Därför är tillväxt ohållbart: Energin och klimatet

Den globala uppvärmningen är på väg mot katastrofala nivåer som tar oss utanför livets korridor. Omställningen måste gå snabbt. Det finns idag stort stöd i forskningen för att mer ekonomisk tillväxt i rika länder äventyrar en trygg och hållbar framtid. Här kommer den första delen i SMB:s artikelserie om nerväxt.

Hur ser ett samhälle som både lever i balans med naturen och tillgodoser människors behov ut? Hur kan ett på riktigt hållbart samhälle fungera? Svaret från allt fler forskare och miljöengagerade människor är ett samhälle som inte söker ständigt ökad ekonomisk tillväxt utan slut. Ett samhälle som lämnar devisen om ändlig ekonomisk expansion bakom sig och håller sig inom planetens gränser. En ekonomi som mobiliserar våra produktiva resurser mot välstånd och välmående. Ett posttillväxtsamhälle. 

Den här artikelserien om nerväxt – som numera både engagerar en rörelse och en rad olika forskningsfält – förklarar på djupet vad detta växande paraply av tillväxtkritik och politiska åtgärdsförslag för ett hållbart samhälle är. Den visar att devisen, tillika samhällsmålet, ‘oändlig tillväxt på en ändlig planet’ håller på att driva mänskligheten mot en framtid av kollaps. Men den visar också att det finns alternativ.

Serien består av fyra delar som redogör för de största och vanligaste förslagen från posttillväxtforskare om hur ett hållbart samhälle ser ut och hur en sådan ekonomi har sin grund i att tillgodose människors behov och förbättra liv. Serien går även igenom hur en omställning till ett hållbart samhälle bortom den ekonomiska tillväxten föreslås att genomföras och finansieras.

Men vi inleder med att gå igenom de vetenskapliga beläggen för varför ekonomisk tillväxt är inkompatibelt med ekologisk hållbarhet, efter en viss gräns. En gräns som vi sedan länge har passerat.

Återkommande motsättningar mellan miljö och ekonomi

I december 2023 skriver Aftonbladets dåvarande kulturskribent Johanna Frändén en kolumn. Artikeln rubriceras med frågan “Hur ska vi ta oss ur den fossila mardrömmen?” efter att den franska ekonomiministern sagt att en reklamkampanj från det franska departement för grön omställning som uppmanade till mindre konsumtion och mer reparation var olycklig. Storkonsumtionshelgen Black Friday stundade och pengarna som skulle spenderas väntades lätta en ekonomi som drogs med stigande arbetslöshet och levnadskostnader. 

Det är just sådana här intressekonflikter – där ekonomi och miljö står i kontrast till varandra – som kan få en att undra hur övergången till ett ekologiskt hållbart samhälle ska gå till. Det allra vanligaste svaret på denna fråga stavas grön tillväxt – ekonomisk tillväxt som både får ner utsläppen av växthusgaser och säkerställer att världsekonomin fortsätter att växa, så att exempelvis arbetslöshet och levnadskostnader kan hållas nere.

Samtidigt finns det stora materiella problem med att hela tiden öka den ekonomiska aktiviteten. I seriens nästa del kommer vi visa hur och varför ekonomisk tillväxt i regel kommer med större och större belastning på planeten. I denna artikel ligger fokuset på utsläpp, och när det kommer till utsläpp av växthusgaser finns det ett stort problem med dagens politiska och ekonomiska strategi för att ställa om: tiden.

Inget land är på väg att frikoppla utsläpp tillräckligt snabbt

För att tillväxt ska vara utsläppshållbar krävs, bland annat, att tillväxten är frikopplad från växthusgaser – att ökad ekonomisk aktivitet sker utan att utsläppen ökar. När exempelvis den svenska ekonomin växer samtidigt som de konsumtionsbaserade utsläppen ökar långsammare än BNP kallas det inom forskningsvärlden för relativ frikoppling. Att endast göra tillväxt mer grön anses inte tillräckligt. Därför talar man inom forskningen om behovet av absolut frikoppling, vilket uppnås när ökad ekonomisk aktivitet sker samtidigt som utsläppen minskar i absoluta tal. Åtminstone ett trettiotal länder, däribland Sverige, har under de senaste tio åren åstadkommit absolut frikoppling när det kommer till utsläpp av växthusgaser.

