I Alaska har floderna i vanliga fall rent och kristallklart vatten, men nu har vattnet i flera floder blivit grumligt och orangefärgat. Floderna ser förorenade ut, fastän de ligger hundratals mil från gruvor och industrianläggningar. Orsaken är att permafrosten, när den tinar, får svavel och olika metaller att lösgöras och rinna ut i flodvattnet.
”Det är just så här som surt lakvatten från en gruva kan se ut. Men här finns ingen gruva, utan det är den tinande permafrosten som ändrar naturens kemi”, säger biogeokemisten Tim Lyons i en intervju på den naturvetenskapliga nyhetssajten Daily Galaxy.
Till vänster Salmon River, foto: Ray Koleser, till höger reliefkarta över Salmons Rivers avrinningsområde i Kobuks nationalpark i Alaska. Bilder från PNAS.
Fenomenet uppmärksammades för drygt fem år sedan. Resultatet av de undersökningar som då påbörjades har nyligen publicerats i PNAS, Proceedings of the National Academy of Sciences.
Temperaturen i Arktis ökar snabbare än någon annanstans på jorden. När det blir tillräckligt varmt tinar permafrosten, det lager av frusen mark som fungerat som ett lock för olika mineraler i tusentals år. När isen smälter försvinner detta lock, så att smältvattnet kan ta med sig svavelföreningar, järn, zink, koppar, aluminium och kadmium ut i miljön. Metallerna oxiderar när de får kontakt med luften, vilket gör omgivningen rostfärgad.
Forskningen har främst gällt Salmon River och dess biflöden i bergskedjan Brooks Range i norra Alaska. Själva Salmon River innehöll höga mängder sulfat, järn, aluminium och kadmium, och nio av dess tio största biflöden hade också höga halter sulfat och metaller. Men Salmon River-systemet är inte det enda som drabbats: en kartläggning nyligen visade att hela 75 vattendrag i Brooks Range blivit orangefärgade och grumliga.
Föroreningar kan skada fisken
Färgen är inte bara en utseendefråga, utan visar på en risk för farliga föroreningar. På flera ställen har halterna av olika ämnen överskridit amerikanska miljömyndighetens gränsvärden, och lokalbefolkningen oroar sig för att fisken ska ta skada. Floderna i Brooks Range är hem bland annat för laxfiskar som Arctic grayling (Thymallus arcticus) och Chum salmon (Oncorhynchus keta), som betyder mycket för både mathållningen och ekonomin i området.
Än så länge innehåller fisken inte så höga halter metaller att den är farlig att äta, men på sikt riskerar hela ekosystemet att skadas. När metallerna hamnar i de insekter som fisken äter, och i den sand där den lägger sina ägg, så lär de så småningom påverka hela näringskedjan ända upp till fåglar, björnar och människor.
Medan en förorenande industri kan stängas eller tvingas att installera rening, så är den här typen av förorening inte heller något som enkelt kan åtgärdas. I ett varmare Arktis kan den väntas den dyka upp på många ställen där marken innehåller metaller som hållits på plats av permafrosten.
”Det enda sättet att bromsa utvecklingen är att få permafrosten att frysa till igen. Men det är ju tyvärr inte realistiskt med dagens globala uppvärmning”, säger Tim Lyons.
Trots stora framsteg inom utsläppsminskningar och förnybar energi visar Europeiska miljöbyråns nya rapport att Europas miljö befinner sig i ett oroande tillstånd. Naturen utarmas, klimatförändringarna accelererar och flera av EU:s mål för 2030 riskerar att missas. Samtidigt öppnar den gröna omställningen för nya möjligheter – om politiken kan omsättas i handling.
Rapporten Europe’s environment and climate: knowledge for resilience, prosperity and sustainability är den mest omfattande genomgången hittills av Europas miljö- och klimatläge. Den visar att hoten mot naturen och effekterna av klimatförändringarna nu utgör en dubbel kris som hotar kontinentens välstånd, säkerhet och livskvalitet. EEA pekar på att klimatet i Europa värms nästan dubbelt så snabbt som det globala genomsnittet, att över 80 procent av skyddade naturtyper är i dåligt skick och att en tredjedel av befolkningen lever i områden med vattenstress. Men rapporten lyfter också fram växande investeringar i grön teknik, naturbaserade lösningar och cirkulär ekonomi – tecken på att omställningen är möjlig, om den får tillräcklig fart.
Rapportens slutsatser: Europa vid ett vägskäl mellan hållbarhet och förlust
Efter årtionden av miljöpolitik och tekniska framsteg visar rapporten att utvecklingen trots allt går åt fel håll. Klimatförändringarna tilltar snabbt, och Europa värms nu nästan dubbelt så fort som det globala genomsnittet. Effekterna märks redan i form av fler extremväder, förlorade ekosystem och ökade ekonomiska kostnader. Samtidigt försämras naturens tillstånd i hela regionen: över 80 procent av EU:s skyddade naturtyper bedöms vara i dåligt skick och mer än hälften av jordarna är degraderade. Vattenbrist påverkar en tredjedel av befolkningen, och bara drygt en tredjedel av alla ytvatten uppnår god ekologisk status.
Rapporten pekar på att dessa trender har gemensamma rötter i ohållbara produktions- och konsumtionsmönster, särskilt inom livsmedelssystemet och transportsektorn. Trots att utsläppen av växthusgaser har minskat och den förnybara energin ökat är Europas ekonomi fortfarande starkt beroende av resurser som utarmar naturen och försvårar omställningen. Flera av EU:s miljö- och klimatmål till 2030 bedöms därför inte kunna nås i tid.
Figuren illustrerar EU:s utsikter att nå miljö- och klimatmålen till 2030. Flera centrala områden, som biologisk mångfald och markanvändning, bedöms vara långt ifrån att nå målen (rött). De många grå fälten visar samtidigt på en annan utmaning: inom flera politikområden saknas fortfarande tydliga, mätbara mål för att kunna följa utvecklingen. Källa: Europeiska miljöbyrån (EEA).
Samtidigt framhåller Europeiska miljöbyrån att det finns växande möjligheter i den gröna omställningen. Investeringar i naturbaserade lösningar, cirkulär ekonomi och förnybar energi skapar nya arbetstillfällen och stärker Europas innovationskraft. Kontinenten står redan för en fjärdedel av världens patent inom grön teknik, men rapporten varnar för att framstegen riskerar att bromsas av fortsatt beroende av fossila bränslen och bristande samordning mellan länder.
Den övergripande slutsatsen är att Europas framtida välstånd, säkerhet och livskvalitet vilar på friska ekosystem och ansvarsfull resursförvaltning. För att lyckas krävs att de politiska ambitionerna nu omsätts i konkret handling – snabbt och konsekvent – inom ramen för den europeiska gröna given.
Sveriges profil: höga ambitioner, svag måluppfyllelse
Som en del av Europeiska miljöbyråns rapport presenteras också landprofiler för samtliga EU-länder – däribland för Sverige, som får en blandad bedömning. Trots ambitiösa miljömål och omfattande klimatarbete pekar utvecklingen åt fel håll på flera avgörande områden. Naturvårdsverket bedömer att tolv av sexton miljömål inte kommer att nås till 2030, och trenderna för både klimat och biologisk mångfald är negativa. Samtidigt har vi som land gjort stora framsteg: elproduktionen är till över 98 procent fossilfri och utsläppen från uppvärmning har minskat med mer än 90 procent sedan 1990.
Den gröna industriella omställningen går snabbt, särskilt i Norrbotten och Västerbotten där investeringar i fossilfritt stål, batteriproduktion och elektrifiering driver på utvecklingen. Men EEA varnar för nya spänningar mellan klimatmål, naturvård och social hållbarhet – bland annat ökande konkurrens om mark, energi och arbetskraft. Innovationstakten är hög och Sverige ligger i EU-toppen för grön teknik, men cirkulär materialanvändning och avfallshantering utvecklas för långsamt.
Transportsektorn framstår som den största utmaningen. Trots att utsläppen har minskat sedan 2009 går utvecklingen inte tillräckligt fort för att nå målet om 70 procent lägre inrikes utsläpp till 2030. Andelen elfordon växer snabbt, men lättnader i biobränslekraven riskerar att bromsa omställningen. Sammantaget visar rapporten ett Sverige i intensiv förändring – där teknisk framgång inte alltid går hand i hand med naturens återhämtning och där balansen mellan miljö, ekonomi och rättvisa blir avgörande för framtiden.
Färgskalan visar hur Sverige ligger till i förhållande till sina miljö- och klimatmål till 2030: blå betyder att målet är uppnått eller på väg att nås, orange att takten behöver öka, brunt att utvecklingen går åt fel håll och grå att området inte har bedömts. Källa: Europeiska miljöbyrån (EEA), Europe’s environment 2025 – Sweden country profile.
Det är nödvändigt att ställa om den globala kosthållningen så att vi äter mindre kött och mejeriprodukter för att nå klimatmålen i Parisavtalet. En sådan förändring kan samtidigt främja biologisk mångfald, förbättra folkhälsan och stärka vår beredskap.
Det berättar Rasmus Einarsson, forskare i hållbara livsmedelssystem på Sveriges lantbruksuniversitet i en intervju med SMB.
Maten är en stor bov i dramat om klimatet. Livsmedlens produktion, distribution och konsumtion kopplas till ungefär en fjärdedel av människans globala klimatpåverkan.
– Om befolkningsutvecklingen följer dagens globala prognoser och vi fortsätter med samma kosthållning som nu, kommer endast matproduktionen bidra till nästan en grads ytterligare uppvärmning innan seklets slut, säger Rasmus Einarsson.
I Parisavtalet lovade världens länder att hålla den globala temperaturökningen under två grader, och helst under 1,5 grader, för att undvika de värsta konsekvenserna av klimatförändringen. Men eftersom temperaturen redan har stigit med 1,3 grader jämfört med förindustriell tid blir det nästan omöjligt att nå målen utan att förändra både hur vi producerar maten och vad vi äter.
Jordbruket driver artdöden
Men klimatpåverkan är bara en del av hur livsmedelsproduktionen påverkar miljön. Jordbruket tar enorma markarealer i anspråk globalt. En stor del av dagens förlust av biologisk mångfald beror på att arternas naturliga livsmiljöer försvinner.
80 procent av världens jordbruksmark används som betesmark eller för att odla djurfoder till kött- och mjölkproduktion.
Matproduktionen är dessutom kopplad till övergödning genom kväve- och fosforutsläpp samt till spridning av bekämpningsmedel.
– Dessa frågor hänger ihop med klimatfrågan, eftersom en stor del av lösningen ligger i att förändra vår kost. Samtidigt är det viktigt att förstå skillnaden. Klimatfrågan handlar i stor utsträckning om fossila bränslen. Men, när det gäller artutrotning och övergödning är det livsmedelsproduktionen som är den drivande faktorn.
Kritiker av en mer vegetabilisk kost hävdar ofta att betesdjur håller artrika naturbetesmarker öppna och därmed bevarar biologisk mångfald. Men det är ett argument som inte går ihop enligt Einarsson:
– Vi har i dag betydligt fler idisslare i Sverige än vad som behövs för att förhindra att de artrika betesmarkerna växer igen. Problemet är att många av djuren hålls inomhus på stall hela livet, eftersom det inte är lönsamt för bönderna att ha dem ute på naturbete. Det blir därför osakligt att använda idisslare som argument för ökad biologisk mångfald. Speciellt med tanke på regeringens utredning som föreslog att slopa beteskravet för mjölkkor i lösdrift. Ett förslag som bland annat lobbyorganisationen Lantbrukarnas Riksförbund välkomnar, och som skulle innebär det att djuren hålls inomhus ännu mer. Det här förslaget möttes dock av massiv kritik, och regeringen har nyligen lovat att de inte kommer röra beteskravet den här mandatperioden.
Mindre kött bra för folkhälsan
Konsumtionen av kött, mejeriprodukter och ägg har ökat kraftigt under de senaste decennierna. Exempelvis ökade köttkonsumtionen i Sverige med hela 45 procent mellan åren 1990 och 2016.
– För att klara de globala klimatmålen behöver framförallt rika länder minska sin köttkonsumtion. I Sverige skulle det göra stor skillnad att återgå till samma nivå som på 1970-talet. Pratar man med någon som levde då minns de nog inte den tiden som extrem vad gäller kosten. Ändå finns det en del som blir väldigt provocerade när det kommer förslag om att köttkonsumtionen borde minska.
Ett tydligt exempel är när Livsmedelsverket justerade sina kostråd så att svenskar av hälsoskäl rekommenderas att äta max 350 gram kött i veckan, istället för de tidigare 500 grammen. Myndigheten tog fram riktlinjen för att minska risken för tjock- och ändtarmscancer. En förändring som kan rädda 800 liv om året. Förslaget möttes dock av hård kritik från nordisk lantbrukslobby.
– Tonläget kring rekommendationerna om att äta mindre kött har varit uppskruvat, ibland på ett ganska orimligt sätt. Det låter som om vi skulle riskera vår hälsa om vi inte fick äta lika mycket kött som nu. Samtidigt är det tydligt att kött- och mejerikonsumtionen av miljöskäl kraftigt kan minska i ett land som Sverige, och mestadels med positiva hälsoeffekter som följd.
Kritisk till regeringens agerande
Även regeringen var kritisk till Livsmedelsverkets nya kostråd och instruerade myndigheten att omarbeta förslaget. Argumentet var att minskad köttkonsumtion riskerar att försvaga Sveriges beredskap och inhemska livsmedelsproduktion. Livsmedelsverket gjorde en omarbetning enligt instruktionen, men rekommendationen om att äta mindre kött stod fast.
– Jag tycker att det är häpnadsväckande att regeringen går in och försöker styra en expertmyndighet på det viset. Den sena ändringen i regeringsuppdraget var väldigt specifik på ett sätt som jag tycker är olämplig.
– Dessutom håller inte riktigt regeringens argumentation kring beredskap. Den bygger på en förenklad bild. Jag räknade nyligen ut att från Sveriges åkermark skördas varje år tillräckligt med kalorier och fullvärdigt protein för ungefär 20 miljoner människor. Men det mesta blir djurfoder, går på export, eller används till produkter som Absolut vodka och bioetanol. Även här går jag tillbaka till kosthållningen. En kost baserad på vegetabilier kräver mycket mindre resurser, som markareal och gödsel.
Regeringen beskriver i sin livsmedelsstrategi att de vill öka den inhemska livsmedelsproduktionen, bland annat för att öka Sveriges beredskap. Det riskerar att öka de inhemska klimatutsläppen och därmed försvåra Sveriges möjligheter att uppnå sina klimatmål enligt EU:s förordning för ansvarsfördelning, den så kallade ESR, Effort Sharing Regulation.
Är det inte paradoxalt? Det borde väl vara bättre för klimatet om maten vi äter är närproducerad?
– Vad vi äter spelar extremt mycket större roll än var maten produceras. Det finns en viss skillnad mellan länder i hur effektivt produktionen sker, men ur klimatsynpunkt är det själva kosthållningen som har störst betydelse. Om vi vill öka andelen svensk mat utan att öka de nationella utsläppen måste vi förändra vår kost och minska mängden animaliska produkter.
