Hur ska Sveriges vägar och järnvägar byggas och underhållas åren 2025-2037? Förslaget har lagts fram av Trafikverket, som har 1 200 miljarder till sitt förfogande. Men planen leder inte fram till något av målen för klimatet, folkhälsan eller järnvägens underhållsbehov, anser 2030-sekretariatet i sitt remissvar – och lägger skulden på en annan part.
Trafikverket ansvarar för att utifrån regeringens direktiv lägga fram den så kallade Nationella planen – dokumentet som fördelar och prioriterar oerhörda summor under de tolv år som utgör planperiod – för beslut i riksdagen.
Planen revideras vart fjärde år och då kan mycket hända med listorna på objekt. Remissdebatten, där landets kommuner och en lång rad organisationer och företrädare för näringslivets branscher yttrar sig, handlar ofta om vilka objekt som ska lyftas ur eller in i planeringen. Det brukar bli rätt högljudda meningsmotsättningar mellan kommuner och landsändar om vem som ska få (mest) pengar till motorvägar, broar, tunnlar, nya järnvägar eller förbifarter. Eller om objekten alls ska få vara kvar i planen.
Opinionsbildar för att klara 2030-målet
2030-sekretariatet bildades 2013 för att främja transportsektorns omställning. Under senare år har man opinionsbildat och lobbat för att bidra till uppfyllandet av riksdagsbeslutet att minska transportsektorns klimatutsläpp med 70 procent till 2030.
Följdenligt har man i sitt remissvar koncentrerat sig på frågan om Trafikverkets 1 200 miljarder kronor används så att klimatmålen har förutsättningar att nås, och inte tittat så mycket på de enskilda objekten som sådana.
Det korta svaret på om 2030-målet nås är ”nej”, enligt sekretariatets granskning. Och det finns fler negativa besked om vad som missas i Trafikverkets planförslag. Listan i sammanfattningen är förödande lång:
Trafikverkets förslag leder inte till att klimatmålen nås, inte till att EU:s klimatkrav uppfylls, inte till att trafiksäkerheten väsentligt förbättras eller Nollvisionens delmål nås, förbättrar inte folkhälsan, tar inte igen underhållsskulden för järnvägen, säkrar inte medfinansiering från Nato eller EU, bidrar inte till ökad mulitmodalitet, har en för snäv tolkning av totalförsvarets behov, snedvrider klimatanpassningen, utvecklar inte flyg och sjöfart och säkrar inte att planens 1 200 miljarder kronor används på bästa sätt.
Den underhållsskuld för väg- och järnvägsnätet som diskuteras mycket i samhällsdebatten, kommer enligt förslaget att börja minska. Det är bra, berömmer sekretariatet. Men bara delvis. Vägarnas eftersläpande underhåll prioriteras högre. Underhållsberget för dessa kommer att klaras av fram till 2037 – inom planen alltså. Däremot får järnvägsnätet snålare tilldelning och kan inte förväntas vara ikapp till år 2050, och i så fall med nöd och näppe.
Regeringen får skulden för dålig plan
Trots att sekretariatet öser många kritiska skopor över Trafikverket i sitt yttrande blir ändå tonen försonlig till sin karaktär till sist. Istället visar sig klandret huvudsakligen landa i regeringen Kristerssons knä:
Vi föreslår en till stora delar annan inriktning än vad Trafikverkets plan anger. Det är dock inte i huvudsak en kritik mot Trafikverket, utan den plan vi här behandlar är en logisk konsekvens av den beställning regeringen gav, skriver sekretariatet som slutkläm.
Remisstiden är nu över. Under våren väntas regeringen lämna sin proposition för utskottsbehandling och riksdagsbeslut.
I 15 år har Supermiljöbloggen varit en av Sveriges viktigaste hållbarhetskrafter. Nu fortsätter vi att växa, för 15 år till. Som oberoende miljövänlig informerar allmänheten, granskat politiken och påverkar debatten. Nu vill vi stärka upp vårt grafiska arbete och vår närvaro på sociala medier. Brinner du för en hållbar värld för alla och vill bli en del av en fantastisk redaktion? Hör av dig!
SMB:s redaktion och roll i klimat- och miljödebatten har genom åren utökats och breddats. Utöver det vi kanske är mest kända för – snabb och insiktsfull nyhetsbevakning – skriver vi numera allt fler längre och mer tidlösa texter, exempelvis granskningar, redogörande artiklar, intervjuer, debattartiklar och veckovisa fristående krönikor. För att stärka vårt genomslag vill vi nu ta ett krafttag kring vår grafiska kommunikation. Bland annat vill vi krydda vår rapportering – särskilt våra mer tidlösa artiklar – med skarpare illustrationer och bildmontage.
Vi vill också stärka vår närvaro och räckvidd på sociala medier. Framförallt vill vi nå fler genom Instagram och TikTok. Hur vi gör detta kommer att formas både utefter skribenternas strategiska arbete och det grafiska teamets egna preferenser. Vare sig du tycker om att stå framför kameran, redigera video, ratta sociala medier-konton, skapa memes, grafisk formgivning, bilddesign eller annat som har med sociala medier eller grafiskt redaktionellt arbete så fyller du en viktig funktion i SMB-redaktionen.
Vi söker alltså både personer som vill trixa med grafisk design och med sociala medier. De två kan givetvis kombineras, men man kan även ha mer fokus på ett av dem. Det går även att kombinera detta med att skriva, om man så vill och kan. Hos oss blir du en del av en dynamisk och passionerad grupp som arbetar för att sprida viktig information om klimat och miljö.
Precis som för samtliga roller i SMB blir din roll av ideell karaktär. Givetvis förväntar vi oss inte att du lägger ner mer tid än några timmar i veckan. Friheten är stor att forma sin roll själv, i samråd med våra två redaktörer och de andra i det grafiska teamet. Det är av yttersta vikt att vi alla tycker att det vi gör är kul och givande. Eftersom just vårt grafiska arbete är under uppbyggnad är möjligheten att komma med egna idéer stor. Kommunikationen kan vara ’professionell’ och seriös men kan också vara satirisk, raljant och spetsig.
Är du en etablerad kommunikatör eller grafiker som vill vara med och bygga upp folkrörelsen för en hållbar framtid som för alla människor? Eller är du en nyexaminerad eller nuvarande student som behöver en plattform för att utvecklas och stärka ditt CV? Tveka då inte att höra av dig med din ansökan!
Vem du är (sysselsättning, bostadsort, intressen, bakgrund osv.)
Vad du har för erfarenheter/kunskaper (utbildning, ideella eller professionella engagemang, osv.)
Ev. portfölj eller tidigare grafiskt arbete att visa upp
Varför du vill bli en del av SMB och vad för typ av roll du är intresserad av
Om relevant, vad du helst vill skriva om
Det spelar ingen roll var du bor – vi är utspridda över landet och samarbetar digitalt!
Inkom med din ansökan senast 5:e januari, 2026. Missar du deadline får du gärna höra av dig ändå – vi tar alltid emot intresseanmälningar.
Om SMB
SMB gör nyhetstexter, analyser, opinionstexter, intervjuer och granskningar. Vi skriver om svensk och internationell klimat- och miljöpolitik, nya forskningsresultat, klimat- och miljöupprop och aktuella klimathändelser. På vår sajt publicerar vi även debattartiklar och fristående krönikor från etablerade röster inom bland annat transporter, skog, näringsliv, forskning, politik och psykologi.
Sedan starten 2010 har SMB drivits ideellt och oberoende. SMB debatterar för klimatet och miljön och vill bidra till ökad förståelse och ökat engagemang. Många av våra texter får stort genomslag och SMB:s medlemmar har medverkat i debatter, paneler, radioinslag och upprop. Vi har ansvarigt utgivarskap och är partipolitiskt obundna.
SMB är en medlemsbaseradförening med styrelse och redaktion. Redaktionen består i dagsläget av två redaktörer och åtta skribenter (redaktörerna skriver också texter). Utöver det har vi sex gästkrönikörer: etablerade röster inom bl.a. energi, skog, transporter och psykologi. Vi samverkar för det mesta digitalt men anordnar åtminstone två SMB-dagar varje år för de som har tid.
Tidigare SMB:are har gått vidare till spännande roller inom politik, journalistik och miljörörelsen. Att vara en del av Supermiljöbloggen innebär att man är med i ett glatt och kunnigt gäng som vill förbättra världen, att man får ett utökat nätverk och att man stärker sin erfarenhetsbank. Men framförallt har vi kul tillsammans, för en hållbar framtid.
Kontakt
Om du undrar något, tveka inte att höra av dig till kontakt@supermiljobloggen.se.
Landets Fria Tidning, en webbtidning som framför allt skrivit om landsbygden och den så kallade omställningsrörelsen, kommer att läggas ner. Skälet är att tidningen inte får fortsatt mediestöd, ett beslut som fattats på ett mycket märkligt sätt av Mediestödsnämnden.
Enligt nämnden är skälet till det indragna stödet att tidningen utkommit med 22 nummer under årets första halvår och 23 stycken andra halvåret, och inte tvärtom. Av de 45 utgåvor som krävs för att en tidning ska få stöd måste nämligen fler än hälften ges ut under första halvåret – detta enligt en ny praxis som Mediestödsnämnden, enligt tidningen, inte meddelat.
Beslutsfattarna har dubblerat första halvårets 22 nummer och dragit slutsatsen att Landets Fria endast ger ut 44 nummer under året, alltså för få. Detta trots att vi uppgivit att 45 nummer kommer att ges ut. Vad du just nu läser är nummer 45 i ordningen, helt enligt plan – och lagens krav”, skriver tidningens chefredaktör.
