Miljöorganisationer beskriver det som en historisk seger. Nya Zeelands regering har nyligen röstat igenom en lag som förbjuder prospektering efter ny olja och gas i hela landets tillhörande havsterritorium.
Lagen är en del av Nya Zeelands politiska program lett av premiärminister Jacinda Jarderns regering, som syftar till att göra landet koldioxid-neutralt 2050. Även om inte oljeindustrin är en jättestor del av Nya Zeelands ekonomi menar miljöorganisationer där att beslutet kan ha en viktig påverkan internationellt. Havsområdet är den fjärde största sammanhållande ”exklusiva ekonomiska zonen” i världen och kan till ytan nästa mäta sig med hela EU.
Dessvärre berör inte förbudet de 22 tillstånd som redan delats ut till olje- och gasbolag, vilka får fortsätta utvinna obehindrat i upp till 30 år till. Nya Zeelands gröna parti kallar dock lagen ett viktigt första steg. Även Greenpeace hyllar premiärministern för att ha drivit igenom lagen:
Nya Zeeland har stått upp mot en av de mäktigaste industrierna i världen. Modigt globalt ledarskap för den största utmaningen i vår tid har aldrig varit så angeläget och Ardern har antagit klimatutmaningen.”
Det var också Greenpeace som samlade stöd för initiativet. Den allmänna kritiken mot oljeindustrin har varit omfattande i Nya Zeeland. Greenpeace samlade in 50 000 namnunderskrifter vilka togs emot med respekt av premiärministern. Förbudet mot prospektering blev därefter snabbt verklighet och verkade ta oljebolagen på sängen, vilka kallar lagen för en ”ekonomisk katastrof”.
Djuphavsborrning efter olja, som ju annars är ökänt för just katastrofer, är dock inte populärt varken hos naturturism-branschen, fisket eller hos natur- och miljöorganisationer. Bland annat uppger naturorganisationen Forest and Bird att hälften av alla arter av valar och delfiner finns i Nya Zeelands vatten, arter som riskerar stor skada från oljeborrningen.
Stödet för ett förbud har därmed växt i landet. Lagen är om inte annat ett exempel på hur ett tryck på politiken från folket och från samarbetande organisationer kan ge resultat. Oljan hör helt enkelt hemma under marken.
BONUS: Premiärminister Jacinda Ardern har utmärkt sig tidigare bland politiker för att kalla kapitalismen ett misslyckande och efterfråga bättre välfärdsmått än BNP.
I veckan beslutar mark- och miljödomstolen om den omstridda utbyggnaden av oljeraffenaderiet Preemraff i Lysekil. Motståndet mot projektet har tystnat, men konsekvenserna beräknas bli ödesdigra för klimatet.
Enligt Preemraff skulle utbyggnaden innebära en fördubbling av raffinaderiets koldioxidutsläpp. Detta skulle innebära att anläggningen blir den som släpper ut mest koldioxid i landet. Detta är något som Inge Löfgren, ordförande för Naturskyddsföreningen i Lysekil, tror skulle vara katastrofalt
– Vi står inför en klimatkatastrof där ingenting kommer att bli sig likt igen, säger Inge Löfgren, ordförande för Naturskyddsföreningen i Lysekil. Och ändå fortsätter man med planerna att bygga ut för ännu mer fossila bränslen. Det ligger helt fel i tiden.
Beslutet ligger nu i mark- och miljödomstolen, och beslut väntas denna vecka. Domstolens förmåga att potentiellt hindra utbyggnaden är dock begränsad, eftersom lagstiftning av koldioxidutsläpp regleras på EU-nivå. Bygget är beräknat till 15 miljarder kronor.
SMB bevakar frågan om Sveriges koldioxidutsläpp. Sedan starten 2010 har våra utgifter helt täckts av oss skribenter. Nu vill vi utveckla hemsidan och vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.
Swisha en slant till 123 270 12 33 för att stötta vårt arbete.
Nu kommer Livsmedelsverket med nya riktlinjer för skolmat som äntligen tar hänsyn till miljö och hållbarhet. I råden står att skolorna bör hålla nere mängden kött, servera mycket grönsaker, arbeta systematiskt för att minska matsvinnet och erbjuda flera alternativa rätter – varav minst en vegetarisk rätt som alla får ta av.
Det var fem år sedan råden uppdaterades senast, men nu kommer Livsmedelsverket med nya råd som även inkluderar hur skolmåltiden kan bidra till att nå FN:s globala mål för hållbar utveckling. Idag äter unga alldeles för lite grönsaker och för mycket kött, enligt Livsmedelsverkets senaste undersökning av barns matvanor.
– Kan vi vända på den bilden gör vi skillnad för både hälsan och miljön. Här har skolan en mycket viktig roll, säger Anna-Karin Quetel, nutritionist på Livsmedelsverket.
Några av de nya råden är att dagligen servera minst en vegetarisk rätt som alla får ta del av, och ha ett salladsbord med minst fem sorters grönsaker. Dessutom rekommenderas ett arbetssätt för minskat matsvinn, där första punkten är ”mät, följ upp och sätt tydliga mål” för att minska det onödiga svinnet.
Varje år lägger svenska kommuner sex miljarder kronor på skolmaten, så det är inga småpengar som går ner i barnens magar (eller hamnar i matsalens sopkorgar). Självklart borde råden vara utformade för en så bra framtid som möjligt, för såväl hälsa som för klimat och miljö.
SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har våra utgifter helt täckts av oss skribenter. Nu vill vi utveckla hemsidan och vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.
Swisha en slant till 123 270 12 33 för att stötta vårt arbete.
Ett planerat dammbygge kan få svåra konsekvenser för den kringliggande regnskogen, varnar lokala miljöorganisationer. Regionen är den sista på planeten där tigrar, noshörningar, orangutanger och elefanter lever inom samma ekosystem.
Leuser-ekosystemet är beläget på Sumatra i nordvästra Indonesien och är känt för sin höga grad av biologisk mångfald och intakt regnskog. Regionen är en av endast två där orangutanger förekommer och de lever dessutom där sida vid sida med tigrar, noshörningar och elefanter – samtliga av utrotningshotade arter. Leuser är det sista ekosystemet på planeten där dessa arter existerar tillsammans, och det är därför otroligt viktigt att det bevaras.
Den nya damm som planeras i regionen väntas få stora konsekvenser för regnskogen. Enligt byggföretaget väntas uppemot 40 kvadratkilometer mark kommer läggas under vatten. Motståndare till dammen har dock pekat på att byggföretagets siffror inte stämmer och att andelen land som påverkas är mycket större än så: Enligt dem kommer dammen påverka över 300 kvadratkilometer regnskog, eftersom dammen för med sig kringliggande infrastruktur i form av vägar, hus och kraftledningar som kommer skära tvärs igenom regnskogen. Av dessa 300 kvadratmeter regnskog är två tredjedelar fortfarande helt orörda av människor.
Leuser beskrivs av forskare som en av de viktigaste och mest artrika skogarna i Sydostasien och dammen förutspås få allvarliga konsekvenser för djur- och växtliv. Dess stora förmåga att binda kolpartiklar innebär att det också har en viktig funktion i planetens klimatcykler. Utbyggande av vägnätverk i regnskogar får dessutom flera indirekta konsekvenser eftersom de kan exponera ljuskänsliga arter, öppna upp för invasiva arter och underlätta för illegal skogsskövling. Likt regnskogarna på Borneo hotas Leuser tyvärr inte bara av dammbyggen utan även av skogsskövling för att göra plats för palmoljeodlingar.
Flera osäkerheter kvarstår kring den planerade dammen och vidden av miljökonsekvenserna verkar inte vara fullt utredda av företaget. Regionen är i riskzonen för både jordbävningar och översvämningar och en damm skulle få fruktansvärda effekter om något sådant skulle inträffa. De höjda vattennivåerna som dammen genererar riskerar att dessutom erodera den kringliggande känsliga marken och generera så kallade ”landslides”. Förutom regnskogen kan dammen därmed också utgöra ett hot mot de miljoner människor som är beroende av de ekosystemtjänster som Leuser förser dem med.
SMB bevakar frågan om biologisk mångfald. Sedan starten 2010 har våra utgifter helt täckts av oss skribenter. Nu vill vi utveckla hemsidan och vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.
Swisha en slant till 123 270 12 33 för att stötta vårt arbete.
Årets ranking av svenska bankers hållbarhetsriktlinjer är här. Bankerna har förbättrat sina policys en aning, men deras krav på företagen att ta klimathänsyn rimmar fortfarande väldigt illa med den klimatkris vi befinner oss i.
Sveriges största banker rankas varje år i projektet Fair Finance Guide utifrån deras riktlinjer för hållbarhet. Idén är att göra det mer transparent för alla bankkunder vad bankerna gör med deras pengar. Projektet är också ett sätt att pressa bankerna att använda sitt stora inflytande som investerare och utlånare till företagen.
De teman som ingår är till exempel mänskliga rättigheter, klimat, biologisk mångfald och skatteflykt. Nytt för i år är att bankernas riktlinjer och arbete för jämställdhet synas.
Klimatet är ett tema som år efter år släpat efter. Fortfarande har ingen av bankerna nolltolerans mot särskilt riskfylld fossilutvinning (oljesand, skifferolja eller oljeborrning i Arktis). Ingen bank följer heller helt internationella riktlinjer kring hur klimatdata och klimatrisker ska redovisas. Till skillnad från Nederländernas största bank ING har de svenska bankerna inte lovat att anta vetenskapligt baserade klimatmål.
