Du kan trycka Shift + S för att få fram sökfältet när som helst och Esc för att stänga det.
Tryck ENTER för fler resultat, då kan du även förfina din sökning.
    Stäng

    Satsningen på kärnkraft är olycklig och fel – även av säkerhetsskäl

    Regeringens kärnkraftsutredning säger att det går att bygga nya reaktorer med massiva subventioner och frikostiga statliga lån. Men satsningen är inte bara onödig och mycket dyr för svenska konsumenter. I dagens otrygga omvärld riskerar den även att göra vårt samhälle osäkrare istället för tvärtom, skriver SMB i en ledarartikel.

    LEDARE Detaljerna i Mats Dilléns kärnkraftsutredning har väckt berättigad debatt. Prisgarantin som ska gälla i fyra decennier på 80 öre per kilowattimme (i dagens penningvärde) riskerar att bli svindyr för vanliga hushåll – den kan ju jämföras med kostnaden på bara omkring hälften för att producera el från sol och vind idag. De generösa statliga lånevillkoren kommer att belasta statsbudgeten på ett riskabelt sätt, satsningen kan bli en gökunge som hindrar andra satsningar, är några av invändningarna. ”En enda stor glädjekalkyl” lyder DN:s avfärdande kommentar, trots att tidningen i grunden är positiv till energikällan.

    Det är nu läge att fördjupa granskningen av och lägga nya kritiska perspektiv på denna oerhörda satsning som regeringen inte verkar rygga för, trots de dyra villkor utredaren presenterar för att klämma fram fyra av de tio reaktorer som Tidöpartierna tror sig kunna ha på plats till år 2045.

    För den går emot många principer som framhålls för att skapa det motståndskraftiga och hållbara samhället.

    Allt fler yttre hot mot kärnkraften i en orolig tid

    Ett område som uppmärksammats föga i den senaste tidens debatt är kärnkraftens säkerhet. Inte själva den tekniska säkerheten kopplad till radioaktiv strålning, läckagerisker, slutförvar och liknande, utan säkerheten mot militär intervention, terroristattacker, sabotage, cyberangrepp. Allt sådant som bara under de allra senaste åren seglat upp som verkliga hot även mot vår egna tidigare så lugna vrå i världen.

    Intressant nog, vilket SMB:s krönikör Mattias Goldmann påpekat, finner man inom Nato stöd just för den decentraliserade form av elproduktion som vindkraften erbjuder.

    Medan den svenska försvarsmakten och vindkraftsfientliga politiska majoriteter i många kommuner länge tävlat ikapp om att förhindra etableringar av nya vindparker, uppmuntras tvärtemot sådana av Nato-administrationen. Den ser lokalt spridd elproduktion som något som ökar försörjningstryggheten och motståndskraften vid militära konflikter.

    Ukraina drog slutsats om decentraliserad elproduktion

    Ukraina, som mer än något annat land fått känna av vad aggressivt, terrorbetonat militärt våld innebär för energiförsörjningen, har redan dragit den slutsatsen. Nyligen konstaterade chefen för det statliga elnätbolaget i en SVT-intervju att landet i framtiden måste satsa på många små, spridda kraftverk istället för några få och stora. Det borde gälla Sverige också, om nu säkerhetsläget är så försämrat som både regeringen och ansvariga myndigheter säger.

    Ovanstående utgör inget argument för ett svenskt Natomedlemskap i sig. Men nu är Sverige medlem i en militärpakt som uppenbarligen propagerar för vindkraftssatsningar – som den svenska regeringens enögda kärnkraftsspår tvärtom äventyrar.

    Här finns mer att säga. Var så säkra på att skyddet mot de nya yttre säkerhetshoten mot kärnkraften kommer att kosta mycket stora pengar att införa. Det handlar om yttre skalskydd av typen fysiska barriärer mot angrepp (sådana börjar redan installeras och kan till exempel iakttas utanför västsvenska Ringhals – i form av grova stenbumlingar). Det behövs avancerad utrustning och kvalificerad bemanning för att hindra angrepp med moderna drönare, system för att hindra listiga cyberintrång, höjd säkerhet för inpasseringskontroll, personalutbildning och mycket annat. Dessa säkerhetsaspekter beskrivs i en färsk rapport från Franzén Energiteknik.

    Omfattande säkerhetsprotokoll från IAEA

    IAEA, Internationella atomenergiorganet, har lagt fram ett omfattande protokoll för hur kärnkraftssäkerheten ska tryggas i nya otrygga tider. Kärnkraftsägarna, men även en lång rad myndigheter med försvarsmakten och säkerhetspolisen i spetsen, är ansvariga för att få allt på plats.

    Ytterst kokar ansvaret dock ned till regeringarna. Har den svenska tagit höjd för allt detta tillkommande och prisdrivande? Det går inte att utläsa av Mats Dilléns utredning, och inte heller i regeringens nya säkerhetspolitiska strategi som pekar bland annat just på dagens hot mot ”strategisk infrastruktur”. Inget talar dock för att så är fallet. Kostnadsberäkningarna som används i utredningen gjordes innan IAEA lade fram sin kravkatalog.

    Subventioner ofrånkomliga – men måste hamna rätt

    Det är dock inte fel i sig att en regering tar till subventionsmetoden när man vill få fram något. Det hade inte gått att få fart på vindkraftsutbyggnaden i Sverige utan den relativt massiva subvention som elcertifikatsprogrammet utgjorde. Det belastade visserligen inte statsbudgeten, men däremot konsumenternas plånbok – dock i en rimlig omfattning, sett till vad som uppnåddes.

    En annan subvention som kostat hushållen mycket, och blev betungande för de med dålig ekonomi, är prisstödet i Tyskland för vind- och solkraftsproducerad el. Producenterna – varav många förvisso är vanliga hushåll – har fått betalt enligt ett garanterat pris på flera kronor per kilowattimme, långt över svenska elpriser.

    Tack vare denna stora satsning har Tyskland nu kunnat trycka ned kolkonsumtionen kraftigt, trots stängd kärnkraft, och har mest förnybar el i Europa. Landet har med sin politik banat väg för solelens framväxt i hela världsdelen. Även Sverige har gynnats.

    Det som ska kritiseras är inte produktionsstödet, utan i så fall bristande politik för att kompensera ekonomiskt svaga hushåll för de höga konsumentpriserna.

    Energiminister Ebba Busch och regeringen ska kritiseras för att man vill subventionera fel sak – säkerhetskrävande, extremt storskaliga kärnkraftverk – subventioner som kan misstänkas bli än mer gigantiska än vad som anges i utredningen. Och för att dessutom ha mage att sälja in ny kärnkraft som en bärande klimatsatsning.

    Nya kärnkraftverk bidrar inte till omställning nu

    För sanningen är ju att kraftverken inte kommer att hinna leverera el särskilt länge, innan Sverige år 2045 ska vara nere på nollnivå mätt i nettoutsläpp av koldioxid – med allt annat som behöver göras fram till detta kritiska årtal liggandes i huvudsak ogjort. Utsläppen måste börja kapas NU för klara både del- och slutmål. Nu ökar de istället.

    Regeringen ska också ha kritik för att den INTE vill subventionera kraftkablarna till fastlandet för de havsbaserade vindkraftverken.

    Att riva upp det tidigare beskedet om stöd till Svenska Kraftnät för landanslutningarna var ett mycket dåligt beslut, som bara det kan utgöra spiken i kistan för de stora havsvindparker som planerats och utretts grundligt i flera år. Att länsstyrelser och regeringen nu lämnar tillstånd till dem spelar föga roll om de ekonomiska förutsättningarna ändå saknas.

    Tänk om regeringen – för säkerhets skull

    Med den olyckliga kärnkraftssatsningen, om den blir av, har risken blivit än större att Sverige sumpar möjligheten att på allvar expandera det förnybara, flödande elenergisystemet.

    Så tänk om, regeringen. För planetens och de unga uppväxandes skull. För klimatomställningens skull. För vår säkerhets skull. Och slutligen, för våra plånböckers skull.

    Ny forskning: Tekniken når gränsen – politiska krafttag avgör framtidens klimat

    Tekniska framsteg är inte längre den viktigaste faktorn för att bromsa den globala uppvärmningen. Effektiva politiska beslut spelar en allt större roll för att nå koldioxidneutralitet, visar en ny forskningsstudie.

    Tekniska framgångar inom klimatforskningen har lett till att allt mer av vår energi kommer från förnybara källor. Samtidigt ökade koldioxidutsläppen från 2020 till 2023. Enligt en studie genomförd vid Potsdam Institute for Climate Impact Research, publicerad i tidskriften Nature Climate Change, beror de ökade koldioxidutsläppen på att teknisk satsning inte längre är den viktigaste faktorn i kampen mot den globala uppvärmningen. Enligt forskarna är snabba och effektiva klimatpolitiska åtgärder alltmer avgörande när koldioxidutsläppen ökar. 

