Oljebolag finansierade ekonomer för att försena klimatåtgärder

Oljeindustrin i USA har sedan 1990-talet finansierat en inflytelserik grupp av ekonomer för att stoppa klimatåtgärder i USA. Det visar en ny studie som visar hur omfattande industrins påverkan har varit för att påverka synen på vad en klimatomställning skulle innebära.

Det är numera allmänt känt att oljeindustrin under lång tid sponsrat olika tankesmedjor och olika grupperingar för att så tvivel kring klimatvetenskapen och därigenom påverka policy och beslutsfattare. Taktiken de använt har följt samma mall som använts av tobaksindustrin, kemikalieindustrin, och även läskindustrin för att förskjuta ansvar i syfte att kunna fortsätta sälja sina produkter och förhindra regleringar inom det egna området.

Köpta forskares roll i denna utveckling har blivit alltmer väldokumenterade och även hur konsultfirmor anlitats för att producera studier för att ifrågasätta hur skadliga deras klienters produkter är. Däremot har ekonomers roll inte fått lika stor uppmärksamhet, förrän nu.

I en studie i tidskriften Environmental Politics har vetenskapshistorikern Benjamin Franta vid Stanforduniversitetet kartlagt hur oljebolagen finansierat en viss grupp av ekonomikonsulter i USA från 1990-talet till 2010-talet, varav flera var inflytelserika ekonomer. Franta säger till Vetenskapsradion att det handlar om rapporter oftast från en och samma konsultbyrå som fokuserar på de stora kostnaderna med klimatåtgärder utan att räkna med vinsterna av att mildra klimatförändringen:

Oljeindustrin har finansierat ekonomer i decennier för att berätta för allmänheten att klimatpolitiken är för dyr att genomföra.

I en tidigare studie har Benjamin Franta även kunnat visa hur branschorganisationen American Petroleum Institute (API) offentliggjorde falsk och vilseledande information om klimatförändringar under 1980-talet, nästan ett decennium tidigare än tidigare känt, för att främja offentlig politik som gynnade fossilindustrin. Innan hade man trott att den organiserade desinformationen kring global uppvärmning började 1989 i och med skapandet av Global Climate Coalition.

Särskilt relevanta

Ekonomer har, enligt Franta, visat sig vara särskilt relevanta för fossilindustrin för att påverka förslag att reglera deras verksamhet. Redan 1983 ifrågasattes klimatrapporter av ekonomer som hävdade att det var mer ekonomiskt fördelaktigt att anpassa sig till den globala uppvärmningen än att försöka motverka den. Deras rapporter framställdes ofta som fristående, trots industrisponsring, och har bland annat använts som argument av president Trump när han tog USA ur Parisavtalet och av president Bush för att dra sig ur Kyotoprotokollet, men även för att underminera prissättning av koldioxid där ett antal förslag om utsläppsrättigheter liknande EU:s system röstats ner.

Detta trots att forskare hade varnat för global uppvärmning i ökande grad sedan 1950-talet och att oljebolag som Exxon i början av 1980-talet erkände privat att snabba åtgärder skulle krävas för att undvika allvarliga skador.

Dessa ekonomiska konsulter hjälpte till att övertyga allmänheten och beslutsfattarna om att klimatvetenskapen var osäker, att utsläppsminskningar och klimatregleringar skulle bli alltför kostsamma och att det inte skulle medföra några negativa konsekvenser av att vänta med att införa klimatpolitiska åtgärder. Att ekonomernas analyser ofta betalades av fossilindustrin doldes för allmänheten, skriver Franta, samtidigt som metoderna som användes var vinklade till förmån för industrin:

Medan forskarnas varningar stöddes av årtionden av forskning, låg ekonomernas försäkringar närmare hoppfulla gissningar.

Nu innebär det i sig inte att det behöver vara fel på ekonomernas beräkningarna, eftersom de kan göras på olika vis sätt. Det är så många antaganden i botten att det finns utrymme för en ideologisk ingång, menar Ulrika Björkstén, vetenskapskommentator och chef på Vetenskapsradion i Vetenskapspodden.