Framsteg görs men hur är det med praktiken?
Bland de små framstegen finns Swedbank som är den första storbanken som går ut offentligt med att ”undvika” särskild riskfylld utvinning av fossila bränslen (oljesand, skifferolja eller djuphavsborrning). Fair Finance Guides projektledare Jakob König, påpekar dock att ordet ”undvika” öppnar upp för tolkningar och behöver vara tydligare uttryckt.
Danske bank har också, sist ut av bankerna, infört en policy mot kol. De lovar att inte investera eller låna ut pengar till bolag med mer än 30 procent av sin verksamhet inom kolutvinning. Därmed har alla storbankerna någon form av policy mot kol. Dock innefattas inte alltid kolkraft eller utlåning till kolbolag.
Danske bank, som tidigare legat sist i rankingen, har också rykt upp sig på andra områden. Till exempel har de stigit från 3 procent till 40 procent. vad gäller temat biologisk mångfald. De klättrar därmed om Nordea, som lämnas på sistaplatsen i rankingen.
I praktiken måste dock bankerna bevisa att de också följer sina riktlinjer. Därför gör Fair Finance Guide varje år fallstudier med hjälp av samarbetsorganisationerna Naturskyddsföreningen, Amnesty, Diakonia och Fair Action för att syna de investeringar som riskerar att bryta mot bankernas egna riktlinjer. Alla storbanker har där fått upprepade varningar för att de bryter mot sina riktlinjer.
I den senaste fallstudien avslöjades till exempel investeringar i skandalföretaget Shell, som anklagas för att inte städat upp efter sitt enorma oljespill i Nigeria, samt DowDuPont, Goldcorp, Renault och Vedanta som vägrat ta ansvar för kemikalieutsläpp och människorättskränkningar. Swedbank hade störst investeringar i företagen men var också den bank som kunde uppvisa det mest seriösa påverkansarbetet gentemot bolagen.
Påtryckningar ger resultat
Efter avslöjanden och årliga rankingar från Fair Finance Guide har hållbarhetsarbetet förbättrats hos bankerna. Till exempel har projekt och företag som varit i blåsväder såsom Dakota Pipeline och Shell svartlistats av några av bankerna.
I rankingen ingår också de två mindre och grönt profilerade bankerna JAK Medlemsbank och Ekobanken. Eftersom de ägnar sig åt utlåning till småskaliga och hållbara verksamheter har de kunnat skriva under i stort sett alla riktlinjer. Därför får de återigen toppbetyg i rankingen. Här kan du lätt maila din bank och säga åt dem att skärpa till sig. Foto: Fair Finance Guide (rankingen gäller bankernas principer och inte praktiken)
SMB kämpar för en hållbar värld. Sedan starten 2010 har våra utgifter helt täckts av oss skribenter. Nu vill vi utveckla hemsidan och vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.
Swisha en slant till 123 270 12 33 för att stötta vårt arbete.
På beställning av Naturvårdsverket har nu den hittills största studien över den svenska konsumtionens miljöpåverkan redovisat sina resultat. SMB sammanfattar det viktigaste.
Forskningsprojektets namn är Policy Relevant Indicators for Consumption and Environment (PRINCE) och leds av Statistiska Centralbyrån. Projektet har utvecklat nya matematiska metoder för att räkna ut vår konsumtions miljöpåverkan och inkluderar även miljöindikatorer som inte studerats så ingående tidigare. Här följer några viktiga resultat:
65 procent av växthusgaserna till följd av vår konsumtion sker i andra länder.
Cirka 90 procent av användningen och utsläppen från farliga kemikalier sker utanför Sverige,
och 80 procent av andra farliga ämnen (såsom tungmetaller) sker utomlands.
Över 80 procent av antibiotikabehandlingen inom matproduktion sker i andra länder.
Utsläppen av den försurande och hälsoskadliga svaveldioxiden sker till cirka 90 procent utomlands.
Utsläpp av växthusgaser, kväveoxider, svaveldioxider och partiklar från vår konsumtion har minskat en aning mellan 2008-2014.
Samtidigt som utsläppen minskat något har det ekonomiska värdet (förädlingsvärdet) ökat från konsumtionen. Detta tyder på att tillväxten kan ha frikopplats en aning från utsläppen (flygens så kallade höghöjdseffekt på växthuseffekten är dock inte medräknade). Minskningen är långt ifrån tillräcklig för de miljömål och klimatmål Sverige anslutit sig till.
Bara 40 procent av åkermarken för att producera vår mat finns i Sverige.
Arealer som tagits i bruk på grund av svensk konsumtion har minskat en aning, medan materialflödena till Sverige har ökat.
De konsumerade livsmedel som bidrar mest till utsläppen av koldioxid är palmolja från Sydostasien (34%) och nötkött från Latinamerika (21%)
Vattenanvändningen för att framställa produkter svenskar konsumerar är över tre gånger större än för produkterna från Sverige.
De största utsläppen av klimatgaser från svensk konsumtion sker i Ryssland, därefter Kina och sedan Tyskland.
För svaveldioxider och partiklar sker de allra största utsläppen i Kina.
Många beräkningar av miljöpåverkan utanför EU baseras på uppskattningar, så viss osäkerhet kring resultaten finns. Sveriges import av insatsvaror till vår produktion är inte medräknat.
SMB kämpar för en hållbar värld. Sedan starten 2010 har våra utgifter helt täckts av oss skribenter. Nu vill vi utveckla hemsidan och vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.
Swisha en slant till 123 270 12 33 för att stötta vårt arbete.
I den nya antologin Omställningsrörelsen: globala utmaningar, lokala lösningar vill nätverket Omställningsnätverket visa på bredden och mångfalden inom miljörörelsen. Vår kulturredaktör har läst boken, och ser en samling inspirerande berättelser som ibland är svåra att få grepp om.
Omställning som koncept har länge funnits inom miljörörelsen. Själva ordet omställning kanske inte användes i de alternativa gröna rörelserna under 1960- och 70-talet, men idéerna uttrycktes bara på ett annat sätt. En vilja att omskapa samhället, att kritisera det rådande samhällssystemet, att använda systemteorier för att förstå brister i hur vår omvärld just nu fungerar – allt detta är koncept som omfamnas inom omställningsrörlesen.
I den nya boken Omställningsrörelsen, utgiven av organisationen Omställningsnätverket och finansierat av hundratals privatpersoner via crowdfunding, försöker författarna visa på bredden inom omställningsrörelsen I stort. Boken samlar artiklar och reportage skrivna av journalisterna Paula Rooth, Abigail Sykes och Sara Karnehed mellan 2014 och 2017, tidigare publicerade i Landets Fria Tidning. Artikelantologin innehåller även ett antal krönikor av skribenter och ledande personer inom Omställningsnätverket.
Bilden som träder fram är att omställningsrörelsen är och kan vara allt som går emot den rådande bilden av konsumtion, slit och släng som styrande krafter i vårt samhälle. Omställning är helgkurser i att laga sin egen elektronik. Omställning är lära sig att överleva sig 24 timmar på egen hand i skogen. Omställning är till och med att skapa kulturverksamhet för att skapa liv i en liten bruksort. Omställning är viljan att skapa ett nytt samhälle.
Men främst är ändå omställningsrörelsen en rörelse för odlare. Småskaliga odlare, ekologiska odlare och hobbyodlare. Det är för odlare som är nyanlända till Sverige från Syrien, eller som behöver skapa arbetstillfällen i landsbygdskommuner i Norrland. Det är odlare som driver upp fröer för att rädda den svenska biologiska mångfalden från patenterade och sterila frösorter. Det är egentligen Gröna vågen 2.0, med ett uns eller två av hållbar företagsverksamhet och coachningsutbildningar i hållbart ledarskap.
Denna otroliga bredd i omställningsrörelsen som boken visar upp, är också dess största svaghet. I sin ambition att visa upp de främsta och mest inspirerande exemplen inom omställningsrörelsen, skulle den gynnats av en tydligare indelning. Tematiskt eller kronologiskt, det hade spelat mindre roll. Det enda som saknades var ett sätt att hålla samman de olika delarna av bokens artikelmaterial, och försöka sätta in de olika reportagen inom sitt ämnesområde eller i sin tid.
Trots denna kritik vill jag verkligen rekommendera denna antologi för både den nyfikna amatören, som aldrig hört talas om vad omställning ens är, och till den erfarne återbruksbonden, som ibland kanske behöver lite inspiration för att orka kämpa vidare på gården. Läs den, förundras, och inse hur lätt det är att återanvända och prova själv.
Den kinesiska regeringen förklarade i måndags att den återigen ska legalisera bruk av de två kontroversiella djurdelarna i traditionell medicin. ”En dödsdom”, säger företrädare för djurskyddsorganisationer.
Handel med noshörningshorn och tigerben har varit förbjudet i Kina sedan 1993 och beslutet är ett stort bakslag för de senaste decenniernas arbete med att skydda de två arterna från utrotning.
Regeringsrepresentanterna underströk att endast certifierade sjukhus och läkare skulle få använda djurdelarna och att de endast skulle komma från noshörningar och tigrar ”uppfödda på särskilda farmar” (ja, ni läste rätt, de föder alltså upp dem på farmar – precis som många andra djur som används i den ”traditionella medicinen”). I praktiken kommer det dock vara omöjligt att skilja på benbitar från en noshörning eller tiger som fötts upp på farm eller som fångats i det vilda, enligt WWF. Beskedet beskrivs därför som en stor framgång för den illegala djurhandeln och ett enormt bakslag för de djurskyddsorganisationer som kämpat i åratal för att rädda arterna från att utrotas.
