Stötta SMB
Du kan trycka Shift + S för att få fram sökfältet när som helst och Esc för att stänga det.
Tryck ENTER för fler resultat, då kan du även förfina din sökning.
    Stäng

    Ännu ett historiskt rekord för halterna av växthusgaser, visar WMO:s rapport

    Posted on by Jan Lindsten

    Världsmeteorologiska organisationen WMO:s 22:a årsrapport visar ännu en gång fortsatt stigande halter av växthusgaser i atmosfären. Koldioxid från olje- och kolförbränning är den i särklass dominerande växthusgasen, men WMO höjer ett varningens finger för framtida klimateffekter från syntetiska gaser och väte som används i omställningen.

    Nyheten är inte det minsta oväntad. Eftersom kol- och oljeanvändningen fortsätter ohejdat, och den potenta växthusgasen metan fortsätter att frigöras från jordbruk, tinande permafrost och läckande fossilgasledningar ökar följdenligt även de atmosfäriska halterna.

    Kurvorna stiger därför stadigt och de ansamlade volymerna ökar snabbt. WMO-rapporten som lades fram under tisdagen, visar att växthusgaserna ökat med 56 procent enbart mellan åren 1990 till 2025 – varav koldioxid står för 81 procent.

    153 procent högre Co2-halt sedan 1750

    Den atmosfäriska halten av koldioxid uppgick i fjol till 426,8 ppm (miljondelar) eller 0,426 promille. Detta är 153 procent mer än koldioxidhalten 1750, året som gäller som baslinje för den förindustriella epoken. Även metan och lustgas (dikväveoxid) steg till rekordvärden som aldrig uppmätts tidigare.

    Även om dessa tre gaser är de ojämförligt största bakom uppvärmningen, pekar nu WMO i sin rapport på att ökad elektrifiering – viktigt för omställningen – frigör den extremt starka växthusgasen svavelhexafluorid samt även så kallat molekylärt väte. Här gäller att ha uppsikt över utvecklingen så att inte dessa effekter minskar värdet av att fasa bort kol och olja.

    Cirkeldiagrammet i WMO-rapporten visar respektive växthusgasers bidrag till den antropogena (av människan orsakade) uppvärmningen. Koldioxid (blå) står för två tredjedelar, och metan för 16 procent och lustgas för sex procent. Diagrammets tårtbitar högst upp visar påverkan från den mindre kända gasen svavelhexafluorid samt molekylärt väte (som påverkar atmosfärkemin trots att den inte är en växthusgas). Illustration: WMO

    Rekorden under senaste åren kommer att fortsätta

    WMO-ledningen varnar i en kommentar till rapporten för de risker som civilisationen utsätts för med ständigt ökande antropogena växthusgasutsläpp:

    Ännu ett år, ännu ett nytt rekord. Växthusgaser fångar en aldrig tidigare skådad mängd värme i atmosfären och ger energi åt mer extremt väder och därmed sammanhängande risker för våra ekonomier och samhällen. De senaste 11 åren har varit de varmaste som någonsin uppmätts och denna trend kommer att fortsätta, säger Ko Barret, vice ordförande för WMO i organisationens pressmeddelande.

    Filip Johnsson: Klimatpolitiken måste vässas – och det finns både teknik och stöd

    Posted on by Filip Johnsson
    Porträtt på krönikör och en illustration på ett smältande jordklot.

    Beskedet från FN om att 1,5-gradersmålet kommer att överskridas var inte oväntat för SMB:s krönikör Filip Johnsson, som ändå vill peka på möjligheterna att vända den dystra utvecklingen. För europeisk del är den viktiga utsläppshandeln inte alltför hotad efter 20 år i drift. Samtidigt finns goda möjligheter att öka elektrifieringen och minska fossilenergiberoendet, skriver han i helgens text. Omställningen kan bli krävande men alternativet tror han ingen egentligen vill se.

    KRÖNIKA I förra veckan konstaterade FN:s miljöprogram UNEP att möjligheten att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader över förindustriell nivå, utan ett tillfälligt överskridande av denna temperatur, nu har gått förlorad. Som många med mig antagit, kommer vi alltså inte att nå Parismålets mest ambitiösa temperaturmål på det sätt som ursprungligen avsågs. Rapporten framhåller dock att ett överskridande inte behöver bli permanent. Om världen lyckas minska utsläppen av växthusgaser betydligt snabbare, samtidigt som koldioxid avlägsnas från atmosfären kan temperaturökningen begränsas. Då kan en väg tillbaka mot målet 1,5 grader öppnas före seklets slut.

    Men en sådan utveckling kräver en klimatpolitik som är betydligt kraftfullare än den vi hittills har sett. I de flesta regioner är kostnaden för att släppa ut växthusgaser fortfarande låg eller obefintlig. Detta gäller inte minst de stora utsläpparna Kina, USA, Indien och Ryssland, som dessutom har betydande tillgångar på fossila bränslen. Kina har visserligen infört ett system för utsläppshandel som påminner om EU:s, men priset på utsläppsrätter ligger fortfarande på en nivå som sannolikt är alltför låg för att driva fram den omställning som krävs. Det är dessutom inte baserat på att ett absolut tak sätts på utsläppen utan baseras på mål om utsläppsintensitet.

    Utsläppen behöver minska snabbare

    Inte heller i EU är utvecklingen tillräcklig. Från 2015 och fram till nu har utsläppen visserligen minskat med ett par procent per år, men till stor del genom åtgärder som varit relativt enkla att genomföra. Ska unionen lyckas nå klimatneutralitet till 2050 – vilket är i linje med Parismålet – krävs betydligt snabbare minskningstakt. Dessutom krävs att åtgärder i industrin genomförs som är helt beroende av att klimatpolitiken levererar tillräckligt höga kostnader för att släppa ut koldioxid.

    Utmaningen är att denna klimatpolitik måste genomföras i ett allt mer komplicerat politiskt landskap. I flera EU-länder växer högerpopulistiska rörelser samtidigt som de geopolitiska motsättningarna mellan framför allt USA och Kina tilltar. Osäkerheten i omvärlden gör långsiktiga politiska beslut svårare, trots att behovet av dem aldrig varit större. 

    Bilindustri och politik tänkte kortsiktigt

    En del av det folkliga missnöjet i samhället har sina rötter i stigande levnadsomkostnader. Höga och osäkra energipriser, tillsammans med klimatförändringarnas effekter på exempelvis livsmedelsproduktionen, bidrar till denna utveckling. Det paradoxala är att en del politiska krafter svarar genom att försöka skydda eller bevara precis det fossilberoende som ligger bakom en stor del av problemen. I stället för att minska sårbarheten riskerar man att förlänga den.

    Europas bilindustri illustrerar detta dilemma. Under lång tid valde många tillverkare att prioritera stora och bränsletörstiga fordon samtidigt som kinesiska företag investerade massivt i elbilar. Resultatet är att europeiska producenter nu möter en hård konkurrens från billigare kinesiska elfordon. Också i Sverige ser vi ibland samma kortsiktighet när politiken fokuserar på att kompensera hushåll för höga fossilrelaterade kostnader, snarare än att påskynda omställningen bort från beroendet av fossila bränslen. Sådana åtgärder kan vara politiskt attraktiva på kort sikt men riskerar att fördröja den omställning som på längre sikt skulle minska sårbarheten.

    Vi kan öka återvinningen av metaller

    Trots utmaningarna talar mycket för att en framgångsrik omställning skulle minska flera av de problem som idag präglar ekonomin och samhällsdebatten. Fossilfri elektrifiering och effektiviseringar minskar beroendet av importerade fossila bränslen och därmed också av de geopolitiska risker som följer. Det finns visserligen nya beroenden kopplade till kritiska metaller och mineraler, men till skillnad från fossila bränslen som eldas upp kan dessa material återvinnas och användas på nytt. Med riktade satsningar på återvinning, innovation och materialsubstitution kan också dessa risker gradvis minska.

    Kanske kan de protester och demonstrationer som nu syns i flera europeiska länder fungera som en väckarklocka. De påminner om att vi behöver diskutera vilket samhälle vi vill bygga på längre sikt. Ett samhälle som förblir beroende av fossila bränslen kommer sannolikt att präglas av fortsatt osäkerhet, prisvariationer och ökande effekter av klimatförändringarna. Alternativet är att stegvis bygga ett mer robust och hållbart energisystem.

    EU:s utsläppshandel inte alltför hotad

    Min bild är att näringslivet är redo att investera i en mer robust framtid – men det kräver en förutsägbar klimatpolitik. En sådan politik innebär inte att priset på fossila bränslen hålls artificiellt lågt eller att klimatmålen omförhandlas. Den innebär att riktningen ligger fast, samtidigt som utsatta hushåll kan behöva ges stöd genom riktade sociala åtgärder.

    Jag är ändå optimistisk när det gäller EU och dess klimatpolitik. EU:s utsläppshandelssystem har funnits i 20 år, vilket jag tillsammans med några andra skrivit om i den nyligen publicerade artikeln ”Happy Birthday: Twenty Years of the EU ETS”. EU-ETS är alltså väl etablerat och en stor del av industrin ställer sig bakom denna klimatpolitik. Det skulle också vara en stor prestigeförlust för EU att alltför mycket vattna ut systemet.

    Omställningen kan i vissa fall komma att vara krävande. Alternativet riskerar dock att bli betydligt dyrare och leda till ett samhälle som jag tror att ingen eftersträvar.

    Filip Johnsson är professor i energisystem på Chalmers Tekniska Högskola och ledamot i Klimatpolitiska rådet. Han medverkar regelbundet med helgkrönikor på SMB.

    Stor risk att nästa viktiga IPCC-rapport försenas

    Posted on by Lisa Jacobson

    Om två år är det dags för nästa utvärdering av hur det går med Parisavtalet. För att göra det på ett vetenskapligt välgrundat sätt anser många att FN:s klimatpanel IPCCs nästa rapport måste bli klar innan dess. Men processen förhalas nu av några få länder.

