Nerväxt – Ett osäkert svar på en osäker omställning?

Efter att ha läst SMB:s stora artikelserie om nerväxt har arkitekten och bloggaren Alexander Nero skickat oss en reflektion.

Han menar att omställningen förblir osäker, och att nerväxtrörelsens alltför definitiva slutsatser om tillväxt och vårt ekonomiska system missar detta. Nerväxt spelar motståndarna i händerna. Vi måste pröva många olika typer av åtgärder, menar Nero.

DEBATT Har nerväxtrörelsen rätt svar för hur vi hanterar en osäker framtid? Och kan den övertyga väljarna?

Dessa två frågor låg och malde i mitt huvud när jag läste Supermiljöbloggens artikelserie om nerväxt. Till att börja med vill jag säga att det är intressant läsning och att jag håller med flera av de förslag som nerväxtrörelsen för fram, exempelvis gällande att ekonomin behöver begränsa sin miljöpåverkan på olika sätt och att finansiering av välfärd och investeringar behöver andra förutsättningar än idag.

Men jag blir ändå tveksam till övertygelsen om att vi behöver en radikalt annorlunda ekonomi eller att tillväxten som sådan är något vi behöver oroa oss för. Så mycket vad gäller klimatförändringar och vårt komplexa samhälle är tyvärr osäkert men vi människor vill gärna övertygas med klara, tydliga och definitiva svar. Här undrar jag om inte tillväxtkritiken i nerväxtrörelsen likt många andra förklaringsmodeller ger en skenbar precision där det råder genuin osäkerhet.

För cirka tio år sedan var även jag ganska skeptisk till grön tillväxt. Åren efter finanskrisen tycktes utsläppsstatistiken åka berg- och dalbana med konjuntkturens stora upp och nedgångar och de nationella utsläppsminskningarna togs till stora delar ut när de ökande utsläpp vår konsumtion orsakade i omvärlden inräknades. En ytterligare finanskris kändes då som klimatets stora hopp. 

Förutom att jag hade fel om hur strikt utsläppen var kopplade till konjunkturen, så var en önskan om ytterligare en finanskris ett djupt alienerande budskap. Nerväxtrörelsen har på många sätt försatt sig i en liknande politiskt alienerande situation med sin stora portion tillväxtkritik som skymmer sikten för att många av rörelsens förslag faktiskt är rimliga. 

“Budskap om att tillväxt och miljö inte går ihop spelar högerkonservativa i händerna”

För att vara en rörelse som vill bort från BNP-fokus och dagens oreglerade tillväxtjakt är det märkligt att just tillväxt och BNP ges så stort fokus. Särskilt i en situation där många väljare intimt kopplar dessa faktorer till välstånd kan man ifrågasätta hur bra detta övertygar. Inom politiken är det en väletablerad strategi att inte lyfta motståndarsidans starka frågor, men nerväxtrörelsen tycks i många fall inte kunna hålla sig från att göra som John Cleese i Fawlty Towers när hotellet får tyska gäster. ”Don’t mention the war”, eller i detta fall ”don’t mention tillväxt”, är ett förhållningssätt som jag tror inte ska underskattas om nerväxtrörelsen vill övertyga en bredare massa om sina politiska förslag. Kanske blir detta råd komplicerat att ta till sig med tanke på rörelsens val av namn. 

Inflation, militär upprustning, Trump och framgångar för högerkonservativa invandringskritiska partier är alla saker som gör att läget för klimatpolitik är dystert idag, med risk för fler bakslag framöver om inte gröna röster kan bli mer övertygande. Idag talar motståndarna till klimatpolitik om denna politik som en sorts självspäkning och en orsak till avindustrialisering. Detta är tyvärr inte helt utan poänger. Nerväxtrörelsens budskap om att tillväxt och miljö inte går ihop spelar rätt i händerna på dessa röster. 

Att inte vinna debatten är en sak. Att ha rätt är en annan. Men kan vi verkligen vara säkra på att nerväxtrörelsen har rätt?

Osäkerhet i omställningen är oundvikligt

Här är det intressant att nerväxtrörelsens antagande om att klimatpolitik ska ses som en kostnad och inte en investering med viss avkastning går långt tillbaka. Detta antagande är exempelvis helt centrala i William Nordhaus ekonomiska modeller, som tilldelats Riksbankens ekonomipris och influerat en lång rad klimatekonomer efter honom. Genom att väga skadorna av klimatförändringarna med kostnaden för utsläppsminskningar kunde dessa modeller ge ett precist svar för det optimala koldioxidpriset, eller hur mycket klimatförändring som är optimal att tillåta. Efter priset 2018 har dessa modeller kritiserats för hur de ger mycket precisa svar baserat på ett flertal högst godtyckliga antaganden. 

Att förutse framtiden är inte lätt. Oavsett antalet sådana studier kommer det att råda en genuin osäkerhet om hur allvarligt problemet med klimatförändringar är eller vilka åtgärder som funkar bäst i praktiken. Vi har trots allt inte genomfört en omställning av utsläppen tidigare. Samtidigt har frågan en politisk dimension i ett komplext samhälle vilket kan ställa även de mest välgrundade antaganden på ända.

Desto längre vi väntar desto mer ökar riskerna

Möjligen stämmer det jag förstår som grundantagandet hos både Nordhaus och nerväxtrörelsen om att fossila energisystem har en unik förmåga att bidra till tillväxt och bättre materiella levnadsförhållanden. Men jag har svårt att se varför fossilfria energisystem skulle vara sämre på att skapa ökat välstånd i dess torraste och mest materialistiska bemärkelse? Särskilt i en snar framtid då många av världens fossila resurser snabbt kan sina och ekologiska resurser kan utarmas om vi fortsätter på den banan.