    Institutionella hinder försvårar hållbarhetsmål 

    År 2015 undertecknades 1,5-gradersmålet i Parisavtalet med ambitionen att hålla jordens temperaturökning under 2 grader och helst begränsas till 1,5 grader. Enligt den nya studien finns en 50-procentig chans att nå det målet om de mest ambitiösa klimatåtgärderna genomförs idag. Forskarna identifierar också fem kriterier som begränsar möjligheten att nå målet, inklusive geofysiska, tekniska, institutionella, politiska och ekonomiska hinder. Även sociokulturella hinder, såsom beteendeförändringar, vägdes in i undersökningen.

    Studien fann att av de fem undersökta kriterierna är politiska och institutionella hinder den enskilt största begränsningen för att minska utsläppen. Ineffektiv klimatpolitik minskar möjligheten att nå koldioxidneutralitet från tidigare 50 procent till mellan 5 procent och 45 procent .

    Länder har olika förutsättningar att driva klimatpolitik

    Forskarna har också mätt hur snabbt länder kan minska sitt koldioxidutsläpp baserat på deras tidigare framgångar i att uppnå olika klimatmål. Enligt studien har länder olika förutsättningar att driva igenom klimatpolitiska åtgärder, såsom beskattning eller miljöreglering. Ländernas styrningsförmåga påverkar bland annat möjligheten att nå upp till klimatpolitiska mål. Enligt studien har mindre rika stater lägre nivåer av styrning. Det gör det svårare för vissa stater att driva klimatpolitisk förändring. 

    EU-lag om naturrestaurering träder i kraft

    Förhandlingarna har varit långa och snåriga men den nya EU-lagstiftningen om naturrestaurering trädde i kraft den 18 augusti. Nu finns bindande mål om att medlemsstaterna ska återställa förstörda ekosystem.

    EU-lagstiftningen om naturrestaurering är avgörande, inte bara för att uppfylla EU:s klimatmål, utan också för att bidra till att uppnå den globala överenskommelsen om skydd av biologisk mångfald, Kunming-Montreal Global Biodiversity Framework.

    Enligt EU:s nya lagstiftning dröjer det till 2050 innan EU:s biologiska mångfald ska vara helt återställd, samtidigt som nya förluster förebyggs. Men redan år 2030 ska 20 procent av EU:s land- och havsområden vara återställda. Ett annat syfte med lagstiftningen är att säkra livsmedelstryggheten för EU:s invånare.

    Medlemsstaterna får enligt lagstiftningen två år på sig att ta fram restaureringsplaner där de visar vilka specifika åtgärder de ska vidta fram till år 2030, 2040 och 2050. Planerna förväntas bland annat innehålla en tidplan för genomförande och en plan över finansiering. De nationella planerna ska också ta upp synergier för att förhindra markförstöring, förebygga naturkatastrofer, samt beröra hur jordbruk, fiske, skogsbruk och utveckling av förnybar energi påverkas.

    Sveriges regering har aktivt försökt stoppa den nya lagen, som röstades igenom trots Sveriges motstånd, vilket Supermiljöbloggen tidigare skrivit om. Naturvårdsverket bedömde redan år 2022 att nationella naturrestaureringsplaner är ett bra sätt att arbeta med konkreta åtgärder för den biologiska mångfalden och klimatet. Supermiljöbloggen kommer att följa Sveriges arbete med att ta fram en nationell naturrestaureringsplan.

    Varför är elektrifiering så svårt när möjligheterna är så goda?

    Statlig hjälp med att ta upp lån till ny kärnkraft är rimligt – men att garantera ett högt elpris under många år är riskabelt. Och det är rimligt att alla kraftslag ges lika förutsättningar. Det skriver SMB:s krönikör, professor Filip Johnsson i sin helgtext, och funderar över varför Sverige med så goda förutsättningar får energidebatten att låta mer som ett kulturkrig.

    KRÖNIKA Sverige har kanske Europas bästa förutsättningar för elektrifieringen av industrin och transporterna. Vi har redan ett elsystem som är i det närmaste fossilfritt med vattenkraft, kärnkraft, kraftvärme och vindkraft. Sverige har dessutom stora ytor för vindkraft och solparker, dessutom med en mycket lång kustlinje för havsbaserad vindkraft. Vi är ett högteknologiskt land vilket ger goda förutsättningar att på sikt få in nya tekniker och system, som flexibilitet i elsystemet, transportsystem med smart laddning av elfordon och kanske ny kärnkraftsteknik som samproducerar el med vätgas för industrin.

    Man kunde därför tro att politiken skulle omfamna dessa förutsättningar och fokusera på hur de kan utnyttjas på bästa sätt. Men som jag skrivit i en tidigare krönika så har vi i stället hamnat i vad som väl närmast får betraktas som ett kulturkrig, där särskilt vind- och kärnkraft ställs mot varandra.

    Så var finns helhetsgreppet och de breda politiska överenskommelserna? Det är ganska uppenbart att sådana behövs om vi ska komma framåt. Som det är nu riskerar hela omställningen att försenas och vi missar att dra nytta av Sveriges gynnsamma förutsättningar som skulle kunna göra oss till föregångare i klimatomställningen – sådana länder kanske behövs mer än någonsin i dagens läge.

    Bra utredning – och tydlig om att kärnkraften blir dyr

    Den nya utredningen om finansiering av kärnkraft är bra då den visar på förutsättningarna att finansiera kärnkraft. Jag tycker utredningen är väl utförd, inklusive dess gedigna genomgång av kärnkraftsprojekt i Europa avseende kostnader och vilken finansieringsform de olika länderna tillämpar. Det är uppenbart att ny kärnkraft är dyr och att det kommer ta lång tid innan den kan finnas på plats.

    Det land som kanske kommit längst i planeringen av ny kärnkraft är Tjeckien, som bedömer att deras två reaktorer ska stå färdiga 2036 och vara i full kommersiell drift 2038. Sverige är i ett betydligt tidigare planeringsskede men regeringen menar ändå att ny kärnkraft kan så färdig redan 2035, alltså före Tjeckien. Hur realistiskt är det målet, undrar man.

    Utredningens förslag om att staten går in och minskar risken för investeringar i kärnkraft genom lån med en ränta som är lägre än vad enskilda aktörer kan erhålla tycker jag är rimligt. Staten kan låna upp pengar till lägre ränta än de villkor enskilda företag kan erhålla.

    Däremot verkar det riskfyllt att staten ska garantera ett framtida elpris – en annan hörnsten i utredningens förslag. Vi har ju sett kraftiga nedgångar i kostnaden för el från vind och sol under de senaste decennierna. Garantipriset avser en teknik som alltså i bästa fall kan stå färdig 2035 och garantin ska gälla under lång tid. Vad kommer då ha hänt med teknikutvecklingen för andra kraftslag?

    Dessa kraftslag ger dessutom redan idag ett elpris som är lägre än de 80 öre/kWh som utredningen föreslår som garantipris.

    Det tillkommer visserligen kostnader för att hantera de variationer som orsakas av den icke-planerbara elproduktionen samt kostnader för att säkerställa systemstabilitet (frekvens- och spänningshållning). Men även om dessa kostnader inte är helt kända idag så finns det inget som pekar på att de skulle vara betydande.  

    Elsystemet måste överleva maktskiften!

    Framförallt är det hela det sammansatta elsystemets egenskaper som är avgörande för elpriset. Vi har redan betydande mängder av vindkraft (och en del solel), både i Sverige och i våra omgivande länder. Det sker dessutom fortsatt stora investeringar i vind och solel runt om i Europa. Detta innebär att flexibilitet i elsystemet kommer att behövas, oberoende av mängden kärnkraft.

    Slutsatsen är att politiken behöver ta ett tydligt ledarskap och skapa goda förutsättningar för samtliga kraftslag och ett system som överlever regeringsskiften. Många har efterfrågat teknikneutrala finansierings- och styrmedel. Det kan vara klokt. Men ett annat alternativ är att – likt kärnkraftsutredningen – analysera barriärerna för samtliga kraftslag och sedan skapa de bästa förutsättningarna för varje teknik. Ska det garanteras ett elpris, bör det rimligtvis gälla samtliga tekniker, men då i ett system som säkerställer att konsumenterna inte under lång tid tvingas betala ett överpris.

    Tidö-avtalet slår fast att samtliga kraftslag ska ”ha likvärdiga spelregler”. Det kan vara en bra början.

    Ett uppmärksammat remissvar: SMB Ledare intervjuar Mattias Goldmann

    I ett uppmärksammat remissvar till regeringens förslag om halverad flygskatt argumenterar 2030–sekretariatets Mattias Goldmann för förslaget, men även för ett totalt avskaffande av flygskatten. Organisationen vill istället att den ersätts med andra åtgärder. Ett antal ögonbryn höjdes inom miljörörelsen och så även på redaktionen. Mattias Goldmann är fristående krönikör hos Supermiljöbloggen och intervjuas nu av SMB Ledare.

    I april gick regeringen ut med förslaget om halverad flygskatt och skickade ut det på remiss. Detta inför den stundande budgetpropositionen för nästa år. Enligt regeringens egen utredare förväntas förslaget öka flygets utsläpp med 2,5 procent inom Sverige. Detta efter att regeringen brutit den nedåtgående trenden och istället ökat de svenska utsläppen. Nu ser man ut att missa samtliga av EU:s stora klimatmål. 