    I mitten på oktober hölls ett viktigt möte lite bortanför strålkastarljuset i Etiopiens huvudstad Addis Abeba. Det var representanter för FN:s klimatpanel IPCC som möttes för att äntligen spika tidsplanen för IPCC:s sjunde stora utvärderingsrapport, AR7. Det kan låta administrativt och oviktigt. Men mötet sågs av många som sista chansen att sätta planeringen för att rapporten skulle kunna bli klar i tid till den globala översynen av Parisavtalet, Global Stocktake, som sker var femte år och nästa gång 2028.

    Det var det sjätte (!) mötet där länderna försökt komma överens om tidsplanen, enligt klimatsajten Carbon Brief Och det misslyckades. Efter en veckas diskussioner fick IPCC-ordföranden Jim Skea avbryta förhandlingarna vid niotiden på fredagskvällen utan överenskommen tidtabell. Enligt Earth Negotiations Bulletin sa Skea att om det funnits starkare ord än ”djup besvikelse” skulle han ha använt dem. Han menade att de senaste månaderna varit några av de mest turbulenta för panelen och mötet ett av de svåraste någonsin.

    Detta trots att IPCC:s tre arbetsgrupper – WG1 som utvärderar den naturvetenskapliga grunden för klimatförändringarna, WG2 som tittar på effekterna och hur världen kan anpassas och WG3 som fokuserar på hur utsläppen ska minskas – jobbar på med avancerade utkast.

    Ett fåtal (olje-)länder förhalar processen

    Orsaken är att en rad länder gång på gång har förhalat processen med att spika tidsplanen och datum för när rapporten kan bli klar. Framförallt Saudiarabien, Ryssland och Indien, men även Kina, Kenya, Iran, Irak och ytterligare några länder vill vänta till 2029 för att rapporterna inte ska hastas fram. Framför allt hävdar de att utvecklingsländerna inte hinner med och kunskapsunderlaget då riskerar att bli snedvridet. Samtidigt finns en rad utvecklingsländer med i gruppen som hävdar att rapporterna måste bli klara i tid för den globala översynen, och att åtgärderna mot klimatkrisen annars riskerar att fördröjas.

    Det är en fars att en handfull länder fortsätter att fördröja IPCC:s rapporter – den vetenskap vi behöver hemma för att kunna rädda liv och försörjningsmöjligheter. Vi var här för att arbeta, men upptäckte att varje förslag avvisades – om inkludering, om vetenskapens relevans för vår nationella planering, om behovet av underlag för nästa globala lägesbedömning. Framstegen blockerades ända till slutet – ett skamligt tidsfördriv när det inte finns någon tid att förlora”, sade Marshallöarnas klimatsändebud Tina Stege, enligt Carbon Brief.

    ”Vi kommer fortsätta att arbeta”

    117 IPCC-forskare, inklusive flera från Kina och en från Indien har publicerat ett öppet brev där de skriver: “Vårt budskap till regeringar och världen är enkelt: Vi kommer att fortsätta arbeta.” De framhåller att jämställdhet är inbyggt i hur rapporterna och utvärderingarna skrivs, där teamen av författare från hela världen arbetar med en bred kunskapsbas som inkluderar litteratur från Globala Syd, källor på andra språk än engelska och kunskap från ursprungsbefolkningar och lokalsamhällen.

    Ett annat stort problem är IPCC:s finansiering. Under hela mötet återkom man till panelens ”allvarliga ekonomiska kris”, enligt Earth Negotiations Bulletin som refererar hela diskussionen detaljerat. IPCC finansieras av FN:s miljöorgan UNEP och Meteorologiska Världsorganisationen, samt av anslag från medlemsländerna. Det är dessa frivilliga anslag som minskar, vilket riskerar hela processen. USA har inte bidragit alls sedan 2024.

    Ordförande Jim Skea har utlovat ett nytt möte så snart som möjligt.

    Sänkta anslag och spretande ansvar hotar den svenska klimatanpassningen

    Posted on by Jan Lindsten

    Sveriges satsningar på att anpassa samhället till ett varmare klimat är otillräckliga och går för långsamt. Det saknas tydlig samordning och bindande krav för att få fart på arbetet – och trots mycket stora behov har Tidöregeringen sänkt många anslag. Det visar en rapport från Nationella expertrådet för klimatanpassning, NKSA, som presenterats på en SMHI-konferens i veckan.

    Oavsett hur det går med den globala uppgiften att snabbt minska världens klimatutsläpp, kan inget lands regering bortse från behovet att snabbt anpassa samhället för att minska uppvärmningens skadliga effekter.

    Farliga värmeböljor, torka, översvämningar, vattenbrist, skred, ökad risk för infektioner, sviktande livsmedelsproduktion… Så lyder bara några exempel i den långa listan på följder av uppvärmningen – varav somligt börjar bli ordentligt kännbart redan idag.

    Ingen nationell samordning av arbetet

    Många länder har det värre. Men även de svenska makthavarna måste steppa upp och bli mer aktiva – både när det gäller utsläppsminskning och klimatanpassning. Rapporten från expertrådet innehåller en analys av läget och utgör en del av den huvudrapport som lämnas till regeringen senare i höst.

    Beträffande organisationen av anpassningsarbetet konstateras att det spretar mycket. Sverige saknar ett samlat nationellt system för att följa upp och utvärdera hur processen rullar på. Ingen myndighet har heller ansvaret att samla ihop information och erfarenheter från klimatrelaterade händelser, som till exempel skador på vägar och järnvägar vid skyfall.

    Myndigheter med anpassningsansvar, till vilka även kommunerna hör, har också för få tydliga och konkreta krav på sig för att arbetet ska ta fart.

    Allt planeringsarbete och alla konkreta åtgärder som behöver göras kostar förstås pengar. Och här pekar rapporten på svåra brister. Regeringen har i flera fall krympt anslagen, eller låtit dem vara oförändrade, trots tillkommande nya arbetsuppgifter.

    Det väckte stor förvåning och kritik när regeringen Kristersson oväntat och utan förklaring drog in 50 miljoner kronor av länsstyrelsernas pengar för att samordna den nationella planeringen och stötta kommunerna. Detta skedde 2024 och ingen förändring är i sikte. I rapporten sägs nu att bantingen fått ”betydande konsekvenser”. Särskilt mindre och ekonomiskt svagare kommuner har fått det svårare att planera.

    Klimatriskerna ökar snabbare än insatserna mot dem

    Men det är alltså fler kostnadsposter i statens budget som minskat istället för att stärkas. Anslag för att skydda känslig natur, bidrag till skydd av vägar, järnvägar, tunnlar och liknande har bantats eller inte höjts alls, trots de stora behoven.

    Från rådets styrelse hörs en inlindad men ändå tydlig kritik mot hur regeringen har hanterat frågan:

    Trots att vi ser en viss förflyttning framåt så behöver Sveriges klimatanpassning växla upp. De klimatrelaterade riskerna ökar snabbare än genomförandet av åtgärder. Det betyder att åtgärdsarbetet behöver intensifieras. Samtidigt finns möjligheter att stärka klimatanpassningen genom att frågan prioriteras högre inom fler samhällsområden, säger Sofie Storbjörk, vice ordförande för Nationella expertrådet för klimatanpassning, i ett pressmeddelande.

    Rådet ger slutligen regeringen tipset att titta på vårt östra grannland. Finlands modell för klimatanpassningen är ”systemövergripande och departementsöverskridande – precis det helhetsperspektiv som Sverige i dag saknar”, heter det.

    FN: 1,5-gradersmålet missas – snabba utsläppsminskningar krävs

    Posted on by Lisa Jacobson

    Världen är på väg mot katastrofala 2,8 graders uppvärmning, och målet 1,5 grader kommer oundvikligen att överskridas. För att komma ned till 1,5 igen behövs rekordstora utsläppsminskningar med nästan 6 procent per år, enligt en ny FN-rapport.

    FN:s miljöorgan UNEP presenterade på onsdagen sin Emissions Gap Report 2026: The Point of Return och säger nu för första gången officiellt att världen oundvikligen kommer att missa målet att hålla uppvärmningen under 1,5°C jämfört med förindustriell tid. Mycket av den internationella diskussionen handlar nu om att hantera ”overshoot” – att temperaturen kommer att stiga över 1,5° men att överskridandet måste blir så litet och så kortvarigt som möjligt.

    UNEP skriver att det bästa möjliga scenariot är att medeltemperaturen når upp till 1,7° eller 1,8° runt 2050 för att sedan vända nedåt och ha en 50-procentig chans att nå 1,5° igen vid slutet av seklet. Men det är inte dit vi är på väg – i stället pekar kurvorna mot 2,8 grader. Orsaken är decennier av otillräcklig klimatpolitik och ständigt ökande utsläpp av växthusgaser.

    Utsläppskurvan måste minska brant

    För att nå det bästa scenariet skulle utsläppen behöva minska med 18 procent till 2030 – det vill säga inom fyra år. Sedan skulle de behöva sjunka till 45 procent 2035 och 69 procent till 2040, en minskningstakt som är svår att greppa. Dessutom skulle 320 gigaton koldioxid behöva sugas upp från atmosfären och lagras permanent.

    Om de löften (NDCs, nationally determined contributions) som världens länder har givit skulle infrias, skulle utsläppen bara minska med 11-15 procent till 2035 och uppvärmningen vid 2100 ändå bli katastrofala 2,6°.

    I snitt skulle utsläppen behöva minska med nästan 6 procent per år, jämfört med 5 procent som den förra Emissions Gap-rapporten kom fram till. För att ge utrymme för länder i globala syd att utvecklas och för att lyfta människor ur fattigdom skulle också de rika länderna, som redan överutnyttjat sitt utsläppsutrymme, behöva minska ännu mer. Men de globala utsläppen har inte vänt nedåt, och i Sverige ökar de.

    Akut behov av effektiv klimatpolitik

    Rapporten lyfter ändå något positivt: att förnybar energi ökar och att det finns exempel på att politiska styrmedel kan fungera för att sänka utsläppen. Men dessa åtgärder måste spridas och skalas upp i rekordfart.