Hoppet ligger i vår förmåga att agera
Vi har diskuterat fördelarna med att ställa om kosten till en mer vegetarisk inriktning när det gäller klimatet, biologisk mångfald, folkhälsa och beredskap. Det finns mycket att vinna, för många. Är du hoppfull inför framtiden?
– Det är svårt att säga vart trenden är på väg. Ibland kan kulturella skiften ske snabbare än man tror. Vi har ju sett en avmattning och till och med en liten minskning av köttkonsumtionen i flera västländer, i alla fall i Europa, de senaste åren.
Generellt, när det gäller klimatfrågan, känner du hopp?
– Jag är nog ganska bekymrad, eftersom människan har en olycklig tendens att fatta kortsiktiga beslut. Om man tittar på krig och klimatfrågan, två väldigt olika typer av utmaningar, ser vi till exempel hur Ukraina imponerande nog har anpassat sig som nation och samhälle till en fullständigt kaotisk situation.
Rasmus Einarsson fortsätter:
– Det visar på människans anpassningsförmåga när vi verkligen är pressade. Våra samhällen har förmågan att agera på stora problem, och det ger hopp. Problemet med klimatfrågan är dock att den är en långsamt smygande kris. Den bränner inte akut i den rika delen av världen på ett sätt som tvingar oss att snabbt minska våra utsläpp, säger Rasmus Einarsson avslutningsvis.
Ny rapport visar att flera klimat- och natursystem redan är nära oåterkalleliga förändringar, men att positiva vändpunkter kan skynda på lösningar.
Enligt Global Tipping Points Report 2025 från Global Systems Institute vid University of Exeter, framtagen i samarbete med ett internationellt forskarnätverk med över 160 forskare från 87 institutioner, har världen redan gått in i en ny fas: den globala uppvärmningen ligger runt 1,4 °C och kommer snart att överstiga 1,5 °C. Det betyder att flera av jordens stora klimatsystem närmar sig så kallade ”tipping points” – brytpunkter där förändringar kan bli självförstärkande och svåra att stoppa.
Forskningen pekar på att korallreven redan passerat sin värmegräns, att polarisen smälter snabbare än väntat, och att både Amazonas regnskog och Atlanten cirkulationssystem (AMOC) riskerar allvarliga förändringar vid temperaturer under 2°C.
Källa: Global Tipping Points Report 2025 och Armstrong McKay et al., 2022. Diagrammet visar hur risken för olika klimatrelaterade brytpunkter ökar med stigande global temperatur.
Rapportens viktigaste slutsatser
Forskarna betonar att jordens klimatsystem hänger ihop. När ett system passerar sin brytpunkt kan det påverka andra och skapa en kedjereaktion av klimat- och naturförändringar. För att undvika detta behöver utsläppen av växthusgaser halveras till 2030 och världen nå nettonoll senast 2050. Enligt rapporten är den snabba utfasningen av fossila bränslen den viktigaste åtgärden, och den måste omfatta alla delar av samhället, inte bara energisektorn.
Varje tiondels grad spelar roll. Därför är det avgörande att begränsa både hur mycket och hur länge temperaturen ligger över 1,5°C. För att minska risken för att vi passerar denna gräns behöver också kortlivade klimatföroreningar som metan och sot minska snabbt, eftersom de påverkar temperaturen på kort sikt. Åtgärder bör syfta till att undvika brytpunkter helt, eller åtminstone fördröja och bromsa utvecklingen för att ge mer tid till anpassning. Eftersom dessa processer är både komplexa och gränsöverskridande behövs nya sätt att styra och samarbeta, med fokus på rättvisa och skydd för de mest utsatta.
När ett klimatsystem faller, följer fler
De mest oroande slutsatserna handlar om så kallade kaskadeffekter – när ett system kollapsar kan andra följa efter. Det kan leda till oåterkalleliga förändringar i hav, skogar och klimat med stora följder för mat, vatten och människors trygghet. Ett särskilt allvarligt exempel är Atlanten cirkulationssystem (AMOC), som rapporten beskriver som en central “global medlare” i klimatsystemet och inblandad i nästan hälften av alla kända brytpunktskopplingar.
Om AMOC försvagas eller kollapsar kan det få stora regionala följder. Nordeuropa skulle drabbas hårdast, med en lokal nedkylning på mellan 3 och 8 grader, vilket skulle innebära ett grundläggande skifte till kallare klimat, längre och hårdare vintrar samt ökad risk för isbildning i hav som kan störa sjöfarten. Jordbruket skulle påverkas kraftigt genom kortare växtsäsonger och minskad produktion – i Storbritannien beräknas den odlingsbara marken kunna minska med upp till 32 procent, och även Skandinavien riskerar omfattande missväxt. I norra Sverige kan dessutom tining av permafrost leda till markinstabilitet som hotar vägar, järnvägar och annan kritisk infrastruktur.
Källa: Laybourn et al. (2024), Figur 2.4, med tillstånd från IPPR. Se även OECD (2021). Kartorna visar hur en kollaps av Atlanten cirkulationssystem (AMOC), i kombination med 2,5 °C global uppvärmning, påverkar odlingsförutsättningarna för vete och majs. Rött anger områden där förutsättningarna minskar, blått där de förbättras.
På global nivå skulle en AMOC-försvagning kunna störa de stora monsunsystemen i Västafrika, Indien och Östasien, med allvarliga följder för matförsörjningen för miljarder människor. På grund av riskens omfattning uppmanar forskare nu Nordiska ministerrådet att snarast initiera regionala riskanalyser av AMOC-hotet.
Rapporten varnar också för att ekonomiska följder ofta underskattas. En svagare AMOC minskar havens förmåga att ta upp koldioxid och kan bidra till skador på flera biljoner dollar. Dessutom hotas mänskliga rättigheter när klimatets stabilitet rubbas, och regioner som Nordeuropa och Kanada kan visa sig mer sårbara än man tidigare trott.
Positiva tipping points kan vända utvecklingen
Trots de allvarliga riskerna visar rapporten att flera ”positiva tipping points” – på svenska positiva vändpunkter – redan har börjat. Det handlar om förändringar som, när de väl tar fart, självförstärker sig och sprider sig till andra områden. Ett tydligt exempel är solenergi: den globala solkraften fördubblas ungefär vart tredje år, och varje fördubbling sänker priset på solpaneler med runt 25 procent. Samtidigt blir batterier billigare och effektivare, vilket gör det lättare att lagra el och öka andelen förnybar energi.
Denna utveckling driver också fram positiva vändpunkter inom industrin. Övergången till grönt stål (framställt med vätgas i stället för kol) och grön ammoniak (producerad med förnybar energi) kan tillsammans minska nära 10 procent av världens utsläpp. Inom jordbruket växer intresset för hållbara metoder och mer växtbaserad kost, som minskar utsläppen från djurhållning.
Rapporten framhåller att tydliga politiska beslut – som förbud mot nya fossildrivna bilar – ofta fungerar som startpunkter för sådana positiva tipping points. När lösningarna dessutom leder till lägre kostnader, renare luft och bättre hälsa, sprider sig förändringen ännu snabbare. Forskarnas slutsats är att hopp och handlingskraft i sig kan bli en positiv tipping point – en kraft som sätter fart på omställningen.
Vägen framåt: tolv budskap
Rapporten avslutas med en tydlig slutsats: världen står inför stora risker, men också stora möjligheter. Med målmedveten politik, snabb teknikomställning och starkt civilsamhälle kan utvecklingen vända.
Forskarna sammanfattar vägen framåt i tolv huvudbudskap:
Ny verklighet: Flera klimatsystem passerar redan kritiska gränser.
Ökad risk: Varje tiondels grad ökar risken för fler brytpunkter.
Förebygg: Halvera utsläppen till 2030 och nå nettonoll till 2050.
Agera nu: Vänta inte på bevis – agera innan brytpunkterna passeras.
Skydda lokalt: Minska avskogning, överfiske och andra stressfaktorer.
Snabb förändring: Solkraft, elbilar och ny teknik sprids rekordfort.
Fasa ut fossilt: Inför mandat och styrmedel som ersätter fossila bränslen med ren energi.
Stärk finansen: Gör grön teknik billigare, särskilt i det globala syd.
Rättvisa: Låt omställningen också minska fattigdom och ojämlikhet.
Ställ om maten: Hållbar produktion och konsumtion skyddar naturen.
Återställ naturen: Skydda ekosystem och urfolks rättigheter.
Skapa kedjereaktion: Samarbeta mellan samhälle och politik för positiva tipping points.
Supermiljöbloggens Birgitta Losman, som själv har tidigare erfarenhet av topp-politiken kommenterar Anna-Karin Hatts avgång och varför hot och hat inte kan separareras från arbete för hållbar utveckling.
Jag läser rubriken, en gång, och igen. Centerpartiets partiledare Anna-Karin Hatt avgår efter hot och hat. Och sedan kommer kommentarerna: Många är förfärade, men också kommentarer som ”lite får hon väl tåla”.
Det är sällan jag blir så personlig i utåtriktade texter. Troligtvis sitter det i efter många år av att ha varit exponerad som topp-politiker. Därför pratar jag inte så ofta om att det inte gick att uppdatera var jag var på sociala medier – av säkerhetsskäl. Eller att vänliga kollegor från andra partier ibland sa: Du – låt du bli att läsa kommentatorsfältet. Det är inte bra för dig att se dem just nu. Jag brukar heller inte berätta om hur det känns att komma med poliseskort till möten. Eller att ha personskydd dygnet runt. Och jag brukar absolut inte prata om den dova känslan i magen av rädsla att någon nära anhörig ska råka illa ut för att jag valt att lägga några år av livet på arbete som folkvald beslutsfattare.
Men när Anna-Karin Hatt slutar, strax efter Annie Lööf. Och båda berättar om hatet och om hoten. Då är det svårt att inte säga något, att inte tänka eller agera. Vi behöver alla hitta tillbaka till demokratins kärna: Att ogilla en åsikt men försvara rätten att uttrycka den. Till ett samtal där åsikter och ideologier stångas, och där de som vinner majoritet kan besluta och sedan respekteras för detta.
Idag arbetar jag sedan många år i en helt opolitisk roll. Ledstjärnan är agenda 2030-målen – som världens stater inom ramen för FN kommit överens om att arbeta för. Vi brukar alltid säga att de 17 agenda-2030-målen är odelbara. Mål 16 i agenda 2030 är Fredliga och inkluderande samhällen. Formuleringarna i detta mål är tydliga: Inga varaktiga framsteg kan nås i en kontext präglad av konflikt och våld. Våld innebär inte bara mänskligt lidande, det raserar också grunden för samhällets ekonomiska, miljömässiga och sociala utveckling.
De som jagat Anna-Karin Hatt på flykten från att uträtta sitt demokratiska uppdrag förstör inte bara för Centerpartiet, utan för oss alla och vårt gemensamma arbete för ekonomisk, ekologisk och socialt hållbar utveckling.
Arbetet med etableringen av Senior Materials fabrik i Eskilstuna har väckt stor oro för kemikalieutsläpp. Och kommunen, som under flera år arbetat för etableringen, tycks ha tagit till sig av oron.
I Eskilstuna har kemikalien metylenklorid väckt stor oro bland invånarna. Kemikalien planeras användas av företaget Senior Materials i deras nya fabrik för tillverkning av separatorfilm till elbilsbatterier. Trots att ämnet är förbjudet i Sverige sedan 1996, har företaget fått dispens att hantera och även släppa ut ämnet 2025 till september 2027. Eskilstuna kommun har haft en lång process där de aktivt arbetat för etableringen av fabriken, som väntas ge jobb i kommunen. De försöker också lugna invånarna med information på sin hemsida.
Vad är metylenklorid?
Metylenklorid kallas även diklormetan (DCM). Det är ett klorerat lösningsmedel som används inom industrin, för bland annat färgborttagning, tillverkning av läkemedel, aerosoler och batterikomponenter. I Sverige är det förbjudet i konsumentprodukter sedan 1993. För yrkesmässig användning är ämnet också förbjudet, sedan 1996, om inte särskild dispens getts. Det är alltså en sådan dispens som företaget Senior Materials fått.
Varför är metylenklorid farligt?
Metylenklorid (diklormetan) är ett lösningsmedel som är misstänkt cancerframkallande och kan påverka nervsystemet vid inandning. Ämnet är klassat som ett miljögift, och oro finns för att utsläpp kan påverka både människor och natur negativt. Bland annat har vårdpersonal i området lyft oro för människors hälsa.
Flera myndigheter inblandade
Kemikalieinspektionen har beslutat om dispens för användning av metylenklorid i produktionen och exponeringen för de anställda inne i fabriken. Utsläpp till miljön hanteras i miljöprövningen. Den ansvarar Miljöprövningsdelegationen vid länsstyrelsen för.
Kommunen svänger
Kommunalrådet Jimmy Jansson (S) berättar i P1 att kommunen gjort en helomvändning från att aktivt arbeta för fabrikens etablering för ge jobb och utveckling till kommunen, till att nu vilja avvakta drift tills bättre alternativ än utsläpp av kemikalien metylenklorid finns.
Protester från invånarna
Under tisdagen samlades flera hundra personer i Eskilstuna för att protestera mot uppförandet av Senior Materials fabrik. Och i P1 uppmanade kommunalrådet Jimmy Jansson (S) nu till att följa försiktighetsprincipen och avvakta tills förbättrad teknik finns på plats. Det har dock framkommit kritik mot att politiskt ansvariga i kommunen tidigare ignorerat varningssignaler och till varje pris velat få etableringen av fabriken i hamn. Kommunstyrelsen i Eskilstuna har nu också beslutat att överklaga dispensbeslutet som Kemikalieinspektionen tagit vad gäller utsläpp av kemikalien.
Fakta separatorfilm:
Separatorfilm är ett tunt plastmembran som placeras mellan batteriets elektroder och som tillåter litiumjoner att passera igenom. Detta är nödvändigt för att batteriet ska kunna laddas och leverera ström. Separatorfilm anses vara avgörande för att möjliggöra effektiva och säkra batterier, vilket är en förutsättning för att elektrifiera samhället.
Fakta försiktighetsprincipen:
Försiktighetsprincipen är lagstadgad i Sverige. Det är en grundläggande miljörättslig princip som finns i 2 kap. 3 § miljöbalken. Den som driver en verksamhet är skyldig att vidta nödvändiga försiktighetsåtgärder för att förebygga, hindra eller motverka skador på människors hälsa eller miljön. Mer information finns hos Naturvårdsverket.
När de svenska koldioxidutsläppen stiger och Donald Trump stoppar en färdigbyggd solpark återstår ändå klimatpolitiken i EU som ett hopp. Men kommer de svenska politikerna att stå upp för den? frågar sig SMB:s krönikör Filip Johnsson, professor i energisystem på Chalmers och betonar EU fortfarande har chansen att visa världen ledarskap.