Att nästan allt är osäkert kan vara svårt att hantera. Att klimatforskningen innefattar vissa osäkerheter har antagligen bidragit till en senfärdighet att agera, trots att osäkerheten egentligen borde bidra till skyndsamhet då vi inte kan utesluta katastrofala konsekvenser. Den framstående amerikanske klimatforskaren Michael Mann har liknat osäkerheten om klimatförändringarna med att vi rör oss in i ett minfält. Vi kan inte exakt veta när vi går på en mina eller hur illa vi skadas, men vi vet att minorna finns och att ju längre in vi rör oss i minfältet desto mer ökar riskerna.

Kanske känns det skönt att blunda för osäkerheterna och istället luta sig emot de precisa och otvetydiga svar som erbjuds i denna situation. Nordhaus modeller, klimatförnekarnas konspirationsteorier, tron på koldioxidskatter, grön industripolitik eller på nerväxtrörelsens tillväxtkritik. Att rörelsen har formellt rätt i sina slogans om att ”oändlig tillväxt på en begränsad planet är en omöjlighet” betyder inte att vi nått dessa begränsningar nu eller nödvändigtvis behöver göra det inom överskådlig framtid. 

Komplexiteten i politiska förslag är alltid stor

Ibland kan precisa och otvetydiga (men egentligen osäkra) svar motivera till viss handling. Men de kan lika ofta bli till hinder för sådant som inte passar mallen. Ett exempel är hur klimatpolitikens effektivitet mätt i utsläppsminskning per krona varit dominerande i klimatpolitiska debatten de senaste åren trots stor osäkerhet i bedömningen av detta. Mängder av åtgärder har avfärdats som ineffektiva samtidigt som regeringen naivt satsat på elmopeder i Ghana.

Kanske är en sådan prioritering av kostnadseffektivitet fel? Kanske är behovet större att staten satsar på svårare och dyrare utsläppsminskningar med långa ledtider än billiga klimatåtgärder som marknaden med lite styrning kan göra själv? Även detta är osäkert. 

Många klimatekonomers upphöjande av koldioxidskatter som den mest effektiva klimatpolitiken har på ett liknande sätt minskat legitimiteten för alternativa åtgärder och annan industripolitik. Utsläppshandelssystemet EU ETS är på många sätt bra, men det innebär också att alternativa satsningar på utsläppsminskningar som omfattas av detta system ofta döms ut som ineffektiva då de frigör utsläppsutrymme för andra. Samtidigt kan sådana ineffektiva satsningar mycket väl vara nödvändiga för att upprätthålla systemets politiska legitimitet och fortsatta förbättringar av detta.

Koldioxidskatter och cap-and-trade-system som EU ETS har utmaningar som sällan nämns. Skatt på utsläpp har regressiva effekter och slår hårdare mot låginkomsttagare, vilket innebär politiska utmaningar. Det finns också en svårighet att sätta rätt pris. Ett för högt pris eller en för hög utsläppsminskningstakt riskerar att skapa inflation och slå ut delar av ekonomin snarare än att bidra till deras omställning. Detsamma gäller om det råder osäkerhet om framtida priser på utsläppsrätter, då det kan påverka möjligheten till lånefinansiering för utsläppsminskande investeringar negativt.

Avgörande att testa så många lösningar som möjligt

Möjligtvis är min övertygelse om att allt är osäkert högst banal. Men en acceptans för osäkerheten innebär också ökad tolerans för att pröva många olika åtgärder, att inte vika sig vid misslyckanden och inte minst hoppet om möjligheterna att forma vår framtid till något som kan locka, även i ett krasst materiellt perspektiv. Jag tror att vi glömt bort att klimatpolitiken behöver vara redundant. Om vår existens i värsta fall hänger på att klimatpolitiken lyckas är det väl ändå inte överdrivet att ha både hängslen och livrem.

Vi skulle behöva politiker som tydligt står upp för och kan mobilisera opinion för en sådan princip. Bland åtgärder kan man tänka sig att vi kan testa starkare stimulanser av delningsekonomi, ökad industripolitik, större underskottsfinansiering, påskyndad omställning av energisystem, att sätta ett högt lägstapris på utsläppsrätter så att investeringar i dyra tekniker som koldioxidinfångning i olika industrier blir mer tydligt lönsam. 

Vi bör ha samsyn om att satsa på teknisk utveckling även där utsikterna idag är dåliga, om att minimera risker och säkra kapital för investeringar i utsläppsminskningar och klimatanpassningar både här hemma och i andra länder som behöver vår hjälp. En bred palett av åtgärder som alla kan stegvis förbättras och anpassas efterhand. 

Med dessa massiva investeringar är det inte heller säkert att vi kan förvänta oss minskad tillväxt av BNP. Om dessa investeringar görs tillräckligt stora kommer de rentav leda till en ökad aktivitet i ekonomin, även inräknat att skadliga verksamheter bromsas in.

Kanske har jag missförstått nerväxtrörelsen, men vore inte ett sådant scenario bra?

Alexander Nero, arkitekt och bloggare. Du hittar Neros blogg här.

Det här är en debattartikel. Analyser och ställningstaganden är skribentens egna. För att skicka in en debattartikel, mejla kontakt@supermiljobloggen.se och bifoga text, profilbild och din titel.

Här hittar du samtliga delar i SMB:s artikelserie om nerväxt.

Första delen – Därför är tillväxt ohållbart: Energin och klimatet

Andra delen – Därför är tillväxt ohållbart del 2: Resursutvinningen kollapsar planeten

Tredje delen – Det här är nerväxt och posttillväxt: ”Låt oss tala om vad ekonomin ska leverera”

Fjärde delen – Så har vi råd med nerväxt