlagt mer än 100 toxikologiska och farmakologiska forskare, bland dem många chefredaktörer för vetenskapliga tidskrifter och chefer för kontrollmyndigheter har alltså protesterat mot att EDC-begreppet läggs till grund för lagstiftning inom EU. En enig forskarkår? Knappast.

    Egendomligt nog tycks det vetenskapliga praktgrälet om EDC-begreppet inte kommit till de svenska politikernas kännedom. Svenska politiker har valt ut EDC som ett prioriterat område för miljöpolitiken. Man kan fråga sig om de skulle gjort det om de verkligen känt till hur kontroversiellt begreppet är bland ledande europeiska toxikologer. Minst lika intressant som frågan om eventuella industrikopplingar hos EDC-kritiker är alltså frågan om tystnaden i det svenska vetenskapssamhället. Vad beror den på och vad har den fått för effekter?

    Hur har protesterna mot EDC-begreppet undgått de svenska politikerna – de måste ju ha mött kritiska röster från andra länder i EU? Kanske har man sagt dem att alla kritiker av EDC-begreppet är medlöpare till kemi-industrin; det svaret har jag fått när jag berättat om forskarupproret. Men kan verkligen alla de forskare och myndighetspersoner som dömt ut begreppet EDC vara mutade av industrin? Varför skulle de sätta sitt goda namn och rykte på spel i en vetenskaplig strid inför hela det europeiska vetenskapssamhället om de inte menade allvar med sin kritik?

    Även i detta fall är det faktiskt sakfrågan det gäller. Ett vetenskapsområde där sakargument avfärdas med att den som levererar argumentet haft industrikontakter är ju på tvärs på hela vår svenska forskningspolitik som ständigt upprepar kravet på forskare att samarbeta med näringsliv och samhällsintressen och nyttiggöra sin forskning. Svenska miljöpolitiker kan väl inte köpa en sådan argumentation.

    Vad gäller sakfrågan kan var och en läsa ett exempel på EDC-kritikers argument här – de ter sig vetenskapligt sunda och förnuftiga i alla fall i mina ögon (2).

    Vad bråkar EDC-motståndarna om?

    Vad handlar då vetenskapskriget bland de europeiska toxikologerna om? Vad får vetenskapliga tidskriftsredaktörer, professorer och chefer för tillsyningsmyndigheter att använda ord som att EDC ”strider mot sunt förnuft, vetenskap och etablerade principer för riskbedömning”?

    Jo, här går den stora konfliktlinjen: förespråkarna av EDC-termen hävdar att man inte kan (eller bör) räkna ut gränsvärden för kemikalier som fungerar som EDC. Detta protesterar EDC-kritikerna emot, eftersom det ju är själva hjärtat i toxikologernas profession.

    EDC-förespråkarna hävdar att vanliga gränsvärden, som räknats fram med ordinarie, välbeprövad toxikologisk metodik (bland annat djurförsök) inte gäller. Därför spelar det ingen roll om våra barns exponering för bisfenol A eller ftalater ligger under TDI (tolerabelt dagligt intag, alltså den mängd av ett ämne man kan utsättas för dagligen utan skadlig effekt). Kemikalier som innehåller misstänkta EDC ska ändå rensas ut! De är farliga för oss trots att de med all normal vetenskaplig logik är ofarliga, då vår exponering ligger under gränsvärdet. Det är med denna logik man kan beordra utrensning av plaster från förskolan även om inga barn exponerats för kemikaliedoser över något gränsvärde.

    EDC-förespråkarna använder två argument för att man inte skulle kunna bestämma en ofarlig exponering och därmed ett gränsvärde för kemikalier som klassas som ”hormonstörande”:

    1) Enligt EDC-förespråkarna uppvisar just hormoner inte dos-respons (alltså att man får större effekt vid högre dos och mindre effekt om man sänker dosen). Enligt dem kan hormoner rentav ha starkare effekt vid lägre dos, eller helt olika effekter vid olika doser. Man kan alltså aldrig hitta en dos som är så låg att den inte ger någon effekt för just hormoner.

    Resonemanget låter som något påhittat av homeopater, men är faktiskt en av hörnstenarna i EDC-bygget. Om man inte kan definiera en ofarlig dos, kan alla ämnen som klassas som EDC förbjudas rakt av utan sedvanlig toxikologisk testning och utan hänsyn till om det är rimligt i förhållande till den dos vi exponeras för eller inte. Om kemikalieindustrin lobbar desperat mot ett sådant förslag, är det inte utan att man förstår dem.