Djurhandelsindustrin beräknas omsätta hundratals miljoner dollar, inräknat den legala och illegala verksamheten. Mest sannolikt rör det sig dock om en stor gråzon kring vad som är legalt och inte. Tigerben och noshörningshorn är populära ingredienser i traditionell medicin i framförallt Asien. I Vietnam är priset på noshörningshorn i samma nivå som priset på guld, då det ryktas att det kan bota cancer.
Tigrar och noshörningar är bara några av alla arter som hotas av utrotning på grund av traditionell medicin och den brutala tjuvjakt som följer den maffialiknande handeln. Planetens tigerpopulation befaras idag vara under 4000 individer, jämfört med 100 000 under början av 1900-talet. Av noshörningar finns knappt 30 000 kvar jämfört med den beräknade populationen på 500 000 för drygt hundra år sedan. Arterna av noshörning blir även de allt färre.
Bägge myterna om att de aktuella djurdelarna skulle fungera som mediciner är förstås avslöjade som totala fantasier av vetenskapen: Noshörningshorn består av keratin, samma material som vi har i våra naglar, och det finns inga medicinska bevis för att den har någon positiv effekt på människors hälsa. På samma sätt avfärdas myterna om tigrars kroppsdelar. Affärsmodellen bakom denna ”traditionella medicin” är alltså att lura på människor substanser som inte kommer hjälpa dem, för dyra pengar.
Ett tragiskt och, framförallt, så fruktansvärt onödigt öde för dessa magnifika arter.
SMB bevakar frågan om biologisk mångfald. Sedan starten 2010 har våra utgifter helt täckts av oss skribenter. Nu vill vi utveckla hemsidan och vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.
Swisha en slant till 123 270 12 33 för att stötta vårt arbete.
Cirka 250 organisationer, däribland flera av världens största förpackningsproducenter och återförsäljare, har signerat en överenskommelse om att få bort plastavfall och plastrelaterade föroreningar.
Bland undertecknarna finns stora företag som exempelvis H&M, L’Oréal, PepsiCo, Coca-Cola och Unilever. Företagen i överenskommelsen producerar tillsammans 20 procent av världens plastförpackningar. Organisationerna ska arbeta för att nå följande mål.
Ta bort problematiska och onödvändiga plastförpackningar.
Minska behovet av engångsplast.
Alla plastförpackningar ska vara återanvändningsbara, återvinningsbara eller nedbrytbara.
Användningen av plast ska vara frikopplad från konsumtion av ändliga resurser
Alla plastförpackningar ska vara fria från skadliga kemikalier.
Företagen i överenskommelsen måste redovisa en gång per år hur det går med arbetat att nå dessa mål.
Överenskommelsen är en del av ”The New Plastics Economy Global Commitment” som leds av Ellen MacArthur Foundation i samarbete med FN. Som en del av initiativet har fem riskkapitalfonder har lovat att satsa 200 miljoner dollar på att skapa en cirkulär plastekonomi. Överenskommelsen stöds av WWF.
Pepsi och Coca-cola har dock tidigare fått kritik för att motarbeta ett EU-förslag om att företag ska tvingas införa korkar som inte går att skruva bort. Förhoppningsvis innebär detta att dessa företag nu kommer ta kampen mot plastföroreningar på allvar.
SMB jobbar för en plastfri natur. Sedan starten 2010 har våra utgifter helt täckts av oss skribenter. Nu vill vi utveckla hemsidan och vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.
Swisha en slant till 123 270 12 33 för att stötta vårt arbete.
Spanien kommer stänga ner de flesta av sina kolgruvor innan årskiftet.
Det står klart efter en överenskommelse mellan den nya vänsterregeringen och fackföreningar, skriver The Guardian. Överenskommelsen innebär att det kommer att satsas 250 miljoner euro i de regioner där kolgruvorna finns, att arbetare över 48 år erbjuds pensionering och att övriga arbetare erbjuds utbildning för att kunna arbeta i gröna industrier.
Totalt handlar det om 10 gruvhål som kommer att läggas ner, vilket berör över tusen arbetare. Avtalet omfattar de cirka 600 arbetarna som har privata arbetsgivare. Förhandlingar om ett liknande avtal ska nu inledas med de övriga arbetarna, som är anställda av statliga bolag.
SMB kämpar mot kolet. Sedan starten 2010 har våra utgifter helt täckts av oss skribenter. Nu vill vi utveckla hemsidan och vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.
Swisha en slant till 123 270 12 33 för att stötta vårt arbete.
Handel är en viktig orsak till den snabba utvecklingen av vind- och solenergi. Slopade tullar på miljövänliga varor skulle leda till ökad användning av dessa, enligt en gemensam rapport från Världshandelsorganisationen (WTO) och FN som släpptes tidigare i oktober. Rapporten menar att internationell handel bidrar till specialisering, konkurrens, storskalighet och innovation vilket i sin tur påskyndar utvecklingen av miljövänliga tekniker. Tillgång till större marknader ger företag större vinstmöjligheter för deras innovationer och därmed starkare incitament att satsa på forskning och utveckling. Utan tillgång till världsmarknaden skulle företag och konsumenter ha ett mindre och dyrare utbud när de ska köpa miljövänlig teknik. Global konkurrens, tillsammans med politiska beslut, har lett till en snabb minskning av kostnaden för solpaneler och annan förnybar energi, enligt rapporten. Uppkomsten av en global industri för elbilsbatterier har bidragit starkt till ökad konkurrens och storskalighet, vilket har lett till högre produktion och lägre priser. Ett stort hinder idag är dock nuvarande tullar på upp till 40 procent på elbilsbatterier, att ta bort dessa tullar skulle öka produktionen och minska kostnaderna för batteritillverkningen. De utvecklingsländer med störst koldioxidutsläpp skulle, enligt rapporten, kunna importera 63 procent mer energieffektiv belysning, 23 procent mer vindkraftsmaterial och 14 procent med solenergimaterial om handelshinder på dessa varor togs bort. Rapporten föreslår att handelshinder på miljövaror tas bort. Samtidigt behöver också utsläppen från transporterna minska genom bland annat renare bränslen.
SMB bevakar miljöteknik. Sedan starten 2010 har våra utgifter helt täckts av oss skribenter. Nu vill vi utveckla hemsidan och vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.
Swisha en slant till 123 270 12 33 för att stötta vårt arbete.
Det finns en risk att havens plastproblem blir värre. Samtidigt behövs plast för klimateffektiv teknik. En rapport som släpptes tidigare i oktober går igenom problemen med plast och några lösningar. Vi har mycket plast runt omkring oss. Alltifrån tandborstar, påsar, mobiltelefoner, datorer och möbler består helt eller delvis av plast. Produktionen av plast har mer än tiodubblats sedan år 1970 och nästan fördubblats sedan år 2000, enligt en rapport från Internationella Energirådet (IEA). Problemen Plast skapar flera miljöproblem. Råmaterialet i plast är fossil olja, det gör att förbränning av plast till utsläpp av koldioxid. Däremot släpps det inte ut koldioxid från själva tillverkningen av plast eftersom kolet då binds i själva plastprodukten. Det mest uppmärksammade problemet är dock läckaget av plast till havet. Plast kan hamna i havet på flera sätt. Två sätt som tas upp i rapporten är att mikroplast i kosmetika och hygienprodukter hamnar i avloppssystemet samt att syntetiska mikrofiber i kläder lossnar under tvätt i maskin. Mer än häften av plasten i havet bedöms komma från fem länder (Kina, Indonesien, Filippinerna, Vietnam och Thailand). Tre fjärdedelar av plasten som hamnar i havet har aldrig samlats in som avfall, den återstående fjärdedelen kommer från dåligt hanterade avfallssystem. När större plastbitar hamnar i havet bryts de ner av den ultravioletta strålningen från solen och bryts ner till mikroplast. Havslevande djur misstar sedan mikroplasten för plankton och äter den. Särskilt stort är problemet i Stilla Havet där det bildats två gigantiska så kallade ”plastöar”, även om ”plastö” är lite missvisande eftersom en stor del av plasten är mikroplast och osynligt för blotta ögat. Det finns olika bedömningar om storleken på dessa plastsamlingar, enligt den största uppskattningen handlar det om en yta som är tre gånger så stor som hela Frankrike. Men eftersom plastsamlingen inte är sammanhängande och rör sig med strömmarna är det svårt att fastställa en exakt storlek. Skrämmande stort är det i vilket fall som helst. Problemen riskerar dessutom att bli värre. Om inget görs riskerar mängden plast i haven att mer än fördubblats till 2030. Mängden mikroplast riskerar dessutom att bli 30 gånger större än idag i och med att större plastbitar i havet, som flaskor och fiskredskap, kommer att fortsätta brytas ner. Åtgärderna Med tanke på det allvarliga läget kunde rapporten gärna ha varit lite mer konkret när det gäller lösningar. Men några åtgärder tas iallafall upp.
Att plastinsamling införs i länder som har dåliga insamlingssystem, eller inga alls, är viktigt för att minska mängden plast som hamnar i havet. I vissa delar av världen har det skett framsteg när det gäller återvinning av plast. I Europa skedde ett skifte 2016 då mer plast återvanns än deponerades (slängdes på soptipp). I Japan och Sydkorea är andelen deponerad plast lägre än 10 procent.
