Du kan trycka Shift + S för att få fram sökfältet när som helst och Esc för att stänga det.
Tryck ENTER för fler resultat, då kan du även förfina din sökning.
    Stäng

    Utmanande utställning om förstörd natur – vi träffar fotografen Hans Strand & Johan Kuylenstierna

    I aktuella ”Manmade Land” på Fotografiska visar Hans Strand hur naturen formas av mänsklig hand. De vackra och förfärliga bilderna kompletteras med text skriven av Johan Kuylenstierna, avgående chef för Stockholm Environment Institute och en av Sveriges främsta miljöprofiler. 
    Under rundvandringen i Fotografiskas utställningsrum möts besökare av förgiftade floder och monokulturella odlingslandskap. Det är några timmar kvar till vernissage och fotografen Hans Strand talar engagerat om fotografierna som omger oss.
    – Här är floden Rio Tinto, vars miljö påverkas kraftigt av en närliggande gruva. Vid första anblick tycker man att fotot är läckert – men sedan inser man att det faktiskt är gift det handlar om. Det här är landskap som är fullständigt skapade av människan.
    Strand har ägnat merparten av sin karriär åt att porträttera orörda naturmiljöer. Men nu har något förändrats.
    – Jag har brunnit för fotografi sedan jag som tjugofemåring reste på skolresa till nationalparken Yosemite med min första egna kamera. Under massor av år fotade jag vilda landskap, öknar, arktiska och antarktiska miljöer. Men nu har jag på något vis tröttnat på det. Jag har tröttnat på att visa vad som är vackert och oskuldsfullt. Jag vill beröra andra saker.

    Konflikt inom klimatfrågan

    De till synes vackra landskapen är i själva verket typexempel på hur natur och kultur sammanblandas – men vilken effekt får det på åskådaren? Johan Kuylenstierna menar att utställningen gör det abstrakta mer begripligt.
    – Jag ville delta i det här just för att det är svårt för gemene man att koppla vår vardag med sådant som händer längre bort, om det så är till palmoljeodling i sydostasien eller sojaproduktion i Brasilien. Det är därför det är så viktigt med den här typen av utställningar, som kopplar ihop text och forskning med bild.
    Kuylenstierna pekar specifikt på att bilderna visar på en konflikt inom klimatfrågan, där omställningen till ett fossilfritt samhälle kan leda till exempelvis ökad gruvnäring – och därmed fortsatt rovdrift på naturens resurser.
    – Idag ligger allt tryck på att på att vi ska bort från det fossila. Men om man tittar 30-40 år fram i tiden så ser vi att alla lösningar som presenteras innebär ökat behov av metaller, mineraler och biomassa. Därför symboliserar bilderna också någonting som fortfarande kan vara verkligt även i framtiden, om vi inte bygger in hållbarhet i systemet. Det här är väldigt kontroversiellt – när man exempelvis utmanar elbilen som klimatvänlig, eller när man överlag utmanar den nya tekniken, som i grunden inte är så miljöanpassad om man tar hänsyn till alla de mineraler som behövs.
    Du pratar om att bygga in hållbarhet i systemet – hur gör vi det i praktiken? 
    – Till exempel vid design av nya produkter, då måste det vara lätt att återvinna material och jobba med cirkulariteten. Vi måste få in tanken om att det här är lån av naturresurser som ska tillbaka in i systemet, och inte som idag när det är ett linjärt system där man köper något och sen slänger det. Man måste också se till kostnaderna, idag betalar vi inte för vår miljöpåverkan.

    Flyg, förutsättningar och framtid

    Samtalet leder in oss på frågan om individens ansvar kontra samhällets. Hur ser fotografen och miljöexperten på det faktum att deras egna arbeten innebär mycket tid i klimatbelastande flygfarkoster?
    – Jag flyger till Spanien, och väl där åker jag med en helikopter som drar 150 liter jetbränsle i timmen. Och det är väl inte bra. Det kostar på att göra de här grejerna. Vi har ju jättemånga miljöambassadörer som flyger över hela jorden, och deras miljöpåverkan pratar vi väldigt lite om. Men naturligtvis är ju jag inte heller världens bästa på att leva som jag lär, säger Strand.
    Kuylenstierna är inne på samma spår.
    – Jag är tudelad. Flyget är ju utan tvekan ett stort problem. Det står för en liten andel globalt, men vi ska komma ihåg att det blir en enorm tillväxt om alla som inte kunnat resa hittills kan göra det. Jag är också av uppfattningen att resande i grunden är väldigt bra, man får se världen och det som känns långt borta kommer närmare. Det gör att mitt grundresonemang är att det är viktigare att driva på teknikutveckling, även om man också måste kolla på hur flyget ska betala sin miljökostnad. Man måste sätta upp tydliga mål så det blir fart på forskning och näringsliv. Vi måste definitivt ha en diskussion, men vi vet ju också hur svårt det är politiskt, exempelvis med flygskatten.
    Det politiska läget är inte bara svårnavigerat inom landets gränser. Jag frågar Kuylenstierna vad Sverige bör göra för att föregå med gott exempel i den internationella miljödebatten.
    –  Vi måste ligga längst fram i omställningen. Vi är ett av de rikaste länderna med bäst förutsättningar. Vi har goda energitillgångar och naturresurser, mark, skog, livsmedel. Vi har låg befolkningstäthet och välutbildad befolkning. Om inte vi kan visa vägen genom att få en fossilfri transportsektor eller minska konsumtionen så kan ju ingen annan egentligen göra det heller. Så att ligga längst fram när det gäller omställningen, som ju hela tiden är ett rörligt mål, är vad Sverige ska göra.


    Utställningen ”Manmade land” visas på Fotografiska 6 april – 27 maj. 
     

    S och MP överens om höghastighetståg

    Regeringspartierna har nått kompromiss om ett tak för kostnader för höghastighetståg i Sverige.
    – Vi har enats om ett tak på 205 miljarder kronor, säger klimatminister och språkrör för Miljöpartiet Isabella Lövin till Sveriges Radio.
    S och MP bjuder nu in allianspartierna och Vänsterpartiet för samtal om hur höghastighetstågen skulle kunna genomföras. Enligt regeringen skulle de första tågen kunna vara på plats år 2040.
    Både Centerpartiet och Kristdemokraterna är sedan tidigare positiva till höghastighetståg. Nu är frågan bara om resterande partier är villiga att ge sitt godkännande.
     

