Vi befinner oss i en nödsituation där klimatförändringarna dödar 300 000 människor varje år, samtidigt som miljoner tvingas på flykt på grund av klimatförändringen. Det ställer oss som förstår nödläget i en situation där vi har ett moraliskt ansvar att agera nu – och med kraftfulla åtgärder.

Vi har enbart ett fåtal år på oss för en global omställning. Frågan är vad klimaträttviserörelsen ska göra nu. Vi vill med denna text initiera en debatt om vad som är möjligt och nödvändigt, skriver sociologerna Stellan och Li Vinthagen.

Efter 21 år med klimattoppmöten står idag två saker klara. För det första har vi äntligen en global klimaträttviserörelse med tusentals aktiva. Under COP i Paris samlades 10 000 människor som var beredda att göra civil olydnad, även i en situation där konsekvenserna var hårda på grund av undantagstillstånd.

För det andra kan vi konstatera att världens politiker inte är beredda att ta sitt ansvar för att förhindra klimatförändringen. Sedan 1992 har förhandlingar pågått och fortfarande finns inget bindande avtal med kraftfulla åtgärder mot dem som bryter avtalet.

Även Sverige, som länge betraktats som ett föregångsland på miljöområdet och idag har en grön-röd regering, har valt att hellre sälja en av Europas största kolgruvor till en riskkapitalist än att låta kolet ligga kvar i marken.

Vi måste konstatera att våra politiker har abdikerat, trots att FN:s klimatpanel varnar för att förändringen går snabbare än tidigare väntat.

Under 1900-talet har vi i Västvärlden kunnat utveckla aktionsformer som har det liberala demokratiska samhället som utgångspunkt. Men vi menar att den globala nyliberala marknadsfundamentalismen gått in i ett nytt stadie av naken girighet, och att de folkvalda politikerna allt mer har flyttat sin lojalitet till den ekonomiska makten.

Det förändrar spelplanen för politiska rörelsers påverkansmöjlighet.

Med stärkta band mellan företagens lobbykontor och det politiska toppskiktet behöver storföretagen inte längre vårda sina varumärken på samma sätt som under 1900-talets senare del, då folklig opinion lättare kunde påverka de politiskt uppsatta ramarna för näringslivets verksamhet. Samtidigt har konsumenterna allt mer vant sig vid skandalrapporteringar om korruption, astronomiska fallskärmar och skatteflykt hos samhällseliten. De har samtidigt blivit mindre och mindre påverkbara av budskap som har till syfte att minska efterfrågan från enskilda företag.

När hela det politiska etablissemanget från vänster till höger släpper förankringen med sina väljare gör de sig också mindre sårbara för folkligt missnöje, eftersom andra partier inte utgör bättre alternativ för väljarna på valdagen.

Det innebär att också den politiska makten blir mindre mottaglig för påverkan från utomparlamentariska rörelser.

De aktionsformer som mestadels används inom politiska rörelser utformas som symboliska draman inför en tänkt publik av folklig opinion, varumärkeskänsliga företag, lyhörda konsumenter och politiker känsliga för väljarflykt. Men när besluten över de verkligt stora frågorna om planetens framtid allt mer tas i skyddade styrelserum utanför den demokratiska sfären, bli den typen av aktioner allt mindre verkningsfulla.

Frågan för klimatrörelsen är därför hur de politiska kampstrategierna bör utformas i en samhällskontext där demokratins räckvidd hastigt krymper och den ekonomiska makten över vår planets framtid förstärks. För oss framstår svaret tydligt: vi måste trappa upp.

Att angripa varumärken och vädja till den politiska makten räcker inte. Vi behöver också inrikta oss på konkret materiell nedmontering av fossilindustrin – ett slags ”oskadliggörande” av det hittills största hotet mot mänsklighetens framtid.

Det skulle kunna kallas för ”sabotage”, men det är inte vanligt sabotage vi föreslår. Vi tror inte att klimatrörelsen kan vinna en kamp som är enbart ekonomisk. Företagen kan alltid försvara sig med ökad övervakning och få statens hjälp med repression och – vilket är det stora problemet – få folkmajoritetens stöd, om aktionerna uppfattas som ett större hot än fossilindustrin.

Vårt förslag är därför att kreativt utforma nedmonteringen så att vi åstadkommer en kombination av ekonomisk effekt och politisk kris.

Ett exempel på denna typ av massolydnad var när hundratals människor utrustade med släggor slog sönder Berlinmuren 1989. CIA-direktören Vernon Walters formulerar det 1992 så här: ”ultimately, it was not the Soviet Government which leveled the wall, it was the citizens of Berlin themselves – ordinary people, taking into their own hands hammers and chisels – battering the wall”.

För att vinna en allt större del av opinionen behöver nedmonteringen göras kreativt, fredligt och på ett välorganiserat sätt, med många deltagare som tar ett öppet ansvar för sina handlingar. När pensionärer och ungdomar, professorer och arbetare, studenter och föräldrar, tillsammans med andra samhällsgrupper konkret nedmonterar klimatförstörande fabriker och anläggningar, blir aktionerna svåra att karakterisera som ”extrema”.

Idealt framstår det som ett praktiserande av en alternativ demokrati, där folket lägger sitt tydliga veto.

Vi räknar med att denna aktionsform initialt leder till polarisering, ökad repression och avståndstaganden, men om en nedmontering uppfattas som legitim av många människor blir den svår att beteckna som extremistiskt eller ett hot mot samhället. Avgörande är därför att den inte hotar människors liv eller säkerhet, utan istället framstår som ett försvar av vårt samhälle, våra liv och vår framtid.

Nyckelproblemet är hur nedmonteringen kan göras så den uppfattas som legitim och nödvändig, åtminstone bland den del av befolkningen som uppfattar den nödsituation som klimathotet skapar.

Fördelen med en praktisk nedmontering av fossilindustrins infrastruktur är att det kan – liksom strejken eller konsumtionsbojkotten en gång i historien – direkt påverka den ekonomiska verksamheten och möjligheten till vinst.  

Ende Geländes kampanj i Tyskland i maj 2016 har pekat ut en hoppfull riktning för hela klimatrörelsen. 3 500 aktivister från många olika länder gjorde civil olydnad och stängde en av Europas största kolgruvor i två dagar genom att ockupera gruvan och järnvägsspåret.

Massaktionen hade en konkret materiell effekt, men en mycket begränsad sådan. Om aktivisterna nästa gång tar steget och utför en nedmontering av infrastrukturen för kolgruvan skulle deras materiella påverkan vara kraftfullare. Järnvägsspåren, elledningar och telefonledningar till kolfabriken är några av möjligheterna.

Precis som syftet med rivningen av Berlinmuren var att åstadkomma reella materiella effekter var också budskapet att visa att man var beredd att trappa upp och gå från ord till handling. På så sätt kan klimatrörelsen med tydlighet visa att vi är beredda att trappa upp och ta till nödvändiga åtgärder för att stoppa den klimatförstörelse som hotar mänsklighetens existens.