Det är i sig goda nyheter, eftersom det visar att absolut frikoppling är möjligt. Men problemet är att det går för långsamt. Inget av de elva höginkomstländer som uppnådde störst absolut frikoppling (och hade tillgänglig data) mellan 2013 och 2019 – bland annat Sverige, Storbritannien, Danmark, Tyskland, Australien och Kanada – är i närheten av att klara sin rättvisa andel av Parisavtalets 1,5-gradersmål, enligt en studie från 2023, publicerad i den vetenskapliga tidskriften The Lancet. 

Exempelvis skulle Sverige och Storbritannien, om tillväxten fortsatte i samma takt som mellan 2013 och 2019, behöva tredubbla respektive fyrdubbla sina absoluta frikopplingsnivåer till 2025 – och femdubbla dem till 2030. Räknar man de elva länderna tillsammans behövde istället takten i snitt öka tiofaldigt till 2025 och tolvfaldigt till 2030. Varken Sverige eller länderna tillsammans lyckades med bedriften till 2025, med facit i hand.

Här behöver vi också stanna upp. Redan när 1,5-gradersgränsen passeras väntas katastrofala konsekvenser. Med en sådan uppvärmning bedöms det som troligt att fyra tippningspunkter triggas, utöver kollapsen av det Västantarktiska istäcket som redan bedöms som förlorad. Dessa fyra är kollaps av Grönlands istäcke, massdöd av tropiska korallrev, avsmältning av permafrost i Arktis och kollaps av den subpolära cirkulationen i Nordatlanten. 

Golfströmmen – en livsavgörande del av det nordiska klimatet – är inte en del av den subpolära cirkulationen men de två hänger ihop. I oktober 2024 varnade 43 forskare de nordiska ministrarna för att en kollaps av just Golfströmmen kan ha underskattats och att nyare forskning pekar på att strömmens tippningspunkt kan triggas inom ett fåtal decennier, även om osäkerheten är relativt stor. Konsekvenserna skulle kunna bli ödesdigra och helt enkelt ohanterliga för Norden.

Liknande risker för mänskligt liv kommer med de andra tippningspunkterna, om än med varierande omfattning. Dessutom bedöms ytterligare tre tippningspunkter som sårbara (snarare än troliga) att triggas vid 1,5 grads uppvärmning i den senaste summerande tippningspunktsrapporten som kom 2023. En av rapportförfattarna sa då till brittiska The Guardian att “tippningspunkterna i jordsystemet utgör hot av en omfattning som mänskligheten aldrig har ställts inför”. Just därför är 1,5-graders uppvärmning en gräns, inte endast ett mål.

Bistra utsikter även för ’långt under’ två grader

Faran för mänskligheten är alltså stor redan vid 1,5-gradersgränsen. Men i Parisavtalet står det skrivet att om världen passerar gränsen är målet att begränsa den globala uppvärmningen “långt under” (“Well below”) två grader. När frikopplingsstudien i The Lancet istället flyttar fokus till 1,7 graders uppvärmning blir resultaten mindre extrema (men riskerna för ödesdigra konsekvenser större). De bäst presterande länderna, såsom Sverige och Storbritannien, bedöms då ha en hyfsad möjlighet att hålla sig till sin respektive rättvisa utsläppsandel. Men de elva länderna tillsammans behöver fortsatt öka takten  på utsläppsminskningen kraftigt. Till 2025 skulle en knapp fyrfaldig taktökning krävas, och till 2030 en femfaldig sådan. 