    Sveriges hållbaraste varumärke är Coop

    Förra veckan släppte Sustainable Brand Index sin ranking av Sveriges mest hållbara varumärken för åttonde året i rad. Den här gången blev det Coop som knep förstaplatsen. 
    Det var inte den första utmärkelsen Coop fått de senaste åren för sina hållbarhetssatningar. I mars tecknade Coop avtal med WhyWaste för att minska matsvinnet i flera led av sin verksamhet. Förra året utsågs Coops Louise König till Sveriges bästa hållbarhetschef, och hon rankas även som nummer 16 på listan över Sveriges hållbarhetsmäktigaste.
    Supermiljöbloggen var på plats vid prisutdelningen för Sustainable Brand Index och ställde några frågor till Coops superhållbarhetschef Louise König!
    Vad är den största orsaken till att Coop utmärker sig så på hållbarhetsområdet och rankas som Sveriges Hållbaraste Varumärke?
    Jag tror att det här med hållbarhet ligger i vårt DNA. Vi har ett erbjudande, vi har butiker över hela Sverige. Vi har det största ekologiska, rättvisemärkta och miljömärkta sortimentet så att kunden lätt kan välja. Sen har vi också kommunicerat kring de här frågorna på ett väldigt tydligt sätt, samt tagit ställning och vågat lite mer. Kära Köttbit upprörde ju en del konsumenter, men det verkar ha lönat sig i längden och de flesta kanske inser klimatnyttan med en mer växtbaserad kost.
    Vad var er mest hållbara satsning under 2017?
    Jag tror att vår mest hållbara satsning var att vi fortsatte våra aktiviteter kring kampanjen ”Nya Vardagsmaten”, från Kära Köttbit till fokus på Bönan. Det vill säga att inspirera människor att äta mer gröna proteiner.
    Det var det som fick mest genomslag tror du?
    Ja, det var årets stora kampanj. Man orkar nästan bara med en sådan stor kampanj per år, så det var där vi lade krutet. 2016 var det ”Kära Köttbit”, och förra året var det ”Framtidens Protein” där vi lyfte fram bönan. Alla går under hashtagen #NyaVardagsmaten, med syfte att göra det enkelt att äta mer hållbart till vardags och till fest, med fokus på de tio topprätterna.
    Vad är de tio topprätterna, och hur kopplar de till hållbarhet?
    Svenskarna har ätit samma mat de senaste femtio åren; spaghetti bolognese, tacos, och så vidare. Man kan gå in på Coops hemsida och få inspiration om hur du gör de här klassiska rätterna hel-, halv eller lite gröna. Då går man in på vår hemsida, där kan man dra i ett reglage och så ändras receptet beroende på hur grön man vill vara. Syftet är att underlätta för konsumenten att laga grönare mat.
    Vad blir er nya hållbarhetsutmaning under 2018?
    Det är hemligt!
    Spännande! Kan du säga något om vilket område det rör, eller ge oss en liten hint iallafall?
    Vi kommer att fortsätta med det vegetariska och gröna, men jag kan inte säga vad exakt vi kommer att göra.
    Coop är ett exempel på ett varumärke som verkar ha lyckats med att lyfta fram hållbarhet inom just sin bransch. Coop leder rankingen, och på toppen återfinns varumärken såsom IKEA, Apoteket och Lantmännen. Några andra branschvinnare i årets ranking var Max för snabbmat, GodEl för el, och Scandic för hotell.
     

    Sveriges köpcentrum energitörstigast i Europa

    Italienska forskning vid forskningsinstitutet EURAC har visat på att svenska köpcentrum är Europas energitörstigaste. Forskningen är en del av ett EU-finansierat samarbete som arbetar för att energieffektivisera köpcentrum i Europa.
    Bakom forskningen ligger det EU-finanserade projektet CommONEnergy, som är ett samarbete mellan flera forskningsinstitutet runtom i Europa. De arbetar för att omvandla köpcentrum från att vara symboler för konsumtion till att vara ”ett fyrtorn av energieffektiv arkitektur”. Enligt statistik som framkommit inom ramarna för projektet är svenska köpcentrum i genomsnitt trettio år äldre och mer än tre gånger fler än genomsnittet i övriga Europa.
    Ett av projektets framgångsrikare försöksplatser är köpcentret City Syd i Trondheim. Från projektets början 2013 till de senaste mätningarna 2016, har köpcentret halverat sin energikonsumtion. Fokuset i utvecklingsarbetet har varit att arbeta mer med naturligt ljust istället för energikrävande belysning och att effektivisera uppvärmningen av köpcentret.
    Robert Lollini, En av projektets ledare och forskare vid institutet för förnybar energi vid det italienska forskningsinstitutet EURAC, har stort hopp till de tekniska lösningar som utvecklats inom forskningsprojektet.

    Som mest kunde vi minska energianvändningen med upp till 75 procent efter renovering och med investeringen intjänad på bara sju år, säger Lollini till Vetenskapsradion.

    Det finns även andra sätt att energiomptimera köpcentrum. En konkret åtgärd som den svenska energiforskaren Sofia Stensson vid forskningsinstitutet Rise förespråkar, är att byta ut den automatiska skjutdörren i svenska köpcentrum med så kallade karuselldörrar.

    De är dubbelt så bra på att hålla inne den varma luften på insidan av byggnaden, så att förlusterna som uppstår när luften strömmar ut ur byggnaden är betydligt lägre, säger Stensson till Vetenskapsradion.

    Arbetet är dock redan på god väg i Sverige. Exempelvis har Bostadsbolaget Vasakronan halverat inköp av energi till sina fastigheter under de senaste sex åren, och planerar att återigen halvera sina fastigheters energikonsumtion med hälften de kommande åtta till tio åren.

    Klimatbluffen – hur bra är egentligen Kinas miljöarbete? Utdrag ur Jojje Olssons nya bok

    Sedan USA trädde ur Parisavtalet, så är det allt oftare till Kina som omvärlden sätter sitt hopp vad gäller klimatet. Men hur många har egentligen koll på var Parisavtalet innebär för Kinas del? Hur ser landets målsättningar ut på klimatområdet, och när är man beredd att alls börja minska utsläppen? Supermiljöbloggen kan nu exklusivt publicera ett kapitel ur författaren och journalisten Jojje Olssons nya bok ”De kidnappade Kinasvenskarna”. 