    EDC-förespråkarna talar gärna om att hormoner förekommer i så låga koncentrationer i vår kropp. Javisst, eftersom de binder så väldigt starkt till sin receptor, kan de utöva sin effekt även vid mycket låga koncentrationer. Men det betyder inte att en kemikalie som binder mycket svagt till samma hormonreceptor är aktiv vid lika låg dos. Om en kemikalie, såsom Bisfenol A, binder tio tusen gånger svagare än östrogen till östrogenreceptorn; behövs tio tusen bisfenol A-molekyler för att få samma effekt som av en östrogenmolekyl. Bara för att hormonet är aktivt i väldigt låga koncentrationer följer alltså inte att en kemikalie är hormonstörande i låga koncentrationer. Det beror helt på dess bindningsstyrka, som ju alltid är många potenser svagare än det naturliga hormonets.

    Det är, milt sagt, ett oerhört kontroversiellt påstående att just hormoner inte skulle uppvisa dos-respons-samband. De flesta känner nog inte till att existensen av denna teori, vilket kan bero på att den döljs under kodordet ”non-monotonic dose-response” i de talrika sammanfattningar som EDC-förespråkarna regelbundet producerar. EDC-förespråkarna publicerar gärna sina konsensusdokument (där de alltså är överens med varandra) under namnet ”The Endocrine Society” (hormonförbundet), vilket säkert kan föra tanken till en yrkesorganisation för endokrinologer, alltså forskare eller läkare med specialkunskap om människans hormonsystem.

    Inom den vanliga biologin och medicinen anser man nog fortfarande att dos-respons gäller – om insulinets koncentration ökar i blodet, så skjutsas sockret in i fettcellerna, men om insulinets koncentration minskar så minskar upptaget av socker. På samma sätt tillväxer livmoderslemhinnan när östrogennivåerna ökar i blodet, och rasar ihop när östrogenet försvinner.

    2) EDC-förespråkarnas andra argument för omöjligheten att bestämma en ofarlig dos för just hormonstörande ämnen, är att eftersom vi redan har hormoner i kroppen, till exempel östrogen, så kommer en kemikalie med östrogeneffekt att läggas till det befintliga hormonets effekt. Därmed skulle man inte kunna räkna ut kemikaliens egeneffekt och därför skulle man heller inte räkna ut någon säker dos för kemikalien.

    Resonemanget är obegripligt. Vi har ju många olika syntetiska hormonläkemedel, exempelvis olika kortisonpreparat, syntetiska könshormoner, sköldkörtelhormon för personer med nedsatt sköldkörtelfunktion (tyroxin), med mera, med mera. För alla läkemedel, inklusive dessa, har läkemedelsindustrin gjort omfattande toxikologiska tester för att dokumentera vilken dos som är toxisk och därifrån beräkna säker dos. Att vi själva har dessa hormoner i vår kropp har självklart inte med saken att göra.

    Naturligtvis kan det finnas ämnen som stör vår hormonfunktion och som kan vara farliga för oss just därför. Radioaktivt jod till exempel förstör sköldkörteln. Men i själva termen EDC innefattas att man skriver under på de två mycket dubiösa utsagorna om att ämnen med hormonstörande effekt inte uppvisar dos-respons och att deras gränsvärden inte kan (och bör) bestämmas. Det är en av kärnfrågorna i debatten.

    Det finns gränsvärden för kemikalier i vanlig plast och barnen utsätts inte för farliga doser i förskolan

    En av de absolut viktigaste arbetsuppgifterna för toxikologiska forskare är att genom noggrant utprovade modeller i försöksdjur och andra system, beräkna toxiska doser och säkra doser för de kemikalier vi exponeras för i vår vardag.

    Det finns inte gränsvärden för alla kemikalier på vår jord. Men det finns gränsvärden för många av de vanligaste, exempelvis de olika ftalater som finns i mjukplast och bisfenol A i hårdplast. Om dessa gränsvärden överskrids, ska man ingripa, annars finns ingen anledning då själva innebörden i ett gränsvärde är att vi ska veta vilken dos som är farlig, respektive ofarlig. Men EDC-förespråkarna godkänner ju inte existensen av en säker dos för kemikalier de rubricerar som EDC. Det är därför de kan anse sig ha rätt att genomdriva att man slänger plastmuggar och leksaker för mångmiljonbelopp i svenska förskolor. För säkerhets skull. Man kan fråga sig hur toxikologiska forskare kan stillatigande lyssna till ”ingen säker dos-resonemanget, då det ju underkänner det egna vetenskapsfältet och rollen som expert som i hög grad handlar just om riskbedömning och beräkningar av gränsvärden.