Att designa produkter så att de är lätta att plocka isär och därmed återvinna olika delar, det skulle exempelvis kunna bli enklare att ta isär och återvinna olika delar av en dator. Att göra producenter ansvariga för att samla in avfall och minska användningen av engångsplast är en annan åtgärd som tas upp i rapporten.
Även om exempelvis engångsplast kommer fasas ut så kommer världen att behöva använda plast framöver, inte minst i klimatomställningen enligt rapporten. För att få fordon mer energieffektiva, inte minst elbilar, är det avgörande att fordonen blir lättare, vilket plast kan bidra till. Lättviktsplast kan även göra bladen på vindkraftverk längre och därmed öka mängden förnybar el. Plast är också effektivt för att värmeisolering och på det viset spara energi och utgör idag den största delen av värmeisolerande material idag. Den stora utmaningen ligger därför, enligt IEA i att använda plast på ett miljövänligare sätt.
SMB bevakar miljöforskning. Sedan starten 2010 har våra utgifter helt täckts av oss skribenter. Nu vill vi utveckla hemsidan och vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.
Swisha en slant till 123 270 12 33 för att stötta vårt arbete.
En ny studie från WWF visar att människan har utrotat 60 procent av planetens vilda djur sedan 1970. Habitatförstöring, jordbruksindustrier och dammbyggen är de stora orsakerna.
Enligt rapporten, som The Guardian rapporterar om, är den största orsaken till förlusten förstörelsen av arters naturliga habitat, vilket till stor del görs för att bereda mark för åkrar och köttboskap. Tre fjärdedelar av planetens yta är nu märkbart påverkad av människan.
“Vi går i sömnen över en klippa” sa Mike Barrett vid WWF. “Om den mänskliga populationen minskat med 60 procent skulle det motsvara att tömma Nordamerika, Sydamerika, Afrika, Europa, Kina och Oceanien. Det motsvarar vad vi har gjort.”
”Det här äventyrar mänsklighetens framtid. Naturen är inte ’trevlig att ha’ – det är vårt livsuppehållande system”, sa Mike Barrett.
Regionen med störst förluster är Syd- och Centralamerika, där 89 procent av ryggradsdjuren försvunnit sedan 1970.
De habitat som tagit störst skada enligt undersökningen är sjöar och floder som förlorat 83 procent av populationerna. Anledningen är de vattenkrävande jordbruksindustrierna och det stora antalet dammar, vilka får stora konsekvenser för sjöars ekosystem eftersom de exempelvis påverkar säsongsflöden och förhindrar fisk från att vandra.
Det har sedan några år pratats om att det pågår en sjätte massutrotning av biologisk mångfald. Den femte massutrotningen orsakade dinosauriernas försvinnande. Den stora anledningen beskrivs vara den mänskliga aktiviteten, och siffrorna är alltså helt i linje med den beskrivningen. Naturen och den biologiska mångfalden utgör vårt ekosystem – inte bara vår mark utan också vår luft och våra hav. Att ta bort kugghjul, stora som små, får kedjeeffekter i alla system. Så även vårt.
Populationerna försvinner på grund av vår konsumtion, och enligt forskare kan det ta 5–7 miljoner år för ekosystemen att återhämta sig om vi skulle upphöra med förstöringarna idag.
SMB kämpar för en hållbar värld. Sedan starten 2010 har våra utgifter helt täckts av oss skribenter. Nu vill vi utveckla hemsidan och vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.
Swisha en slant till 123 270 12 33 för att stötta vårt arbete.
Konsumtionen av kläder och tyg ökar i Sverige, och det finns ett mörkertal gällande e-handeln. Det visar en ny undersökning av Naturvårdsverket. Enligt Naturvårdsverket har nettoinflödet (import minus export) av ny textil per person till Sverige ökat med ungefär 30 procent sedan år 2000. Förra året köpte varje svensk 14 kilo kläder och textil från fysiska butiker. Motsvarande siffra för år 2000 var knappt 11 kilo. Det motsvarar en ökning på ungefär 3 kilo per person mellan 2000 och 2017.
I denna siffra ingår inte hushållens egnaimport via e-handel,som också bedöms ha ökat mycket de senaste åren. Eftersom privatimporten via e-handeln inte räknas in antas att den svenska textilkonsumtionen ligger över 14 kilo per person år 2017.
Det är nyproducerade hemtextilier, såsom gardiner och sängkläder, som står för den största ökningen per person och har dubblerats sedan år 2000.
Mer och mer nyproducerade textilier, men inte begagnat
Även om nettoflödet av begagnade textiler också ökat sett till volym för att befolkningen ökat, så ligger snittet per person på samma nivåer som för åtta år sedan.
År 2016 slängde genomsnittsvensken 8 kilo kläder och textil varje år. Det stora problemet med detta är, enligt Naturvårdsverket, att det mesta slängs som ”brännbart” i hushållssoporna. Uppemot hälften av de textilier vi slänger är hela och skulle istället kunna återanvändas eller återvinnas.
För detta ändamål har Naturvårdsverket delat ut 3 miljoner kronor till projektet Re:textile, som syftar till att utforska cirkulära flöden inom textilbranschen. Inom ramarna för projektet lanserades bland annat den återbrukade klädkollektionen Re:Design tillsammans med Lindex förra året.
SMB kämpar för bättre konsumtion. Sedan starten 2010 har våra utgifter helt täckts av oss skribenter. Nu vill vi utveckla hemsidan och vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.
Swisha en slant till 123 270 12 33 för att stötta vårt arbete.
KRÖNIKA DEL 2 av 1. Hur kan ekonomin designas så att den ökar välbefinnandet inom planetens gränser, oavsett om ekonomin växer eller krymper? I förra delen av denna krönika (här) beskrev jag de enorma svårigheterna med att förena evig ekonomisk tillväxt med ett hållbart samhälle. I denna del ges några förslag på hur en ekonomi istället kan utformas utan tillväxtkrav. När ekonomin inte längre är underordnat tillväxtkravet öppnar sig fantastiska möjligheter för ett mer jämlikt, välmående och stabilt samhälle.
Ekonomen Kate Raworth menar att ekonomins uppgift borde vara att öka välbefinnandet utan att spränga de ekologiska gränserna, detta oavsett om ekonomin växer eller krymper. Det är denna princip jag utgår från i denna text.
Grundtanken med en grön ekonomi är att all ekonomisk verksamhet – produktion, transport och konsumtion – ska bära sina miljökostnader. Alltså de kostnader som vi, människor i andra länder och framtida generationer får betala både ekonomiskt, socialt och rent fysiskt på grund av ekonomins bieffekterna (till exempel övergödning, giftutsläpp eller klimatkatastrofer). Som förra delen i denna krönika argumenterade för, finns det en väldigt stor risk att om alla dessa kostnader skulle inkluderas i ekonomin helt och fullt skulle produktiviteten minska och den ekonomiska tillväxten avta eller bytas mot ekonomisk nedgång, arbetslöshet och kris.
Hur ska vi då göra för att undvika ”tillväxtens dilemma”? Skulle vi kunna se till att konsumtion, skatter, penningsystemet, finanssystemet och välfärden fungerar, levererar och uppfyller våra grundläggande behov, samt ökar välbefinnandet, men med ett minimalt avtryck på klimatet och våra ekosystem?Jag tror det är fullt möjligt om vi vill.
Att göra sig av med tillväxtberoendet är att frisläppa den mänskliga potentialen från sin ekonomiska tvångströja. Helt plötsligt kan vi fokusera på det vi verkligen vill ha. Såsom bra folkhälsa, meningsfull sysselsättning, avskaffad fattigdom, jämlikhet, matsäkerhet, trygghet och jämställdhet.
Ett problem med hållbarhetsbegreppet har varit att hållbarhet ofta missförståtts som en balans mellan tre komponenter – den ekologiska, den sociala och den ekonomiska. Ordet balans implicerar dock att alla sfärerna måste stå tillbaka, vilket inte fungerar med ekologin som har absoluta krav – vi kan inte rädda klimatet lite grann.
De olika sfärerna är i själva verket helt olika saker med olika funktioner. Det ekonomiska är inget självändamål utan verktyget, det sociala är själva målet med samhället och det ekologiska är fundamentet för allt välstånd. Utan fungerande ekosystem har vi ingenting. Med en bra ekonomisk design läggs allt arbete på att skapa social och ekologisk hållbarhet, medan ekonomin står stabil.
Samhället som blir konsekvensen av dessa reformer är svårt att förutse. Förmodligen kan ett samhälle som inte längre är beroende av tillväxt fokusera mer på vårt välmående och på varandra, vi kommer utföra fler personliga tjänster och dela på saker istället för att samla på oss prylar, vi kommer vara sparsamma med energi och ändliga resurser men ha desto mer fritid, fler mötesplatser och mer jämlikhet.
Ett sådant samhälle behöver inte alls vara planerat eller centralstyrt, det kan snarare stimulera lokala marknader, privata och gräsrotsinitierade innovationer. Däremot utmanar det troligen mångas nuvarande livsstil, frekventa resande, konsumtion genom ägande, syn på arbete och fritid, syn på stad och landsbygd och syn på sparande som ett sätt att berika sig. Så väl företagsägare, frihandelsförespråkare och fackföreningar måste nog tänka om. Ökande vinster måste bytas mot kvalitetsförbättringar, konkurrensfördelar i världshandeln genom miljöförstöring måste bort, medan fackens krav på ständiga lönehöjningar behöver bytas till krav på kortare arbetstid.
