Martin Hultman: ”Kärnkraftspolitiken är desinformation på steroider”

Tidöregeringens och Sverigedemokraternas känslostormande, bitvis aggressiva och osakliga försvar av sitt kärnkraftsförslag utgör en ”högernationell desinformation på steroider.” Det skriver forskaren och Chalmersdocenten Martin Hultman i ett debattinlägg. Och ställer sig frågan om det är rimligt att alternativa fakta ska ta plats i svensk rikspolitik.

Detta är en debattartikel. Åsikterna som framförs är skribents egna.

DEBATT Det vänsterliberala klägget har fel igen. Sverigedemokraten Tobias Andersson går nu till liknande angrepp som hans partiledare Jimmie Åkesson gjorde mot svenska journalistkåren vid vårens avslöjande av SD:s trollfabriker. Denna gång attackeras myndigheter, forskare och universitet som i en demokratiskt ordnad remissrunda mer eller mindre unisont invänder mot förslaget att använda 400 miljarder till kärnkraftsbyggen i Sverige samt att sedan subventionera elen som produceras med ytterligare hundratals miljarder. 

Alla andra har fel, bara SD har rätt. Alla dom andra har fel eftersom detta klägg varit del i att kärnkraften inte ersatts med ny kärnkraft, utan med vindkraft. Det är ett påstående Andersson visserligen har rätt i. Och det må ha varit kläggigt när en något sånär teknikneutral policy skapat möjligheter för svensk energipolitik att leva upp till folkomröstningsresultatet från 1980 – men är det rimligt att helt alternativa fakta där kärnkraft är billig, smidigt att bygga och riskfritt – ska komma till makten? 

Är det rimligt att sprida ”alternativa fakta”?

Energiminister Ebba Bush anser ju att energipolitik måste bygga på fysikens lagar. Men när de svenska energiexperterna som kan fysikens lagar säger att kärnkraften är dyr och riskfylld – är då detta fake news? När klimatminister Romina Pourmokhtari intervjuas om kritiken säger hon att inget kan stå i vägen för regeringen. Tidölaget kommer, säger hon, ”fortsätta arbeta med utredningar, med lagförslag och med allt vi kan göra för att främja ny kärnkraft i Sverige”. 

Kärnkraftspolitiken har, helt enkelt, blivit ett exempel på högernationell desinformation på steroider.

Visst har de andra Tidöpartierna också haft en kärnkraftsvurmande historia. Jag tänker inte minst på att den forna Alliansen gjorde kärnkraften till den enda lösningen på klimatnödläget redan 2009. Detta var något jag och kollegan Jonas Anshelm skrev om i boken Discourses of Global Climate Change. Men under 2010-talet skiftade de faktiskt fokus från en sådan konträr position till att ta in hur den socio-tekniska utvecklingen inneburit att fanns andra kraftslag som kunde leverera el till lägre pris, med marknadsbaserade instrument. 

Desinformation om klimatforskningen

Till skillnad från allianspartierna så gick Sverigedemokraterna helt åt andra hållet under dessa år. I kapitlet The Far Right and Climate Change Denial visar jag tillsammans med Anna Björn och Tamya Viinikka hur SD under 2010-talet mer och mer låste sig fast sig vid kärnkraft i någon sorts reaktionär industrimodern kärleksförklaring.

Det skedde samtidigt med att de spred desinformation om klimatvetenskapliga resultat.  

Samma djupt känslomässiga bindning till kärnkraft analyserade Kjell Vowles och jag i studien Dead white men vs. Greta Thunberg av digitala nyhetsmedier kopplade till SD mellan 2018-2019. Till skillnad från andra politiska partier, myndigheter och forskare var det kärnkraften som SD under dessa år lyfte fram som lösningen på alla Sveriges utmaningar inom miljö- och energiområdet. Är det numera Moderaternas, Kristdemokraternas och Liberalernas vilja att helt ledas i Sverigedemokraternas koppel i denna fråga, bort från deras tidigare politik? 

Det ryktas om att det inom Moderaterna finns de som inte vill att hundratals statliga miljarder ska satsas på statligt planekonomiskt byggande av kärnkraft, såsom Socialdemokraterna gjorde under efterkrigstiden, då teknologin utopiskt utropades som skapare av paradiset på jorden. I frälsningslogiken fanns en väldigt stark känslomässig förförelse, vilket Anshelm skildrat i omfångsrika  Mellan frälsning och domedag och vi båda skrivit om i boken Att ställa frågan – att våga omställning. Birgitta Hambraeus och Birgitta Dahl i den svenska energi- och miljöpolitiken.

Kärnkraftskritik kallades häxprocess och propaganda

Ett illustrativt uttalande från tiden när Socialdemokraternas planekonomiska energiexperiment blev kritiserat var det som skrevs ned av Ingemar Tirén vid Asea-Atom under hösten 1979. Brevet skickades till Birgitta Dahl och finns bevarat i hennes personliga arkiv. Tirén vigde hela sitt liv åt kärnkraftens teknik och politik inom Asea-Atom och ABB och var föreståndare vid Kärntekniskt centrum vid KTH. Han menade att kritikerna till kärnkraften höll på med ”lögnaktigheter” och ”propaganda”, som liknades vid en ”häxprocess” och ”masshysteri” mot vilka han föreslog ”en koordinering”. 

Ett liknande brev från Lars Lundgren som examinerades som civilingenjör i kemi från KTH, och verksam vid Centrala driftledningscentralen, är också värt att lyfta fram som exempel på den affektiva politik kärnkraften knöts till. Lundgren var bland annat anställd inom Vattenfall och pådrivande fram till sin bortgång inom organisationen Miljövänner för Kärnkraft. 

Han hade sett den uppmärksammade kärnkraftskritiska pjäsen Stormen, vilket fick honom att skicka ett brev till Dahl där han skrev att ”pestflaggan borde hissas på Dramaten! […] erbarmlig smörja! […] monstruösa lögner […] groteska kopplingar […] grymma angrepp på enskilda människor […] Jag kände också igen mig. Häxprocesser är sig ganska lika, antingen de riktar sig mot judar, vetenskapsmän eller tekniker”.

Går vi tillbaka till en känslostyrd energipolitik?

Lundgren tog till storsläggan och hänvisade till pogromer för att illustrera den kritik som fördes fram mot kärnkraften. Det var onekligen ett symptom på hans upprördhet över den anklagelse han kände sig personligen utsatt för. När hans världsbild ifrågasattes, såg han det som ett verk av de mest onda makter som fanns på planeten. Hela klägget var emot honom.

Är det där vi hamnat igen – i en känslofylld energipolitik som avfärdar kostnader och risker vilka påpekas av remissinstanser från vitt skilda håll i samhället som konspirationer? Eller kommer remissinstansernas kunskaper att tas på allvar?

Skribenten Martin Hultman är docent vid Chalmers tekniska högskola på TME, Institutionen för teknisk ekonomi och organisation. Han bedriver forskning om klimatvetenskapens position i politik och debatt och förnekandet av klimatfakta. Han leder det internationella forskarnätverket Centre for Studies of Climate Change Denialism (CEFORCED).