Ekonomer som ingått i studien som Franta intervjuat menar också att de fått ett begränsat uppdrag för att hantera klimatfrågan, exempelvis att fokus enbart legat på att beräkna kostnaden på klimatomställningen utan att ta hänsyn till kostnaden på klimatförändringen. Flera av ekonomernas är därför bekymrade över hur deras analyser framställdes och användes av politiker för att inte göra någonting.

Thomas Sterner, professor i miljöekonomi vid Handelshögskolan i Göteborg, säger till Vetenskapsradion Klotet att han tycker att det är en viktig studie som belyser ett allvarligt missbruk av vetenskapen från oljebolagens sida. Men John Hassler, professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet, är istället mycket kritisk till att studien kritiserar forskare vars resultat använts av oljeindustrin, men inte finansierats av den:

Om man försöker bedriva forskning där man hela tiden är rädd för att ens resultat ska användas av grupper som man inte gillar, eller andra inte gillar, då förstörs ju forskningen, då kan man inte forska.

Fortfarande relevant

De ekonomiska argumenten känns igen även i våra dagar. William Nordhaus, som belönades med ekonomipriset till Alfred Nobels minne 2018, blev omedelbart kritiserad för sina slutsatser att det samhällsekonomiskt är “optimalt” att lägga målet på 3,5 graders uppvärmning till år 2100 istället för att satsa på att uppfylla Parisavtalet. Tvågradersmålet dömde han ut som omöjligt, eftersom vi, enligt honom, redan var bortom det. Nordhaus fick ekonomipriset för den så kallade DICE-modellen som gör det möjligt att räkna på vad det kostar att förstöra klimatet, och hur mycket man måste satsa nu för att minska framtida skador.

Nyligen kom dock forskare vid bland annat Chalmers med nya beräkningar i DICE-modellen där de hävdar att två graders uppvärmning snarare är ekonomiskt optimalt.

Förfaranden som Frante beskriver påminner mycket om den kritiserade och vinklade snabbutredningen av Cementa i somras. Analysen av vad ett produktionsstopp av betong skulle innebära utfördes av konsultfirman Ramboll som huvudsakligen talade med branschföreträdare och där byggföretagen var snabba med att måla upp en bild av hundratusentals förlorade jobb och stoppade byggen.

Det var dock ytterst få som påtalade att det handlade om att företaget hade gjort en undermålig ansökan och ytterst få påtalade vad en fortsatt produktion under rådande omständigheter skulle innebära, dels för de som bor i närheten som är oroliga för sitt grundvatten, men även för hur miljö och klimat påverkas på sikt. Konsultbolaget Ramboll är dessutom ett av de konsultfirmor som kemikalieindustrin genom historien använt sig av för att att ta fram studier som kan bestrida farorna med produkter för att förhindra lagstiftning och tvistemål.

Som Franta skriver såg industrin tidigt värdet av att identifiera experter, ofta från akademin, som kunde användas mot dem för att reglera produkter och istället själva anlita dem som konsulter eller ge dem forskningsanslag utan att dessa experter förstod att de blivit köpta av industrin. Det var nämligen viktigt att experterna själva såg sig som oberoende och att de hade handlingsfrihet.

Kunskapen om hur klimatet förändras är nu starkare än någonsin. I den senaste rapporten från FN:s klimatpanel IPCC slås fast att det otvetydigt är människans utsläpp av koldioxid och andra klimatgaser som är orsaken till att jordens medeltemperatur ökar. Samtidigt fortsätter spridningen av felaktiga teorier som ifrågasätter forskarnas slutsatser och fortfarande finns motverkande krafter som agerar i egen sak och för egen vinning. Studier som denna blir därför viktiga för att förstå hur industrin fortsätter styra agendan för att motverka förändring, vare sig det gäller olika varianter av greenwashing eller rena påhitt som ”koldioxidneutral” olja.