    Begreppet ”hormonstörande kemikalie” eller ”endocrine disrupting chemical (EDC)” är svår att definiera. Det behövs ju inte heller om man lägger ned den olämpliga idén att grunda lagstiftning på vilken skademekanism en skadlig kemikalie har. Ämnen som skadar oss ska fasas ut, vare sig de angriper vår lever, våra njurar eller något endokrint organ. Ett ämnes giftighet ska avgöras genom toxikologiska studier med etablerad, väl dokumenterad metodik. För att avgöra ett ämnes giftighet räcker det inte med försök på odlade celler – man måste känna till hur djuret eller människan tar upp, bryter ned och fördelar ämnet i kroppen. Man kan inte utifrån ett ämnes uppträdande i en cellkultur dra slutsatsen att det ger negativa effekter på vår hälsa, det beror många faktorer, bland annat dos och exponeringsväg. Det är detta de protesterande forskarna invänt emot – att man ställer all etablerad metodik och beräkningsmodeller åt sidan inför det magiska begreppet EDC.

    Begreppet EDC och ”hormonstörande” bör alltså inte användas i lagtext eller officiella dokument. Om det finns ämnen som är negativa för att de påverkar vårt hormonsystem, ska de behandlas precis på samma sätt som alla andra ämnen med negativ effekt på vår hälsa.

    Genom energisk lobbying har dock EDC-förespråkarna fått in sin EDC-term i två EU-förordningar (pesticid- och växtskydds-förordningarna). Men motståndarna är sega och har petat in ett krav på att man måste påvisa en negativ effekt i ett intakt djur (och inte bara i en cellkultur) för att kemikalien ska klassas som EDC. Det kan tyckas som ett rimligt krav, men tolkas som att de springer kemikalieindustrins ärenden och motsätter sig lagstiftning som räddar människors hälsa. Kampen lär fortsätta.

    4.Försiktighetsprincipen fungerar inte

    Toxikologer har generellt arbetat med riskbedömning och beräkning av de risker som får ses som tolerabla och acceptabla (se termen Tolerabelt Dagligt Intag, TDI, den dos av ett ämne man kan få i sig varje dag livet igenom utan skada). EDC-anhängarna vill införa en ny princip som de kallar ”försiktighetsprincipen”, alltså att man ska förbjuda ämnen för säkerhets skull, även om man inte visat att de är farliga.

    I teorin låter detta bra och kan förstås användas på ämnen som ännu inte kommit på marknaden. Men principen fungerar inte på de ämnen som redan finns – tar vi bort dem så måste vi ersätta dem med någonting. Det är dumt att ersätta material som vi haft länge utan att de har orsakat någon skada, med nya ämnen som vi inte vet något om. Sannolikheten att våra vardagsplaster ska skada oss är utomordentligt låg, i och med att vi inte iakttagit några skador på dem som exponerats för höga doser (som arbetare i plastindustrin).

    Många river ut plasten och ersätter med trä. Trä känns bra och beprövat, det tycker jag också och jag har träskärbrädor och träbort och trägolv. Men om vi skulle titta på träet med samma kritiska ögon som plasten, kan vi konstatera att trädamm är cancerframkallande – cancer i näsan är en känd yrkescancer bland dem som arbetar i trädamm, att trä är fyllt av giftiga terpener (tänk: terpentin som framställs av skogsråvara). Inte minst innehåller trä höga doser av det östrogenliknande ämnet sitosterol. Man har iakttagit att fiskar påverkats av sådana ämnen när de simmar i avlopp utanför träindustri.

    Naturligtvis är det helt ofarligt att ha trä i sitt hem och träleksaker till barnen. Precis lika ofarligt som det är med plastföremål av den typ vi haft runt och i decennier. Om man i stället för den orealistiska nollvisionen att vi aldrig ska utsättas för något som skulle kunna skada oss (då kan vi inte äta och inte andas), är en bättre utgångspunkt: låt oss inte acceptera plaster och andra material som är mer giftigt än trä. För trä har vi levat med och känner till och accepterar de minimala, teoretiska risker det innebär att det innehåller giftiga substanser.

    Den så kallade försiktighetsprincipen är inte försiktig, den är orimlig och leder med säkerhet till fell prioriteringar. Eftersom man aldrig kan hitta någonting som är komplett ogiftigt, väljer man i stället att blunda för att ”naturliga” material innehåller skadliga ämnen. Det får man gärna göra, på det privata planet, ingen tjänar ju på att vi går och oroar oss för minimala, teoretiska risker. Men vi kan inte grunda samhällsinsatser på detta ologiska tänkande.

    Den så kallade försiktighetsprincipen har enorma biverkningar, det vet vi från experiment med gravida kvinnor. Livsmedelsverket ger ut långa listor på ämnen som skulle kunna ge en liten, liten risk för gravida kvinnor. Som exempel ska man inte äta olika ostar, patéer, lax med mera för risken att få Listeria-infektion, en infektion som drabbar 2-5 personer årligen (av 120 000 graviditeter). Alltså avstår 119 995 personer helt i onödan från god och nyttig mat, för den mycket lilla risken att drabbas av Listeria. Detta kombineras med långa listor av fiskar som inte ska ätas av olika skäl, vilket vi vet leder till att många kvinnor avstår helt från fisk.

