Så kan ett regeringsskifte påverka Norges oljeindustri

På måndag är det val i Norge. Mycket kan hända – det ser både ut som att Miljøpartiet de Grønne för första gången kommer över fyraprocentsspärren och att det blir bli regeringsskifte med rekordstöd för den yttre vänstern. Och så finns det ett dilemma som liknar Sveriges – kan det ens bli en regering när Senterpartiet inte vill samarbeta med vänstern?

Det norska valet har bevakats minimalt i Sverige. Som partisk tillfällig Norgebo tycker jag det är synd, eftersom valet till Stortinget bjuder både på spännande koalitioner, ideologiska debatter och hård kamp om oljan.

Det ser ut som om det kommer att bli ett regeringsskifte i Norge efter åtta år av borgerlig politik, där oljeindustrin behandlats som om man aldrig hört talas om en klimatkris – nya oljefält har öppnats och företag har tillåtits leta efter olja i det ekologiskt känsliga Arktis. Men det går inte att anta att ett regeringsskifte per automatik kommer minska Norges oljeutvinning – det kan till stor del komma att bero på vilka av de små partierna som klarar fyraprocentsspärren.

Majoriteten vill leta ny olja

Om allt går som opinionen visar så blir det på måndag en valvinst för Arbeiderpartiet (motsvarande Socialdemokrater) och Senterpartiet. De är båda två partier som klamrar sig hårt fast i oljeindustrin. Varken Arbeiderpartiet eller Senterpartiet vill avveckla oljeindustrin, utan menar i stället att de vill att industrin ska ha ”nollutsläpp” genom att använda förnybar energi vid oljeutvinningen. Dock är inte utsläppsboven i dramat själva uppumpandet i sig utan förbränningen av oljan när den används, därför kan den norska olja aldrig ha ett ”nollutsläpp”.

Men för att Arbeiderpartiet och Senterpartiet ska kunna bilda en regering kommer de med största sannolikhet behöva ha med sig Sosialistisk Venstre (8,9 procent i den senaste mätningen), alltså kan det bli samma trio som regerade Norge mellan 2005 – 2013. Där Sosialistisk Venstre tillskillnad från de andra två partierna, är ett parti med en stark klimat- och miljöprofil som vill stoppa allt letande efter nya olje- och gasfält, samt göra det dyrare att ta upp oljan i de fält som redan är öppna.

Miljöparti i oljeland

Sannolikheten är dock stor att Sosialistisk Venstre skulle bli överkörda i en regering. Men i de senaste mätningarna ser det ut som om två partier för första gången kommer ta sig över fyraprocentspärren: Rødt (socialistiskt parti) och Miljøpartiet de Grønne.

De är två partier som vill se en stor nedtrappning av den norska oljeindustrin. Inget av partierna vill sitta i regering men de kan tänka sig att samarbeta med regeringen – och ett samarbete med något av de här två partierna ser just nu ut att vara något som Arbeiderpartiet, Sosialistisk Venstre och Senterpartiet behöver för att få en majoritet. Och då lär det bli desto mer gehör för en inbromsning av den norska oljeindustrin.

Miljøpartiet de Grønne och Rødt vill liksom Sosialistisk Venstre se ett stopp för letandet av ny olja. Men Miljøpartiet de Grønnes politik är desto mer radikal, de vill se ett totalstopp för oljeindustrin inom 15 år. Rødt har däremot, kanske för att visa att de är ett parti även för oljearbetarna, tagit bort kravet om ett slutdatum på oljeproduktionen som förut fanns i deras partiprogram.

Socialism på uppsving

Rødts klimatpolitik handlar i stället mycket om att se till att de rikaste ska ställas till svars för sina utsläpp. I en partiledardebatt pratade Rødts ledare Bjørnar Moxnes bland annat om att förbjuda privatjet vilket fick den liberala Guri Melby att brista ut ”De er jo kommunisme!”, vilket mest såg ut att få Moxnes att flina till svar. För nog krävs det väl mer än förbud mot privatjet för att ett samhälle ska anses kommunistiskt?

Rødt bildades 2007 genom en sammanslagning mellan Rød Valgallianse och Arbeidernes kommunistparti. Givet partihistorien är det många som undrar om Rødt är kommunister eller inte. När Moxnes deltog i NRK:s partiledarutfrågning var den första frågan han fick om han var kommunist: ” – Jeg kaller meg sosialist, jeg” svarade Moxnes då.

Mycket handlar alltså om småpartierna. Även på högersidan står två partier och vippar vid fyraprocentsstpärren, Kristlig Folkparti och Venstre (men här ska man inte luras av namnet, de är ett liberalt parti). Skulle de hålla sig över gränsen medan Miljøpartiet de Grønne och Rødt hamnar under gränsen, skulle en eventuell ny regeringen kanske behöva söka stöd från dem, ett scenario som i dag inte ser speciellt troligt ut.

Senterpartiet bromskloss i miljöpolitiken – partiledare kör dieselbil i protest

Ett dilemma är dock vilken typ av samarbete som Senterpartiet kommer att gå med på. Senterpartiet vill nämligen inte ens ha med Sosialistisk Venstre i en regering, och att behöva söka stöd från Miljøpartiet de Grønne eller Rødt är ännu mindre troligt att de skulle kunna gå med på. Men att helt stänga ute vänstersidan kommer bli svårt för Senterpartiet, då stödet i den senaste undersökningen såg ut att bli upp mot 14 procent sammanlagt för Sosialistisk Venstre och Rødt.

Senterpartiers ovilja att samarbeta med vänstern är något som vi svenskar kan känna igen oss i. Men det är viktigt att komma ihåg att det norska Senterpartiet är något helt annat än Annie Lööfs Centerparti.

Det norska Senterpartiet är inte ett parti som skulle starta en regeringskris på något så storstadsorienterat som marknadshyror i nyproduktion. Senterpartiet i Norge hade startat regeringskris för att de vill skjuta mer varg, för att de tycker bensinen är för dyr eller för att polisstationerna läggs ned på landsbygden. Lite som man tänker att Centerpartiet i Sverige höll på förr, innan de blev ett parti med en väljarbas av innerstadskvinnor som identifierar sig som entreprenörer, i stället för bönder och landsbygdsbor.

En annan skillnad är att det norska Senterpartiet gör allt de kan för att inte ses som en del av det så kallade ”PK-etablissemanget”. I stället satsar den norska partiledaren Trygve Slagsvold Vedum på mer kontroversiella metoder, till exempel när han startade valrörelsen med att parkera sin dieselbil vid Tøyen torg i Oslo för att visa sitt motstånd för utsläppsfria zoner i städer. Senterpartiets miljö- och klimatpolitik har blivit bottenrakad av Naturvernforbundet och hamnar de i regering så blir det den största bromsklossen för ett miljövänligare och oljefritt Norge.

Senterpartiet hade i början av året rekordhögt stöd på 21,3 procent, till och med mer än Arbeiderpartiet hade. Men i senaste mätningen fick de bara 11,9 procent mot Arbeiderpartiets 24,7 procent. Det verkar vara en väljarström där Senterpartiets väljare går till Arbeiderpartiets och där Arbeiderpartiets väljare fortsätter ytterligare till vänster. Men det finns också väljare från Senterpartiet som gått till Fremskrittspartiet (Norges högerpopulistiska parti) just för rädslan över samarbetet med vänstern.

Oavsett utgång är det otroligt spännande att se vad som sker i oljelandet. På måndag avgörs det!

SMB:s Norgekorre Olivia Larsson bor i Sogndal.