    Skatteintäkterna beräknas i sin tur minska med ungefär 900 miljoner kronor årligen. Sedan tidigare har regeringen gått in och direktsubventionerat flyget med en extra miljard. Detta efter att det svenska flyget redan var tidigare subventionerat med ”minst tio statliga miljarder per år”. Bland annat är flyget undantaget energi- och koldioxidskatt och erläggs endast en moms på sex procent, vilket kan jämföras med bensinens 25-procentiga moms.

    Klimatsajten Klimatgranskaren skrev om 2030-sekretariatets remissvar i början på juli där de bland annat menade att sekretariatet ställer sig bakom regeringens förslag om halverad flygskatt. I remissvaret står det dock att 2030-sekretariatet och dess grundare Mattias Goldmann vill få till andra styrmedel för flygets klimatpåverkan, och allra helst avskaffa flygskatten. Men även med detta i beaktning höjdes några ögonbryn på redaktionen när vi läste svaret. SMB Ledare vill därför ställa frågor till vår fristående krönikör om 2030-sekretariatets syn på flyget och omställningen, och ge honom möjlighet att reda ut eventuell förvirring.

    Varför är den nuvarande flygskatten dålig ur er synvinkel?

    – Vår utgångspunkt är att klimatmålen ska nås, och då behövs styrmedel som bestraffar och fasar ut det dåliga och premierar det som är bättre för klimatet. Reduktionsplikten och bonus-malus för nya bilar är goda exempel, medan en flygskatt [som är] lika för alla inte gynnar flygets omställning – särskilt som medlen bara går rätt in i statskassan. Vi vill ha ett bonus-malus-liknande system, differentierade avgifter på flygplatser och en påskyndad reduktionsplikt, vilket ju i sig gör flyget dyrare.

    Varför anser ni att det är välkommet att halvera flygskatten? Är det inte stor risk att regelverket blir trubbigt och överdrivet komplext om det skulle kombineras med andra styrmedel, exempelvis ett bonus-malussystem, vilket ni ju förespråkar?

    – En halverad flygskatt är enbart välkommen om den kombineras med att flyget faktiskt får en tydlig klimatstyrning, vilket vi också slår fast i vårt remissvar. Vi avvisar förslag om att enbart halvera eller stryka flygskatten och godtar inte att skatten först sänks för att senare komma med förslag på klimatstyrning.

    – Flyget är så omfattande att det behövs faktisk styrande beskattning, och med drygt 99 procent fossilt är flyget nu i samma läge som när fordonsbeskattningen infördes för att påskynda omställningen. När vi drev fram bonus-malus för bilarna fick vi också höra att det är ett alltför komplicerat system, men i grunden är det inget annat än ’förorenaren betalar-principen’.

    Regeringen drömmer bland molnen – kraschlandar klimatet

    Flygskatten infördes den 1 april 2018 av regeringen Löfvén, efter förslag från Miljöpartiet. Skatten har generellt mottagits positivt av klimat- och miljösverige, givet flygets stora och annars i hög grad obeskattade utsläpp. Nu stundar dock ett större inkluderande av flyget i EU ETS (Europeiska unionens handelssystem för utsläppsrätter), vilket anges av regeringen som en huvudanledning till att man vill halvera flygskatten. 

    Regeringen föreslår inga alternativa åtgärder eller styrmedel och verkar således felaktigt vara av uppfattningen att nuvarande flygskatt är i sig tillräcklig för klimatomställningen och att en halvering helt och hållet harmoniseras av EU;s inkludering. Det är totalt felaktigt på båda punkter.

    Från och med 2026 kommer flyget inte längre tilldelas fria utsläppsrättigheter utan kommer behandlas som vilket annat transportmedel som helst. Inkluderingen är givetvis välkommen, men flyget är samtidigt inte ett transportmedel som alla andra. EU ETS tar i dagsläget inte hänsyn till varken resor till eller från Europa och beaktar heller inte varken höghöjdseffekten eller flygets utsläpp av kväveoxider och sotpartiklar. Detta noteras av 2030-sekretariatet i remissvaret. De bedömer vidare i svaret att dessa delar realistiskt först kan komma att vara en del av handelssystemet år 2029.

    I remissvaret föreslår 2030-sekretariatet, utöver att andra styrmedel tillkommer, dock, att eventuella förändringar av flygskatten (halvering eller avskaffande) bör ske 2026 (och inte 2025, som regeringen föreslår, men heller inte 2029).

    Givet detta samt flygets höga utsläpp och klimatkrisens alarmerande brådska, är det inte fördelaktigt att vänta med att harmonisera den svenska flygskatten med EU ETS till åtminstone 2029?

    – Eftersom ETS först ändras 2026, håller inte regeringens argumentation om att en förändrad flygskatt 2025 är en EU-harmonisering, den bör med regeringens egen logik vänta. Det är inte givet att höghöjdseffekten kommer med i EU-systemet ens längre fram, och därför påminner vi regeringen om dess förslag från klimathandlingsplanen att arbeta in höghöjdseffekten. Men givet den akuta klimatkrisen behöver också helt andra åtgärder skyndas fram, inte minst att tåget går att lita på.

    Åtta års vegankost för en flygresa

    Att flyga är svenskars enskilt största utsläppsbov. Det som spelar mest roll för en svensk konsuments utsläpp är om man flyger mycket, lite, eller inte alls och, som SMB tidigare rapporterat, krävs det motsvarande åtta års vegankosthållning för att kompensera en flygresa till New York och tillbaka. 

    Globalt står flyget för nästan fem procent av människans klimatpåverkan när höghöjdseffekten räknas in, men ojämlikheten är stor. Höginkomstländer, i vilka 16 procent av världsbefolkningen bor, släpper ut 62 procent av utsläppen. Det svenska flygandet beräknas lika högt som den samlade svenska personbilstrafiken, enligt en Chalmersrapport. Hade alla flugit som svenskar hade flygets klimatpåverkan varit flera gånger högre (och ännu högre om alla flög som rika svenskar). 

    Ett argument för dagens lika för alla-skatt är att en sådan kan få människor att välja tåget framför det redan subventionerade flyget, även om skatten inte är den mest träffsäkra. Exempelvis i Naturvårdsverkets motsvarande remissvar argumenteras det för, trots flygskattens imperfekta skattemässiga träffsäkerhet, att den trots det är motiverad och istället borde höjas “så länge som det i praktiken saknas tekniska lösningar för att både snabbt och substantiellt minska flygets klimatpåverkan”.

    Naturvårdsverket skriver, å sin sida i sitt remissvar, att dagens flygskatt istället borde höjas. I ert remissvar talas det endast om flygets omställning och inte om vikten av att samhället ställer om och att människor tar tåget istället för flyget. Hur ser ni på det? Har 2030-sekretariatet också ambitioner om att fler ska välja andra färdsätt framför just flyget?

    – Enskilda remissvar hanterar med nödvändighet enskilda frågor, men som organisation betonar vi transportsektorns omställning där det fossila måste fasas ut och där det totala transportarbetet behöver minska. Vi är inte för eller emot enskilda transportslag, men konkret har ju en tågresa i Sverige mycket lägre klimatpåverkan än flyget och därför driver vi på för en mycket omfattande tågsatsning. Vi är skarpt kritiska till Trafikverkets bedömning att skiften mellan färdslag är marginella och menar att historien ger oss rätt; tåget har ökat kraftigt och kan med rätt förutsättningar öka mycket mer. Vårt remissvar om den kommande nationella planen ger en lång rad konkreta förslag på hur detta kan ske, med ett större grepp än den trots allt rätt smala frågan om flygskatt.

    ”Svårt att se att flygets omställning ens har börjat”

    Samtidigt som det är alarmerande bråttom att motverka klimatförändringar och transformera samhället minskar inte utsläppen från flyget tillräckligt. Jämfört med 1990 så har svenskars flygutsläpp istället ökat med drygt 30 procent, enligt Naturvårdsverket. Å andra sidan rapporterade Sveriges Natur i februari att svenskar flyger mindre än innan pandemin men att det är för tidigt att slå fast om det har skett permanenta beteendeförändringar. Forskning från ledande klimatforskare slår fast att flygandet i sig måste minska drastiskt, och att teknologiska framsteg inte ensamt kommer vara tillräckligt om världen ska nå Parisavtalet. Det svenska flygbränslet är idag fortfarande drygt 99 procent fossilt, trots att branschen har lovat att inrikesflygen ska vara fossilfritt om sju år och utrikesresorna till 2045. Det är svårt att se att flygets omställning ens har börjat.

    Varför är 2030-sekretariatet varken för eller emot enskilda transportslag? Är det inte avgörande att svenskar – ett av världens mest flygande folk – flyger mindre?

    – Dagens flyg är ohållbart men inget säger att flyget per definition är ohållbart för tid och evighet. Jag ser till exempel fram emot att ta elflyget till Almedalen, till Åland eller Helsingfors där det troligen blir det klimatbästa valet för alla som inte seglar själv. Därtill måste man även, vad man än anser om flyget, konstatera att det flygs en hel del och därför vore det att stoppa huvudet i sanden att inte jobba också för ett hållbart flyg.

