Du kan trycka Shift + S för att få fram sökfältet när som helst och Esc för att stänga det.
Tryck ENTER för fler resultat, då kan du även förfina din sökning.
    Stäng

    ”Plocka #ettskräpomdagen och var en förebild”

    Johanna Ragnartz, vd på Håll Sverige Rent, om FN:s globala mål för hållbar utveckling, och vad man själv kan göra för att bidra till att målen ska kunna nås.

    Världens länder enades förra året under FN:s flagg om 17 globala mål för hållbar utveckling. Sammanlagt finns 169 olika delmål, och siktet är inställt på att nå dem senast år 2030.

    Professor Johan Rockström har i en intervju med Svenska dagbladet efterlyst en ”nationell folkbildningskampanj” om målen i Sverige. Han har sagt till tidningen:

    – Går man ut på gatan är det knappt en kotte som vet vad utvecklingsmålen är för något. Trots att det är den viktigaste agendan som finns i världen för att säkra vår långsiktiga välfärd.

    Supermiljöbloggen vill förstås hjälpa till. Därför har vi valt att fråga människor från en rad olika håll i samhället hur de ser på arbetet med målen.

    _______________

    I dag har turen kommit till Johanna Ragnartz.

    Vad jobbar du som? 

    – Jag är vd på Håll Sverige Rent.

    Om du bara får välja ett mål eller ett delmål som du vill lyfta fram lite extra, hur är det formulerat och varför väljer du det? 

    – Det är nästan omöjligt att välja bara ett mål. Men ett som knyter ihop all vår verksamhet är första delmålet under mål 14, hav och marina resurser;

    14.1 Till 2025 förebygga och avsevärt minska alla slags föroreningar i havet, i synnerhet från landbaserad verksamhet, inklusive marint skräp och tillförsel av näringsämnen.

    – Håll Sverige Rents uppdrag är att arbeta förebyggande mot nedskräpning och vi förknippas kanske mest med skräpplockardagar. Håll Sverige Rent startade sin verksamhet i början av 1960-talet och hette då Håll Naturen Ren. Fokus var att skräpet var fult och skadligt för framförallt landlevande djur. Sedan dess har mycket hänt. Vår konsumtion är förändrad, mängden förpackningar har ökat och plast som material är allmängods. Naturen kan som bekant inte bryta ner plast helt, utan den bryts ner till mindre och mindre bitar, så kallad mikroplast. Eftersom man bedömer att 80 procent av skräpet i haven kommer från land och merparten är plast så är ett fokus på marint skräp också ett fokus på skräp på land.

    Om man är en person som kanske inte har järnkoll på alla 17 mål och 169 delmål, men som ändå vill bidra till att målen ska kunna nås, har du något tips på vad man då kan börja med att göra? 

    – Ur vårt perspektiv så uppmanar vi alla att behandla sin omgivning varsamt. Det kanske inte upplevs som en stor handling, men nedskräpning är faktiskt något man kan påverka. Släng aldrig skräp på annan plats än i papperskorg eller återvinningsstation. Är papperskorgen full? Gå till nästa, eller ta hem skräpet. Låt  inte ballonger ”rymma”. Plocka #ettskräpomdagen och var en förebild. Människor gör som andra. 

    _________

    Läs mer:

    Mål 14: Bevara och nyttja haven och de marina resurserna på ett hållbart sätt i syfte att uppnå en hållbar utveckling.

    Tidigare artiklar i serien:

    13/6 Karolina Skog (MP): ”Politiker på alla nivåer i samhället har ansvar att koppla samman sina beslut med de globala målen”

    16/6 Mattias Goldmann, Fores: ”Börja med det som är enkelt, kul och lönsamt”

    18/6 Nina Ekelund, Hagainitiativet: ”Samarbete är avgörande för att lyckas med de globala utmaningarna”

    27/6 Cecilia Chatterjee-Martinsen, WaterAid Sverige: ”Vi kan inte ens föreställa oss hur det är att leva utan rent vatten”

    4/7 Måns Nilsson, Stockholm Environment Institute: ”Alla målen har lika stor vikt”

    5/7 Håkan Wirtén, Världsnaturfonden WWF: ”Vi måste fördela användningen av resurser mer rättvist”

    11/7 Charlotte Petri Gornitzka, Sida: ”Vi måste lägga in en extra växel”

    13/7 Andreas Gyllenhammar, Sweco: ”Vi står och faller med städerna”

    Torka på Öland och Gotland kommer att bli vanligare när klimatet förändras

    Grundvattennivåerna på Öland, Gotland och södra Östersjökusten är ”extremt låga och förväntas sjunka ytterligare”, enligt Sveriges Geologiska Undersökning. På Gotland och Öland saknas det motsvarande ett helt års nederbörd.  Supermiljöbloggen har tittat närmare på orsakerna, framtiden och lösningarna. 

    Torkan på Öland drabbar jordbruket hårt. Bara i Mörbylånga kommun, en av två kommuner på Öland, finns det cirka 150-200 bönder och en bonde kan ha cirka 200 kor. En mjölkko dricker cirka 100 liter vatten om dagen. Det gör att en bonde kan behöva cirka en halv tankbil vatten per dag, skriver KIT. Torkan börjar nu även hota växt- och djurlivet i åarna i Kalmar län. Länsstyrelsen har därför uppmanat alla att inte använda åvatten för bevattning av fält och trädgårdar.

    Nutida och framtida orsaker 

    Öland är även vanligtvis ett av de torraste områdena i Sverige. De fuktiga vindarna från Atlanten som kommer in över södra Sverige tvingas uppåt när det möter det småländska höglandet. När luften stiger blir den kallare och avger mer nederbörd. Det gör att Öland hamnar i regnskugga och får endast cirka hälften så mycket regn som det småländska höglandet.

    Ett annat problem är att relativt lite av det vatten som når Öland blir grundvatten. Det beror på att Öland inte har så mycket jord som grundvattnet kan samlas i. Ön har mycket kalkrik berggrund, vilket innebär små möjligheter att ta upp vatten. Även Gotland har en kalkrik berggrund som tillsammans med torrläggning av mark för jordbruk gör att vattnet rinner av ön.

    Därför är Öland och Gotland särskilt sårbara när det, som under de senaste åren, varit extra torrt.

     Grunden till problemet är dålig grundvattenbildning. Det började redan under den varma sommaren 2014 och har förvärrats på grund av den torra hösten och vintern, säger Ingrid Gudmundsson, informatör vid Nationellt kunskapscenter för klimatanpassning på SMHI, till forskning.se

    Dessutom har växtsäsongen blivit längre vilket gör att det går åt mer vatten till växterna och det blir mindre vatten kvar som kan bli grundvatten. Längre växtsäsong är ett av de problem som kan bli värre med klimatförändringarna. Växtsäsongen kan komma att förlängas med en månad, säger Bo Olofsson, professor i miljögeologi, till Klotet.

    Ökad avdunstning är en annan effekt av klimatförändringarna som minskar tillgången till vatten. Grundvattenbildningen i södra Sverige beräknas minska med 20 procent fram till sekelskiftet.

    Enligt klimatmodeller ser vi att nederbörden i Sverige kommer att öka i framtiden, men det gäller framförallt för de norra delarna och under vintertid. Sydöstra Sverige kommer däremot att få ökade problem med torka i framtiden. Vi kanske inte kommer att få så stora problem som i exempelvis Kalifornien, men grundproblemet med klimatförändringen består, säger Ingrid Gudmundsson.

    Lösningar

    Förutom att begränsa klimatförändringarna finns det flera andra åtgärder.