    På samma sätt har idén om försiktighetsprincipen för kemikalier, som vid första påseendet låter sund och rimlig, lett oss in i ett paniksamhälle, där människor hittar minimala risker i precis allting.

    Eftersom det är välkänt att människan inte kan resonera statistiskt vad gäller risker (jag är själv räddare för att flyga än att åka bil, fast vi vet att det är mycket, mycket farligare att åka bil), bör vi avlastas från grubblerier om faran med allting. Det är därför vi har myndigheter och det är därför vi ska få gränsvärden så vi kan känna oss trygga med att riskerna vi utsätts för inte är noll, för det kan de aldrig bli, men rimligt avvägda.

    5. Och industrin då?

    Industrin ses som en ond kraft i EDC-folkets föreställningsvärd och det kan räcka att antyda att man samarbetat med dem för att man ska vara på fel sida. Men industrin är inte ond. Eller god. Den är intresserade av att tjäna pengar. När man rensar ut och slänger plastmadrasser och köper nya (av vilket material?), så tjänar industrin pengar. Om man förbjuder mjukgörare i PVC-golv, tar industrin fram nya, dyrare produkter som är ”ftalatfria”. De tjänar förstås ännu mer pengar. Dessutom kommer de nya golven att ha sämre hållbarhet och därför behöva bytas ut tidigar och industrin tjänar ännu mer pengar.

    En sorglustig historia som jag hörde härom dagen var att Nya Karolinska Sjukhuset, där miljarderna rullar ohämmat, bestämt att här skulle det minsann vara ftalatfria golv. De kostar 150 kronor mer per kvadratmeter. Hur många tusen kvadratmeter som beläggs med det nya golvet vet jag inte  – tusen kvadratmeter kostar 150 tusen extra, tio tusen kvadratmeter 1,5 miljoner extra, hundra tusen kvadratmeter 15 miljoner extra. Till detta kommer att Karolinskas nya golv kommer att ha kortare livslängd och därmed får man plussa på ganska många miljoner.

    Ironin i det hela är att om det är någonstans som man använder mjukplast så är det i den medicinska plasten – alla blodpåsar, alla slangar som går in i patienternas blodkärl, som finns i dialysapparaterna – de är gjorda av PVC med ftalater. Så där ligger patienterna på avdelningar med ftalatfria dyra golv, med sina slangar. För till skillnad från golven, som gärna får slitas och slängas dubbelt så ofta genom att man inför ett dyrare och sämre alternativ, måste den medicinska plasten fungera – den är livsvikttig. Där kommer man inte att slänga mjukplasten.

    Så de stora vinnarna på den slösaktiga kampanjen mot våra plastprodukter är – industrin.

    6. Kampanjen giftfri förskola har biverkningar

    I Sverige är EDC-förespråkare ensamma på banan och nu rullar en resursslösande och miljöskadlig sanering av förmodligen helt harmlösa plaster fram över våra förskolor. Än värre är att föräldrar och förskollärare får höra att barnens hälsa hotas av vanliga vardagsföremål, ett påstående som vilar på svag vetenskaplig grund. Termen ”giftfri förskola” används som kampanjslogan, vilket implicerar att det skulle finnas giftiga ämnen i barnens vardag som måste elimineras.

    Var och en med den minsta fantasi och empati kan föreställa sig vad det kan ge upphov till för tankar och fixa idéer hos ett barn. I normalt språkbruk betyder gift ett ämne som är dödligt eller mycket skadligt i låg dos (typ: flugsvampsgift, cyankalium). Är det verkligen lämpligt att påstå att barnens dagis är gifthärdar som måste saneras?

    I en instruktionsfilm för kampanjen ”Giftfri förskola” från Göteborgs kommun läser ett barn, gissningsvis i 5-årsåldern, följande text: ”Om man frågar en vuxen som forskar om kemikalier så säger de att man inte riktigt vet hur det här kommer att påverka oss barn om 20 eller 40 år. Men man tror att risken för att vi ska drabbas av astma, allergier och cancer kommer att öka, och möjligheten för oss att få egna barn kommer att minska.”

    Att skrämma föräldrar och barn på detta sätt är djupt osmakligt. De forskare och miljöorganisationer som bidragit till att sådana osakliga och skrämmande budskap sprids har verkligen gjort vårt samhälle en otjänst.

    Referenser

    Akre O, Richiardi L. Does a testicular dysgenesis syndrome exist? Hum Reprod 2009; 24: 2053–2060.