    Varje ytterligare tiondels grad och varje ytterligare år av uppvärmning utöver 1,5°C ökar klimatpåverkan och riskerna, som de dödliga översvämningarna, värmeböljorna och skogsbränderna som har drabbat många länder i år. Därför måste vi göra allt som står i vår makt för att minimera den maximala uppvärmningen och återgå till 1,5 °C före slutet av seklet. Detta är möjligt. Vi har en mängd framgångsberättelser som visar att utsläppen kan minskas snabbt. Nu är det upp till länderna att omgående införa åtgärder som leder till snabba, omfattande och varaktiga utsläppsminskningar, och föra världen på rätt spår mot ett stabilare klimat och mer stabila ekonomier och samhällen”, säger Inger Andersen, verkställande direktör för UNEP i ett pressmeddelande.

    ”Omöjligt att klara miljö och klimat med evig ekonomisk tillväxt”

    Posted on by Jan Lindsten

    Jordens ändliga resurser exploateras allt snabbare. Något som både värmer upp planeten och förstör dess grundkapital. Orsaken är fixeringen vid ständig ekonomisk tillväxt.

    – Politiker och ekonomer förstår inte sambanden alls. Men det förvånar mig att så många naturvetenskapligt utbildade inte heller verkar göra det, säger Johan Hansson, professor i teoretisk fysik i en SMB-intervju.

    Johan Hansson är verksam vid Luleå Tekniska universitet och har sedan ungdomsåren varit starkt engagerad i miljörörelsen. Han är även författare och fortsatt aktiv i debatten. Under många år har han varnat för det ohållbara tillväxt-mantrat. Såväl i både dags- och organisationstidningar som i vetenskapliga publikationer. I vintras antogs hans artikel där han riktade starka invändningar mot den galopperande AI-tekniken i den internationella vetenskapliga tidskriften Physics World.

    Se jorden som ett isolerat rymdskepp

    I ett debattinlägg nyligen i Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur pekade Hansson på att det enda rimliga förhållningssättet är att se hela Jordklotet som ett självförsörjande rymdskepp. Om inte möjligheten att försörja människor och djur på denna vår isolerade plats i rymden ska gå förlorad går det bara att leva på avkastningen, eller alltså ”räntan” på allt naturkapital.

    Johan Hansson betonar i debattinlägget att begreppet som all framgång mäts i – stigande BNP, eller bruttonationalprodukt – är intimt och oupplösligt förenat med ökad energi- och resursförbrukning. Och att icke förnybara resurser tar slut, hörs ju redan på namnet.

    Och tyvärr, konstaterar han ironiskt, även om så gott som samtliga politiker drömmer om evig tillväxt som svaret på alla världens problem, ”struntar de oförhandlingsbara naturlagarna i sådana drömmar.”

    Kunskapen om detta samband är sannerligen inte ny, betonar Johan Hansson.

    Världen kan liknas vid Påskön

    – Redan 1969 myntade författaren Buckminster Fuller begreppet ”Spaceship Earth”. Han framhöll att Jorden bör liknas vid ett känsligt och isolerat rymdskepp som måste hushålla med resurserna.

    – Man kan ju också jämföra situationen för vår värld med Påskön i Stilla havet. Där försvann alla skogar för länge sedan. Därmed försvann också förutsättningen för att leva där. Man fick överge sin ö – men hur ska vi kunna överge Jorden om vi föröder den?

    Johan Hansson är mycket bestämd i sin uppfattning att frikoppling mellan ständig ekonomisk tillväxt och minskade uttag av icke förnybara resurser är en myt. Med frikoppling, eller decoupling som det heter i den vetenskapliga debatten, menas att det är fullt möjligt att kombinera fortsatt växande ekonomisk aktivitet med sjunkande förbrukning av fossil energi och andra uttag av ändliga råvaror (här länk till Svenskt Näringslivs sajt Ekonomifakta om saken).

    Sverige har exporterat utsläpp och råvaruuttag

    Inte minst Sverige och några andra industriländer brukar framhållas som goda exempel på en sådan utveckling.

    Sveriges fossila koldioxidutsläpp har ju faktiskt minskat från cirka 70 miljoner ton kring 1970 till ungefär 35 miljoner ton per år idag. Visar inte det att resonemanget om frikoppling trots allt har en definitiv poäng?

    – Nej, absolut inte, lyder professorns omedelbara svar. Sverige har exporterat utsläpp och råvaruuttag och importerar dessa istället, i form av produkter och utsläpp i producentländerna. Den enda framkomliga vägen är att minska produktion och konsumtion till en nivå som är tillräcklig för behoven, men som helt bygger på uttag av det som förnyas.

    Dessbättre, framhåller han, finns heller inget tydligt samband mellan ständigt ökande BNP och människors nöjdhet. Över en viss nivå på BNP per capita försvinner detta samband, påpekar Johan Hansson och hänvisar till stora studier som styrker saken.

    Problemet med evig tillväxt och evigt resursuttag vädrades redan i FN under tidigt 70-tal. Därefter kom den så kallade Brundtlandrapporten och Riokonventionen om klimatet (se här SMB:s artikelserie om nedväxt).

    Detta är ju riktigt länge sedan – tycker du att det skett något uppvaknande i den här frågan sedan dess?

    – Nej, jag tycker att politikerna på den tiden hade bättre koll än de vi har idag. Och ekonomerna har heller ingen som helst kunskap om läget. En mindre grupp ekonomer går emot mainstream, men den saknar inflytande. Så det finns små öar där man tänker annorlunda, men jag vet inte om de växer eller krymper.

    Varför verkar naturvetare också ovetande?

    Johan Hansson uttrycker ingen direkt förvåning över oförståelsen i dessa grupper. Det gör han däremot över att så många personer som är verksamma inom teknologi och fysik, och har studerat naturvetenskap, inte heller verkar se orimligheterna med ständig tillväxt i en ändlig värld.

    Varför kan det vara så, då?

    – Jag tror det kan bero på att alla är extremt fokuserade på sitt eget lilla smala gebit och inte ser de större sammanhangen. Det finns också en mycket stark teknikoptimism, även bland studenter och yngre forskare. Fast bland de yngre är nog intresset något större för tillväxtproblemet. Min erfarenhet är att de allra mest talangfulla har lättast att se helheten. De hinner tänka lite friare och behöver kanske inte lägga all kraft på att klara kurserna.

    Om teknikoptimismen, som även i hög grad kännetecknar de så kallade ekomodernisterna, har professorn en hel del negativt att säga. Även om tillväxten blir helt ”grön” anser han att den är omöjlig. Tillväxten i sig föröder ändå övriga ändliga resurser, även när kol, olja och uran mönstrats bort.

    – Det är enkelt att visa att ständig, linjär tillväxt på cirka 2,3 procent med hjälp av förnybar energi skulle driva upp jordytans temperatur till dödliga nivåer inom överskådlig tid. När något ständigt växer för varje år, blir den ansamlade effekten allt högre för varje år. Det ser vi nu på alla kurvor, de stiger rakt uppåt. (här länk till Hanssons uppsats som visar hans räkneexempel).

    60 procent av alla utsläpp har gjorts efter 1990

    Ett rätt skrämmande exempel på denna matematik är hur snabbt utsläppsvolymerna ökat.

    – 60 procent av all koldioxid som människan släppt ut från industrialismens genombrott kring år 1800 till idag har släppts ut sedan 1990, när FN:s klimatarbete inleddes.

    Du tecknar en rätt svart bild av läget – ser du några ljuspunkter, och vilka är de i så fall?

    – Det finns ljuspunkter. Jag ser ett hopp i att det riktas allt fler juridiska stämningar mot regeringar för bristande klimatpolitik i många länder runtom i världen. Det pågår omkring 4 000 sådana processer idag. Ett exempel i Sverige är ungdomarna som stämt staten i Auroramålet. En del har fått rätt redan, tilll exempel Klimaseniorinnen i Schweiz.

    – Det är enbart den här sortens mobilisering underifrån som kan göra skillnad. Någon omsvängning uppifrån tror jag inte på. Sociologisk forskning visar också att när tillräckligt många människor, cirka 20-30 procent, tänker på ett nytt sätt så inträffar en slags kantring i opinionen väldigt snabbt.

    – Det är inte bara i naturen som det kan inträffa sådana tipping-points. Hela vårt samhälle är ett dynamiskt system.

    Elbilsrusning kan vara tipping-point

    Johan Hansson pekar på att en variant av tipping-point kan vara rusningen mot elbilar, som nu går oerhört fort.

    – Vi kan inte ersätta den gamla fossildrivna bilparken med lika många elbilar, det är omöjligt. Vi behöver satsa på gratis kollektivtrafik och transporter på räls istället, till exempel.

    – Jag är absolut inte emot en sådan här grön omställning där vi använder förnybar energi istället. Men det krävs en hel räcka med andra åtgärder också, avslutar fysikprofessorn i Luleå.

    Tiotusentals vilda djur utsätts för trafficking i Indien

    Posted on by Ingela Björck
    Gibbonapa, en utrotningshotad art.

    Amerikanska sköldpaddor, iguanaödlor, papegojor, silkesapor, lemurer, gibbonapor och orangutanger – alla dessa arter har beslagstagits av den indiska tullen vid flygplatser, järnvägsstationer och internationella gränsövergångar. Statusjakt och sociala medier driver på den illegala handeln, som ökat kraftigt på senare år.

    Den indiska miljösajten Mongabay har skrivit om handeln med vilda djur i en innehållsrik artikelserie. Denna handel har växt från en nisch till en riktig industri. Över 40 000 personer registrerade sina vilda djur när den indiska regeringen år 2020 gjorde ett upprop för en frivillig registrering. Det lär ändå bara vara en liten del av det verkliga antalet ägare av vilda djur, enligt organisationen Humane World for Animals.

    Att ha vilda djur som sällskapsdjur är inte nytt i Indien. Men förr rörde det sig mest om vilda papegojor och andra fåglar, medan det nu rör sig om många olika arter som hålls illegalt. 

    Den vanligaste djurgruppen är reptiler, enligt anti-smugglingsenheten Directorate of Revenue Intelligence. I juli 2024 tog tullen i Chennai till exempel hand om drygt 400 insmugglade iguanaungar. Flera av dem tillhörde den utrotningshotade arten blå iguana, som bara finns på Caymanöarna i Karibien. Nästan 70 av iguanaungarna var döda vid ankomsten. 

