Recension: Filmen Antropocen: den mänskliga epoken hade Sverigepremiär förra veckan. Vår kulturredaktör Joel Gordon Hultsjö har sett en dokumentär om människans ofattbara påverkan på vår jord.
Det handlar om ett angrepp. Eller inte bara ett, utan flera pågående ingrepp på jordens yta, innandöme och själva själ. Det handlar om global utrotning av jordens arter, internationell skogsskövlingen och det handlar om mineraljägarnas makt över våra liv. Det handlar om Antropocen: den mänskliga epoken.
Filmen tar sin början i en av Kenyas nationalparker, där elfenben från tjuvskjutna elefanter staplas på hög, och tar oss därefter på en resa genom människans många och allvarliga attacker på jordskorpan. Vi får se enorma grävmaskiner gå djupare och djupare ner i Tyskland i jakt på kol. Italienska marmorgruvor som med maskinellt våld slår loss enorma marmorblock, ett arbete som pågått i allt intensivare takt sedan romartiden.
Men framförallt får vi se skurken fångad mitt i att begå brottet. Skurken i detta drama är givetvis människan, som skoningslöst river och sliter i jorden. En scen bland all denna geologiska misär står ut. I centrala Tyskland expanderar det tyska gruvföretaget RWE landets största gruva Hambach i allt större takt. Under de många år som gruvan funnits har flera byar i området flyttats eller jämnats med marken. Medeltida kyrkor rivs, människors födelsehem välts, marken som har brukats i århundraden görs obrukbar av gruvnäringens omättliga frammarsch – inte ens vår egen civilisationen står i vägen för utvecklingens frammarsch.
För om det är något filmen Antropocen belyser och visar oss, så är det den mänskliga förmågan för självförstörelse. I den mänskliga artens namn, förgör vi varandra och slukar hela det mänskliga kulturarvet med oss.
Men vem drabbas egentligen?
Detta är samtidigt en kritik som riktats mot dokumentären, och Antropocenbegreppet i stort, att det inte klarar av att ta del av nyanserna i vilka som är ansvariga för den förstörelse av planeten som filmen visar. De missar det största offret, de som miljöhistorikern Sverker Sörlin i P1 Kultur den 28 april kallade den globala underklassen. De som arbetar i gruvorna, dricker det förgiftade vattnet och får sina byar uppslukade av expanderande oljefält.
Dokumentären gör inte tydligt att det är dem som drabbas hårdast, och drar sig därmed för att göra en möjlig slutsats – att det är de rika gruv-, -olje, skogsägarna och multinationella företagen i väst som spelar en stor roll i skulden för detta dilemma.
Men för att parafrasera Alicia Vikanders bekanta och uppmanande berättarröst i dokumentären: denna kraft som använts för att skapa och omintetgöra den mänskliga civilisationen har också potentialen att rädda den. Det måste vi använda den för, för att räddas från vår egen undergång.
SMB rapporterar om klimatförändringarna. Sedan starten 2010 har våra utgifter helt täckts av oss skribenter. Nu vill vi utveckla hemsidan och vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.
Swisha en slant till 123 270 12 33 för att stötta vårt arbete.