De lösningar som jag föreslår är:
Ge naturresursutvinnare uppdraget att vårda naturen med hjälp av landsskatt och grön skatteväxling
Pressa ner konsumtionens klimatpåverkan genom att sätta ett koldioxidtak och fördela säljbara personliga utsläppsrätter
Gör samhällstjänster utan marginalkostnader kostnadsfria för att kompensera för att materiella produkter blir dyrare
Gör penningsystemet stabilt och oberoende av tillväxt genom att ge centralbanken ansvaret för penningskapandet
Gör företagandet oberoende av tillväxt genom att gynna omställning till andra företagsformer än börsnoterade aktiebolag – såsom arbetarägda företag.
Gör finanssystemet oberoende av tillväxt genom att rikta in det på utlåning till reella investeringar och inte spekulation. Håll nere inflationen, öka den ekonomiska tryggheten och sänk levnadskostnaderna så att behovet av avkastning på sparande minskar.
Gör välfärden oberoende av tillväxt genom att låta kommunen ge ut poäng som kan användas som pengar för köp av lokala varor och tjänster. Detta skulle ge många ekonomiska och sociala nyttor lokalt och minska kommunens behov av skatteintäkter.
Bild : Hannes Anagrius
Landsskatt med grön skatteväxling
Idag utarmas landsbygden för att jobben försvinner, samtidigt som i stort sett alla våra naturresurser hämtas från landsbygden. Incitamenten för både jordbruk, skogsbruk, fisket och gruvbolagen är att automatisera så mycket det går och därmed göra sig av med den dyra arbetskraften. Pressen på storskalighet och ekonomisk effektivitet leder i jordbruket till sårbara monokulturer med konstgödsel, miljögifter och plågade djur, i skogsindustrin till kalhyggen och artfattiga trädplantager, inom fisket till trålning och överfiske, i gruvindustrin till ett finkammande av värdefull natur och kulturlandskap för att hitta metaller som redan finns i restmaterial från våra produkter.
Bolag som brukar naturen (eller enskilda brukare) kunde istället beläggas med en kontinuerlig landsskatt utifrån det ekologiska tillståndet och den biologiska mångfalden i området (det finns en omfattande forskning om kvantifiering och värdering av ekosystemtjänster) och samtidigt slippa all skatt för anställda (kanske till och med få delar av lönerna betalade av staten). Detta skulle få bolagen att bruka varsamt och långsiktigt för att minska sin skattebörda och samtidigt kunna anställa fler som både kan göra maskinernas jobb eller vårda naturen. Det skulle gynna de småskaliga jordbruket, fisket och skogsbruket.
Ifall jordbrukare, skogsbrukare eller fiskare lyckas förbättra det ekologiska tillståndet genom att till exempel öka fiskebeståndet, införa blandskog, samplantering av grödor som gynnar biologisk mångfald, plöjningsfritt jordbruk eller kolbindning i jorden (kolla in bokashi och biokol!) så kan bolagen (naturbrukarna) få betalt istället för att skatta. Med en tillräckligt hög landsskatt kan dock bolagens ökande avkastning mycket väl avta. Därför behövs också andra systemförändringar.
Importerade varor måste behandlas likadant som inhemska. För naturresurser som hämtas i andra länder med få miljökrav och dåliga arbetsförhållanden bör vi i Sverige göra beskattningen åt de andra länderna. Skövling och giftutsläpp beläggs med extratullar som sedan kan återsändas som bidrag för omställning till en hållbarare produktion och för förbättrade arbetsförhållanden. Globalt skulle också en internationell överenskommelse behövas om en global minimilön, globala yttersta skyddsnät och ett förbud mot skatteparadis. Men innan detta är på plats är det bara politisk vilja som hindrar Sverige från att gå före (och en del handelsavtal och EU-regler som behöver omförhandlas).
Sätt ett koldioxidtak för konsumtionen
Då svenskars ohållbara ekologiska fotavtryck (bland de största i världen) framförallt beror på vår konsumtion av importerade varor behöver en verkligt hållbar politik styra om och reglera vår import och vår konsumtion. Det är givetvis vår efterfrågan på billiga importvaror utan hållbarhetskrav som stimulerar fram den miljöförstöring och lönedumpning vi ser i världen.
En metod som har börjat föras fram för att komma till rätta med våra konsumtionsutsläpp av växthusgaser är ett slags utsläppsrätt-system, fast inte för företag utan för privatpersoner. Idén är att som i utsläppshandelssystemet i EU sätta ett tak och sedan ge varje människa en andel av den totala kolbudgeten. Andelen bör vara precis lika stor för alla och sedan kan utsläppssnåla individer sälja sitt överskott till de som vill släppa ut mer. Taket kan sedan sänkas varje år (eller månad) så att de totala utsläppen minskar snabbt nog.
David Jonstad tar upp flera förslag på ett sådant system i sin bok ”Vår beskärda del” och visar hur administrations- och implementeringskostnaderna inte behöver vara särskilt höga. Livscykelanalyser av produkter görs redan och själva utsläppsrätterna kan ligga på ett digitalt konto och dras i samma stund som du betalar med ditt bankkort.
Fördelarna med systemet är:
Det är förutsägbart. Till skillnad från fallet med skatter är de totala utsläppen för varje år redan kända från början. Systemet ger också ett långsiktigt och förutsägbart tryck för en omställning av hela samhället så att det blir tydligt var investeringar bör riktas. En grön investeringsbank bör också införas för att finansiera teknikomställningar.
Det kan accepteras av de flesta människor då det är lätt att förstå och alla får en lika stor andel. David Jonstad drar paralleller till ransoneringssystemen under andra världskriget som de allra flesta accepterade som rimliga därför att politikerna gjorde det fullständigt jämlikt och beskrev läget som en kris där alla måste hjälpas åt, vilket väckte folks känsla för ansvar och solidaritet.
Till skillnad från konsumtionsskatter och bensinskatter slår systemet inte lika hårt mot låginkomsttagare eller personer på landsbygden. Kostnaden för individen uppstår när hen använder mer än sin andel. De som av till exempel transportavstånd behöver lite fler utsläppsrätter kan också få det tills samhället ordnat bra alternativ. Återigen, acceptansen ökar när systemet upplevs som rättvist.
Det är ett system som kan tilltala både marknadsliberala och vänsterideologer. Liberala kan lockas av att marknadssystemet behåller drivkrafter i samhället (det lönar sig fortfarande att jobba för en högre inkomst), effektivitet lönar sig både för individer och för företag samt att systemet är flexibelt. Vänstern kan lockas av att systemet omfördelar pengar från de rikaste som måste betala för sin överkonsumtion till de som lever utsläppssnålt.
Om vi bara beskattar industrin och transporterna i Sverige finns en stor risk att de förlorar i konkurrenskraft och att svenskarna istället ökar sin import. Med en grön investeringsbank tillsammans med personliga utsläppsrätter kan Sveriges industrier och tekniker gynnas av att ställa om till effektiva cirkulära modeller då svenskarna (och befolkningar i andra länder som inför ett liknande system) väljer de billiga produkterna med mindre utsläpp. Att införa pant på alla produkter för att återsälja eller återvinna gamla produkter blir plötsligt i både företagens och kommunernas intressen. En cirkulär ekonomi kommer skapas per automatik.
Ett minskat beroende av fossila bränslen och import av ändliga resurser skapar ett samhälle som är mindre sårbart för kriser och förändringar (till exempel i oljepriser).
Problemet med att bara införa personliga utsläppsrätter är att ska taket minska tillräcklig snabbt för att hindra klimatkrisen finns en stor risk att den totala produktionen minskar som följd. Om inget annat görs kommer detta leda till arbetslöshet, minskade skatteintäkter och kris (kom ihåg att ekonomin förväntas vara fyra gånger så stor på 2050-talet). Därför krävs även andra systemförändringar.
Gör fler samhällstjänster kostnadsfria
Ett införande av personliga utsläppsrätter eller ett annat slags tak på utsläpp skulle med tiden antagligen göra de flesta materiella varor dyrare (se vidden av den teknikomställning som behövs för att undvika detta i förra delen av krönikan). Därför borde staten dels gå ut med informationskampanjer för hur hushåll kan leva utsläppssnålt och utbilda alla i konsumtionens klimatpåverkan. Dels kan individer kompenseras för dyrare produkter genom att staten subventionerar det mest basala som mat och husrum och göra fler saker i samhället kostnadsfria och skattefinansierade.
Till exempel kan vi fundera över om tjänster som inte kostar mer när fler använder dem (låga marginalkostnader), lika väl kan skötas av staten och göras kostnadsfria – exempelvis kollektivtrafik, elnät, tågtrafik, telekom, internet. Ett kostnadsfritt elnät skulle även göra att hela elkostnaden var kopplad till den rörliga delen och var persons personliga utsläppsrätter – vilket skulle göra många väldigt måna om att spara el.
Digitala produkter har knappt några marginalkostnader. Kate Raworth pekar i sin bok på hur en global digital allmänning av gratis open source digitala produkter skapade av alla (program, text, videos, musik, bilder, recept, ritningar med mera) kan ge hela världen tillgång till all möjlig kunskap, inspiration, glädje och verktyg. Detta har redan påbörjats, men skulle kunna stöttas av både stat och företag som gynnas av innovationerna, samt skyddas juridiskt från privata patent.
Gör penningsystemet oberoende av tillväxt
Av de som över huvud taget funderat på hur nya pengar skapas tror de flesta att centralbanken (Riksbanken i Sverige) skapar nya pengar och sedan lånar ut dessa till privata banker. Detta stämmer dock bara vad gäller sedlar och mynt, som utgör knappt 2 procent av alla pengar i Sverige idag. I själva verket är det privata banker som skapar alla nya digitala pengar när någon tar ett lån. Detta säger Riksbanken själva. När lånen betalas tillbaka försvinner pengarna igen och kvar finns bara räntan.
