Stötta SMB
Du kan trycka Shift + S för att få fram sökfältet när som helst och Esc för att stänga det.
Tryck ENTER för fler resultat, då kan du även förfina din sökning.
    Stäng

    Leif Öster: Sockrade bud till Centerpartiet avgör inte framtiden för skogsägarna

    Posted on by Leif Öster

    Både Magdalena Andersson och Ulf Kristersson lockar nu Centern med sockrade bud för att få in partiet i deras lag. Bland erbjudandena ingår säkert löften om stort inflytande på den svenska jord-och skogspolitiken de närmaste fyra åren. Det skriver SMB:S krönikör Leif Öster som efterlyser ett rejält omtag i skogspolitiken för att både skydda naturvärden och tillgodose mindre privata skogsägares intressen.

    KRÖNIKA Helt avgörande för landets skogsägare är hur mycket nya pengar som avsätts till ersättning för skogsägare med höga naturvärden. Svaret på den frågan är i sin tur beroende om MP och V fått vara med i paketeringen av Anderssons bud.

    Det sägs att vid bilväg är det avverkade svenska virket värt 60 miljarder kronor räknat i årsomsättning. Ungefär 36 miljarder avser virke från privata små skogsägares skogar. Så när industrin nu sänker virkespriserna med 25-30 procent försvinner i runda tal 10 miljarder från landsbygden. Det är ett hårt slag som den avgående landsbygdsminister Peter Kullgren borde oroa sig för.

    Istället kan Aftonbladet berätta om hur Kullgren haft en rad möten med den virkesköpande industrin utan protokollförda möten. Inte så konstigt om ministern samtidigt haft motsvarande möten med andra intressen och därefter gjort politiska avvägningar. Kullgren säger till tidningen att sådana möten hålls inom ramen för det Nationella skogsprogrammet. Men det programmet fungerar ju inte. Det har uppenbarligen hans hemliga skogsindustrigrupp gjort – och bidragit till att Sverige intagit en mycket kritisk hållning till allt vad skoglig naturvård heter.   

    Kostnaderna för plantering kan minska kalhyggesbruk

    Det finns en annan sida av kalhyggesbruket som skogsnäringen håller tyst om. Enligt lag ska ny skog etableras efter avverkningen. Men det har blivit extremt dyrt. Idag slutar kostnaderna ofta på 20 000 kronor per hektar eller mer. Lägg därtill stigande kostnader för räntor, avverkningar och transporter och sjunkande virkespriser. Man behöver inte ens vara gymnasieekonom för att se den omöjliga ekonomiska kalkylen i dagens kalhyggesbruk. Inte konstigt att allt fler skogsägare tvekar att avverka sin skog. Den är ofta mer värd om den får stå kvar och växa. Kombinationen ökade kostnader och lägre virkespriser  kommer rimligen leda till en annan sorts skogsbruk.

    I slutet av oktober kom två mycket intressanta skogsrelaterade publikationer.. En viktig rapport från IVA och en ny intressant bok av Sten B Nilsson. Båda kan laddas ner kostnadsfritt via länkarna.

    Skogen måste ses som ett system

    Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademiens (IVA) rapport heter ”Skogens värden – möjligheter och utmaningar”. Rapportens kanske viktigaste budskap är att målkonflikterna inte går att trolla bort. Mer virkesproduktion kan påverka andra ekosystemtjänster, och konflikterna mellan produktion, biologisk mångfald, klimat, renskötsel och rekreation måste därför hanteras öppet. Skogen måste ses som ett fungerande ekosystem, inte bara som en producent av virke eller som en samling arter som ska skyddas. Framtidens skogspolitik bör därför styra mot robusta och variationsrika skogslandskap som samtidigt kan leverera virke, biologisk mångfald, kolinlagring, vatten, rekreation och andra nyttor – och som klarar ett förändrat klimat.

    Huvudbudskapet i Sten B. Nilssons nya bok ”När framgången blir ett hinder” är att skogsindustrins historiska framgång har blivit ett hinder för nödvändig förändring.

    Nilsson menar att den svenska modellen varit oerhört framgångsrik på det den byggdes för: att öka virkesförrådet, säkra råvara till en konkurrenskraftig industri och skapa stora exportinkomster. Just framgången har gjort att skogssektorn fortsatt att optimera och försvara samma system – trots att omvärlden och kraven på skogen har förändrats.

    Tidöregeringen lägger fram ”neutral” budget – men dålig för miljön ändå

    Posted on by Jan Lindsten

    I veckan presenterade finansminister Elisabeth Svantesson (M) statsbudgeten för nästa år. Eftersom regeringen är en så kallad expeditionsministär är det en ”neutral” budget utan stora förändringar vare sig uppåt eller nedåt. Men då Tidöregeringen under fyra år systematiskt missgynnat miljön och klimatet har även 2027 års budget negativ effekt.

    Om den vinnande sidan i riksdagsvalet, alltså S, V, MP och C hade lyckats lösa regeringsbildningen snabbt hade man också haft möjlighet att inleda restaureringen av framförallt klimatpolitiken i en egen budget. Där är man mest överens. När det gäller miljöpolitiken föreligger stora åsiktsskillnader framförallt gällande skogsbruket, men även här hade viktiga justeringar sannolikt kunnat göras.

    Det finns möjligheter att justera budgetposterna i efterhand med en kompletteringsbudget. Men det förutsätter för det första att de rödgröna partierna förmår samla sig och bilda en regering. Och för det andra kan det vara svårare att göra större justeringar ju längre tid som går.

    Tillfälliga satsningar förlängs inte

    Klimat- och miljöfrågorna samlas i huvudsak i statsbudgetens så kallade utgiftsområde 20. En snabb genomläsning av kapitlet visar mycket riktigt ett huvudsakligen oförändrat läge nästa år jämfört med i år. Det finns dock skillnader – tillfälliga satsningar förlängs inte. Inte heller aviserade höjda anslag i flerårsplaneringen genomförs.

    Ett negativt exempel på det förra är att anslaget för inköp och skydd av värdefull natur efter årsskiftet dras ned med över 400 miljoner kronor – från 1,18 miljarder till 776 miljoner.

    (Inom parentes kan nämnas att anslaget låg kring 1,1 miljard när Tidöregeringen tillträdde och snabbt ströp detsamma. Efter mycket kritik återställdes det, vilket såldes in som en stor satsning. Nu skärs alltså en tredjedel av beloppet ned igen.)

    En annan negativ följd av ”neutraliteten” är att det låga beloppet för samordning, planering och stöttning av klimatanpassningsarbetet i landets kommuner kvarstår på samma otillräckliga nivå, 89 miljoner kronor. Regeringen skrotade för flera år sedan helt det specialriktade anslaget till länsstyrelserna, vilket lett till att mindre och resurssvaga kommuner blivit utan hjälp att inleda den livsviktiga planeringen för att klara påfrestningarna ett allt varmare klimat medför.

    Tidöregeringen har sänkt Sveriges klimatranking

    Oavsett hur glättigt klimatpolitiken presenteras muntligen av ministrarna, går det att läsa innantill i budgeten om dess beräknade utfall. Och det är ingen munter läsning för den som tycker det är viktigt att Sverige klarar både sina egna och EU:s mål för klimatet. 2045, det år då Sverige enligt tidigare beslut ska vara nere i så kallat netto-nolläge, kommer utsläppen vara elva miljoner ton högre än vad som krävs för att klara målet.

    Att det är Ulf Kristerssons regering som ligger bakom den försämrade trenden framstår helt glasklart i det internationella nätverket Climate Change Performance Index:s rapport. Denna visar utan misskund att Sverige tappat tio placeringar i världsrankingen, från plats fem innan regeringen tillträdde, till 15 idag. Det beror på främst två faktorer – försämrad klimatpolitik och högre utsläpp. Vilket är föga förvånande – redan från dag ett hösten 2022 aviserade Tidöregeringen åtgärder som pekade just i den riktningen.

    De släcker ljuset för lirornas skull

    Posted on by Fredrik Holm

    På en liten ö i Atlanten släcker man ljuset utomhus under några höstveckor. Allt för att hjälpa öns fåglar att hitta rätt.

    Föroreningar är inte bara kemiska ämnen, partiklar och buller. Ljuskällor påverkar fladdermöss, fåglar och insekter när de ska navigera i mörkret. Ljuset stör också dygnsrytmen hos allt från växter till djur. För att inte tala om oss själva. Problemen har ökat dramatiskt sedan LED-lampans tillkomst. Det har blivit så mycket billigare att ha ljuset tänt även utomhus. Allt fler villaägare kostar på fasadbelysning som får lysa natten igenom.

    Men ljusföroreningarna börjar få uppmärksamhet. I Sverige har fladdermusforskaren Johan Eklöf skrivit boken Mörkermanifestet. Där gör han en noggrann genomgång av hur ljus i fel mängd på fel tid och plats blir till störningar för såväl växter som djur. Eklöf antyder rentav att det kan vara ljusföroreningar, snarare än gifter, som gör att mängden pollinerande insekter minskat så snabbt.

    Kanske är insikten om mörkrets nytta större i andra länder. I till exempel Slovakien har man infört regler som ska hindra fasadbelysningar och annat ljus att sprida ljusföroreningar över natthimlen. Det främsta argumentet är fantastiskt: Man vill skydda människans rätt att skåda natthimlen.

    Gulnäbbad lira slipper flyga vilse

    På Azorernas minsta ö, Corvo, bor runt 450 människor. Men där häckar också kanske 6 000 par av havsfågeln gulnäbbad lira. Från mitten av oktober till mitten av november ger sig lirornas ungar av ut mot havet. De vet hur de ska navigera med hjälp av stjärnhimlen. Konstgjort ljus gör dem förvirrade och får dem att krascha på land.

    Så vad gör de lokala samhällena? Släcker ljuset, förstås. Sedan år 2019 får utebelysningen vara släckt under de känsliga höstveckorna, rapporterar webplatsen Positive News. Boende på ön kan också ha en låda, handskar och en handduk i bilen för att kunna ta hand om de ungfåglar som ändå kommit vilse.

    Åtgärderna har effekt, enligt SPEA, Portugiska sällskapet för fågelstudier. Antalet ungar som förolyckas har minskat drastiskt. Gulnäbbad lira är nu ingen hotad art, men 75 procent av dem häckar på Azorerna och de får bara en unge per år. Varje ungfågel som inte flyger vilse mot det konstgjorda ljuset hjälper till att hålla antalet liror uppe.

    Utsläppen ökar fortfarande men ett trendbrott kan vara på väg

    Posted on by Fredrik Holm

    Utgångspunkten för klimatmötet COP31 i Antalaya, Turkiet, är dyster. Arbetet för minskad klimatförändring räcker inte för att hejda de ökande temperaturerna. Mitt i denna sorgesaga kan man ändå skönja tidiga signaler om att ett trendbrott kan vara på väg.