    Invånare på Gotland och Öland uppmanas att spara vatten och på stora delar av Gotland och nästan samtliga kommuner i Kalmar Län råder bevattningsförbud. Under våren har 1000 kubikmeter vatten per dag transporterats i tankbilar från Kalmar till Öland.

    I juni invigdes en vattenledning som ska kunna transportera 1000 kubikmeter per dygn från fastlandet till Öland. Både Öland och Gotland har fattat beslut om att använda havsvatten som dricksvatten genom att avsalta havsvattnet.

    Avsaltningsanläggningen på Öland ska vara klar till nästa sommar och ska då kunna pumpa ut 3000 kubikmeter renat vatten per dygn till vattenledningarna. Anläggningen kostar 113 miljoner kronor, vilket blir 10 500 kronor per kommuninvånare.

    På Gotland är en avsaltningsanläggning klar och väntar endast på att vattenprover ska bli godkända. Vattnet från anläggningen ska räcka till 2000-3000 personer.  Det finns också diskussioner om att bygga ytterligare två avsaltningsanläggningar på Gotland.

    Men tekniken att avsalta vatten har också fått kritik. Ingegerd Rosborg, forskare på KTH, varnar för att vattnet kan vara dåligt för hälsan eftersom det inte innehåller mineraler. Hon säger till Sveriges Radio att vi troligen inte kommer att klara oss utan avsaltningstekniken, men att tekniken måste utvecklas och att vi måste lära oss mineralisera vattnet.

    Avsaltningsanläggningar kan ha en negativ miljöpåverkan eftersom en koncentrerad saltlösning kan släppas tillbaka till havet.

    Saltlösningen är tyngre än vattnet och sjunker till bottnen och kan störa livet där. Runt Medelhavets och Persiska vikens avsaltningsverk finns kilometerlånga kuststräckor med förstört växt- och djurliv, säger Christian Baresel, vatten- och avloppsexpert på IVL Svenska Miljöinstitutet till Ny Teknik.

    Anläggningen på Gotland är inte så stor och kommer troligen inte att påverka havsbottnen. Men om flera anläggningar byggs kan havsbotten bli påverkad, skriver Ny Teknik.  Christian Baresel på Svenska Miljöinstitutet förespråkar istället att Gotland ska rena avloppsvatten och återföra det till grundvattnet. Det är dock en lösning som vatten- och avloppschefen för Region Gotland, Jonas Aaw, är tveksam till.

    Andra lösningar som föreslagits av forskare är att skapa grundvattendammar i kalkbrott och att täppa igen diken för att behålla vatten i jorden. En annan åtgärd är att länka samman våtmarker.

     

     

    Sociologer: Klimatrörelsens nästa steg borde bli att plocka isär fossilindustrin – handgripligt

    Vi befinner oss i en nödsituation där klimatförändringarna dödar 300 000 människor varje år, samtidigt som miljoner tvingas på flykt på grund av klimatförändringen. Det ställer oss som förstår nödläget i en situation där vi har ett moraliskt ansvar att agera nu – och med kraftfulla åtgärder.

    Vi har enbart ett fåtal år på oss för en global omställning. Frågan är vad klimaträttviserörelsen ska göra nu. Vi vill med denna text initiera en debatt om vad som är möjligt och nödvändigt, skriver sociologerna Stellan och Li Vinthagen.

    Efter 21 år med klimattoppmöten står idag två saker klara. För det första har vi äntligen en global klimaträttviserörelse med tusentals aktiva. Under COP i Paris samlades 10 000 människor som var beredda att göra civil olydnad, även i en situation där konsekvenserna var hårda på grund av undantagstillstånd.

    För det andra kan vi konstatera att världens politiker inte är beredda att ta sitt ansvar för att förhindra klimatförändringen. Sedan 1992 har förhandlingar pågått och fortfarande finns inget bindande avtal med kraftfulla åtgärder mot dem som bryter avtalet.

    Även Sverige, som länge betraktats som ett föregångsland på miljöområdet och idag har en grön-röd regering, har valt att hellre sälja en av Europas största kolgruvor till en riskkapitalist än att låta kolet ligga kvar i marken.

    Vi måste konstatera att våra politiker har abdikerat, trots att FN:s klimatpanel varnar för att förändringen går snabbare än tidigare väntat.

    Under 1900-talet har vi i Västvärlden kunnat utveckla aktionsformer som har det liberala demokratiska samhället som utgångspunkt. Men vi menar att den globala nyliberala marknadsfundamentalismen gått in i ett nytt stadie av naken girighet, och att de folkvalda politikerna allt mer har flyttat sin lojalitet till den ekonomiska makten.

    Det förändrar spelplanen för politiska rörelsers påverkansmöjlighet.

    Med stärkta band mellan företagens lobbykontor och det politiska toppskiktet behöver storföretagen inte längre vårda sina varumärken på samma sätt som under 1900-talets senare del, då folklig opinion lättare kunde påverka de politiskt uppsatta ramarna för näringslivets verksamhet. Samtidigt har konsumenterna allt mer vant sig vid skandalrapporteringar om korruption, astronomiska fallskärmar och skatteflykt hos samhällseliten. De har samtidigt blivit mindre och mindre påverkbara av budskap som har till syfte att minska efterfrågan från enskilda företag.

    När hela det politiska etablissemanget från vänster till höger släpper förankringen med sina väljare gör de sig också mindre sårbara för folkligt missnöje, eftersom andra partier inte utgör bättre alternativ för väljarna på valdagen.

    Det innebär att också den politiska makten blir mindre mottaglig för påverkan från utomparlamentariska rörelser.

    De aktionsformer som mestadels används inom politiska rörelser utformas som symboliska draman inför en tänkt publik av folklig opinion, varumärkeskänsliga företag, lyhörda konsumenter och politiker känsliga för väljarflykt. Men när besluten över de verkligt stora frågorna om planetens framtid allt mer tas i skyddade styrelserum utanför den demokratiska sfären, bli den typen av aktioner allt mindre verkningsfulla.

    Frågan för klimatrörelsen är därför hur de politiska kampstrategierna bör utformas i en samhällskontext där demokratins räckvidd hastigt krymper och den ekonomiska makten över vår planets framtid förstärks. För oss framstår svaret tydligt: vi måste trappa upp.

    Att angripa varumärken och vädja till den politiska makten räcker inte. Vi behöver också inrikta oss på konkret materiell nedmontering av fossilindustrin – ett slags ”oskadliggörande” av det hittills största hotet mot mänsklighetens framtid.

    Det skulle kunna kallas för ”sabotage”, men det är inte vanligt sabotage vi föreslår. Vi tror inte att klimatrörelsen kan vinna en kamp som är enbart ekonomisk. Företagen kan alltid försvara sig med ökad övervakning och få statens hjälp med repression och – vilket är det stora problemet – få folkmajoritetens stöd, om aktionerna uppfattas som ett större hot än fossilindustrin.

    Vårt förslag är därför att kreativt utforma nedmonteringen så att vi åstadkommer en kombination av ekonomisk effekt och politisk kris.

    Ett exempel på denna typ av massolydnad var när hundratals människor utrustade med släggor slog sönder Berlinmuren 1989. CIA-direktören Vernon Walters formulerar det 1992 så här: ”ultimately, it was not the Soviet Government which leveled the wall, it was the citizens of Berlin themselves – ordinary people, taking into their own hands hammers and chisels – battering the wall”.

    För att vinna en allt större del av opinionen behöver nedmonteringen göras kreativt, fredligt och på ett välorganiserat sätt, med många deltagare som tar ett öppet ansvar för sina handlingar. När pensionärer och ungdomar, professorer och arbetare, studenter och föräldrar, tillsammans med andra samhällsgrupper konkret nedmonterar klimatförstörande fabriker och anläggningar, blir aktionerna svåra att karakterisera som ”extrema”.