    Ännu mycket större är importen av rödörade vattensköldpaddor. Dessa finns bara i USA och Mexico. Tullen i Chennai och Tiruchirappali tog på två år hand om över 12 000 importerade sköldpaddor, enligt en artikel i Journal of Threatened Taxa. 

    Allt fler apor i beslag

    Apor är en stor ny djurgrupp i den illegala handeln. Gibbonapor, lemurer, vita silkesapor och makaker dyker allt oftare upp i tullens beslag. Även orangutanger och chimpanser har tagits om hand vid beslag på flygplatser, stora järnvägsstationer, internationella postkontor och internationella gränsövergångar. Det framgår av nyhetsbrevet Traffic Post, som beskriver handeln med vilda djur i Indien.

    Både gibbonapor och orangutanger är utrotningshotade. Särskilt orangutangerna, av vilka bara några tusen tros finnas kvar i sina naturliga miljöer. Och det är från dessa miljöer som både gibbonapor och orangutanger måste ha hämtats, eftersom det inte existerar någon lagligt tillåten uppfödning av dessa arter.

    Harry Potter och sociala medier

    ”Klapphagar” (petting zoos) och djurkaféer (pet cafés), som gör besökarna intresserade av sällskapsdjur, är en möjlig bakgrund till den ökade handeln med vilda djur. Popkulturen är en annan. Böckerna och filmerna om Harry Potter och hans tama uggla Hedwig ledde till en efterfrågan på ugglor. Filmen Rädda Nemo skapade på samma sätt ett intresse för clownfiskar. 

    Statusjakt och sociala medier lär dock vara den främsta drivkraften, tror företrädarna för djurskyddsorganisationerna i Indien.Att posta klipp på sig själv med ett exotiskt och spännande djur ger många gilla-markeringar och högre status.

    Skadar den biologiska mångfalden

    För miljö och biologisk mångfald är den illegala handeln till stor skada. Det gäller särskilt arter som reproducerar sig långsamt, som orangutanger. Det är också svårt att fånga en orangutang- eller gibbonunge, eftersom modern inte frivilligt överger sin unge. Man måste därför oftast döda modern, vilket är till men både för ungen och för hela arten.

    Även det omvända, när vilda djur sätts ut i naturen, kan vara skadligt. De  främmande djuren kan både föra med sig sjukdomar och konkurrera med de inhemska arterna om revir och mat.

    Ett exempel är de rödörade vattensköldpaddorna. Dessa säljs oftast som små ungar, men växer sig sedan så stora att de blir svåra att ha hemma. Många ägare tröttnar då på dem och släpper ut dem i närmaste vattendrag.

    Det finns videoklipp där man ser människor släppa ut sköldpaddor och framställa det som en god gärning. Men det är ingen god gärning – de släpper ut en ytterst invasiv främmande art i naturen”, säger biologen Uttara Mendiratta till Mongabay.

    Handeln med importerade djur omgärdas av en mängd lagregler i Indien. Men det finns också många luckor. Landet saknar till exempel en nationell lista över arter som klassas som invasiva. Det finns inte heller något regelverk för hur man ska hantera djur som tas om hand – om de ska återställas till sitt ursprungsland (om detta är känt), skickas till ett zoo eller djurhem, eller avlivas. Under tiden fortsätter den illegala handeln.

    Trafficking med vilda djur är en av världens stora illegala marknader. De som ägnar sig åt detta kan också ägna sig åt andra former av förbjuden handel, som handel med narkotika, vapen eller svarta pengar. Är man ute efter snabba vinster bryr man sig inte alltid om vilken vara som säljs”, säger juristen Pawan Sharma från djurrättsorganisationen RAWW till Mongabay.

    Frida Hylander: “Vi kan agera som om världen redan hade förändrats”

    Posted on by Supermiljöbloggen

    Vad gör vi nu, när valrörelsen är över och rösterna räknade, men partierna fortsätter käbbla? Vi kan faktiskt sluta vänta och agera som om världen redan vore en annan, bättre. Det kallas prefigurativ handling och kan visa en väg ut ur hopplösheten, skriver psykologen Frida Hylander.

    KRÖNIKA Det finns tusen saker man blir galen på, men inte kan kontrollera. Regeringsbildningen till exempel. Medan dagarna tickar på så bara går och går den utan att komma till dörren. Det är minst sagt frustrerande, för att inte säga oroande. Kommer de komma i mål? Vad kommer att hända? Politik är viktigt. I klimatfrågan är den helt avgörande, det har om inte annat de senaste fyra åren visat. I bästa fall kan politik kratta manegen för ett tryggare, rättvisare, hållbarare samhälle. Men många gånger fastnar krattan i långsamma förhandlingar och käbbel. 

    Så vad gör man i vakuumet där ens röst redan är lagd, men regeringen ännu inte kommit till stånd? Där ens oro och frustration växer utan att riktigt ha någonstans att ta vägen. 

    Ett sätt att bryta Moment 22

    Man försöker hitta sätt att fortsätta göra det man tror blir bra för världen. Det finns en växande mängd exempel på initiativ, rörelser och grupperingar som ägnar sig åt så kallad prefigurativ handling. Det är en slags föregripande handling, där själva grunden handlar om att agera som om världen redan hade förändrats. Att helt enkelt börja göra det man vill se hända. Notera käbblet som pågår, men inte låta det styra ens agerande i vardagen. I bästa fall kan det hjälpa en att haka sig loss från vad som för många upplevs som ett Moment 22: där man vill förändra systemet, men inte kan eftersom man är fast i det. 

    Att ha svårt att förändra något man är fast i är såklart ett reellt problem. Det är bland annat därför vi behöver politik. Men det där Moment 22 kan också riskera att bli en självuppfyllande profetia som i värsta fall används som ursäkt för att inte göra något. Där idén om att det är omöjligt att ändra något innan detta något får fäste. 

    Föregripande handling som motstånd

    Den föregripande handlingen kan fungera som en motkraft till det. Den tar utgångspunkt i att vi har möjlighet att i vår lokala omgivning praktisera och organisera oss utifrån den vision vi har för en önskvärd framtid. Det här har blivit vanligt i bland annat gräsrotsrörelser, kollektiva initiativ, gemensamhetsodlingar, proteströrelser och uppbyggandet av ekobyar. När vi gör saker så ändras vår upplevelse av världen; hur vi ser, tänker på och känner inför den. Men också hur vi ser på och känner inför oss själva och våra egna möjligheter att agera, skapa förändring och ta oss an nya utmaningar.

    När forskare undersökt prefigurativa initiativ har de sett att det ofta påverkar de som deltar i initiativen på ett positivt sätt. Bland annat ger det ökad känsla av samhörighet och så kallad empowerment, och en ökad känsla av att det man gör faktiskt gör skillnad. Genom att agera som om världen har förändrats kan människor stärka sin känsla av värdighet och beslutsamhet. Det ger också en känsla av makt och möjlighet. 

    Vi kan välja att inte spela med

    Det behöver inte heller handla om att starta stora, avancerade projekt och rörelser, utan kan också inspirera oss till att varje dag i det lilla agera på det sätt vi önskar att världen såg ut. Vi kan välja att göra motstånd mot det vi tycker är fel i världen, helt enkelt genom att inte spela med i det vi tycker är fel, utan göra något annat. Visa vänlighet och generositet mot varandra. Uppmuntra de som kämpar med olika saker. Välja att sakta ner tempot. Samla ihop människor vi gillar och hjälpas åt med något som är svårt. Stänga ner nyhetsflödet en stund och se varandra i ögonen. 

    Förstå mig rätt här: Politik är avgörande. Den kan rädda liv, på samma sätt som den krasst nog även kan döda. Men när valrörelsen är över, rösterna räknade och mandaten fördelade, men partierna fortsätter käbbla så kan vi faktiskt inte göra mer än att sluta vänta på dem och fortsätta agera själva. Jag är ganska säker på att det också kommer att få oss att må bättre.

    Frida Hylander är klimatpsykolog och medverkar regelbundet som skribent hos Supermiljöbloggen

    Oljebolag stäms för vilseledande information i USA:s högsta domstol 

    Posted on by Ingela Björck
    Supreme Court

    Ett uppmärksammat rättsfall inleddes nyligen i Supreme Court, USA:s högsta domstol. Det är kommunen Boulder i Colorado som stämt oljebolagen ExxonMobil och Suncor Energy. Man vill ha ersättning för de skador klimatkrisen orsakat staden, eftersom man menar att oljebolagen mörkat riskerna med att använda fossilbränslen.

    Fallet beskrivs på de klimat- och miljöinriktade webbsajterna Grist och InsideClimateNews. Det kan bli avgörande inte bara för staden Boulder och dess ekonomi, utan också för ett 20-tal andra liknande rättsfall.

    Boulder lämnade ursprungligen in sin stämningsansökan till det delstatliga rättssystemet i Colorado. Men oljebolagen protesterade mot detta, eftersom de menade att frågan hör hemma på den nationella nivån. Enligt oljebolagens företrädare är stämningen ett sätt att använda delstatlig lag för att reglera en global fråga, vilket man anser orimligt.

    Om fallet förs vidare, så skulle 90 000 kommuner i USA kunna påverka nationell och internationell energipolitik genom att be domstolarna att ålägga vissa fossilproducenter katastrofala skadestånd”, sa oljebolagens talesman Kannon Shanmugam enligt InsideClimateNews.

    Representanterna för Boulder, och för de andra kommuner och delstater som gjort liknande stämningsansökningar, menar däremot att de inte vill påverka energipolitiken. De är inte ute efter begränsningar i oljebolagens verksamhet, bara efter ersättning för översvämningar, skogsbränder och andra klimatrelaterade katastrofer. 

    Jämförs med rättsfallen om rökning

    Man jämför fallet med 1990-talets rättsfall om cigarettrökning. Då stämde flera delstater tobaksbolagen för de ökade sjukvårdskostnader som rökningen medfört. Målet var inte att stoppa försäljningen av cigaretter, utan att få ersättning för sina kostnader. Ett annat mål var också att få bolagen att informera om riskerna med cigarettrökning.