KRÖNIKA Utsläppen ökar här hemma. Det är som att vi har glömt. Eller kanske bara valt att glömma. Andra frågor har tagit över, frågor som också är viktiga, visst – men ändå. Det är något sorgligt i att säkerhetspolitik och grön omställning inte längre går hand i hand, när de borde vara syskon. Inte främlingar.
Och så USA. Ständigt deprimerande nyheter. Nu senast, läste jag i The Guardian att Trump har stoppat en stor solpark. Jag vet inte varför det träffade mig så hårt. Kanske för att det är så absurt – att man aktivt motar bort det billigaste, renaste sättet att producera el. Det är som att någon släcker lampan i ett rum där vi just börjat se konturerna av en väg framåt.
Här hemma har bensinpriset sänkts. Diesel också. Timbro och Oikos har presenterat Tidö 2.0, och jag läste en DN-text som beskrev det som ett sommarprogram av Ulf Brunnberg. Jag minns svagt det där programmet. Det var något om TV-kanaler för män, sport och Formel 1. Det var så… daterat. Och nu verkar vissa tycka att det är klimatpolitiken som är daterad. I Tidö 2.0 nämns klimatet bara i förbifarten – som något som ska få mindre pengar (Klimatklivet). Som något som stör.
Jag undrar: Vem vill leva i ett Tidö 2.0-samhälle?
”Utsläppshandeln inom EU utgör ett hopp”
Men så finns Europa. Än så länge. Där finns fortfarande en idé om att det ska kosta att släppa ut koldioxid. Som forskare ser jag hopp i EUs utsläppshandel. Det så kallade 55 procent-paketet (”Fit for 55”) innebär att kostnaden för utsläpp stiger, inte bara för industrin utan för alla sektorer. Det är precis det som behövs. Det är det som gör att nya konkurrenskraftiga processer kan få fäste.
Inom basindustrin finns planer. Visioner. Men också oro. Projekten skjuts upp. Konjunkturen svajar. Geopolitiken skakar. Sju EU-länder ökade importen av rysk energi under 2025.
Som jag frågat mig i en tidigare krönika: Kommer politikerna orka stå upp för klimatpolitiken när det blåser?
Det är nu det behövs ledarskap. Det är nu EU har chansen att visa att industrin kan vara modern, konkurrenskraftig – kanske till och med föregångare. För Kina springer snabbt. Och vi riskerar att stå still.
Kommer svenska politiker stå upp för EUs klimatpolitik? När priset på utsläppsrätter stiger, kommer vi då att leva i ett Tidö 2.0-samhälle?
Oberoende av valutgången i nästa års val hoppas jag inte det. Jag hoppas att vi minns. Att vi ser. Att vi vågar.
Fotboll och klimat ser inte direkt ut att höra ihop. Men det gör de, för med dagens globaliserade idrott går elitspelarnas flygresor kors och tvärs över jordklotet. Medan koldioxidutsläppet per person i världen var 4.7 ton år 2023, så åstadkom en norsk landslagsspelare samma år hela 24 ton koldioxid.
Siffran kommer från en forskningsartikel i Cogent Social Sciences av Max Koch, professor i socialpolitik och hållbarhet vid Lunds universitet. Han och hans medarbetare har studerat fotbollens resemönster med det norska fotbollsförbundet som exempel. Norge valdes för att dess förbund är ett vanligt nationellt fotbollsförbund, men samtidigt har en ovanligt klimatmedveten inriktning.
Utvecklingen inom internationell fotboll har gått mot allt mer flygresande. World Cup-tävlingarna ordnas t.ex. inte längre bara i Europa utan även i Korea, Japan, Sydafrika, Australien och Nya Zeeland. Tävlingarna har också fler deltagare: EM i fotboll hade 8 lag med i finalen år 1998, men 16 lag år 1996 och hela 24 lag år 2020.
Samtidigt har elitspelarnas scheman blivit allt mer späckade. Matcherna de ska spela är fler, och de får mindre och mindre vilotid mellan matcherna. Även detta gör att organisatörerna väljer flyg, där resorna tar kortare tid och där businessclass är bekvämare.
Till saken hör också att det inte bara spelarna som reser. Med dem reser tränare och andra funktionärer, läkare, fysioterapeuter, PR-personer och representanter för fotbollsförbundet. Ofta chartras därför ett plan särskilt för en viss fotbollsmatch.
Flyg till Kazakstan
En resa till Kazakstan förra hösten är ett exempel. Det norska fotbollsförbundet chartrade ett 50-sitsigt plan som flög från Maldiverna till Oslo för att transportera gruppen från Oslo via Ankara till Almaty och tillbaka.
En av spelarna som intervjuas i forskningsartikeln är själv kritisk till resan:
”Verkligen, den där resan till Kazakstan, det är ju… ja vad ska jag säga…en så lång resa för en liten fotbollsmatch. Det känns som om det är något fel med systemet när man måste flyga så långt för att spela en fotbollsmatch”.
En del av allt flygande skulle kunna minskas ganska lätt, menar Max Koch och hans medarbetare. Norska spelare som spelar för lag på andra håll skulle inte först behöva samlas i Oslo för att flyga gemensamt till en match, utan skulle kunna resa direkt till målet. En hel del av planeringen kunde göras via digitala möten, och förbundsrepresentanter kunde resa till exempelvis UEFA-möten med tåg i stället för flyg.
Mindre geografiska områden
Svårare, men viktigare sett till klimateffekten, är att göra om turneringarnas upplägg. Om matcherna inom en turnering spelades inom mindre geografiska områden i stället för att vara spridda över hela världen, så kunde fler resor göras med tåg. Om en sådan omorganisation också leder till färre matcher, så skulle spelarna få mer vila mellan matcherna.
För spelarna och för klimatet vore ett lugnare tempo med färre långa flygresor gynnsamt. Men Max Koch har inga illusioner om att fotbollens världsorganisation Fifa och dess europeiska motsvarighet Uefa vill införa några ändringar som minskar de globala intäkterna. Ska det bli förändringar kommer de inte att initieras ovanifrån, tror forskarna, men kan möjligen drivas fram underifrån – från spelarna, fansen och allmänheten.
Den globala bruttonationalprodukten, BNP, har mer än fördubblats sedan år 2000. Ändå har framstegen varit modesta när det gäller att ge fler människor ett värdigt liv. Detta samtidigt som pressen på vår planet ökat allt mer och naturen exploateras hårdare än någonsin.
Det är forskarna bakom den så kallade ”munkmodellen” eller Doughnut Economics som nu publicerar en uppdatering i den högt ansedda tidskriften Nature. Munkmodellen (som vi har berättat om i vår serie om ”post-tillväxt”) lanserades 2012 av Oxfam-ekonomen Kate Raworth, som ett sätt att visa hur ekonomin måste hålla sig inom planetens gränser – munkens ytterkant. Munkens inre ring utgörs av en social grundnivå som alla människor måste få tillgång till för att få ett värdigt liv, när det gäller mat, vatten, bostad, hälsa, arbete, fred, jämlikhet med mera. Själva munken, det gröna fältet nedan, utgör en säker och rättvis zon för mänskligheten.
Bild från Raworth, K. (2017), Doughnut Economics: seven ways to think like a 21st century economist. London: Penguin Random House. (CC-BY-SA 4.0). Den uppdaterade munken som visar var vi befinner oss syns uppe till höger.
Under åren har modellen utvecklats och förfinats och i början av oktober presenterades alltså den tredje versionen i Nature. Nu kvantifierar Kate Raworth och forskarkollegan Andrew Fanning, vid Doughnut Economics Action Lab och Universitetet i Leeds, hur långt ifrån munkens kanter vi befinner oss, både när de gäller de ekologiska och de sociala parametrarna. Dessutom tittar de närmare på skillnaderna mellan de rikaste länderna och de fattigare.
Utanför den säkra och rättvisa zonen
De visar att under åren 2000 till 2022 har den globala bruttonationalprodukten, det vill säga värdet av alla varor och tjänster som produceras under en viss period har mer än dubblerats. Ändå är det miljarder människor som inte får sina behov uppfyllda och alltså inte når upp till munkens sociala lägstanivå, utan så att säga befinner sig i ”hålet” i mitten.
Visserligen har vissa förbättringar skett under 22-årsperioden, men för att alla ska få en acceptabel basal levnadsstandard till 2030 skulle förbättringstakten behöva femfaldigas. Situationen är dock olika allvarlig när det gäller de olika sociala parametrarna: Det är till exempel en mindre andel som inte får behoven av mat och energi uppfyllda, än som har brist på politiska rättigheter och lever i samhällen med korruption.
Samtidigt har pressen på vår planet och våra ekosystem ökat dramatiskt. När artikeln skrevs hade sex av nio planetära gränser överskridits, och sedan dess har forskare konstaterat att en sjunde, havsförsurning, också har passerats. Och vi rör oss allt längre ifrån den säkra och rättvisa zonen. Raworth och Fanning konstaterar att det ekologiska överskridandet genast måste upphöra och att vi skyndsamt måste röra oss in mot den säkra och rättvisa zonen.
Inte alla har lika stort ansvar
Forskarna tittar också närmare vem det är som står för den största delen av påverkan på våra planetära system. De finner inte oväntat att de rikaste 20 procenten av länderna – bland annat Sverige och andra västeuropeiska länder, USA och Gulf-länderna – har störst ansvar för att vi överträder gränserna. De rika ländernas ekologiska fotavtryck är 1,23 till 12,4 gånger större än de fattigaste 40 procenten av världens länder. Trots att bara 15 procent av jordens befolkning bor i de 20 procent rikaste länderna bidrar de med 26 till 73 procent av gränsöverskridandet. De fattigaste 40 procenten av länderna är däremot de som har minst ekologisk inverkan men de största bristerna när det gäller de sociala parametrarna.
Slutsaten i studien är att väldens länder behöver släppa sitt beroende av ständigt växande BNP och att vi behöver en mer regenerativ ekonomi där resurserna fördelas, så att allas behov kan tillfredsställas inom de planetära gränserna. Dessa konklusioner plockas också upp i en ledarartikel i tidskriften, som utropar ”End GDP mania” och efterlyser bättre mått på välstånd.
En del städer har redan försökt börjat tillämpa munkmodellen i sin förvaltning, exempelvis Amsterdam, Köpenhamn och svenska Tomelilla, vilket Dagens Nyheter just rapporterat om.
Kan vi verkligen ha råd med en omställning där vi producerar och arbetar mindre – samtidigt som staten tar större plats? Förespråkarna för nerväxt menar att lösningarna är enklare än man kan tro. Här kommer den sista delen i SMB:s artikelserie om nerväxt.
Den här artikelserien om nerväxt – som numera både engagerar en rörelse och en rad olika forskningsfält – förklarar på djupet vad detta växande paraply av tillväxtkritik och politiska åtgärdsförslag för ett hållbart samhälle är. Den visar att devisen tillika samhällsmålet ‘oändlig tillväxt på en ändlig planet’ håller på att driva mänskligheten mot en framtid av kollaps. Men den visar också att det finns alternativ.
I seriens föregående del redogjorde vi för vad en posttillväxtekonomi är och för hur en nerväxtomställning föreslås att se ut. Vi förklarade hur förespråkarna menar att ett uppbrott från samhällets tillväxtberoende skulle kunna möjliggöra att våra produktiva resurser mer effektivt och i större omfattning mobiliseras mot social och ekologisk nytta. Vi gick vi igenom hur och varför en nerväxtomställning föreslås bygga på en aktiv nedskalning av destruktiva industrier tillsammans med bland annat arbetstidsförkortning, en offentlig jobbgaranti, stora omskolningsprogram och en expanderad välfärd som för de basvaror och bastjänster som är nödvändiga för att leva ett värdigt liv under demokratisk kontroll.
Det är säkert många av de som läst de föregående delarna i artikelserien som nu undrar hur ekonomin och finanspolitiken föreslås att stöpas om för att möjliggöra en nerväxtomställning. Många undrar säkert även hur arbetstidsförkortning, stora investeringar i samhällsviktig infrastruktur, avkommersialisering av basvaror och bastjänster samt en offentlig jobbgaranti ska finansieras samtidigt som skadliga industrier skalas ner. Ja, hur har vi råd med nerväxt, egentligen?
Stora inkomstbortfall med business-as-usual
Svaren på den frågan är just vad denna fjärde del av artikelserien skildrar och går igenom. Men man kan också fråga sig om inte frågan i sig egentligen är felställd. För den eskalerande klimatkrisen är på god väg att skapa ofantligt stora kostnader, tillika potentiella finanskriser för världsekonomin (utöver ofattbara nivåer av mänskligt lidande). Med andra ord, kostnaderna för att inte ställa om – att exempelvis inte klara Parisavtalets åtaganden – är inget en seriös ekonom borde kunna ignorera.
Bara några år efter Parisavtalets undertecknande 2015 stod det klart att skadesummorna riskerar att bli enorma. En rapport från Business and Sustainability Commission, i samarbete med FN, förkunnade 2017 att åtgärder för att avvärja klimatförändringarna kunde komma att spara 26 biljoner amerikanska dollar. Som referenspunkt värderades världsekonomin till ungefär 110 biljoner dollar 2024 (motsvarande 80 biljoner 2017). Men i takt med att tillräckliga utsläppsminskande åtgärder har uteblivit och att vår vetskap om klimatförändringarnas effekter har stärkts har de beräknade kostnaderna bara ökat.
Endast sedan april i fjol har åtminstone fem studier och rapporter publicerats som alla kommer med än mer illavarslande slutsatser. En studie publicerad i den vetenskapliga tidskriften Nature uppskattar att världen är på väg mot ett 19-procentigt inkomstbortfall till 2050 med nuvarande åtgärder, vilket motsvarar ett snitt på 39 biljoner dollar årligen (i 2005 års internationella dollar-värde). Forskarna skriver att dessa kostnader är sex gånger större än kostnaderna för att begränsa uppvärmningen till två grader.
Att inte drastiskt agera mot den ekologiska krisen förväntas komma med stora inkomstförluster. Foto: Canva.
En annan studie gjord av en grupp centralbanker (i samarbete med Potsdaminstitutet för klimatforskning) kommer fram till att en tredjedel av världens BNP kan ätas upp av kostnaderna för klimatförändringarna till 2050, vilket är betydligt större än tidigare studier från samma grupp av aktörer.
En rapport kommer fram till att klimatförändringarna riskerar att halvera världsekonomin mellan 2070 och 2090 om inte rejäla åtgärder för att motverka försämringen av klimat och natur sätts in snarast. Det menar forskarna bakom rapporten, och pekar på att de ekonomiska riskerna med klimatförändringarna har underskattats inom konventionell nationalekonomi.
Det fjärde bidraget kommer fram till att de ekonomiska skadorna som följd av klimatförändringarna förväntas bli sex gånger större än vad man tidigare trott, till år 2100. När forskarna utgår ifrån en uppvärmning på tre grader – den uppvärmningsnivå som världen är på väg mot – blir resultatet att världsekonomin halveras jämfört med vad den hade varit utan klimatförändringar. Inkomstbortfallet uppskattas till 15 procent vid en uppvärmning på 1,5 grader. Studien har ännu inte blivit granskad av andra forskare.