    Nära 70 000 deltagare och drygt 24 000 servicearbetare ska ta sig till och från mötet i Antalaya. Konferensområdet ligger två mil utanför stadens centrum. Medias utsända rapporterar om trafikkaos och bilköer.

    Utan tvekan är det en ironisk inramning till mötet. Detta är det trettioförsta i ordningen, och allt fler ifrågasätter det meningsfulla med dem. Gör de någon nytta? Hittills har klimatmötena inte fått de globala utsläppen att minska. Detta trots att omkring 145 länder nu har aviserat eller överväger mål om nettonollutsläpp. Tillsammans står de för 77 procent av världens utsläpp. Men Climate Action Tracker (CAT) bedömer att de flesta målen är vaga. Den konkreta politiken lyser ofta med sin frånvaro. En del länder, med USA i spetsen, drar tvärtom i motsatt riktning.

    Ändå finns ljuspunkter.

    Nätpublikationen The Conversation påminner om att 30 års klimatarbete trots allt har gett resultat. En lång rad länder minskar sina utsläpp medan ekonomin växer, visar Global Carbon Budget. Beläggen för att god klimatpolitik inte äventyrar ekonomin blir allt starkare. Beläggen för motsatsen ökar.

    Ökningstakten har mattats av

    Enligt flera källor, däribland Health Policy Watch, låg de globala utsläppen 2025 kvar på 2024 års nivå. Ändrad markanvändning stod för huvuddelen av dämpningen. Det döljer delvis att de fossila utsläppen fortsätter att öka.

    I år samverkar två krafter som bromsar ökningen ännu mer. Kriget mot Iran har lamslagit oljetrafiken genom Hormuzsundet. Det har gett historiens största störning av oljeförsörjningen, rapporterar E&E News. De höga oljepriserna driver länder att söka alternativ till importerad olja och gas. Men strategierna ser olika ut i olika delar av världen. En del länder tar till panikåtgärder för att hålla konsumtionen uppe. Andra ser Hormuzsundet som ett momentum. Det skyndar på den omställning man redan påbörjat. Ofta av andra skäl än att hejda klimatförändringarna.

    Tydligast syns effekten i Kina, världens största utsläppare. Landets koldioxidutsläpp sjönk med 3,1 procent under tredje kvartalet. Det är det största fallet sedan pandemin. Det visar forskningsinstitutet CREA i en analys för Carbon Brief. Enligt samma analys minskade Kina sin oljeförbrukning med 4 procent. Transportsektorn använde hela 9 procent mindre olja. Kolkraften producerade 3,3 procent mindre el.

    Kina låter priset slå igenom

    Hormuzkrisen är inte hela förklaringen. Kinas ledning har länge styrt mot elektrifiering. Det gäller både i industripolitiken som i transportpolitiken. Tidigt gjorde man solcellsproduktionen till en kinesisk affär. Nu fortsätter man med batterier och eldrivna fordon.

    Under tredje kvartalet var 67 procent av de sålda bilarna elbilar. Hälften av de nya tunga lastbilarna gick på el. I Sverige ligger motsvarande andel för lastbilar på omkring 10 procent, enligt Mobility Sweden.

    Sylvia Schwaag Serger är vd för Ingenjörsvetenskapsakademien och Kinaexpert. I en intervju i Svenska Dagbladet pekar hon på att landet till exempel bygger ut laddnät för tunga fordon. Sådana nät saknar Europa till stor del.

    – Jag kan också konstatera att de kinesiska politikerna vågar låta prissignalen från kriget slå igenom i form av högre bränslepriser, säger hon till SvD.

    – Hos oss har man istället lite panikartat försökt sätta prissignalerna ur spel.

    Kinas officiella mål var att börja minska utsläppen från 2030. Nu kan landet ligga flera år före. Schwaag Serger menar att Kina ofta överträffar sina egna mål, medan vi i väst har en tendens att lova runt och hålla tunt.

    Solkraften växer snabbast

    Den viktigaste strukturella förändringen sker i elsektorn. Både sol- och vindkraft växer kraftigt i världen. Förnybar energi gick under år 2025 om kolet som världens största producent av el. Det visar data från tankesmedjan Ember, rapporterar BBC. Sol- och vindkraften växer snabbare än efterfrågan på mer el. Det gör att användningen av kol och gas för elproduktion börjat minska, om än lite och långt från tillräckligt.

    – Det markerar början på en förändring där ren el håller jämna steg med efterfrågeökningen, säger Embers analytiker Malgorzata Wiatros-Motyka till BBC.

    Solenergin täckte ensam 83 procent av den ökade efterfrågan. Det som en gång var avancerad rymdteknologi blir nu vardag på de flesta håll i världen. Ett skäl är de låga priserna: solenergi kostar idag en tusendel av vad den kostade år 1975. Ett annat är möjligheten att bygga lokala nät utan de driftstörningar som är vanliga i stora nät i låginkomstländer.

    Dessa står nu för 58 procent av solkraftsproduktionen. Afrikas länder ökade sin import av solpaneler med 60 procent på ett år.

    Vilket land som levererade?

    Kina.

    Syns kanske ändå i skymundan spår av en ny järnvägspolitik?

    Posted on by Jan Lindsten

    Vem som helst kan få gråa hår av att resa med nattågen norrut i Sverige. Ska de dö sotdöden helt? Varför kan inte politiken prestera bättre? Ja, det är berättigade frågor man ställer sig på de skorviga, kissluktande, ostädade och inte sällan söndriga tågen. Men ändå – kan det trots allt vara något positivt på gång lite i skymundan i svensk järnvägspolitik? funderar SMB:s Jan Lindsten i en krönika.

    Nattågstrafiken till övre Norrland upphandlas enligt samma princip som forna tiders sockenauktioner av föräldralösa barn. Den som säger ja till den lägsta ersättningen vinner. Det är som bäddat för dåliga villkor alltså.

    För ett antal år sedan vann exempelvis ett privat bolag nattågstrafiken för så låg ersättning att man uppenbart hade missat att lägga in städningen i anbudet. När jag satte mig i kupéstolen på vår resa till Jokkmokks marknad dammade det ungefär som när Indiana Jones springer iväg från infödingarna i Jakten på den försvunna skatten. Det klibbade under skosulorna av allehanda intorkade vätskor och matrester när man gick på golvet. Toaletterna luktade kiss. I kanterna längs de otäta fönstren glimmade en tjock sträng av is.

    Detta är mer än tio år sedan. Just den här entreprenören är borta, och själva städningen är nog en aning bättre idag. Toaletterna är dock lika nedslitet äckliga (ruttna hus går inte att måla). Fönstren är lika otäta. Det är samma vagnar som rullar. De fyller rätt snart 50 år. Museigrejor egentligen.

    Under de gångna fyra åren har Tidöregeringen agerat för att vi resenärer ska slippa dessa dåliga tåg. På sitt typiska anti-vis. Med flygälskande infrastrukturminister Andreas Carlsson (KD) i spetsen har man dragit ned trafiken så mycket man bara kunnat. Antalet avgångar har minskat. Och genom att inte räkna upp de hopplöst låga ersättningarna flyr entreprenörerna från uppgiften. De verkar inte kunna hållas kvar knappt ens under pistolhot.

    Museitåg som snart fyller 50 år

    Ja, ni har nog läst om att det i år handlats upp nya, fräscha lok och vagnar. De ska sättas in i nattrafiken till övre halvan av vårt land år 2030. Men för att inte äventyra bilens och flygets starka ställning verkar Trafikverkets upphandling ha designats så att de nya tågens kapacitet halveras jämfört med idag. Det billigare sexbäddsalternativet i liggvagnarna försvinner helt.

    Det återstår att se om de luttrade nattågsresenärerna står ut tre år till. Eller om det ens går att fortsätta i ytterligare tre år. För nattågen rullar nu fram till kommande årsskifte på ett slags nödavtal, där SJ fått extra betalt för att i alla fall hålla skrotet rullande lite till.

    Vad som händer därefter verkar vara lika svårt att gissa som vilken regering Sverige ska få.

    Är det då så nattsvart för järnvägen? Nej, kanske inte trots allt. Jag har, liksom väl de flesta idag, ett intensivt behov av lite goda nyheter. Därför snappar jag begärligt åt mig sådana närhelst de dyker upp. Häromdagen när jag letade efter vissa uppgifter på Trafikverkets hemsida var ett tillfälle.

    En notis berättar att sammanlagt 16 kilometer av den 7,5 mil långa nedlagda tvärbanan mellan Jörn och Arvidsjaur nu helrenoverats, delvis med återvunnet material.

    Helrenovering som gick snabbt

    Det handlar om ett projekt som går ut på att undersöka möjligheterna att återställa och uppgradera nedlagda eller bottenlöst eftersatta bansträckor på ett effektivt och skapligt billigt sätt. Bilden här nedan visar resultatet efter blott ett par månaders arbete. Jämför med banans utseende på bilden högst upp, tagen under en semestertripp för några år sedan. Det var knappt vi såg spåren när vi passerade över dem för att besöka Sara Lidmans museum i hembyn Missenträsk.

    Den renoverade sträckan på mellanbanan Jörn-Arvidsjaur är så här fin. Foto: Trafikverket

    Jag vet inte prislappen för arbetet, men troligen är det ett mycket beskedligt belopp. Allt gjordes inom den egna järnvägsfastigheten och den korta byggtiden talar för låga kostnader.

    Fler planer på upprustning i norr

    Det finns faktiskt fler planer på upprustning av fler av de tynande norrländska inlandsbanorna. Det handlar även om Hällnäs-Storuman, med Lycksele – den minsta av hela landskapet Lapplands enda två städer – som viktigaste anhalt. Kanske kan dessa glesbygdens så ofta glömda invånare inom överblickbar framtid även de få känna att de räknas?

    Kör gärna museitåg på järnvägarna. Men inte jämt. Här ett D-lok från 1925 i Göteborg.

    Vi kan ta ett exempel till, från Sydsverige. Länge var järnvägen mellan Borås och Varberg stadd i tilltagande förfall. Länstrafikbolagen upprätthöll tappert pendeltågstrafik, men med allt tätare pauser och stillestånd. Ofta krävdes akuta underhållsinsatser, när rälsspikarna kröp upp ur de ruttna sliprarna och orsakade urspårningsrisk. Vanliga godståg var portförbjudna på banan eftersom de var för tunga.