Det indragna stödet innebär ett bortfall på 1.5 miljoner kr under nästa år. Eftersom en sådan summa inte går att hitta någon annanstans med kort varsel, och eftersom Mediestödsnämndens beslut inte går att överklaga, så kommer tidningen nu att läggas ner. Förhoppningen är att omställningsfrågorna i stället kan bli ett av de prioriterade områdena i Syre, en tidning som hittills inriktats mer på miljö, djurrätt och freds- och migrationsfrågor.
Syre och Landets Fria Tidning har båda ingått i Mediehuset Grön Press, en icke vinstdrivande koncern. Landets Fria har funnit sedan 2013, de första åren som en papperstidning men sedan som en webbtidning med en utgåva i veckan. Tidningens senaste – och sista – nummer var det 574:e sedan starten.
Hjälp – det är dan-före-dan-före-dopparedan! Och du har inte hunnit fixa julklappar till alla och dessutom känns det ju så jobbigt för du vill inte bidra till överkonsumtionen… Lugn. Supermiljöbloggen har tipsen du behöver.
Julen borde inte handla mest om prylar, men att ge något till dem man uppskattar är ändå härligt. Och det finns julklappar som är lite bättre än andra. Att köpa på second hand är ett självklart val för den miljömedvetna. Leksaker, husgeråd, kläder och böcker finns i överflöd. Om det är bråttom kan det vara svårt att hitta det man söker hos Myrorna och Stadsmissionen (ofta kan du dock köpa presentkort). Då kan ett kvickt besök på den lokala bokhandeln – stötta helst andra än de stora kedjorna – vara ett alternativ. Här några boktips om du vill öka miljömedvetenheten hos dina familjemedlemmar:
Till alla samhällsintresserade
Demokratin dör i hettan, Erika Bjerström: SVT:s mångåriga klimatkorrespondent tröttnade på det vedervärdiga hatet och hoten hon tvingades utstå och chefernas sviktande intresse för vår tids viktigaste fråga. Droppen som fick bägaren att rinna över var när hon ombads att i direktsändning försvara sina flygresor för att rapportera från krishärdar. Hon sa upp sig och skrev en bok om saken. På tv-journalistens lättillgängliga sätt beskriver hon fakta om klimatkrisen och dess kopplingar till demokratins kris. Flyhänt rör hon sig mellan tv-husets mötesrum, herden i torkans Iran som får mata sina getter med kartong, och översvämningarnas Pakistan. Intressanta är avsnitten om Kina som tycks ta täten i ”den gröna omställningen” – och om unga svenskars tvivel på om demokratin kan hantera klimatkrisen. Det är tydligt att vi bör stärka demokratin, och här kan medborgarråd vara en möjlig väg att övervinna motstånd mot klimatpolitik, skriver Bjerström.
Till den klarsynta
Norgeparadoxen, Lisa Röstlund: Den prisbelönta grävjournalisten, numera på Aftonbladet, har skrivit en skrämmande bok om oljelandet Norge. Den som eventuellt trodde att de hurtiga, naturliga norrmännen ändå skulle vara relativt hållbara får här sina illusioner krossade. Norge hävdar att dess oljeproduktion är ”renare” än annan, samtidigt som man aggressivt ”hjälper” länder i Afrika och Sydamerika att bygga ut sin oljeutvinning. Några ärliga tankar på att inte utvinna sina egna oljefyndigheter verkar vårt grannland inte ha. Minst lika läsvärd är Röstlunds tidigare bok Skogslandet, om vårt eget ohållbara skogsbruk, som nu finns i storpocket.
Till den med rättvisepatos
Limitarianism, Ingrid Robeyns: Filosofiprofessorn från Nederländerna har skrivit en populärvetenskaplig bok för den som vill fördjupa sig i den övre gränsen för mänsklig konsumtion. Konceptet ”limitarianism” handlar om att vi för att rädda planeten måste fokusera på minskad ojämställdhet. Framför allt är det de allra rikaste som behöver begränsa sin konsumtion. Vilka politiska styrmedel skulle kunna användas för att uppnå detta?
Mathantverk, upplevelser och välgörenhet
För dem som inte uppskattar läsning finns flera alternativ. Hemgjorda godsaker brukar uppskattas av de flesta. Du hinner fortfarande svänga ihop en stor sats granola och lägga i fina burkar eller påsar. Eller kanske kokade du sylt i somras? Fram med burkarna och julpimpa dem. Eller imponera på släkten med fermenterad kimchi eller mjölksyrade grönsaker. Hemkokt kola eller knäck tackar få nej till.
Upplevelser – speciellt gemensamma – brukar alltid vara populära. Gör ett fint presentkort och bjud på ett gemensamt biobesök. Eller boka in klättring eller bowling med hela familjen eller bästa vännen, och bjud mormor på hemlagad trerätters i trista februari.
Sist men inte minst finns ju gåvorna som kommer dem till del som bäst behöver dem. Välgörenhetsorganisationer, stora som små, behöver stöd – nu kanske mer än någonsin hittills.
Medan du står vid spisen eller lackar dina ekologiska paket rekommenderas att lyssna på ”The World for Christmas” med The Real Group:
”I only want the world for Christmas The blue green for ever turning world for Christmas Nothing more, nothing less, I want it for keeps and ” promise to share…”
Snart firas det nya året in, men nyårsaftons raketer blir inte nattens enda startskott. 2026 blir också början på en potentiell revolution i den globala klimat- och industripolitiken. När EU:s klimattullar snart träder i kraft kan mycket förändras, inte bara i Europa, skriver Magnus Nilsson i veckans krönika.
KRÖNIKA. Du lär knappast själv märka det, men mitt under det kommande nyårsfirandet, vid övergången från nyårsafton till nyårsdagen, öppnas ett nytt kapitel i den europeiska klimatpolitiken.
För från och med den 1 januari 2026 är nämligen företag som till EU importerar vissa ”utsläppstunga” varor – stål- och aluminiumprodukter, handelsgödsel, cement, vätgas och el – skyldiga att betala en avgift, kopplad till hur stora koldioxidutsläpp produktionen av de importerade varorna beräknas ha orsakat. Om systemet fungerar som man hoppas kan det revolutionera den globala klimatpolitiken.
Till en början kommer avgifterna inte att motsvara mera än ett par procent av de ”inbäddade” utsläppen, men efterhand kommer procentsatsen att stiga. 2034 ska avgifterna fullt ut motsvara priset på utsläppsrätter inom EU:s nuvarande utsläppshandelssystem, ETS1.
På svenska kallas systemet ”mekanism för koldioxidjustering vid gränsen”, men oftast används den engelska förkortningen CBAM, Carbon Border Adjustment Mechanism, populärt ”koldioxidtull”.
CBAM har två syften:
– Det ena är att förhindra att varor som tillverkats inom EU konkurreras ut på den europeiska marknaden enbart därför att de importerade produkterna tillverkats utan några kostnader för klimatutsläppen. Då skulle jobb och tillverkning flytta från EU till andra delar av världen med sannolikt högre utsläpp än om verksamheten hade stannat inom unionen. CBAM ska se till att europeiska och importerade varor konkurrerar på lika villkor, i varje fall på den europeiska marknaden.
– Det andra, och på sikt mycket viktigare syftet, är att uppmuntra eller tvinga andra länder att börja prissätta koldioxidutsläpp på ungefär samma sätt som EU gör. Därför kommer CBAM-avgiften att räknas ned för produkter som importerats från sådana länder som själva infört till exempel koldioxidskatter eller utsläppshandel. Redan från början är all import från Island, Liechtenstein och Norge undantagen, eftersom även dessa tre länder omfattas av ETS1. Detsamma gäller import från Schweiz, som har ett eget utsläppshandelssystem, länkat till EU:s.
Ett annat land med egen utsläppshandel är Storbritannien, så för importen därifrån lär CBAM-avgiften snabbt försvinna. Andra länder med relativt avancerad klimatpolitik – som Sydkorea, Japan, Nya Zeeland och Australien – står på tur.
Om det första syftet, lika konkurrensvillkor, kommer att uppnås, går inte att avgöra förrän systemet har fungerat en tid. Det andra syftet – att förmå andra länder att ta betalt för koldioxidutsläpp – verkar däremot redan vara på väg att uppnås.
EU får Turkiet att steppa upp
Det tydligaste exemplet är kanske Turkiet som bland annat har en omfattande export av cement till EU. Under 2026 ska ett turkiskt utsläppshandelssystem öppna, vilket bland annat kommer att betyda ökade kostnader för landets cementindustri, och förhoppningsvis minskade utsläpp.
Kanske är landets lynnige president, halvdiktatorn Erdogan, genuint angelägen om att få ned klimatutsläppen, men huvudskälet till satsningen är nog snarare att den turkiska ledningen insett att valet för landets cementproducenter står mellan att antingen att betala CBAM-avgifter till EU-länderna för sin export dit, eller att betala motsvarande avgift till den turkiska staten via den egna utsläppshandeln. För Erdogan var nog valet enkelt – hellre kapa åt sig stålarna själv än att låta dem tillfalla EU.
Konsekvensen blir att EU, med hjälp av CBAM, nu är på väg att förmå Turkiet att reformera sin klimatpolitik. Konsekvensen lär bli lite högre priser på cement i både EU och Turkiet, att en del av cementimporten från Turkiet ersätts med inhemsk produktion, och att lönsamheten för de europeiska producenterna samtidigt förbättras en smula.
Även på andra håll tycks man reagera som i Turkiet (även om CBAM i dessa fall lär betyda mindre än i Turkiet, som ligger angränsarEU). I Latinamerika är de flesta större aktörer – Mexico, Brasilien, Colombia – i färd med att etablera utsläppshandelssystem. I Kina finns sedan ett antal år ett handfull regionala utsläppshandelssystem, men det tycks pågå en utveckling mot ett nationellt system.