Resultatet från en femte modellstudie visar ett inkomstbortfall på 16 procent om världen endast värms upp med två grader till 2100 jämfört med om Parisavtalets mål om att begränsa uppvärmningen till “långt under” (“well-below”) två grader hålls.
Därtill finns det de som förutspår att klimatkrisen kommer att i grova drag förgöra dagens kapitalism om utsläppen inte minskar drastiskt, som följd av högre skadekostnader och en kollapsad försäkringsbransch. Denna ståndpunkt uttryckte en inom branschen högt uppsatt person till brittiska The Guardian i april.
Beskatta de rika och minska klyftorna
Att snabba på takten i omställningen kommer drastiskt minska inkomstbortfallet från klimatförändringar, och undvika stora mängder förödelse. Att bryta tillväxtberoendet kan möjliggöra betydligt skarpare klimatåtgärder, som vi visat i seriens tidigare delar. Att därtill snabbt fasa ut världens subventioner för fossila bränslen är dels centralt för att minska utsläppen och klimatförändringskostnaderna men det frigör givetvis också pengar och resurser som kan användas till att finansiera en nerväxtomställning. Enligt Internationella valutafonden (IMF) uppgick de fossila subventionerna 2022 till rekordhöga sju biljoner dollar (delvis som följd av Rysslands invasion av Ukraina). Det motsvarade sju procent av världsekonomin – pengar som i en (nerväxt)omställning alltså kan förväntas frigöras och finansiera densamma.
En annan enligt nerväxtförespråkare (och andra experter) så kallat lågt hängande frukt är att beskatta samhällets rika, som under de senaste decennierna ackumulerat stora mängder kapital. Som den världskände franske ekonomen Thomas Piketty har påpekat (med uppbackning av den senaste rapporten från IPCC – kapitel 5, s. 524; se här för en genomgång): att minska de rikas köpkraft är det enskilt mest kraftfulla sättet att minska överskottsanvändning av energi och utsläpp. Det finns heller inget som säger att samma sak inte skulle gälla för materialanvändningen.
Enligt Oxfam har dollarmiljardärers förmögenheter växt i sådan takt under de senaste åren att det hade behövts en 12,8-procentig miljardärsskatt för att hålla denna grupps inkomstökningar konstanta gentemot samhället i stort. Endast en sådan hade inneburit biljoner i inkomst för världens regeringar. Sverige är ett av de länder med mest ojämlik fördelning av förmögenhet i Europa. Enligt ekonomijournalisten Andreas Cervenka äger numera Sveriges dollarmiljardärer förmögenheter motsvarande 49 procent av BNP, eller 2,4 biljoner kronor. Att bekämpa skatteflykt lyfts också som viktigt eftersom det uppskattas att över sju biljoner dollar – motsvarande åtta procent av världens privata tillgångar – göms i skatteparadis.
“Bankernas pengaskapande har avgörande betydelse för framtiden”
En annan central del i att reducera rikas förmögenheter (och socialt onyttig kapitalackumulering) är att skala ner finansmarknader och deras inflytande. Nerväxtförespråkare menar att världens länder till stor del har överlämnat ansvaret för utförandet av pengar styrning av penningsystemet till privata banker.
Dagens system och dess kreditstyrning bidrar istället till att bankerna driver på klimatkrisen och spär på rika personers stora köpkraft genom att nyskapade pengar exempelvis går rakt in i finansspekulationer där de blåser upp enorma tillgångsbubblor som ökar incitament för tillväxt och underblåser den ekonomiska ojämlikheten genom att främst gynna just rika kapitalägare. Om staten tar tillbaka ansvaret för att utfärda den egna valutan skulle samma pengar istället kunna gå till att just finansiera omställningen till en ekologiskt hållbar ekonomi. Som en grupp bestående av flera forskare och andra experter fastslog på Aftonbladet Debatt i september 2023:
Vi måste erkänna att bankernas pengaskapande har avgörande betydelse för allas vår framtid, och att staten, som auktoriserat bankerna med denna makt, har ett moraliskt ansvar att se till att penningsystemet organiseras för planetens och allmänhetens bästa.
I Sverige är det för närvarande Riksbanken och de kommersiella bankerna som förmedlar pengar ut i ekonomin. Foto: Riksbanken.
Kreditstyrning kan rikta om investeringar
Att staten tar ett större – direkt eller indirekt – ansvar för att utfärda pengar anses också vara viktigt för att genomföra den nödvändiga nedskalningen av destruktiva industrier. En stat som utfärdar sin egen valuta tar sig även makten att kunna begränsa mängden kredit som privata banker och andra finansiella aktörer kan investera i, samtidigt som den kan styra investeringar mot nyttiga och behövda sektorer.
Detta kallas kreditstyrning, och skulle kunna utgöra ett viktigt verktyg för att mobilisera våra produktiva resurser för en nerväxtomställning, lyder argumentet. Idén är i teorin enkel: sätt upp demokratiskt förankrade finansiella ramverk för att styra det privata kapitalet mot sociala och ekologiska mål – exempelvis att minska utsläppen och materialanvändningen. Se sedan till att investeringsflöden till de destruktiva industrierna minskar över tid, ner till önskvärda produktionsnivåer.
Kreditstyrning skulle kunna vara ett kraftfullt verktyg för att få privat kapital att gå från att investeras till verksamheter med hög lönsamhet och hög ekologisk eller social skada – som fossila bränslen och reklam – till verksamheter med lägre lönsamhet och stor ekologisk eller social nytta – som förnybara bränslen och äldreomsorg.
Detta utöver att det ses till att – som det redogjordes för i den föregående delen – vår ineffektiva produktion och konsumtion effektiviseras genom åtgärder som att utrota praktiker som planerat åldrande och att produkter konstrueras för att hålla, repareras, uppgraderas och återvinnas samt att rekyleffekter motverkas.
När det kommer till saker som inte alls är lönsamma för privat kapital eller bedöms som opassande att extrahera profit ifrån – exempelvis välfärden och den offentliga jobbgarantin – behövs offentlig finansiering. Och det leder oss till nästa punkt.
Statens och hushållens ekonomi fungerar olika
En allt större del av nerväxtrörelsen tar rygg på en växande teori inom den ekonomiska forskningen som i grunden menar att en stat som utfärdar sin egna valuta inte använder skatter för att finansiera reformer. Teorin kallas ‘Modern penningteori’, eller MMT, och har, likt nerväxt, vind i seglen. En kärna i teorin är insikten att länder som är monetärt suveräna – exempelvis Sverige och andra länder som utfärdar sina egna valutor – har alla pengar de behöver för att finansiera reformer, redan innan skatten inbringats.
Forskarna bakom teorin, exempelvis Stephanie Kelton, som bland annat tjänstgjorde som rådgivare i den amerikanska senatens budgetkommité och har författat boken ‘Underskottsmyten’, menar att nästan alla gör misstaget att tänka att statens ekonomi fungerar på samma sätt som hushållets eller företagets ekonomi.
Men faktum är att en monetärt suverän stat, till skillnad från privata aktörer, aldrig kan tvingas i konkurs, i och med att den aldrig kan få slut på pengar. En hög statsskuld som är belånad i den egna valutan anses vara ett överdrivet hot i det mediala, ekonomiska och politiska samtalet, menar förespråkarna, eftersom staten alltid kan utfärda valuta för att betala ränta på sina statsobligationer. Därtill kan staten också minimera marknadens inflytande över räntenivån och således styra den helt själv, om den skulle behöva. Detta exempelvis genom att centralbanken köper respektive säljer statsobligationer alternativt bestämmer styrräntan till en önskvärd nivå.
Statens och hushållets ekonomi fungerar olika. Foto: dalphoto (Pixabay).
Det gör att staten kan välja att inte bli utlämnad till finansmarknadens ränteinflytande. Som Kelton påpekar är det bland annat därför exempelvis Japan, trots en statsskuld på runt 250 procent de senaste åren, är “just fine”, (s.92, engelska versionen) och inte alls i finansiella trubbel. (Sveriges statsskuld ligger i jämförelse på strax under 20 procent; till ingen nytta alls, skulle en MMT-förespråkare påpeka.)
MMT påpekar alltså att det inte är viktigt huruvida skatteintäkterna är i balans med utgifterna:
Regeringens budget är inte tänkt att vara i balans. Det ska [däremot] vår ekonomi vara. Budgeten är bara ett verktyg som kan användas för att addera eller subtrahera pengar från resten av oss, skriver Stephanie Kelton i Underskottsmyten (s. 43, engelska versionen).
Inflation är den egentliga risken
Staten har således alla finanser den behöver och behöver alltså inte beskatta för att finansiera reformer. Med det inte sagt att staten kan printa pengar utan stopp – absolut inte, påpekar MMT-förespråkarna. Men det är ekonomins reella tillgångar, våra produktiva kapaciteter – såsom arbetskraft, maskiner och naturresurser –, som utgör begränsningarna för finansiering av reformer, inte statsbudgetens balans.
Överskrider staten de här begränsningarna – det vill säga att ekonomin inte klarar av att absorbera stimulansen från de finansiella investeringarna – blir följden i regel (oönskat höga nivåer av) inflation. Just inflation är den egentliga risken, menar MMT-förespråkarna, – inte att staten får svårt att finansiera välfärd eller går i konkurs. Det är en omkullkastning av stora delar av det finansiella samtalet.
Men vad hände med skatten då? Med MMT-förståelsen av ekonomin kan det ju verka som att skatten är oviktig. Tvärtom, menar Kelton och hennes kollegor.
Skatten har andra centrala funktioner än att inbringa statsinkomst. MMT-förespråkarna menar att skatt i huvudsak är ett verktyg för stävjan av efterfrågan genom att skatten drar ut pengar ifrån ekonomin och genom att styra konsumenters ekonomiska beteenden, vilka anses vara effektiva metoder för att undvika just hög inflation.
Dessutom är skatt viktigt för ekonomisk omfördelning och avgörande för att bibehålla efterfrågan på den gemensamma valutan. För att värna den ekonomiska jämlikheten och demokratiska institutioner blir beskattning av de rika även för MMT-förespråkarna viktigt, i syfte att exempelvis undvika att samhällets rikaste får oproportionerligt med ekonomisk och politisk makt.
MMT-förespråkare menar att det är avgörande att förstå att utfärdandet av valuta och borttagandet av pengar från ekonomin genom beskattning är medel som staten kan använda för att uppnå samhällets demokratiskt beslutna mål. Detta eftersom staten med dessa (och andra ekonomiska medel) kan rikta samhällets produktiva resurser mot eftersträvansvärd produktion och bort från skadlig sådan.. Även med en MMT-förståelse av hur ekonomin fungerar är skatten viktig.
Behövs en mer aktiv finans- och penningpolitik
Både MMT- och nerväxtförespråkare påpekar att en offentlig jobbgaranti stabiliserar priser och stävjar inflation eftersom människor som blir av med sitt vanliga jobb garanteras en (om än lägre) inkomst inom jobbgarantin och har således råd att fortsätta spendera, vilket hjälper företag att fortsätta få inkomster och bibehålla sin arbetsstyrka.
Dessutom upprättar en jobbgaranti en arbetskraftspool av aktiva arbetare som är attraktivare att rekrytera ifrån och etablerar de facto ett nytt lönegolv i ekonomin. Tillsammans bidrar dessa till att löner fördelas mer jämlikt och att risken för inflationsdrivande uppåtpekande lönespiraler minskar. Forskare inom MMT- och nerväxtfälten menar även att expanderad gemensam välfärd kan medföra minskad inflation genom minskad efterfrågan på energi och material eftersom människors grundläggande behov uppfylls mer effektivt, med färre resurser.
Förutom riktad beskattning och automatiserade inflationsbekämpande instrument som jobbgarantin förordar MMT en politik som i allmänhet är mer aktiv i att hantera inflationen än dagens lösning med den fristående riksbankens räntejusteringar som det enda väsentliga medlet. Exempelvis lyfts finansreglering, bekämpande av flaskhalsar i ekonomin, ökad självförsörjning av inflationsdrivande varor som energi och mat, bekämpande av övervinster och att företag höjer priserna bortom reson samt ett tuffare arbete mot oligopolliknande marknadsförhållanden.
Riksbankshuset i Stockholm. Innanför dess dörrar sker merparten av den svenska penningpolitiken, påpekar MMT-förespråkare. Foto: Riksbanken.
Nedskalningen av skadliga industrier, som är centralt i en nerväxtomställning, förväntas även minska inflationstrycket eftersom stora delar av våra produktiva kapaciteter frigörs i takt med att denna produktion minskar.
Storleken på vår produktiva kapacitet avgörande – inte BNP
Med MMT-perspektivet blir förståelsen för hur både ekonomin fungerar och hur en nerväxtomställning kan finansieras helt annorlunda. Som bland annat Jason Hickel skriver kan det skadliga BNP-beroendet, som vi tog upp i artikelseriens föregående, utraderas:
Med detta tillvägagångssätt blir den uråldriga frågan ”kommer vi att ha tillräckligt med BNP i ett scenario med nerväxt för att tillhandahålla blomstrande liv?” irrelevant. Vi kan generera finansieringen för offentliga tjänster och jobbgarantin utan att ens tänka på BNP. BNP blir en irrelevant indikator. Visserligen kan delar av ekonomin som för närvarande mäts med BNP krympa, men det är okej eftersom BNP inte är den primära medlaren för försörjningen. [Istället] görs majoriteten av försörjningen direkt.
Det är alltså inte storleken på BNP:n och skatteintäkter som avgör vad som kan finansieras, enligt MMT-perspektivet. Det är storleken på ekonomins produktiva kapaciteter och dess förmåga att absorbera nya finansiella investeringar som villkorar vad och hur mycket som samhället har råd med.
Nerväxtrörelsen påpekar därför att om de produktiva kapaciteterna är omfattande nog och mobiliseras rätt kan politiska åtgärder såsom aktiv nedskalning av destruktiva industrier, arbetstidsförkortning, avkommersialisering av sociala kärnsektorer och en expansion av välfärden, samt en offentlig jobbgaranti finansieras. Nerväxtförespråkare menar att det endast behövs ett system som kan rikta de produktiva kapaciteterna rätt.
Den stora brittiska 1900-talsekonomen John Maynard Keynes ska ha sagt att “allt vi kan göra har vi faktiskt råd med”. Vad vi faktiskt kan göra beror på storleken på vår arbetskraft, mängden naturresurser som vi kan utvinna och hur effektiv vår teknologi är. Och hur stora är dessa produktiva kapaciteter idag?
Så stora att de nu håller på att driva fram en kollaps av hela det livssystem som mänskligheten vilar på.