    ”Rusta upp eller lägg ned” löd ett nödrop från en frustrerad anställd på banregionen i ett informellt brev jag snokade upp i egenskap av infrastruktur-reporter på bygdens tidning. Och det förstnämnda skedde faktiskt några år senare. För den i detta sammanhang mycket blygsamma summan en miljard kronor byttes spår, banvall och ledningar helt ut på den drygt åtta mil långa järnvägen. Jisses vad mycket ny järnväg man fick för pengarna!

    Framtiden kräver hållbara transporter

    Stationen i Veddige några månader innan nyinvigning av den upprustade Viskadalsbanan.

    Det är nog så här: Även Sverige måste se om sitt hus och sörja för att det finns fullgoda möjligheter att transportera människor och gods – i hela landet. Tiderna är osäkra. Det handlar inte bara om militära hot och vad det nya Nato-medlemskapet kräver. Utan om ökad risk för klimatrelaterade skador på infrastrukturen, och på ökade bränslekostnader som kräver bättre kollektivtrafik. Ja, själva klimatet kräver också att vi reser fossilfritt mycket mer än idag.

    Lite i skymundan verkar det kanske ändå trots allt ske en uppryckning.

    Framgångar för miljön i lokala folkomröstningar i USA

    Posted on by Ingela Björck
    Amerikanska flaggan

    Att republikanerna förlorade i mellanårsvalet ger nytt hopp för miljön i USA. Det gör även flera av de folkomröstningar som hölls i samband med valet till kongressen. Resultatet av dessa lokala folkomröstningar visar att det fortfarande finns många som vill värna om miljön i landet.

    Som bland annat SMB påpekat, så gav mellanårsvalet skäl att hoppas på förändringar i USA. Det gäller inte bara inom den allmänna politiken utan även inom klimat- och miljöpolitiken.

    Vid sidan av kongressvalet hölls det också på många håll lokala folkomröstningar, så kallade ”ballot measures”. De förslag som läggs fram för en sådan omröstning kan komma antingen från myndigheterna eller från medborgarna i en delstat eller en kommun.

    Miljösajten InsideClimateNews har ägnat en lång artikel åt de positiva resultaten av flera av dessa folkomröstningar. Tre av dem gällde frågor på delstatsnivå, i delstaterna Kalifornien, Colorado och Michigan.

    I Kalifornien handlade omröstningen om Proposition 45. Det är ett myndighetsförslag som skulle förändrat delstatens miljölagstiftning genom att begränsa tiden för utredning av de miljömässiga följderna av olika projekt. Den regionala handelskammaren har stött förslaget och hävdat att förändringen behövs för att få fram nytt  bostadsbyggande och ny infrastruktur. Motståndarna menade däremot att nya bostäder för låginkomsttagare visserligen behövs, men inte till priset av skador på miljön.

    Medborgarna har sagt nej till det dåliga valet mellan att skapa överkomligt boende och att skydda Kaliforniens luft, vatten, hälsa och klimat. De har genomskådat den vilseledande miljondollarsreklam som några av statens största företag stått för”, säger Woody Little till InsideClimateNews.

    Little har varit talesman för nej-kampanjen ”No om Prop 45”. Denna samlade över 550 organisationer från områdena arbetsmarknad, hälsa och miljö till ett försvar för en stark miljölagstiftning.

    Ingen fri marknad för naturgas

    I Colorado gällde omröstningen Amendment 82. Denna föreslagna ändring i delstatens konstitution skulle ha skapat en fri marknad för försäljning och köp av naturgas (fossilgas) för uppvärmning och matlagning.

    Ändringen var tänkt att ta bort lokala och delstatliga begränsningar för försäljningen av naturgas. Bakom förslaget stod inte bara företag, utan också privatpersoner som vill ha så lite myndighetsregler som möjligt.

    Mot förslaget stod bland annat miljörörelsen. Att öka möjligheten att använda naturgas är mot delstatens klimatmål, menade man. Miljörörelsen pekade också på risken för prejudikat: att detta skulle leda till liknande beslut på andra håll. Det blev miljörörelsen som tog hem segern.

    Om förslaget antagits skulle Colorado ha varit den första delstaten i USA som tog in en industris vinstintresse i sin konstitution”, säger Kelly Nordini från miljögruppen Conservation Colorado till InsideClimateNews.

    Förbud mot kampanjbidrag

    I Michigan har väljarna sagt ja till ett förslag om att förbjuda vissa företag och deras chefer från att bidra till politiska kampanjer. Det handlar både om företag inom energisektorn och om företag som får uppdrag av myndigheterna och därför kan ha intresse av att en viss sida vinner i ett val.

    Förslaget om förbud mot bidrag till politiska kampanjer fick stöd av hela 81 procent av väljarna i folkomröstningen. Sista ordet är dock inte sagt, eftersom flera företag och ett par privatpersoner omgående överklagat beslutet.

    I Tucson i Arizona gällde omröstningen om staden skulle ge företaget Tucson Electric Power ett 25-årskontrakt på den kommunala elförsörjningen och infrastrukturen. Kontraktet hade varit ekonomiskt gynnsamt på kort sikt. Kritikerna, som vann i omröstningen, menade däremot att det på sikt skulle bli olönsamt att låsa fast kommunen vid ett privat bolag. Staden borde i stället borde ha ett eget energibolag, tycker man. Vattenförsörjningen i Tucson sköts redan via ett eget kommunalt bolag, Tucson Water.

    Dyrare vatten för raffinaderier

    I Corpus Christi i Texas antogs med god marginal ett medborgarförslag om nya vattentaxor. Det nya systemet kommer att ge raffinaderierna och kemikaliefabrikerna i trakten betydligt högre avgifter för vatten när det råder torka. Corpus Christi är en hamnstad där exporten av oljeprodukter spelar en viktig roll, och industrin hade lagt ner mycket pengar på en kampanj mot förslaget. Att det ändå antogs visar hur viktig vattenfrågan blivit i USAs torra sydvästra hörn.

    Många andra lokala folkomröstningar har handlat om nya datacenter. Opinionen mot dessa växer sig allt starkare i USA, och av 45 färdigräknade lokala folkomröstningar var det bara en som slutade till förmån för ett datacenterprojekt. Hela 44 andra slutade med ett nej eller olika former av begränsningar för projekten, enligt statistiksajten Data Centers on the Ballot.

    Ny rapport inför COP: Utsläppen kostar mer än man trott

    Posted on by Lisa Jacobson

    Våra utsläpp har redan ”låst fast” framtida klimatpåverkan, och samhällets kostnader för koldioxiden kan bli fyra gånger högre än man tidigare trott. Men omfattningen av skadorna beror fortfarande på vilka åtgärder vi vidtar nu, enligt en ny stor forskarrapport.

    Denna vecka inleds årets klimattoppmöte COP 31 i Antalya, Turkiet. Förväntningarna är inte särskilt höga, 2026 ses lite som ett mellanår efter storsatsningen i Belém i Brasilien förra året. Då satsade värdlandet hårt på att få till en färdplan för utfasning av fossila bränslen. Nära 90 länder ställde sig bakom en utfasning, men det hela blockerades av en rad oljeländer. Det slutade med att fossila bränslen (återigen) inte nämndes i det färdigförhandlade avtalet.

    Många av länderna som ville gå före i utfasningen av det fossila samlades ett halvår senare i Santa Marta, Colombia, vilket väckte en del hopp. Det återstår att se hur den här tråden plockas upp på COP 31.

    Inför varje års klimattoppmöte släpps en rad rapporter för att sätta fokus på problemen, och informera ländernas förhandlingsdelegationer. En av dem är 10 New Insights in Climate Science, som produceras av forskningsorganisationerna Future Earth, World Climate Research Program och Earth League. Där sammanställer forskare från hela världen de senaste 18 månadernas klimatforskning till ”tio insikter” för att ge vägledning till klimatförhandlare, politiker och andra beslutsfattare.

    Årets rapport har tagits fram av mer än 70 forskare från nästan 30 länder. Den pekar på ett allt snävare handlingsutrymme och visar vad som redan är oundvikligt, vad som fortfarande kan undvikas och var politiska åtgärder kan ha störst effekt.

    Varje tiondels grad har betydelse

    Rapporten varnar för att en temperaturökning som överstiger Parisavtalets 1,5 °C medför ”snabbt eskalerande risker för oåterkalleliga konsekvenser” för hav, glaciärer och permafrost. Det medför att de ekonomiska och sociala kostnaderna blir högre än vad man tidigare trott. En del av havsnivåhöjningen redan är oåterkallelig på grund av tidigare utsläpp, men omfattningen av detta beror fortfarande på hur snabbt världen agerar för att minska utsläppen av växthusgaser.

    ”Bevisen är otvetydiga: 1,5 °C är en gräns som vi överskrider på egen risk. När den gränsen överskrids ökar riskerna för kedjereaktioner och potentiellt oåterkalleliga effekter på klimatet, och varje ytterligare tiondel av en grad gör dem allvarligare”, säger Johan Rockström, chef för Potsdaminstitutet och medlem i rapportens redaktionsråd, i ett pressmeddelande.

    De tio insikterna och vad de borde betyda för klimatpolitiken beskrivs i detalj i rapporten och innebär kortfattat:

    1. Haven absorberar allt mer värme, i takt med att jordens energiobalans ökar. Värmen i världshaven ”låser in” uppvärmningen under årtionden framöver. På grund av denna eftersläpning krävs det omedelbart kraftiga minskningar av utsläppen av växthusgaser för att förhindra att ytterligare värme ackumuleras i haven.
    2. Havsnivåhöjningen accelererar på grund av smältande ismassor och för att vattnet utvidgas på grund av den ökade temperaturen. Även utan ytterligare uppvärmning kommer havsnivån att höjas rejält, vilket gör anpassning nödvändig och understryker vikten av att stoppa de fossila utsläppen.
    3. Bristen på sötvatten ökar då kontinenterna torkar ut allt snabbare, på grund av både klimatförändringarna och att vi använder alltmer vatten. Detta hotar vattensäkerheten, ekosystemen och livsmedelsproduktionen. Enligt FN riskerar varannan människa vara drabbad av allvarlig vattenbrist redan år 2030. Regeringar uppmanas att utarbeta vattenförvaltningsplaner, som tar hänsyn till hela kretsloppet. Att återskapa våtmarken och vattendrag kan också bidra.
    4. Utsläppen måste bli negativa. Ju mer vi överskrider 1,5°C, desto mer beroende blir vi av att kunna fånga in koldioxiden. Målet kan inte längre vara ”netto-noll” – utan netto-negativa utsläpp. Samhället måste också förbereda sig på anpassning till förhållanden med riktigt hög uppvärmning.
    5. Att ställa om matsystemet kan ge stora vinster för människors hälsa och planetens stabilitet. Livsmedel och jordbruk står för en tredjedel av de totala växthusgasutsläppen, och kött och mejeriprodukter är den största boven. En övergång till mer växtbaserad kost är den viktigaste åtgärden för att uppnå klimat- och miljömål. Omställningen måste dock ske på ett rättvist sätt – särskilt när behoven av arbetskraft inom jordbruket förändras.
    6. Samhällskostnaderna för koldioxidutsläpp har kraftigt underskattats. Genom att använda mer realistiska och uppdaterade klimatmodeller räknar experter nu med att de ekonomiska skadorna är upp till fyra gånger högre än man tidigare trott. I scenarier med kraftig uppvärmning beräknas de genomsnittliga ekonomiska förlusterna fram till år 2100 uppgå till cirka 40 procent av BNP, jämfört med cirka 11 procent i tidigare uppskattningar
    7. Starkare grunder för skadeståndskrav. Framsteg inom ”attributionsvetenskapen” har gjort det möjligt att koppla klimatpåverkan till de utsläpp som orsakat den. Det innebär ett enskilt företag eller en stor utsläppskälla kan knytas till den globala uppvärmningen – och kanske till och med till specifika förluster eller skador. Framöver kan detta fungera som bevis i rätts- och skadeståndsprocesser.
    8. ”Klimatklubbar” bestående av länder som samarbetar kring klimat- och handelspolitik kan skapa en kollektiv kraft för att minska utsläppen. De kan till exempel ställa sig bakom skatter som hindrar företag från att flytta sin verksamhet till platser med svagare klimatpolitik. För att detta inte ska drabba utvecklingsländer som saknar pengar eller teknik för att minska utsläppen, behöver rikare nationer kombinera strängare regler med stöd till svagare ekonomier.
    9. Organiserat motstånd hindrar en effektiv klimatpolitik. Koldioxidintensiva industrier bromsar effektiv klimatpolitik. Medvetna försök att fördröja klimatåtgärder har utvecklats från att förneka att klimatförändringarna sker, till mer subtila taktiker som greenwashing, vilseledande lösningar och spridning av digital desinformation i stor skala. Rapporten efterlyser ökad insyn i lobbyverksamhet och politiska donationer, strängare regler mot vilseledande miljöpåståenden samt samordnade åtgärder mot desinformation.
    10. Konflikter skapar ojämlik energiomställning. Krig, handelstvister och konkurrens om energikällor komplicerar försöken att minska koldioxidutsläppen globalt. Oro för energisäkerheten, som till exempel orsakats av kriget mot Iran och Ukraina, kan påskynda omställningen till ren energi i vissa länder, samtidigt som beroendet av fossila bränslen fördjupas i andra. Detta ökar risken för en ojämlik global omställning.

    Sammantaget har de vetenskapliga bevisen aldrig varit starkare. Utfasningen av fossila bränslen måste börja omedelbart och ske i mycket hög takt för att världen ska komma ned till 1,5 grads uppvärmning så fort som möjligt och minimera skadorna. De närmast två veckorna på COP i Antalya får utvisa hur mycket världens beslutsfattare tar till sig av forskningsläget.

    Här kan du se rapporten presenteras vid en presskonferens på COP31 i Antalya.

    Förändrat klimat blir alltmer en affärsrisk

    Posted on by Fredrik Holm

    Halva kaffeodlingen hotad, järnvägen avstängd i en månad och försäkringar som blir allt svårare att teckna. Tre företag inom Hagainitiativet har beskrivit hur klimatförändringarna redan nu är en affärsrisk.

    Den minnesgode kommer ihåg Nicholas Stern, chefekonom i den brittiska centralbanken. Redan år 2006 undersökte han klimatförändringarnas kostnader. Han fann att skadorna kan kosta 5–20 gånger mer än vad det kostar att förebygga dem. Övertygande, men hans pedagogiska problem kvarstod: Åtgärderna kostar pengar nu medan skadorna uppstår någon gång i framtiden.

    Men klimatförändringarnas skadekostnader blir allt tydligare idag. Sommarens värmebölja och bränder i Europa är närliggande exempel. Och för företag som räknar på affärsrisker blir klimathoten alltmer affärshot. Företagsnätverket Hagainitiativet lät tre av sina medlemsföretag beskriva hoten på ett webbinarium i oktober.

    Kaffet flyttar inte

    För kafferosteriet Löfbergs är den globala uppvärmningen inte bara en affärsrisk. Den förändrar helt företagets sätt att arbeta. Kaffeträdet växer på hög höjd runt ekvatorn och är känsligt för temperaturförändringar när det blommar och när bären mognar. Därför bedömer forskningen att ungefär hälften av dagens odlingsyta inte längre lämpar sig för kaffe omkring år 2050.

    – Det innebär minskade skördar, förändrade kvaliteter och färre sorter att välja på, sa hållbarhetschefen Kajsa-Lisa Ljudén, och fortsatte:

    – Det får konsekvenser för de kaffeodlande länderna. Där arbetar idag omkring 25 miljoner människor med kaffeodling och är beroende av kaffet för sin försörjning.

    Regnet som stängde järnvägen

    I Västernorrland föll nästan 150 millimeter regn på två dagar i september 2025. Vid Skorped spolades delar av banvallen bort. Det fick ett godståg att spåra ur och delvis falla i sjön. Järnvägstrafiken på spåret stod still i nästan en månad. De kartlagda kostnaderna uppgår till minst 263 miljoner kronor. Då är förlorade leveranser och stängda fabriker ändå inte inräknade.

    – För ett företag som Övik Energi leder skador på infrastrukturen till driftstörningar. Vi hämtar en stor del av vårt bränsle med hjälp av järnväg. En skada som denna gör det svårt för oss att ta in tillräckligt med bränsle. Då blir det också svårt att leverera el och värme till hushåll och industri. Det leder till ännu större kostnader på flera håll i samhället. I det perspektivet tycker vi det är märkligt att man nu inte förstärkt spåren för att klara nya skyfall som kan bli minst lika kraftiga, sa hållbarhetschefen Emma Ödling.

    Övik Energi ser också den politiska osäkerheten som en affärsrisk. Det blir svårt att göra stora investeringar i koldioxidinfångning och produktion av elektrobränslen om inte spelreglerna står sig över tid, menade Emma Ödling.

    Försäkringsbarheten står på spel

    Försäkringsbolaget Folksam märker av klimatförändringarna i form av fler och dyrare skador. Skyfall, stormar, skred och bränder blir alltmer vanliga och intensiva. På lång sikt får försäkringsbolagen problem med vad man alls kan försäkra, den så kallade försäkringsbarheten. Utan ett gott försäkringsskydd ökar riskerna för fastighetsägare och olika anläggningar.

     – För ett försäkringsbolag är det naturligt att räkna ut hur lönsamt det är att förebygga skador,. Därför är det, rent affärsmässigt, bättre att förebygga skador innan de sker än att betala ut ersättningar när de inträffat, sa Sophie Hemne de Robien, hållbarhetsstrateg på Folksam

    Belagt sedan 20 år

    Webbinariet utgjorde också en presentation av Hagainitiativets rapport ”Den dyraste klimatpolitiken är den som inte blir av”. Rapporten drar slutsatserna att klimatförändringarna orsakar växande kostnader för alla sektorer i samhället, såväl direkt som indirekt, att bristen på omställning ökar riskerna inom såväl finans- och bostadsmarknaden som för den byggda miljön och samhällsekonomin och att tidiga investeringar i klimatanpassning kan minska betydligt större framtida kostnader. Den konstaterar också att ungefär samma slutsatser drogs av Nicholas Stern för över 20 år sedan, men att frågan ännu inte fått något större genomslag i vare sig klimatpolitik eller klimatdebatt.

    Mattias Goldmann: Kina-realism är inte att vara ”Soft on China”

    Posted on by Mattias Goldmann

    Kinesiska komponenter och produkter, varav väldigt mycket är avgörande för klimatomställningen, är dessvärre ofta fullproppade med sändare av olika slag. Varför och till vad och hur dessa används är i hög grad okänt. Vi borde vara försiktigt realistiska istället för att vara naivt ”Soft on China” skriver SMB:s krönikör Mattias Goldmann i helgens text.

    KRÖNIKA ”Vi måste vara realistiska” säger min kompis på lantbruksuniversitetet när jag undrar varför de ska åka en hel delegation på konferens i Kina. 

    Ordagrant samma svar får jag i vårt skandinaviska projekt om ellastbilar. Jag tackade vänligt nej när kinesisk bilindustri bjöd in. Danskarna har varit där flera gånger. För, som de säger: ”Vi må være realistiske”. 

    På Paris Bilsalong visas nya europeiska elbilar, som EU ska gynna genom att kräva 70 procent europeiska delar. Men batterierna – själva hjärtat i en elbil – undantas. Här är det fritt fram för Kina. Hur EU-kommissionen motiverar det? ”Vi måste vara realistiska”. DN:s Jonas Fröberg avslöjar att också motor, chassi och andra komponenter till mässans fixstjärna Citroën 2CV kan komma från Kina. Bilkoncernen säger också något om att man ”måste vara realistisk”.

    Kinesiska bilar skickar massor med info

    En kinesisk elbil jag testar har 14 mikrofoner invändigt. När forskare ställer Kinabilen i ett bergrum, ser de oerhörda mängder information som skickas direkt till Kina. Nederländska säkerhetstjänsten Aivd varnar för att mikrofon, kamera och gps kan användas för spionage, i bilen och för vartenda samtal om mobilen är kinesisk. ”Släng era kinesiska mobiler” uppmanar Litauens center för cybersäkerhet. I Storbritannien får säkerhetsklassad personal inte koppla upp mobilen om de kör kinesiskt, och bilar med kinesiska komponenter är portförbjudna från säkerhetsklassade anläggningar.

    Trafikverkets rapport ”Öppen antagonistisk hotbild mot transportsektorn” varnar för bilar ”från länder vars lagstiftning kräver att även privata företag lämnar uppgifter till landets underrättelsetjänst kan innebära en informationssäkerhetsrisk”. I klartext handlar det om Kina, vars ”National Intelligence Law” kräver just detta. Därför får Polestar och andra kinesiska märken inte längre säljas i USA, därför drar norska kollektivtrafikens Ruter öronen åt sig och vill inte längre ha kinesiska bussar.

    Varför sändare i elnätskomponenterna?

    För att få ut sol och vind på elnätet behövs en växelriktare eller inverter. 90 procent av dessa är kinesiska, och myndigheter som tagit isär dem hittar sändare som enligt produktbeskrivningen inte ska finnas där. Vad sänder de och till vem? Ingen vet, men AI-behandlad data från miljontals sändare kan berätta väldigt mycket om vårt elnät. 