Redan nu, innan CBAM fullt ut sjösatts, har dock EU inlett en process för att bredda och utvidga systemet. Tills vidare omfattas enbart ganska obearbetade produkter, typ råstål och råaluminium, av CBAM. Men en stor del av det stål och den aluminium som importeras till EU kommer inte hit i obearbetad form, utan som komponenter i mer förädlade produkter: bilar, maskiner, kylskåp etc.
Därtill räknas så kallade indirekta utsläpp från produktionen av den el som används för tillverkningen I de flesta fall fortfarande inte in i de avgiftsgrundande utsläppen.
En del av de här gliporna i systemet hoppas man nu kunna täta.
Mycket står på spel
En ytterligare svaghet är att CBAM enbart hanterar skevheter på den europeiska marknaden. För att konkurrera på andra håll har europeisk industri hittills kompenserats med gratis tilldelning av utsläppsrätter, men detta system ska med nuvarande planer fasas ut parallellt med att CBAM-reglerna skärps. När europeiska produkter exporteras till resten av världen kommer de därför fortsatt att tvingas konkurrera med varor som producerats utan några utsläppskostnader.
I veckan presenterade EU-kommissionen en hel rad förslag som syftar till att komma tillrätta med en del av de återstående problemen.
Att skydda europeisk industri med importavgifter eller gratis tilldelning av utsläppsrätter är ingen långsiktig lösning. För att europeisk klimatpolitik ska göra reell skillnad krävs att den driver utvecklingen i resten av världen åt rätt håll.
Hur väl CBAM kommer att lyckas har antagligen enorm betydelse för den globala klimatpolitiken.
Att veta risken för klimatskador på en viss fastighet är väl värdefullt för eventuella köpare? Det menade den stora bostadssajten Zillow i USA, och la till en sådan funktion på sin webbplats. Men denna service har nu fått tas bort, efter klagomål från säljare.
Händelsen, som beskrivs i en artikel i tidningen The Guardian, kan tyckas bagatellartad. Den visar ändå hur viktig klimatfrågan börjat bli på bostadsmarknaden i USA, där naturkatastrofer påspädda av klimatkrisen orsakade skador för över 180 miljarder dollar förra året. Och bostadsmarknadens nära koppling till försäkringsbranschen och bankerna gör att dessa också i allt högre utsträckning känner av klimateffekterna, oavsett Trumpadministrationens försök att nonchalera den globala uppvärmningen.
Zillow är USAs största bostadssajt, kanske att jämföra med svenska Hemnet. Dess nu borttagna verktyg för bedömning av klimatrisker kom från den icke vinstgivande organisationen First Street.
Att ta bort information om klimatriskerna gör dock inte att dessa försvinner. De bara flyttas från något man kan väga in före ett köp till något som kan ge problem efter köpet, säger grundaren av First Street Matthew Eby.
Naturkatastrofer som översvämningar, skogsbränder och orkaner har skakat om både bostadsmarknaden, försäkringsbranschen och bankväsendet i USA på senare år. Vid en omfattande katastrof kan försäkringsbolagen få betala ut enorma summor, vilket tvingat dem att antingen dra sig tillbaka från utsatta områden eller drastiskt höja priserna på sina försäkringar.
Många saknar bostadsförsäkring
Dyrare försäkringar gör i nästa steg att fler låginkomsttagare inte har råd att försäkra sig. Enligt en undersökning gjord i våras hade så mycket som var sjunde bostadsägare i USA ingen bostadsförsäkring. Följden kan förstås bli en privatekonomisk katastrof om något allvarligt händer med huset. Läget blir också allt svårare för nya bostadskunder, eftersom bankerna kräver att huset är försäkrat innan köparen kan få något lån.
Bostäder, kontor och fastigheter står för två tredjedelar av världens förmögenhet, enligt en artikel i Aftonbladet av ekonomijournalisten Andreas Cervenka. Dessa tillgångar ligger som säkerhet för majoriteten av alla lån i världens alla banker.
Kan skaka om banksystemet
Om bostäderna i delar av världen blir mindre värda på grund av klimatorsakade skador, eller risken för sådana skador, så kan detta därför skaka om hela banksystemet. Amerikanska finansdepartementet varnade för ett par år sedan för att kopplingen mellan bostadslån och klimatskador skulle kunna ge en bankkris. Och First Street publicerade förra året en rapport om osäkra banklån. Enligt rapporten är det 57 amerikanska banker, som gett ut sammanlagt över 600 miljarder dollar i bostadslån, som löper risk för att klimatkrisen kan påverka lånens säkerhet.
Världens länder har sedan 2015 gemensamt arbetat för de 17 Agenda 2030-målen, som FN enades om efter en omfattande dialog, där även civilsamhället spelade en viktig roll. Målen är odelbara och de står i sig själva starkt för en internationell världsordning byggd på dialog, diplomati och omtanke om människor och miljö, skriver SMB:s Birgitta Losman i en kommentar.
Arbetet med Agenda 2030-målen har förbättrat levnadsvillkoren för många människor, men utmaningarna är stora och världen behöver kraftsamla den tredjedel av målperioden som nu är kvar fram till 2030. FNs generalsekreterare har också tagit initiativ just för att accelerera arbetet med måluppfyllelse. Samtidigt finns länder som ifrågasätter inte bara agenda 2030-arbetet, utan den internationella folkrätten och regelbaserade världsordningen i sig. Därför behövs en mobilisering för hållbar utveckling i dess breda och djupa betydelse – så som detta uttrycks i förarbetet till agenda 2030. Sverige med lång rättslig tradition av yttrandefrihet och demokrati kan ta ett ledarskap i den delen av hållbarhetsarbetet som handlar om demokrati och frihet.
Fem P för hållbar utveckling
I förordet till Agenda 2030 får vi vägledning om hur vi tillsammans kan mobilisera för en bättre värld. Där uttrycks på engelska de fem P:na: people, planet, prosperity, peace and partnership. På svenska talar vi om fem dimensioner: människorna, planeten, välfärden, freden och partnerskapet.
En tredjedel av tiden kvar
Uppföljningen av Agenda 2030-målen visar att vi har långt kvar för att nå dem. Viktigt är att vi har hela en tredjedel av målperioden på oss att jobba vidare och vi som arbetar med hållbarhet märker att det lokala och globala samarbetet för hållbar utveckling är segt, starkt och växande. Lite tvärtemot vad vi kan skönja i dagspressen där de dåliga nyheterna avlöser varandra. Men där står inte mycket om hur journalister mobiliserar för demokrati och det fria ordet, eller om fredsrörelsen som samlas för nedrustning och fred på lucia, eller att många barn och unga med självklarhet vill ha en planet att bo på även nästa årtionde.
Att utgå från de fem dimensionerna i hållbar utveckling ger också andra vinklar. Exempelvis kan vi i fredspolitiken diskutera om det alls finns några skillnader mellan Socialdemokraterna och Moderaternas åtgärder för fred. Och fundera över var i politiken nedrustning och avspänning diskuteras. Och var debatteras undanträngningseffekter av upprustningen och dess effekter på den svenska välfärden i svensk public service?
Demokrati – vaccin mot tunnelseende
I samhällsdebatten är det kritiska tänkandet och metoden att stånga uppfattningar mot varandra centralt. Vi människor är flockdjur och får lätt tunnelseende av den stress som ett fasansfullt krig i vår närhet frambringar. Men det fråntar oss inte ansvaret för att med fakta, forskning, dialog och debatt diskutera vilken utveckling vi vill ha. Och hur den ska bli hållbar i alla fem dimensionerna: människor, planet, välfärd, fred och partnerskap.
Världen efter 2030?
Samtidigt som goda krafter mobiliserar för en bättre situation här och nu, behöver diskussionen om det globala samarbetet för hållbar utveckling efter 2030 diskuteras. Vilket narrativ ska vi sträva efter och hur ser vi på samarbete mellan världens länder efter 2030 i de avgörande frågorna? I Europa diskuteras just nu – igen – om skarp miljöpolitik är förenlig med europeisk konkurrenskraft. Heder åt de svenska företag som i ord och handling visar att vägen framåt är att fortsätta öka vår trygghet genom att säkerställa ekologisk säkerhet i en orolig tid. Något som är bra för både planeten och jobben.
Forma din värld
Jag tog mina första stapplande steg som reporter på en skoltidning vid Burgårdens gymnasium. Vårt motto var ”Forma din värld”. Kanske tänkte jag inte så mycket på betydelse då. Det var självklart att vi skulle påverka världen både lokalt och globalt. Men idag: Hur många utgår från att världen formas av oss?
Arbetet för att öka takten i Agenda 2030-arbetet och forma världen efter 2030 pågår för fullt – Hållbarhetssverige mobiliserar – även när det inte syns och trots att det ofta motarbetas av politiken. Hoppet, styrkan och kraften att bygga hållbara samhällen är starkt. Det är ändå hoppfullt.
Mer läsning om FN:s arbete med agenda 2030:
Sammanfattning Uppföljning Agenda 2030 år 2025: här
Kraftiga stormar har under senaste tiden drabbat delar av Asien, där över 2000 personer har omkommit. Indonesien, Sri Lanka, Thailand och Malaysia är några länder som har påverkats. Enligt forskare har dessa fenomen förstärkts kraftigt av klimatförändringar, och får nu förödande konsekvenser för människor i området.
Den årliga monsunsäsongen sker vanligen under juni till september, och medför kraftiga regn som orsakar jordskred och översvämningar. Klimatförändringar har påverkat stormarnas intensitet och varaktighet, vilket leder till kraftigare regn, översvämningar och starkare vindar.
Sri Lanka är en av länderna som blivit hårt drabbade av höstens extrema oväder. När en kraftig cyklon drog in över landet översvämmades stora delar av de lågt liggande områdena. Över etthundra tusen människor fördrevs från sina hem, och hundratals dog. “Manampitiya är en översvämningsbenägen stad, men jag har aldrig sett en sådan vattenmängd”, säger en 72-årig invånare till the Guardian. Totalt har nästan 11 miljoner människor runt om i regionen påverkats enligt FN.