    I Klimatgranskarens artikel påpekades det att bland annat Swedavia, Västflyg, Flygresor.se och Flightmate är partners till 2030-sekretariatet. Vad innebär det att vara en partner och i vilken mån har era partners makt och mandat över 2030-skretariatets arbete?

    – Av dessa partners skulle enbart Västflyg, som flyger så fossilfritt de kan, gagnas av vårt förslag som ju inte gör flyget billigare totalt sett utan gagnar flyg med lägre klimatpåverkan på bekostnad av fossilflyget. Andra partners som skulle gynnas är de som tillverkar hållbara flygbiobränslen, vätgas för flyg och laddinfrastruktur för flyg – och det är helt i sin ordning, eftersom det ska vara lönsamt att bidra till omställningen.

    – Partners måste ställa sig bakom Sveriges 2030-mål för transportsektorn och inse att det nås med en kombination av Bilen, Bränslet och Beteendet – man kan inte exempelvis tro att enbart ett skifte till biobränslen räcker. Partners stöttar arbetet och ger inspel till arbetet men vi röstar inte om förslag, remissvar tas fram med stor respekt för partners expertkunskap på områden men i slutändan är det sekretariatet som sådant som står för enskilda yttranden.

    Har du förståelse för att det väcks frågor om er trovärdighet när ni kommenterar flygskattens vara eller icke-vara samt dess utformning givet att ni har sådana partners? Tycker du att det är berättigat?

    – Vi är stolta över att ha partners från alla färdslag, från elsparkcykel till sjöfart, järnväg och flyg, och just det stärker vår trovärdighet gentemot politiken som ju måste göra avväganden där alla färdslag finns med. Om vi skulle utesluta något visst färdslag så missar vi vår möjlighet att påverka där, och även om jag personligen i skrivande stund tar tåget hem från Bangkok så konstaterar jag att det kommer att flygas även i framtiden och då behövs röster som inte godtar dagens fossilflyg utan systematiskt söker vägar för framtiden. Frågorna det kan väcka hjälper oss att bli tydligare – särskilt om det sker i en dialog som inte har misstänkliggörande som utgångspunkt.

    Sista frågan. Om regeringen väljer att inte införa kraftfulla alternativa styrmedel, såsom ett bonus-malussystem, ser ni på 2030-sekretariatet helst att flygskatten i dess nuvarande utformning halveras eller inte halveras?

    – Inte. Vi önskar ett system med bättre klimatstyrning än flygskatten för att påskynda flygets omställning. Att enbart avskaffa flygskatten utan att göra något annat skulle ge ännu sämre klimatstyrning.

    Vilken medeltemperatur hade världen egentligen i juli?

    Världens medeltemperatur har uppvisat rekord för varje enskild månad under mer än ett års tid. Men bröts den ständigt stegrade rekordsviten eller ej i juli? Europeiska Copernicus och amerikanska NOAA har två olika besked, vilket kan verka förvillande. Klimatologiprofessor Erik Kjellström, SMHI, reder ut frågetecknen för SMB:s läsare.

    ”Nu är rekordtrenden bruten” och liknande rop hördes på många håll bland medierna, när EU:s byrå för världsobservationer, Copernicus nyligen kungjorde att juli månads medeltemperatur var snäppet lägre än 2023 års mätvärde, vilket SMHI återberättade.

    Det skulle betyda att utvecklingen med stegrade värmerekord 13 månader i följd nu brutits – om än med mycket liten differens.

    Ungefär samtidigt kungör USA:s meteorologiska myndighet NOAA (National Oceanic and Atmospheric Administration) att juli 2024 slår rekord för medeltemperatur för 14:e månaden på raken.

    Men det är för det första fel att kalla ett marginellt lägre värde för juli i år jämfört med juli 2023 för en bruten trend. Enligt Copernicus var årets julimånads medeltemperatur enbart 0,04 grader lägre än ett år tidigare, och långt över tidigare rekordvärden för julitemperaturer.

    Den verkliga trenden, som allt fokus måste ligga på, är den som långsiktigt visar skillnaderna i världstemperatur. Under den förindustriella epoken 1850-1900 var världens medeltemperatur för högsommarmånaden juli svindlande +1,48 grader lägre än vad den är nu, enligt vad den historiska statistiken kan utvisa.

    Denna graf visar staplar respektive linjediagram för temperaturavvikelser för varje enskild julimånad mellan 1940 och 2024, jämfört med den senaste referensperioden 1991-2021, hos Copernicus respektive NOAA. Som synes överensstämmer värdena i stort, med marginella avvikelser från varandra. Källa: SMHI, Erik Kjellström

    Och för det andra är skillnaden mellan den amerikanska och den europeiska myndighetens julivärden bara 0,06 grader.

    – Detta får sägas ligga inom felmarginalerna för de olika dataset som används. Ingen av de båda metoderna som används är mer korrekt än den andra och båda har för- och nackdelar, säger Erik Kjellström.

    NOAA, förklarar han, använder sig av en metod som baserar sig på lufttemperaturen över land och yttemperaturen i havet vilket fördelas i ett globalt rutnät. Därefter räknas medelvärden ut för varje ruta. Det finns förstås rutor som inte täcks av någon observation, och då görs så kallad interpolering.

    Copernicus arbetar med återanalys, vilket bygger på en avancerad sammanvägning av historiska observationer med hjälp av moderna väderprognosmodeller.

    – Vi brukar säga att den process som används här ger oss den bästa tredimensionella bilden av situationen i atmosfären som vi kan ta fram, säger Erik Kjellström.

    Intresset för olika rekordsiffror om väder och klimat är ju traditionellt stort hos allmänheten. Kan det intresset så att säga hjälpa till för att klargöra allvarligheten i klimatläget idag, tror du?

    – Ja, det tror jag. När vi kommer allt längre ifrån det som vi ser som ”normalt” och samtidigt ser effekterna av klimatförändringen, så tänker jag att medvetenheten om problemet ökar, svarar Erik Kjellström.

    Ideologisk teknikoptimism är en farlig väg att gå

    Sverige riskerar att köra in i en återvändsgränd där människor och natur far illa, utan att de planetära utmaningarna är lösta. Det är hög tid att släppa tanken på att det räcker att byta teknik. Som samhälle behöver vi jobba med fler dimensioner. Ideologiskt betingade teknikval försenar de stora förändringar som krävs.

    Ensidig tilltro till att tekniken ska lösa människors ohållbara bruk av jordens resurser är inget nytt. Under 1900-talet var det oljeekonomin med sina fossilbaserade produkter som av många sågs som garanten för ekonomisk utveckling och välstånd. I början av 2000-talet fanns en livskraftig diskussion om olika lösningar för att klara klimatmål och nya sätt att nå en biobaserad ekonomi debatterades. Vätgas, biogas, elektrifiering, närproduktion och agenda 2030-mål som världens stater enats om för att främja inte bara det egna landets utveckling, utan världens alla länder, stod högt på beslutsfattarnas agenda. Elektrifiering var en del, men inte den enda vägen att gå. 

    Från mångfald till ensidighet

    För endast ett par år sedan fanns ett aktivit arbete i Sverige för att arbeta med biogas som en viktig del i att lösa transportsektorns utmaningar. Kopplingar gjordes till lantbrukets utveckling och minskat beroende av bränsleimport. Såväl Västra Götalandsregionen som Skåne gjorde stora satsningar.

    Hur kan det då komma sig att Sverige år 2024 i elektrifieringens namn ensidigt fokuserar på att plocka upp extrema mängder resurser ur jordskorpan för att bygga de elektriska fordon som den ensidiga teknikoptimismens förespråkare kräver? På köpet kommer också en tilltro till kärnkraftsutbyggnad utan gängse prövning av kostnadskalkyler. Borta är tilltron till marknadskrafter som hade gynnat en mångfald av energilösningar med vind, sol och befintlig vattenkraft som väsentlig del. Regeringen tycks av rena ideologiska skäl vara beredda att helt strunta i studier som visar det ekonomiskt orimliga i att bygga ut kärnkraften.

    Det kraftigt ökade elbehovet som följer med elektrifieringen är i sig problematisk om det används som alibi för kärnkraftsutbyggnad utan vare sig hänsyn till ekonomi eller miljö. Men priset för människor och miljö när norra Sverige exploateras är också högt. Supermiljöbloggen har tidigare skrivit om kritik från både FN och miljöorganisationer mot de gröna omställningssatsningarna i norra Sverige.

    Batterier är helt enkelt inte svaret på alla våra miljöproblem, vilket Naturvårdsverket också konstaterat i en rapport som granskar miljöpåverkan av elektrifieringen av transporter i Sverige. Detta då batteriframställning har en negativ påverkan på miljön genom vattenföroreningar, markförstöring, växthusgasutsläpp och stora avfallsmängder. I rapporten jämförs också uttaget av mineral vid framställning. Elbilen drar betydligt högre resurser i tillverkning jämfört med en gasbil.