Studien är heller inte ensam i sitt slag. Andra forskningsbidrag kommer fram till liknande slutsatser. En stor studie från 2020 som går igenom över 800 vetenskapliga artiklar om frikoppling drar slutsatsen att “stora och snabba absoluta […] utsläppsminskningar inte kan uppnås med nuvarande frikopplingstakter”. En annan från samma år kommer fram till att “absolut frikoppling från koldioxidutsläpp är högst osannolikt att uppnås i en takt som är tillräckligt snabb för att förhindra global uppvärmning över 1,5 eller två grader, även under optimistiska politiska förhållanden”. “Bevis för den nödvändiga absoluta globala, tillräckligt snabba frikopplingen saknas” förkunnar en tredje, även den från 2020.

Svårare att ställa om med ett högt energibehov

Världen är på väg mot tre graders uppvärmning. Världens utsläppsminskningar är således kraftigt undermåliga. Samtidigt är det tydligt att det trots allt går att absolut frikoppla utsläpp från ekonomisk tillväxt. Förespråkare av grön tillväxt påpekar samtidigt att det finns mycket hopp i teknikutveckling, bland annat i den allt snabbare utvecklingen och utbyggnaden av förnybar infrastruktur som vindkraftverk och solpaneler. 

Det är trots allt möjligt att dessa framsteg sänker utsläppen och ökar frikopplingstakten. Men med ekonomisk tillväxt kommer i regel ökad energianvändning. Och ett ständigt ökande energibehov gör det svårare att ersätta fossil energi med förnybar energi.

Det säger sig självt: att byta ut en given mängd enheter är svårare och tar längre tid desto fler enheterna är. Det ständigt ökande energibehovet (som äter upp utbyggnaden av förnybar energi) var den allra främst anledningen till att Aftonbladets grävchef och klimatexpert Jonathan Jeppsson 2023 konstaterade att – och till att SMB redogjorde för varför – omställningen inom energisektorn (knappt) ens hade börjat. Att hålla nere efterfrågan på energi är i själva verket en nyckel för att få till en snabb omställning som begränsar uppvärmningen.

Ett lägre energibehov gör det inte bara enklare att snabbt ersätta fossila bränslen med förnybara alternativ, det minskar även efterfrågan på sällsynta metaller. Dagens strategier för att nå klimatmålen förlitar sig på en storskalig utbyggnad av vindkraftverk, solpaneler och batterier. Efterfrågan på vissa metaller, såsom litium och nickel, uppskattas öka tiotals gånger. Det har fått både värdekedjeforskare och OECD att varna för att flaskhalsar och andra produktionsproblem kan fördröja omställningen. 

Den nya fossilfria energiinfrastrukturen är givetvis absolut nödvändig, men att göra den betydligt större än vad som behövs skapar mer gruvexploatering och i sin tur fler lokala miljökatastrofer, mer avskogning, mer djuphavsbrytning och sannolikt även fler sociala missförhållanden såsom koloniala utnyttjanden, barnarbete och kränkningar av urfolks rättigheter.

Ett samhälle som söker tillväxt över alla ekonomiska sektorer hela tiden är å andra sidan inte heller en förutsättning för att förnybar energi och annan grön teknik ska utvecklas och spridas, påpekar förespråkare för ett samhälle utan aggregerad tillväxt som övergripande mål:

Det är inte rimligt att låta hela BNP växa och blint hoppas att pengarna på något magiskt sätt ska hamna i solpanelsfabriker. Om de allierade hade närmat sig behovet av stridsvagnar och flygplan på det sättet under andra världskriget, skulle nazisterna styra över Europa i dag. […] Om målet är att uppnå vissa specifika typer av innovation så är det mer logiskt att investera direkt i dem eller att stimulera investeringar genom riktade politiska åtgärder, skriver nerväxtforskaren Jason Hickel i sin bok Less is More (s. 199-200).

Rika länder hoppas på koldioxidinfångning

Världens sammanlagda klimatomställning går för långsamt och möjligheterna för att begränsa uppvärmningen till 1,5 grad rinner oss ur händerna. Som en följd riktar regeringar och grön tillväxt-förespråkare mer och mer politisk uppmärksamhet och ekonomiska resurser åt så kallad koldioxidinfångning.

Idén är enkel: När världen just nu vandrar en väg som hotar de system som stabiliserat förutsättningarna för hela den mänskliga civilisationen genom att överskrida klimatgränser blir rollen för tekniker som kan återta växthusgaser från atmosfären ännu större. 