Klimatforskare från World Weather Attribution har analyserat i vilken utsträckning mänskligt orsakade klimatförändringar har påverkat höstens oväder i sydostasien, specifikt i Malacca-regionen och Sri Lanka. Dagens uppvärmning på 1,3 grader sedan förindustriell tid ska ha gjort att havsytan varit ungefär en grad varmare än den normalt sett borde vara i november. Detta gör att stormarna blir kraftigare.
Marginaliserade grupper och låginkomsttagare drabbas allra värst av den här typen av händelser, sammanfattar rapporten från World Weather Attribution. Även om varningar getts ut så gjorde en bristande infrastruktur att de ibland inte nådde fram i tid.
Tidöregeringens skogsutredning sågas skoningslöst i Svenska WWF:s remissyttrande. Organisationen skriver att man ”inte kan annat än att förkasta den i sin helhet.” Förslagen löser ingenting av dagens utmaningar och går emot EU:s direktiv om fågel- och vattenskydd, förnybartdirektivet och lagen om naturrestaurering, framhåller WWF.
Remisstiden för den statliga utredningenEn robust skogspolitik för ett aktivt skogsbruk, som Göran Örlander presenterade tidigt i höstas, gick ut den 16 december under onsdagen. En lång rad remissvar har inkommit, nästan samtliga med kritik i olika skarp grad.
WWF väntade med sitt 33 sidor långa yttrande till sista dagen, nästan som om man behövt ta sats för att leverera sin sylvassa kritik.
Redan när Örlander presenterade sitt slutbetänkande var omdömena hårda, vilket SMB rapporterade om. ”Utredningen är skräddarsydd för att maximera virkesuttaget genom miljö- och klimatskadlig produktion” sa exempelvis Greenpeace´ Erika Bjureby. Påtagligt nöjda var däremot LRF och Skogsindustrin – som strängt taget är ensamma om att vara det även bland alla yttranden som inkommit under hösten.
”Polarisering och miljöproblem förvärras”
WWF anser att utredningen inte bara innebär status quo för miljöproblemen i och konflikterna om skogen. De flesta förslagen kommer att förvärra konflikten och förstärka miljöskadorna som skogarna redan lider av än mer.
Särskilt anmärkningsvärt är det, anser WWF, att utredaren på olika sätt föreslår en urholkning av miljömålet Levande skogar som ännu inte är i närheten av att uppnås, trots att det slogs fast redan 1999. Det är tydligt, skriver WWF, att utredaren bland annat vill göra ökad produktion, det vill säga mer avverkning, till en del av själva miljömålet. Ytterligare försvagning av målet ska göras genom att ta bort preciseringen för så kallade ekosystemtjänster – vilket är helt oseriöst, anser man.
Konsekvenserna kan bli ökad polarisering och negativt renommé för skogsnäringen på en internationell marknad, med potentiellt negativa konsekvenser, skriver WWF bland annat.
Andra näringsidkares intressen ignoreras
Några av de viktigaste invändningarna presenteras i punktform i sammanfattningen av remissvaret:
Utredningen frångår ansatserna som låg till grund för 1993 års skogspolitik och förstärker obalansen till fördel för produktion och till nackdel för gemensamma samhällsvärden och miljön.
Utredningen skiljer inte på frågan om ekonomi och volymproduktion av biomassa vilket befäster en konservativ syn på skogsindustrin och motverkar innovation.
Utredningen ignorerar i stort andra näringsidkare än skogsindustrin som är beroende av skogens ekosystemtjänster, såsom rennäringen, besöksnäringen och bärindustrin.
Utredningen försvagar en redan svag lagstiftning och ett bristfälligt tillsynssystem till nackdel för miljön och efterlevnad av internationella åtaganden.
Utredningen möter inte upp enskilda privata skogsägares intresse som primärt inte förvaltar skog för att producera billig biomassa för skogsindustrin.
Den polarisering som redan är ett faktum mellan miljörörelsen, en stor allmänhet och många mindre skogsägare på den ena sidan och skogsindustrin, LRF och de flesta riksdagspartierna på den andra, ser mycket väl ut att kunna fördjupas – den slutsatsen känns lätt att dra bara genom att ta del av Skogsindustrins remissvar:
Skogsindustrierna ser positivt på betänkandet som innehåller flera viktiga förslag för att framtidssäkra tillväxten och konkurrenskraften för svenskt skogsbruk. Slutbetänkandet innehåller förslag på flera viktiga verktyg för att öka tillväxten i de svenska skogarna vilket är en av de viktigaste skogspolitiska utmaningarna. Utredningens förslag stärker dessutom förutsättningarna för en fortsatt konkurrenskraftig skogsnäring som levererar stora värden för ekonomi, sysselsättning och klimat även i framtiden. Skogsindustrierna vill framför allt lyfta fram förslaget om en uttalad politisk avvägning mellan skydd och brukande som ett fundament för hela utredningen tillsammans med införandet av ett produktionsmålsystem, skriver Skogsindustrin i sin sammanfattning.
Samtidigt som EU kraftigt skalar ned kraven på företagens hållbarhetsrapportering riktas nu allvarlig kritik mot en av de politiker som haft en nyckelroll i besluten. Moderaternas EU-parlamentariker Jörgen Warborn har anmälts till Europaparlamentets etikkommitté för en möjlig intressekonflikt.
Som SMB tidigare rapporterat har EU nu beslutat att kraftigt skära ned sina nya regler för företags hållbarhetsrapportering. Unionen drar tillbaka krav som skulle ha gett insyn i hur företag påverkar miljön och människor. Det som lanserades som ett genombrott för transparens har istället förvandlats till en nedväxling av krav på företags hållbarhetsarbete.
Samtidigt pekar forskningen åt motsatt håll – när miljökriserna accelererar står hoppet till god hållbarhetsstyrning. Ändå väljer EU att lätta just kraven på näringslivets hållbarhetsstyrning.
Nyckelroll i omstridda beslut
Mitt i detta står den svenska EU-parlamentarikern Jörgen Warborn (M) från Varberg, ledamot för den konservativa partigruppen EPP. Han har haft en nyckelroll som rapportör och som ledare av de förhandlingar som gällt det så kallade Omnibus-paketet.
Omnibus-paketet utgörs av förslag som minskar hållbarhetskraven på företagen. Färre bolag måste rapportera om sin påverkan på miljö och samhälle. De som ändå omfattas får lämna mindre information än tidigare.
Det är här kritiken tar fart, och inte bara mot själva nedskärningen av hållbarhetskraven. Warborn anklagas för att ha varit jävig. Kritiker menar att han har drivit linjer som gynnar företag som motsatt sig strängare hållbarhetskrav – och att han samtidigt företrätt dessa företags intressen i sin roll utanför parlamentet. Därmed ifrågasätts om han agerat som oberoende eller som lobbyist.
Anmäld till etikkommittén
Bland de anmälningar som inkommit mot Warborn återfinns Transparency Internationals anmälan till Europaparlamentets etikkommitté som de gör tillsammans med flera andra organisationer. Man pekar på att Warborn samtidigt är president för organisationen SME Europe, som är registrerad som lobbyorganisation i Bryssel och företräder små och medelstora företags intressen.
Organisationerna menar att detta innebär en möjlig intressekonflikt, eftersom Omnibus-förslaget direkt påverkar just de företag som SME Europe arbetar för. I anmälan hänvisar de till parlamentets uppförandekod, som förbjuder ledamöter att utöva sitt mandat på ett sätt som kan påverkas av privata ekonomiska intressen. De kräver nu att parlamentet utreder om Warborn brutit mot reglerna och att resultatet redovisas öppet.
Warborn avfärdar anklagelserna till flera medier, bland annat som svar till Sveriges Radio och Aftonbladet. Han beskriver anklagelserna som politiskt motiverade.
Kontakter med fossillobbyn
Aftonbladet har i en egen granskning visat att Warborn under Omnibus-processen dessutom haft möten med företrädare för bland annat ExxonMobil, ett av världens största oljebolag. För SMB:s läsare är bolagets namn inte nytt i detta sammanhang. I tidigare granskningar har SMB visat hur ExxonMobil under lång tid arbetat för att motverka klimatpolitik och hållbarhetsarbete – bland annat genom att finansiera tankesmedjor och politiska nätverk med syfte att påverka miljö- och klimatdebatten. Det rör sig om dokumenterade försök att vinna politiskt inflytande, ofta utan öppen redovisning av bolagets roll.
Att just ExxonMobil nu åter dyker upp i samband med ett lagpaket som kraftigt försvagar EU:s hållbarhetskrav förstärker därför kritiken. Inte för att möten i sig är ovanliga – utan för att de passar in i ett välkänt mönster där starka industriintressen verkar i kulisserna när miljökrav monteras ned.
Kritik även från andra håll
Miljöorganisationen Bloom Association står också bakom en anmälan mot Warborn där de menar att Warborns dubbla roll undergräver förtroendet för lagstiftningsprocessen. Organisationen kräver att Omnibus-processen pausas tills frågan om eventuella intressekonflikter har utretts.
Även den socialdemokratiska EU-parlamentarikern Heléne Fritzon kallar situationen ”synnerligen anmärkningsvärd” och ifrågasätter Warborns trovärdighet i rollen som rapportör, i ett uttalande till Aftonbladet.
Större fråga om legitimitet
Fallet aktualiserar en bredare fråga om gränsdragningen mellan lagstiftning och lobbying i EU, särskilt i ett läge där unionen samtidigt försvagar sina miljökrav på företagen. Omnibus-paketet syftar till att minska kraven på insyn i företagens hållbarhetsarbete. Samtidigt väcker processen bakom paketet frågor om bristande insyn även i det politiska beslutsfattandet.