En morgon, efter ännu en rad av nedslående klimatnyheter, gick luften ur läraren, tillika klimataktivisten William Grönlund. Han sjukskrev sig, inte av sjukdom, utan av frustration mot den likgiltighet världens, och vårt eget lands, ledare visar mot klimatkrisen. I detta inlägg på SMB debatt redogör han för sina känslor och ansträngningar att hitta fotfästet igen.
Det här är en debattartikel. Analyser och ställningstaganden är skribentens egna. För att skicka in en debattartikel, mejla kontakt@supermiljobloggen.se och bifoga text, profilbild och din titel.
DEBATT Nu har det hänt. Det var min första gång. Det var på torsdagen för två veckor sedan, strax efter jag vaknat, som jag skrev ett sms till min chef, som löd så här:
” Hej! Jag fixar inte att komma till jobbet idag. Den totala flathet som jag upplever i världen runt mig – framför allt makthavare – gör mig sjuk. Klimatkatastrofen och hållbarhetskriserna är ju på väg att ta livet av oss!!! Jag kan inte gå runt i någon form av spelad normalitet (som den på jobbet) samtidigt som jag skriker inombords av panik! Jag behöver hitta något sätt att inte bli galen, kanske kontakta andra som förstår eller återknyta till naturen på något sätt idag.
Just nu förstår jag mig verkligen inte på världen. Inte den stora som man tar del av via nyheterna, men heller inte den lilla som är närmast mig. Vill inte svika de andra på jobbet. Men hoppas de kan rodda arbetsdagen utan mig. Alla lektioner för torsdagen är planerade (och enkla). De ligger i dokumentsamlaren på mitt kontor markerad med torsdag. Jag återkommer ikväll med om jag fixar att komma på fredagen.
Ta hand om er! William”
”Kroppen skriker ut sitt budskap”
Jag sjukskriver mig nästan aldrig, men blev hemma också på fredagen. I mitt yrkesverksamma liv har jag alltid pliktskyldigt infunnit mig på jobbet. När kroppen skrikit ut sitt budskap om att jag borde vara hemma, så har jag ändå infunnit mig. Men inte nu.
Det började när vår regering presenterade budgeten. Det blev så tydligt. Klimatkatastrofen är helt oviktig för dem som leder vårt land. Dagen efter stod världens mäktigaste man i Förenta Nationernas talpulpet. Han skrävlade, skröt och ljög. Klimatkatastrofen var, enligt honom, en bluff.
Timmar efteråt kom beskedet från Potsdam–Institutet. Den sjunde av nio planetära gränser är nu överskriden. Försurningen av havet. Planetens skydd försvinner. Ett efter ett faller dem. Att passera dessa gränser är att färdas med oceanångare på det geologiska tidshavet. Det tar generationer att stoppa och ännu längre att vända. Mina tankar formar bilden av hur mänsklighetens stora skepp vattenfalls. Segment för segment svämmar över. Vi sjunker.
I Aftonbladet läste jag en artikel några dagar innan presentationen av höstbudgeten. Femtiofem forskare inom klimatrelevanta områden hade undertecknat. Ett citat stannade hos mig:
”Vi – och våra barn och barnbarn – riskerar att förlora allt. Den sorg och oro som följer av denna insikt går inte att klä i ord.”
”Min längtan är förstörd”
Jag minns när mina barn var små. Vi hade en stor gräsmatta och en vattenslang de kunde busa med på somrarna. Jag minns de barfota fötterna och de uppspelta tjuten när de sprang genom vattnet. Vi förlorar det.
Jag tänker på hur mycket jag tycker om att sitta med kaffe på min trapp, att räfsa höstlöv i en hög, att ta djupa andetag när världen runt om mig är tyst och sover. Jag tänker på hur mycket jag en gång i tiden längtade efter att få bli världens bästa morfar eller farfar. Att den längtan numer ersatts av obehag och förtvivlan. Det är en förstörd längtan. Men det skiter våra ledare i. Det är de som förstört den genom att behandla klimatkatastrofen som oviktig. Enligt dem är den en bluff! Det visar de med ord och med handling.
Visst är sorgen där. Men också den urilskan, som stiger upp från alla de generationer före oss som knäckt sina kroppar i strävan efter att göra världen bättre. Varje fiber i min kropp vill slita sönder maktens självgodhet och skrika VAD I HELVETE ÄR DET NI GÖR!
Så blir jag rädd för mig själv. Vad är det som tar tag i mig? Det är något galet. Något sjukt. Jag måste besinna mig. Hämtar andan, men strax därpå skickar en bekant över en länk till en forskningsrapport från Tysklands meteorologiska och fysiska institut. Deras slutsats är att vi riskerar passera tre grader redan innan år 2050. Och jag är genast tillbaka i ursinnet. VAD I HELVETE! VAAAARFÖR! VAARFÖR AGERAR NI INTE!!!!
”Låt er inte luras: vi befinner oss just nu på en bana som kommer att ta oss till +3 °C [—] ,ett existentiellt hot som vi inte har upplevt på de senaste tre miljoner åren, och det finns ingen garanti för att ansträngningar att kyla ner vår planet kommer att lyckas.”
Risken är att när mina barn är lika gamla som jag är idag så faller världen sönder i våld, kaos, svält och massdöd. Och mina ännu ofödda barnbarn! Några av dem kommer då inte ens att hunnit upp i tonårsåldern. Jag mår fysiskt illa. Min kropp skriker ut sina tydliga signaler av panik. Jag vill spy!
På måndagen gick jag tillbaka till jobbet. Jag ägnade helgen åt att andas och förflytta min kropp i skogen. Jag tittade ut över vatten. Dessutom ägnade jag timmar och åter timmar till att prata med andra människor som känner på samma sätt som jag. Många av dem är vetenskapspersoner.
Nu när fingrarna rör sig över tangentbordet förstår jag. Det är inte jag som varit sjuk. Jag har sjukskrivit mig från det system vars ledare fullständigt skiter i mina och andra barns överlevnad. Jag kan inte stillatigande fortsätta att dagligen leverera till ett system som, om det fortsätter tuffa på som tidigare, är predestinerat för en framtid i sönderfall och lidande.
Jag har inte sjukskrivit mig för att jag är sjuk. Jag har sjukskrivit mig för att vi desperat behöver en frisk framtid. Och, tänker jag, det är det många fler än jag som borde göra.”
Jane Goodall har gått bort vid 91 års ålder. Hon lämnar efter sig ett livslångt och enastående engagemang för djur och natur samt ovärderlig forskning om våra nära släktingar schimpanserna.
Goodall blev världsberömd redan på 1960-talet för sina långvariga fältstudier av vilda schimpanser i Gombe, Tanzania. Hennes observationer visade att schimpanser använder verktyg, utvecklar egna personligheter och kommunicerar på avancerade sätt. Det var en upptäckt som på djupet förändrade vetenskapens syn på både djur och människa.
Ett liv i påverkan
Hon var under hela sitt liv en stark röst för bevarandet av naturen och en pionjär inom miljöfrågor. Genom Jane Goodall-institutet som grundades 1977 och nu finns över hela världen, har Goodall drivit projekt för bevarande av vilda djur men också för utbildning av ungdomar och återställning av ekosystem. Hon inspirerade generationer forskare och naturvänner att ta ansvar för planetens framtid.
Goodall reste under sitt liv jorden runt och föreläste om djurens och naturens värde. Hon skrev över 25 böcker och mottog otaliga utmärkelser för sina insatser, bland annat Kyotopriset och Brittiska imperieorden.
Jane Goodalls sista offentliga uttalande
Jane Goodall skulle ha hållit ett framträdande i Kalifornien kort innan sin bortgång, och vid evenemanget delades hennes sista videomeddelande med publiken. I detta meddelande, riktat särskilt till unga och miljöengagerade, betonade hon vikten av att använda resurser medvetet och att vara varsam med planetens framtid:
Jag tror att vi skapar en avgörande massa av unga människor som förstår att, ja, vi behöver pengar för att leva, men vi får inte leva enbart för pengarna i sig. Pengar kan vara något gott om man använder dem för goda ändamål, men om man bara försöker få mer och mer pengar, fler hus, fler bilar och allt sådant, då har det gått fel. Det är detta som har lett till den ohållbara livsstilen.
Jane Goodalls sista råd till mänskligheten handlade om att vara medveten i sin vardag.
Det viktigaste är att inse att varje dag på denna planet gör vi skillnad, och om vi börjar tänka på konsekvenserna av de små val vi gör – Vad köper vi? Var kommer det ifrån? Hur har det tillverkats? Har det förekommit barnslaveri? Gynnar det miljön? Skulle du äta det om det inte innebar grymhet mot djur? – om vi börjar tänka så, och miljoner människor världen över tänker så, då börjar vi skapa den sortens värld som vi inte behöver skämmas för att lämna över till våra barn.
Mat är högaktuellt just nu. Supermiljöbloggen skrev nyligen om den stora EAT-Lancet-rapporten, som skisserar en ”planetär hälsokost” nyttig både för miljön och människorna. Nu går aktivistorganisationen Rebellmammorna och den ideella föreningen Reformaten på samma linje, och startar en kampanj kallad Matupproret.
Målet för Matupproret är att driva fram konkreta åtgärder för en matpolitik som är hållbar och förenar ekologiska, sociala och ekonomiska perspektiv. Idag ser livsmedelssystemet inte så ut. Det ger i stället massiva utsläpp av växthusgaser. Dessutom förorenar det, fiskar ut vattnen och leder till sjukdomar, samtidigt som inte alla får äta sig mätta.
”Vårt mål är att alla ska kunna äta sig mätta på näringsrik, hälsosam och hållbart producerad mat – nu och i framtiden”, säger Tatjana Boric-Persson, en av initiativtagarna, i ett stort reportage i Sydsvenska Dagbladet.
Tema som många kan haka på
Rörelsens start beskrivs i en text på Rebellmammornas webbsajt. Tatjana Boric-Persson och andra Rebellmammor från hela landet hade länge letat efter ett konkret tema som kunde engagera människor, även utanför klimatrörelsen. Man kom in på mat, ett tema där både företag, skolor, trossamfund och myndigheter kunde tänkas engagera sig på olika sätt mot ett gemensamt mål.
Den ideella föreningen Reformaten kom då också med i bilden. Reformaten, som funnits sedan 2020, vill arbeta forskningsbaserat för ett hållbart matsystem i linje med Agenda 2030.
Reformaten har till sin hjälp både ett forskarråd och ett bonderåd. Man har nyligen gett ut en Matsystemsrapport som är tänkt att täcka alla delar av matsystemet – alla sorters odling, alla sorts miljöpåverkan, alla delar av livsmedelshandeln och så vidare.
Matupproret kommer nu att ta fram förslag på politiska åtgärder på kommunal, regional och nationell nivå. Man vill också granska hur partierna ställer sig till dessa åtgärder inför valet nästa år. På samhällsnivå vill man ta fram en lista på aktiviteter som bidrar till hållbara matsystem, så att hushåll, skolor, föreningar, producenter och medborgare kan engagera sig var och en på sitt sätt. Allt arbete kommer att redovisas i ett nyhetsbrev med uppdateringar om kampanjen.
Nerväxt och posttillväxt är på internationell frammarsch i takt med att behovet av alternativa lösningar blir större. Industriell nedskalning av skadlig produktion, arbetstidsförkortning, en allmän jobbgaranti, ekonomisk omfördelning och utökad demokrati är några av rörelsens förslag. Här kommer den tredje delen i SMB:s artikelserie om nerväxt.
Den här artikelserien om nerväxt – som numera både engagerar en rörelse och en rad olika forskningsfält – förklarar på djupet vad detta växande paraply av tillväxtkritik och politiska åtgärdsförslag för ett hållbart samhälle är. Den visar att devisen tillika samhällsmålet ‘oändlig tillväxt på en ändlig planet’ håller på att driva mänskligheten mot en framtid av kollaps. Men den visar också att det finns alternativ.
Seriens två föregående delar har handlat om de vetenskapliga underlagen och argumenten för att dagens ekonomiska system i grunden är ohållbart och drivande i att förvärra den ekologiska krisen. De nuvarande åtgärderna för att minska utsläppen sker både för långsamt och sätter världens framtid på spel genom inrutade förhoppningar i spekulativa tekniker. Det är svårt att se hur det skulle kunna vara acceptabelt. Detsamma kan sägas om världens makthavares tunnelseende beträffande klimatförändringarna och energifrågorna. Ett fokus som i stort missar att världen har överskridit sex andra planetära gränser. Fem av dessa handlar i första hand inte om energi, utan istället övervägande har att göra med världens konsumtion av råvaror.
Men hur acceptabel en given strategi för att säkerställa mänsklighetens framtid är beror också på vad alternativen är. Så hur ser de ut? Denna tredje del av artikelserien redogör för röster som förespråkar en alternativ strategi – och en annan typ av ekonomi. Under de senaste åren – i takt med att extremväder, smältande isar och klimatflykt blir allt vanligare – tycks förespråkarna för en ekologiskt rotad ekonomi nämligen bli allt fler.
BNP säger ingenting om väldigt mycket
Dagens ekonomi är inte designad för att ta hänsyn till ekologi. I konventionell nationalekonomi har effekter på miljön och annat som inte marknadskrafter ger ett monetärt värde, inget värde alls. De är så kallade ‘externaliteter’. Och ett monetärt värde täcker inte nödvändigtvis det faktiska värdet en (natur)funktion eller resurs har. Om en urskog skövlas går bruttonationalprodukten, BNP, upp, men värdet skogen hade för ekosystemet, klimatet, djuren och människorna som verkade i den räknas inte.
Många ekonomiska effekter som under 1900-talet behandlades som ‘externaliteter’ har förvandlats till definierande sociala och ekologiska kriser under 2000-talet, skriver Oxfordekonomen Kate Raworth i boken Doughnut Economics (s. 143).
Att vi använder BNP som det allra främsta måttet på välstånd är ytterligare en anledning till att tillväxtberoendet är problematiskt. BNP är endast marknadsvärdet av ett lands alla producerade varor och tjänster under ett år. Det säger inget eller väldigt lite om luftkvalitén, skogarnas mångfald, ekosystemens resiliens, mängden växthusgaser i atmosfären, människors hälsa, lycka eller hur nöjda vi är med våra liv.
Det visar även den enklaste empirin. USA:s BNP per capita är ungefär 30 000 amerikanska dollar större än länder som Spanien och Portugal. Trots det överträffar de iberiska länderna USA i nästan alla sociala indikatorer, inklusive förväntad livslängd, fattigdom, kriminalitet och jämlikhet. Detsamma gäller för Costa Rica – ett land som ofta anses vara ett föredöme när det kommer till att styra ekonomin mot social och ekologisk hållbarhet. Det centralamerikanska landets BNP är endast en dryg tredjedel av USA:s.
Costa Rica är på många sätt ett föregångsland inom hållbarhet. Här huvudstaden San José. Foto: César Badilla Miranda (Unsplash).
BNP-måttet säger inget om vad som konsumeras och för vem. Det gör ingen skillnad på om det är vaccin eller tårgas som produceras, om arbetslösheten, jämlikheten, lyckan, mängden obetalt arbete eller tilliten människor emellan går upp eller ner.