    På samma sätt, menar Boulder, handlar detta fall inte om själva verksamheten utan om att en del av dess effekter medvetet förtigits. 

    Vi kräver inte att de ska sluta producera fossilbränslen. Det vi kräver är att de ska bära en del av kostnaderna för sina aktiviteter genom att betala för en del av de skador de orsakat”, sa Boulders jurist Kevin Russell enligt artikeln i Grist.

    Enligt webbsajten Politico är det tusentals klimatrelaterade stämningsansökningar som lämnats in runtom i USA de senaste 25 åren. De allra flesta har fått avslag direkt, men ungefär två dussin befinner sig nu någonstans i rättssystemet. 

    Oljebranschen och olika konservativa grupper har en längre tid försökt bromsa dessa stämningsansökningar. Några delstater har skapat lagstiftning som gör att sådana stämningar inte kan tas upp. Trump-administrationen har också gjort sitt för att blockera stämningarna.

    Försöker kasta tvivel över forskare

    Fossilsidan försöker även kasta tvivel över de klimatforskare vars arbeten citeras i stämningsansökningarna. Man har begärt ut mejl, forskningsunderlag och andra handlingar från forskarnas universitet i hopp om att hitta saker att slå ner på.

    Jag har aldrig sett så här många förfrågningar om den här sortens material. Det är en samordnad kampanj för att stoppa de klimatrelaterade rättsfall som pågår”, säger Lauren Kurtz från den ideella organisationen Climate Science Legal Defense Fund till Politico.

    Vad som nu händer är en öppen fråga. Supreme Court har än så länge inte alls diskuterat frågan om ansvaret för det förändrade klimatet och de skador det orsakat. Det man diskuterat är juridiska teknikaliteter, som frågan om hur den federala och den nationella lagstiftningen förhåller sig till varandra. 

    Många av de andra liknande rättsfallen har nu satts på paus i väntan på beslutet från Supreme Court. Detta väntas komma först i juni nästa år, innan domstolen gör sitt sommaruppehåll. Under tiden lär både oljesidan och miljösidan arbeta så intensivt som möjligt för att skapa opinion inför beslutet.

    Klimat- och miljökrisen bryr sig inte om röda linjer – kom överens!

    Posted on by Jan Lindsten

    För alla oss som med stigande frustration bevittnat klimat- och miljöpolitikens förfall under Tidöregeringens fyra regeringsår är det närmast plågsamt att ta del av det rödgröna kurragömmat efter valet. Se till att komma överens nu! Svenska folket har röstat för en förändrad politik och klimatet väntar inte. Det skriver Jan Lindsten i en ledarartikel.

    LEDARE Under tisdagen lämnade Magdalena Andersson (S) återigen tillbaka sonderingsuppdraget till talmannen. Förutsättningar saknas för att bilda en rödgrön regering. Det är verkligt svårt att förstå hur positionerna kan vara så låsta att partiledarna för den vinnande kvartetten S, V, MP och C under en hel månad inte har kunnat föra vettiga diskussioner med varandra. Det borde finnas så mycket de kan vara överens om och där de borde vara ivriga att gå från ord till handling.

    Klimatpolitiken borde vara en enande faktor att samlas kring, som tydliggör att det är viktigare med politisk förändring än att hålla fast vid röda linjer. Detta har för övrigt forskare, tankesmedjor och landets stora miljöorganisationer redan påpekat. Viljan till en mer human migrationspolitik är också något att samlas kring. Det har man faktiskt redan gjort, vilket lett till konkreta initiativ.

    Akut behov av bättre och effektivare klimatpolitik

    Det skulle garanterat krävas väldigt mycket innan SMB utdelar högsta betyg för en regerings insatser för miljön och klimatet. Men en rödgrön regering kommer definitivt att kunna genomföra en mer effektiv och ambitiös klimatpolitik än vad Tidöregeringen gjorde under sina fyra år (läs gärna SMB:s förödande sammanställning i två delar, här och här).

    Sverige är i akut behov av det. De katastrofala trenderna måste vändas. Och det är bråttom. Men det kräver att partierna börjar tala med varandra som vuxna människor. Inte surrar fast sig vid gamla käpphästar som vid rodret på ett fartyg väg mot undergången.

    Visst finns det stora skillnader mellan de rödgröna. Framför allt när det gäller den ekonomiska politiken. Men även när det gäller skogen. Och strandskyddet. Här går skiljelinjen tydligast mellan MP och C. Ändå accepterar de två partierna varandra.

    Även skogarna borde gå att bli överens om

    Och, som SMB:s krönikör Leif Öster nyligen påpekade: det finns undanstoppade utredningar och skrotade kompromisser om bättre skydd av skogarna som de fyra partierna definitivt borde kunna enas om att plocka fram igen.

    Vänsterpartiets krav på ministerposter går att förstå. För snart åtta år sedan ställdes V helt utanför allt inflytande, när S gjorde upp med C och L i det så kallade Januariavtalet. Det som krävdes av V var att släppa fram en regering som förband sig att föra en till inte så ringa del borgerlig politik.

    Men har SD varit utan inflytande i Tidöregeringen, trots att partiet saknat ministerposter? Det kan ingen seriös betraktare av svensk politik påstå. Det håller därför inte, Nooshi Dadgostar, att sätta ministerposter främst. Klimatet har inte råd med ytterligare fyra år med Tidö, vilket inte är osannolikt vid ett nyval. Ta istället reda på vilken konkret politik V skulle kunna få igenom för priset att acceptera Magdalena Andersson som statsminister!

    Svårt val för C – men väljarna lutar åt ett håll

    Centerpartiets ledare står inför det, helt förståeligt, mycket svåra valet att luta sig antingen åt höger eller åt vänster. Något annat alternativ gives icke. Och det är ju faktiskt så, Elisabeth Thand Ringqvist, att C-väljare föredrar en regering med Vänsterpartiet framför ett nyval, enligt SVT:s opinionsmätning.

    Att ständigt peka ut V som ”ytterkantsparti” håller dåligt. Vilken extrem politik är det som avses? V står för en politik som på 80-talet hade ansetts socialdemokratisk. Kravet på ökad rättvisa och omfördelning av resurser är inte bara V:s (och även MP:s) krav. Allt fler forskargrupper pekar på att detta behövs för att rädda klimatet och miljön – se exempel här, här och här.

    Magdalena Andersson! Det är du som är regeringsbildare. Detta var något du ständigt påpekade under hela valrörelsen att du ville bli. Använd tiden som sannolikt Ulf Kristersson kommer behöva för nästa sonderingsförsök, till att på allvar förhandla med ditt regeringsunderlag. Alla partiledare i samma rum.

    Använd medlartalangen, MP!

    Och till MP:s språkrör Amanda Lind och Daniel Helldén: Ni behöver bryta tystnaden. Det finns många trovärdiga vittnesbörd om att ert parti historiskt fungerat rätt bra som intern konfliktlösare i maktens korridorer. Använd nu den talangen!

    Efter fyra förlorade år måste Sverige helt enkelt vända de trender som nu pekar rätt åt fanders för klimatet och den biologiska mångfalden. Och förslagen finns. Många ligger färdigutredda i byrålådor, eller tyvärr frysboxar. SMB har i flera tidigare artiklar och kommentarer påtalat detta.

    Så sätt er ner, diskutera och lös upp knutar och motsättningar!

    Tungt miljömöte i EU om COP31, utsläppshandel och biologisk mångfald

    Posted on by Birgitta Losman

    Måndagens ministermöte mellan EU:s klimat- och miljöministrar är ovanligt viktigt. Såväl systemet för utsläppshandel, ETS som klimatmötet COP31 och det internationella arbetet för biologisk mångfald är på dagordningen. För Sverige deltar miljö och klimatminister Romina Pourmokhtari.

    Som Supermiljöbloggen tidigare berättat möts EU:s miljö- och klimatministrar i ministerrådet idag, måndag. Ministerrådet är den EU-institution där medlemsländernas ministrar träffas för att förhandla, ändra och anta EU-lagar, samt samordna politiken. På dagens agenda står alltså förhandlingar om EU:s utsläppshandelssystem ETS, förberedelser för klimatmötet COP31 samt förberedelser för den internationella konferensen om skydd av biologisk mångfald

    Sverige emot EU-kommissionens sänkta ambition

    Den 17 juli 2026 presenterade kommissionen sitt förslag till en översyn av EU:s utsläppshandelssystem (ETS), där Sverige varit kritisk till lättnader i systemet. I förslaget till svensk ståndpunkt inför dagens möte menar regeringen att översynen ska säkerställa ett ambitiöst ETS som bidrar till att EU som helhet når 2040-målet. I ståndpunkten ingår att värna effektivitet och konkurrenskraft och fortsätta premiera medlemsstater och verksamhetsutövare som går före i klimatomställningen. Tidöregeringen är även kritisk till den föreslagna kraftiga sänkningen av den linjära reduktionsfaktorn från år 2031, som kommissionen föreslagit.

    Reduktionsfaktorn är alltså minskningen, uttryckt i procent av CO2-utsläpp, som ETS-systemet anger. Med motiveringen att det gynnar konkurrenskraften för EU vill kommissionen sänka takten i utsläppsminskningarna. Den svenska miljö- och klimatministern Romina Pourmokhtari åker däremot till EU med bedömningen att reduktionsfaktorn bör ligga kvar ”ungefär oförändrad” in på 2030-talet, vilket enligt Sveriges hållning anses bidra till ett tillräckligt omställningstryck för industrin.

    Ramverket för biologisk mångfald på agendan

    Att miljö- och klimatministern åker till ministerrådet med tryck i frågan om att de som går före i klimatomställningen ska premieras, och därtill undviker att ställa konkurrenskraft mot hållbarhet, får ses som positivt. Alldeles för många medlemsstater och lobbyister inom EU hävdar felaktigt att konkurrenskraft är att fortsätta bygga fast sig i fossilberoende ekonomier.