    Idealt framstår det som ett praktiserande av en alternativ demokrati, där folket lägger sitt tydliga veto.

    Vi räknar med att denna aktionsform initialt leder till polarisering, ökad repression och avståndstaganden, men om en nedmontering uppfattas som legitim av många människor blir den svår att beteckna som extremistiskt eller ett hot mot samhället. Avgörande är därför att den inte hotar människors liv eller säkerhet, utan istället framstår som ett försvar av vårt samhälle, våra liv och vår framtid.

    Nyckelproblemet är hur nedmonteringen kan göras så den uppfattas som legitim och nödvändig, åtminstone bland den del av befolkningen som uppfattar den nödsituation som klimathotet skapar.

    Fördelen med en praktisk nedmontering av fossilindustrins infrastruktur är att det kan – liksom strejken eller konsumtionsbojkotten en gång i historien – direkt påverka den ekonomiska verksamheten och möjligheten till vinst.  

    Ende Geländes kampanj i Tyskland i maj 2016 har pekat ut en hoppfull riktning för hela klimatrörelsen. 3 500 aktivister från många olika länder gjorde civil olydnad och stängde en av Europas största kolgruvor i två dagar genom att ockupera gruvan och järnvägsspåret.

    Massaktionen hade en konkret materiell effekt, men en mycket begränsad sådan. Om aktivisterna nästa gång tar steget och utför en nedmontering av infrastrukturen för kolgruvan skulle deras materiella påverkan vara kraftfullare. Järnvägsspåren, elledningar och telefonledningar till kolfabriken är några av möjligheterna.

    Precis som syftet med rivningen av Berlinmuren var att åstadkomma reella materiella effekter var också budskapet att visa att man var beredd att trappa upp och gå från ord till handling. På så sätt kan klimatrörelsen med tydlighet visa att vi är beredda att trappa upp och ta till nödvändiga åtgärder för att stoppa den klimatförstörelse som hotar mänsklighetens existens.


    Li Vinthagen
    sociolog och bildkonstnär
    Stellan Vinthagen
    professor i motståndsforskning, University of Massachusetts, Amherst

    Vissa miljöbilar är bara bilar- nu avslöjas de

    Flera miljöbilar drar mer bränsle i verkligheten än vid de tester som utförs inför lanserandet. Den franska fordonstillverkaren PSA är först i branschen med att publicera statistik på hur mycket bränsle deras bilar drar i realiteten. Initiativet blir föregångare när EU nu ska införa liknande tester till nästa höst.

    PSA är en fransk fordonstillverkare och innefattar bilmärkena Peugeot, Citroën och det nya märket DS och de beskriver sitt initiativ som ett resultat av dieselskandalen inom den tyska konkurrenten Volkswagen. Syftet ska vara att bistå konsumenterna med ett bättre underlag i valet av en ny bil.

    Inför EU:s godkännande av en ny miljöbil testkörs den i labb enligt en körcykel som hårt kritiserats för att vara alltför snäll. Vid labbtesterna är bilarna trimmade att klara minsta möjliga luft- och rullmotstånd och energikrävande system såsom luftkonditionering hålls avslagna. Baserat på de certifierade värdena i testerna kan vissa modeller ges miljöbilstatus och skatteminskningar i diverse former, trots att verkligheten är en annan.

    I verklig trafik har bilarna enligt flera undersökningar visat sig dra betydligt mycket mer bränsle. PSA har i samarbete med den gröna transportorganisationen T&E och franska Naturskyddsföreningen utfört tester i verklig trafik, vilka också övervakats av Bureau Veritas.

    Den första testrundan omfattade 30 modeller. Fem av dem är miljöklassade i Sverige och därför fordonskattsbefriade i fem år. Körningarna skedde i öppen trafik på en 95 kilometer lång sträcka, varav 25 kilometer i tätort och 31 kilometer på motorväg. Bilen hade luftkonditioneringen på och kördes med förare och passagerare.

    PSA:s tester bevisar att ingen av de fem modellerna uppfyller miljökraven då de körs i verklig trafik. Modellen C4 Picasso HDi visar på den största skillnaden labb och verklighet emellan. Minst skillnad fick Puegeots lilla 2008.

    Genom sitt initiativ har PSA tagit ett unikt steg inom bilbranschen och föregått de liknande tester som EU nu planerar att införa till nästa höst. Senare i höst planerar också PSA att publicera fler tester. På sin webb kommer de att lägga upp en körsimulator där en själv kan testköra valda modeller med olika laster och i olika situationer, för en så realistisk förbrukning som möjligt.

    Miljöorganisationen T&E ser positivt på PSA:s idé:

    Den här provmetoden i verklig trafik ger mer representativ information till kunderna än vad labb-testerna visar. Det här hjälper kunderna att välja de mest bränsleeffektiva bilarna med de lägsta utsläppen, säger Greg Archer på T&E.

     

     

    Vattenfall investerar ytterligare i vindkraft

    Trots svåra tider för företaget visar de nu var framtida intressen ligger. Den senaste satsningen är havsbaserad vindkraft för tre miljarder kronor.

    Den planerade vindkraftparken kommer att ligga utanför Skottlands kust och ha en kapacitet på 92,4 megawatt. Tanken är inte bara att anläggningen ska generera el utan att den även ska kunna fungera som forskningscenter för att utveckla bättre och billigare havsbaserad vindkraft.

    Vattenfall planerar att fördubbla sin vindkapacitet till 2020 från 2 gigawatt till 4 gigawatt och den nya parken är ett stort steg i denna riktning. Vindkraftparken förväntas börja generera el under våren 2018.

    Beskedet om den nya parken kommer samma dag som VD Magnus Hall under en presskonferens berättade att årets andra kvartal för med sig en nedskrivning på 30 miljarder kronor. Nedskrivningen rör främst företagets fossila tillgångar.

    Anders Wijkman: Parisavtalet kräver handling nu!

    KRÖNIKA: Klimatavtalet i Paris uppfattades med rätta som en diplomatisk framgång. De mål som antogs är tveklöst ambitiösa. Men ”djävulen sitter i detaljerna” – i detta fall ”i implementeringen”. Svagheten i Paris var bristen på konkreta förslag om hur målen ska nås.

    Det blev inga beslut, vare sig om en global skatt på koldioxid eller om en utfasning av de stora subventionerna världen över till fossila bränslen.

    En annan svaghet är att de löften om utsläppsreduktioner som länderna annonserat inte ger världen en chans att klara 2-gradersmålet. Snarare är vi på väg mot 3 grader eller mer. En stor del av den kolbudget som återstår för att med rimlig sannolikhet (66 procent) klara 2-gradersmålet kommer med de planer som nu ligger för att minska utsläppen att vara uppäten år 2030.

    En sak som få uppmärksammat är att merparten av de utsläppskurvor som IPCC skissat för att klara 2-gradersmålet bygger på omfattande så kallade negativa utsläpp.

    Sådana kan ske genom att nyplantera stora mängder skog, genom att lagra kol i jordbruksmarken eller genom att stora volymer biomassa förbränns, koldioxiden samlas in och begravs i geologiska formationer. Tekniken kallas BECCS och innebär att koldioxid tas ur det naturliga kretsloppet.

    BECCS fungerar, om än till höga kostnader och hittills i fråga om begränsade volymer. Frågan är vad som händer när tekniken ska skalas upp och årligen omfatta 5 miljarder ton (Gigaton) koldioxid – eller mer – under många decennier.

    Det skulle krävas markområden som är större än Indiens yta – och detta i en situation där konkurrensen om odlingsmark och vatten kommer att vara stor.

