Att det just är näringslivets tankesmedja som lockat statsministern till en konferens i Tallinn istället för att han markerade Sveriges närvaro med andra regeringschefer inför klimattoppmötet COP30 gnisslar alldeles särskilt illa. För 25 år sedan var samma Kristersson marknadschef på samma Timbro – som vid denna tid tog emot pengar från oljebolaget Exxon för att bedriva klimatförvillelse i Sverige och Europa. Kristerssons val är genant.
Det är tidningen ETC som häromdagen avslöjade att det var till den högerliberala tankesmedjan Timbros årliga konferens som Kristersson styrde kosan. Istället för att, som Frankrikes president och Tysklands, Storbritanniens och Norges premiärministrar gjorde i ett förmöte, försöka höja trycket innan förhandlingarna vid COP30 drar igång denna vecka.
När det gäller klimatfrågorna har Timbro ett alldeles unikt dåligt CV. Det vet alla som tagit del av SMB:s omfattande genomgångar av denna organisations långa historia av klimatförvillelse och demonisering av miljörörelsen.
I fjol kom så SMB:s och ETC:s avslöjande om hur Timbro, genom sitt samarbete med den globalt verksamma, starkt miljö- och klimatfientliga tankesmedjan Atlas Network, erhöll finansiering av oljebolaget Exxon för att sprida klimatförnekande budskap under några mycket avgörande år kring millennieskiftet. Här länkar till hela granskningen.
Locket på hos Timbro om historien
25 år är en lång tid. Mycket kan hända. Till exempel kan en organisation ändra uppfattning och förkunna en ny linje. Man kan ta avstånd från gamla tiders felsteg eller försyndelser. Men Timbros nuvarande företrädare har lagt locket på och inte låtit sig intervjuas om denna svarta, oljestinkande historia. Så långt vår research räckt in i 2020-talet står det klart att Timbros samarbete med Atlas Network fortsatt, om än i friare former. Timbros finansiär, Svenskt Näringsliv, vars vd ivrigt försäkrar att klimatomställningen är prioriterad, stoppar också huvudet i sanden och vill inte besvara frågor om hur man ser på sin tankesmedja.
”Timbro prioriterar klimatomställningen högt – det är viktigt att Sverige minskar sina koldioxidutsläpp och att användningen av fossila bränslen trappas ned snabbt”, försäkrade dess vd PM Nilsson i ett kortfattat uttalande till ETC och SMB i samband med granskningen.
Men efter det har Timbros chefsekonom talat sig varm för att EU:s klimatambitioner måste sänkas. Och helt nyligen lade Timbro och SD-kopplade tankesmedjan Oikos fram Tidö 2.0-dokumentet, som uttalar sig mycket negativt mot internationella förpliktelser och konventioner, ramverk som är helt omistliga för ett globalt klimatsamarbete.
Så var står man, egentligen?
Från Rosenbad har inte en knappnål hörts falla rörande Ulf Kristerssons eventuella kännedom om några amerikanska oljepengar till Timbro för klimatförnekande aktiviteter under hans tid där. Alla kontaktförsök har mötts med total tystnad.
En unik position för att utöva ledarskap
Idag, 25 år senare, besitter Ulf Kristersson en av landets absolut starkaste positioner att utöva ledarskap. Till exempel om en så livsavgörande fråga för människan och hela vår hemplanet som klimatet.
Ett sätt att utöva sådant ledarskap torde vara att närvara vid viktiga internationella möten om saken. Men – så som klimattoppmötena utvecklats går det inte att komma undan frågeställningen om dessa har börjat överleva sig själva. De har blivit en tummelplats för lobbyister, som kommer till mötena mer för eventuella affärsuppgörelsers skull än för att trycka på för en snar och rättvis omställning. Ja, många lobbyister är inte ens där för någon omställning, utan för att tvärtom fördröja och förhindra den.
Fossilindustrins tentakler har trängt djupt in i hela klimatförhandlingsmaskineriet, och tillsammans med tunga oljenationer har dess lobbyister kortslutit processerna. Slutkommunikéerna har blivit generande lama när det gäller att påpeka VARFÖR vår hemplanet genomlider en svår klimatkris som hela tiden förvärras när utsläppen av växthusgaser ökar istället för att minska.
Klimatjournalisten och tidigare Svt:s klimatkorrespondent Erika Bjerström levererade i ett P1-inslag under onsdagen en saklig och förödande bredsida mot toppmötena som de har utvecklats, framförallt under de senaste fem åren.
”Klimatmötena behöver inte vara så stora”
Den här sortens kritik är inte ny. Greta Thunberg, Fridays for future-rörelsens frontgestalt, deklarerade redan för tre år sedan att COP27 i Egypten i huvudsak skulle bli en plats för världens ledare att ägna sig åt greenwashing, och åkte inte dit. I fjol sa professor Johan Rockström att det saknas anledning att fortsätta med så stora klimatmöten, och att världens ledare istället borde lägga mödan på att börja verkställa beslut som redan har fattats vid tidigare toppmöten.
Hade den svenske statsministern öppnat munnen och motiverat sin frånvaro från klimatmötet i Brasilien med den här sortens argument hade inte denna text skrivits. För då hade han öppnat för en meningsfull och alltmer nödvändig diskussion om dessa toppmötens relevans och existensberättigande.
Förståeligt att klimatministern uteblir
Men nu sa han ingenting. Ulf Kristersson sade uppenbarligen inte till någon annan av sina ministrar att åka till FN:s toppmöte i klimatminister Romina Pourmoktharis ställe. Hon hade ett mycket gott skäl att stanna hemma från en lång resa till ett land med osäker hygien och smittorisker – en graviditet. Ingen ska klandra henne för det beslutet. Och den som hade blivit tillsagd av sin chef att åka hade rest.
Kristersson åkte inte själv, heller. Vare sig till något förmöte eller till huvudförhandlingarna. Han gjorde som Donald Trump. Men egentligen har USA:s president starkare skäl (om än usla) att utebli. Trump har ju lämnat in USA:s utträdesbegäran från Parisavtalet och deklarerat att klimatkrisen är en bluff från början till slut.
Något sådant har inte Ulf Kristersson sagt. Han har sagt det motsatta: klimatfrågan är allvarlig. På 2022 års valaffisch lovar han rentav att ”få ordning på klimatet.”
Men han har inte visat att han menar något av detta. För det förtjänar han mycket skarp kritik.