När politiker som haft centrala roller i arbetet samtidigt ifrågasätts för oklara kopplingar till såväl oljeföretag som lobbyintressen förstärks bilden av ett system där transparensen krymper – både för företagen och för de folkvalda. Det blottlägger även ett system där miljöskydd inte ses som en gräns – utan som ett hinder som kan förhandlas bort när marknadsintressen pressar på.
Efter höga visioner gör EU tvärtom. I stället för att stärka insynen i företagens miljöpåverkan skär unionen nu kraftigt ned sina hållbarhetskrav. Tvärtemot vad forskningen anser vara nödvändigt.
SMB har skrivit om hur EU tidigare i år började bromsa sin hållbarhetspolitik. Då handlade debatten främst om en tidsmässig inbromsning och färre datapunkter.
Nu lägger EU fram ett förslag som kraftigt minskar omfattningen av de nya reglerna för företagens hållbarhetsrapportering. Det som skulle stärka insyn och ansvar riskerar därmed att bli ett tydligt exempel på hur EU istället backar från sin gröna agenda.
CSRD – från storslagen vision till stort motstånd
EU beslutade i slutet av 2022 om Corporate Sustainability Reporting Directive (CSRD), EU:s nya regler för hur företag ska rapportera om hållbarhet. Direktivet trädde i kraft i början av 2023 och var tänkt att börja tillämpas stegvis från 2024. Ambitionen var hög: jämfört med tidigare regler skulle CSRD omfatta omkring 50 000 företag i EU och ge en helt ny nivå av insyn i näringslivets miljömässiga och sociala påverkan.
Under 2024 började dock motståndet växa. Företag, vissa medlemsländer och politiska grupper varnade för ökade kostnader och administrativ börda. Under 2025 tog kritiken konkret form när EU-kommissionen presenterade ett så kallat Omnibus-paket med förslag om att förenkla och begränsa flera centrala hållbarhetsdirektiv och andra miljöregleringar, däribland CSRD.
Under hösten har Europaparlamentet och ministerrådet förhandlat om förslagen och i december nått en politisk överenskommelse om huvuddragen. Den innebär bland annat kraftigt höjda trösklar för vilka företag som omfattas, vilket i praktiken tar bort stora delar av näringslivet från rapporteringskraven. Ministerrådet och Europaparlamentet motiverar beslutet med behovet av ökad konkurrenskraft och minskad administration.
Från 50 000 företag – till färre än vid tidigare direktivet
När EU antog det nya regelverket CSRD 2022 sattes ribban högt både vad gäller vad som skulle rapporteras, hur det skulle ske och hur många som skulle omfattas. Som redan beskrivits, omkring 50 000 företag skulle omfattas.
Nu visar nya analyser att EU inte bara drar ner på innehållskraven utan även exkluderar uppemot 80 procent av företagen från regelverket. Kvar blir i huvudsak de allra största bolagen. Konsekvensen är slående: färre företag kan nu komma att omfattas än under det gamla direktivet – därem faktiskt flera tusen färre företag än under Non-Financial Reporting Directive (NFRD), det tidigare EU-regelverket för hållbarhetsrapportering, som omfattade kring 11 700 företag i EU.
Kritiken växer från både miljö- och finanshåll
Inte helt oväntat finns kritik mot det nya beslutet från flera håll. Bland annat har såväl miljöorganisationer och som andra aktörer inom civilsamhället starkt ifrågasatt de minskade kraven.
Bland kritikerna återfinns även Europeiska centralbanken som varnar för konsekvenserna. De menar att när färre företag rapporterar minskar tillgången till tillförlitlig information om miljörisker. Det försvårar investeringsbeslut och kan öka den finansiella risken. Deras kritiken handlar även om att minskad insyn gör det svårare att avslöja greenwashing och att styra kapital bort från miljöskadliga verksamheter.
Vad betyder detta för allmänheten?
När EU skalar ned kraven på företags hållbarhetsrapportering får det tydliga och konkreta följder:
färre företag redovisar hur stora utsläpp de orsakar
det blir svårare att jämföra företags miljöpåverkan
journalister, investerare och medborgare förlorar möjligheten att granska i samma utsträckning
CSRD skulle göra hållbarhet mätbar och spårbar. I dag träffar reglerna i huvudsak bara de allra största aktörerna, medan stora delar av ekonomin hamnar utanför systemet.
Samtidigt pekar ny forskning i motsatt riktning. I den nyligen publicerade FN-rapporten GEO-7 slår forskarna fast att världen fortfarande kan styra bort från de värsta miljö- och klimatkonsekvenserna – men bara om politiska beslut, styrmedel och krav på näringslivet stärks, inte försvagas. När EU nu drar ned på kraven på insyn och rapportering går besluten därmed rakt emot det som forskningen lyfter fram som nödvändigt.
Svenska klimatutsläpp: Från minskade utsläpp till ökning. Och de fossildrivna inrikes transporterna driver oss allt längre från de klimatmål medlemsländerna gemensamt enats om i EU.
Sverige har gått från en trend med minskande utsläpp till att årligen öka klimatutsläppen, det visar Naturvårdsverkets utsläppsstatistik. Ökningen är den största sedan 1990, utom år 2010 när ökningen var större.
Det är framförallt den ökade användningen av fossil diesel inom vägtrafik och arbetsmaskiner som ökar utsläppen. När den svenska regeringen ändrade reduktionsplikten ökade användningen av fossila drivmedel kraftigt och motsvarande minskningar på andra områden har inte gjorts. Sverige har därmed gått från att ha en prognos med goda möjligheter att nå våra åtaganden på klimatområdet utifrån EU:s gemensamma mål, till att röra oss allt längre bort från måluppfyllelse. En liten ljusglimt är att nettoupptaget av koldioxid från skog och mark ökar.
Albanien satsar allt på ett kort: EU-medlemskap. Drygt 90 procent av befolkningen är för, och nu har miljörörelsen trumf på hand som kan avgöra landets framtid, skriver Mattias Goldmann, som nyligen besökt Albanien, i en krönika.
KRÖNIKA Här hemma har många tappat tron på EU. Man kan inte lita på EU-kommissionens besked längre. De får ge sig mot EU-parlamentet där populister och rasister plötsligt fått makt och inflytande. Medlemsstater blockerar framsteg. Ungern tillåts blockera, Tyskland diktera.
Kritiken är överdriven och dum, för lagt kort ligger. Fit for 55 till 2030, 90 procent minskade utsläpp till 2040, klimatneutralt till 2050. Allt detta gäller. Men överdriven betyder inte osann, och ett halvfullt glas kan raskt bli halvtomt eller värre.
I tider där klimat är bortglömt eller woke här hemma är det viktigt att kunna lita på EU. Vi klimatengagerade behöver känna stödet, de klimatignorerande behöver känna hotet. Hotet om dryga böter om vi bommar klimatkraven, hotet om att inte få tillgång till fonder, medel och rösträtt på mötena om man inte lever upp till EU-kraven.
Befolkningen har minskat med 20 procent på 15 år – lämnar landet
Det är här Albanien kommer in i bilden. De och Montenegro ligger längst fram för att bli EU-medlemmar, och nu går det undan. Sen Kroatien gick med 2013 har ett land lämnat och inget kommit med, så det är viktigt för EU. För Albanien är det avgörande. Som det är nu vill inte många vara kvar. Sedan 2010 har befolkningen minskat med 20 procent, till 2.5 miljoner. FN förutspår en halvering under detta sekel. Framtiden finns någon annanstans. Försöken att få folk att stanna funkar inte – att du får gratis utbildning om du jobbar några år i landet leder till att man tackar nej till utbildningen. När det finns för få läkare, lärare, poliser kvar, ja, då drar de andra.
Det byggs som tusan i Tirana. Ständigt nya flådiga skyskrapor, men vem ska bo där? Vem ska ha kontor och butiker? Mycket är fasad och pengatvätt, rykten om att amerikanska affärsmannen tillika Donald Trumps svärson Jared Kuchner ska investera. Folket på gatan är kritiska, borgmästaren i Tirana avgår i korruptionsskandal, till och med världens första AI-minister verkar köpt. Men en sak är albanerna eniga om: Enda chansen till revansch är att gå med i EU. 92 procent av albanerna är för.
Det är här miljörörelsen kommer in. Och tilltron till EU. För EU-kommissionen sätter stenhårda krav på vad Albanien måste göra för att få bli medlem. Den fjärde november kom senaste regelboken där EU analyserar landets förutsättningar för inträde i unionen i 31 kapitel. ”Albania is moderately prepared” återkommer 31 gånger. Nu är det ord och inga visor; korruptionen måste bekämpas, medborgare måste få reellt inflytande och miljöskyddet måste förbättras.
Där de tre områdena överlappar finns miljörörelsen.
Miljörörelsen kan avgöra Albaniens framtid
Jag var nyligen i Albanien i en vecka. Vi besökte en underbart vacker sjö på gränsen mot Montenegro. Unika fiskarter. 100 fiskelicenser var överenskommelsen, men mystiskt blev det 500. I den unikt fina Ramsar-klassade våtmarken intill kusten söderut, byggs plötsligt en flygplats. Hur gick det till? Ingen vet. Allt som byggts mitt i Tiranas fina stadspark och vattenreservoar? Ingen vet, inget sett. Men en sak vet alla: Detta måste ta slut nu, annars blir det inget EU-medlemskap.
Mattias Goldmann ihop med representanter från Albanska miljörörelsen, bland annat från organisationen Co-Plan. Foto: Mattias Goldmann.