    När Ryssland år ut och år in fortsätter sitt vedervärdiga anfallskrig mot Ukraina är det lätt att peka finger åt USA, som av och till stoppat Ukrainas tillgång till Starlink. Men varifrån får ryssarna tekniken de behöver? Ansedda Economist visar att Kina ökar sina leveranser i takt med att andra skärper sina sanktioner. Brittiska tankesmedjan Royal United Services Institute (Rusi) anger för sin del att kinesisk satellitteknologi gett ryssarna den övervakningskapacitet de förlorade när västerländska företag lämnade landet. Rusi pekar också på att det ger Kina värdefull krigserfarenhet de kan använda sig av för att ”förenas med” Taiwan. 

    Säger någon ”Vi måste vara realistiska” en gång till, med betydelsen att vara ”soft on China”, skriker jag. Att vara realistisk är inte att vara naiv. Det är att ta alla dessa larm på allvar. 

    Vi ska vara realistiska på rätt sätt

    Låt oss som försiktighetsprincip anta att var och en som kör kinesiskt delar information om vårt vägnät med Kina, att den som installerar kinesiska solceller beskriver vårt elnät för Kina, att den som köper kinesiska prylar stöttar Putin, och att den som åker till Kina på studiebesök själv är studieobjekt.

    Är det verkligen så illa? Kanske inte. Men hellre försiktigt realistisk än blåögt naiv.  

    Mattias Goldmann är vd för 2030-sekretariatet, föreläsare, författare och debattör. Han medverkar regelbundet med helgkrönikor på SMB.

    Trots att Trump är kvar kan mycket vanvett i klimatpolitiken nu ändras

    Posted on by Jan Lindsten

    Amerikanerna röstade knappast bort republikanernas majoritet i kongressens båda kamrar för klimatets skull. Men inte desto mindre finns nu skäl att glädjas och hoppas på ett omtag i USA även inom miljö- och klimatpolitiken. Även om den hatiske och korrupte presidenten sitter kvar i sitt förgyllda Vita hus ännu två år kan kongressen med stabil demokratisk majoritet nu korrigera rätt mycket av den vanvettiga Maga-politiken.

    LEDARE Även för de som är mycket måttligt intresserade av miljö och klimat fanns mycket att fröjda sig åt när mellanårsvalet räknats klart: Inte ens världens fetaste checkhäfte, som innehas av multibiljonären Elon Musk, räckte för att övertyga genomkonservativa texasbor att rösta republikanskt.

    Trumps milis, de aggressiva ICE-styrkorna, kommer nu förhoppningsvis att kunna tyglas. Kongressen kommer att ha stora möjligheter att stoppa finansieringen av det olagliga kriget i Iran, även om Trump fortsatt är högsta befälhavare över landets krigsmakt. Presidentens vämjeliga svassande för Rysslands diktator Putin kan skiftas till fördel för Ukraina, genom hårdare sanktionsbeslut i kongressen. Vidare finns nu möjligheter att komma igång med utfrågningar och utredningar om hur familjen Trump berikat sig kopiöst genom många ljusskygga affärer.

    Och så vidare. Listan är lång.

    Trump såg själv till att hamna i valets fokus

    Låt oss slå fast: En klar majoritet av amerikanerna röstade mot sin sittande president av massor av olika skäl. Låt oss vara tacksamma över det ironiska faktum att Trump själv såg till att det blev så. ”Låtsas att jag finns på valsedeln” löd hans maning. Just så gjorde tillräckligt många.

    Klimatet och miljön då? Ja, under Trumps presidentskap har många helt outhärdligt dåliga beslut fattats. Donald Trump har till exempel inte bara en, utan två gånger tagit USA ut ur Parisavtalet, i enlighet med beställningen från landets allra mest destruktiva fossilkapitalister. Något inträde lär det dock inte bli under hans återstående presidenttid. Men tonläget från de amerikaner som väljer att medverka vid klimattoppmötena torde nu ändras.

    Vi har ändå skäl att invänta positiva signaler, initiativ och beslut från en mer sansad och verklighetsanknuten kongressmajoritet. I en artikel i tidskriften Forbes ges hoppingivande exempel. Här påpekar en rad kunniga bedömare, bland andra Gretchen Goldman, ordföranden för nätverket Union of Concerned Scientists, att skiftet på en rad guvernörsposter i viktiga stater nu kommer att medföra en nystart för omställningen av industri och kraftproduktion i förnybar riktning.

    Med demokratisk majoritet i både representanthuset och senaten skiftar ordförandeposterna i de viktiga utskotten. Nu finns till exempel alla möjligheter att initiera utredningar och förhör om de exempellösa avskedandena inom miljömyndigheterna, och nedmonteringen av viktiga klimatforskningsenheter som skett under Trumps presidentskap.

    Bensin- och dieselpriserna stor orsak till förlusten

    De intervjuade experterna påpekar att det knappast går att få med amerikanerna på klimatåtgärder – som inte minst måste syfta till att minska utsläppen inom den koldioxidstinna transportsektorn – om de inte känner att de har någon fördel av dem. Nej, sannerligen. Allt dyrare bensin och diesel, i mycket hög grad orsakad av Trump själv, var en stor orsak till republikanernas nederlag i mellanårsvalet. Nu väntar man sig en förbättring.

    Och det går att förstå de alldeles för bilberoende, och ofta lågt avlönade, amerikanernas vånda över de stigande bränslepriserna. Men inte desto mindre: Klimatkrisen kräver att amerikanska politiker nu tar tjuren vid hornen och på allvar inleder omställningen av (bland annat) transportsektorn, men på ett sätt som får vardagen att fungera för alla lågavlönade, inte minst. Det borde gå att införa selektiva stöd. Och hur vore det att börja satsa på kollektivtrafik och cykelbanor?

    Här finns faktiskt anledning att varna med ett svenskt exempel: Gör inte som Tidöregeringen, som inledde sin regeringsperiod hösten 2022 med att nästan omgående skrota det helt färdiga reseavdraget, som hade främjat arbetspendling med kollektivtrafik. Och som under sina fyra år lade 67 miljarder kronor på sänkta bensin- och dieselpriser, vilket kvarhållit många hushåll i tron att fossilbränsledrivna bilar trots allt har en framtid. Ska vi klara klimatkrisen har de inte det.

    WHO-grupp varnar: Klimatlögner och förnekande kan skada liv och hälsa

    Posted on by Ingela Björck
    sociala medier

    Att motarbeta falsk klimatinformation måste numera ingå i all hälsopolitik och krisberedskap, menar en arbetsgrupp inom världshälsoorganisationen WHO i en rapport. Lögner i bland annat sociala medier kan annars få människor att misstro varningar och råd, och inte ta kriser på allvar. Desinformation på klimatområdet sinkar också omställningen till fossilfri energi.

    Rapporten heter Protecting Health in the Age of Climate Disinformation (Att skydda hälsan i en tid av klimatdesinformation). Den har getts ut av en arbetsgrupp inom WHO som representerar olika internationella hälso- och sjukvårdsorganisationer. 

    Med ”klimatdesinformation” menar man den medvetna spridningen av falska uppgifter och konspirationsteorier om klimatkrisen. Felinformation – spridningen av uppgifter som någon tror är sanna, men som inte är det – kan också ha skadliga följder, även om avsikten bakom inte är lika bedräglig.

    Falsk information kan till exempel få folk att avstå från att evakueras vid skogsbränder och översvämnningar. Den kan också minska tilltron till varningar för hetta och luftföroreningar, störa tillgången till nödhjälp och skapa förvirring kring hälsoriskerna vid en klimatrelaterad naturkatastrof”, säger arbetsgruppens ordförande Laura Jung enligt nyhetssajten Euronews.

    Lögner om Hawaii

    Rapporten redovisar flera fall där lögner haft en skadlig effekt i samband med klimatkriser. Efter de svåra skogsbränderna på Hawaii år 2023 spreds till exempel rykten om att människor som sökte hjälp kunde få sin mark eller sina ägodelar beslagtagna av myndigheterna. Ryktena var bevisligen falska, men kan ha avskräckt vissa av dem som flytt från skogsbränderna från att be om hjälp med sjukvård, pengar och boende. 

    Andra rykten som spreds vid bränderna på Hawaii handlade om hur elden uppstått. Berodde det på en medveten manipulering av vädret? Eller hade regeringen använt någon sorts laser för att frigöra mark för egna planer? Sådana påståenden cirkulerade i sociala medier, enligt klimatsajten Grist, och riskerade att minska tilltron till myndigheterna.  

    Miljözonerna i London

    Ett annat exempel är arbetet för att minska luftföroreningarna i områden med tät trafik, som London. I Londons miljözoner tillåts numera bara bilar med mycket låga utsläpp. Alla andra måste betala en avgift, vilket lett till kritik med tanke på effekterna för låginkomsttagare, småföretag och dem som äger gamla bilar. 

    Att diskutera dessa effekter är rimligt, men debatten kom att förvridas genom falska påståenden och alla sorters desinformation. Det motstånd som piskades upp har till och med lett till attacker på miljözonernas tekniska utrustning.

    I stället för att diskutera hur man kan minska luftföroreningarna men ändå skydda dem som har minst resurser, så kan desinformation vrida debatten i riktning mot rädsla, misstro och falska påståenden. Det riskerar att minska stödet för åtgärder som ska skydda lungor, hjärta, graviditeter, barn och boende som är mest utsatta för förorenad luft”, heter det i WHO-gruppens rapport.

    Regeringar och myndigheter runtom i världen måste hädanefter räkna med desinformation i alla sammanhang som rör klimatförändringarna och övergången från fossila bränslen, menar man. Att bemöta sådan desinformation måste ingå i kommunikationen kring hetta, skogsbränder, översvämningar, stormar, torka och infektionssjukdomar. 

    Redan vid klimattoppmötet COP30 i Brasilien förra året las det fram en ”Declaration on Information Integrity on Climate Change”, ett uttalande om behovet av att stödja forskningsbaserade fakta gentemot falska påståenden. EU har stött detta uttalande. 

    Kampanj inom EU

    EU-kommissionens generaldirektorat för klimatpolitik har också startat en kampanj med namnet #ClimateFactsMatter. Kampanjen omfattar alla 27 medlemsstater men har särskilt fokus på fyra länder: Finland, Frankrike, Italien och Polen. Målet är att göra allmänheten mer uppmärksam på risken för desinformation på klimatets område. Några råd som ges är att undersöka källan till en text, faktagranska kommentarer från så kallade experter, se upp för laddade, känslomässiga uttryck och vara på sin vakt inför texter som påstår sig ha en enkel lösning på klimatfrågan.