    Detta stora beroende av negativa utsläpp gör att Parisavtalet i dubbel bemärkelse vilar på lösan sand. Månaderna efter Paris har dessvärre inte kännetecknats av några egentliga framsteg i klimatarbetet. Klimatdebatten i media försvann lika snabbt som den kommit.

    Utvecklingen av sol, vind och tekniken för energilagring är visserligen fortsatt positiv. Men samtidigt ökar användningen i världen av olja och gas snabbare än på många år.

    I vårt eget land slogs försäljningsrekord för bensin- och dieselbilar under 2015. Amerikanska energimyndigheten har i en färsk prognos beräknat att efterfrågan på fossila bränslen globalt kommer att öka med 38 % till 2040. Om så skulle ske kan vi glömma Parisavtalet.

    Det enda sättet att klara Parisavtalet – och att göra det utan att bli alltmer beroende av negativa utsläpp – är genom kraftfulla insatser i närtid för att dra ned på utsläppen. Det är i det här perspektivet Miljömålsberedningens nyligen framlagda förslag till klimatstrategi för Sverige ska ses. Vårt land svarar för en mycket liten del av de globala utsläppen. Vår möjlighet att göra skillnad ligger i exemplets makt.

    Världen skriker efter exempel i närtid på länder som går före och visar att det går att minska växthusgaserna till nära noll med bibehållen välfärd. Vårt förslag att Sverige ska vara klimatneutralt senast 2045 har det syftet. De föreslagna etappmålen på vägen – en minskning för den icke-handlande sektorn med 63 procent till 2050 och 75 procent till 2040 – är likaså ambitiösa. Sak samma gäller för målet att minska inrikes transporter med minst 70 procent till 2030.

    För att lyckas krävs kraftfulla åtgärder inom alla sektorer.

    Skogens betydelse kan inte nog betonas. Råvaror från skogen kan ersätta fossila råvaror på många områden. När det gäller transporterna behövs en rad parallella initiativ: Effektivare fordon, elektrifiering, drop-inbränslen (klimatsmarta biobränslen) för att ersätta bensin och diesel, minska bilens betydelse i tätorter, ett aktivt utnyttjande av digitaliseringens möjligheter samt skärpta koldioxidskatter är de viktigaste.

    Inom jordbruket behövs både effektivare och mer klimatsmarta odlingssystem – som vattenbruk, fleråriga grödor, plöjningsfritt och särskild forskning om hur kolinnehållet – eller kolsänkan – i marken kan ökas. Konsumtionen av kött bör hållas tillbaka men andelen svenskproducerat kött, med grovfoder som bas, kan gärna ökas.

    Att 7 politiska partier står bakom förslagen – Vänsterpartiet har reservation när det gäller etappmålen – ger regering och riksdag en fantastisk möjlighet att agera snabbt och bestämt.

    Det finns självklart svårigheter på vägen. Men grunden är lagd i bred politisk enighet. Få länder – om ens något – kan visa upp något liknande.

    Anders Wijkman

    Avgående ordförande i Miljömålsberedningen 


    Supermiljöbloggens fasta krönikörer heter Johanna Grant, Mattias Svensson, Kitty Ehn och Anders Wijkman. Åsikterna är krönikörernas egna och behöver varken spegla åsikter från övriga krönikörer eller Supermiljöbloggens skribenter.

    För diskussioner är ni välkomna till Supermiljöbloggens facebooktrådar, och för rättningar och tankar kring innehållet får ni gärna kontakta krönikören eller SMB-redaktören Beatrice Rindevall.

    Kitty Ehn ny krönikör för SMB

    Kitty Ehn är nationalekonom, journalist och talesperson för Klimataktion. Hon har varit aktiv i de flesta miljöorganisationer och kampanjat för Ojnare och mot Vattenfalls kolgruvor. När Supermiljöbloggen startade kunde du se henne i fantastisk SMB-tv bevaka COP17 i Sydafrika. Nu tar hon plats i vår krönikeredaktion.

    Vilket är ditt starkaste minne från en aktion?

    – Tårgas och gummikulor i Turkiet. Året var 2013 och jag befann mig vid ockupationen av Geziparken i Istanbul. Sedan en tid tillbaka hade tusentals turkiska medborgare tagit över parken för att skydda den från regeringens rivningsbeslut. Ockupationen var olaglig, och slogs till slut ner av lagens långa arm då polisen med våld gick in i parken och tvingade bort demonstranterna.

    Efter att ha flytt från polisen och tårgasen i Gezi pratade jag med en vän som varit med och organiserat ockupationen. Jag satt med gråten i halsen och kände mig förvirrad, nedslagen. Jag förstod inte hur dessa människor kunde vara så modiga. Hur de kunde riskera så mycket, varför de gjorde det. Och varför fortsatte de kämpa, trots att det var en kamp mot alla odds? Jag kommer aldrig att glömma hens svar;

    – Vi riskerar allt, för att allt står på spel. Striden om Gezi är en symbol i det turkiska folkets kamp för demokrati, jämlikhet och rättvisa. Det är inte bara vårt ansvar, det är vår rättighet att leva i en rättvis värld.

     

    Vad tror du är det viktigaste att förändra för en mer hållbar värld?

    – En hållbar värld måste bygga en hållbar berättelse. Ett narrativ där vi människor ser oss som en del av världen omkring oss, där vi lever i samspel istället för konkurrens mot varandra och naturen. Där den neoliberala kapitalismen är ett minne blott och där rättvisa och jämlikhet är viktigare än makt och ekonomisk tillväxt.

     

    Vad kan Supermiljöbloggens läsare vänta sig av dig som krönikör?

    – Ni kan vänta er en radikal röst som berättar om den nya värld som är fullt möjlig, och fullständigt nödvändig.

    Efter Vattenfall: Är miljonsatsningen på utsläppsrätter rätt väg att gå?

    Rosenbad. Regeringskansli.

    När regeringen den 2 juni meddelade att Vattenfalls brunkol ska säljas meddelade de också att de inför en så kallad utsläppsbroms. Den innebär att 300 miljoner kronor ska avsättas årligen mellan 2018-2040 för att köpa utsläppsrätter som sedan skrotas. Det innebär att totalt 6,6 miljarder kronor kommer att satsas på detta. 

    Med nuvarande pris på utsläppsrätter innebär detta att utsläpp motsvarande cirka 7 miljoner ton koldioxid kommer att kunna köpas in och skrotas årligen, enligt regeringen. Efter att förslaget presenterats har det fått både kritik och beröm.

    Fyra forskare inom ekonomi och miljö skriver på DN Debatt:

    Att riva utsläppsrätter är en av de mest kostnadseffektiva åtgärder som Sverige kan vidta för klimatet.

    En annan som försvarar beslutet är miljökonsulten Magnus Nilsson som skriver i en debattartikel i Dagens Arena att:

    Beslutet att sälja Vattenfalls brunkolsverksamhet ökar inte utsläppen ett dyft, medan besluten att annullera utsläppsutrymme kommer att minska utsläppen med 80-170 miljoner ton. Detta är ett otroligt klipp för klimatet!

    Men samtidigt är kritiken stark. Miljöprofessorn Johan Rockström säger till SvD:

    Jag har stor sympati för Lövins intentioner. Men hon vet säkert att risken är stor att det inte kommer att fungera. Tvärtom. Skattebetalarnas sex miljarder kommer att hamna i händer på fossila energiaktörer. Med tanke på att de här utsläppsrätterna bara utgör någon procent av det överskott som finns, ett överskott som dessutom växer i takt med att förnybar energi växer, riskerar det att bli ett dyrt slag i luften.