Vi behöver gå bortom BNP-centrerade tillväxtmodeller mot hållbarhetsfokuserade indikatorer för välbefinnande. Den konventionella ekonomin är blind för naturen, säger Anders Wijkman, bland annat hedersordförande för Romklubben samt före detta EU-parlamentariker och riksdagsledamot, till Dagens Nyheter i December.
Det är numera vida känt inom forskningsvärlden att ökad BNP efter en given punkt inte korrelerar med ökat välbefinnande. En studie från 2021 kommer fram till att ökad BNP efter en given nivå av ekonomiskt välstånd snarare i regel är socio-ekologiskt skadligt. Det visar även andra studier, eftersom höga nivåer av BNP – som SMB har visat i del 1 och 2 av den här serien – också tenderar att skapa stor påverkan på miljön, vilket i sin tur medför stora ekonomiska kostnader. Nationalekonomen Herman Daly har därför introducerat begreppet “oekonomisk tillväxt”, för tillväxt som medför större skada än nytta. Det anses även vara anledningen till att Sverige är ett av världens mest ohållbara länder.
Med det här i åtanke blir det enkelt att förstå varför många stora ekonomer – inklusive flera Nobelpristagare – genom åren har kritiserat BNP som måttstock för välstånd. Till och med mannen som uppfann måttet, ekonomen Simon Kuznets, sa inför den amerikanska kongressen att “en nations välfärd knappast kan utläsas från ett mått på nationalinkomsten” år 1934.
Posttillväxt är på frammarsch
Under de senaste åren har en uppsjö av idéer om alternativa ekonomier formulerats, debatterats och spridits, till följd av den nuvarande ekonomins alltmer tydliga oförmåga att ta oss ur den ekologiska krisen och adressera sociala tillkortakommanden. Många av dessa växande idéer går under den övergripande termen posttillväxt – idén om att samhället bör överge ekonomisk tillväxt som övergripande mål och att ekonomin istället ska orienteras runt uppfyllandet av sociala behov inom ekologins gränser.
Antalet forskningsprojekt inom ämnet har ökat explosionsartat. Det vetenskapliga underlaget stärks och utvecklas varje månad. Därutöver är posttillväxtidéer numera vanligt förekommande i många gröna protestaktioner. De har även varit temat för ett antal nyutkomna dokumentärfilmer, såsom Fairytales of Growth och Outgrow the System (filmskaparna till den senare intervjuades i SMB 2024).
Under tre dagar i maj 2023 anordnades konferensen ‘Beyond Growth’ i EU-parlamentet där många världsledande experter deltog och EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen inledningstalade. Många EU-parlamentariker är därtill negativt inställda till ekonomisk tillväxt. Så sent som i förra veckan skrev den vetenskapliga topptidskriften Nature i en ledarartikel att världen måste sluta upp med BNP-manin och slöt då upp bakom FN:s generalsekreterare António Guterres initiativ om att mäta framsteg med andra indikatorer.
Tillväxtkritiska idéer och argument för posttillväxt har även formulerats otaliga gånger i svensk press de senaste åren. I slutet av 2023 Sverigelanserades bästsäljaren Kapitalismens slut och bokens författare, den tyske journalisten Ulrike Herrmann, intervjuades av flera svenska medier, däribland SMB. I december 2024 publicerade Dagens Nyheter en längre text av den framgångsrika romanförfattaren Sally Rooney om hur ‘Kapitalismen förstör planeten’ som fick stor spridning.
I 2024 års upplaga av State of the Climate-rapporten, framtagen av några av världens främsta klimat- och jordsystemsforskare, däribland svenske Johan Rockström, skrivs att vägen framåt bland annat är att “anta en ekologisk och posttillväxtbaserad ekonomisk ram, som säkerställer social rättvisa”. Det är en notabel formulering, inte minst eftersom naturvetenskapliga forskare i allmänhet är restriktiva med att uttrycka politiska åtgärdsförslag. Den följer sannolikt av faktumet att det blir alltmer bråttom att med krafttag motverka den ekologiska krisen.
Samtidigt är formuleringen mindre förvånande givet det faktum att drygt två tredjedelar av nästan 800 forskare inom klimatpolicy enligt en studie är skeptiska till narrativet om att så kallad ‘grön tillväxt’ kommer att lösa de ekologiska problemen och förespråkar istället en ekonomi med andra mål.
Därtill uppmanar en kommenterande rapport från European Academies’ Science Advisory Council – en expertorganisation som samlar de europeiska vetenskapsakademierna – i mars 2025 det internationella samfundet att bland annat överge BNP-måttet till förmån för “hållbarhetsfokuserade välmåendesindikatorer”. De skriver att:
Vägar mot en post-tillväxtekonomi kräver radikala förändringar. Nyckeln är att komplettera det rådande effektivitetsfokuset med en omfattande minskning av efterfrågan, direkt adressera överkonsumtion, slösaktiga och resursineffektiva metoder, samt att stoppa mindre nödvändig eller skadlig produktion. Sektorer med höga föroreningsnivåer, såsom fossila bränslen, snabbmode och industriellt jordbruk, kan generera finansiellt värde, men de undergräver ekologiska och sociala värden och minskar därmed (framtida) välstånd. Det finns därför ett akut behov för ekonomisk vetenskap och angränsande discipliner att omforma ekonomier för att hantera nolltillväxt eller negativ BNP-tillväxt.
Omläggning av ekonomin behövs
Posttillväxt är ett vitt begrepp som innehåller en uppsjö av olika idéer. Här redogör SMB för ett sammanhängande urval av idéerna för hur ett samhälle efter tillväxten övergripande kan se ut och hur rika länder kommer dit. Det är inte en allomfattande redogörelse; det finns andra relevanta idéer som inte tas upp här, men som ingår i samma pluralistiska idénät.
Det som presenteras utgår i stort från den vetenskap, de tankar och de förslag som i stort härstammar från forskarlag och forskarnätverk som i hög grad återfinns vid Barcelonas autonoma universitet och Lausannes universitet. De mest framstående namnen som tillhör denna nerväxtskara är Jason Hickel, Julia Steinberger, Giorgos Kallis, Tim Jackson, Timothée Parrique och Federico Demaria. Nerväxtforskning bedrivs på många universitet världen över tillika i Sverige, kanske allra främst vid Lunds universitet.
Närbesläktad med dessa nerväxtnätverk är även den expertgrupp som samlas under beteckningen Doughnut Economics Action Lab – utvecklarna av Doughnut Economics, under ledning av Oxford-forskaren Kate Raworth. Doughnut Economics – eller munkmodellen som den ibland kallas på svenska – är en övergripande och förenklad modell för hur en posttillväxtekonomi ser ut.
En representation av Doughnut Economics (Dougnut of social and planetary boundaries). Munkens yttre gräns utgörs av det ekologiska taket (bestående av de planetära gränserna, som inte bör överskridas) medan den inre gränsen representerar det sociala fundamentet (vilket behöver uppnås för att människors behov ska mötas. Munken representerar således det utrymme inom vilket samhällets ekonomi måste hålla sig inom. Källa: Kate Raworth och Christian Guthier (CC-BY-SA 4.0) & Raworth, K. (2017), Doughnut Economics: seven ways to think like a 21st century economist. London: Penguin Random House.
Munkens yttre gräns representerar det ekologiska taket – den mängd utvinning av resurser och utsläpp av föroreningar som jorden kan hantera över tid. I praktiken utgörs taket av de nio kvantifierade planetära gränserna, där överskridanden av den yttre gränsen hotar planetens biofysiska stabilitet. Den inre gränsen representerar det sociala golvet. Detta fundament behöver nås för att människors behov ska mötas – det är minimistandarder som krävs för ett rättvist och blomstrande samhälle för alla människor. Det sociala golvet utgörs av en rad sociala indikatorer, såsom tillgång till mat, vatten, utbildning, jämställdhet och politiskt inflytande.
Munken i stort representerar således det utrymme inom vilket samhällsekonomin måste hålla sig – det som dess skapare Kate Raworth benämner som ‘den trygga och rättvisa zonen’. För att komma dit behövs en omläggning av ekonomin, där det övergripande målet går från ständigt ökad ekonomisk aktivitet till ett dubbelmål runt socialt välbefinnande och ekologisk hållbarhet.
Istället för att vara i konstant expansion befinner sig en posttillväxtekonomi i vad forskarna benämner som ‘steady state’ – ett stabilt tillstånd där den ekonomiska produktionen fluktuerar inom en viss ram utefter vilka behov som för stunden finns. Det för med sig att både ekonomin i stort och företagsmodeller i synnerhet i hög grad är regenerativa snarare än linjära. Därtill föreslås att ekonomin förankras mer i det lokala och att den lokala demokratin stärks.
Rika länder är ansvariga för 86 procent av utsläppen
Inte något av världens länder uppfyller sina medborgares grundläggande materiella behov med en globalt hållbar nivå av resursanvändning, enligt en studie från 2018. Den globala fattigdomen är utbredd. Enligt data från Världsbanken och Världshälsoorganisationen lever runt 720 miljoner människor i extrem fattigdom och 3,5 miljarder människor saknar säkert utrustade sanitetslösningar (läs moderna toaletter). Uppskattningsvis samma antal människor lever på mindre än 6,85 amerikanska dollar per dag.
Den fattigaste halvan av världsbefolkningen äger två procent av världens ekonomiska välstånd och avger tolv procent av de globala utsläppen. I andra änden av spektrat äger den rikaste tiondelen 76 procent av välståndet och orsakar ungefär hälften av utsläppen. För den rikaste procenten tog det endast tio dagar att bränna upp sin rättvisa andel av årets koldioxidbudget.
Den planetära gränsen för klimatförändringarna är bestämd till 350 miljondelar koldioxidkoncentration i atmosfären. Historiskt är rika länder i Globala nord ansvariga för 86 procent av alla utsläpp sedan 1850 som överskrider denna gräns, samtidigt som de har orsakat 74 procent av all ohållbar materialanvändning sedan 1970. Rika länder är därtill ansvariga för en “oproportionerlig del” av den globala massförlusten av biologisk mångfald, enligt en studie från 2025.
Det är tydligt att inträdet i munkekonomin kräver en betydligt mer rättvis fördelning av mänsklighetens resursanvändning, skriver Kate Raworth i boken Doughnut Economics (s. 58).
Nerväxt är en demokratiskt planerad biofysisk diet
Som vi visade i del 1 och 2 av den här artikelserien så överanvänder rika länder som Sverige kraftigt både energi och materiella naturresurser, vilket i sin tur har drivit världen till att överskrida sju av nio planetära gränser. Detta ligger till grund för det som posttillväxtforskarna benämner som nerväxt – en temporär och enligt forskarna nödvändig period av en biofysisk diet. Forskaren och en av frontfigurerna, Jason Hickel, summerar det såhär i en intervju:
Nerväxt är helt enkelt en position inom posttillväxt som i sin enkelhet påpekar att höginkomstländer behöver uppnå en dramatisk minskning av resursanvändning och energianvändning för att nå hållbara nivåer och hålla utsläppen under 1,5 grader.
En nerväxtomställning är en övergång från dagens tillväxtberoende ekonomi till posttillväxt. Grafik: Kasper Benjamin Reimer Bjørkskov.
Nerväxt är ingen ny idé utan myntades som begrepp 1972 av den fransk-österrikiske filosofen André Gorz – samma år som Limits to Growth-rapporten publicerades och tillfälligt kastade omkull debatten. Efter ett par svalare decennier tog det som kan benämnas som dagens nerväxtrörelse fart vid millennieskiftet genom den franske ekonomiska historikern Serge Latouche, som i en rad böcker förespråkade och utvecklade nerväxtidéer. Frankrike var tidigt ett teoretiskt epicentrum för denna växande kritik av oändlig tillväxt på en ändlig planet – det var även i Paris som den första konferensen om nerväxt hölls 2008.
En vanlig missuppfattning med själva begreppet ‘nerväxt’ är att det övergripande målet skulle vara att ha negativ ekonomisk tillväxt. Medan ‘tillväxt’ oftast åsyftar ekonomisk expansion så är nerväxt i huvudsak ett ekologiskt begrepp. Det handlar om att minska det ekologiska fotavtrycket, definierat av material- och energianvändningen. Inte nödvändigtvis om att minska BNP-nivåerna – även om det är ytterst sannolikt att så också blir fallet. Fokuset på tillväxten handlar om insikten om att det är en ständigt ökad ekonomisk tillväxt över alla sektorer all tid som driver på den ekologiska kollapsen.
Nerväxt handlar alltså kortfattat om att – på ett planerat och demokratiskt sätt – minska energi- och materialanvändningen i rika länder samt att öka välmåendet och den sociala rättvisan världen över – dels genom att ställa om våra ekonomier så att de i högre grad värnar välbefinnande och välfärd, dels genom att ge utrymme till och stöd för fattigare länder, som för närvarande underkonsumerar energi och resurser, att öka sin materiella standard.
Skala ned och investera
Kärnan när det kommer till att minska rika länders ekologiska avtryck, menar nerväxtförespråkare, ligger i att aktivt skala ned ekologiskt destruktiva industrier och industrier med låg social nytta, i kombination med att effektivisera och i en del fall expandera den produktion och konsumtion som vi vill ska bestå.
Att skala ned skadlig produktion med låg nytta anses vara det snabbaste sättet att minska utsläppen och det ekologiska avtrycket, vilket är av stor vikt givet hur knapp tiden är för att bland annat undvika att trigga tippningspunkter och kollaps av ekosystem. Från januari 2025 räknat måste världens globala utsläpp minska med sju procent årligen för att klara Parisavtalet, vilket i praktiken betyder att det måste gå ännu fortare i rika länder som Sverige. Skulle avtalets mål om att hålla uppvärmningen “långt under” två grader se ut att missas blir brådskan ännu högre för att undvika att klimatsystemet kollapsar.
Exempel på industrier och produkter som genomgående nämns i nerväxtliteraturen som speciellt relevanta att skalas ned är olje- och gasindustrin, fast fashion, industriell köttproduktion, (privat)flyg, Suv:ar, bilar där de inte behövs (exempelvis i städer), lyxhus, vapen och reklam. Nedskalning av industrier som dessa hade sannolikt inneburit att utsläppen och materialanvändningen minskade i en takt och omfattning vi inte skådat tidigare, utan att det substantiellt förändrar människors livskvalitet, argumenterar nerväxtförespråkarna.
Detta i synnerhet om nedskalningen åtföljs av stora investeringar i ersättningstekniker och substitut. På ett övergripande plan kan nerväxtförslagen låta som följer:
Ersätt olja och gas med snabbt utbyggd vind- och solkraft och med energieffektiviseringar. Ersätt fast fashion med kläder som håller längre, repareras och byts eller säljs vidare och med att i stor omfattning minska den reklamunderblåsta konsumtionskultur som hetsar oss att köpa mer än vad vi behöver. Kläder bör användas betydligt längre än dagens snitt på sju användningar per plagg.