    Källa: Naturvårdsverkets rapport.

    Nya sätt att se på industrisystem

    Innovationsmyndigheten Vinnova använder en klok uppdelning i fem dimensioner som krävs för att få till samlad förändring av industrisystem:

    • Teknik
    • Affärsmodeller
    • Policy och regelverk
    • Beteende, kultur och värderingar
    • Industriell infrastruktur

    När vi vid Högskolan i Borås arbetar för att förändra de textila systemen arbetar vi med samtliga dessa dimensioner. Teknikutveckling är en självklar och viktig del, men lika viktigt är lönsamhet i nya affärsmodeller, regelverk som stödjer förändring, förändrad och minskad konsumtion och att peka på behovet av ny industriell infrastruktur för att kunna cirkulera material så att vi äntligen ska sluta såga av grenen vi sitter på när det gäller textil och modeindustrins föråldrade linjära ekonomiska premisser.

    För elektrifieringen av fordonsbranschen tycks arbetet med minskad och förändrad konsumtion, förändrade beteende och omprövning och utforskande av nya kulturer och värderingar som bortblåsta. Det riskerar att köra Sverige rakt in i en brutal återvändsgränd där både människor och natur far illa, utan att de planetära utmaningarna är lösta. Ideologisk och ensidig teknikoptimism är helt enkelt en farlig och kostnadsdrivande väg att gå.

    Artikelförfattaren är skribent på Supermiljöbloggen och arbetar som hållbarhetsstrateg vid Högskolan i Borås.

    Stort stöd för utbyggnad av vindkraften

    En ny forskningsstudie visar att en majoritet av svenskarna stödjer utbyggnaden av vindkraft. Forskarna skriver även att det lokala stödet kan stärkas med ekonomiska incitament.

    Trots att debatten ofta antyder ett tydligt motstånd till utbyggnad av vindkraft, visar nu en ny svensk studie att de flesta faktiskt är positiva.

    Av de över 5000 svenskar som svarat på forskarnas enkät stöder en majoritet utbyggnaden av vindkraft. Endast 15 procent uttrycker allmänt negativa åsikter om vindkraft.

    Motståndet är dock större om vindkraftverk planeras nära det egna lokalsamhället. För att minska sådant lokalt motstånd skriver forskarna att ekonomiska incitament är mest effektiva. Det kan exempelvis vara att återinvestera skatteintäkter från vindkraftverken i de berörda samhällena.

    Progressiv klimatpolitik behöver inte betyda minskat väljarstöd

    En ny svensk studie visar att väljare inte nödvändigtvis straffar sina regeringar för strängare klimatpolitik. Resultaten är intressanta eftersom tidigare forskning visat att politiker ofta undviker progressiv klimatpolitik, av rädsla för att förlora väljarstöd.

    Studien som är genomförd vid Göteborgs universitet och Lunds universitet ifrågasätter tidigare antaganden om att strängare klimatpolitik innebär minskat väljarstöd. Den nya studiens resultat visar att det åtminstone inte stämmer i Sverige.

    Sett över tid visar studien att regeringar kan införa klimatpolitik utan att förlora väljarstöd, särskilt under fördelaktiga omständigheter. Sådana omständigheter inkluderar ett högt politiskt förtroende, låga korruptionsnivåer, medvetenhet om klimatförändringar, tidigare framgångar med klimatpolitik och ekonomisk stabilitet.

    Studien är viktig eftersom den bidrar med nya insikter i hur klimatpolitik och väljarstöd samverkar och kan ge inspiration för framtida politiska strategier. Den ger dessutom hopp om att politiska partier ska våga anta en mer progressiv klimatpolitik, vilket är akut nödvändigt.

    Häktade aktivister på Grimsås mosse släpptes – kritik mot polis och åklagare

    Tre av ett 25-tal aktivister som försöker stoppa torvbrytning vid Grimsås mosse söder om Borås och som suttit häktade en dryg vecka släpptes på måndagen. Strax före åklagarens beslut hade de kvarvarande aktivisterna i ett brev begärt att också bli häktade och kritiserar rättsmyndigheterna för godtycke. Något som både ansvarig åklagare och polischef tillbakavisar.

    Sedan flera veckor pågår en öppen konflikt mellan aktionsgruppen Återställ Våtmarker och polisen och företaget Neova, som i år vill börja använda sitt över tio år gamla tillstånd för att bryta torv på den tidigare orörda mossen intill samhället Grimsås. SMB publicerade häromdagen ett debattinlägg från en av aktivisterna.

    Totalt har 15 personer varit föremål för anhållanden, och i tre fall alltså även häktning sedan den 1 augusti. Kammaråklagare Martin Westeröd i Borås säger till SMB att han nu fortsätter med sin förundersökning, och att misstanke om grovt olaga intrång på arbetsområdet på Grimsås mosse kvarstår gentemot 20 personer. Vartåt det lutar i åtalsfrågan kan han inte svara på ännu.

    Du får kritik från aktionsgruppen för att häktningen av tre personer varit godtycklig – alla har ju gjort intrång. Vilken är din kommentar till deras synpunkter?

    – För det första kan inte jag besluta om häktning, det ligger på tingsrätten. Och för det andra agerar jag med utgångspunkt från polisens utredning och är ju inte på plats själv. Min bedömning av vilka som ska häktas eller ej är inte godtycklig. Här finns det gradskillnader, till exempel bedömer jag sådant som återfallsrisken.

    Återställ Våtmarkers talesperson Helen Wahlgren hälsar beskedet om frisläppandet av de tre kamraterna med lättnad. Men hennes kritik kvarstår mot såväl åklagare som polis.

    Mot de sistnämnda framförallt för vad som skedde i fredags, eller snarare vad som inte skedde. Då skulle Återställ Våtmarkers aktiviteter vid mossen kompletteras med en demonstration och en invigning av ett självutnämnt ”naturreservat” på mossen. Där har aktivisterna byggt spångar och börjat resa ett fågeltorn.

    Under torsdagen informerade gruppen polisen om att man skulle hålla demonstration under fredag eftermiddag och även ta sig förbi den gränslinje på mossen som märkts ut som början på arbetsområdet.

    ”Vi kommer att genomföra våra aktioner ändå”

    – Polisen upplyste oss då om att detta innebär grovt olaga intrång och vi förklarade att vi ändå kommer att genomföra vår plan att bygga klart fågeltornet och uppehålla oss i arbetsområdet.

    Under fredag eftermiddag deltog, enligt talespersonen för samhällsföreningen i Grimsås, Jesper Rydin, cirka 50 bybor i demonstrationen tillsammans med de 20 aktivisterna.

    Medan byborna höll sig på den tillåtna sidan, överträdde aktivisterna enligt sitt löfte gränslinjen och fortsatte med sitt bygge av fågeltornet. Dock utan att mötas av ordningsmakten, som valde att inte vara på plats alls.

    – Varför prioriterade inte polisen att förhindra och beivra ett grovt brott, de visste ju både när och var det skulle begås? frågar sig Helen Wahlgren.

    Hon menar att polisens hantering av ärendet är en slags charad, med främsta syfte att skrämma och trakassera aktivister. Något som för övrigt Sverige och andra länder på senare tid kritiserats av FN för, tillägger hon.

    Pernilla Wetterskog, chef för lokalpolisområde Borås och ansvarig för insatserna i Grimsås, tillbakavisar beskyllningen i sin kommentar till SMB:

    – Nej vi skrämmer inga, och för övrigt har vi ju redan gjort anmälningar mot aktivisterna. Och jag vill betona att vi ser den grundlagsfästa yttrandefriheten som ytterst viktig. Och det första vi gjorde var inte att gripa folk, utan att satsa på dialog. Men när samma personer återkommer skruvas vår insats upp.

    Men om ni informeras av aktivisterna om att de ska fortsätta begå grovt olaga intrång, varför ingriper ni inte för att hindra brottet?

    – Beslutet att inte vara på plats fattades utifrån det operativa läget, där annat än Grimsås också finns med men som jag inte kan gå in på. Därtill har vi ju ett läge med pågående förundersökningar mot många inblandade.

    ”Bra dialog mellan polisen och aktivisterna”

    Wetterskog vill tillägga att hon fått en tydlig bild av att dialogen mellan polis och aktivister var god och att de ingripanden man fick göra var stillsamma och mjuka.

    – Vi har vår uppgift att se till att lagen följs och kan inte lägga detta åt sidan. Men det var ju inga bråkiga människor vi mötte – och om vi ska säga något positivt har det de strävar efter fått mycket uppmärksamhet i alla fall, avslutar hon.

    Det kan tilläggas att företaget Neovas torvbrytningsprojekt har mött stort motstånd, inte bara från invånarna. Även ortens stora företag, kabel- och fibertillverkaren Nexans som även äger en del av mossen, motsätter sig exploatering. Torvbrytningen, fruktar man, kan utlösa kraftigt dammande som kan störa känsliga tillverkningsprocesser. Efter begäran om inhibition – tillfälligt stopp – av brytningen ligger nu ärendet hos regeringen för avgörande.