Eftersom alla nya pengar skapas genom lån, vilka förutom att återbetalas kräver ränta, fattas det alltid pengar till att betala alla skulder. Den enda lösningen i dagens system är att via nya lån pumpa in mer pengar i ekonomin så att de gamla skulderna kan återbetalas. På det sättet lånar vi av framtiden istället för av varandra. Alternativet är att skulderna inte betalas tillbaka och det visade sig vid finanskrisen 2008-2009 inte vara så lyckat.
Riksbankens uppgift är att hålla svenska kronans värde (inflationen) stabil och att se till att det finns tillräckligt med betalningsmedel. De är dock nu hänvisade till att bara reglera utlåningen (genom till exempel reporäntan). Det är inte möjligt att öka penningmängden och minska skulderna på samma gång, eftersom pengar skapas genom skuld.
Eftersom staten vill minska skulderna motverkar staten och riksbanken idag varandras uppgifter. När staten inför amorteringskrav minskar penningmängden eftersom pengar som betalas tillbaka till banken automatiskt försvinner. När Riksbanken sänker räntorna för att få ut mer pengar i omlopp ökar skuldsättningen.
Positive Money, en reformrörelse skapad i Storbritannien efter finanskrisen, förordar en lösning där istället centralbanken ger ut alla pengar och där bankerna endast lånar ut vad de först har lånat in. Betalkonton blir då bara säkra digitala förvaringsrum för pengar. Via bundna investeringskonton kan banken istället ge ut lån till företag eller bostadsköpare, och locka dit sparares pengar genom att dela räntan (och risken) med spararen.
På så sätt skapar inte bankerna längre pengar utan förmedlar bara pengar från insättare som kan avvara dem till de som behöver låna (såsom många tror att banker fungerar). För att hålla inflationen stabil behöver penningmängden ökas eller minskas i samma takt som BNP ökar eller minskar – plus den önskade inflationen.
Då inflationen mäts varje månad av SCB kan Riksbanken bedöma hur mycket nya pengar som skall ges ut, utan några politiska beslut. De nya pengarna kan ges ut via statsbudgeten eller direkt till medborgarna. Om ekonomin krymper kan Riksbanken istället höja reservkraven för bankernas utlåning (från investeringskontona), vilket kommer minska deras utlåning.
Riksbankens projekt E-kronan som nu utreds, att möjliggöra konton hos Riksbanken för alla, innebär ett första mycket viktigt steg i rätt riktning. Reformen skulle kunna göras över en natt så att allas betalkonton görs om till e-kronakonton, så att allas digitala pengar finns hos Riksbanken. Därefter kan tillgångsbubblor krympas ihop under en lång period, till exempel 30 år.
Fördelar:
Systemet gör att ekonomininte måste växa hela tiden för att lånen ska betalas av. Vi lånar av varandra istället för av framtiden.
Penningvärdet hålls stabilt både om ekonomin växer eller om den krymper. Alltså är penningvärdet och inflationen oberoende av tillväxt.
De bubblor (finansiella övervärden) som byggts upp på tillgångar som bostäder och aktier krymper ihop vilket medför en mycket stor ekonomisk utjämning. Alltså, vinst på ägande, det vill säga kapitalinkomster, minskar kraftigt samtidigt som inkomst av arbete kvarstår.
Bubblorna krymps ihop under en lång tid (cirka 30 år) vilket gör att lånen kan betalas av i en långsam takt. Vi minskar överbelåningen i samhället vilket också minskar ojämlikheten, eftersom majoriteten idag betalar räntor till de få som äger allra mest.
Banker kan gå i konkurs utan att pengar försvinner och har inte längre privilegiet att bli räddade av staten. De blir därmed likställda med andra företag och kommer inte tjäna mer än andra företag. Vinsten av att skapa pengar tillfaller alla istället för bankerna.
Även om penningsystemet skulle reformeras lutar de flesta företag och den mesta formen av långsiktigt sparande sig på tillväxt. Ett börsnoterat aktiebolag måste växa och ge avkastning för att dess ägare ska vilja fortsätta placera sina pengar i företaget och inte sälja sina aktier. Det står även i aktiebolagslagen att ett aktiebolags yttersta syfte är att genera vinst till ägarna.
Om många företag får en sjunkande försäljning behöver de sparka anställda och om det går så dåligt att de inte kan täcka sina kostnader går de i konkurs. Utan BNP-tillväxt innebär ett företags och en investerares framgång automatiskt ett annat företags konkurs och en annan investerares förlorade besparingar. Så hur kan vi då skapa långsiktigt sparande och företagande utan krav på tillväxt?
För det första kan det konstateras att det finns mängder med företag som inte drivs i aktiebolagsform. En del är stiftelseägda (såsom Ikea), andra är enskilda firmor som ägs av privatpersoner eller familjer. Flera ägs av sina anställda såsom den framgångsrika maskintillverkaren i Falun, det gigantiska mejeriföretaget Arla (i alla fall delvis) eller det stora kooperativet Mondragon i Baskien som sysselsätter cirka 75 000 människor.
I USA sysselsätter arbetarägda företag i olika former nästan 25 miljoner människor. I Sverige ägs flera företag av sina kunder såsom Folksam, HSB eller Länsförsäkringar. Gemensamt för de flesta av dessa företag är också att besluten fattas demokratiskt – en medlem, en röst – till skillnad från i aktiebolag där en aktie är en röst. Du kan kalla det ekonomisk demokrati.
I USA finns även cirka 1,5 miljoner icke-vinstdrivande organisationer som utbetalar 9,2 % av alla löner i (offentlig sektor ej medräknad). Den offentliga sektorn är även den förstås ickevinstdrivande och är den del av ekonomin som kanske både tillfredsställer flest sociala behov samt har minst ekologiskt fotavtryck per arbetad timma.
Det viktigaste i en ekonomi som är oberoende av tillväxt är att företagen ska kunna verka utan kravet på ständig expansion. Och företag som inte är börsnoterade kan faktiskt redan göra detta (även om de idag ofta är i konkurrens med stora aktiebolag). Dessa företag kan ha en tillväxtfas när de expanderar. När de sedan är lagom stora och betalat av sina lån eller gett avkastning till investerare kan de helt enkelt satsa på annat, till exempel förbättra kvalitén på produkterna, förbättra arbetsmiljön eller sänka arbetstiden. Ett företag som inte är börsnoterat (även aktiebolag) kan skriva in i sina bolagsstadgar att syftet är något annat än ökad vinst. Se filmen om ekonomisk demokrati -> ”Kan vi göra det själva?”
Att sänka arbetstiden är förmodligen det bästa sättet att skapa ökad livskvalité i ett resurs- och energisnålt samhälle som inte kan erbjuda ständigt höjda löner. De som har stressiga hektiska liv får bättre balans och slipper bränna ut sig, medan de som är arbetslösa och inaktiva kan rycka in och fylla upp. I privat sektor verkar en fyra dagars arbetsvecka göra anställda mer effektiva. Vid experiment i offentlig sektor med sex timmars arbetsdag har personalen mått bättre, sjukfrånvaron minskat och i stort sett lika mycket arbete utförts. Offentlig sektor borde givetvis gå före med att korta arbetstiden för de slitsammaste yrkena.
Att ställa om så många företag som möjligt till andra företagsformer än börsnoterade aktiebolag är en viktig del av att skapa en hållbar ekonomi. Självklart är det en väldigt politiskt laddad fråga då stora ekonomiska intressen är involverade. Men i dagens Sverige har den ekonomiska ojämlikheten ökat snabbare än i något annat OECD-land bara på grund av att produktivitetsvinsterna går till ägarna istället för företagen eller arbetarna. 2014 ägde den rikaste femtedelen i Sverige 87 procent av tillgångarna och 1 procent ägde 23 procent (andra beräkningar som tar med pensionstillgångar visar över 40 procent). Endast 15 svenska familjer äger mer än hela Sveriges BNP. Att skydda ökande vinstutdelningar verkar alltså inte vara i majoritetens intresse. Dock måste ett ekonomiskt hållbart sparande lösas, vilket vi återkommer till.
Uppenbarligen finns det många andra drivkrafter för entreprenörer till att starta företag än att göra en stor vinst. Att kunna leva tryggt och relativt gott på att göra något man brinner för är för de flesta tillräckligt. Det finns idag många bra samhällsförbättrande idéer och personer som vill förverkliga dem, men mycket är inte lönsamt i dagens system. De flesta små företag idag har heller inte råd att ta ut mycket vinst utan hankar sig fram eller slås ut av de enorma börsbolagen med stordriftsfördelar och vida marknadskanaler.
Stordriftsfördelar kan vara bra för att tillverka avancerad teknik effektivt eller bygga till exempel järnvägar men när det gäller att till exempel driva restauranger tillför inte stordriften samhället något. Då är stordriftens enda syfte att rationalisera bort arbetare och utnyttja andra länders svaga miljölagar för att köpa upp stora kvantiteter av ohållbart framställda livsmedel. Vi får absolut billigare mat, men effektiv matproduktion går också att ordna på andra sätt, såsom smartare användning av jordbruksmark (mindre till djurfoder, palmolja och sockerrör mer till vegetabilisk föda).