    1. Bonde JP, Flachs EM, Rimborg S, Glazer CH, Giwercman A, Ramlau-Hansen CH, et al. The epidemiologic evidence linking prenatal and postnatal exposure to endocrine disrupting chemicals with male reproductive disorders: a systematic review and meta-analysis. Human reproduction update. 2016. Epub 2016/09/23.
    2. Nohynek GJ, Borgert CJ, Dietrich D, Rozman KK. Endocrine disruption: fact or urban legend? Toxicology letters. 2013;223(3):295-305. Epub 2013/11/02.

     

    Den senaste femårsperioden är den varmaste som någonsin uppmätts

    FN:s meteorologiska världsorganisation (WMO) kom i november med en rapport som sammanfattar det globala klimatet 2011-2015. Här är fem viktiga slutsatser från rapporten.

    1. 2011-2015 var den varmaste femårsperioden någonsin. Den globala medeltemperaturen var 0,57 grader varmare under denna period, jämfört med perioden 1961-1990. I delar av arktiska Ryssland var medeltemperaturen över 3 grader varmare.

    Samtliga av de 12 varmaste åren som någonsin uppmätts har varit efter 1998 och 9 av dem efter 2005. År 2015 var det första året då den globala medeltemperaturen uppmätts till över 1 grad varmare jämfört med innan industrialismen.

    Förutom de mänskliga växthusgasutsläppen påverkade också El Nino klimatet under 2015. El Niño är ett naturligt fenomen som återkommer vart 2-7 år då vindarna och havsströmmarna i Stilla Havet byter riktning, vilket får konsekvenser för den globala temperaturen.

    2. Växthusgaserna ökar. Mängden av växthusgaserna koldioxid, metan och lustgas (dikvävemonoxid) i atmosfären ökade mellan 2011-2015. Koldioxidhalten var år 2015 på 400 ppm (miljondelar), innan industrialismen var koldioxidhalten cirka 280 ppm.  Koldioxidhalten ökade med 1,9-2,9 ppm per år 2011-2015. Den ökningstakten är lite snabbare än för hela perioden 1995-2015.

    3. Arktis is minskar.  Utbredningen av havsis i Arktis i september, den månaden då det brukar vara som minst havsis, var i genomsnitt 28 procent mindre mellan 2011-2015 jämfört med perioden 1981-2010.

    Rekordet för utbredningen av både sommar- och vinteris på havet i Arktis har slagits under denna femårsperiod. År 2012 uppmättes den minsta sommarisen någonsin och 2015 uppmättes den minsta vinterisen någonsin. För landisen på Grönland var avsmältningen under samtliga år 2011-2015 större än genomsnittet 1981-2010. Rekordet slogs 2012 då avsmältning observerades på 90 procent av istäcket.

    Däremot var utbredningen av havsisen i Antarktis större under stora delar av perioden 2011-2015, jämfört med 1981-2010. En orsak till det kan vara att den kylande effekten tunna ozonskiktet över Antarktis har varit större än den värmande effekten av ökad koldioxidhalt. Men under 2016 minskade även den antarktiska havsisen dramatiskt. Världens hav har stigit under 2011-2015.

    4. Värmeböljorna ökar. Enligt en del studier har sannolikheten för extrem hetta ökat med tio gånger eller mer på grund av de mänskligt orsakade klimatförändringarna. Ett exempel på en värmebölja med koppling till klimatförändringarna är den i östra Asien under juli och augusti 2013. Denna sommar var den varmaste som någonsin uppmätts i Japan och Sydkorea. I den kinesiska miljonstaden Hangzhou slogs det tidigare värmerekordet på 40,3 grader under tio olika dagar i juli och augusti 2013.

    5.  Alla typer av extremväder ökade inte. Det genomsnittliga antalet tropiska orkaner per år var i stort sett detsamma under 2011-2015 som genomsnittet för perioden 1981-2010. Däremot så förvärrade klimatförändringarna exempelvis konsekvenserna av orkanen Sandy i Karibien och USA 2012 genom att den högre havsytan bidrog till att orkanen orsakade allvarliga översvämningar.

    Snötäcket på norra halvklotet hade nästan samma genomsnittliga utbredning 2011-2015 som under 1981-2010, även om det varierade mellan platser, år och årstider. Detta betyder dock inte att antalet orkaner inte kan öka i framtiden eller att snötäcket på norra halvklotet inte kan minska i framtiden.

     

     

    Johanna Grant: ”Miljöbästa Bil”, en spegling av 18 års teknikutveckling

    Hur har tekniken och bilutvecklingen gått de senaste två decennierna? Johanna Grant, ordförande för Gröna Bilister, tar med oss från sena 90-talets dieselvarningar till dagens el-bilsfokus.

    KRÖNIKA: För 22: a året i rad lanserar Gröna Bilister listan ”Miljöbästa Bil”, en rankning som syftar till att ge konsumenter och upphandlare underbyggd information om vilka bilar på marknaden som är bäst ur miljö-och säkerhetssynpunkt ”just nu”.