    Enligt en grov uppskattning gjord av en våtmarksforskare kommer torvbrytningen på den aningen storleksbegränsade Grimsås mosse under hela produktionstiden frigöra cirka 300 000 ton fossil koldioxid, ungefär motsvarande ett års svenskt inrikesflygande.

    Frida Hylander: ”Glöm inte vår stora samarbetsförmåga”

    Skadligt ofta hamnar fokus på att individen inte får förlora på det klimatomställningen förändrar. Denna idé om människan som oförmögen att se bortom sin egen plånbok och vinning är inte bara dränerande för samhället, den är helt enkelt inte sann. Vi får inte glömma vår stora förmåga till, och vårt stora behov av, samarbete, skriver Frida Hylander i veckans krönika.

    KRÖNIKA Jag tillbringar sista semesterveckan med att hjälpa till på ett seglings-VM i min barndomsstad Varberg. Det är långt ifrån första gången jag hjälper till på en seglingsregatta – jag är mer eller mindre uppvuxen ute på segelsällskapet, även om jag varit med mer sällan sen jag flyttade från stan för många år sen. Det är långa dagar på tävlingarna, ibland slitigt, ibland mycket väntan. Men framför allt är det hoppingivande att få vara med som en av över hundra frivilliga funktionärer.

    Det är först på senare år, i takt med att samhället marknadifierats och klimatförändringarna eskalerat, som jag verkligen förstått att det engagemang föreningssverige drivs av är väsentligt inte bara för samhället i stort utan också för att klara av de utmaningar som klimatkrisen innebär. 

    Människan är inte egoistisk – tvärtom

    Till regattan har det mobiliserats folk med hjälp av budskapet att det är häftigt att få bidra till ett världsmästerskap. Människor som inte seglar själva står plötsligt i köket och dukar fram frukost till de funktionärer som dyker upp i ottan för att äta och förbereda matpaket att ha med ute på havet under dagen. På det dagliga funktionärsmötet sitter gamla rävar som varit föreningen trogen i många decennier jämte medlemmar som är med för första gången. De erfarna lär de nya.

    En dag blir seglingarna uppskjutna på grund av för lite vind. Alla går omkring och väntar och efter några timmar börjar det närma sig lunchtid. Ska man äta sitt matpaket nu, då har man ju inget kvar ute på vattnet sen? Men så plötsligt har en av funktionärerna ordnat fram korv, tänt en grill och gjort en enorm kastrull pulvermos. En annan kommer med ketchup och rostad lök. Problem som uppstår löses med lite kreativitet och gemensamma krafter. På eftermiddagen har after sail-teamet tagit plats i det lilla klubbhusköket och langar utan problem fram mer än 250 portioner mat till hungriga seglare och funktionärer. Jag frågar runt bland några av klubbmedlemmarna vad som gör att man lägger så många timmar av sin lediga tid på att guppa runt i en liten båt och justera bojar, knappa in resultat på datorn, eller koka kaffe så att det finns till alla. De sociala banden som skapas säger en. Känslan av meningsfullhet och att få bidra till en bra sak, säger en annan. 

    Efter att ha fått uppleva det som sker när människor ideellt engagerar sig för att få en förening att gå runt kan ingen nationalekonom i världen övertyga mig om att människan i grunden skulle vara egoistisk och för egen vinning nyttomaximerande. Det ska vi vara glada för – klimatkrisen hade varit svårare att tackla annars. Det finns mycket forskning som visar hur människor ofta drivs av att agera altruistiskt, med omsorg om andra. Studier som visar hur samarbete kan öka ens motivation och att vi mår väl av att få hjälpa andra. Men inte sällan när man pratar om vad som behöver göras för att hantera klimatkrisen fokuseras det på egen vinning: ”Folk måste tjäna på att ställa om!” ”Det är pengarna som styr!” ”Klimatåtgärder kan bara accepteras om det syns i folks plånböcker.”

    Främjas samarbete byggs motståndskraft

    Idén om människan som oförmögen att se bortom sin egen plånbok och vinning är inte bara dränerande för samhället, den är helt enkelt inte sann. Fråga den som ideellt varit med och anordnat en segeltävling, ställt upp som tränare i fotbollslaget eller suttit som kassör i någon av Sveriges alla föreningar. 

    Att människan har en otrolig förmåga till samarbete och solidaritet är något som både borde ses som en styrkefaktor för att hantera klimatkrisen och lyftas fram oftare. Inte bara är förmågan att hjälpas åt, bidra till det gemensamma och göra gott för andra något att främja; de sociala band, den erfarenhet av att organisera och gemensamt lösa akuta problem är saker som bygger motståndskraft och som kommer att vara viktiga för att klara av akuta kriser som pandemier och extremväder. 

    Region Stockholms framtidsplan ”helt otillräcklig”

    bild på bilkö

    2030-sekretariatet riktar kritik mot Stockholmsregionens förslag till ny utvecklingsplan, RUFS. Enligt sekretariatets remissvar saknas konkreta färdplaner för hur klimatmålen ska nås. Det har också en helt förlegad syn på biltrafikens och kollektivtrafikens roll, menar man.

    Stockholm, som varit värd för de stora globala miljömötena 1972 respektive 2022, och därtill utnämnts till Europas klimathuvudstad, måste leverera en mycket skarpare plan och ”ta på sig ledartröjan” för det svenska omställningsarbetet.

    Så motiverar 2030-sekretariatet skärpan i sitt remissvar över förslaget som tar sikte på perioden fram till år 2040. Förslaget remissbehandlas i ett första steg just nu och är tänkt att klubbas slutligt våren 2026.

    (2030-sekretariatet startade sin verksamhet 2013 med syftet att driva på utvecklingen för att uppfylla målet om 70 procents minskning av transportsektorns fossila utsläpp till 2030, och i förlängningen ett transportsystem helt utan klimatpåverkan).

    Sekreterariet har inget emot problembeskrivningen av klimatutmaningarna och uppräkningen i dokumentet av tänkbara åtgärder för att nå de långsiktiga klimatmålen. Det vill säga att så kallad nettonollnivå för koldioxidutsläppen uppnås i Stockholmsregionen år 2045.

    Men vägen dit är inte beskriven alls, skriver sekretariatet: ”RUFS saknar märkligt nog en koppling till regionens egen koldioxidbudget och därmed en plan för hur utsläppsminskningar ska ske fram till år 2045 då nettonoll ska uppnås. Det saknas också en redovisning av kostnader, intäkter och faktisk klimatpåverkan för respektive förslag, vilket gör det omöjligt att bedöma kostnadseffektivitet och därmed blir prioriteringar mellan förslagen inte faktabaserade”.

    ”Kollektivtrafik ska vara huvudlösningen”

    Den allvarligaste invändningen i remissvaret gäller vad som skrivs om transportsektorn. Kollektivtrafikens roll i förhållande till biltrafiken beskrivs i planförslaget enligt sekretariatet felaktigt och omodernt, som ett komplement och alternativ till bilresandet vid kapacitetsbrist i vägnätet:

    ”Kollektivtrafik är inte till för att avlasta andra färdslag och ska inte vara ett alternativ, utan den huvudsakliga lösningen för regionens transportbehov. Därtill bör visionen om minskade resebehov vara styrande; som en av världens ledande IT-regioner är det närmast oanständigt att fortsätta utgå ifrån att normen även på 2030-talet ska vara att ta sig till och från jobbet varje dag vid samma tid” heter det.

    RUFS-förslaget uttalar sig allmänt positivt om behovet av flygtrafik och slår fast att det är en förutsättning för tillväxt och besöksnäring i Stockholmsregionen. Och flyget kan bli grönare, enligt regionen, med till exempel storskalig inblandning av fossilfria bränslen, högre beläggning och effektivare flygvägar.

    Resonemanget sågas dock av 2030-sekretariatet: ”För ett dokument som ska ta oss in i 2030-talet, är detta helt otillständigt. RUFS måste visa hur fossilflygandet minskar till förmån för ett framtidssäkrat flyg där regionen med en rad relativt korta flygsträckor är väl lämpad för ledarskap”.

    Remisstiden för planförslaget pågår fram till den 30 september.

    Klimatprat ökar tron på att det går att påverka politiken

    Personer som hör andra tala om global uppvärmning minst en gång i månaden får en större tilltro till att de kan vara med och påverka klimatpolitiken – åtminstone i USA. Det visar en ny analys av en stor amerikansk opinionsundersökning.

    Ibland kan det kännas hopplöst och tjatigt att prata klimat med en – som det kan verka – oförstående omgivning. Men enligt en ny studie av forskare vid Yale Program on Climate Change Communication och George Mason University har det effekt.

    De har undersökt hur klimatprat påverkar så kallad ”kollektiv politisk effektivitet” (political efficiency), vilket innebär en tro på att man tillsammans med andra faktiskt kan påverka politikerna att göra något åt klimatet.

