Orättvisor skapar vindkraftspolarisering

Vid den sjö som jag badat vid sedan jag var liten ser solnedgången annorlunda ut nu. Solen måste nämligen passera mellan vindkraftverken innan den går ned över granskogen.

Det har egentligen inte stört mig speciellt mycket, och om jag ska vara ärlig så tycker jag det är något harmoniskt med hur vingarna roterar. Jag har tänkt på det som så, att om man nu vill använda så mycket energi som vi svenskar verkar vilja använda, då får man väl också räkna med att se hur energin produceras.

För vi vill ha energi till en massa saker. Till att flyga kors och tvärs över jorden. Till att värma upp sommarstugor. Helt plötsligt verkar det ha blivit folkligt med jacuzzis och normalt att 15-åringar kör en vanlig bil (även fast den går i 30 kilometer i timmen). Många av oss verkar inte ens kunna borsta tänderna utan en elektrisk tandborste längre, och när jag var och klippte mig senast så hamnade jag i en elektrisk (massage)-stol, den masserade min rygg, ben och rumpa, och gav mig ingenting utom obehag. 

Hur som helst verkar det vara i just det här energislösandet samhället som vi vill leva. För jag ser då inte några tecken på en begynnande revolution till ett alternativt samhälle.  Och när planen då är att leva precis som vanligt, men ändå bry sig lite grann om hur det går med världen, då blir den perfekta kompromissen att elektrifiera samhället – att göra oss fria från de fossila bränslen som värmer upp planeten (även om alla prylar vi fortfarande vill ha gör gruvorna djupare, skogarna glesare och haven förorenade).  

I Sverige vill man exempelvis att gruv- och stålindustrin ska fortsätta producera som vanligt. Eller drömmen är väl att den ska producera mer än vanligt. Och bara för att elektrificera denna industri krävs 55 TWh extra energi, vilket motsvarar cirka 40 procent av Sveriges totala elförbrukning år 2021. 

Det är en himla massa vindkraftverk. Eller om det nu blir kärnkraftverk. Vare sig det blir det ena eller andra så kommer det bli en energiproduktion som många människor inte önskar sig. Men i den här krönikan ska jag fokusera på vindkraften, för det är den linjen som den nuvarande regeringen valt. 

Motstånd mot vindkraft finns redan idag. Det förväntas växa i takt med att fler vindkraftverk byggs. Det är ett komplext motstånd. När jag försökt att förstå mig på det så ser jag ofta en röd tråd. Motståndet bottnar i att man ser en orättvisa. En landsbygd som förväntas producera energi, en energi som transporteras till mer urbana miljöer eller exporteras ut ur landet. Vad får landsbygden för det? En förändrad närmiljö, kanske en stilla skog som förändras till ett industriområde.

På landsbygden är ofta samhällsservicen lägre än i städerna. Butiker och skolor läggs ned. Men vindkraftverk ploppar upp. Men den ekonomiska vinst de gör, den bidrar inte till att öppna en ny förskoleavdelning, eller till att bygga en idrottshall, eller till att anställa fler undersköterskor. 

I stället hamnar vinsten långt borta, ofta i utlandet. 66 procent av de svenska vindkraftverken förväntas har utländska investerare 2024, kinesiska statens energibolag är ett av de som storsatsar. Då hamnar den ekonomiska vinsten långt borta från lokalbefolkningen. 

Nu bor jag i Norge, och när jag flyttade hit så blev jag chockad av det stora vindkraftsmotståndet. Jag läste om blockerade vägar när anläggningsarbetet skulle börja, och hur man satte anläggningsmaskiner i brand. Jag läste om hur personer som jobbar med vindkraft mordhotades och hur en man dömdes till fängelse för att ha prejat en projektledare för ett vindkraftsutbygge av vägen – en gravid kvinna. 

Ägarförhållandena ser ungefär lika ut i Norge och lika så den här synen på att man offrar sin lokala miljö utan att få tillbaka något tillbaka. Det har gjort norrmännen ursinniga. De är ju vana att bli rika på sin energi. Oljan byggde välfärden. Och stora delar av den vinst som man genererar från sin vattenkraftsproduktion går tillbaka till kommunen genom skatt. Faktum är att 9 av de 10 rikaste kommunerna i Norge är glesbygdskommuner med stora vattenkraftverk (i Sverige är den rikaste kommunen Danderyd, varken känt för sina vattenkraftverk, vindkraftverk eller kärnkraftverk). 

I början av maj läste jag hos SVT hur aktivister i Sollefteå grävt ner och gjutit fast en bil mitt i den grusväg där vindkraftverken ska transporteras. Jag hade nästan väntat på att det skulle hända. Och jag är orolig för hur Sverige riskeras att polariseras ytterligare om inte den här upplevelsen av orättvisa åtgärdas.

Om den ekonomiska vinsten som vindkraften genererar fortsätter att försvinna bort från det lokala, om bygder fortsätter att lämnas utan något. Vad mer kommer då att ske här? Men också, vad skulle kunna ske om den ekonomiska vinsten stannade på landsbygden, vilka förutsättningar till utveckling kan då vindkraften ge oss?

Olivia Larsson, masterstudent i Climate Change Management vid Høgskulen på Vestlandet.

Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Fler krönikor och ledare från SMB:s skribenter hittar du på SMB Opinion.

Mer om landsbygd och klimaträttvisa
”Bränslepriset blir lätt en symbolfråga” – intervju med Arne Müller, författare och journalist
”Den gröna omställningen missbrukas” – intervju med Po Tidholm
Naturvårdsverket ger bidrag till klimatskeptisk vindkraftförening