    På årets lista återfinns hela 39 modeller som alla kan köras på förnybart bränsle, är energieffektiva, uppfyller krav på högsta säkerhet och finns tillgängliga på marknaden 2017.

    I ljuset av att bilförsäljningen fortsätter att slå nya rekord, samtidigt som 96 av 100 bilar körs fossilt och körsträckorna bara ökar, kan listan tyckas vara mer aktuell än någonsin. Vägtrafiken är Sveriges enskilt största utsläppskälla och tiden att ställa om till fossilfrihet är skrämmande knapp. Att göra bilen ren och energieffektiv är en central uppgift då Sverige är ett avlångt land, men det är långt ifrån tillräckligt (om detta skriver jag mer om här).

    Vi lever i en motsägelsefull tid där är lätt att kastas mellan hopp och uppgivenhet. Men det är även en innovativ tid som präglas av stora teknologiegenombrott och innovationskraft! Något som kanske är särskilt påtagligt inom energiområdet och fordonsutvecklingen? Det räcker med att gå tillbaka till Gröna Bilisters nominerade Miljöbästa Bilar i slutet av 90-talet för att få perspektiv på hur utvecklingen av bilar och bränslen sett ut. På listan framgår vilka modeller som ansetts vara bäst ur miljösynpunkt vid en viss tidpunkt, en spegling av 18 års teknikutveckling! Så låt mig lyfta blicken och göra en ”recap” av Miljöbästa Bil; från 1999 till 2017.

    1999: Bensinbilarna dominerar och vi varnar för diesel 

    Den första Miljöbästa Bil genomfördes 1994, samma år som föreningen bildades, men den första digitalt publicerade rankningen är från 1999. Här fick en miljöbästa bensinbil i ”storbilsklassen” dra upp till 9,2l/100 km på ett finalfält som dominerades av bensinbilar. Fem elbilar finns dock med på listan, men med kort räckvidd och, minst sagt, en avsaknad av attraktionskraft. Vi utfärdar en tydlig varning för dieselbilar på grund av de höga utsläppen av kväveoxider och hälsovådliga partiklar. En varning som är mer än högaktuell idag…

    2002: Bensinbilar dominerar, men biogasen hamnar i topp och etanol och laddhybrid gör för första gången inträde

    Om 14 år ska fordonsflotta vara fossiloberoende enligt en bred politisk överenskommelse (som dock är otillräckligt ur klimatsynpunkt). Ser vi istället 14 år tillbaka i tiden till ”Miljöbästa Bil 2002” kan man konstatera att mycket har hänt! Återigen domineras fältet av bensinbilar som fick dra upp till 9,1 l per 100 km. Fyra gasbilar hamnar i topp och med på listan finns för fösta gången en Toyota Prius och två Ford Flexifuel-modeller. Vi fortsätter att avråda köp av dieselbil i tätort, istället ställer vi frågan ”måste du äga en bil, överväg att gå med i bilpool!”.

    2006-2010: Etanolens uppgång

    Tre år på raken, 2006-2008 vann Ford utmärkelsen Miljöbästa Bil med sina etanoldrivna Flexifuelbilar. Samma period infördes den diskutabla pumplagen, vilket resulterade i en boom för nya tankställen för etanol. Ett annat styrmedel var befrielse från trängselskatt i Stockholm som på kort tid också bidrog till en markant ökning av etanolbilar (se Trafikanalys 2016). Mot den bakgrunden kanske det inte är så konstigt att etanolbilarna dominerade Miljöbästa Bil år 2010 med hela 19 olika nominerade modeller på startfältet! Tre år senare fanns dock bara tre stycken med på listan…

    2007: Fokus på energieffektivitet istället för förnybarhet gör att diesel vinner ny mark

    Under mitten av 2000-talet klättrade dieselbilar upp i antal i Miljöbästa Bil. Dels p.g.a. deras energieffektivitet och dels för att partikelfilter införts. Varningen för NOx-utsläpp och partiklar kvarstod dock och konsumenter i tätorter avråddes från att köpa dieselbil. 2007 fanns för första gången fler dieselbilar med på listan än bensinbilar. Samma år införde sittande regering en miljöbilspremie på 10 000 kr till privatpersoner som köpte en ny bil enligt den nya miljöbildsdefinitionen på <120 g CO2 per km. Ett större fokus på energieffektivitet än på förnybarhet gav ny medvind för bränslesnåla dieselbilar. Effekten av det är vi varse om idag…

    2015: Inget mer fossilt och en elbil tar för första gången hem titeln ”Miljöbästa Bil”

    Miljöbästa Bil 2015 är det första året jag själv sitter som ny ordförande för Gröna Bilister, utan att själv äga en egen bil. Föreningen sätter nu ett starkt fokus på behovet av beteendeförändringar och mobilitet för att anpassa bilismen till planetens gränser. Rankningen fortsätter och ett nytt viktigt kriterium införs; endast bilar som kan köra oberoende av fossilt bränsle får nomineras. Trots det hårda kravet lyckas 31 modeller kvala in. Vinnaren av titeln Miljöbästa Bil blir för första gången en elbil: Tesla Model S.

