Du kan trycka Shift + S för att få fram sökfältet när som helst och Esc för att stänga det.
Tryck ENTER för fler resultat, då kan du även förfina din sökning.
    Stäng

    FN:s klimatmöte måste ge mer än halvdana kompromisser. Det kräver krisinsikt och höga ambitioner från samtliga länder – även Sverige. Men regeringen jobbar hårt för att lägga ansvaret på andra, i stället för att agera som den förebild man påstår sig vara.

    I dag inleds COP28, FN:s klimatmöte. 2023 har varit ett extremt väderår. Haven har varit rekordvarma, jorden går mot tre graders uppvärmning det här århundradet.

    Det borde inte bara leda till oro, utan också till handling. Och det är krafttag som efterfrågas – inga halvdana kompromisser.

    Men redan innan mötet dragit igång fick vi rapporter som, om vi har otur, är en föraning om vad som komma skall.

    Sverige har nämligen övergivit kravet på ett globalt totalstopp för olja och gas, och i stället ställt sig bakom EU:s mjukare linje. EU vill att totalstoppet bara ska gälla för fossilutvinning som saknar teknik som fångar in koldioxid. Möjligen bör det inte kallas “totalstopp” då. 

    Poumokhtari åker till mötet med gott självförtroende

    Sverige deltar i mötet som en del av EU och representeras framför allt av klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L). Pourmokhtari sa inför mötet att hon har hög trovärdighet i jämförelse med andra länder.

    Om man väljer att jämföra sig med de som är sämre är det enkelt att höja sitt eget självförtroende – men sanningen är att klimatministern knappast bör känna sig nöjd och stolt.

    Svensk klimatpolitik har som bekant inte blivit mer ambitiös sedan Tidöpartierna tog över makten för ett drygt år sedan. Tvärtom drivs nu en politik som ökar utsläppen – mitt under brinnande klimatkris, med sex av nio överskridna planetära gränser. “De har ju bara styrt i ett år”, säger kritiker, de som menar att det här inte är nuvarande regerings ansvar. 

    Till viss del har de rätt. Tidigare klimatpolitik var inte heller tillräckligt ambitiös. Men den nuvarande är klart sämre och vi har det svart på vitt: utsläppen ökar när de så akut måste minska. Det är fascinerande hur snabbt Tidöpartierna lyckats försämra klimatpolitiken – och hur hårt de arbetar för att lägga ansvaret någon annanstans. 

    Globalt ansvar betyder inte att Sverige är ansvarslösa

    De senaste månaderna har vi sett ett skifte i klimatretoriken från regeringens håll. Främst handlar det om att prata om klimatkrisen som en global fråga. Det är förstås inte fel: krisen är global och kräver globalt samarbete. Men en global kris är inte detsamma som en kris som inte är Sveriges. 

    Det är som om “globalt” vore ett land. Vi tycks ha glömt att globala utsläpp, och globala utsläppsminskningar, är det totala resultatet av agerandet från varje världsdel, varje land, varje region, varje kommun, varje individ.

    Allt räknas. Vi kan inte sopa utsläppen under global-mattan.

    En annan tendens jag tycker mig se i retoriken är att prata om vad som gör störst skillnad. Det finns förstås en logik i att ta itu med de största problemen först.

    Men det är knappast ett hållbart argument för att helt strunta i de mindre sakerna. Jag ser argument som “men flygresorna spelar ingen roll, det är värre med klädkonsumtionen” och “klädkonsumtionen spelar ingen roll, industrin är den stora boven”. Och så vidare, i all oändlighet.

    Vi är förbi både snack och verkstad

    Allt det där är bara tecken på förnekelse: vi vill inte inse att vi behöver ställa om på riktigt. Ändra livsstil. Ändra systemen. Vi måste sluta låtsas som att vi kan flyga fritt så länge vi källsorterar, att vi kan köra lika mycket bil så länge vi äter vegetariskt då och då. 

    Ska vi strunta i Sveriges utsläpp för att Sverige är ett litet land? Ungefär 40 procent av de globala utsläppen kommer från länder som vart och ett står för några ynka procent. Tillsammans utgör deras utsläpp mer än något enskilt land.

    Om vi inte bryr oss – varför ska någon? 

    Många frågar sig vilka förhoppningar man ska ha på COP28, det extrema klimatåret 2023. Året då konferensen hålls i ett oljeland, med en oljeshejk som ordförande.

    Jag är ledsen, men jag är pessimistisk. Min uppfattning är att COP är mer snack än verkstad – när vi sedan länge passerat både snack- och verkstadsstadiet.

    Vi behöver full fart, överlevnadsinstinkt, krispaket, verklig omställning – inte fler halvdana kompromisser. Jag tvivlar på att COP kan uppnå det, att våra ledare är tillräckligt modiga.

    Men jag hoppas innerligt att årets möte motbevisar min tes.

    SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har vår ideella redaktion drivit miljödebatten framåt genom nyhetsbevakning och granskningar. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.

    Stötta vårt arbete genom att swisha en slant till

    Läs vad vi vill göra
    Tipsa!

    Tipsa oss

    Har du något du tror vi missat och kanske borde skriva om? Vi tar tacksamt emot alla tips du kan bidra med. Maila direkt till tips@supermiljobloggen.se eller fyll i formuläret nedan.