    Den andra viktiga frågan vid ministerrådets möte handlar om FN:s konferens om biologisk mångfald (Jerevan, Armenien, den 19-30 oktober 2026). Detta möte kommer att fokusera på genomförandet av Kunming-Montreal-ramverket om biologisk mångfald (KMGBF). En central fråga på dagordningen är den första utvärderingen av ländernas kollektiva genomförande av ramverket. När det gäller skrivningar om de svenska ståndpunkterna inför ministerrådet är ordvalen något övergripande och vaga. Det talas här om att Sverige tryckt på för ökad flexibilitet.

    Klimatmötet COP31 ska förberedas

    En tredje fråga med enorm tyngd vid rådets möte den 12 oktober är förberedelserna för klimatmötet COP31. Här föreslår Sverige att ministerrådets slutsatser backas upp. Huvudbudskapet från EU är att världen har möjlighet att nå Parisavtalets mål och begränsa den globala temperaturökningen till 1,5 grader. Detta trots ett tillfälligt överskridande. Men det krävs nu krävs betydligt snabbare och mer omfattande åtgärder från alla länder. Här lyfter rådet särskilt de största utsläpparna. Den svenska förberedande skrivelsen vill att EU ska ge en tydlig signal på COP31 om att:

    ..den globala energiomställningen måste accelerera genom en ordnad övergång bort från fossila bränslen, mot cirkularitet, ökad elektrifiering, högre energieffektivitet, snabbare utbyggnad av
    förnybar energi och rena energikällor.

    Klimatet – både hållbarhet och konkurrenskraft

    I dagordningen från regeringskansliet framhålls även det betydelsefulla i att EU nu betonar att klimatarbetet inte bara är en miljöfråga. Det handlar också om ekonomisk konkurrenskraft, energisäkerhet, resiliens, mänsklig utveckling och global stabilitet. Det är därtill positivt att underlaget som ministern bär med sig till Bryssel betonar att vetenskap, FN-systemet och Parisavtalet även fortsatt ska vara grunden för det globala klimatsamarbetet.

    Magnus Nilsson: Bråttom med kilometerskatt på tunga fordon

    Posted on by Magnus Nilsson

    Elektrifieringen av den tunga fordonsflottan i Sverige står och stampar. Det är hög tid att nästa regering hjälper fordonstillverkarna och ger åkerierna incitament att investera. Lösningar finns, skriver miljökonsulten Magnus Nilsson i veckans krönika.

    KRÖNIKA. För det globala klimatet är det viktigt att den tunga vägtrafiken så snabbt som möjligt elektrifieras.

    För just Sverige finns det dock faktiskt ytterligare två starka skäl. Det ena stavas Volvo, det andra Scania.

    Två av världens största tillverkare av tunga vägfordon, sysselsätter, direkt och indirekt, 10 000-tals svenskar. De genererar miljarder i exportintäkter till vårt land – en hel del blir löner, men mycket även skatteintäkter.

    Och bägge företagen har faktiskt satsat mycket engagemang och pengar på att se till att diesellastbilarna fasas ut och ersätts av elfordon.

    Tyvärr har de inte fått någon vidare draghjälp av politiken.

    Ellastbil – ännu för dyrt och krångligt

    Sedan 2024 gäller inom EU nya krav på tillverkarna om att fram till 2040 minska snittutsläppen av koldioxid från nya lastbilar. Enda realistiska sättet att klara kraven är att öka andelen elfordon. Annars blir det böter.

    Problemet är att åkerierna, inte minst de svenska, fortsätter att köpa diesellastbilar. Ellastbil är för dyrt och för krångligt. Låga dieselskatter och brister i laddinfrastrukturen bromsar skiftet. Särskilt i Sverige, konstigt nog. Medan Ebba Busch gastat om ”elektrifiering, elektrifiering, elektrifiering” har andelen elfordon bland nyregistrerade lastbilar över 16 ton de senaste åren stadigt legat kring 7-8 procent. Någon ökning går inte att skönja.

    När försäljningssiffrorna vägrade att vika av uppåt och hotet om böter för företagen kröp närmare, lyckades tillverkarna förmå regeringarna och Europaparlamentet att i våras mjuka upp regelverket, bara två år efter att det trätt i kraft. Logiskt och kanske nödvändigt ur tillverkarnas perspektiv, men illa för klimatet. Och illa för Sverige.

    Tidöregeringen brydde sig märkligt nog inte ett smack. I stället fick diesellastbilarna extra draghjälp. Först slaktade man reduktionsplikten, och i våras lyckades man ytterligare krascha ellastbilskalkylen genom att i två steg dramatiskt sänka dieselskatten. Hur tänkte Tidögänget? ”Vi älskar Sverige och önskar Volvo och Scania lycka till!”?

    Kilometerskatt ger nödvändiga incitament

    Under vintern löper de senaste skattesänkningarna på diesel ut och då kommer priserna åter att stiga. Samtidigt har elskatten sänkts en smula. Men förändringarna är knappast av den storleksordning som krävs för att åkerierna ska våga köpa ellastbilar och ge de svenska lastbilstillverkarna draghjälp från en stark hemmamarknad. För det krävs större grepp, särskilt som varken några nämnvärda ytterligare skattehöjningar eller höjningar av reduktionsplikten finns i sikte.

    För en ny regering – som förhoppningsvis inte nöjer sig med att bara snacka om vägtrafikens elektrifiering – erbjuder annan EU-lagstiftning faktiskt en möjlighet.

    Sedan 30 år tillbaka måste utlandsregistrerade tunga fordon betala en avgift baserad på hur länge de utnyttjar det svenska huvudvägnätet. Avgiften säkrar att även utländska fordon bidrar till finansieringen av det svenska vägnätet. Enligt den EU-lagstiftning som reglerar det hela, måste dock Sverige senast i mars 2030 (möjligen 2032) avskaffa det tidsbaserade systemet. Vill vi fortsatt beskatta den utländska trafiken måste det ske baserat på körsträcka, och avgiftsuttaget måste vara detsamma för svenska och utländska fordon.

    Många EU-länder har redan infört avståndsbaserade vägtullar – ”kilometerskatt”.

    Oerhört bråttom att agera

    Finessen från klimatsynpunkt är att medlemsstaterna helt kan undanta elfordon från vägtullen, vilket radikalt kan förbättra ellastbilskalkylen. I Tyskland kostar det i nuläget 15-18 kronor mer per mil att köra en diesellastbil än en likadan ellastbil. I Schweiz (som inte begränsas av EU-regler) är påslaget över 50 kronor milen, vilket ökar kostnaden lika mycket som om dieselskatten höjdes med 15 kronor litern!

    Tidöregeringen inledde faktiskt ett arbete med att införa ett liknande system i Sverige, men tyvärr avbröts arbetet i slutet av 2025 (motiven kan man spekulera kring…).

    Att införa en svensk km-skatt på tunga lastbilar – med nolltaxa för elfordon – är förmodligen nödvändigt om åkerierna redan på kort sikt ekonomiskt ska kunna räkna hem ett skifte från diesel- till elfordon. Men då krävs både ny lagstiftning och att en del ny teknik installeras, troligen både i fordonen och längs vägarna.

    Hur snabbt ett nytt system kan komma på plats är osäkert, möjligen finns svaren redan i den utredning Tidöregeringen placerade i frysboxen.

    Det är med andra ord oerhört bråttom för en ny regering att agera.

    Klimatet kan inte vänta. Troligen inte heller Volvo och Scania.

    Magnus Nilsson är miljökonsult och fristående klimatpolitisk analytiker. Han skriver regelbundet krönikor för Supermiljöbloggen.

    Tunt med svenska förberedelser inför COP31

    Posted on by Birgitta Losman

    COP31, FNs klimatmöte, hålls 9-20 november 2026 med Turkiet som värdland och australiensiskt ledarskap för de politiska förhandlingarna. Men från Sveriges politiska ledarskap är det tyst inför klimat-toppmötet.

    I Sveriges regering och riksdag är det förvånansvärt tyst om förberedelserna, trots att klimatet är en av vår tids ödesfrågor. Visserligen pågår regeringssonderingar och Tidöregeringen är just nu en övergångsregering. Men klimatfrågan går inte att bortse från, oavsett vilka politiska svårigheter partier har att bilda regering.

    Nyckelpersoner i förhandlingarna

    ”Utmaningarna framför oss är betydande, med möjligheterna är också stora” – så inleds det officiella brevet från Murat Kurum, COP31:s officiella mötesledare. Murat Kurum fortsätter: ”låt oss tillsammans bygga en gemensam färdplan, från ambition till genomförande.”

    Vem är då denne Murat Kurum som skickar brev till parterna inför FNs klimatkonferens COP31, i år i Turkiet? Murat Kurum är miljöminister i Turkiet och den officiella presidenten för FNs klimatkonferens 2026. Turkiet är det officiella värdlandet för mötet, som hålls i staden Antalya i Turkiet. De politiska förhandlingarna leds däremot av Australien, närmare bestämt av klimat- och energiminister Chris Bowen. Det är Chris Bowen som har mandat att styra över förhandlingar om texter.

    COP31 pågår den 9-20 november och har sin grund i Parisöverenskommelsen, en juridiskt bindande överenskommelse om klimatförändringarna. Den antogs vid FNs klimatkonferens i Paris 2015. Sveriges chefsförhandlare är Mattias Frumerie vid klimat- och näringslivsdepartementet. Mattias Frumerie har förhandlat för Sverige sedan 2019, men har nyligen aviserat att han avser sluta efter COP31. Rekryteringen av en ny chefsförhandlare pågår vid regeringskansliet och tjänsten kan sökas fram till 26 oktober.

    Tyst politisk process i Sverige

    Inför COP31 är det svårt att hitta officiella underlag från Sverige när offentliga källor från Regeringskansliet och Riksdagen studeras. Det senaste större nyheten på regeringens webbplats som rör klimat är överenskommelsen mellan Sverige och Indien om att minska industriutsläpp, från maj 2026. Kan det möjligen vara en bieffekt av att regeringsförhandlingar pågår? Eller ett utslag av att den nuvarande Tidöregeringen ännu en gång har andra frågor än klimat överst på dagordningen? Å andra sidan var den svenska regeringens officiella hållning, redan vid förra klimatmötet att agera gemensamt från EU:s medlemsländer. Men det behöver ju inte hindra en livlig debatt inför de gemensamma ställningstagandena i EU.