    2017: Biogas dominerar fältet och elbilarna tar täten

    Hela 39 modeller klarar kraven, men för att få en mer rättvisande bild av olika bilmodellers klimatpåverkan efterfrågar Gröna Bilister livscykelanalyser på tillverkningsprocessen. Renault Zoe vinner utmärkelsen ”Miljöbästa Bil för privatpersonen” då räckvidden har fördubblats från ca 24-40 mil under ett år utan att påverka plånboken avsevärt. Tesla vinner både kategorin ”Miljöbästa Bil för företag” och ”Folkets Val” med Model S och Model S 4WD. Ingen tvekan om att elbilarna är på frammarsch! Samtidigt ökar möjligheterna att köra biogas med 19 nominerade modeller på listan, ett rekord!

    Med en tillbakablick 18 år i tiden kan man konstatera att mycket har hänt. Med facit i hand har miljöbilsdefinitioner och subventioner varit ryckiga och skapat osäkerheter, men trots det har tekniken tagit språng. Vad kan vi lära av detta? Och hur kommer ett startfält i rankningen ”Miljöbästa Bil” att se ut om 14 år? Då är förhoppningsvis den miljöbästa och bekvämaste resan inte ens i bilen man äger själv, utan istället i kollektivtrafiken, i bilpoolsbilen, den självkörande poolbilen, på cykeln eller något vi inte ens vet existerar idag. Att tekniken kommer att ta nya språng står klart. Men hur den kommer att användas?

    Det är upp tills oss.

    Johanna Grant


     

    Supermiljöbloggens fasta krönikörer heter Johanna Grant, Mattias Svensson, Kitty Ehn och Anders Wijkman. Åsikterna är krönikörernas egna och behöver varken spegla åsikter från övriga krönikörer eller Supermiljöbloggens skribenter.

    För diskussioner är ni välkomna till Supermiljöbloggens facebooktrådar, och för rättningar och tankar kring innehållet får ni gärna kontakta krönikören eller SMB-redaktören Beatrice Rindevall.

    SMB:s julkalender – Städa mindre och bättre

    Lucka 8 – Mindre och bättre städning

    Med mycket besök, och pågående julstök
    Ligger ibland fokus, på tramsigt hokus pokus
    Som att man bör städa, för att in i julen träda

    Men om du ska rengöra, och undvika att förstöra
    Välj då vettiga produkter, så som citrusfrukter
    Kolla också miljömärkning, och vettig tillverkning


    Lucka 7
    Lucka 6
    Lucka 5
    Lucka 4
    Lucka 3
    Lucka 2
    Lucka 1

    Google blir 100 % förnybara

    Google ska från och med nästa år vara fossilfritt. Alla kontor och datacenter världen över kommer att drivas med förnybar energi, skriver Google i ett pressmeddelande.

    Förra året köpte företaget 44 procent av sin elförbrukning från vind och sol, enligt The Guardian. Nu vill IT-jätten ta ett större klimatansvar och nästa år alltså driva sina faciliteter med 100 procent förnybar energi.

    Vetenskapen visar att det är en akut global prioritet att tackla klimatförändringarna. Vi tror att den privata sektorn, i samarbete med politiska ledare, måste ta modiga beslut och att vi kan göra det på ett sätt som leder till tillväxt och möjligheter. Och vi har ett ansvar att göra det- till våra användare och till miljön, skriver Urz Hölzle, Vice VD för teknisk infrastruktur på Google.

    Google menar att det inte handlar om PR, utan att det är ett genuint ansvarstagande för klimatet och en bra affärsmöjlighet som ligger bakom.

    Vi är övertygade om att det är bra för affärerna, detta handlar inte om någon greenwashing. Det handlar om att låsa priserna för oss långsiktigt. Förnybar energi är i allt större utsträckning det bästa alternativet,  säger Marc Oman från Google till The Guardian.

    Att Google blir förnybart betyder inte att all energi kommer att komma direkt ifrån källor som sol och vind. Precis som för alla som köper energi från elnät består mixen av blandade energikällor. Löftet från Google betyder att företaget kompenserar hela sin energikonsumtion, vilket i sin tur hjälper till att pressa priset på förnybar energi.

    Enligt Greenpeace USAs ”Clean Click” rapport ligger också Apple och Facebook i framkant av IT-företag med internettjänster som försörjs av grön energi.