    Förra månaden släppte författaren och journalisten Jojje Olsson sin fjärde bok “De kidnappade Kinasvenskarna”. Boken utreder främst fallen Gui Minhai och Peter Dahlin, men i en avslutande tredje del diskuteras även Kinas ökade politiska och ekonomiska makt från ett globalt perspektiv.
    Ett genomgående tema är hur fin retorik och vidlyftiga löften från Kinas regim ofta tas på allvar utan att dess handlingar sedan synas mer noggrant. Detta gäller främst områden som frihandel eller mänskliga rättigheter – men miljö och klimat är absolut inget undantag.
    Särskilt sedan USA trädde ur Parisavtalet, så är det allt oftare till Kina som omvärlden sätter sitt hopp vad gäller klimatet. Dessa myndigheter har ju nämligen lovat att de ser det som ett internationellt ansvar att bekämpa klimatförändringarna.
    Men hur många har egentligen koll på var Parisavtalet innebär för Kinas del? Hur ser landets målsättningar ut på klimatområdet, och när är man beredd att alls börja minska utsläppen?
    Supermiljöbloggen kan nu publicera kapitel 23 från Jojje Olssons nya bok. Här framgår bland annat hur Kina under de kommande åren planerar bygga ut sin kolkraft, samtidigt som USA i fjol släppte ut mindre koldioxid än på 25 år – debaclet med Parisavtalet till trots.