Albaniens miljörörelse har förstås protesterat mot allt detta. För döva öron. Och att vara albansk miljörörelse är ingen dans på rosor, det finns inga statliga medel att söka, ingen vill bli medlem eller månadsgivare. Så miljörörelsefolket är också konsulterna, som inventerat fåglarna, räknat fiskarna, mätt luftkvaliteten – allt för att upprätta dokument som ingen brytt sig om. Tills nu. Nu är deras expertis Albaniens chans att komma med till 2030, att snabbt komma förbi ”moderately prepared” som förstås är diplomatspråk för ”skärp er nu då”.
Det är fullsatt på albanska miljörörelsens konferenser, vartenda stånd är bokat när de anordnar öppen dag på torget, fullt mediepådrag när de presenterar någon rapport – för miljörörelsen avgör Albaniens framtid. Men miljögänget har inte låtit detta stiga dem åt huvudet. De har ögonen på bollen; detta är vad de förberett sig på sedan diktaturen avskaffades.
Blir det bättre för Albanien med EU-medlemskap? Inte nödvändigtvis – det blir ju ännu lättare att lämna landet. Men utan EU-medlemskap blir det sämre, det är givet.
I dessa tider behöver vi ett ljus i mörkret. Albaniens medlemskapsförhandlingar ger oss två: Miljörörelsens fortsatta relevans och EU:s stärkta trovärdighet.
Inför valet 2010 visade medierna mycket lågt intresse för miljön. Som en motreaktion startades Supermiljöbloggen. Under luciakvällen firade SMB 15 år med en mingelfest för gamla och nya medarbetare, medlemmar och vänner. Kvällen bjöd på minnen och goda samtal vid borden, men också på en djuplodande paneldebatt om klimatjournalistikens framtid. Det finns stora utmaningar, var panelen överens om.
SMB:s ordförande Lisa Nilsson välkomnade alla som samlats i festlokalen på Bacchi Syre i Gamla stan och utbringade en skål för tonåringen. Därpå gjorde ansvarige utgivare och redaktör Jan Lindsten en liten summering av SMB:s verksamhet alltifrån starten till idag.
Ett mycket stort antal skribenter, över 60 totalt, samt gästkrönikörer har under dessa år producerat många tusen artiklar och inlägg, och SMB har mött uppmärksamhet – inte bara hos läsarna – som resulterat i flera utmärkelser, fick deltagarna veta. Till exempel WWF:s pris som ”Årets miljöhjälte” 2015, och Aftonbladets Klimatjournalistpris 2025 tillsammans med ETC för granskningen av näringslivets tankesmedja Timbros samarbete med klimatförnekande och oljefinansierade Atlas Network.
Tunga frågor till tung panel
Hur ser då framtiden ut för klimatjournalistiken? Vilka är utmaningarna och varför verkar intresset vara på nedgång bland yngre, som drabbas mest av effekterna av det allt varmare klimatet? Dessa tunga och avgörande frågor diskuterades under en knapp timme av SMB:s panelgäster Beatrice Rindevall, Naturskyddsföreningens ordförande, DN:s kulturchef Björn Wiman och Svenska Dagbladets vetenskapsjournalist Therese Bergstedt. SMB:s styrelseledamot Annicka Flovin (till vänster i bild) modererade samtalet.
Och, ja, visst har intresset och kunskapen inom medierna ökat sedan SMB såg dagens ljus. Men något har hänt under senare år, konstaterade panelen, som var överens om att klimat- och vetenskapsjournalistiken hade sin höjdpunkt efter den rekordvarma sommaren 2018 och under pandemin.
Därefter har den backat till en deprimerande nivå, tyckte Beatrice Rindevall, som tidigare varit skribent och redaktör på SMB.
– Ja, och medielandskapet är helt annorlunda. Idag konkurrerar journalisterna med varenda individ som är sin egen medieskapare. Demokratin urholkas, vi har ett kulturkrig och utsatta journalister – de hamnar i en perfekt storm och har stora krav på sig att prestera.
”Högre nivå och mer kunskap på redaktionerna”
Björn Wiman menade ändå att nivån har höjts generellt, och att det finns mycket mer kunskap hos journalisterna än när SMB startade.
– Journalisterna använder sitt tyngsta redskap – spaden – för att blottlägga klimatkrisen. Och klimatjournalistik har belönats med Stora Journalistpriset. Det hände inte förr, sade Björn Wiman.
– Men tendensen går inte åt rätt håll. Klimatet har blivit ett slagträ i kulturkriget. Att vara kvinna och klimatreporter är att just vara i den perfekta stormen, fortsatte han med hänvisning till SVT:s tidigare klimatreporter Erika Bjerstrand som lämnat sin tjänst.
Att demokratin och public service är under press lyftes fram som några av de viktigaste hoten mot klimatjournalistiken – liksom det nya medielandskapet, med desinformation och ekokamrar i de sociala medierna. Att klimatjournalistiken av vissa hävdas vara ”politiserad” har gjort mediecheferna rädda för att deras reportrar ska uppfattas som aktivister, eller att de ”driver en agenda”.
Ett minskande intresse verkar också finnas från mediecheferna, snarare än från läsarna, och det har lett till att klimattjänster plockats bort från många redaktioner.
– Cheferna vill att klimatet ska genomsyra det mesta, men då riskerar det att inte bli någons ansvar. Däremot bevakas den gröna omställningen på näringslivssidorna, sade Therese Bergstedt.
”Hoppet skapar vi själva”
Kraven på att klimatjournalistiken alltid ska ha en ”hoppfull” twist gillades inte av Beatrice Rindevall:
– Det är ett rött skynke för mig! Vi ska inte lura folk. Men det hoppfulla för mig är att bekämpa narrativet att det inte finns acceptans för omställningen. Det gör det, och det är vår styrka. Naturskyddsföreningen har över 200 000 medlemmar, det är fler än Tidöpartierna och Socialdemokraterna har tillsammans. Det borde ge oss självförtroende – där finns det hopp. Och hopp är ett verb – något vi skapar, sade hon.
Therese Bergstedt framhöll dock att det verkar finnas en del trötthet mot ständiga nyheter om det dåliga läget.
– Det är problem att få läsning på en del klimatnyheter. Granskningar går bra, men det som folk tycker att de redan hört – att utsläppen ökar, glaciärerna smälter – det klickar de inte på. ”Konstruktiva nyheter” om det som kan göras går bättre. Människor har lättare att ta till sig klimatkrisen om man pekar på lösningar. Det betyder inte att vara okritisk, för samtidigt är det viktigt att vara tydlig med begränsningarna.
Björn Wiman pekade på att den existentiella klimatkrisen är en ”berättelse som måste gestaltas.”
– Ja, vi befinner oss alla i en extrem situation – även om vi inte klickar. Det är oerhörda saker som håller på att hända medan vi fortsätter som vanligt. Ändå är det många som bryr sig och känner en existentiell förtvivlan. Här kan journalistitken fylla en viktig funktion. Vi som art har aldrig befunnit oss i en liknande situation och det är en enorm story.
Hur möta yngres minskade klimatintresse?
Panelen hade fler viktiga frågor att besvara. Här kommer några av replikerna:
De yngre verkar mindre intresserade av klimatfrågan – hur kan detta mötas?
Therese Bergstedt: Jag vill ifrågasätta att intressent har minskat. SOM-mätningarna visar att 3 av 10 saker folk oroar sig mest för har med klimat och miljö att göra. En annan enkätundersökning har visat att 89 procent vill att politikerna ska göra mer för klimatet.
Björn Wiman: Det är viktigt att komma ihåg att förändring inte sker linjärt. Nu ser vi att Gen Z revolutionerar på många håll i världen. Fortsätt att arbeta enligt din övertygelse och fastna inte i defaitism. Klimatet är inte en binär situation. Ju mer CO2 vi släpper ut, desto sämre kommer det att bli, men vi kommer inte till en explosion eller ett stup.
Beatrice Rindevall:Man måste känna att man har makt att förändra. Det gäller politik över huvud taget. Unga ser inte att demokratin är rustad att möta problemen. Och det är inte ungas ansvar att städa upp skiten. Det är vi, och de äldre som ska be om ursäkt och lösa detta!
Hur ser framtiden ut för klimatjournalistiken?
Björn Wiman: ”Utvecklingen går i dialektiska vågor. Något kommer att dyka upp som vi inte kan förutspå. Vi journalister bör lyssna på Luther som sa till skomakaren: Gör bättre skor. Vi ska fokusera på att göra bättre journalistik.”
Therese Bergstedt: ”Det kommer behövas mer av den, allt eftersom problemen ökar. Publiken finns. Jag är optimist – eller i alla fall konstruktivt hoppfull.
Beatrice Rindevall:”Allt beror på hur vi hanterar attacken mot demokratin. Vi ser hat och hot mot journalister och misstroendespridning av public service och etablerade medier, samtidigt som desinformationen ökar. Utan de demokratiska byggstenarna kommer klimatjournalistiken vara i kris.”
Panelsamtalet väckte många tankar och reflektioner, som det spanns vidare på under kvällens återstående minglande. Bland annat.
Drygt 80 procent av tillfrågade britter och knappt 75 procent av amerikaner är positiva till en nerväxtomställning – om de först får ta del av de bakomliggande politiska förslagen. Men stödet är betydligt lägre för nerväxt när ingen förklaring ges. Det visar en ny studie, som för första gången undersökt stöd för nerväxtförslagen ihop.
Nerväxt är uppfattningen att höginkomstländer behöver minska sina ekologiska avtryck genom att, planerat och demokratiskt förankrat, skala ner skadlig produktion och skifta fokus från tillväxt till välbefinnande. Detta som följd av att rika länder överanvänder materiella resurser och inte lyckas minska utsläppen tillräckligt snabbt för att undvika klimatets kollaps.
I takt med att det blir allt tydligare att konventionella lösningar och produktionssystem ter sig oförmögna att minska utsläppen, stoppa massförlusten av den biologiska mångfalden och få de andra fem överskridna planetära gränserna att återgå till säkra nivåer har idéer om nerväxt gått på frammarsch de senaste åren.
