KRÖNIKA: En statsledd grön samhällsomställning – med stora statliga investeringar i miljöteknik som ska ge jobb, tillväxt och minskade utsläpp – har varit en dröm för många i den mer moderna gröna rörelsen.
En ”green new deal” var exempelvis De grönas slogan i Europaparlamentsvalet 2009. Gustav Fridolin och Ulf Bodach Söderström lanserade liknande tankar i den närmast industriromantiska boken Maskiner och människor.
Ett land som gått från teori till praktik är Sydkorea.
I samband med finanskrisen 2008 sjösattes en femårsplan för grön tillväxt, som under åren därefter fick mycket positiv uppmärksamhet. En rapport från OECD 2012 är närmast lyrisk över hur väl landet uppfyller fastställda indikatorer, bland annat renare stadsluft, mer pengar till forskning och utveckling och en ökad andel skatter på utsläpp.
De forskningsgenomgångar som publicerats på senare år är inte lika positiva.
Tidigare i somras konstaterade Jonas Sonnenschein och Luis Mundaca inte bara att koldioxidutsläppen ökat totalt sett, utan också att det gick åt mer energi och orsakade mer koldioxidutsläpp att åstadkomma denna tillväxt under den gröna planens första år.
Yeon-Mi Jung publicerade förra året en än mer genomgående kritik. Den gröna tillväxtstrategin tog sin form i stora, centralt beslutade projekt med tveksam miljönytta. Kronjuvelen är the Four Major Rivers Project, sexton stora dammar som byggts till en kostnad av runt 17 miljarder dollar, men som har högst oklar nytta för både miljö och ekonomi.
Under bygget avvisades bland annat bönderna som grundat den första ekologiska odlingen i Sydkorea, trots att de fått rätt i domstol. Åsidosättandet av både lagar och lokala opinioner har enligt Jung slagit sönder stora delar av den existerande infrastrukturen för miljöarbete i Sydkorea.
Maggie Mazetti konstaterade för US Korea Institute redan 2011 att projektet kring de fyra floderna stod för 910 000 av de tänkta 950 000 nya jobb som skulle skapas, men att dessa var både tillfälliga och lågavlönade.
Det går förstås att dra flera slutsatser av Sydkoreas misslyckande. Några ser en bekräftelse av tesen att ekonomisk tillväxt är oförenlig med minskade koldioxidutsläpp. Och visst stämmer det att tillväxt varit den viktigaste faktorn bakom senare års utsläpp. Likaså kan man invända att alla statsledda gröna omställningar inte kan dömas ut på grund av ett misslyckat försök.
För min del tar jag ändå till mig två saker från utvärderingarna av det sydkoreanska exemplet. För det första att centralplanering är ett problem för aldrig så goda målsättningar, och detta är en svaghet i varje plan för en storskalig grön omställning. Det är inte för att målen nödvändigtvis var dåliga som planekonomin fallerat tidigare.
För det andra att stöd och uppmuntran till industrin inte räcker. Som Sonnenschein och Mundaca konstaterar: ”Den koreanska policymixen av vissa statliga stöd till koldioxidsnåla energitekniker och avsaknad av kompletterande prissättning levererade inte målsättningen om minskade utsläpp”.
Att låta staten gynna forskning och gröna företag har sina begränsningar, och utsläppen kommer sannolikt inte att minska förrän de också prissätts.
Hoppet ökar något av att Sydkorea sedan 2015 har etablerat en handel med utsläppsrätter. Under överskådlig framtid skänks förvisso de flesta rättigheterna gratis till industrin, och det talas om en överutdelning i vissa branscher, men det är ändå den största marknaden för utsläppsrätter utanför EU och den första nationella sådana i Asien.
Sydkorea kan fortfarande bli ett grönt föredöme.
Mattias Svensson
Supermiljöbloggens fasta krönikörer heter Johanna Grant, Mattias Svensson, Kitty Ehn och Anders Wijkman. Åsikterna är krönikörernas egna och behöver varken spegla åsikter från övriga krönikörer eller Supermiljöbloggens skribenter.
För diskussioner är ni välkomna till Supermiljöbloggens facebooktrådar och för rättningar och tankar kring innehållet får ni gärna kontakta krönikören eller höra av er till SMB-redaktören Beatrice Rindevall.