    Kapitel 23 – Klimatbluffen
    Kina och östra Asien har aldrig fått det utrymme landet eller regionen förtjänar i svenska medier, utbildning eller offentlig debatt. Medan många svenskar fortfarande inte vet namnet på Kinas president så synas amerikanska val ner i sömmarna på lokal nivå. I texter om säkerhetspolitik framhålls ofta Ryssland – vars BNP sedan 2013 minskat från 2,23 till 1,28 biljoner dollar och nu är mindre än Sydkoreas – ofta som det största fredshotet även globalt. Givetvis är det enklare för journalister bakom ett skrivbord i Stockholm att frossa i cirkus Trump än att försöka förstå sig på Kinas dunkla politiska system. På grund av dessa förhållanden är det förståeligt att redaktörer, ledarskribenter eller utrikesreportrar med bredare fokus inte har full koll på Kina.
    Det var då desto mer anmärkningsvärt när chefen för Asienprogrammet vid Utrikespolitiska Institutet (UI) tillsammans med en praktikant våren 2017 publicerade en lång debattartikel i Svenska Dagbladet med huvudbudskapet att ”ett ökat kinesiskt ansvar för världsordningen bör uppmuntras”. UI är givetvis fullt medvetet om vad som sker i Kina. Ändå gäller försiktiga, krystade formuleringar som att Kina ”går sin egen väg” eller har ett synsätt som jämfört med Sveriges ”skiljer sig åt i många frågor”. Gui Minhai nämns i artikeln inte med ett enda ord. Utrymme ges dock åt tvärsäkra påståenden om Kinas intresse för globalt ansvarstagande. De ovannämnda ”två vägledningarna” som Xi presenterade vid ett säkerhetsforum i Peking i början av 2017 ses av UI – utan rimlig grund eller problematiserande – som ett tecken på att Kina ”börjar fundera på hur landets utveckling kan vara till gagn för resten av världen”. Till skillnad från svenska myndigheter har UI ingen agenda som går ut på att främja näringslivet. I artikeln framhålls mycket riktigt att ett alltför snävt fokus på ekonomiska förbindelser i relationen med Kina är negativt ur ett långsiktigt perspektiv. Uppmaningen att ge Kinas regim större internationellt inflytande bottnar i någonting annat och potentiellt mycket farligare. Nämligen en positiv, nästan naiv, förhoppning om att kommunistpartiet kommer att låta sig påverkas bara det tilldelas större ansvar, och att detta kan komma att skapa möjligheter för Sverige bara man hörsammar de kinesiska önskemålen i god tid.
    Stein Ringen, den norska statsvetaren, har formulerat att just denna sorts ”önsketänkande” är en av de största anledningarna till varför demokratier har svårt att hantera relationer med mäktiga diktaturer. Vidare är UI:s föreställning helt i linje med den tro som Göran Persson fick ge uttryck för i inledningen av denna tredje del av boken. Nämligen att samtal och handel per automatik även verkar positivt för demokrati och mänskliga rättigheter i Kina. Denna föreställning var något som journalisten James Mann modigt varnade för i sin omtalade bok The China Fantasty (2007), som ifrågasatte amerikanska aktörer vilka använde detta argument för att rättfärdiga egna politiska poäng eller ekonomiska vinster i utbytet med Kina. Istället, menade Mann, skulle Kina behålla sitt auktoritära system och dess ekonomiska framgångar i sin tur uppmuntra andra auktoritära ledare att motstå påtryckningar om politiska förändringar.
    Om empiri är av någon betydelse så visar facit att James Mann hade rätt och Göran Persson hade fel. För Kina har aldrig varit mer globaliserat eller handlat med omvärlden i större utsträckning än i dag, samtidigt som konsensus råder att den politiska förföljelsen under de senaste åren trappats upp betydligt. Likaledes har Kina aldrig haft större inflytande i internationella organisationer som FN, EU och ASEAN än vad som nu är fallet. Och som vi sett ovan så används denna makt snarare för att implementera och sprida egna, auktoritära standarder än att anamma universella värderingar. Just ”universella värderingar” – preciserade som frihet, demokrati och mänskliga rättigheter – var ju i själva verket en av de punkter som Xi Jinping varnade för i dokument nummer 9! Att gentemot denna bakgrund göra som UI föreslår och öppna för kinesiskt ledarskap i hopp om att landet sedan ska förändra sitt politiska synsätt är en oerhört farlig väg att gå. Det är uppenbart att processen istället bör ske i omvänd turordning. Låt Kina först visa att de åtminstone respekterar grundläggande mänskliga rättigheter enligt de avtal landet faktiskt har ratificerat, och erbjud sedan landet en större roll inom världssamfundet.
    Epitetet global ledare har dock redan börjat klistras på Kina tack vare dess uttryckta vilja att arbeta globalt för att stoppa klimatförändringarna. Onekligen var det ödesdigert att Trump i juni 2017 övergav Parisavtalet, och skandalöst att han alls ifrågasätter klimatförändringarna. Detta bäddar givetvis för Kina att framstå som en ansvarstagande stormakt i jämförelse. Och i Peking hade man redan på förhand listat ut hur Trumps agerande på bästa vis kunde omvandlas till ytterligare en propagandaseger. Bara ett par timmar innan Trump levererade beslutet på en solig gräsmatta framför Vita huset, stod premiärminister Li Keqiang axel mot axel med Angela Merkel i Berlin och berättade inför en samling kameror hur Kina kommer att stanna i Parisavtalet eftersom landet anser det vara ett ”internationellt ansvar” att bekämpa klimatförändringarna. Samtidigt meddelade utrikesministeriets taleskvinna Hua Chunying vid en presskonferens i Peking att Kina kommer stå fast vid sina åtaganden, och lade till att ”vårt handlande och vår ledande roll applåderas av det internationella samfundet”. Förutsägbart nog fylldes media snart av rapporter om hur Kina tagit över ledningen i klimatfrågan. Men återigen användes dubbla måttstockar, eftersom få rapporter eller politiker i sin iver att fördöma Trump brydde sig om vad Parisavtalet egentligen innebär. Detta avtal innefattar nämligen inte några konstanta parametrar eller rättvist uträknade kvoter som världens länder måste förbinda sig till. Tvärtom gick förhandlingarna till på så vis att varje land på egen hand fick bestämma hur mycket de var beredda att göra i frågan. Barack Obamas administration föregick med gott exempel och lovade att USA skulle minska sina utsläpp med en fjärdedel fram till år 2025, samt bistå med otaliga miljarder till en klimatfond för att ekonomiskt kompensera de utvecklingsländer som åtar sig att göra likadant. EU gick ännu längre genom en bindande målsättning om att minska regionens växthusgaser med minst 40 procent till år 2030.
    I internationella förhandlingar yrkar kinesiska tjänstemän på status som ömsom stormakt, ömsom utvecklingsland, beroende på vad som passar bäst för stunden. I Paris 2016 var det utan tvekan utvecklingsland. Och i egenskap av utvecklingsland argumenterade Kina för att dess förpliktelser borde vara betydligt mindre, trots att landet står för cirka en tredjedel av världens samlade utsläpp av växthusgaser och redan 2014 passerade EU även vad gäller koldioxidutsläpp per capita. Sedan år 2000 har Kina ensamt stått för två tredjedelar av den globala utsläppsökningen. Men redan innan förhandlingarna klargjorde kinesiska myndigheter att de endast kunde gå med på att alls minska sina utsläpp ”omkring år 2030”. Det snålt tilltagna löftet fick exempelvis The Economist att på förhand kalla Kinas målsättning för ”relativt meningslös”, särskilt med tanke på att landets avtagande ekonomiska tillväxt i vilket fall kommer innebära att utsläppen börjar minska redan före 2030. Självklart ska Trumps burdusa skrotande av Parisavtalet kritiseras. Men innan Kina ges heder i denna fråga är det på sin plats att friska upp minnet gällande två saker. Dels hur Kina på egen hand agerade bromskloss under klimatförhandlingarna i Köpenhamn sex år tidigare. Dels att Parisavtalet för Kinas del i princip inte innebär några som helst åtaganden. Bara en dåre hade hoppat av detta avtal med de villkor som Kina så kompromisslöst förhandlade sig till i Paris.
    Enligt Parisavtalet ska Kina även tillgodose 20 procent av sitt energibehov genom ”icke-fossila källor” senast 2030. Men vid sidan av förnyelsebar energi vilar målsättningen också på en ohämmad utbyggnad av kärnkraften, som varit Kinas absolut snabbast växande energikälla under de senaste åren. Redan 2012 passerade man USA i kapacitet och i skrivande stund finns 37 aktiva kinesiska kärnreaktorer. Såväl antalet som kapaciteten ska ytterligare mångdubblas fram till år 2030, då kärnkraften planeras stå för tio procent av all energi i Kina. Till skillnad från i många andra länder har denna utbyggnad skett utan någon offentlig debatt. Lokala protester har förvisso ägt rum, men aktivister och organisationer har ofta gripits eller tystats ner på andra välbeprövade vis. Av förståeliga skäl skyltar myndigheterna inte lika mycket med expansionen av kärnkraft som med utbyggnaden av vind- eller solkraft, vilket i ett slutet system som det kinesiska även innebär att kunskapen om Kinas planer för kärnkraft är relativt okänd i omvärlden.
    Förvisso är det sant att Kina nu är världens största investerare i förnyelsebara energikällor. Men inom detta område kan statistik vändas och vridas åt alla håll. Det är också sant att Kinas produktion av kol ökade med över fem procent under första halvåret 2017, samt att myndigheterna under samma år planerade att expandera kapaciteten vad gäller kolbrytning med 300 miljoner ton. Följaktligen rapporterade statliga medier hösten 2017 att luften i Peking, grannstaden Tianjin och den omkringliggande provinsen Hebei under årets gång varit drygt tio procent sämre jämfört med fjolåret. I Taiyuan, huvudstad i kolprovinsen Shanxi, var luften 33 procent mer förorenad under första halvåret 2017 än året innan. Det är dessutom sant att Kina vid slutet av 2016 tillkännagav en planerad ökning av kapaciteten för kolkraft som helhet med omkring 19 procent de kommande fem åren. Enligt International Energy Agency kommer Kina att stå för över en fjärdedel av alla nya koleldade kraftverk som byggs fram till år 2040. Trots att investeringarna i grön energi ökar så planeras alltså samtidigt en ökning av både kärnkraft och fossila bränslen för att säkerställa den ekonomiska tillväxten. Samtidigt går USA, skrotandet av Parisavtalet till trots, under 2017 mot sin lägsta utsläppsnivå av koldioxid på 25 år.
    Men framför allt är det sant att demonstranter som kräver ren luft i Kinas storstäder fortfarande rutinmässigt grips av polis, samt att NGO:er eller andra organisationer utanför myndigheternas kontroll inte tillåts göra vad de kan för att lösa landets miljöproblem. Även internationella jättar som Världsnaturfonden och Greenpeace riskerar att omedelbart bli utkastade från Kina om de anordnar protester eller på andra vis konfronterar myndigheterna på samma vis som i många demokratier. Xi Jinpings strävan att knäcka och kontrollera civilsamhället innebär att miljöarbetet förlorar en stor del av sin potential. Detta är regimen givetvis medveten om. Men reflexen att kväva all organisering utanför myndigheternas ramar går ändå vinnande ur ekvationen. Hade miljön verkligen varit den kinesiska ledningens högsta prioritet, så skulle allmänheten ges bättre insyn och större möjlighet att framföra sina åsikter samt hjälpa till med att lösa problemen. Man hade heller inte på egen hand stängt ute Taiwan, världens 22:a största ekonomi, från klimatsamtal i FN. Men politiska principer och att slå vakt om maktmonopolet genom att undvika miljödemonstrationer har högre prioritet.
    Det står därmed utom rimligt tvivel att Kinas politiska system inte bara har skapat landets miljöproblem, utan också försvårar möjligheten att lösa samma sorts problem, såväl inrikes som globalt. Ändå framhålls Kina av allt fler som ett slags föredöme vad gäller klimatpolitik, även i den svenska debatten. I november 2017 citerade Svenska Dagbladet Jørgen Randers, professor i klimatstrategi vid Handelshögskolan BI i Oslo, som vill sätta demokratin på paus och införa en slags ”klimatdiktatur”. Han framhåller Kina och kommunistpartiets ledarskap som en förebild. ”Hade det inte varit för att jag tror att Kina kommer att leda kampen [mot klimatförändringarna] så hade vi varit ännu värre ute”, menar Randers. Han får i artikeln medhåll av Anders Wijkman, tidigare ordförande i Sveriges Miljömålsberedning och nu ordförande i Romklubben och Climate-KIC, som utan några som helst belägg berömmer Kinas höga klimatambitioner. Stick i stäv med Parisavtalets innehåll, påstår Wijkman att Kina sätter upp ”mycket tuffare mål än vad vi någonsin haft i Europa”. Han menar vidare att ett centraliserat toppstyrt system likt det kinesiska har fördelen att slippa en ”opposition som bråkar”. I en efterföljande debatt i Sveriges Radio jämförde Randers dagens Kina med Tage Erlanders Sverige; ett litet antal män som bygger landet enligt en långsiktig plan. I inslaget påhejades han av Wijkman som menade att Randers inte får nog med gehör för sina ”rimliga förslag”, och uppmanade omvärlden att ta hans rop på allvar.
    Givetvis hoppas jag lika mycket som någon annan att Kina kan agera ånglok för världen i denna vår tids kanske allra viktigaste fråga. Eller att regimen per automatik kommer att genomföra politiska reformer bara vi handlar med den, lyssnar på den eller ger den mer globalt inflytande. Men att hoppas löser inga problem, och för dessutom med sig risken att stå mindre förberedd. Det är därför inte bara fel att förlita sig på att Kinas kommunistparti ska rädda jordens klimat eller agera ny politisk världsledare – det är också farligt.
    “De kidnappade Kinasvenskarna” ges ut av Historiska Media och kan beställas via exempelvis Adlibris eller Bokus.