Eftersom överskridande av klimatgränser också har en temporär dimension där många klimathändelser är fördröjda – tippningspunkter aktiveras över tid – skulle så kallade koldioxidinfångningtekniker kunna spela en viktig roll. Förespråkarna hoppas att dessa ska kunna suga tillbaka stora mängder koldioxid från atmosfären i framtiden, efter att 1,5, två grader eller ännu högre temperaturer har passerats. På så sätt skulle världen (läs: rika länder) kunna fortsätta öka energibehovet, som en följd av mer ekonomisk tillväxt, lyder argumentationen.

BECCS och IPCC kritiseras

FN:s klimatpanel IPCC är världens tveklöst tyngsta klimatforskningsinstans. Men eftersom IPCC är en mellanstatlig organisation styrs den till viss del av dess medlemmar – världens länder – och deras direktiv. Som följd utgår IPCC för det mesta utifrån att ekonomisk tillväxt fortsätter att eftersträvas. I klimatpanelens femte sammanfattande klimatrapport som föranledde Parisavtalet 2015 presenterade klimatpanelen 116 scenarier för att begränsa uppvärmningen till två grader. Samtliga förutsatte fortlöpande ekonomisk tillväxt. 

För att få ihop kalkylerna vilar scenarierna i hög grad på så kallade BECCS-tekniker, även kallade Bio-CCS, som innebär att koldioxid fångas in i samband med förbränning av biomassa.

Scenarierna som IPCC konstruerat vilar i hög grad på storskalig plantering av träd som suger åt sig koldioxid, sedermera huggs ner och förbränns, innan koldioxiden fångas in och pumpas ner i marken. Fler än hundra av de 116 presenterade scenarierna inkluderade BECCS-tekniker i rapporten inför Parisavtalet. Tendensen är liknande i den sjätte och senaste sammanfattande klimatrapporten, som presenterats periodvis under de senaste åren.

IPCC har ofta kritiserats för att ha en övertro på BECCS och andra koldioxidinfångningstekniker, vilket de mer eller mindre tvingas till som följd av att utgångspunkten är fortlöpande ekonomisk tillväxt för samtliga länder. IPCC (s. 23) varnar själva för att deras scenarier för nettonollutsläpp “generellt involverar ett tillfälligt överskridande av atmosfäriska koncentrationer” och “förlitar sig vanligtvis på tillgången av och utbredd användning av bioenergi med koldioxidinfångning och lagring (BECCS)”.

Att fånga in koldioxid i sig är inte nödvändigtvis problematiskt. Problematiken ligger istället i den ofantligt stora skala som dessa tekniker beräknas appliceras i. Enbart denna övertro på BECCS – som alltså bedöms som den sannolikt mest lämpade tekniken – är både bekymmersam och farlig av flera skäl.

Kräver motsvarande två Indien

En av stor del av problematiken med det förlitande på storskalig BECCS-implementering som återfinns i bland annat IPCC-scenarierna är den enorma mängd mark – främst för trädplantering – som förväntas krävas för att komma tillbaka till en säker koldioxidhalt i atmosfären. Den skala av BECCS som är antagen i IPCC-scenarierna kommer sannolikt behöva en mängd mark ungefär motsvarande dubbla ytan av Indien, enligt en studie av ett stort internationellt forskarlag. En annan studie kommer fram till en yta motsvarande upp till fem gånger ytan av Indien, beroende på vilket IPCC-scenario som slår in.

Många experter är kritiska och frågar sig varifrån all denna gigantiska mängd mark ska komma. Att lyckas allokera en yta motsvarande åtminstone två Indien (eller för den del åtminstone motsvarande drygt sju Sverige) rent politiskt, geopolitiskt och utan förödande konsekvenser för exempelvis fattiga människor och länder framstår som en nästintill omöjlig uppgift. Det finns idag inga som helst planer om hur något sådant skulle gå till.