    Rockström föreslår istället att: 

    Om man hade lagt de sex miljarderna på en gemensamt fond mellan Sverige och Tyskland hade man kunnat göra Brandenburg till ett Silicon Valley för bland annat bränsleceller och nästa generations biodiesel för transportsystem. Det hade blivit världens vackraste och viktigaste signal från två föredömen i klimatfrågan.

    Det finns alltså olika uppfattningar bland forskare och experter om effekterna av förslaget. Därför kollade Supermiljöbloggen om regeringen hänvisar till någon utredning från Energimyndigheten eller någon annan expertorganisation för att motivera beslutet.  Men regeringen har inte presenterat något utredande underlag för sitt beslut.

    Supermiljöbloggen frågade miljöministern Karolina Skogs tillförordnade pressekreterare Lorentz Tovatt om varför beslutet om att köpa utsläppsrätter inte föregåtts av att en offentlig utredning om frågan. Tovatt säger: 

    När det gäller utsläppsbromsen så är det en politisk överenskommelse. Det innebär ju att regeringen uttrycker en viljeinriktning. Och efter det kommer det ju bli en mer ambitiös process. Men självklart har vi ju låtit experter kolla på förslaget.

    Vad är det man ska utreda framöver när processen blir mer ambitiös, är det inte mer hur man ska göra det än om man ska göra detta eller något annat?

    Framöver gäller det hur saker ska göras, inte om.

    Vilka experter är det som tittat på förslaget och varför finns det ingen offentligt material om de bedömda konsekvenserna? 

    Det är experterna på miljödepartementet, bland annat de som förhandlar ETS i EU (utsläppsrätterna, reds. anm). Hittills finns det bara arbetsmaterial och sådant är inte offentliga handlingar.

     

    Johanna Grant blir ny SMB-krönikör

    Johanna Grant är ordförande i Gröna Bilister och jobbar till vardags som klimatstrateg på ZeroMission. Hon vill precis som många av oss andra göra praktisk skillnad. Med vägtrafik och klimatfrågan som fokus, både utifrån individ- och företagsnivå, bidrar hon med viktiga perspektiv för att nå ett hållbart samhälle.

    Nu börjar hon skriva krönikor för Supermiljöbloggen, men du kan också hitta hennes texter på Aktuell Hållbarhets Forum Hållbar Stad och på ZeroMissions och Gröna Bilisters bloggar.

    Vilken roll har bilen i framtidens hållbara samhälle?

    – I Gröna Bilister säger vi inte nej till bilen, den kommer alltid att behövas i någon form, men framförallt säger vi ja till rörelsefrihet. I det perspektivet handlar framtidens bilism, framförallt i städer där den tar dyrbar plats, snarare om att köpa bil som tjänst än att äga, samt att främja mer klimatsmarta och effektiva färdsätt som kollektivtrafik, cykel, gång och delningstjänster.

    Det räcker helt enkelt inte att göra bilen ren, vi måste även få ner vårt onödiga bilåkande.

    Kan vi nå en fossiloberoende fordonsflotta till 2030, och vad krävs i så fall?

    – Jag hoppas det, men just nu känner jag faktiskt mer oro än hopp i denna fråga. Särskilt med tanke på att vi köper bränsleslukande suvar som aldrig förr som kommer att rulla på vägarna i ca 15 år till, samt att politiken i det stora hela tycks stå handfallen kring frågor som handlar om att bygga ett mer transportsnålt samhälle och främja beteendeförändringar som leder till minskad bilism till förmån till andra mobilitetstjänster.

    Ska vi nå målet krävs det kraftfulla åtgärder inom bilen, bränslet och beteendet och det måste ske inom kort. När det kommer till det senare märker vi att det är längst kvar.

    Vad kan Supermiljöbloggens läsare vänta sig av dig som krönikör?

    – Jag ser fram emot att skriva utifrån hela mitt register, både vad gäller hållbar bilism kopplat till samhällsplanering och klimat, men även mina perspektiv utifrån mitt ”vanliga jobb” på ZeroMission som främst handlar om hur företagen kan vara en viktig motor i omställningen.

    Jag vill även ta tillfället i akt att fortbilda om vad klimatkompensation i min mening handlar om då det i media oftast dras över en och samma kam och framställs på ett negativt sätt. Jag har nyligen kommit hem från en fantastisk resa till våra Plan Vivo-certifierade skogsprojekt i Malawi och Tanzania, länder där klimatförändringen sätter ett ständigt och kännbart avtryck som är tydligt för ögat och där vi arbetar för att småbrukare ska jobba med naturen istället för mot den för att på så sätt bli mer resilienta.

    Kort sagt, jag har mycket att dela med mig av!

    ”Vi kommer att göra det som krävs: #keepitintheground”

    OLIVIA LINANDER, 350.ORG OCH FOSSIL FREE SVERIGE: När regeringen nu övergivit klimatrodret är det upp till civilsamhället att styra upp skutan. Och efter en viktig startsträcka den här våren är klimatengagerade människor i Sverige mer redo för det uppdraget än någonsin. Jag ska berätta varför.

    I en tid då världen behöver ett klimatföredöme som avvecklar befintlig kol-, olje- och gasutvinning godkänner nu Sveriges regering att statligt ägda Vattenfall säljer sitt brunkol åt någon annan att elda upp (och nya kolgruvor åt den nya ägaren att öppna). Våra politiska makthavare lämnar därmed klimatkrisen åt företag och marknadsmekanismer att lösa – och bevisar att inte ens i ett land med god ekonomi och uttalade ambitioner om fossilfrihet har regeringen mod att göra det som krävs för att faktiskt lämna världens fossila bränslen i marken.

    Vi är många som sörjer beslutet. Många känner rädsla eller ilska, andra tomhet. På 350.org, en organisation vars huvudsyfte är att bygga, stärka och stötta klimatrörelsen över hela världen, ställde vi oss frågan: Hur kan vi som engagerat oss mot brunkolsaffären hjälpa varandra att återhämta oss efter beskedet och samla oss för fortsatt kamp? Därför samlade jag ett gäng aktivister och kampanjledare för ett live-sänt panelsamtal på ämnet.

    Engagerade människor samlades runt köksbord och i soffor för att följa och delta i samtalet via en live-chatt – och förhoppningsvis själva ta vid och samtala när sändningen var slut.

    Engagemanget för att lämna de fossila bränslena i marken är större idag än det någonsin har varit. – Annika Jacobson, chef för Greenpeace

    Den här våren har vi fått se en starkare klimatrörelse än nånsin. Greenpeace nådde 65 000 namnunderskrifter för att regeringen skulle låta kolet ligga, profiler från hela världen uttalade sig mot en försäljning av kolet, vi samlade 4000 människor (varav flera hundra svenskar) för att genom civil olydnad blockera kolutvinningen i de svenskägda kolgruvorna i östra Tyskland, och ett flertal grupper (varav många tränats i aktivism inför aktionen i Tyskland) genomförde sedan på egen hand kreativa projekt, manifestationer och aktioner runtom i Sverige.

    När folk samlas från olika organisationer, från klimatrörelsen och sociala rättviserörelser, kommer nytänkande idéer fram och folk vill driva egna kampanjer och aktioner. Det här är viktigt, vi ska vara stolta över att vi som rörelse har många olika strategier och sätt att arbeta. Vi kan lära oss och ta hjälp av varandra. – Karl Andreasson, Climate Justice Program

    Vi må ha förlorat detta slag mot regeringen men vi har vunnit en stark och handlingsberedd klimatrörelse med en mångfald av förmågor och taktiker. Och än ligger kolet kvar i marken! Vi som engagerat oss i Vattenfallfrågan bör nu hjälpa varandra bearbeta de många känslor som följde det här beskedet. Under samtalet hörde vi att många känner oro, ilska, sorg och passivitet.