    Länder oense om utsläppsmål för sjöfarten

    I april samlas regeringsrepresentanter från hela världen i London för att ta fram en internationell strategi för utsläppsminskningar inom sjöfarten. Den ökande trafiken till havs är en viktig pusselbit för att nå de mål om 1,5 graders uppvärmning som stakats ut av Parisavtalet. Men parterna är fortsatt oense om var ribban ska läggas.
    EU måste sänka sin ambitionsnivå för utsläppsminskningar inom sjöfarten, annars kommer inte alla länder gå med på ett avtal. Det varnar en talesperson från Internationella sjöfartskammaren ICS. Uttalandet är en reaktion på ett förslag som menar att utsläpp från sjöfarten måste minska med 70-100 procent till 2050 jämfört med 2008 för att ha en positiv effekt på de globala klimatmålen. Förslaget stöttas av flera EU-länder samt Stillahavsstater.
    Investeringar i ren teknik och sänkta hastigheter för fraktfartyg är två av lösningarna som presenterats för att dra ner på koldioxidutsläppen. Trots att målen vid första anblick kan verka höga varnar forskare för effekterna av att inte ta klimatförändringarna på allvar:

    [Klimatvetenskapen] måste vara en del av Internationella sjöfartsorganisationen IMO:s ambitionsnivå om de vill slippa att ändra sina mål i framtiden, vilket skulle vara väldigt störande för industrin, eller tillbringa de kommande 30 åren med att förklara varför de ska få släppa ut en mycket större del av den minskande koldioxidbudgeten än alla andra.

    Ett utsläppsmål för sjöfarten har varit internationellt efterfrågat sedan Parisavtalet slöts 2015 och förhoppningarna på vårens möte är höga.

    Svenskarna tycker att de har för mycket saker – och flera har börjat dela med sig

    I Sverige konsumerar vi naturresurser och genererar avfall som om vi hade mer än fyra jordklot. Undersökningar visar nu att svenskar har långt mycket mer saker än vi använder eller ens själva tycker vi behöver. Men hopp finns: fler och fler initiativ har uppkommit för att ta vara på denna överkapacitet av prylar som inte används, istället för att köpa nytt.
    Redan nu i slutet av Mars hade svenskarna hunnit konsumera upp sitt hållbara utrymme för 2018 – den så kallade Overshoot Day inträffade 28 mars. Alltså, från och med detta datum till 2019 köper vi allt från jordens kreditkonto (med ”vi” menas förstås genomsnittssvensken, alla i Sverige har inte samma konsumtionsutrymme). Koldioxidutsläpp från produktionen av våra varor är en viktig del av de avfall jorden saknar förmåga att ta hand om.

    Saker som aldrig används

    Samtidigt visar en undersökning som Myrorna har gjort att över hälften av svenskarna anser att de har mer prylar än de behöver. 83 procent av svenskarna anger att de har prylar de inte använder. Nio av tio har kläder i garderoben de inte använder, för att de har tröttnat på dem, de är i fel storlek eller de har glömt bort dem.
    Svenskarnas bilar verkar också mest bara stå och uppta parkeringsyta. En studie från KTH har räknat ut att personbilar står parkerade 95 procent av tiden och har i genomsnitt 3,8 lediga platser när de väl används. Även vägarna har gått om plats för bilar, då bara en liten del av vägnätet har trafikstockning.

    Hur mycket prylar handlar det om?

    Hur är det med alla verktyg, sportprylar, elektronik, friluftsgrejer, böcker, leksaker, gamla LP-skivor? Mer statistik verkar behövas här men det sägs ofta att till exempel en borrmaskin används i snitt 15 minuter under sin livstid. Om det stämmer är det ganska lite borrtid för pengarna. En undersökning av Yougov på uppdrag av Tradera visar att vi i genomsnitt har prylar, kläder och skor vi inte använder till ett värde av 30 000 kronor, eller till en volym av sex flyttkartonger. Det verkar helt enkelt finnas gott om outnyttjad kapacitet i Sverige.

