Debattinlägg: ”Torvbrytning är ett miniuniversum av mänsklig rovdrift”

Under tre år har försvaret av Grimsås mosse mot det finska bolaget Neovas storskaliga förstörelse och växthusgas utsläpp genom torvbrytning pågått. På senare tid med en ny metod, skriver folkhögskoleläraren och aktivisten i nätverket Återställ Våtmarker William Grönlund i detta inlägg.

Detta är en debattartikel. Analyser och ställningstaganden är skribentens egna. För att skicka in en debattartikel, mejla kontakt@supermiljobloggen.se och bifoga text, profilbild och din titel.

DEBATT Solstrålarna slår ned in i torvbrottets yta där dammet aldrig riktigt tycks lägga sig. Det som breder ut sig framför mig är en helt ny plats, trots att jag varit här förut. Inga träd eller vegetation överhuvudtaget. Raka, flera hundra meter långa, diken löper tvärs över torvbrottet. Ytan är jämnbrun. Och dammig. Och död. 

Det finns inte längre något liv på den plats som jag och hundratals aktivister tillsammans försökt att försvara i över tre år. Neova, det finska statliga bolaget, ödelägger inte bara Grimsås mosse, utan ytterligare drygt sextio torvmossar i hela Sverige. Bolaget står för nästan 70 procent av utsläppen från torvbrytningen i Sverige. Tillsammans med de mindre bolagen betyder det att totalt minst 1,2 miljoner ton koldioxid släpps ut till atmosfären från exploatering av torvmark.

Torvbrytning skördar också liv

Jag har alltid haft lite svårt för siffror. Jag behöver konkretion för att förstå. Visserligen är tillståndet för Grimsås mosse konkret och nyhetsrapporterna från brinnande skogar och samhällen i Frankrike, Spanien, Italien och Grekland. Att tvåhundratusen personer står utan hem är också konkret. Några av sommarens dödsfall i Europa går faktiskt att tillskriva Neova och de andra som bryter upp kolet lagrat i mossarnas torv.  Flera vetenskapliga artiklar har oberoende av varandra och med olika metoder kommit fram till ungefär samma resultat. Det kallas förenklat ”1000-tonsregeln”.  När tusen ton kol förbränns innebär regeln att en människa dör i förtid under detta århundrade. En enkel räkneövning visar att torvbrytningen i Sverige dödar minst 330 människor per år. Nästan en person varje dag. Året runt. Siffror kan tydligen bli konkreta ändå.   

Det som utspelar sig ute i skogen, väl dolt från genomfartsleden i Grimsås, är ett miniuniversum av mänsklig rovdrift. Men där finns också motståndet, även det högst mänskligt. Tidigare år har Återställ Våtmarkers stoppat maskiner genom att sätta sig på dem och grävt igen diken i syfte att höja vattennivån och återväta mossen. Det görs i år också, men den här gången tar vi dessutom med oss fröpåsar ut på torvbrottet. De är fyllda till brädden med frön. Med hjälp av frön till solrosor och vall ska vi föra tillbaka livet inte bara till Grimsås mosse, utan också till Flymossen och Trottargårdsmossen.

”Vi kallas kackerlackor och fästingar”

Väl på plats mellan två diken för jag ned handen i fröpåsen och börjar sprida dem i långa svepande rörelser. Vinden fattar tag i fröna och i tvära vindlingar hittar de till slut sina platser i den torra torven. Blicken följer med handens rörelse över området där många fler personer, mina medaktivister i sina gula lysande västar, gör samma sak som jag. Allt liv vill mera liv. Det gäller människor, precis som mossar. Och vi försöker hjälpa till.

En talesperson från Neova som själv kallar sig torvgeneralen, han heter egentligen Rickard Axdorff, tycker inte om initiativet. Han uttrycker sin ilska på sociala medier. Vi skapar ekonomiska förluster på hundratals miljoner kronor, ryter han så att man riktigt hör hur bröstbenen skallrar. Kommentarsfälten under inläggen fylls av hat och invektiv. Där kallas vi kackerlackor och fästingar. Någon föreslår att man borde begrava oss i mossen. Vi har sått frön. Generalen och hans armé verkar tro att vi släppt bomber. 

Torvgeneralens krig mot solros och vall gör mig egentligen mest ledsen. Och med ett Europa i lågor och ständigt ökande temperaturer är det lätt bli nedslagen och betrakta världen som mörk. Men vistelsen på Grimsås mosse gör mig faktiskt också ovanligt hoppfull. Hoppet rör sig som små vindlande ljuspunkter i allt det mörka. När solen strålar träffar de gula reflexvästar på torvbrottet räcker det gott för att lysa upp både platsen och min tro på oss människor. 

Fröna har börjat gro!

Några dagar innan aktionsperioden tar slut tar jag tåget hem och läser igenom de senaste inläggen i aktivisternas chatt. De sena kvällarna, tidiga morgnarna och korta nätterna i tält har tagit ut sin rätt. Tröttheten bor i hela min kropp. Det sista meddelandet får mig verkligen att hoppa till och tårarna rinner plötsligt ned för mina kinder samtidigt som leendet sprider sig över hela ansiktet. ”Fröna har börjat gro på mossen!”, står det. Jag skakar på huvudet och torkar snabbt bort tårarna. Det tar en liten stund att återhämta sig. Efter några djupa andetag tittar jag ut genom tågfönstret. Och där, i spegelbilden, ser jag att leendet är kvar.   

———–

Torbrytningen på Grimsås mosse några mil sydöst om Borås har skildrats och debatterats tidigare på SMB, se exempel här och här.