    Många tycker det är lite läskigt att känna för starkt. Hittills i min karriär har jag aldrig varit med om att någon blivit galen av att känna starka känslor, det är inte farligt. Däremot kan en känna sig lite galen om en måste trycka ner känslor alltför länge. Ta stunder där det är helt okej att känna precis allting – Kali Andersson, psykolog och aktivist med fokus på hållbar aktivism och klimatångest

    Vi lärde oss av talare och tittare att engagemang kan vara ett bra sätt att orka med alla tuffa känslor kring klimathotet. Det faktum att vi känner så starkt för den här frågan kan vara en av våra starkaste valutor när vi driver klimatfrågan med ännu större kraft de kommande åren. Och vi kommer bli allt fler:

    I och med beslutet börjar fler och fler inse att vi inte alltid kan lita på politikerna att lösa våra problem, utan att det är upp till oss. Efter beslutet har jag träffat flera som vill börja engagera sig. – Jonathan Nylander, RevolutionTelevised.live

    Vad sker då härnäst? Kolet ligger ännu kvar i marken och det är du och jag som kan se till att det förblir så. Vi kan fortsätta utmana kolindustrin i Tyskland (i samtalet nämndes aktionslägret Klimacamp i Rheinland i augusti samt Ende Gelände 2017) och vi kan få svenska institutioner att sluta finansiera fossil utvinning världen över (genom kampanjen Fossil Free Sverige). Jag och mina medarbetare har, med hjälp av andra engagerade runtom i landet, sammanställt dessa och fler sätt du kan engagera dig mot kolet.

    Regeringen kommer att sälja brunkolet och strunta i att göra det som krävs för att ställa om världen från fossil energi. Kaptenshatten sitter nu på våra huvuden. Tar du rodret?


     

    Olivia Linander,

    350.org och Fossilfree

    Vattenfall-pledge-swedish

     

    Brasilien på god väg att ratificera klimatavtal

    Brasiliens representanthus har enhälligt godkänt det klimatavtal som togs fram i Paris förra året. Nu återstår en runda i senaten följt av godkännande av presidenten innan Brasiliens klimatmål blir lag.

    Enligt brasilianska civilsamhällesgrupper är det här ett stort steg mot att bygga upp klimatarbetet i landet och många menar att ett slutgiltigt godkännande inte är långt borta. Det är även en positiv utveckling för klimatavtalet som kräver ett godkännande av 55 länder, ansvariga för 55 procent av världens utsläpp av växthusgaser, innan det kan träda i kraft.

    Brasilien är ansvarig för 6 procent världens utsläpp och nyheten har spätt på förhoppningar om att Parisavtalet kan träda i kraft redan i år.

    I de nationella klimatmål som Brasilien lämnade in till FN i fjol står det bland annat att landet vill minska sina utsläpp av växthusgaser med 37 procent till 2025.

    Anders Wijkman blir ny SMB-krönikör

    Anders Wijkman har varit aktiv i hållbarhetsdiskussionen i decennier och försökt påverka flera partier inifrån i utvecklandet av en seriös miljöpolitik. De senaste åren verkar han dock gett upp partipolitiken för att påverka så mycket han kan utanför det partipolitiska.

    Senast kommer han från att ha varit ordförande för miljömålsberedningen och nu tar han plats i Supermiljöbloggens krönikeredaktion för att bidra till att vässa miljödebatten.

    Hur tar Sverige nästa steg mot bättre miljö och klimat?

    – Genom att få Finansdepartementet att inse att klok miljö- och klimatpolitik inte är en kostnad utan en investering i en bättre framtid. Genom att följa upp Miljömålsberedningens många förslag till klimatstrategi – inte minst skynda på introduktionen av smarta biobränslen och eldrift inom transportsektorn och genom en bättre stadsplanering där inte bilen står i centrum. Vidare genom att satsa på en biobaserad ekonomi där råvaror från skogen ersätter fossila råvaror.

    Hur stor är politikens roll i miljöarbetet?

    – Mycket stor. Det är bara om ekonomins spelregler är rätt som marknaden kan lösa utmaningarna vi står inför. Det måste löna sig att göra rätt, inte som ofta idag att man tjänar mer på att förorena. Vidare måste reglerna för finansmarknaden skärpas. Den är alltför kortsiktig och den väger inte in risker för klimat och miljö. Det är svårt få fram pengar till hållbara investeringar.

    Vad kan Supermiljöbloggens läsare förvänta sig av dig som krönikör?

    – Att lyfta på svåra frågor. Att beskriva hur allting hänger ihop. Att visa att det finns gränser för den konventionella tillväxten och behovet att utveckla alternativa indikatorer till BNP som mäter kvalitet, inte kvantitet. Att peka på sambanden mellan klimatförändringen, matproduktionen och migration. Att påminna om att folkökningen – som fortsatt är snabb i absoluta tal – har stor betydelse för hur vi ska klara spänningen mellan människan och planeten. Att lyfta fram digitaliseringens möjligheter och risker.


    Nu på måndag publiceras Anders Wijkmans första krönika.

    Carl Schlyter (MP): Så ska vi stoppa kolgruvorna

    Slaget är ännu inte förlorat, menar riksdagsledamoten. 

    Carl Schlyter, riksdagsledamot för Miljöpartiet, var en av de som hårdast kritiserade det egna partiet efter regeringens beslutet att tillåta Vattenfall att sälja sin tyska brunkolsverksamhet till det tjeckiska bolaget EPH.

    – Man kan inte kan vifta med en kolbit hela valrörelsen för att sedan sälja. Då har man sålt kolet och tappat väljarna tror jag, sa han bland annat till Sveriges radios Ekot i samband med att beslutet offentliggjordes förra lördagen.

    – Det här är extremt allvarligt. Nu kan hela världen tänka att ”om inte ens Tyskland och Sverige klarar av att lämna kvar kolet i marken varför ska vi göra det, vi är ju fattigare och har sämre möjligheter”, sa han vidare till Aftonbladet.

    På sin Facebooksida skrev han också:

    Det är respektabelt att satsa och förlora, men att inte ens försöka att satsa allt det är svagt. Jag är rädd att vi både späder på temperaturhöjningen och politikerföraktet med detta beslut.

    Supermiljöbloggen fanns på plats under Almedalsveckan då Carl Schlyter höll ett kort anförande under en demonstration som bland annat Jordens Vänner och Greenpeace anordnade. Han berättade då bland annat om hur han ser att frågan nu ska drivas vidare:

    – Hur ska vi då stoppa de här kolgruvorna? Vi har förlorat den här kampen just nu. Vi förlorade den i Rosenbad och vi förlorade den i riksdagen. Men vi kommer bara flytta den, till botten av gruvhålen, till toppen av skorstenarna och till parlamenten, både delstat och federalt, i Tyskland. Vi kommer prata om det med våra tyska, med våra engelska och med våra amerikanska vänner som har stöttat oss. Och tillsammans kommer ni att se till att min kategori av människor, politiker, faktiskt vågar stå upp för det som är långsiktigt lönsamt och långsiktigt hållbart. Nästan alla de segrar som jag har varit med om i mina år i politiken har vi tack vare miljörörelsen, människorättsrörelsen och djurrättsrörelsen. Det är ni som får politiker att se bortom företagens kortsiktiga vinstkalkyler.

    Mattias Svensson blir ny SMB-krönikör

    Mattias Svensson är den omvände klimatskeptikern. Från att ha avfärdat klimathotet som något osant kämpar han nu tappert för en mer blågrön politik. Han frilansar, syns i otaliga debatter och ligger bakom boken ”Miljöpolitik för moderater”.

    Snart tar han över SMB:s krönike-sida en gång i månaden för att lyfta hur miljöpolitik och liberalism kan gå hand i hand.