    Delandeekonomin på framfart

    Men något är på gång. Fler och fler initiativ kommer nu för att ta vara på denna överkapacitet. Den så kallade delandeekonomin eller Collaborative Consumption är en växande trend i många länder. Sen 2007 har Skjutsgruppen i Sverige sammanfört personer som ska åka bil med personer som vill ha skjuts. I Göteborg finns ett ”Klädoteket” och i Stockholm finns Skrubben, där det för en hundralapp går att hyra kläder över några månader.
    På grannsaker.se kan du låna och låna ut prylar till dina grannar och på Helsinborgs och Lunds bibliotek finns en redskapsbod där alla kan låna verktyg. I London har Streetbank vuxit för att dela saker med sina grannar och Streetbank-initiativet har spridit sig även till Sverige. I Malmö har en järnhandlare gjort sig känd för att gratis låna ut verktyg som en service för att få trogna kunder. I andra ”gratisaffärer” kan vem som helst lämna och hämta saker. Idén med delandeekonomin är att äga mindre men få tillgång till mer.
    Även större kommersiella aktörer har gett sig in i delandeekonomin. Nya appar som Sellpy, Shpock, Letgo och Hygglo vill få oss att sälja eller hyra ut de saker vi inte använder.

    Delandeekonomin är omdiskuterad

    Helt okontroversiellt är inte ”delandeekonomin”. En del storskaliga kommersiella initiativ som Uber och Uberpop har kritiserats för att dumpa taxilöner och sätta taxiregleringar ur spel. Det som började som Couchsurfing, där ens hem kunde bli en gratis sovplats, har till viss del tagits över av det kommersiella Airbnb som kritiseras av många för att kraftigt gynna de som äger bostäder, och för att företaget inte betalar någon skatt i Sverige.
    Det verkar som att vi kanske måste ändra spelreglerna i samhället för att göra det lättare att dela utan att det äventyrar inkomster eller skapar klyftor. Många i Sverige vill dela med sig, – men det måste bli lättare och attraktivare än att köpa nytt om vi ska kunna flytta fram Overshoot Day nästa år.

    Taiwan lanserar förbud mot engångsartiklar i plast

    Från och med 2030 kommer sugrör, påsar och andra engångartiklar i plast vara förbjudna i Taiwan. Landets naturvårdsverk har lanserat en ny strategi för ”plastfritt hav”, vilken utöver förbudet innebär att plastartiklar kommer fasas ut från och med nästa år.
    Strategin omfattar fyra typer av plastprodukter: sugrör, engångsmuggar, påsar samt hämtmatslådor och -bestick.
    Med start 2019 kommer restaurangkedjor inte få ge kunder plastsugrör och från och med 2020 får inte dryckes- och matförsäljare av någon typ använda plastsugrör. Samma år måste affärer betala för att ge kunder gratis plastförpackningar, -påsar och -bestick, med ytterligare avgifter från och med 2025. Strategin kulminerar i förbudet på engångsartiklar i plast år 2030.
    Den genomsnittlige taiwanesen använder 700 plastpåsar om året, vilket med den nya planen ska reduceras till 100 stycken år 2025 och noll 2030.
    Om någon behöver sakna sina plastsugrör? Nejdå, enligt landets miljöskyddsminister.

    “Du kan använda stål-produkter, eller ätbara sugrör – eller så kanske du inte behöver använda sugrör över huvud taget” sa Lee Ying-yuan, Taiwans miljöskyddsminister enligt Hong Kong Free Press. “Det är inga besvär alls.”

    Läs mer om Frankrikes plastförbud, Englands plastpåseavgift och Sveriges mikroplaststopp.

    MP vill att statliga flygplatsägaren Swedavia ska minska svenskars flygresande

    Miljöpartiet vill ge Swedavia i uppdrag att minska svenskarnas flygande, i en modell a lá Systembolaget. Men regeringspartnern sätter sig på tvären. 
    I söndags skrev klimatminister Isabella Lövin (MP) på DN Debatt att hennes parti vill att statliga flygplatsbolaget Swedavia ska börja arbeta för minskat flygande hos svenskarna. Förslaget liknas vid Systembolagets uppdrag att minska alkoholkonsumtionens skadliga påverkan.
    Men regeringspartierna är splittrade i frågan. Socialdemokraterna vill inte stödja Miljöpartiets förslag.
    – Om man säger så här, det är tveksamt om det är Swedavia som ska ha konsumentansvaret, när det gäller den här typen av syften som Isabella Lövin och Miljöpartiet är ute efter, säger Socialdemokraternas trafikpolitiska talesperson Pia Nilsson till Ekot.
    Idag äger och driver Swedavia tio flygplatser runt om i Sverige. Bolaget planerar för en utbyggnad av den svenska flygtrafiken, trots vad rådande klimatvetenskap varnar för. De har även hamnat i blåsväder för att de som statligt företag ingår i Svenskt flyg, en lobbyorganisation som länge kritiserats för att vägra ta flygets klimatpåverkan på allvar,
    Många sätter sin tilltro till tekniska lösningar, men den viktigaste komponenten för att tackla flygets klimatpåverkan är faktiskt tydliga regleringar, säger forskaren Stefan Gössling till SvD.
    – Vi kan inte fortsätta att hoppas att branschen presenterar en lösning någon gång i framtiden. Bränslet borde vara tre gånger dyrare än i dag, alltså lika dyrt som bilbränsle. Det är även en förutsättning för att utvecklingen av biobränslen ska bli ekonomiskt lönsam.
    Utöver att ändra i Swedavias ägaranvisning vill Miljöpartiet också att all reklam för flygresor ska innehålla en exakt redogörelse över hur stor klimatpåverkan resan har.
    – Utifrån en lättförståelig skala ska det framgå i all annonsering och vid bokning av flygresa hur många ton koldioxid flygresan orsakar. Detta ska också tydligt framgå vid biljettköpet, skriver Lövin på DN Debatt.
    Flyget står idag för nära tio procent av svenskarnas totala utsläpp. Forskare varnar för att våra resebeteenden måste ändras drastiskt de kommande åren, om landet ska hålla Parisavtalets löften.