    Politisk tillhörighet spelade in

    Amerikaner som hörde andra prata om klimatförändringar minst en gång i månaden hade högre nivåer av politisk effektivitet. 54 procent av dem upplevde att de tillsammans med andra faktiskt har möjlighet att påverka regeringen, medan motsvarande siffra för dem som hörde talas om global uppvärmning mer sällan var 39 procent.

    Analysen bygger på data ur en opinionsundersökning med drygt 1000 personer i USA, ”the Climate Change in the American Mind survey” som genomförts både 2023 och 2018. Generellt hade känslan att kunna påverka ökat något jämfört med 2018, från 38 procent till 43 procent. Men det fanns stora skillnader mellan grupper med olika politiska tillhörighet. 2023 ansåg 57 procent av de som identifierade sig som demokrater att de i någon mån kunde påverka klimatpolitiken, men bara 23 procent av republikanerna.

    Påverkade republikaner mer

    Demokrater hade generellt sett större tilltro till sin politiska effektivitet, men skillnaden mellan dem som ofta hörde talas om global uppvärmning och de som inte gjorde det var störst bland republikaner (som i större utsträckning är skeptiska till klimatförändringar och en effektiv klimatpolitik). Bland republikaner som hörde talas ofta om global uppvärmning var det 35 procent som kände att de kunde påverka, jämfört med bara 21 procent bland de övriga. Forskarna kan inte bevisa några orsakssamband, men tidigare forskning tyder på att konservativas uppfattning om klimatförändringar är mer känslig för social påverkan än den är hos mer liberala väljare.

    Forskarna lyfter också fram att det finns en koppling mellan tro på politisk effektivitet, och att agera för klimatet. Mycket tyder alltså på att det lönar sig att prata om klimatet med de skeptiska.

    Våtmarksaktivist: Därför vågar jag riskera fängelse och är stolt över det jag gör

    Bild på Klimatalliansens talesperson och folkhögskoleläraren William Grönlund

    Aktivister som försöker hindra starten av torvbrytning på Grimsås mosse i västsvenska Tranemo kommun möter uppslutning från bybor och samhällsförening – men också hot om åtal och fängelse. Aktivisten, Klimatalliansens talesperson och folkhögskoleläraren William Grönlund beskriver i ett debattinlägg varför han tagit steget till aktivism och olydnad mot lagen. Och varför han är stolt över det.

    ……………………………………………………………………………..

    Detta är ett debattinlägg. Åsikterna som framförs är författarens egna.

    ………………………………………………………………………………

    DEBATT ”Det är helt ofattbart att höra. Detta är den viktigaste skogen i mitt liv. Du får gärna skicka bilder sedan så kan jag dela med släktingar. Tack för att ni är där!” 

    Meddelandet kommer från en gammal studiekamrat. Hon syftar egentligen inte på en skog, utan på Grimsås mosse. Hon har sett mig på Facebook. Där sitter jag en dag på vingliga störar fyra meter upp i luften, för att dagen efter huttrande frysa i ett dike med brunsörjigt vatten upp till bröstet. Jag deltar för första gången i en aktion med Återställ Våtmarker. Jag fyller femtio år i augusti. Mitt liv har varit ett laglydigt liv, med bara två fortkörningsböter i bagaget. Inte prickfritt, men jag är stolt över det. Nu riskerar jag att gripas och åtalas för grovt olaga intrång, med upp till tre års fängelse på straffskalan.

    Det kanske låter konstigt, men stoltheten växer. 

    Grimsås mosse är ett område på 100 hektar i Tranemo kommun. Där har Neova, ett finskt statligt bolag, fått tillstånd att först rensa hela området från träd, buskar och sly. Sedan ska företaget tömma det på vatten, för att avslutningsvis hyvla av växtligheten och successivt omvandla mossen till ett stort svart dagbrott. Naturresursen är torv, som ska omvandlas till energi. Den ska alltså brännas upp. Vägen från mosse till atmosfär kunde inte vara kortare. Återställ Våtmarker försöker stoppa brytningen och i stället bygga ett naturreservat, med spångar, utkikstorn och informationstavlor. 

    Med mossbrytningen kommer stora risker för Grimsås dricksvatten. Många oroas också över damm, buller och hur järnvägens bärighet i mosskanten kommer att påverkas. Uppslutningen mot Neovas verksamhet är total. Idrottsföreningen upplåter sina lokaler till Återställ Våtmarker. Kicki, en temperamentsfull kvinna som närmar sig åttio år, bakar blåbärspajer till aktivisternas eftermiddagskaffe. Hon är orolig för det kanske finns någon mejeriprodukt i den pajdeg hon köpt. Hon vet ju att många av aktivisterna är veganer och alla är värda en pajbit. ”Ni är ju mina hjältar”, säger hon.

    Fick kedjor och cykellås

    När kaffet och pajerna har dukats fram på altanen till fotbollsföreningens klubbhus dyker två unga flickor upp i sommarklänningar. De är kanske fem och sju år gamla. I sina händer har de grå plastpåsar. ”Mamma sa att ni kanske ville ha det här”, säger dem och lägger plastpåsarna med en duns på bordet. Vi plockar ut flera nyinköpta tjocka cykellås, hänglås och kedjor. Ja, det är verkligen sådant som aktivister vill ha! Flickorna tar emot en rungande applåd och springer iväg innan vi hinner bjuda dem på Kickis blåbärspaj. 

    Det jag inte vågar berätta för Grimsåsborna är att det finns ytterligare en ”exportvara” som kommer med brytningen av torv. Jag har mailat en torvmarksforskare och frågat vad Neovas brytning kommer att innebära. En försiktig skattning är ytterligare totalt drygt 300 000 ton koldioxid till atmosfären. Effekterna av för tidiga dödsfall till följd av utsläpp av koldioxid är, enligt vetenskaplig uppskattning ungefär en död person per 1000 ton utsläpp.

    Matematiken är enkel. Torvbrytningen på mossen kommer att leda till att 300 personer kommer att avlida för tidigt. De första att gå under på grund av värmeeffekterna kopplade till klimatet är gamla, sjuka och riktigt små barn. Och de lever långt från Sverige. Från Grimsås går döden på export.

    Människorna i Grimsås minns min väns farfar. De berättar att han var tydlig med att ”det ALDRIG skulle brytas torv på hans älskade mosse så länge han var i livet”. Men nu är han död. Jag valde att under tre dagar riskera tre års fängelse för hans mosse, för Grimsåsbornas rätt till rent vatten och för att 300 personer som lever någon helt annanstans skall få fortsätta göra det. 

    Det är inte så konstigt att stoltheten växer. 

    William Grönlund

    Folkhögskollärare och klimataktivist. 


    Marina ekosystem hotas av olje- och gasplattformar

    Ny forskning visar hur olje- och gasplattformar skadar den biologiska mångfalden och näringsväven hos bottenlevande ryggradslösa djur i Nordsjön.

    Nordsjön är känt för sina många olje- och gasplattformar som administreras av olika länder, främst Norge, Storbritannien, Danmark och Tyskland. Regionen är en central punkt för stora energibolag som Equinor, Shell, Total Energies och BP, vilka alla driver omfattande operationer där.

    Nu har forskare från University of Essex och Centre for Environment, Fisheries and Aquaculture Science publicerat en ny studie i Science of the Total Environment. I den nya studien använder forskarna data från en 30-årsperiod. Resultaten ger en inblick i hur närliggande sediment påverkas av kontaminering från dessa plattformar.

    Kemiska utsläpp påverkar arter och mångfald

    Resultaten från studien visar att kemiska utsläpp från olje- och gasutvinning har gjort näringsväven mindre komplex och minskat både antalet arter och den biologiska mångfalden. Detta betyder att havets ekosystem nu har svårare att upprätthålla en varierad grupp av arter och deras sammankopplade näringskedjor.

    Denna försämring kan leda till långvariga skador på den marina miljön, vilket minskar dess motståndskraft och förmåga att återhämta sig efter störningar.

    Minskning av större och specialiserade arter

    Föroreningar från olje- och gasutvinning påverkar inte bara vattnets kemiska innehåll, utan också djuren som lever på havsbotten. Dessa föroreningar förändrar hur olika arter lever och äter i havet, vilket stör hela havets ekosystem.

    Föroreningarna har gjort att stora och viktiga arter har minskat kraftigt, eller till och med försvunnit. Istället tar små och mindre krävande arter över. Dessa små arter anpassar sig snabbt och tar över de platser som de större arterna lämnat efter sig. Detta gör att havets mångfald blir enklare och svagare. Det kan i sin tur påverka hela havets hälsa negativt.

    Förslag om framtida regleringar

    För att skydda våra marina ekosystem effektivt föreslår forskarna att skräddarsydda regler och övervakningssystem utvecklas för att noggrant följa industriell påverkan på dessa känsliga miljöer.

    Genom att genomföra detaljerade undersökningar av de områden som är mest påverkade av industriell aktivitet menar de att vi kan få en djupare förståelse för hur dessa aktiviteter påverkar marina ekosystem. Det kan sedan leda till bättre utvecklade metoder för att mildra eventuella skador.