Ersätt industriell köttproduktion – som upptar drygt 80 procent av all världens jordbruksmark men endast ger mänskligheten knappt 40 procent av vårt proteinintag – med regenerativa jordbruksmetoder och en mestadels vegetarisk kost – som förväntas sänka världens totala med cirka 15 procent, allt annat lika. Uppskattningsvis 40 procent av all mat går förlorad någonstans i produktionskedjan. Se därför till att även minska matsvinnet – och eliminera de rekyleffekter som i nuvarande ekonomiska system riskerar att försumma den största delen av de klimat- och miljömässiga vinsterna av minskningen kan ge.
Ersätt flyg med utbyggda järnvägsnät och res och semestra mer långsamt (i symbios med att vi arbetar mindre, se längre ner i artikeln). Ersätt Suv:ar i städer (tre fjärdedelar av suv:ar är registrerade hos stadsbor) med mindre bilar (de senaste årens trend med allt större bilar driver ökande utsläpp i bilindustrin) men allra främst med cykling, gång och kollektiva färdsätt. Gör det billigt och enkelt för människor på landsbygden att köra elbil.
Reducera även annons- och marknadsföringsindustrin så att vi istället kan få utrymme att tänka på annat. Industrin är idag en av världens största och har det enda syftet att få oss att konsumera mer. Och det funkar: Forskning visar att pengar spenderade på reklam har en direkt och högst signifikant inverkan på materiell konsumtion. Ju mer som spenderas på reklam, desto mer konsumerar vi.
Mindre reklam gör oss också mer lyckliga och nöjda med våra liv, visar annan forskning. En industri som varje år – med hjälp av beteendevetare och nya innovationer – blir effektivare och bättre på att utnyttja människohjärnans biologi och därigenom ta vår uppmärksamhet och tankeförmåga kan inte vara eftersträvansvärd. Som Tim Jackson, författare till boken Välfärd utan tillväxt, säger:
[Vi är] övertalade att spendera pengar vi inte har på saker vi inte behöver för att göra intryck på människor vi inte bryr oss om.
Upphäv även med designmetoden planerat åldrande – det systematiska konstruerandet av produkter med syftet att de i förtid ska gå sönder. Planerat åldrande är en utbredd praxis i många branscher – i alltifrån tvättmaskiner, och mobiltelefoner till möbler och kläder. Det är ett avsiktligt ineffektivt användande av resurser. Att produkter går sönder så ofta som möjligt utan att kunden blir missnöjd är givetvis det mest lönsamma om syftet är kapitalackumulering, men resursslöseriet blir enormt.
Om en mobiltelefon används i sex istället för tre år innebär det en halvering av mängden metaller, plast, energi och arbetstimmar som används. Men givet dagens teknikutveckling kan telefoner konstrueras för att hålla längre än så. Se även till att de enkelt kan repareras, att enskilda delar kan bytas ut och återvinnas och att de kan uppdateras i takt med att utvecklingen går framåt. Detsamma gäller för många andra produkter.
Detta hade även varit ett stort steg för att öka cirkulariteten i ekonomin – som just nu minskar från redan låga nivåer. Av vikt att notera är samtidigt att en stor del av alla förädlade produkter – nästan hälften i dagens produktion – är mat eller energiinsatser som inte kan återvinnas efter användning. Cirkulär ekonomi i sig är ingen magisk lösning, utan behöver ackompanjeras av nedskalning av destruktiv och socialt mindre nödvändig produktion, menar nerväxtförespråkarna.
Den mest grundläggande strategin i den cirkulära ekonomin är inte att återvinna eller återanvända, det är att tänka om [idén bakom] själva produkten och ställa frågorna: är den här produkten verkligen nödvändig? Bidrar den till välfärd och människors välbefinnande? Är det en tjänst vi verkligen vill ha? Är det ett effektivt sätt att leverera den tjänsten? – Tim Jackson, i ett intervjusamtal.
Det här är inte på något sätt en exklusiv lista, skriver bland annat Jason Hickel, i sin bok Less is More (s. 220). Poängen är istället en annan:
Vi måste ha ett öppet, demokratiskt samtal om detta. Istället för att anta att alla sektorer måste växa för alltid, oavsett om vi faktiskt behöver dem eller inte, låt oss tala om vad vi vill att vår ekonomi ska leverera. Vilka branscher är redan stora och borde inte växa sig större? Vilka branscher kan med fördel skalas ner? Vilka branscher behöver vi expandera? Vi har aldrig ställt oss dessa frågor.
Vårt nuvarande system är inte konstruerat för att mäkta med en sådan frågeställning. En aktiv nedskalning och minskad konsumtion i ett system som är beroende av expansion leder med högsta sannolikhet till finanskris, ekonomisk nedgång, arbetslöshet och stort mänskligt lidande. Det innebär – likt klimatkollapsen – en mardröm för många.
Därför menar nerväxtförespråkare att det ekonomiska systemet måste förändras i grunden, så att produktion som skadar människor och planeten kan skalas ner utan att följden blir ökad arbetslöshet, fattigdom och ekonomisk kris.
“I takt med att ekonomin blir effektivare borde den minska och vi arbeta mindre”
Vi har konstruerat en ekonomi som är tillväxtberoende, ett beroende som driver överutnyttjandet av naturresurser och i förlängningen den ekologiska krisen. Mer effektiv produktion realiseras i aktieutdelningar och kapitalackumulering och inte i exempelvis arbetstidsförkortning. Konsekvensen av ökad produktivitet per arbetstimme kan då istället bli att människor förlorar jobbet, vilket i sin tur ökar arbetslösheten och fattigdomen, påpekar nerväxtförespråkare regelbundet.
För att säkerställa att fler jobb skapas blir ytterligare expanderad produktion och ökad tillväxt än mer socialt nödvändigt under dessa förhållanden. Det här benämns av forskare som en produktivitetsfälla. Högre produktivitet måste åtföljas av expansion. Sedan 1978, när den senaste reformen för arbetstidsförkortning – den femte semesterveckan – infördes i Sverige, har vår produktivitet mer än dubblerats.
Det menar nerväxtforskare är bakvänt. Timothée Parrique, tidigare vid Lunds universitet, säger i dokumentärfilmen Outgrow the System att det faller sig helt naturligt att vi skulle använda färre av våra resurser när ekonomin blir effektivare:
En ekonomi – och det kommer från själva ordet – ska hushålla med [begränsade] resurser. […] Vad innebär det att hushålla med resurser? Det betyder att år efter år, i takt med att vi organiserar bättre, borde vi kunna jobba mindre, vi borde kunna skydda [fler] naturresurser. Så över tid borde vi se att ekonomin faktiskt blir mindre eftersom den blir mer effektiv; att vi behöver dedikera mindre och mindre tid och naturresurser till den materiella saken vi kallar ekonomin – som bara finns till för att koordinera tillfredsställandet av våra behov. Ekonomin är inte civilisationens slutsyfte.
Arbetstidsförkortning är centralt
En central del av tankegångarna för hur en nerväxtomställning ska gå till är att den ska ske genom arbetstidsförkortning. Eftersom nerväxten av energi- och materialavtryck förväntas leda till minskad produktion och ekonomisk aktivitet är ett bärande förslag inom posttillväxt och nerväxt att vi jobbar mindre och delar på den totalt sett lägre arbetsbördan. Det skulle också innebära att människor får mer fritid och mer tid för sådant som man tycker om, som att träna barnens fotbollslag, vila och sova, umgås med nära och kära, ta hand om familjemedlemmar, semestra långsamt, upptäcka naturen, sticka, spela tennis eller vad man nu vill.
Till arbetstidsförkortningen tillkommer ofta även förslag om nya företagsmodeller och att utöka demokratin till den ekonomiska sfären. Det kan innebära att företag ägs och drivs av företagens arbetare och (lokal)samhällets invånare, som beslutar om vad som ska vara målet med produktionen och vilka som ska komma att gynnas av den. Det här anses allra viktigast i sektorer som tillhandahåller de basvaror och bastjänster en människa behöver för ett värdigt liv. Detta för att säkerställa att det råder demokratisk kontroll över samhällets viktigaste resurser och produktioner.
Argumentet, bland annat från Kate Raworth i Doughnut Economics (s. 272), lyder att ekonomisk-demokratiska modeller gör det möjligt för företag att implementera regenerativa affärsmodeller och samhällen att prioritera mänskligt och ekologiskt välbefinnande framför kapitalackumulation, vilket bland annat visar sig i nobelpristagarens Elinor Ostroms forskning, i lärdomar från urbefolkningars ekonomier och i en stor vetenskaplig studie från Harvard och Yale. Dessutom är det empiriska forskningsstödet stort för att människor som arbetar i demokratiska företag utvecklar ett större värnande för demokratiska principer och demokratin i stort. Idéer som dessa hade bland annat uttryckligt partipolitiskt stöd bland såväl höger– som vänsterpartier under 70- och 80-talen i Sverige.
En offentlig jobbgaranti för alla som vill
En nedskalning av destruktiva och socialt mindre nödvändiga industrier får sannolikt följden att samhällets totala arbetstid minskar. Men oundvikligen också att väldigt många människor som arbetar i och får sitt uppehälle genom skadliga industrier blir av med sina jobb.
En förkortning av arbetstiden förväntas delvis kompensera för jobbförlusterna på samhällsnivå, eftersom desto mindre människor arbetar ju fler meningsfulla jobb finns det kvar att dela på. Men en kortare arbetsvecka är troligtvis inte tillräcklig. Dessutom innebär nedskalningen av skadliga industrier att enskilda människor riskerar arbetslöshet.
Därför föreslås det att en nerväxtomställning ackompanjeras av införandet av en offentlig jobbgaranti (något som även bland annat har föreslagits i den amerikanska gröna given). En offentlig jobbgaranti innebär att vem som helst kan utbildas och jobba inom socialt och ekologiskt nödvändiga produktionsformer inom det offentliga. Alla som vill kan vända sig till det allmänna för att få en anställning – vilket i regel blir de som inte kan eller vill få jobb inom den icke-offentliga sektorn – för att utföra samhällsnyttiga arbeten. Vilka arbetsuppgifter som behöver utföras föreslås bestämmas utifrån lokaldemokratiskt bestämda mål, lokala behov och den arbetssökandes förmågor.
Den anställande parten föreslås vara en lokaldemokratisk instans, vilket i en svensk kontext kanske enklast översätts till kommunen. Kommunen skulle anställa alla (arbetslösa) som söker jobb och således i regel aldrig avslå ansökningar. Kommunen ansvarar för och utformar jobben men det är staten som föreslås vara finansiär, eftersom staten genom sitt monopol på att utfärda valutan i grunden aldrig kan få slut på pengar (vilket vi går in i detalj på i nästa del om hur en nerväxtomställning föreslås att finansieras).
Nerväxtlitteraturen menar att jobbgarantin skulle ge en lön tillräcklig för att leva ett värdigt liv på, men inte mer. Den är en ‘last resort’ – en sista utväg – för de som inte kan få arbete på annat håll. I ett svep utrotar den ekonomisk otrygghet och arbetslöshet. Jobbgarantin skulle bli det nya golvet på arbetsmarknaden istället för arbetslöshet, vilket i sin tur förutses höja lönerna. Att arbeta i ett destruktivt jobb som förstör miljön eller förvärrar ens egen hälsa skulle heller inte vara ett attraktivt alternativ, eftersom individen har den ekonomiska tryggheten för att kunna avstå, lyder resonemanget. Till skillnad från basinkomst samt a-kassa och sociala bidrag säkerställer en jobbgaranti både att människor bidrar produktivt till samhället och allas rätt till ett värdigt liv.
Jobbgarantin medför även att långtidsarbetslöshet – som utgör en för företag oattraktiv arbetskälla att anställa ifrån och som ofta kan medföra stor ohälsa för individen – försvinner. Istället får individer fortsätta att utveckla sina färdigheter och företagen får en attraktivare arbetspool att anställa ifrån. Nerväxtförespråkarna föreslår även att stora omskolningsprogram implementeras så att löntagare som blir av med jobbet som följd av nedskalningen kan ta arbete i andra sektorer med större nytta.
Syftet är att utrota artificiell knapphet
En annan essentiell del av den föreslagna nerväxtomställningen är att säkerställa att människor inte hamnar i ekonomisk kris som en följd av nedskalningen av skadlig och mindre nödvändig produktion. En central del i detta är att distribuera pengar och resurser mer jämlikt (även detta tas upp i större detalj i del 4).
Både arbetsdelning genom arbetstidsförkortning, den offentliga jobbgarantin och omutbildning anses utgöra en viktig del i detta. En annan grundbult är att expandera den gemensamma välfärden genom att avkommersialisera basvaror och bastjänster och expandera det allmänna ägandet. Produktiva kapaciteter som frigörs av nedskalningen föreslås att i mycket högre grad än vad som sker i dagens ekonomi mobiliseras för allt som är nödvändigt för överlevnad och en anständig livssituation. I praktiken föreslås detta innebära att tjänster såsom sjukvård, utbildning, bostäder, fossilfri energi, rent vatten, kollektivtrafik, näringsrik mat, barnomsorg och rekreationsanläggningar generellt sett avkommersialiseras, lämnas utanför marknadskrafter och blir universellt tillgängliga för alla.
Syftet är att utrota tendensen hos kapitalistiska marknadskrafter att skapa artificiell knapphet – en konstgjord begränsning av utbudet – för de varor och tjänster som anses nödvändiga för att möjliggöra en värdig och säker tillvaro. Nerväxtförespråkare menar att utrotandet av artificiell knapphet för socialt nödvändiga produkter frigör ekonomin från att behöva förlita sig på tillväxt och avsaknaden av lågkonjunkturer för att tillgodose människors behov.
Foto: Canva.
Utanför vad man skulle kunna benämna som de sociala kärnsektorerna (exemplifierade ovan, alltså) kan man, menar nerväxtförespråkarna, fortfarande ha privata företag som tillhandahåller andra produkter och tjänster som inte anses absolut nödvändiga för överlevnad och värdighet. Exempelvis klockor, öl, datorer, leksaker eller vad som helst som samhället eftersträvar.
Degrow by design, not disaster
I del 1 och 2 redogjorde vi för det stora vetenskapliga underlaget bakom varför världens länders nuvarande strategier med så kallad ‘grön tillväxt’ ser ut att vara otillräcklig för att avvärja den planetära krisen, även om utsläppen skulle minska drastiskt Den är en del av motiveringen bakom behovet av den så kallade biofysiska dieten. En annan utgörs av de vetenskapliga modeller som på senare år visat att det går att tillgodose alla världens människors resursbehov med ett hållbart – och således betydligt mindre – fotavtryck än dagens.
Resultaten från dessa modeller varierar beroende på hur modellerna är uppbyggda och vilken data som fanns tillgänglig när studierna gjordes men överlag understryker även slutsatserna från dessa studier behovet av posttillväxt och en nerväxtomställning.