    Sverige skrotar utsläppsutryme på fem miljoner ton

    Som en del i det internationella klimatavtalet Kyotoprotokollet ska Sverige redovisa sina utsläppsminskningar.  Regeringen kan då använda utsläppsminskningar som Sverige finansierat i andra länder för att kompensera för inhemska utsläpp.  
    Genom etanolprojekt i Brasilien och bioenergiprojekt i Indien har Sverige finansierat utsläppsminskningar som motsvarar fem miljoner ton koldioxid. Nu har dock regeringen beslutat att skrota dessa utsläpp och inte använda dem till att kompensera för utsläpp i Sverige.

    Sverige gör en viktig insats genom att bidra till utsläppsminskningar och klimatomställning i andra länder. Regeringen anser dock att Sverige ska nå sina mål med nationella utsläppsminskningar och fortsätter att skrota internationella utsläppsenheter som en klimatåtgärd, säger klimatminister Isabella Lövin.

    Under denna mandatperiod har Sverige totalt skrotat motsvarande 106 miljoner ton koldioxid, vilket motsvarar cirka två år av Sveriges egna utsläpp.

    Vad händer med Storbritanniens plastskatt?

    Hur går det med Storbritanniens plastskatt egentligen? SMB har svaren!
    Storbritanniens politiker överväger att införa en skatt på engångsartiklar i plast, som engångsmuggar och hämtmatsförpackningar. Skatten skulle ligga på 57 öre (5 pence) och syfta till att minska mängden plastskräp.
    Oppositionen menar att regeringen drar ut på processen, medan regeringen anser att saken måste utredas vidare. Alternativa material, möjligheter till återvinning och återanvändning kommer analyseras, och frågor som om tuggummi ska inkluderas ska stötas och blötas.
    I Sverige utreds också möjligheterna att minska plastens negativa påverkan. Om du vill påverka utgången kan du maila dina riksdagsledamöter och låta dem veta att de har stöd för att ta i med hårdhandskarna när de tacklar världens plastföroreningar.

    Läs SMBs rapportering om Storbritanniens tilltänkta kaffekoppsskatt och hur den haft positiv effekt utan att ens träda i kraft.

    Stefan Löfven kommer ut som vegan – tack vare Trump

    Statsministern har tagit ansvar för sin matpåverkan – och otroligt nog var det Donald Trump som fick honom att ändra sig.
    Redan i höstas hade Stefan Löfven börjat fundera på hur hans matkonsumtion påverkar miljön.
    – Jag har börjat äta något mindre kött, äter mer fisk. När jag gör det, då har det hänt någonting, sa Löfven i debatten då.
    Och folket följde efter. Förra året minskade svenskarnas köttkonsumtion med över två procent, vilket är ett stort trendbrott som enligt Livsmedelsverket bland annat beror på klimatdebatten.
    Sedan dess har statsministern kommit med ännu fler insikter. Efter att ha blivit uppmärksammad på att vi år 2050 kan ha mer plast än fisk i haven har regeringen kommit med en utredning om hur vi bör minska plastutsläppen.
    Att ta fram åtgärder för att minska köttkonsumtionen och utfiskningen av haven har däremot gått trögare.
    – Mitt parti kan vara ganska trögt i de här frågorna, det måste jag nog erkänna. Men vi vill stå för en progressiv miljöpolitik, säger Stefan Löfven.
    Att hantera matens påverkan är viktigt, då en femtedel av växthusgasutsläppen i Sverige kommer från maten vi äter. Av det står kött och mejeriprodukter för 75 procent. Socialdemokraternas ouppdaterade syn kring frågan märktes inte minst förrförra året då landsbygdsminister Sven-Erik Bucht sa att köttkonsumtionen inte är något problem för miljön.
    Men nu har åtminstone Löfven fattat galoppen.
    – Jo, jag hoppas ju att det här kommer bidra till större svallvågor inom mitt parti och bland väljarna. Dessutom kommer det ge uppmärksamhet vid statsbesök, att be om vegansk kost kommer lyfta upp frågan på bordet och befästa Sveriges roll som ett hållbarhetsland, säger statsministern.
    Och det var vid ett mycket omtalat statsbesök som Löfven tog sitt beslut, där insikterna om matens klimatpåverkan blandades med… något helt annat.
    – Vid besöket i Vita huset påminde mig Trumps hårfärg om kantarellerna jag plockade i Ö-vik i höstas. Så tänkte jag ”Trump, Trump, Trumpetsvamp” och precis då slog det mig hur jag genom min roll som statsminister kan leda vägen, säger Stefan Löfven.

    Sverige missar 14 av 16 miljömål

    Bara två av Sveriges 16 miljömål ser ut att nås till 2020, visar en uppföljning från Naturvårdsverket som kom i slutet av mars. 
    De två miljömålen som är på väg att nås 2020 är målen om skyddande ozonskikt och säker strålmiljö.  Trenden är dock positiv när det gäller målen om frisk luft och bara naturlig försurning, även om målen inte ser ut att nås.
    Däremot är det en negativ trend när det gäller målen om begränsad klimatpåverkan, myllrande våtmarker, ett rikt odlingslandskap, en god fjällmiljö och ett rikt djur- och växtliv.
    Flera av miljömålen kräver både internationella åtgärder och åtgärder i Sverige. Exempelvis innebär målet om begränsad klimatpåverkan att den globala ökningen av medeltemperaturen begränsas till långt under två grader, ett mål som ju Sverige inte direkt kan nå på egen hand.
    Tillstånden för miljömålen har inte förändrats sedan utvärderingen 2014, som Supermiljöbloggen skrev om här. Även då var bedömningen att endast målen om skyddande ozonskikt och säker strålmiljö såg ut att nås. Antalet områden där trenden är positiv har inte heller ökat sedan 2014.