    Vilken sakfråga tycker du är viktigast?

    – Svårt att inte svara klimatet och växthusgasutsläpp som viktigast.

    Sedan är jag rätt förtjust i historiska exempel på hur tidigare miljöproblem har lösts, liksom förstås exempel på hur liberaliseringar kan vara bra för miljön, som minskade miljöskadliga subventioner och politiska hinder för att bygga täta, växande storstäder.

    Hur vill du att miljöpolitiken ska förändras?

    – Det jag verkligen vill ha bort är fientligheten mot ny teknik och nya innovationer. Svaret på hur uppemot tio miljarder människor ska kunna leva väl på den här planeten, inom dess miljömässiga gränser, finns inte i dagens eller gårdagens sätt att leva. I övrigt görs en hel del bra, men för lite.

    Grön skatteväxling, avskaffa miljöskadliga subventioner, experiment med nya trafik- och stadsbyggnadslösningar till exempel.

    Vad kan Supermiljöbloggens läsare vänta sig av dig som krönikör?

    – Att veta mer än skribenten. Jag är fortfarande rätt ny i de här frågorna, och betydligt mer samhällspolitiskt än naturvetenskapligt bevandrad. Så det är välkommet att korrigera och fylla i.

    Men jag hoppas förstås kunna bidra med perspektiv och insikter, inte minst om värdet av personlig frihet och marknadsekonomi, också för miljön.

    Ekonomiska problem för många av världens kärnkraftsbolag

    Inga nya reaktorbyggen har påbörjats hittills i år, visar ny rapport. 

    I veckan publicerades The World Nuclear Industry Status Report 2016 (pdf), som är en sammanställning av läget för kärnkraften i världen.

    Enligt rapporten, där arbetet letts av de två oberoende konsulterna Mycle Schneider och Antony Froggatt, har 31 länder i världen kärnkraft i dag och sammanlagt är 402 reaktorer i gång. Att kärnkraften ökat sin produktion det senaste året beror framför allt på att Kina tagit flera nya reaktorer i drift.

    Men det finns många mörka moln på himlen för kärnkraftsindustrin, enligt rapporten. Inga nya reaktorbyggen har påbörjats hittills i år i världen och ekonomiskt går det dåligt för många av kärnkraftsbolagen. I rapporten går att läsa:

    Many of the traditional nuclear and fossil fuel based utilities are struggling with a dramatic plunge in wholesale power prices, a shrinking client base, declining power consumption, high debt loads, increasing production costs at aging facilities, and stiff competition, especially from renewables.

    Tomas Kåberger, som är professor i industriell energipolicy vid Chalmers tekniska högskola och ordförande i Japan Renewable Energy Foundation, skriver i ett förord till rapporten vad konsekvenserna av denna utveckling kan bli:

    First: A nuclear industry under economic stress may become an even more dangerous industry. Owners do what they can to reduce operating costs to avoid making economic loss. Reduce staff, reduce maintenance, and reduce any monitoring and inspection that may be avoided. While a stated ambition of “safety first” and demands of safety authorities will be heard, the conflict is always there and reduced margins of safety may prove to be mistakes.

    Secondly: The economic losses of nuclear come as fossil fuel based electricity generation is also suffering under climate protection policies and competition from less costly renewable power. The incumbent power companies are often loosing net cash-flow as well as asset values. As a result, many power companies are downgraded by credit-rating agencies and their very existence threatened. Electric power companies’ ability to actually manage the back-end cost of the nuclear industry is increasingly uncertain. As the estimates of these costs become more important, and receive attention they tend to grow.

    Sverige kan ha 100 procent förnybar el redan 2020

    Sverige skulle kunna ha ett 100 procent förnybart elsystem redan 2020, men med energiöverenskommelsen riskerar vi att missa målet till 2040. Framför allt krävs en satsning på solceller samtidigt som utbyggnaden av vindkraft och biokraft fortsätter i samma takt som i dag, skriver tre forskare och en expert inom förnybar energi på DN debatt.

    Debattörerna har på uppdrag av WWF, Greenpeace, Naturskyddsföreningen och organisationen 100 procent förnybart räknat på tre scenarios hur Sverige skulle kunna vara helt förnybart till 2020, 2025 och 2030.

    De olika scenarierna innebär olika ambitionsnivåer för förnybart, men alla är fullt genomförbara och dessutom medför de en rad andra fördelar för omställningen av energisystemet i stort och för arbetet med att nå Sveriges miljömål. En kostnadseffektiv omställning till ett hållbart elsystem ger god leveranssäkerhet, minskar klimatpåverkan och ger oss möjlighet att exportera elenergi med låg klimatpåverkan till andra länder.

     

    För att kunna bli helt förnybara till 2020 krävs det att:

    – solenergin ökar med 4 TWh
    – vindkraften byggs ut med 28 TWh
    – bioenergin ökar med 5 TWh, och att
    – energieffektiviseringar minskar elenergibehovet med 5 TWh

    Jämförelsevis ökade vindkraftsproduktionen under förra året med 43 procent, till 16,5 TWh. Det är 10,3 procent av Sveriges totala elproduktion.

    I 2025-scenariot ligger utvecklingen av förnybart på samma nivå som de senaste åren. Där har de lämnat utrymme för ökning av elenergiförbrukningen samtidigt som:

    – solenergin ökar med 7 TWh
    – vindkraften utvecklas med 28 TWh
    – biokraft utvecklas med 5 TWh
    – energieffektiviseringar minskar elenergibehovet med 7 TWh

    Här betonar debattörerna att utvecklingen går i en lägre takt än vad som är möjligt.

    Att vänta till 2030 för att ställa om skulle innebära en ”rejäl inbromsning av utbyggnadstakten för förnybart”. Där ökar:

    – solenergin med 10 TWh
    – vindkraften med 28 TWh
    – biokraften med 5 TWh
    – samtidigt som elenergibehovet minskar med 8 TWh.

    I det scenariot får vi ett överskott som kan exportera förnybar energi till våra grannländer.

    Samtidigt kritiserar experterna energiöverenskommelsen.

    Med energiöverenskommelsens planer att öka förnybar elproduktion med endast 18 TWh till år 2030, genom ett förlängt och utökat elcertifikatssystem, är risken stor att Sverige helt och hållet missar målet till år 2040. Våra scenarier visar att åtminstone dubbelt upp, 36 TWh ny förnybar eltillförsel, behövs för att upprätthålla elbalansen samtidigt som eleffektivisering utgör en kraftfull energiresurs för slutanvändarna.


     

    Debattörerna:

    Jonny Hylander, professor i energiteknik vid Högskolan i Halmstad
    Göran Sidén, universitetslektor, elkraftteknik vid Högskolan i Halmstad
    Christian Stenqvist, dr i miljö- och energisystem från Lunds tekniska högskola, energianalytiker och utvärderingskonsult vid EvalPart
    Charlotta Winkler, solenergiexpert och konsult för energiteknik vid WSP Sverige

    Greenpeace: ”Haglöfs! Bli en föregångare istället för en förorenare!”

    ”Greenpeace har testat luften i några av de största friluftsmärkenas butiker runt om i världen. Resultaten, från bland andra Haglöfs butiker i Stockholm och Oslo, presenteras i en rapport idag”, skriver Lina Burnelius, kampanjledare för Detox Outdoor, Greenpeace Sverige, idag i en debattartikel på Supermiljöbloggen.

    Vi hittade 60 gånger högre halter av dessa skadliga kemikalier i luften i friluftsbutiker än vad som finns i vanliga rum och i butiker som inte säljer friluftsutrustning och upp till 1000 gånger högre halter jämfört med vanlig utomhusluft. En av de ställen där vi uppmätte högst halter av skadliga flourkarboner var Haglöfs butik i Oslo.