Detta till trots har nerväxt ofta avfärdats för att inte ha stöd hos befolkningen. Det är sällan nerväxt når det allmänna politiska samtalet. Och de få gånger nerväxt som diskussionsämne bryter igenom så präglas det ofta av missuppfattningar, vilket Syres ledarskribent Felicia Wartiainen påpekat.
Nu visar en ny studie att en stor majoritet av både britter och amerikaner uttrycker stöd för nerväxt – när de presenteras med rörelsens kärnförslag.
Det är den första i sitt slag som undersöker stödet för de samlade nerväxtförslagen. Flertalet studier har tidigare påvisat stöd för flera av förslagen var för sig, men inte paketerade ihop.
Möts av en lång summering av nerväxtförslagen
Studien, som publicerats i den vetenskapliga tidskriften The Lancet, består egentligen av två understudier, där den första låter deltagarna ta ställning till samtliga alternativ medan deltagarna i den andra slumpmässigt endast ställs inför ett alternativen.
Alternativen att ta ställning till var ‘nerväxt’, andra alternativa begrepp som ‘välbefinnande-ekonomi’ och ‘ekosocialism’, nerväxtförslaget i stort och nerväxtförslaget i stort tillsammans med något av de nämnda begreppen. De deltagare som fick ta ställning till enskilda begrepp gjorde så utan att ta del av någon form av tillhörande förklaring, förutom när begreppen sattes ihop med nerväxtförslaget i stort.
Totalt deltog ett representativt befolkningsurval på nästan sextusen personer från USA och Storbritannien.
Det som forskarna bakom studien formulerar som just ’nerväxtförslaget i stort’ är en summering av de mest framstående idéerna, värderingarna och åtgärdsförslagen som nerväxtrörelsen föreslår. Summeringen är över en sida lång, men lyfter bland annat fram nedskalning av skadlig och onödig produktion, införandet av en allmän jobbgaranti, utökad välfärd samt avkommersialisering av de mest basprodukter och -tjänster. Även sänkt arbetstid, mer ekonomisk demokrati, upphörandet av rika länders plundrande av fattigare länders resurser på ojämna villkor och en teknologisk utveckling som bör präglas av tillräcklighet är lyfts fram som centrala nerväxtförslag.
Supermiljöbloggen har tidigare förklarat motiven och idéerna bakom dessa förslag i en omfattande artikelserie. I den kan man ta del av en mer detaljerad redogörelse om nerväxt och dess förslag.
Överväldigande majoritet positiva
Resultaten visar att en överväldigande majoritet av de tillfrågade i Storbritannien ställer sig positiva till nerväxtförslaget i stort: 81 respektive 82 procent i understudie 1 och 2 uttrycker att de antingen delvis eller helt och hållet stöttar förslaget. I USA är motsvarande resultat 73 och 72 procent.
Vad gäller de olika begreppsalternativen var för sig är skillnaderna mellan understudie 1 och 2 större. ‘Välmående-ekonomi’ får högst stöd i båda länderna – som mest 81 procent av britterna i understudie 1 och som lägst 39 procent av amerikanerna i understudie 2. ‘Ekosocialism’ får ungefär en tredjedels lägre stöd än ‘välmående-ekonomi’ genomgående, både mellan studierna och de två länderna.
Det som hitintills utgjort rörelsens huvudbegrepp – ‘nerväxt’ – får lägst stöd av de tre alternativen, med i regel knappt hälften av stödet som uttrycks för ‘välmående-ekonomi’. I understudie 1 uttrycker sig endast 26 procent av britterna och 28 procent av amerikanerna som positivt inställda, medan motsvarande siffror i understudie 2 landar på 20 respektive 13 procent.
Liknande stöd när förklaringen kommer med
Men när de tre begreppsalternativen inte längre presenteras utan vidare förklaring utan istället tillsammans med nerväxt i stort-beskrivningen – vilket endast görs i understudie 2 – så blir bilden en annan. De olika begreppen får då både betydligt högre stöd och betydligt mer liknande sådant.
Av de tillfrågade britterna får begreppen ett stöd som varierar mellan 74 och 84 procent, där ‘nerväxt’ och ‘ekosocialism’ värderas nästintill lika högt medan stödet för ‘välmående-ekonomi’ nu endast är fåtalet procentenheter högre. I USA är mönstret liknande men stödet varierar endast mellan 67 och 72 procent.
Studien fann heller ingen indikation på att socioekonomiska faktorer som inkomst eller upplevd trygghet påverkade studiens deltagares olika val och graderingar. Annan forskning visar dock att posttillväxt har störst stöd bland låginkomsttagare, åtminstone i USA.
”Medborgarstöd inte ett hinder”
Forskarna bakom studien drar slutsatsen att en nerväxtomställning har stort stöd bland befolkningen, oavsett vilket begrepp som används, och att motstånd mot nerväxt förekommer i huvudsak när människor möter begreppet utan tillhörande förklaring.
Ytterligare analyser som forskarna gjort tyder på att detta motstånd är en följd av låg allmän förståelse för vad nerväxt är och från ett generellt ogillande av nerväxt som begrepp.
Nerväxt som åtgärdsförslag är otvivelaktigen komplicerat att initialt förstå, och kommer med ett samlingsnamn som för många uppfattas som negativt. Men att stödet för nerväxtförslagen inte finns i befolkningen ifrågasätts av forskarna bakom studien:
Långt ifrån att vara allmänt impopulärt visar våra resultat att allmänheten starkt stödjer visionen att minska skadlig produktion och prioritera välbefinnande. Allmänhetens motstånd mot nerväxt är därför inte rotat i motsatsen till dess innehåll, utan följer av en brist på möjligheter att ta del av nerväxt som en sammanhängande, målinriktad politik. Detta visar att politiker och beslutsfattare i USA och Storbritannien bör börja att mer öppet diskutera nerväxt och andra alternativa ekonomiska strategier med sina medborgare, eftersom det är tydligt att medborgarstöd inte är ett hinder för att inleda dessa debatter, säger Dario Krpan, huvudförfattare till studien, vid London School of Economics and Political Science.
Det finns inte mycket som tyder på att detsamma inte skulle gälla i Sverige. SMB har tidigare rapporterat att stödet för radikala gröna samhällsvisioner – däribland nerväxt – är stort och framförallt underskattat.
En liknande situation tycks även återfinnas i EU-parlamentet, där många parlamentariker uttrycker skepsis mot tillväxtnarrativ.
Läs även SMB:s omfattande artikelserie om nerväxt och posttillväxt:
Att utvinna ny sand för hus- och vägprojekt bör bara få göras när det inte finns några alternativ. Produkter med mycket sand i, som betongelement, bör återbrukas i sin helhet eller brytas ner så att sanden kan återanvändas. Det hävdar en ny rapport från Arena Idé.
Sand ingår i många byggmaterial: omkring 70 procent av all betong består av sand, liksom 94 procent av vägarnas asfalt och lika mycket av allt nyproducerat glas. Men sand finns också på mer oväntade ställen, som i kakelplattor, tandkräm, livsmedelstillsatser, batterier, datorer och solceller.
Städernas tillväxt och det moderna samhällets utveckling har ökat behovet av sand. Idag utvinns över 50 miljarder ton sand årligen, en siffra som väntas stiga till 60 miljarder ton fram till 2030. Det är tillräckligt för att bygga 370 städer av Stockholms storlek varje år, skriver hållbarhetsvetaren Lova Schildt från Stockholm Resilience Center i rapporten, som har undertiteln ”om den svenska sandutvinningen och en begynnande global resurskris”.
Ökensand duger inte
Med tanke på Sahara och andra stora öknar kan det verka konstigt med en resurskris för sand. Men sand finns av många kvaliteter, med olika form och olika mineralinnehåll, och till t.ex. betong duger ökensand inte alls. Därför har ökenlandet Dubai importerat enorma mängder sand från Australien till sina skyskrapor.
Ett annat land med stor sandimport är Singapore. För att utöka sin yta har Singapore importerat sand från havsbottnar och stränder i Indonesien, Malaysia, Vietnam och Kambodja. Importen har fått landet att växa, men gett förstörda korallrev, fördärvat fiske och andra skador för människor och miljö i grannländerna.
Sverige hör till EU-toppen när det gäller uttag av sand, grus och bergkross per capita. Enligt Statistiska centralbyrån utvanns det 109 miljoner ton icke-metalliska mineraler i landet år 2020, mer än dubbelt så mycket som timmer.
Ingen avgift för täkter
I Sverige kommer sand till betong och andra produkter framför allt från bergtäkter vars sten krossas till grus och sand. Sverige har ingen särskild avgift kopplad till täkter, oavsett vilka miljöskador i form av förlust av grundvatten, biologisk mångfald och landskap de kan föra med sig.
”Den låga prisnivån reflekterar inte resursernas egentliga värde och bidrar till att marknaden saknar incitament att investera i återbruk, återanvändning, återvinning och alternativa material”, skriver Lova Schildt.
Både myndigheter och industri talar idag om värdet av återvinning i byggsektorn, men än så länge utgör byråkrati, logistik och traditioner en broms. Så länge det är billigare att bryta nytt blir detta den enklaste vägen, framgår det av rapporten.
Den föreslår att nyutvunnet material beskattas så att dess verkliga värde avspeglas, att nybyggen designas på ett sätt som underlättar framtida återbruk, att underhåll och ombyggnad prioriteras före nybyggen och att icke-sandbaserade material används där det går. Bland de senare nämns trä, men också nya material som ”bio-tiles” (kompositplattor av organiska material) och så kallad bottenaska.