Därutöver skapar de förväntade landbehoven av storskalig BECCS-implementering även stora frågetecken kring bland annat markkonkurrens med matproduktionen, för den biologiska mångfalden samt gällande vattenanvändning. I en värld som sannolikt lär förlora stora mängder åkermark som följd av just klimatförändringarna innebär markanspråk utan motstycke – som BECCS i dessa skalor innebär – ytterligare ett potentiellt mycket omfattande tryck på både landanvändningen och ansträngningarna för att rädda världen från det sjätte massutdöendet. Liknande resonemang kan föras för vattenanvändning, då ökade vattenanspråk förväntas förvärra den redan stundande vattenkrisen.

Skulle implementeringen av BECCS i den beräknade skalan ske kommer det oundvikligen på bekostnad av miljön – flera planetära gränser förväntas antingen överskridas eller få ett förvärrat överskridande. Det skulle högst troligen innebära en miljömässig katastrof.

Om teknikerna misslyckas väntar ‘Hothouse Earth’

Men det är inte bara IPCC-beräkningar som verkar ha en övertro på teknikerna för koldioxidinfångning. Även många av världens länders deklarerade strategier för att nå nettonollutsläpp – däribland Sveriges och EU:s – förlitar sig på storskalig infångning av koldioxid för att på så sätt få till så kallade negativa utsläpp. BECCS är en av dessa.

Det andra huvudsakliga teknikområdet är de så kallade DAC-teknikerna (Direct Air Capture), som går ut på att man suger upp koldioxid direkt från luften för att sedan förvara den djupt under marken. Kritiken mot tilltron på denna teknik har även den varit enorm genom åren. I november förkunnade en studie från amerikanska MIT att DAC-teknikerna kommer kräva gigantiska mängder energi, ha svårigheter i att hitta lämpliga implementeringsplatser och erhålla tillstånd, vara mycket dyra och på det stora hela är “högst osäkra” tekniker.

Med tanke på klimatförändringarnas höga insatser är det dumdristigt att lita på att DAC ska vara hjälten som kommer till vår räddning, skriver forskarna i MIT-studien.

Det för oss till den kanske största farhågan med världens besatthet av tillväxt och tillhörande förlitande på koldioxidinfångningstekniker: risken att teknikernas uppskalning misslyckas. Samtliga tekniker har stora hinder framför sig, exempelvis gällande innovation, kostnad, alternativkostnader och resurser, som alla behöver övervinnas innan teknikerna kan få någon som helst nämnvärd effekt. Eftersom teknikerna inte finns i stor skala (eller i en del fall inte alls) så är det helt enkelt långt ifrån säkert att de kommer lyckas att föra en klimatöverskridande värld tillbaka till säkra nivåer. De är i hög grad spekulativa tekniker, som ofta bedöms ut som i praktiken orealistiska. Att förlita sig på dem i för hög grad kan även vara oförenligt med internationell lag.

Skulle denna storskaliga implementeringen av koldioxidinfångningstekniker misslyckas kommer uppvärmningen och tippningspunkter innebära att världen är fastlåst i ett instabilt, självuppvärmande, högtemperaturklimat som vi inte kan undkomma – något forskarna kallar för ‘Hothouse Earth’.

Två av världens ledande klimatforskare inom klimatbudgetar och infångning av koldioxid – Kevin Anderson och Glen Peters – menar att “negativa utsläpps-teknologier [inte är] någon försäkring, utan snarare ett orättvist och högriskabelt spel”. Med världens fortsatta törst efter ekonomisk tillväxt som ökar energibehovet tillkommer således att vi vadslår vår säkra framtid på spekulativa, ofärdiga, tekniker. Misslyckas vågspelet är utsikterna för mänsklighetens framtid mycket illavarslande.

Man kan tro att problematiken slutar här. Men egentligen har den bara börjat. De miljömässiga problemen med en ständigt ökande ekonomisk aktivitet är betydligt mer omfattande och svårhanterliga än vad som gäller för utsläppen av växthusgaser. Detta är vad del två i denna serie kommer att handla om.

---

Del två i artikelserien publiceras nu på torsdag, den 2/10.