    Problemet med falsk klimatinformation har också sysselsatt forskare. En artikel publicerad i den amerikanska databasen PubMed har sammanställt nio forskningsstudier av olika naturkatastrofer. 

    Människor går till sociala media för att få information i en kris, men dessa plattformar underlättar också en snabb spridning av osäker och felaktig information. Detta kan hindra hjälparbetet, felrikta dess resurser och förvrida allmänhetens bild av katastrofens verkliga allvar”, heter det i forskningsartikeln.

    Seriösa media tar också problemet på allvar. Miljösajten Grist har just börjat publicera en artikelserie kallad ”Distorted”, Förvriden. Serien kommer att ta upp riskerna med falsk information, hur rykten sprids efter en naturkatastrof, vad AI:s roll är och kan väntas bli, och hur man kan gardera sig mot felaktiga uppgifter. 

    Lägre elpriser i södra Sverige om den havsbaserade vindkraften hade byggts

    Posted on by Fredrik Holm

    Det finns färdiga planer för att bygga havsbaserad vindkraft som hade kunnat sänka elpriserna i södra Sverige. Men så länge staten inte finansierar anslutningarna blir den inte byggd.

    Om vi hade haft vindkraften i södra Östersjön igång hade elpriserna i södra Sverige varit kanske fyra procent lägre. Det meddelar Energiforsk som citerar en rapport från Profu.

    Rapporten har beräknat hur den planerade men inte byggda vindkraftparken på Kriegers Flak i södra Östersjön skulle ha förändrat elpriserna. Vattenfall har sedan år 2022 tillstånd att bygga mellan 30 och 50 verk på den svenska delen av området. Kraftverken skulle få en installerad effekt på ca 650 MW och kunna leverera ca 2 TWh per år. Men planerna har blivit liggande i Vattenfalls skrivbordslåda sedan Tidöregeringen beslöt att Svenska Kraftnät inte fick finansiera anslutningarna till land. Danmark och Tyskland har å andra sidan drygt 150 vindkraftverk på sina delar av flaket sedan många år. De får tillsammans ut ungefär 3,3 TWh el per år.

    Jämn och stark vind, särskilt när det behövs

    Södra Sverige har sedan länge haft återkommande brist på elektrisk effekt och har då behövt importera kraft från utlandet, ofta till höga elpriser. Tillskottet från Kriegers Flak hade därför både kunnat minska importen och öka exporten. Kriegers Flak har länge varit intressant för vindkraft eftersom vinden är relativt jämn och stark. Flaket är relativt grunt och ligger nära alla tre ländernas kuster. Vindkraft till havs levererar också el under en stor del av året. Inte minst på vintern när behovet av elkraft är som störst. 

    Rapportförfattarna Mikael Odenberger och Viktor Walter har räknat utifrån de elpriser som gällt under år 2024 och 2025. De räknar också med att nya och effektivare turbiner på de verk som redan står på land hade kunnat bidra med ytterligare 2–3 procent. En utbyggnad till dubbla effekten, uppemot 1 300 MW, hade kunnat sänka elpriserna med drygt 9 procent.

    Blandade reaktioner på COP17

    Posted on by Birgitta Losman

    Efter långa förhandlingar gick COP17 om biologisk mångfald i mål. Reaktionerna är blandade och vem som ska finansiera åtgärder är som vanligt en stötesten. Detta trots att världens ekonomiska utveckling vilar på de resurser som den biologiska mångfalden ger oss.

    Förhandlare från över 180 länder vid FN:s konferens om biologisk mångfald har i helgen enats om en handlingsplan. Siktet är inställt på att påskynda genomförandet av målen om biologisk mångfald. Reaktionerna avseende förhandlingarnas resultat är varierade. Finansiering av åtgärder på kort sikt är en stor utmaning. Trots att riskerna med utarmning av biologisk mångfald kan leda till stora ekonomisk avbräck för företag och länder. Som SMB tidigare beskrivit har Sverige representerats politiskt via EU. Utgångspunkterna fastställdes vid ministerrådet 12 oktober. På plats i Armenien var även miljörörelsen, exempelvis Världsnaturfonden WWF, och en mängd aktörer med olika intressen.

    Kritik mot vilka som bidrar

    The Guardian rapporterar att Argentina, Saudiarabien och Ryssland vattnat ur skrivningarna om ambitioner i slutdokumentet. Samtidigt bråkar rika länder om vem som ska bidra med ekonomiska muskler för att skydda och återställa den biologiska mångfalden. Europeiska länder vill se utökningar av listan över betalande länder. Anledningen är att Kina och flera gulfstater fortfarande räknas som utvecklingsländer inom FN-systemet, trots årtionden av stark ekonomisk utveckling. Förhandlingarna lyckades inte lösa denna fråga.

    Varje land måste öka takten

    Världsnaturfonden WWF menar att ländernas åtgärder är otillräckliga och att deras ambitioner måste öka.

    – Besluten på COP17 ger en stark signal till världens länder att de måste göra mer för att genomföra målen för biologisk mångfald. Men utan tydliga beslut som säkrar finansieringen för arbetet så hänger det nu på länderna som åker hem från Jerevan att ordna de resurser som krävs för att öka takten i arbetet, säger Ankin Ljungman. Hon är policychef för WWF Sverige och har varit på plats på mötet i Armenien och även intervjuats av SMB.

    Ingen överenskommelse om DSI

    En del punkter har helt skjutits upp till mellanmöten före COP18, som ska äga rum i Ecuador 2028. Det gäller exempelvis beslut om tillgång till fördelning av nyttan från digital sekvensinformation (DSI) från genetiska resurser. DSI är enkelt förklarat den digitala versionen av en organisms genetiska kod. Det finns en omfattande debatt av hur sådan data ska nyttjas kommersiellt.

    – För att klara finansieringen av arbetet måste de företag som gör stora vinster genom att använda naturens genetiska resurser vara med och bidra till att skydda naturen. Men en överenskommelse om hur detta ska göras finns inte än, säger Ankin Ljungman från WWF i en kommentar till frånvaron av överenskommelse om DSI.

    Sverige behöver steppa upp

    Ankin Ljungman är positiv till de initiativ som tagits vid sidan av förhandlingarna. Bland annat ska finansministrar och miljöministrar föra en dialog kring hur naturen kan integreras i finanspolitiken. En grupp regeringar vill även gå vidare med arbetet för att fasa ut skadliga subventioner och ställa om dem till incitament som gynnar naturen. När det gäller Sveriges roll i det här arbetet anser WWF att Sverige, liksom övriga EU-länder, måste skala upp arbetet med naturrestaurering.

     –Nu måste Sverige verkligen göra detta. Det kräver både en ambitiös nationell restaureringsplan som säkerställer att lagens krav kan uppfyllas och att det sker konkreta restaureringsåtgärder på marken. Det svenska utkastet till restaureringsplan som skickades till EU-kommissionen i december levde tyvärr inte alls upp till detta, betonar Ankin Ljungman, WWF.

     –Biologisk mångfald måste också ges större tyngd i politiken och integreras i alla sektorer och politikområden bland annat genom ett naturpolitiskt ramverk, motsvarande det vi har för klimatet, avslutar hon.

    Den svenska regeringen har varit representerad genom statssekreterare Daniel Westlén, på uppdrag av miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari. Westlén höll Sveriges nationella anförande och betonade bland annat vikten av näringslivssamarbete. Kritiken mot Sveriges nationella plan för naturrestaurering, som bland annat framförts av WWF enligt ovan, bemöttes inte från regeringen.

    Sveriges delegation bestod av representanter från Regeringskansliet, flera myndigheter, Sametinget, Sveriges riksdag och den svenska ambassaden i Armenien. Delegationen leddes av chefsförhandlare Charlotta Sörqvist.

    Trots vissa positiva signaler kvarstår den utmaning det internationella samarbetet så ofta möter: Det är få som är beredda att bistå med de snabba ekonomiska åtaganden som krävs för att nå mer långsiktig ekonomisk utveckling där planetens rikedom inte utarmas.

    Esmeralda Sjögren: Ett sår i den finska skogen som aldrig tar slut

    Posted on by Esmeralda Sjögren

    Techjättarnas exploatering fortsätter i jakt på fler datacenter. Google illegala och massiva avverkning av skog i Norra Finland är ett öppet sår. AI-boomen förgör livet på jorden redan nu, skriver Esmeralda Sjögren i veckans krönika.

    KRÖNIKA. Bakom ett stängsel ligger ett sår i jorden. Där det för några månader sedan växte en kvarts miljon träd vid Muhos i norra Finland finns nu bara lera, maskinspår, vattenpölar och högar av rötter och grenar. Trehundratrettio hektar, tre kilometer långt och två brett. Även matjorden är borta. “Det tar aldrig slut”, säger ekologen Mari Annala till Brittiska The Guardian när hon tittar på drönarbilder från kanten av det som var skog.

    Google ville bygga ett datacenter. Man hade bara inte hunnit, eller inte velat, vänta in de miljökonsekvensbedömningar som lagen kräver först. Vid Otanmäki, hundra kilometer därifrån, föll uppskattningsvis ytterligare 150 000 träd. Virket går inte ens att sälja, eftersom det avverkats olagligt. Skogens nytta var att vara skog. För Google var den alltså meningslös.

    Googles Finlandschef har bett om ursäkt. Man agerade, säger han, “utifrån vår bästa förståelse av lagstiftningen”. Stanna vid den meningen. Ett av världens rikaste bolag, med ett batteri av jurister, säger sig ha missförstått en tydlig lag, och det till förmån för precis det alternativ som gick snabbast. Man kan kalla det slarv. Man kan kalla det affärsmodell. Hanna Halmeenpää, ordförande i Finlands naturskyddsförening, kallar det ren arrogans: “De köpte det enorma området och började bara avverka.”

    AI-boomen förgör oss redan nu

    Det som gör saken större än ett enskilt misstag är sammanhanget. Finland har 145 datacenter i olika planeringsstadium. Landet lockar med kallt klimat, stabilitet, gott om mark och förnybar el. Regeringen, som genomfört hårda nedskärningar, har gjort investeringar till högsta prioritet. Nu kallar premiärminister Petteri Orpo det som hänt för en ”kalldusch”.

    Och nyttan? Jussi Kangasharju, professor i datavetenskap i Helsingfors, är obarmhärtig: “För Finland finns egentligen inga fördelar.” Bolagen är internationella, kunderna likaså, och mycket litet bolagsskatt stannar i landet. Några jobb blir det. Men vinsten går i allt väsentligt till den som driver datacentret.

    Vi pratar om AI-boomen som något oundvikligt, som en naturkraft. Men en naturkraft väljer inte var den slår ner. Det gör människor, och här hade en kommun, en regering och ett bolag bestämt sig: här, nu, fort.