Gör finanssystemet oberoende av tillväxt
Att tillgängliggöra kapital till nya företag utan att lova aktieutdelningar är en utmaning. Gröna obligationer och att samla alla våra pensionspengar i en grön investeringsbank för att ge ut förmånliga lån till hållbara verksamheter är en bra början. En grundtrygghet skulle också underlätta för entreprenörer, som att till exempel inte kunna gå i personlig konkurs tillsammans med en en låg basinkomst för alla utan anställning, att falla tillbaka på, samt låga avgifter och skatter på de första anställda.
Det måste också bli mindre attraktivt att lägga pengar på existerande tillgångar såsom aktier, fastigheter, derivat med mera. Att köpa upp egendom bara för att sälja vid annan tidpunkt är inget som tillför värde i samhället utan skapar bara instabilitet och svängningar. Att däremot investera i nystartade företag är däremot viktigt. Genom att göra det dyrare att spekulera med pengar kommer investerare istället vilja ge lån till nystartade växande företag.
Sedan avregleringarna av finanssektorn på 1990-talet har bubblor och kriser blivit fler och större för att kapital pumpat upp värdet på tillgångar istället för att stimulera den verkliga ekonomin. Beskattning av finansiella transaktioner och en progressiv beskattning av kapitalvinster och förmögenheter är en potentiell guldgruva för staten – ger intäkter som kan satsas på allt ifrån skola till klimatomställning. I längden behövs förstås internationellt samarbete för att undvika skatteflykt, men redan idag kan vi skärpa regler, kontroll och straff för skatteflykt.
Ett dilemma är att inte bara professionella investerare förväntar sig tillväxt utan även alla pensionssparare – alltså alla människor. Med en penningreform som Positive Money föreslår är det dock möjligt att ha väldigt låg (eller i praktiken ingen) inflation, därför att Riksbanken då mycket mer precist kan kontrollera penningmängden för att undvika deflation. En låg inflation skulle göra det mindre nödvändigt att få stor avkastning på sitt sparande. Genom att sänka levnadskostnader för det grundläggande konsumtionsvarorna och genom att ge de som lever utsläppssnålt möjlighet att sälja utsläppsrätter, samt genom en tryggare och starkare allmän pension (eller basinkomst) minskar behovet att bygga en privat pensionsförmögenhet.
En låg inflation kan dock göra att folk blir för sparsamma och handlandet stannar av. Därför behövs nya typer av pengar (se nästa avsnitt).
Gör välfärden oberoende av tillväxt
I ett samhälle utan tillväxt eller där till och med ekonomin krymper drabbas skatteintäkter och kvalitén på välfärden blir svår att upprätthålla. Även i dagens tillväxtekonomi diskuteras hur samhället ska ha råd med att upprätthålla kvalitén i välfärden med en åldrande befolkning. Det som få pratar om är dock var staten och kommunens kostnad uppstår.
För stater med egen valuta, såsom Sverige, uppstår kostnaden bara om statens investeringar över tid inte leder till önskade intäkter eller sänkta kostnader. Att bygga en järnväg, ett sjukhus, en skola eller bostadshus eller att hjälpa långtidsarbetslösa och nyanlända till arbete är ju inga kostnader på lång sikt, det är bara att omvandla finansiella resurser till verkliga resurser – alltså precis vad pengar ska användas till. Pengarna kommer tillbaka till staten eller kommunen genom att folk kan bo, arbeta och hålla sig friska och betala skatt. Läs mer -> Statens tillgångar uppväger skulderna Kritik av det finanspolitiska ramverket
Det finanspolitiska ramverket verkar grunda sig på en tro att bara finansiella resurser är resurser och bör därför bytas ut mot förnyade riktlinjer. Dessutom är det konstigt att det finns ett tak på hur mycket staten får spendera, men inte hur mycket den får sänka skatter – en nog så stor kostnad.
Att Riksbanken lånar ut pengar till staten genom obligationer är heller ingen stor fara så länge inflationen är låg och kan kontrolleras. Räntekostnaderna går ändå tillbaka till staten. Läs mer -> Låna pengar av Riksbanken för att finansiera statens investeringar
Ett samhälle med minskande tillväxt eller med en krympande ekonomi ställer dock till det för statens och kommunens budget. En lösning skulle vara att minska kostnaden för den största utgiften – välfärden. Denna slutsats kan dock verka oroande då välfärden enligt många (inklusive mig) behöver mer resurser inte mindre. Vad välfärden framförallt behöver är dock fler arbetande händer. Resursen arbetskraft finns det gott om (särskilt om vi tillåter en större invandring) så det kan inte vara där bristen ligger. Men tänk om kommuner slapp betala låt säga en tredjedel av alla lönekostnader. Men hur skulle det gå till?
För det första, om den statliga skatten som högutbildad kommun och landstingsanställda (till exempel läkare) betalar togs bort i de kommuner/landsting där bristen på dessa var störst skulle kommunen/landstinget ha råd att anställa fler läkare. Den kommunala skatten för dessa anställda kan istället höjas. Staten skulle gå med tillfällig förlust men när fler får vård i tid går färre sjuka och staten slipper betala ut sjukersättning och får in mer skatt från arbete. Alltså troligen en vinst över tid. Under tiden kan staten låna pengar från Riksbanken, om de måste.
Men all annan arbetskraft? Vi kan ju inte sänka deras löner? Nej, men genom att betala anställda delvis med lokalt skapade pengar.
Kommuner kan idag inte skapa egna pengar. Därför finns det mycket lokala resurser och behov som inte utnyttjas av den anledningen att det inte finns något betalningsmedel som knyter ihop behov med resurser. Exempelvis skulle kommuner gärna få många lågkvalificerade arbetsuppgifter gjorda – parkskötsel, stöd till äldre i deras hem, närvarande vuxna på skolgårdarna, läxhjälp och så vidare. Problemet är bara att det kostar så mycket skattepengar att anställa, särskilt om skatteintäkterna minskar.
Samma dilemma gäller privatpersoner. Du vill lära dig piano och din granne kan en hel del. Men du vill inte betala din granne att lära dig för du behöver pengarna till hyra, kläder och mat. Du kan däremot tänka dig att lära ut spanska, men ingen granne är intresserad, trots att flera skulle vilja, för de behöver spara sina pengar. Resurserna och behoven finns, men betalningsmedlet finns inte. Lokala poäng utgivna av kommunen skulle lösa detta. Via gräsrotsinitativ (och ibland i samarbete med kommuner) har detta också gjorts på många håll i världen under benämningen lokala valutor eller community currencies.
Om kommunen visste att lönerna de betalade ut skulle spenderas lokalt inom kommunen skulle de veta att detta skulle stimulera jobb och skatteintäkter. De skulle då kunna anställa fler – både outbildad och utbildad personal. Idag spenderas dock lönerna ofta på importerade varor eller i andra kommuner, vilket gör att pengarna läcker ut.
Om kommunen tillåts skapa egna pengar som bara kan användas lokalt, är de säkra på att pengarna kommer tillbaka, och kan därför betala en del av lönerna i lokal valuta (lokala poäng). För att locka ny arbetskraft kan de istället erbjuda bra arbetsförhållanden och kortare arbetsdagar. De lokala poängen skulle stimulera den lokala marknaden (särskilt bra för glesbygder) vilket skulle skapa ett mer varierat utbud av tjänster, närodlad mat och minska sårbarheten och klimatavtrycket – genom färre fossilberoende varutransporter (en mer resilient ekonomi).
Om kommunen fick ta del av moms på lokala varor skulle de bli ännu mer benägna att anställa. Staten som idag får all moms, kunde dela med sig till kommunen i utbyte mot att till exempel dra ner på en av sina största utgifter allmänna bidrag till kommunerna.
Komplementära valutor finns idag både i det privata i form av lojalitetspoäng (tänk poäng på Coop) och i det civila där många gräsrotsinitiativ har dykt upp i olika former, särskilt i spåren av finansiella kriser som i Grekland, Spanien, Argentina och Brasilien. Det finns även nätverk av småföretag som WIR-banken i Schweiz som funnits sedan 1934 och involverar 62 000 småföretag eller nätverket Sardex på Sicilien där tusentals småföretag använder en lokal valuta. I de engelska städerna Bristol och Brixton kan invånare betala med Bristol eller Brixton-ponds. Kanske tydligast i flera slumområden i Kenya har lokala valutor visat sig kunna binda ihop resurser med behov.
Lokala valutor har inte bara visat sig öka lokal handel, utan också skapa social sammanhållning, minska kriminalitet och förbättra hälsan för invånare.
En modell som skulle hjälpa både individer, civilsamhället, lokala småföretag och kommuner kan hämta inspiration från ett lyckat projekt i Nederländerna vid namn Samen Doen av föreningen Qoin. Där betalar kommunen invånare att utföra arbetsuppgifter i poäng som kan användas både till att köpa personliga tjänster av grannar eller för att betala en del av priset på lokala varor och tjänster, vilket knyter kunder till lokala butiker. Även civila organisationer kan få poäng att betala volontärer med.
De handlare som får mer lokala poäng än vad de kan använda själva kan växla in ett visst överskott till vanliga Euro. Denna inväxlingsmetod har även systemet Sarafu Credits i Kenya upptäckt vara framgångsrikt. Kostnaden för kommunen som ger ut de lokala pengarna eller poängen uppstår alltså inte förrän någon behöver växla in sitt överskott, vilket bara är en liten del av den skapade lokala nyttan.