     

    ”Fler insatser behövs från stat, landsting och kommuner för att minska läkemedlens miljöpåverkan”

    Läkemedel botar sjukdomar, minskar lidande och räddar liv. Utvecklingen av nya läkemedel går snabbt framåt och på så vis kan fler få hjälp. Det är fantastiskt, men samtidigt skapar läkemedel miljöproblem som hotar människor, natur och möjlighet att i framtiden bota människor. Nu måste stat, landsting och kommuner samverka bättre för att minska läkemedlens miljöpåverkan, skriver Tomas Eriksson (MP) och Amanda Palmstierna (MP) idag på Supermiljöbloggen.

    Människor och djurs överkonsumtion av antibiotika skapar multiresistenta bakterier och det är ett globalt problem. Nyligen publicerades en rapport som visar att cirka 700 000 personer dör i infektionssjukdomar varje år på grund av resistens mot läkemedel. Tar vi inte tag och löser problemet kommer motsvarande siffra vara tio miljoner om året 2050.

    Det handlar också om stora pengar. Folkhälsoinstitutet har tittat på kostnaden 2024 om Sverige skulle hamna på samma nivå som är ett faktum i andra länder. Blir läget som i Tyskland fördubblas kostnaderna till 10 miljarder kronor, hamnar vi på Italiens nivå handlar det om 28 miljarder. Pengar vi måste tillföra när läkemedel blir dyrare, vårdtider längre och kostnaden för smittspårning ökar.

    Amanda Palmstierna, (MP), ledamot

    Östrogenbaserade läkemedel är ett annat problem. När de kommer ut i våra vatten försämrar de fiskars möjlighet att fortplanta sig. Vissa cytostatika kan också ge upphov till cellförändringar när de sprids i naturen.

    tomas eriksson048

    Miljöpartiet i Stockholms läns landsting vill att fler insatser görs på samtliga politiska nivåer för att minska läkemedlens negativa miljöpåverkan. Staten borde skyndsamt gå vidare med att införa den i läkemedelsutredningen föreslagna miljöpremien för receptbelagda läkemedel. Detta skulle möjliggöra att läkemedel med mindre miljöpåverkan väljs framför andra läkemedel vid samma medicinska effekt. Staten borde även våga utmana EU lagstiftning med att möjliggöra miljömärkning av receptfria läkemedel.

    Landstingen måste arbeta hårdare för att minska förskrivningen av antibiotika. Tyvärr ser vi att dagens system gör att vissa vårdgivare skriver ut antibiotika för att patienterna vill det trots att det inte är medicinskt motiverat.

    Landstinget måste också ställa tydligare miljökrav när de upphandlar läkemedel. På så vis kan landstinget som stor inköpare driva på utvecklingen. Genom införande av läkemedelsautomater och startförpackningar kan även onödig kassation av läkemedel minskas.

    Kommunen har också en viktig uppgift. Hemtjänstpersonal hanterar dagligen läkemedel och det är viktigt att de får utbildning i hur dessa ska hanteras för att undvika onödig spridning i naturen. Kommuner ansvarar även för reningsverken. När kommuner renoverar och bygger om dessa behöver rening från läkemedel tas med som ett ytterligare reningssteg i processen. Detta för att hindra rester från läkemedel som vi kissar ut att hamna i sjö och dricksvatten. Idag renas vårt avloppsvatten inte alls från dessa substanser. Det finns lovande ny teknik på väg fram som skulle kunna hantera även läkemedelsrester. Det kommer kosta pengar, men det gör alternativet också. I kronor, men också i liv och försämrade levnadsförutsättningar för människor och djur.

    Tomas Eriksson (MP)
    Gruppledare Stockholms läns landsting

    Amanda Palmstierna (MP)
    Andre vice ordförande för Miljöberedningen i Stockholms läns landsting   

    SMB:s julkalender – Leksaker utan ftalater

    Lucka 7 – Leksaker utan ftalater

    I dagens lucka vill vi tipsa, om att ej fertiliteten knipsa.
    Många firar julen med att ge presenter, det gör oss till massiva konsumenter.
    Om nu barnen ska få en ny pryl, försäkra dig om att den inte är laddad som en kanyl.
    I några leksaker kan det finns ftalater, även om de är förbjudna i många stater.

    Användandet kan bli hormonstörande, något som är förgörande.
    Det finns förslag på en skatt, som försäkras oss om fortsatta barnskratt.
    Tipset är att iaktta en försiktighetsprincip, och vara rädd om din dyrgrip.
    Ps. kolla även din sexleksak, och undvik att de ställer till omak.


    Lucka 6
    Lucka 5
    Lucka 4
    Lucka 3
    Lucka 2
    Lucka 1

    ← Tipsa!

    Tipsa oss

    Har du något du tror vi missat och kanske borde skriva om? Vi tar tacksamt emot alla tips du kan bidra med. Maila direkt till tips@supermiljobloggen.se eller fyll i formuläret nedan.