En omfattande studie från i fjol kommer fram till att det är mycket sannolikt att en framtida världsbefolkning på drygt tio miljarder människor kan rymmas inom munkmodellens ‘trygga och rättvisa zon’. Att återgå innanför de planetära gränserna och tillgodose alla människors behov skulle dock kräva ett fossilfritt energisystem, en nästintill vegansk diet, förbättrade jordbruksmetoder, och minskad konsumtion av resurser – något som är i linje med en nerväxtomställning. Studien tar inte hänsyn till potentiella förbättringar inom materiell cirkularitet, men påtalar att sådant också lär ha stor nytta.
En annan modellstudie från året innan kommer fram till att en befolkning på lite under tio miljarder kan, med liknande åtgärder, tillgodose anständiga levnadsvillkor för alla med 42-71 procent lägre materialkonsumtionsnivåer än idag. Ytterligare förbättringar kan ske med fullständig spridning av effektiv teknik. En tredje modell drar slutsatsen att mindre än hälften av dagens energinivåer hade räckt för att möta de materiella behoven för en population på runt tio miljarder.
Forskarna bakom en fjärde studie kommer fram till att en global nerväxtomställning (där rika länder skalar ner och fattiga länder skalar upp, enkelt uttryckt) hade kunnat tillgodose anständiga levnadsbehov för hela dagens världsbefolkning på drygt åtta miljarder med endast 30 procent av dagens energi- och materialkonsumtion vilket, enligt forskarna, “lämnar ett betydande överskott för ytterligare konsumtion, offentlig lyx, vetenskapliga framsteg och andra sociala investeringar”.
Modellerna visar alltså att det är fullt möjligt för hela mänskligheten att leva i balans med naturen under goda materiella standarder. Något sådant hade inneburit ett drastiskt lägre tryck på planeten och dess resurser, men det kräver också en annan typ av ekonomi. Det finns väldigt lite som talar för att rika länder inte behöver minska storleken på sina ekonomier och bryta upp med tillväxtberoendet. Om inte är den stora faran planetär kollaps.
Samtidigt finns det mycket som tyder på att en posttillväxtekonomi är möjlig. Inte konstigt att ett vanligt uttryck bland nerväxtförespråkare är ordstävet “Väx ner genom design, inte katastrof.”
Den brittiska Högsta domstolen har beslutat att i mars 2027 inleda en rättegång mot Shell för en del av dess verksamhet i Nigeria. Det är en framgång för två byar i Nigerdeltat, som kämpat med denna stämningsansökan i tio år.
Det var redan 2015 som de 14 000 invånarna i byarna Bille och Ogale ansökte om stämning mot Shell. De hävdar att hundratals oljeutsläpp från Shells verksamhet i det oljerika Nigerdeltat förstört miljön, dödat fisken och förorenat dricksvattnet. Shell har för sin del hävdat att bolaget inte har något ansvar för skadorna. Man hänfört utsläppen till bland annat stölder och sabotage, och har på så sätt lyckats skjuta upp ärendet ända tills nu.
Både Supermiljöbloggen och Amnesty International har i olika omgångar skrivit om Shells miljöförstörande verksamhet i Nigeria. Även FN har skrivit en kritisk rapport och dessutom krävt att både Shell och andra oljebolag ska sanera de kraftigt förorenade områdena i Nigerdeltat. 20 miljoner människor från 40 olika folkgrupper bor i detta delta, som på grund av föroreningarna i både luft, jord och vatten räknas som ett av världens mest förorenade områden.
Beräkningarna av hur mycket olja som släppts ut i Nigerdeltat varierar. Nigerian National Petroleum Corporation anger en siffra på 2 300 kubikmeter olja som släppts ut vid omkring 300 olika tillfällen varje år, men eftersom mindre utsläpp inte tagits med i beräkningen tror Världsbanken att den riktiga siffran kan vara tio gånger så hög.
Shell blir kvar offshore
Shell har nu efter nästan 70 års verksamhet sålt det dotterbolag som arbetat med oljeutvinning på land i Nigeria. Bolaget har sålts till Renaissance, ett konsortium av olika nigerianska företag. Shell kommer däremot att fortsätta sin offshore-verksamhet utanför Nigerias kust, med bland annat ett nytt projekt som omfattar 16 borrbrunnar med en oljeproduktion som beräknas kunna uppgå till 110 000 tunnor olja per dag.
Vad försäljningen av Shells dotterbolag kommer att betyda för den drabbade befolkningen i Nigerdeltat är oklart. Amnesty framförde i en rapport för två år sedan oro för att föroreningarna inte skulle rensas upp och att de berörda lokalsamhällenas intressen skulle fortsätta att ignoreras.
Valet 2026 närmar sig. Det känns på många sätt som ett avgörande val. När vansinniga utspel sköljer över en och samhällskontraktet brister gäller det att rikta fokus mot den framtid man själv vill skapa med andra, skriver Frida Hylander i veckans krönika.
KRÖNIKA Det är nästan ett år kvar, men jag tänker redan på valet 2026 varje dag. På hur avgörande det känns, inte bara för klimatets skull utan också för hela samhällsfundamentet. På sistone har jag träffat allt fler som uttryckt känslan av att samhällskontraktet, det man genom livet kunnat ha tillit till och navigera efter, håller på att trasas sönder. Det väcker en slags existentiell vilsenhet, som att sakna riktning och mark under fötterna. I avsaknaden av en politisk opposition som är tydlig med sin riktning – eller ännu värre inte tycks ha så mycket emot söndertrasandet – växer den vilsenheten. Vart är vi egentligen på väg?
När Svenskt Näringslivs Timbro och SD-kopplade Oikos gör gemensam sak
Men jag tror att det, för att öka chanserna att stärka samhällskontraktet, är avgörande att hitta ett sätt ur rasandet och reaktiviteten. När tankesmedjorna Timbro och Oikos gör gemensam sak och lanserar 132 förslag som bland mycket annat hade varit fatala för klimatet och miljön bör den instinktiva reaktionen vara att kontra med 132 förslag för ett hållbart, rättvist samhälle. Och sen med stolthet och självklarhet stå fast vid dem.
Det där är svårt när vågen av vansinniga utspel gång på gång sköljer över en, och den riktning man själv försöker staka ut dränks i vågskummet av allt man vill bort från. Som att musklerna för att formulera sin samhällsvision med åren blivit mycket svagare än musklerna för att ilsket och instinktivt reagera när så kallade rage-bait sprids runt med hjälp av botar och algoritmer.
Jag har tidigare skrivit om svårigheterna med att navigera i en tid där misinformation väller ut. Idag kommer både halvsanningar och rena lögner från inte bara anonyma sociala medier-konton, utan också från våra ledande politiker. Lögnen är snabb och sanningen hopplöst långsam – och det som är snabbast har för det mesta fördelen att fastna i folks sinnen. Att instinktivt försöka mota allt man inte gillar genom att sakligt försöka och klä av felaktigheterna innebär risken att man aldrig hinner ägna sig åt det helt väsentliga formulerandet av egna förslag eller det gemensamma byggandet av en rörelse som driver de förslagen.
Att bibehålla fokus är motståndskraft
De som vinner på att man är helt dränerad efter att ha slagits mot lögner och vansinne är samma personer som fortsätter spotta ur sig dem. Den som är snabbast ut med sina förslag får ett försprång och känner vind i seglen som ger kraft att ånga på.
Att kunna föreställa sig en annan framtid och formulera vilka steg som tar oss mot den framtiden är nämligen en färdighet som kräver övning och ihärdighet. Att hålla fokus på det man vill komma närmare istället för det man vill bort ifrån är en konst som stärks och förfinas i takt med att man övar. Det innebär att hålla sina känslor tillräckligt svala för att varje gång vansinnesvågen sköljer över en kunna rikta om kraften mot det man vill bygga och stärka. Att låta saker passera och välja sina strider. Att sträcka på ryggen, samla ihop så många man kan och tillsammans känna stolthet över det man vill bygga.
Det är så vi skapar stadig mark under fötterna när samhällskontraktet skakar: genom att föreställa oss en annan värld, tro att den är möjlig och högljutt berätta om den för andra.
Det blev en kortlivad förändring av reglerna för textilsortering i Sverige. När den separata insamlingen av textilavfall infördes vid årsskiftet, i enlighet med EU:s krav, var hoppet att nya rutiner skulle skapa mer återbruk och återvinning. Men redan efter nio månader har regeringen beslutat om lättnader som i praktiken ska minska mängden insamlad textil.
Från och med den 1 oktober 2025 får hushållen åter slänga trasig och smutsig textil såsom söndriga strumpor, underkläder och slitna lakan i restavfallet. Syftet med ändringen är att minska trycket på insamlingssystemen, som snabbt överfylldes när lagen om insamlingskrav för textil trädde i kraft i januari. Då larmade kommunerna om växande textilberg utan återvinningsmöjligheter, och samarbeten med ideella organisationer räckte inte heller till för att hantera volymerna.
Naturvårdsverket har ett pågående uppdrag att ta fram uppdaterade riktlinjer för både kommuner och hushåll vad gäller framtida sortering. Utifrån vad som undantas från insamlingen informerar kommuner nu om att endast sådant textilavfall som fortfarande är användbart och rent ska lämnas in till kommunens insamling eller direkt till second hand, medan övrigt kan och bör gå i restavfallet.
Kommunerna ansvarar har fortsatt ansvar för insamling och information till invånare och verksamheter kring vad som gäller för textilavfall. Hittills har många kommuner brottats med stora lager och logistikproblem, beroende på bristande kapacitet både för återbruk och för materialåtervinning. Energiåtervinning, alltså förbränning, av insamlad textil kunde inte undvikas, och det blev tydligt att infrastrukturen för insamling, sortering, återbruk och återvinning ännu inte kommit på plats.
Nya EU-regler ger producentansvar för textil
I debatten som varit under året har avsaknaden av ett producentansvar lyfts fram som en viktig anledning till att insamlingen inte fått önskad effekt är att det inte finns ett komplett system på plats för att hantera textilens hela värdekedja. Men i september 2025 antog så Europaparlamentet en ny lag om utökat producentansvar (EPR) för textil, som innebär att de som tillverkar och säljer textil på EU‑marknaden ska stå för kostnaderna för insamling, sortering och återvinning av textilavfall. Detta gäller såväl fysiska butiker som e‑handel, oavsett om företagen har bas i EU eller utanför unionen.
Medlemsländerna har nu 30 månader på sig att införa nationella EPR-system. Senast 2028 ska alla textilprodukter på marknaden omfattas av reglerna. Avgifterna kan differentieras för att motverka ”fast fashion”, alltså snabbproducerade lågprisplagg, så att hållbara plagg premieras och kortlivade produkter belastas hårdare.
Naturvårdsverket arbetar även här med att ta fram en kartläggning inför införandet av ett producentansvar för textil i Sverige. Resultatet kommer presenteras under oktober i år.
Mer grönsaker, baljväxter, fullkorn och nötter – och högst 105 gram rött kött i veckan. Det är så vi borde äta för att rädda planeten. 15 miljoner förtida dödsfall per år skulle också kunna undvikas om alla anammade denna ”planetära hälsokost”, enligt en stor vetenskaplig sammanställning.
Det är den internationella forskargruppen EAT Lancet Commission* som för andra gången presenterar sina resultat i den ansedda tidskriften The Lancet. Rekommendationerna skiljer sig inte så mycket från den tidigare versionen från 2019, men forskningssammanställningen innehåller flera viktiga nyheter.
Forskarna har nu undersökt hur vårt livsmedelssystem påverkar alla de nio planetära gränserna. Sju av nio gränser är numera överskridna – och för fem av de sju är det faktiskt maten som är den viktigaste orsaken. Matproduktionen står för nästan allt läckage av kväve och fosfor som leder till övergödning, stora utsläpp av bekämpningsmedel och andra kemikalier. Avskogning för bete och storskalig odling av ett fåtal grödor är också mycket negativt för den biologiska mångfalden.
När det gäller växthusgaser står maten för för 30 procent av utsläppen. Genom att följa de planetära kostråden skulle matens klimatpåverkan kunna halveras.
Johan Rockström, chef för Potsdaminstitutet för klimatforskning och en av Lancet-kommissionens tre ordföranden, framhöll under lanseringen som hölls i Stockholm under fredagen att ett förändrat matsystem är helt avgörande för att vi ska ta oss tillbaka inom de planetära gränserna.
Mer rättvist matsystem behövs
Hans kollega Christina Hicks, professor vid Universitetet i Lancaster, berättade om arbetet med att definiera så kallade sociala basvillkor som rätt till mat, anständiga arbetsvillkor och hälsosam miljö. 3,7 miljarder människor saknar dessa basvillkor, enligt rapporten. Samtidigt står 30 procent av jordens befolkning för 70 procent av matens miljöpåverkan.
Om alla skulle äta enligt den rekommenderade dieten skulle vår matproduktion behöva ställas om: vi skulle behöva producera mer av vissa livsmedel och mindre än andra.
Rapporten visar att tre hinder behöver övervinnas om vi ska lyckas: bristen på politiskt ledarskap, företagsintressen som bromsar omställningen och en allmänhet vars efterfrågan fortfarande är för svag och splittrad, säger Anne Charlotte Bunge, forskare vid Stockholm Resilience Centre och medförfattare, i ett pressmeddelande.
En hälsosam kost som räddar planeten
En tallrik med den planetära hälsodieten består till hälften av grönsaker. Proteinet kommer från en rad olika källor men baljväxter som ärtor, bönor och linser tar större plats än vad de gör på de flesta svenskar matbord idag. Per dag blir rekommendationen som följer:
500 g frukt och grönsaker
250 g mjölkprodukter
210 g fullkorn
75 g baljväxter
50 g stärkelserika rotfrukter
50 g nötter
30 g fisk och skaldjur
30 g kyckling
15 g rött kött (nöt, gris, lamm)
15 g ägg (motsvarar ca 2 per vecka)
Kommissionens medicinske expert och ordförande Walter Willett lyfte fram att många traditionella dieter har sett ut ungefär så här, i stora delar av världen. Denna typ av kosthållning skulle också kunna ge många ett längre och friskare liv – 15 miljoner förtida dödsfall skulle kunna undvikas årligen.
Mat är dock ett känsligt ämne, och efter att förra EAT Lancet-rapporten publicerats fick forskarna ta emot en flod av kritik och sociala mediekampanjer. Mycket av kritiken verkar ha orkestrerats av en PR-byrå betald av kött- och mejeriindustrin. Och kritik lär komma även denna gång förutspår Sveriges Radios klimatkommentator, inte minst med tanke på dagens hårda diskussionsklimat, och hälsotrender med mycket fokus på protein.
* Den vetenskapliga kommissionen består av 37 forskare från olika universitet i 16 länder. Kommissionen koordineras av ett sekretariat på organisationen EAT-Forum.
←Tipsa!
Tipsa oss
Har du något du tror vi missat och kanske borde skriva om? Vi tar tacksamt emot alla tips du kan bidra med. Maila direkt till tips@supermiljobloggen.se eller fyll i formuläret nedan.
SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har vår ideella redaktion drivit miljödebatten framåt genom nyhetsbevakning och granskningar. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.