    Den 12 oktober möts EU:s klimat- och miljöministrar i Luxemburg. Ministrarna kommer då att uppmanas godkänna slutsatser om förberedelserna inför FN:s klimatkonferens. Fokus ligger på genomförandet av Parisavtalet och fullgörandet av redan befintliga åtaganden. Ansvarigt svenskt statsråd är klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari. Klimat och miljöministern gick i juli 2026 ut tillsammans med Tyskland och kritiserade EU-kommissionen för att försvaga utsläppshandelssystem ETS, men efter det har det varit ganska tyst.

    Laddhybrider går mindre på el än man trott

    Posted on by Fredrik Holm

    Laddhybrider har både en elmotor och en motor för bensin eller diesel att ta till när batteriet inte räcker till. Fram till nu har man antagit att de går på el till ungefär 80 procent. Verkliga mätningar visar att andelen är så låg som 20 procent, och utsläppen fyra till fem gånger högre.

    Sedan år 2021 ska alla nya lätta fordon i EU ha en mätare för bränsleförbrukningen. Nu har EEA, den europeiska miljöbyrån, publicerat de första sammanställningarna av förbrukningen. Mer än nio miljoner bilar och nästan en miljon lätta lastbilar ingår i mätningarna.

    Resultaten är nedslående: Användningen av fossila bränslen är mycket större än vad man antagit. Därmed är också utsläppen större än man tidigare trott: En bensindriven laddhybrid släpper ut fyra gånger mer koldioxid än man trott, och en dieseldriven fem gånger mer.

    I brist på verkliga mätningar har man utgått från en tänkt körcykel, den så kallade WLTP-modellen. Den har utgått från att elmotorn står för 80 procent av framdriften och bensin- eller dieselmotorn för återstående 20 procent. Antagandet bygger på att föraren laddar bilen regelbundet och på att de flesta körsträckor är så korta att laddhybridens batteri ska räcka till för ett dagligt bruk på kanske fyra till fem mil. Men så ser alltså inte verkligheten ut, enligt sammanställningen.

    Tjänstebilar lönar sig inte att ladda

    En rimlig förklaring, enligt nyhetsbrevet OmEV, är att förarna inte laddar som tänkt. Det kan bero på att de inte har tillgång till laddplatser, förstås. Det kan också bero på att många laddhybrider är tjänstefordon där arbetsgivaren betalar för bränslet. Då har föraren ingen ekonomisk fördel att växla från bränslen till el.

    De utsläppsvärden man beräknar med hjälp av WLTP ligger också till grund för certifieringen av fordonen. De missvisande antagandena har därför lett till att skillnaderna i utsläpp mellan laddhybrider och elbilar verkar mycket mindre än de är i verkligheten.

    Under första halvåret 2026 stod laddhybrider för ungefär en fjärdedel av nybilsförsäljningen och totalt finns det drygt 400 000 laddhybrider i trafik i Sverige.

    Nya datacenter i Sverige skulle kräva 10 nya kärnkraftverk

    Posted on by Ingela Björck
    datacentral

    Sverige är ett attraktivt land för nya datacenter på grund av sin relativt sett billiga el. Men AI-utvecklingen har gjort att datacenter inte längre är bara lagringshallar. De är även träningsplatser för nya AI-tjänster, vilket kräver mycket mer energi än tidigare. Om alla de projektansökningar som lämnats in skulle bli verklighet skulle Sverige behöva 10 nya kärnkraftverk.

    Datacenter står idag för omkring 1,5 procent av världens elanvändning, men tillväxten är snabb. Till år 2030 kan förbrukningen fördubblas och hamna i nivå med hela Japans elförbrukning, enligt en rapport från konsultföretaget Ernst & Young. 

    Rapporten nämner också att Sverige ligger i toppskiktet för etableringen av nya datacenter. Skälen är tillgången på fossilfri el tillsammans med konkurrenskraftiga elpriser och ett klimat som sänker kylkostnaderna.

    Ekonomiekot har ägnat ett helt program åt den AI-drivna utvecklingen av nya datacenter runtom i världen. Enligt ekonomireportern Knut Kainz Rognerud vill teknikbolagen under de närmaste 25 åren investera den svindlande summan 150 000 miljarder kronor i datacenter bara i USA. 

    I Sverige motsvarar de ansökningar som lämnats in till Svenska Kraftnät vad hela 10 normalstora kärnkraftsreaktorer kan bidra med. Det handlar om 7 000 MW effektbehov, plus ytterligare 3000 MW för projekt som fått klartecken men inte är igång ännu. En så stor efterfrågan på el skulle sannolikt driva upp elpriserna till oacceptabla nivåer, säger en representant för Svenska Kraftnät till Dagens Industri.

    Lär ge högre elpriser

    Alla projekt som ansökt kan inte byggas på ett par år, konstaterar Pär Holmberg från Institutet för näringslivsstudier i Ekonomiekot. Det finns inte vare sig elproduktion eller nätkapacitet nog för detta. Om planerna alls genomförs skulle det behöva ske över en mycket längre tid, så att elproduktionen och nätkapaciteten hinner byggas ut. Även då skulle resultatet troligen bli betydligt högre elpriser.

    Att elpriserna ökar är en av riskerna i sammanhanget. Att datacenter tränger undan annan verksamhet är en annan risk, som redan utgör verklighet på vissa håll. Professor Julia Velkova från Linköpings universitet, som också deltagit i Ekonomiekot, nämner till exempel Amazon i Katrineholm. Amazon är den största elkonsumenten i regionen, vilket betyder att ingen annan större konsument kan anslutas till elnätet utan att elproduktionen först byggs ut. 

    En annan möjlig konflikt finns i Norrland. Företaget Edgeconnex vill bygga två datacenter på Northvolts tidigare område i Skellefteå, men samtidigt ska Stegra tillverka ”grönt” fossilfritt stål i Boden. Det projektet har redan blivit dyrare än väntat, och om utbyggnaden av datacenter höjer elpriserna i regionen kan Stegras ekonomi bli ännu sämre.

    Stora protester utomlands

    Elbehovet och risken för höjda elpriser har gjort att planerna på nya datacenter mötts av opposition i många länder. Den amerikanska nyhetskanalen CNBC berättar om stora folkliga protester både i USA, i elektroniklandet Sydkorea och i många europeiska länder. 

    Över 70 tilltänkta datacenter i Europa fick enligt CNBC sina planer avslagna eller inskränkta bara mellan januari och april i år, vilket är mer än under hela förra året. Ett exempel är Skottland, som satt alla ansökningar på paus tills nya regler för datacentrens påverkan på miljö, klimat och elförsörjning kommit på plats.

    Ett problem i Sverige är, enligt Ekonomiekot, att lagstiftningen förpliktigar elnätsbolag att ansluta nya kunder enligt först-till-kvarnprincipen, i stället för att göra ett urval. Det innebär en risk för att de stora teknikbolagen lägger beslag på all tillgänglig el, så att det inte blir någon el över för samhällsviktiga ändamål.

    Ska vi ersätta fossila bränslen och dessutom börja tillverka stål och cement utan koldioxidutsläpp så behövs ju väldigt mycket mer el”, säger ekonomireportern Knut Kainz Rognerud. 

    En möjlig väg kunde vara att kräva att alla nya datacenter producerar sin egen el. Spanien förbereder nu en lagändring enligt vilken nya datacenter måste stå för 80 procent av sin elförbrukning med hjälp av nyproducerad, förnybar el. Men än så länge finns inga sådana planer i Sverige. Professor Julia Velkova ser detta som en klar brist.

    Staten och andra aktörer borde ta mer ansvar för en helhetsbild, och för att prioritera hur mycket vi bygger, för vem, i vilken form och varför”, säger hon i Ekonomiekot.

    Leif Öster: Ska fjällskogarna äntligen räddas?

    Posted on by Leif Öster

    Sverige når inte miljömålet Levande skogar den här gången heller – vilket inte förvånar veckans krönikör Leif Öster. Men ett utmärkt förslag om hur våra naturskogar ska skyddas finns färdigt att plocka upp ur byrålådan för en ny politisk majoritet.

    Med ett nytt parlamentariska läge, finns det kanske åter en möjlighet att rädda våra unika fjällskogar. Redan en tidigare skogsutredning hade pekat ut skogarna som ett mycket skyddsvärt sammanhängande bälte mot fjällen. Här finns internationellt exceptionella ur- och naturskogar med höga koncentrationer av höga naturvärden. 

    Både Centern, Moderaterna och Socialdemokraterna stod hösten 2024 bakom ett liberalt förslag om ett sådant skydd. Förslaget fanns med i en kompromiss som den parlamentariska Miljömålsberedningens ordförande liberalen Lars Tysklind arbetat fram. Egentligen var det hela ett svar på hur Sverige ska leva upp till EU:s biodiversitetsstrategi vad gäller skydd av våra ur- och naturskogar. Till slut hade Tysklind sytt ihop ett alldeles utmärkt kompromissförslag vilket innebar skydd med ersättningssystem till skogsägare som inte får bruka dessa skogar. Bakom kompromissen fanns därmed en majoritet i riksdagen med S+M+C+L

    Men allt stoppades innan julen 2024 av KD+SD som menade att det inte var Tidöpolitik.

    Allt klart för en ny politisk majoritet

    Det intressanta är att det då skrotade kompromissförslaget inte försvann spårlöst. Tysklind publicerade nämligen texten i sitt slutbetänkande SOU 2025:21 som ”Kapitel 20, Diskuterade och övervägda förslag om skydd av urskog, naturskog och gammal skog”.

    Så en ny regering kan där ladda ner ett komplett förslag, med förmodligen en politisk majoritet. 

    Skogsindustrierna bjuder in fel part till dialog

    Redan tanken att en ny regering överväger en ny inriktning på svenskt miljöarbetet får skogsindustrin att agera. Och det har varit en tuff vecka för lobbyorganisationen Skogsindustrierna. 

    I torsdags kom den senaste utvärderingen av miljömålet Levande skogar. Alla vi som lever ute i skogslandskapet visste resultatet redan innan. Utvecklingen i skogen går åt fel håll. Några få positiva trender kan inte ersätta den övergripande negativa utvecklingen. 