    Skogen blir sekundär fast det är vår verkliga naturkraft, våra lungor, och ett arv som framtida generationer blivit berövade på till förmån för AI. AI kan inte bara förgöra oss i framtiden; den gör det redan i stunden. 

    Glesbygden tvingas sälja sig själv

    Det mest avslöjande citatet kommer från Vesa Hyyryläinen, biolog och ordförande i den lokala naturskyddsföreningen. Han förstår varför myndigheterna vill ha investeringar i en region där befolkningen åldras. “Unga flyttar till Helsingfors, Berlin och Paris. Vi måste offra.” Det är den ärligaste meningen i hela historien, och den mest olycksbådande. Så förhandlar glesbygden när den saknar förhandlingsstyrka: den säljer det den har. Skog, tystnad, rent vatten. I Otanmäki kom vargarna in i byn när skogen försvann, och byggbullret får det hårda berget att kännas som en trumma under fötterna.

    Googles botgöring är att plantera träd på 130 hektar. Det är mindre än hälften av vad som togs vid Muhos, och en planta är inte en skog.

    Men finländarna har reagerat. Över 93 000 har skrivit under en namninsamling för strängare regler och en avgift som kompenserar lokalsamhällen. Frågan väntas bli en valfråga i april. Röster höjs för en central myndighet, så att inte varje liten kommun lämnas ensam mot en av världens största koncerner.

    På vårt mandat

    Låt oss vara ärliga om vad som hände i Muhos. Det var inget olycksfall och ingen kommunikationsmiss. Ett bolag med nästan obegränsade resurser räknade på vad det kostar att vänta och vad det kostar att be om ursäkt, och valde ursäkten. Den kom också, snabbt och välformulerad, och den kostade ingenting. Skogen kostade ingenting heller, för den stod inte i någon bokföring.

    Det är där problemet sitter. Så länge ett regelbrott är billigare än ett tillstånd är lagen inte en spärr utan en prislapp, och prislappen är i praktiken noll för den som har råd att ha fel. Finland fick sin kalla dusch. Bolaget fick sitt stopp, sin ursäkt och sina 130 hektar plantor att visa upp. Skogen fick ingenting.

    Och sedan kommer den obekväma frågan, den som även vi i Sverige borde ställa oss. Varför är vi så ivriga? Varför springer kommuner och regeringar efter investeringar som, med Kangasharjus ord, knappt ger landet något tillbaka, och varför gör vi det med en iver som fått ett bolag att tro att reglerna är till för andra? Det är inte teknikjättarna som säljer ut nordisk natur. Det är vi som lägger den på disken och tackar för att någon vill köpa.

    Nästa gång någon lovar framtiden i utbyte mot en skog bör vi kräva beviset först. En ursäkt i efterhand är inget bevis.

    Esmeralda Sjögren är aktivist, medlem i nätverket Aurora samt fristående krönikör för Supermiljöbloggen. 

    Superrika tjänar dubbelt upp på klimatkrisen

    Posted on by Lisa Jacobson

    Världens rikaste bidrar inte bara mest till utsläppen genom sin livsstil. De tjänar också stora pengar på investeringar i fossilindustrin och i företag som på olika sätt arbetar med skydd mot klimatrelaterade risker. Det riskerar att fördröja omställningen, enligt en ny rapport från Oxfam.

    Sommarens rekordvärme ledde till att över 50 000 människor dog i Europa. Nästan 70 procent av dödsfallen kunde härledas till klimatkrisen, enligt ny forskning. Men alla bär inte lika stort ansvar för detta. De rikaste 0,1 procenten på jorden, 8 miljoner människor, står för större koldioxidutsläpp än de fattigaste 3,5 miljarderna tillsammans. Det innebär att denna grupp har bidragit 125 gånger mer till extrema värmeböljor än genomsnittsmedborgaren, enligt Oxfams rapport.

    De rikaste svenskarna mer skyldiga till extremvärmen

    En person som tillhör den rikaste 0,1 procenten i Sverige bidrar nästan 10 gånger mer till extremvärme än en medelsvensk, skriver svenska Oxfam som samtidigt publicerar rapporten Med klimatet som insats.

    De rikastes utsläpp skapar extremvärme, samtidigt som de tjänar pengar på klimatkrisen och driver på klimatförändringarna genom att fortsätta investera i klimatskadlig verksamhet. Bara privatflygen som lyfte från Sverige under 2025 orsakade 35 000 ton koldioxid. Det är oerhört stora utsläpp från ren lyxkonsumtion som bara de allra rikaste unnar sig i en eskalerande klimatkris. Rika människor bär störst ansvar för klimatkrisen men kan köpa sig fria från dess konsekvenser. De fattigaste betalar priset i form av extrema väderhändelser som ödelägger människoliv och vår planet”, säger Oxfams policychef Hanna Nelson i ett pressmeddelande.

    Bakom de rikas utsläpp står en extravagant livsstil med privatjet, lyxjakter, bilar och stora bostäder, ofta i olika delar av världen. Men ännu mer utsläpp orsakar deras investeringar i fossilindustrin och andra klimatskadliga verksamheter.

    Svenska Oxfam har tittat närmare på 35 svenska miljardärer. Deras investeringar orsakade i snitt 58 000 ton i koldioxidutsläpp per person, nästan 9000 gånger mer än medelsvenskens totala konsumtionsutsläpp på 6,5 ton per år.

    Den som tjänar på krisen vill inte stoppa den

    Dessutom tjänar de ultrarika dubbelt på klimatkrisen. The Guardian rapporterar att de rikaste 0,1 procenten har gjort stora investeringar i katastrofberedskap, återuppbyggnad och återhämtning – en marknad som förväntas växa från 70 miljarder dollar till 92 miljarder dollar per år fram till 2029.

    Detta ger jordens rikaste och mäktigaste en ”dubbel vinst” av klimatkrisen. Det ger dem också motiv för att sätta käppar i hjulen för omställningen och hindra åtgärder för att lösa problemen, enligt Oxfam.

    Att återställa naturen ger många vinster, om det görs på rätt sätt

    Posted on by Ingela Björck
    skog

    ”Rewilding” – att återställa ett område till ett mer naturligt skick – har stora fördelar för bland annat den biologiska mångfalden. Det visar ett par exempel från Storbritannien. Men det är viktigt att insatserna görs på rätt sätt, så att nyttan blir maximal för både den biologiska mångfalden, klimatet och lokalsamhället.

    FN:s klimatpanel IPCC och FN:s plattform för biologisk mångfald IPBES har båda framhållit värdet av naturrestaurering. EU har också antagit en förordning på området, som ska bli underlag för nationella planer. Rewilding – återförvildande – är ett snarlikt begrepp men handlar mer om att återinföra naturliga processer än att reparera skadade ekosystem.

    Flera goda exempel på återförvildande har lagts fram på sistone. Ett av dem är i Skottland, där det finns återförvildade områden inom Northwoods Rewilding Network. Forskare vid Liverpool John Moores University har jämfört förekomsten av fåglar, humlor och fjärilar i 11 av dessa områden och jämfört resultatet med intilliggande områden.

    Tio gånger fler pollinatörer

    Studien visade att den biologiska mångfalden ökat i alla avseenden i de återförvildade områdena. Antalet fågelarter hade mer än fördubblats, och deras häckningsområden hade ökat ännu mer. Mångfalden av humle- och fjärilsarter hade mer än fördubblats, deras förekomst hade ökat mer än tiofaldigt, och antalet nektarrika växter som gynnade pollinatörerna hade också ökat kraftigt.

    Positivt var även att återförvildandet inte skadat den ekonomiska verksamheten i och kring områdena. En gård hade blivit ett populärt mål för ekoturism, och en annan erbjöd guidade turer och gömslen för att observera vilda djur.

    ”De återförvildade områdena är fortfarande viktiga för oss, antingen som ställen där man kan observera vilt eller för bete till våra köttdjur. Återförvildning har gynnat både natur och ekonomi här”, säger ägaren till den senare gården, Tom Bowser.

    Ett exempel på andra positiva följder av återförvildande kommer från Somerset i sydvästra England. I Holnicot Estate, ett område som ägs av natur- och kulturarvsstiftelsen National Trust, har man återställt floder och våtmarker till deras ursprungliga tillstånd. Naturen i närheten blev på så sätt betydligt mer motståndskraftig mot värmeböljor. Andra delar av Holnicote Estate blev uttorkade och skadade av hettan i England i somras, medan områdena kring floderna och våtmarkerna fortfarande grönskade.

    ”Vi har lyckats skapa ett system som behåller vatten när det är torka, håller våtmarkerna friska och tar emot vatten vid häftiga regn, vilket skyddar byarna nedströms från översvämningar”, säger Ben Eardley på Holnicote Estate till tidningen Guardian.

    Det är samtidigt viktigt att alla dimensioner vägs in, så att inte ett mål gynnas på bekostnad av andra viktiga mål. Om man till exempel bara vore ute efter att suga upp koldioxid, så skulle snabbväxande planterade skogar vara den bästa kolsänkan – men då missgynnas den biologiska mångfalden. Och om man vill låta före detta jordbruksmark växa igen för att gynna den vilda naturen, så kan de större mängderna av torr växtlighet öka risken för skogsbränder.

    Europakarta visar möjliga vinster

    Sådana avvägningar tas upp i en artikel i One Earth, en tidskrift som ingår i Cell Press. Den innehåller bland annat en Europakarta där en enda dimension markeras med grönt men där två överlappande dimensioner är gula och tre är röda. De senare visar alltså områden där man skulle kunna nå både ekologiska, klimatmässiga och socioekonomiska vinster på samma gång. Författarna kallar angreppssättet för ”klimatsmart återförvildande”.

    ”Vi ville hitta sätt att inte bara prioritera naturrestaurering utan också få med klimatnytta och positiva effekter för lokalsamhället”, säger forskaren Gavin Stark till webbsajten Rewilding knowledge.

    Tanken är att detta angreppssätt ska kunna kombinera olika mål. Det ska bli lättare att se var dessa olika inriktningar helt naturligt kan stärka varandra, och var de skulle kunna göra det med rätt sorts interventioner.

    COP17 igång – intervju med WWF:s Ankin Ljungman

    Posted on by Birgitta Losman

    COP17, det 17:e partsmötet inom FN:s konvention om biologisk mångfald, pågår nu för fullt i Jerevan i Armenien. På plats finns Ankin Ljungman, policychef på Världsnaturfonden (WWF) Sverige. Supermiljöbloggens Birgitta Losman har intervjuat henne om hur mötet går. Investeringar och ekonomisk handlingskraft står högt på agendan för en av Sveriges tyngsta miljöorganisationer, som också vill se mer handling från den svenska regeringen.