    Friluftsindustrin fortsätter att använda stora mängder flourkarboner, så kallade PFAS, för dess smuts- och vattenavstötande egenskaper. Detta trots att forskningen sedan länge påvisat att flourkarboner är kemikalier som både kan hämma reproduktionen, främja tillväxten av tumörer och verka hormonstörande.

    Att vi hittar flourkarboner i så hög koncentration i Haglöfs butiker visar att företaget bär ett stort ansvar för spridningen av dessa skadliga kemikalierna till naturen. Inte minst eftersom att det idag finns flourkarbon-fria alternativ som också håller oss naturälskare torra och varma.

    Att det finns produkter med skadliga kemikalier i innebär att det samtidigt finns fabriker som släpper ut okända mängder av dessa ämnen i den omgivande miljön. Senare bär dessutom vi konsumenter, utan att veta om det, med oss dessa skadliga kemikalier ut i naturen där de blir kvar i flera generationer. Halterna byggs dessutom hela tiden på, eftersom naturen har svårt att bryta ner dem, just eftersom de är framtagna för att stå mot naturens olika element så som vind och vatten.

    Förra sommaren larmade vi om att vi hittat flourkarboner på några av de mest avlägsna platserna på jordklotet, som vid Treriksröset och i blodet hos isbjörnar.

    Många märken gör idag anspråk på att ha löst problemet genom att byta från långkedjiga till kortkedjiga flourkarboner, men i själva verket inbär det att bara att man ersatt en grupp av farliga kemikalier med en annan. Nu framkommer allt fler vetenskapliga bevis på skadliga egenskaper även hos kortkedjiga flourkarboner. Inte minst visar forskning att kortkedjiga flourkarboner avdunstar lättare från produkterna, vilket gör att de kan tas upp i blodet genom inandning.

    Det här är alltså kemikalier som kan vara mycket skadliga för hälsan. Varken som anställd, eller som konsument, ska du behöva oroa dig när du står i butiken. Du skall inte behöva undra om jackan du köper eller säljer sprider de här ämnena till naturen, eller om du utsätter dig för skadliga kemikalier. Det faktum att vi upptäckt så förhöjda värden i Haglöfs butiksluft väcker också frågor kring arbetsmiljö och i vilken grad butiksanställda utsätts för orimliga hälsorikser.

    Över 200 forskare från hela världen uppmanar friluftsindustrin att genast sluta använda flourkarboner i konsumentvaror just på grund av deras skadliga egenskaper.

    Friluftsbranschen har ett extra stort miljöansvar. De säljer sina produkter med budskap om fantastiska naturupplevelser. Då är det oärligt att samtidigt använda skadliga kemikalier när det finns funktionella alternativ som inte innebär obehagliga följdverkningar.

    Haglöfs behöver snarast skriva på ett Detox-åtagande och avgifta hela sin produktionskedja nu.

    Lina Burnelius
    kampanjledare för Detox Outdoor, Greenpeace Sverige

     

    ”Sveriges misslyckade kärnkraftspolitik förråder framtidens generationer”

    ”Klimatkrisen är, i grund och botten, ett misslyckande i hållbar utveckling då vi förbrukar resurser på ett sätt som är oansvarigt och oetiskt. Det är därför vår skyldighet att visa att vi lärt oss av våra misstag”, skriver John Lindberg, f.d. generalsekreterare för Unga Europarådets energi- och klimatkommittée, idag i en debattartikel på Supermiljöbloggen. 

    Mänskligheten står inför ett av det allvarligaste hoten mot vår vidare existens och frågan kring klimatförändringarna kommer definiera vår framtid. Svensk energi- och miljöpolitik genomsyras, rent teoretiskt, av en hållbarhetsfilosofi, men i praktiken är detta en illusion. Detta är en illusion som framtidens generationer kommer att betala dyrt för. För att bekämpa klimatförändringarna, både i Sverige och utomlands, så krävs en energirevolution. Kärnkraften måste spela en central roll i framtidens energisystem, men en av de största bromsklossarna för den expansion som krävs för att förhindra katastrofal klimatförändring är frågan kring uttjänt kärnbränsle.

    Klimatkrisen är, i grund och botten, ett misslyckande i hållbar utveckling då vi förbrukar resurser på ett sätt som är oansvarigt och oetiskt. Det är därför vår skyldighet att visa att vi lärt oss av våra misstag. Att en generation efterlämnar avfall som förblir farligt för många tusentals år är uppenbarligen problematiskt. Utan att lösa kärnbränslefrågan så kan kärnkraften inte kunna betraktas som hållbar.

    Problemet härstammar, som många andra som rör kärnkraft, från dess olyckliga förbindelse med kärnvapen. Kärnkraftsprogram utomlands har använt omarbetning av kärnbränsle för att utnyttja dess potential bättre. Omarbetningsmetoden PUREX separerar plutonium från använt bränsle och kan därefter användas på nytt i reaktorer. Detta låser inte bara upp mer energi, men också minska avfallsmängden. Problemet är dock att det var väldigt lätt att använda det rena plutoniumet från processen till kärnvapen, vilket också har skett. Detta gjorde omarbetning av kärnbränsle till politiskt oacceptabelt.

    Den svenska kärnkraftsmodellen bygger på en filosofi där bränsle inte återanvänds efter sin ”förbränning” i reaktorn utan allt ”uttjänt” bränsle skickas direkt till slutförvar, utan att återanvändas. Bristen på omarbetning leder till att kärnbränslecykeln försvinner. Majoriteten av detta så kallade avfall är uran som fortfarande kan användas. Enbart 2% av den totala energin används och resten ska sedan grävas ned, tillsammans med transuraniska element och fissionsprodukter. Detta är inte bara ett enormt slöseri av koldioxidfri energi och oetiskt mot alla människor som fortfarande inte har tillgång till el. Det är också ett grovt svek mot framtidens generationer, då det faktiskt finns tekniska lösningar som löser frågan kring ”avfallet”.

    Integral Fast Reactors (IFR) är ett okonventionellt reaktorkoncept som utvecklades i USA och som fungerade väl tills den amerikanska kongressen avslutade projektet av politiska skäl. Dessa reaktorer kan använda allt uran som bränsle, men också transuraniska ämnen som plutonium. Detta mångdubblar den koldioxidfria energi som kärnkraften kan generera, men också dramatiskt minska mängden avfall från kärnkraften och dess farlighet. Reaktorerna skulle även kunna använda ”avfall” från konventionella reaktorer, därav minska den totala mängden ”uttjänt” bränsle som nu ligger och väntar på slutförvar. Omarbetningsprocessen som är en del av IFR kan inte användas för kärnvapenstillverkning, till skillnad från PUREX.

    Lösningen till kärnkraftens hållbarhetsproblem existerar. Det som nu krävs är en öppen och faktabaserad diskussion kring kärnkraften och hur Sverige kan leda världen i kärnbränslehantering och koldioxidfri energiproduktion. Det är dags att vi bemöter den irrationella rädslan för kärnkraften och byter kurs på svenska kärnkraftspolitik. Misslyckade vore inget annat än ett förräderi av framtida generationer.

    John Lindberg

    Masterstudent, King’s College London

    F.d. sakpolitisk rådgivare, Skotska parlamentet & generalsekreterare, Unga Europarådets energi- och klimatkommittée

    ← Tipsa!

    Tipsa oss

    Har du något du tror vi missat och kanske borde skriva om? Vi tar tacksamt emot alla tips du kan bidra med. Maila direkt till tips@supermiljobloggen.se eller fyll i formuläret nedan.