    Skogsstyrelsen presenterade även ett uppdaterat kunskapsunderlag för biologisk mångfald. Rapporten visar att svensk skogsbruk fortsätter att avverka unika skogar och värdekärnor. Som ett brev på posten vill nu lobbyorganisationen Skogsindustrierna ha dialog med Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket. Men det är fel part de bjuder in. 

    Bättre vore att ha en bred och öppen dialog med skogsindustrins 200 egna medlemsföretag och ställa den raka frågan: Varför lever ni inte upp till det ni själva nått samsyn om?

    Medlemsföretagen lever inte upp till målen

    Det finns nämligen en stor pågående dialogprocess om Målbilder för god miljöhänsyn. Dessa totalt 53 målbilder som skogsnäringen tagit fram och står bakom är i sak mycket bra. Där beskrivs precis vilka typer av skogar som inte bör avverkas, vilken hänsyn som bör tas till vatten, kulturlämningar m.m.

    Problemet är att skogsindustrins medlemsföretag inte lever upp till målbilderna. Så visst behövs det en dialog där medlemsföretagen får redogöra för:

    • Hur ska vi få stopp på avverkningen av biologiskt värdefull skog?
    • Hur ska vi säkerställa att det överhuvudtaget lämnas skyddszoner vid samtliga avverkningar mot vattendrag, och dessutom funktionella sådana?
    • Hur når vi nolltolerans mot skador på kulturminnen?
    • Hur får vi en funktionell grön infrastruktur för att arter ska kunna sprida sig i landskapet?
    • Hur bedrivs ett skogsbruk så att alla arter överlever lokalt?
    • Hur ska vi få bort alla skador på mark och vatten?

    Det är inte myndigheterna, utan skogsindustriernas medlemsföretag som fortsätter skapa de miljöproblem som gör att miljömålet Levande skogar inte nås. Det är också de som också sitter på lösningarna, och kunskapen om vad som krävs finns redan på plats. 

    Intressant fråga till skogsnäringen

    I en debattartikel i tidningen ATL ställer den erkänt skickliga miljökonsulten Magnus Nilsson (även krönikör hos Supermiljöbloggen) den fråga som många av oss ställer sig: Hur tänker skogsnäringen lösa sitt miljöproblem? Vi väntar med spänning på svaret. 

    Leif Öster är skogsägare, ekoturismföretagare, debattör och föreläsare. Han medverkar regelbundet med krönikor hos Supermiljöbloggen

    ”Nedlåtande att bara prata om träden som koldioxidsänkor”

    Posted on by Birgitta Losman

    Forskaren Alexandre Antonelli slår ett slag för att träd och skog ska betraktas utifrån dess avgörande inflytande på den biologiska mångfalden. Att bara tala om skog som koldioxidsänka är nedlåtande, menar han.

    Alexandre Antonelli är professor i biologisk mångfald vid Göteborgs universitet. När han och hans kollegor satte upp insektsfällor i ett fikonträd i Atlantskogen i Brasilien upptäckte de en hel värld av oupptäckt liv, berättar Sveriges Radio.

    Professor Antonelli känner inte till någon liknande studie, där den biologiska mångfalden i ett enda träd i tropikerna detaljstuderats. Kartläggningen har pågått i hela tre år. Insektsfällor sattes upp på 8, 16, 24 och 32 meters höjd i trädet och ur dessa har mängder av okända arter hittats.

    Fällorna har fångat 100-tals nya insekter. Flugor, steklar, olika bin är exempel på vad forskarna hittat. De flesta arterna är tidigare helt okända för människan. Insekter är otroligt viktigt för ekosystemen. Ändå pratar människor ofta mest om stora djur på savannen när biologisk mångfald diskuteras, menar Alexandre Antonelli.

    Ofta beskrivs träd som viktiga koldioxidsänkor, säger Alexandre Antonelli till Sveriges Radio, men det är helt otillräckligt:

    – Det är nedlåtande att bara tala om skog som koldioxidsänkor. När man tänker på ett träd så är det så otroligt mycket mer än så.

    Nya regler för plast i EU – men hur långt räcker de?

    Posted on by Ingela Björck
    Insamlat plastavfall

    EU inför nu nya regler för att hantera plast och plastavfall. Men frågetecknen är många: hur kan man veta att importerade varor av återvunnen plast är tillverkade på rätt sätt? Kan Turkiet, som tar hand om en stor del av EU:s plastavfall, hantera plastsoporna utan miljöskador? Och kan de nya reglerna stävja den ”sopkolonialism” som utnyttjar låginkomstländer som dumpningsplats för de rika ländernas avfall?

    I augusti trädde EU:s nya förpackningsförordning PPWR (Packaging and Packaging Waste Regulation) i kraft. Det innebär bland annat att det kommer att finnas färre engångsförpackningar i affärer och restauranger. Plastpåsar för frukt och grönt förbjuds, och större matbutiker ska erbjuda påfyllningsmöjligheter för lösviktsvaror, uppger Håll Sverige Rent.

    Förordningen innehåller också krav på hur stor andel återvunnen plast vissa förpackningar ska innehålla. Syftet är att öka efterfrågan på återvunnet material. Tanken är bra, men då bör återvunnen plast från EU prioriteras, menar företrädare för den europeiska återvinningsbranschen.

    Bakgrunden är att den europeiska plaståtervinningen är i kris. Flera anläggningar har stängts, eftersom de blivit utkonkurrerade av billig import. Återvunnen plast från länder utanför EU bör därför bara få räknas in i PPWR:s kvoter om tillverkaren kan visa att återvinningen skett på ett hållbart sätt och i certifierade anläggningar. Annars missgynnas de europeiska företagen i konkurrensen, anser branschföreträdarna Recycling Europe, European Waste Management Association och Plastics Recyclers Europe.

    Avfallsexporten ska regleras

    Från slutet av november ska också EU:s export av plastavfall till länder utanför OECD förbjudas. Syftet är att EU ska sluta med det som kallats ”waste colonialism”, sopkolonialism: att avfallsproblemen exporteras från de rika OECD-länderna till låginkomstländer.

    Förbudet utgör dock en regel med många undantag, framgår det av webbsajten EUreporter. I förordningen ingår att export kan tillåtas till länder utanför OECD som dels begärt att få fortsätta ta emot avfall, dels har visat att de kan göra detta på ett hållbart sätt. Hela 32 länder har gjort en sådan begäran, och en lista med godkända länder väntas bli publicerad i slutet av året.

    Under 2025 gick ungefär hälften av EU:s export av plastavfall till OECD-länder och hälften till länder utanför OECD. Turkiet tog emot 516 000 ton plastavfall och var det viktigaste mottagarlandet. De näst viktigaste länderna var Malaysia (276 000 ton), Indonesien (215 000 ton) och Vietnam (137 000 ton).

    Miljöproblem i Turkiet

    Turkiet är ett OECD-land och kommer därför att få fortsätta ta emot plastavfall från EU. Men landets sätt att hantera avfallet har kritiserats från många håll. Den turkiske marinbiologen Sedat Gündoğdu säger i en intervju i tidningen Guardian att Turkiets Medelhavskust är den mest förorenade runt hela Medelhavet beroende på just plaståtervinningen.

    Enligt Gündoğdu har landet inte kapacitet att ta emot avfall utifrån. Redan de över 3 miljoner ton plastavfall som landet självt genererar är mycket mer än vad anläggningarna klarar av.

    Enligt nättidningen Politico har EU-kommissionen fått in liknande uppgifter. Det har bland annat uppgetts att bara en tiondel av allt plastavfall återvinns i Turkiet. Resten går till deponering, förbränning eller är omöjlig att spåra.

    Kommissionens rapport beskriver också flera områden där förbättringar måste göras, men utmynnar ändå i ett klartecken. Turkiet anses ha stärkt sin lagstiftning på området och infört ökade kontroller och högre böter, och EU-exporten av plastavfall anses därför kunna fortsätta.

    Storbritannien kan bli mellanled

    Storbritannien är utanför EU men en del av OECD, och får därför också ta emot plastavfall från EU. Amy Youngman från Environmental Investigation Agency ser problem med detta i framtiden:

    Exporten av plastsopor från EU till Storbritannien kan komma att öka nu. Storbritannien kan sen i sin tur skicka vidare dessa sopor till andra länder som till exempel Malaysia”, säger hon till Guardian.

    Gynnande eller utnyttjande?

    Malaysia, Indonesien och Vietnam är stora mottagare av plastavfall från OECD-länderna. Systemets förespråkare menar att verksamheten skapar nya jobb och samtidigt omvandlar sopor till råvara. Kritikerna däremot ser det bara som ett nytt sätt att utnyttja fattiga länder, och talar om ”sop-kolonialism”.

    Thitikorn Boontongmai på Ecological Alert and Recovery Thailand är en av kritikerna, enligt webbsajten Dialogue Earth. Hans organisation har sett flera så kallade återvinningsfabriker i Thailand dumpa plastavfall på deponier i stället för att återvinna det. Från deponierna sköljs sedan mycket av soporna ut i havet under regnsäsongen.

    Strandade förhandlingar om globalt plastavtal

    Grundskälet till de stora problemen med plastavfall är förstås att världen producerar alltför stora mängder billiga plastprodukter. Om det inte tillverkades så mycket plastvaror, så skulle avfallsvolymerna minska och bli lättare att hantera. Men förhandlingarna om ett globalt plastavtal strandade förra året, vilket Supermiljöbloggen skrivit om. De oljeproducerande länderna vill inte se någon minskning av plastproduktionen, särskilt inte nu när användningen av olja och gas kan komma att gå ner.

    Ett nytt, femte förhandlingsmöte om ett globalt plastavtal är planerat till våren. Men hoppet om att ro i land ett meningsfullt avtal anses inte vara stort. Den preliminära förhandlingstext som lagts fram är svag och full av luckor, menar den ideella juridiska organisationen Center for International Environmental Law.

    ← Tipsa!

    Tipsa oss

    Har du något du tror vi missat och kanske borde skriva om? Vi tar tacksamt emot alla tips du kan bidra med. Maila direkt till tips@supermiljobloggen.se eller fyll i formuläret nedan.