    Världens länder antog år 2022 ett globalt ramverk inom konventionen för biologisk mångfald. Detta skedde vid COP15 i Montreal. Det övergripande målet finns i det så kallade Kunming-Montreal-ramverket, som tar sikte på att stoppa och vända förlusten av biologisk mångfald till år 2030. Vid årets FN-möte om biologisk mångfald, COP17, sker den första globala översynen av hur det går för länderna att genomföra ramverket.

    Kritik mot svenska förberedelser

    Enligt bland annat WWF är Sveriges handlingsplan för att leva upp till konventionen för biologisk mångfald alldeles för svag. För att ge biologisk mångfald den plats den förtjänar i politiken har WWF bland annat föreslagit ett naturpolitiskt ramverk i Sverige, motsvarande det klimatpolitiska ramverket – med ett naturpolitiskt mål, en naturlag och ett naturpolitiskt råd. Supermiljöbloggen har tidigare beskrivit hur svenska regeringen varit vag i förberedelserna av COP17, när dessa gjordes inom ramen för EU-samarbetet.

    Svåra låsningar

    WWF finns på plats i Armenien för att följa förhandlingarna på nära håll. I samtalet med SMB lyfter Ankin Ljungman direkt upp att förhandlingarna så här långt gått trögt, med stora motsättningar i flera viktiga frågor. Hon menar ändå att nu när ministrarna är på plats, så är förhoppningen att de konsultationer som pågår kan lösa upp de svåraste frågorna. Dessutom hoppas hon att WWF med sin närvaro i rollen som observatör kan ge inspel och bidra till dialog mellan länderna som förhandlar. WWF är även engagerat i de många dialoger som pågår utanför förhandlingsrummet.

    Vilka är de svåraste frågorna enligt din bedömning?

    – Utmaningen handlar om hur länderna ska följa upp arbetet med de mål där den globala översynen av genomförandet visar att det gått väldigt långsamt, och faktiskt visa att de följer upp dessa nationellt, menar Ankin Ljungman. De svåraste frågorna rör främst resurserna för genomförandet av den globala räddningsplanen för naturen. Det handlar bland annat om vilka länder som är skyldiga att bidra med ekonomiska resurser till arbetet.

    Bort från subvention av naturförstörelse

    Ytterligare en central fråga är hur man ska leva upp till löftet om att styra om investeringar från subventioner som idag går till verksamhet som förstör biologisk mångfald. Tanken är att i stället styra investeringar till skydd och hållbart bruk av naturen. Därtill finns andra viktiga frågor exempelvis urfolks och lokalsamhällens roll i genomförandet. Även här finns svåra frågor att lösa, fortsätter Ankin Ljungman.

    – Vi behöver helt enkelt konstruktiva beslut från det här mötet som kan hjälpa till att öka takten och skala upp genomförandet av arbetet för att stoppa och vända förlusten av natur, säger hon med eftertryck.

    Något annat du vill förmedla till SMB:s läsare?

    – Från WWFs sida vill vi se att COP17 ger ny energi och fokus till arbetet med att stoppa och vända förlusten av biologisk mångfald. En viktig del i detta är att integrera naturen i de andra politikområdena. Det är därför ett positivt tecken att flera representanter från ländernas finansdepartement är här och avser fortsätta diskussionen under Världsbankens nästa vårmöte, menar Ankin Ljungman.

    Medskick till svenska regeringen

    Ankin Ljungman avslutar interjun med att betona att nästa svenska regering behöver följa upp och i konkret handling visa att Sverige står upp för våra globala åtaganden.

    – Inte minst behövs ökad finansiering för naturen, här hemma och globalt, och ökade naturvårdsinsatser som skydd och restaurering. Biologisk mångfald måste också ges större tyngd i den svenska politiken.

    Kärnkraft i Sverige: Mer politiska behov än energibehov?

    Posted on by Fredrik Holm

    Frågan om svensk kärnkraft har sysselsatt alla regeringar i över 50 år. Mest har den varit en fråga om politik och partitaktik av Tomas Rambergs bok att döma.

    BOKRECENSION I skrivande stund undrar hela Sverige om hur nästa regering ska se ut. Får Socialdemokraterna med sig såväl Miljöpartiet som Vänsterpartiet och Centern i ett gemensamt styre? Vilka frågor blir lätta att hantera? Och vilka blir de verkliga surdegarna?

    En av de senare lär bli kärnkraften. Tidöregeringen lämnar efter sig ett antal frågor som behöver svar. Ska vi alls bygga nya verk? Var ska de i så fall ligga och hur stora får de vara? Till vilken grad ska skattebetalare och elkunder garantera deras finansiering? De rödgröna partierna har varsin tydlig uppfattning. Vem eller vilka kommer att få vika ned sig?

    En klen tröst är att kärnkraften varit en huvudvärk för alla regeringar i över femtio år nu. Det framgår med all tydlighet av Tomas Rambergs bok Att dagtinga med sin övertygelse. Historien om Sverige och kärnkraften (Bonniers 2026). Ramberg torde vara en av Sveriges mest rutinerade politiska journalister. Idag skriver han i Dagens Nyheter, men i många år ledde han bland annat radions lördagsutfrågningar och medverkade även i podden Det politiska spelet. Att han varit väl inläst på kärnkraftens politiska historia har skymtat fram då och då.

    ”Största sveket i svensk politisk historia”

    Vi som har några år bakom oss minns de heta diskussionerna under 1970-talet. Kärnkraften bidrog till att Centern gick så starkt fram i valet 1976 att Socialdemokraterna fick avstå regeringsmakten. Samma kärnkraft spräckte två år senare denna första borgerliga regering på över 40 år. Vi minns också Fälldins gammeltestamentliga löfte om att inte dagtinga med sitt samvete. Sedan gjorde han precis det: Hans regering gav klartecken att ladda Barsebäcks andra reaktor i utbyte mot den s k villkorslagen. Olof Palme, då i opposition, hävdade att det var ”det största sveket i svensk politisk historia”.

    Många av oss minns också de långa Barsebäcksmarscherna, för att inte tala om folkomröstningen 1980 med sina tre linjer. Två av linjerna ville bygga mer kärnkraft först och lägga ned sen, med 2010 som slutår. En tredje ville lägga ned de då sex reaktorerna inom tio år. Trots att två linjer sa ja och en nej lovade alla en avveckling, om än på olika sätt. Och vi vet ju att det inte blev så heller.

    Ramberg backar längre än så: Tillbaka till andra världskrigets slut och de båda atombomberna över Hiroshima och Nagasaki. Han beskriver hur världen först efter ett tag insåg att atombomber inte bara har en fruktansvärd styrka. Den strålning de lämnar efter sig plågar civilbefolkningen under lång tid framåt.

    Unken kvinnosyn

    Och kanske är det redan här, i 1950-talets konflikter om en svensk atombomb, som argumenten för och emot kärnkraften börjar få sina positioner. Å ena sidan ståndpunkten att svenska atomvapen behövs i det kalla kriget, och att de är både effektivare och billigare än konventionella vapen. Å andra sidan ståndpunkten att de faror och lidande de vållar civilbefolkningen är oacceptabla. Den första ståndpunkten tilltalar merparten av regeringen, militären och den industri som ser stora möjligheter i kärntekniken. Den andra blir utgångspunkten för i första hand Socialdemokratiska kvinnoförbundet. Profiler som Ulla Lindström och Inga Thorsson vägrar att vika ned sig.

    Ramberg illustrerar de gräl som uppstår i partistyrelsen med citat ur protokoll och dagböcker. De inte bara återger konflikten i sig utan också en lika unken som nedsättande kvinnosyn som är svår att föreställa sig idag. Men Tage Erlander, då statsminister, navigerade skickligt för att ändå hålla ihop partiet. Det är en navigationskonst som många andra partiledare, inte minst socialdemokratiska, också tvingats ägna sig åt. Och mer i skymundan fortsatte förberedelserna för det svenska kärnkraftprogrammet, störst i världen räknat per capita.

    Alla måste byta fot

    Ramberg baxar sig vidare genom den svenska kärnkraftsdebatten. Han ger ingående skildringar av hur partiledningar fått hantera och även bekämpa opinioner och hur regering efter regering förhandlat om målsättningar och egna ståndpunkter. En av hans sammanfattande iakttagelser är att i princip alla partier någon gång byter fot, eller gör helomvändningar, utifrån opinion men också världsläge. Händelser som Harrisburg, Tjernobyl och Fukushima har satt sina tydliga spår i energipolitiken. Kanske illustrerar det dilemmat som en kärnkraftsingenjör anförtrodde mig för länge sedan: Så länge allt rullar på är det rätt lugnt. Krånglar det till sig blir det katastrof.

    Med 2016 års energipolitiska överenskommelse såg det ut som att politiken lyckats släppa ifrån sig kärnkraftens öde till den så kallade marknaden. Men icke: De partier som kom att bilda Tidö-samarbetet fångade upp den som sitt samlade klimatargument i valet 2022. Där bidrog den till ännu ett maktskifte i Rosenbad. Argumenten att kärnkraften ”behövs” tycks vinna gehör på ungefär samma sätt som argumenten för atomvapen gjorde på 1950-talet.

    Så nej, inte heller den kommande regeringen lär slippa kärnkraften. Den har vållat den längsta och kanske segaste inrikespolitiska konflikten i Sveriges demokratiska historia.

    Detaljerad och intressant

    Rambergs bok är detaljerad och ger en intressant inblick i sådana skeenden som även en intresserad nyhetsläsare knappast skaffar sig av egen kraft. Källorna är många, såväl de skriftliga som intervjuerna, och citaten är intressanta. Ramberg, som under sin tid på radion genomförde sina lördagsintervjuer i ett tonfall lika vänligt som frågorna var skarpa, undviker egna ställningstaganden och kommentarer även om urvalet av citat förstås leder läsaren till en och annan underförstådd slutsats. Språket är enkelt, rättframt och underhållande. Vi som varit med ett tag får tillbaka en mängd minnen och javisstja-upplevelser. Den som inte varit med så länge får – hoppas jag – en god förståelse för varför kärnkraften fortsätter att spela den roll den gör i svensk politik.

    Men en fråga kvarstår: Varför heter boken ”Att dagtinga med sin övertygelse” när Fälldins klassiska ord handlade om att dagtinga med sitt samvete? Hur tänkte du där, Ramberg?

    ← Tipsa!

    Tipsa oss

    Har du något du tror vi missat och kanske borde skriva om? Vi tar tacksamt emot alla tips du kan bidra med. Maila direkt till tips@supermiljobloggen.se eller fyll i formuläret nedan.