    Forskning: Klimatmodeller överskattar växternas kollagringskapacitet

    En ny vetenskaplig studie ger insikter i hur växter absorberar och lagrar koldioxid. Resultaten visar att växter kan absorbera mer koldioxid än man tidigare trott, men att lagringsperioden är kortare.

    Forskare på Imperial College London har genomfört studien som nu publiceras i tidskriften Science. Den erbjuder en fördjupad förståelse av hur kol cirkulerar genom våra ekosystem.

    Forskarna baserade sin analys på radioaktivt kol-14, en isotop frigjord i stora mängder under de omfattande kärnvapentesterna på 1960-talet. Sedan dess har denna isotop integrerats i jordens biosfär, vilket ger forskarna unika möjligheter att spåra och detaljerat förstå kolcykeln.

    Systematisk överskattning

    Genom att kombinera radiokoldata med avancerade klimatmodeller har forskarna visat att tidigare modeller systematiskt överskattar hur länge växter lagrar kol. Tidigare antog man att växter kunde binda och behålla mellan 43 och 76 petagram kol varje år, där petagram motsvarar ungefär en miljard ton. Men nya uppskattningar, baserade på direkta mätningar av radiokol i växterna, börjar upptaget vid 80 petagram per år och kan till och med nå upp till det dubbla. Detta visar därmed att växter absorberar mer koldioxid än beräknat,

    Däremot visar resultaten även att växterna inte kan lagra koldioxiden lika länge som man tidigare trott. Denna slutsats baserar forskarna bland annat på att växterna främst lagrar kolet i kortlivade växtdelar som blad och fina rötter. Därmed släpps koldioxiden snabbare tillbaka till atmosfären än man tidigare trott eftersom deras livscykler är kortare.

    Så, även om resultaten visar att växter tar upp mer kol än man tidigare trott, är deras kapacitet att fungera som långsiktiga kolreservoarer begränsad. Denna insikt är kritisk för hur vi modellerar koldioxidens flöde genom biosfären och formulerar strategier för att hantera klimatförändringar.

    Viktigt att övervaka och revidera klimatmodeller

    Den här forskningen betonar hur viktigt det är att noggrant övervaka och uppdatera klimatmodeller. Genom att göra detta kan vi bättre förstå och förutsäga det komplexa samspelet mellan biosfären och atmosfären. Den lyfter också fram behovet av att skydda och bevara våra naturliga ekosystem, vilka är avgörande för att reglera jordens klimat.

    Studien tydliggör även att vår nuvarande förståelse av naturens förmågor och begränsningar är ofullständig. Detta gör det nödvändigt att närma sig miljöfrågor med försiktighet och respekt för naturens komplexitet.

    Konsten att orka när usla nyheter sköljer över oss

    Ledsamma, eskalerande, katastrofala och alarmerande nyheter har präglat sommaren. Klimatkurvorna borde vänts för längesedan men fortsätter istället uppåt. ”Det är inte det jag vill”, skriver SMB:s krönikör Nina Ekelund och resonerar om hur man orkar fortsätta kämpa för klimatet, i veckans krönika.

    KRÖNIKA Ibland undrar jag om det är bra för min hälsa att arbeta med klimat- och miljöfrågor. Jag översköljs av forskningsrapporter som visar att jorden mår sämre för varje dag. Den senaste nyheten om att den 22 juli, för bara två veckor sedan, var världens varmaste uppmätta dag någonsin (någonsin!) – det är svårt att ta in.

    Under sommarledigheten har jag delvis tagit paus från nyheter, särskilt nyheter kopplat till klimatet och hur den biologiska mångfalden utarmas. Ser jag en artikel som jag vet att jag borde läsa, men jag vet att jag kommer bli frustrerad eller oroad över, så lägger jag den på läsa-sen-listan. Vi är alla olika men jag dras med av klimat- och miljönyheterna och mår dåligt. Jag oroar mig för framtiden och för vilka omständigheter dagens unga kommer tvingas leva under. Det geopolitiska läget i världen är instabilt och dessutom stundar ett amerikanskt val där demokratin står på spel.

    Och fastän jag försöker hålla nyheterna borta så går det inte. Amerikanska gymnastikstjärnan Simone Biles klagar över värmen tillsammans med många andra idrottsstjärnor på plats i Paris. En ny rapport från World Weather Attribution konstaterar att OS-vädret i Paris kunde varit runt tre grader svalare, och därmed säkrare för idrott, om atmosfären inte varit full av utsläpp från förbränning av fossila bränslen.

    Nyheterna i Sverige gör det tydligt att vi behöver klimatanpassa infrastruktur; vägar och järnvägar påverkas av kraftiga regnmängder. Och dessutom visar en ny forskningsrapport att matpriserna beräknas öka med mellan 0,9 och 3,2 procent per år på grund av klimatförändringarna.

    Mitt i allt detta hade jag velat se klimatledarskap från svenska politiker. Några veckor innan nyheten om att världens varmaste dag uppmätts så lämnade regeringen den uppdaterade nationella energi- och klimatplanen till EU-kommissionen där regeringen räknar med att Sverige kommer bryta mot samtliga centrala EU-lagar om klimatet. Det är inte det jag vill.

    Jag vill få ljusglimtar, jag vill att regeringen ger mig hopp och jag vill ha framtidstro.

    Efter att ha jobbat med klimat- och miljöfrågor i över 30 år så undrar jag hur jag håller min mentala hälsa intakt. Hur ska jag ta mig an hösten när vi vet att vi måste vända klimatkurvorna nu, helst i förrgår.

    Att jag orkat hålla på med dessa frågor så länge beror nog på att jag har människor i min närhet som inte jobbar med dessa frågor. Hjärnan får paus från Celsiuskurvor och klimathandlingsplaner när jag istället får lära mig om barockskåp, leta efter katter eller hänga på hembygdsgården i Marbäck.

    En annan sak som följt mig genom livet är att vara i naturen, och ta del av vad naturen erbjuder. Alltifrån en skön höstpromenad i skogen till att ta till vara på röda vinbär och äpplen och göra saft och sylt. Utan pollinerare, välmående jord, gödsel från hästar eller kor, sol och regn, maskar och kompost så blir det ingen mat. Jag odlar, liksom miljoner människor gör idag och har gjort i tusentals år. Det finns en trygghet och kontinuitet i det. Jag sår faktiskt något hela året, utom i november.

    För att orka i längden är det nödvändigt med pauser, det ser olika ut för olika människor. Att zooma ut och få perspektiv på det vi faktiskt försöker rädda och säkerställa för att det ska finnas tillgängligt för framtida generationer är nödvändigt. Så jag vill verkligen uppmana dig att tänka på vad som ger dig energi och vad som får dig att orka. Vad består dina pauser av? Att trivas, orka och må bra är essentiellt i allt det här. Du är viktig och du behövs, för att vi ska klara det här.

    Torka tog jobben från 160 000 jordbrukare i Marocko

    Marockos jordbrukare är bland klimatkrisens senaste offer. I spåren av den mest intensiva torkan på decennier har nästan 160 000 jordbrukare mist sina jobb.

    Landet, som upplevt sex år av pågående torka, står nu inför en situation där den dagliga vattenavdunstningen i slutet av juni nådde otroliga 1,5 miljoner kubikmeter. Det är en direkt följd av den varmaste vintern på över 80 år.

    Detta påverkar inte bara tillgången på färskvatten, utan även säkerheten i livsmedelsproduktionen och den ekonomiska stabiliteten för tusentals familjer som förlitat sig på jordbruk. Rekordtemperaturer, som på vissa platser nådde över 50 grader förra året, har förvärrat situationen ytterligare.

    Minskad avkastning i torkans spår

    Africanews rapporterar att trots att en del spannmålsfält ser lovande ut vid första anblick, döljer de en besvikelse. Skördarna är rejält reducerade jämfört med tidigare år, vilket även innebär kraftigt minskade avkastningar.

    Driss Mamma, en lokal jordbrukare, berättar för Africanews att en hektar mark idag endast ger tio säckar vete, jämfört med 40 till 60 säckar som var normen tidigare.

    Effekten av klimatförändringar

    Nalsiya, en ideell organisation som fokuserar på utveckling och miljö, understryker att klimatförändringar är det bakomliggande problemet. ”Marocko nyttjar årligen fem miljoner hektar för spannmål, men på grund av klimatförändringarna kunde endast cirka 2,7 miljoner hektar odlas i år,” säger Abdelkrim Naaman, ordförande för Nalsiya, till Africanews.

    I takt med att problemen eskalerar, står det klart att Marocko och många andra länder måste förbereda sig för en allt mer osäker framtid, där traditionellt jordbruk inte längre är en garanterad livskälla.

    För Sveriges del riskerar den här typen av missväxt i världen påverka såväl livsmedelspriserna som livsmedelsförsörjningen. Detta eftersom en minskad tillgång på jordbruksprodukter i världen kan leda till global brist och prisuppgångar som följd.

    ← Tipsa!

    Tipsa oss

    Har du något du tror vi missat och kanske borde skriva om? Vi tar tacksamt emot alla tips du kan bidra med. Maila direkt till tips@supermiljobloggen.se eller fyll i formuläret nedan.