    Människan påverkar tre fjärdedelar av jordens landyta negativt

    Mindre än en fjärdedel av jordens landyta är fri från betydande mänsklig påverkan. På de övriga tre fjärdedelarna har mänsklig påverkan orsakat till största del negativa konsekvenser på den biologiska mångfalden och ekosystemet
    Att arters livsmiljö försvinner eller försämras är den största anledningen till förlusten i biologisk mångfald. Exempel på detta är när skogar och våtmarker förvandlas till jordbruksmark och städer.  Snabb expansion och ohållbar skötsel av odlings- och betesmark är den främsta orsaken till artutdöendet enligt en ny rapport från organisationen Intergovernmental Science-Policy Platform on Biodiversity and Ecosystem Services.
    Som en konsekvens av detta har storleken på den genomsnittliga populationen av vilda ryggradsdjur (exempelvis däggdjur, fåglar, fiskar och kräldjur) på land minskat med 38 procent mellan 1970–2012, för ryggradsdjur i sötvatten är motsvarande siffra 81 procent. Den nuvarande artutrotningen är mellan hundra till tusen gånger snabbare än den historiska-
    Konsekvenserna av biologisk mångfald är bland annat försämrad mat- och vattensäkerhet. Cirka 3,2 miljarder människor påverkas negativt av landförsämringar, exempelvis påverkar ökenutbredningen 2,7 miljarder människor.
    Snabb expansion och ohållbar skötsel av odlings- och betesmark är den främsta orsaken förlusten av biologisk mångfald, medans hög konsumtion och ökad befolkning är bakomliggande drivkrafter. En lösning som presenteras är att ta med ekologiska och sociala kostnader i priset på varor och tjänster för att styra efterfrågan från resursintensiva varor till konsumtion med lägre miljöpåverkan. Ökad jämställdhet, mer utbildning och bättre möjlighet till familjeplanering är också åtgärder som rekommenderas för att hejda befolkningstillväxten.
    Rapporten varnar för att mängden vild natur väntas minska till 10 procent av jordens landyta 2050 samt att klimatförändringarna och landförstöringen väntas tvinga 50–700 miljoner människor att flytta.

    Regeringen ska utreda cocktaileffekten

    Nu tillsätter regeringen en utredning för hur man ska ta hänsyn till cocktaileffekten i lagstiftning.
    I blod kan man hitta upp till 300 främmande kemikalier, och när de reagerar med varandra kan man få en så kallad cocktaileffekt.
    – Det är hög tid att ta ett helhetsgrepp om den mängd kemikalier som vi alla exponeras för i vardagen och att ta fram en strategi för hur vi hanterar riskerna. Jag är nöjd att Christina Rudén, med sin unika erfarenhet och kunskap, har tagit sig an denna viktiga uppgift, säger miljöminister Karolina Skog i ett pressmeddelande.
    Idag baseras kunskapen som finns om olika kemikaliers effekter på studier av en kemikalie i taget. Men så ser inte alltid verkligheten ut, då olika kemikalier kan förstärka eller försvaga varandras effekter. Till exempel har det visat sig att blandningar av låga halter miljögifter i fisk kan fördubbla den giftiga effekten på människoceller jämfört med kemikaliernas effekter var för sig.
    Christina Rudén som ska leda utredningen är professor i regulatorisk toxikologi och ekotoxikologi vid Stockholms universitet.

    Regeringens nya krav: Hela landet ska ha tillgång till tågtrafik

    För att öka tågresandet kräver nu regeringen att SJ ska bidra till att hela landet har tillgång till tågtrafik. 
    Nu ändrar regeringen SJ:s bolagsordning. I de nya kraven står det att ”inom ramen för affärsmässighet, bidra till att uppfylla de transportpolitiska målen och därmed en långsiktigt hållbar transportförsörjning i hela landet”.
    – Nyckelorden är ”långsiktigt” samt ”i hela landet”, säger Isabella Lövin till DN.
    SJ:s ordförande Jan Sundling tycker att de nya kraven är bra och tror att de kommer innebära förändringar för bolaget.
    – Jag är helt övertygad om att det blir mer fokus och ansträngningar på att köra mer tåg på distanser och sträckor som vi kanske inte vid en första anblick skulle tro på, säger han till DN.
    Kommer SJ köra linjer som inte finns i dag?
    – Ja, och det kommer att bli en annan ambitionsnivå och ett annat samarbete med Trafikverket, näringsliv, kommuner och landsting. Men det räcker inte med att säga att man vill ha mer tåg, man måste åka tåg också. Där kommer vi att se ett annat samspel framöver, svarar Jan Sundling DN.
    Bolaget har däremot fortfarande vinstkrav*, så Jan Sundling poängterar att det fortfarande måste vara affärsmässigt.


    *Bolagets avkastning på operativt kapital ska vara minst 7 procent, vilket man klarat med råge i flera år. I år kommer SJ att dela ut nästan 270 miljoner kronor till sin aktieägare, svenska staten.

    Tågupproret: "Ge oss tågcharter!"

    ”Hej! Jag hörde av en bekant att ni ska börja erbjuda tågcharter! Det är ju fantastiskt bra! Var kan jag läsa mer om det här och när kan man börja boka?”
    Så startade inlägget på resebyrån TUI:s facebooksida som i skrivande stund har fått över 500 kommentarer och 1000 reaktioner.
    ”Ja det vill jag ha!!! Heja klimatet! Heja tåget!” kommenterar en facebookanvändare. ”Wow! Tågcharter, ja tack!”, skriver en annan. ”Åh! Snälla snälla, styr upp en smidig tågtur till Paris! Tågcharter ftw ”, skriver en tredje.
    Att tåget blivit det nya heta ser man även i facebookgruppen Tågsemester, som ökat explosionsartat de senaste månaderna för att nu ha över 13 000 medlemmar.
    Resebyrån TUI värjer sig däremot tåg-stormen och svarar att de håller fast i det fossila, ohållbara, flyget.
    ”Det är inte aktuellt med tågcharter i dagsläget. Vi tackar för visat intresse och håller tummarna för att tågcharter blir ett alternativ så småningom. Hälsningar, Marie”, svarar resebyrån de ivriga kommentarerna.

    Miljöpartiet vill ha skatt på ”fulkött”

    Miljöpartiet vill beskatta billigt importerat kött som överanvänt antibiotika på friska djur. 
    Isabella Lövin säger att hon inte vill ha en ojämn konkurrens, där svenska bönder får slåss mot billigt producerat kött.
    – Svenska bönder som kämpar för bra djurhållning ska inte behöva slåss mot importerat kött med helt andra regler, sa Isabella Lövin på en pressträff tidigare idag.
    Förslaget är en del av det valmanifest som kongressen ska besluta om i slutet av maj, och sägs vara en prioriterad valfråga.
    ”Skatten ska utformas så att den inte innebär någon extra kostnad eller administration för de bönder som använder antibiotika ansvarsfullt för att behandla sjuka djur. Friska djur behöver inte antibiotika, sjuka djur har rätt till antibiotika!”, står det på partiets facebooksida.
    Supermiljöbloggen undersöker vidare hur skatten ska se ut. Texten kan uppdateras.

    ← Tipsa!

    Tipsa oss

    Har du något du tror vi missat och kanske borde skriva om? Vi tar tacksamt emot alla tips du kan bidra med. Maila direkt till tips@supermiljobloggen.se eller fyll i formuläret nedan.