Olika experiment har även testats för att förhindra sparande av lokala pengar, som till exempel sparavgifter. Detta skulle försäkra kommuner om en levande lokal ekonomi även vid tider då många av oro väljer att spara konventionella pengar istället för att spendera dem. WIR-systemet i Schweiz har visat sig fungera så att den lokala valutan kompletterar den konventionella vid ekonomiska lågkonjunkturer.
Fördelen med lokala poäng är alltså att kommuner (eller stadsdelar eller landsting) kan uppfylla många av sina välfärdsåtaganden och dessutom skapa mer trygga och välmående bostadsområden, men samtidigt kunna minska behovet av skatteintäkter.
Skapa ett mer välmående samhälle
Den verkliga fördelen av att ekonomin görs oberoende av tillväxt är att vi kan fokusera de resurser vi faktiskt har på det vi verkligen vill ha.
De reformer som nämnts är några exempel på hur en sådan ekonomi skulle kunna designas. Mycket lyckoforskning och psykologiska studier visar på att vi mår bättre av att få tid till relationer, vara ofta i naturen och minska arbetsstressen. I områden med mycket sociala och kulturella aktiviteter och många mötesplatser känner sig folk mer trygga och kriminaliteten minskar. Boken Jämlikhetsanden av Kate Pickett och Richard Wilkinson visar med hjälp av internationell vedertagen data att jämlika samhällen presterar mycket bättre på i stort sett alla sociala mätpunkter – såsom psykologisk hälsa, övervikt, självmordsfrekvens, kriminalitet, självupplevd lycka, generositet och så vidare. Vägen till ett mer jämlikt samhälle går alltså att koppla samman med det mest fundamentala – att hålla sig inom de planetära gränserna. Eftersom evig tillväxt inte är möjligt på en jord med ändliga resurser är det viktigt att vi nu snabbt börjar föra diskussionen om hur en demokratisk och hållbar ekonomi som inte är tillväxtbaserad skulle kunna designas . Istället för fler och fler prylar, stress, psykisk ohälsa, global ojämlikhet, och en ekologiskt utarmad planet skulle vi kunna få ett samhälle som erbjuder något vi alla har väntat på. Den ekologiska och ekonomiska krisen tillsammans med vår digitala teknik ger ett unikt tillfälle för omställning till ett välmående balanserat, tryggt och grönt samhälle. Låt oss börja nu.
SMB kämpar för en hållbar värld. Sedan starten 2010 har våra utgifter helt täckts av oss skribenter. Nu vill vi utveckla hemsidan och vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.
Swisha en slant till 123 270 12 33 för att stötta vårt arbete.
Forskare har upptäckt födelseplatser för den ikoniska hammarhajen. Fynden är viktiga framsteg i kampen för att rädda dem från utrotning.
Hammarhajens unika utseende gör den till en ikonisk art för många områden där den förekommer. Ett av dessa områden är de berömda Galapagosöarna, belägna långt ute till havs på den Ecuadorianska västkusten. Ögruppen är känd för det höga antalet unika djur- och växtarter, vilka motiverade Charles Darwins teorier om evolutionen och naturligt urval (en av öarna heter också just ”Darwin”).
I november förra året fann man en grogrund, eller naturlig födelseplats, vid en av Galapagosöarna för den flerhorniga hammarhajen (”scalloped hammerhead” eller Sphyrna lewini), en av nio arter av hammarhaj. Det lilla området man funnit är omgivet av mangrove-träd och korallrev, vilket skyddar de små från större hot som andra hajar och människor. Forskare har uttryckt stor entusiasm över fyndet, som gjordes av en slump.
Samtidigt har forskare nyligen funnit tecken på att vissa individer också migrerar från Galapagos in till det sydamerikanska fastlandet för att föda, vilket innebär att de isåfall riskerar att utsättas för fara från hajfiskare i dessa oskyddade vatten.
Den flerhornade hammarhajen kan bli upp till 4 meter lång och är en av de större arterna av hammarhaj. Den migrerar genom tropiska vatten över hela världen och likt många andra hajarter är den nu utrotningshotad efter decennier av intensiv jakt på hajfenor. I Ecuadors grannland Costa Rica har populationen av hammarhajar minskat med upp till 90 procent. Trots många krafttag mot hajfensfisket förekommer det fortfarande illegalt runt Galapagos och många andra platser på planeten. Båtarna lägger ofta sina kilometerlånga fiskelinor alldeles utanför de bevakade skyddszonerna.
Eftersom det tar lång tid för hammarhajen att bli könsmogen drabbas den extra hårt av överfiske. Att kartlägga just födelseplatser för hammarhajen och andra hajarter så att de kan skyddas i tid har därför länge varit ett högprioriterat uppdrag för forskare. Dessa två fynd är därför väldigt viktiga och innebär att man snabbt måste förstärka existerande skyddsmetoder med nya åtgärder, som att skydda hajarnas migrationsrutter mellan Galapagos och fastlandet. Födandet kan visa sig vara en anledning till varför den migrerande hammarhajen observeras så frekvent kring just Galapagos. Utan ordentligt skydd kan det därför röra sig om ett par generationer innan tiotals miljoner år av evolution försvinner.
SMB bevakar frågan om biologisk mångfald. Sedan starten 2010 har våra utgifter helt täckts av oss skribenter. Nu vill vi utveckla hemsidan och vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.
Swisha en slant till 123 270 12 33 för att stötta vårt arbete.
Mer än 7 miljoner människor dör varje år av luften de andas, vilket fått Världshälsoorganisationens generaldirektör att kalla luftföroreningar ”den nya tobaken”.
Över 90 procent av världens befolkning andas farlig luft vilket har katastrofala hälsoeffekter, speciellt för barn.
Världen har nått en vändpunkt för tobak. Nu måste vi göra detsamma med den ”nya tobaken” – den giftiga luften som miljarder människor andas varje dag.Ingen, rik eller fattig, kan undgå luftförorening. Det är ett tyst nödläge i folkhälsa”, sa Världshälsoorganisationens generaldirektör Tedros Adhanom Ghebreyesus till The Guardian.
Nästa vecka hålls Världshälsoorganisationens första konferens på luftföroreningar och hälsa i Geneve, under vilken länder och städer förväntas göra nya åtaganden för att minska luftföroreningar.
SMB håller koll på luftkvaliteten så att du vet att du andas friskt. Sedan starten 2010 har våra utgifter helt täckts av oss skribenter. Nu vill vi utveckla hemsidan och vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.
Swisha en slant till 123 270 12 33 för att stötta vårt arbete.
120 miljöorganisationer från 30 länder har skrivit under ett officiellt ställningstagande kallat The Biomass Delusion. De kräver ett stopp för all finansiering, subventioner och annat politiskt stöd till storskalig bioenergi-verksamhet från skogsmaterial.
Koalitionen som tagit initiativet kallar sig Environmental Paper Network och bakom står bland annat Greenpeace och Friends of the Earth. Den stora faran som pekas ut är den senaste tidens politiska och ekonomiska stöd till biobränslen baserade på skogsmaterial. Denna trend har bland annat möjliggjorts genom EU:s Renewable Energi Directive från 2009, något som har kallats ”den enskilt dummaste saken vi gjort i klimatpolitiken” av organisationen Transport and Environment.
I ställningstagandet framförs följande argument:
Biomassa från fullvuxen skog ger direkta utsläpp och samtidigt en direkt förlust av en viktig kolsänka. Det kan ta upp till 100 år eller längre tid innan denna skog har hunnit binda samma mängd koldioxid igen, och det är tid vi inte har för att bekämpa den globala uppvärmningen. Enligt miljöorganisationerna pekar forskningen på att skog måste skyddas för att kunna binda mer kol, om vi ska ha en chans att nå 1,5-gradersmålet.
I närtid ger all förbränning av biomassa från skogen högre utsläpp än förbränning av fossila bränslen. Detta beror på att massan ger mindre energi per enhet, därför att den innehåller mindre koncentrerad energi än exempelvis kol och olja, och samtidigt mer vatten som först måste förångas vid förbränningen.
Endast biobränsle som kan bevisas komma från restprodukter bör ses som en hållbar energikälla.
Förvandlingen av varierad naturskog till industriella monokulturer skadar skogens möjlighet att leverera ekosystemtjänster såsom rent dricksvatten, reglering mot översvämningar och rening av luft. Samtidigt pekas skydd av naturskog ut som framgångsrikt för att göra naturen mer resilient /motståndskraftig mot klimatförändringar och andra naturliga störningar.
Många lokalsamhällen och ursprungsfolk är beroende av skogen för sin försörjning. Trycket på avverkning av skogar ökar konkurrensen om land och risken för ”land grabbing” – landförvärv utan juridisk grund – ökar.
Skogar ger redan utsatta lokalsamhällen skydd mot klimatförändringens effekter, som till exempel vattenbrist eller jorderosion. Samtidigt är förbränningen av biomassa ofta belägen i socioekonomiskt svaga områden där den på samma sätt som kol ger smutsiga utsläpp som påverkar många människors hälsa.
Subventioner och behandlingen av storskalig bioenergi från skogen som ”en ren energikälla” förhindrar en grön omställning av energisektorn. Dels därför att biomassan blandas med fossilt kol i kraftverk och därmed gör att kraftverken fortsätter vara lönsamma. Dels därför att subventioner tas från skattepengar som kunde gått till förnyelsebara energikällor som vind- och solkraft.
Har du något du tror vi missat och kanske borde skriva om? Vi tar tacksamt emot alla tips du kan bidra med. Maila direkt till tips@supermiljobloggen.se eller fyll i formuläret nedan.
SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har vår ideella redaktion drivit miljödebatten framåt genom nyhetsbevakning och granskningar. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.