Sand till nytta, förstörelse och glädje
Om sand handlar också den nyutkomna reportageboken ”Sand”, skriven av resejournalisten och sandstrandsälskaren Per J Andersson. Han beskriver förstörda miljöer där ”sandmaffior” farit fram, antingen illegalt eller halvlegalt genom att överträda givna tillstånd. Sådan verksamhet finns nu i många länder, och de som protesterar kan mötas med dödshot.
Sandens betydelse för det moderna samhället och de moderna städerna framgår tydligt i boken – men den handlar också om glädjen av sand: vackra stränder, kamelritter, sandlådelek, sandskulpturer och beachvolleyboll. Författaren har också träffat sandsamlare, som har en egen internationell organisation och ordnar ”sandfester” vart tredje år.
Regeringens mål att minska den svenska vargstammen från dagens cirka 350 till 170 individer är ovetenskapligt och riskerar att utplåna den redan svårt inavlade stammen helt. Det skriver Birgitte Kropf, aktiv som vargfadder i Svenska Rovdjursföreningen, på SMB debatt.
Detta är en debattartikel. Analyser och ställningstaganden är skribentens egna. För att skicka in en debattartikel, mejla kontakt@supermiljobloggen.se och bifoga text, profilbild och din titel.
DEBATT Regeringen i Sverige har, med landsbygdsministern Peter Kullgren i spetsen, beslutat att inom en treårsperiod öka anslaget till Naturvårdsverket med 338,3 miljoner kronor för att mer än halvera den redan svårt sargade vargstammen från ungefär 355 vargar till 170 individer till 2028. Dessutom med bibehållen rätt att fortsätta idka skydds- och licensjakt (Landsbygds- och infrastrukturdepartementet, 250915). ”Stegvis” ”kontrollerad minskning” hjälper inte att göra detta förskräckliga mindre förskräckligt. Detta förfarande är helt emot EU:s Art- och habitatsdirektiv, vars övergripande mål är att vargen ska vara livskraftig på lång sikt.
Direktivet är en lagstiftning med syfte att bevara Europas biologiska mångfald genom att skydda varg och andra vilda djur och deras livsmiljöer och att det är förbjudet att avsiktligt döda eller fånga varg. I maj 2025 har Europakommissionen, efter påtryckningar från politiker som Peter Kullgren, godkänt att vargen inom EU flyttas ned från ”strikt skyddad” till enbart ”skyddad”. Denna ändring innebär dock att medlemsländerna fortfarande måste säkerställa att vargens livskraft är gynnsam på lång sikt (EU-kommissionen, 2025).
EU har äntligen reagerat
Nu i november har äntligen EU-kommissionen reagerat och har starkt kritiserat den svenska regeringens vargpolitik. 170 vargindivider helt går emot EU:krav på att natur- och djurvården ska grundas på vetenskapliga beslut och fakta. Kommissionen kräver nu en ny rapport från regeringen.
Enligt tidskriften Sveriges Natur har beslutet om minimeringen av antalet vargar även fått kritik av två internationella forskare, vilka anlitades av Naturvårdsverket för utredningen av konsekvenserna av minskningen. De uppger själva att regeringen har feltolkat deras forskning. Dessutom visar forskning vid Stockholms universitet, (Science 2022) att det behövs minst 500-2000 vargar för att uppnå gynnsam bevarandestatus. Att 170 vargar skulle för att bevara en på lång sikt livskraftig vargstam är ett ovetenskapligt påstående.
I januari börjar licensjakten på varg. Jägarkåren har rätt att skjuta 48 vargar. Jägarkåren har rätt att året runt under bestämda tidsperioder skjuta vilda djur i licensjakt, även till viss del kallad troféjakt. Därutöver tillkommer skyddsjakt, främst på varg om den rivit tamdjur. Detta gör att djuren aldrig får lugn och ro i sina livsmiljöer, utan ideligen utsätts för stress, förföljelse och ångest. Detta kallas i Sverige viltförvaltning, ja, även viltvård!
”Makabert att fridlysta djur får skjutas”
I Sverige är det alltså tillåtet att skjuta fridlysta djur, som varg (Artdatabanken SLU, 2020). I min värld är detta helt makabert! Enligt jägarkåren är jakt ett kulturarv som måste bevaras och motiveras ofta med att det är avkopplande och roligt. Jägarnas Riksförbunds ordförande uppger i förbundets tidskrift att höstprakten förstärker jaktglädjen. Dessa hätska drev mot varg sker trots att ett mycket stort antal naturälskande människor, mångfaldigt överstigande antalet jägare, är mycket kritiska mot det som sker inom viltförvaltningen.
Politiker i regeringen lyssnar inte på andra än tamdjursägare, jägare och landsbygdsbefolkning och tar inte in vetenskapliga fakta. Varg- och viltförvaltningen tycks ha som mål att skjuta så många vargar och vilda djur som möjligt, året om och utan tanke på biologisk mångfald och ekosystem den rådande natur- och miljökrisen.
På Svalbard samexisterar människor och isbjörnar
Ett exempel på en gedigen viltförvaltning finns däremot på Svalbard i Arktis. Där lever det cirka 975 isbjörnar och omkring 3000 människor. I jämförelse med vargar är isbjörnar farliga för människor men de är fridlysta och det är förbjudet att skjuta dem annat än i självförsvar (Polarquest AI overview).
De flesta i Sverige vill ha kvar en bibehållen natur som inte är skövlad, där varg och andra vilda djur kan få leva som de gjort sedan långt tillbaka i tiden. Nu utplånas deras livsmiljöer och djuren själva i allt snabbare takt. Viltförvaltningen lägger sig alltmer i det som naturen kan reglera själv och det sker helt utan hänsyn och empati.
Varg i Sverige har inte dödat en människa på 200 år! (Vargen-den jagade jägaren, H.Ekman, 2010). Den skyr människan men trots det ska den skjutas ned till utrotningens gräns. Dels av okunskap, men främst för att jägarkåren inte vill att vargen tar de djur som de själva vill jaga. Dels också som en taktik för att vinna valet 2026.
Illegal jakt talas det tyst om
Vargarna skadeskjuts, lemlästas, jagas av hundar, motorfordon, till utmattningens gräns och dör ofta en plågsam död. Även övriga vilda djur behandlas som vore de skräp. Vargar söker sig in i samhällen för att de är nyfikna, för att överleva men även då blir de oftast skjutna. När varg tar tamdjur blir de skjutna. När vargar kommer för nära okopplade hundar blir de skjutna (Se Jaktförordningen paragraf 28).Varg i olika delar av Sverige har dessutom försvunnit spårlöst. Det är en illegal jakt som inte många talar om.
Tamdjursägare har ett stort egenansvar att skydda sina djur. Det finns viltstängsel och det går inte att skylla på att det kostar för mycket – att hålla tamdjur kostar. Med en spillra på 170 vargar, där redan dagens population på cirka 355 individer lider av hög inavel, kan det vara en dödsdom för vargen i Sverige. Vargen behöver friska gener från invandrande individer österifrån. Men då vägen de kommer ifrån går över renbetesland skjuts dessa vargar oftast av samerna.
Behövs myndigheter som tänker nytt
När naturens ekosystem där vargen ingår kollapsar, påverkas i allra högsta grad även människan. Vi behöver nydanande länsstyrelser och ett naturvårdsverk som ser nya metoder, möjligheter och lösningar istället för att se skyddsjakt och licensjakt som enda lösning. Det behövs experter som inser sambandet mellan naturkrisen och klimatkatastrofen, vargens och de övriga vilda djurens betydelse och deras värde och behov. Det behövs kraftfulla åtgärder för att samhälle och landsbygd lär sig att samexistera med varg och andra vilda djur.
Vi behöver alltså en vilt- och vargförvaltning som står på vetenskaplig grund och håller fast vid denna. Det gör inte dagens viltförvaltning och det är förödande för vargen, de övriga vilda djuren och för naturen i sin helhet.
Fotnot: Hela den svenska licensjakten på 48 vargar, med start den 2 januari, överklagades den 7 december av Naturskyddsföreningen som hänvisar till att den bryter mot EU:s regler om artskydd. Överklagan ska prövas i förvaltningsrätten i Luleå. /redaktionens kommentar/
En ny svensk studie undersöker synen på vindkraft i fem stora ekonomier: Brasilien, Indien, Tyskland, USA och Sydafrika. Resultaten visar att det är många som är positiva till vindkraft, men att stödet minskar när vindkraftverk ska byggas nära bostäder.
Studien är utförd av forskare från Uppsala universitet, Göteborgs universitet och Institutet för framtidsstudier. Forskarna ville förstå varför människor reagerar olika på vindkraft och vad som påverkar acceptansen. Resultaten visar att stödet för vindkraft är högt när människor tänker på nationen som helhet. Men när frågan handlar om vindkraft i den egna regionen blir fler tveksamma. Många ser alltså vindkraft som en bra idé – men helst i någon annans närhet.
Stödet skiljer sig också mellan länderna. I Brasilien och Sydafrika är människor mest positiva, både nationellt och lokalt. I Tyskland och USA är åsikterna mer delade, och i Indien hamnar stödet någonstans mittemellan. Forskarna tror att vindkraft i Brasilien och Sydafrika kopplas till förbättrad energitillgång och utveckling. I rikare länder handlar debatten ofta mer om lokala konflikter, miljöpåverkan, platsens värde och politik.
Kompensation hjälper vissa – men kan även skapa motstånd
Forskarna undersökte även om ekonomisk ersättning kan öka viljan att acceptera vindkraft nära bostäder. Resultaten var delade. De som redan var kritiska blev ofta lite mer positiva när kompensation nämndes. För dem kan ersättning upplevas som en rättvis utjämning.
Samtidigt skedde motsatsen hos dem som redan stödde vindkraft. Många i den gruppen blev mer negativa när pengar kom in i bilden. För dem förändrades fokus från klimatnytta och samhällsintresse till ekonomiska vinster. Vissa uppfattade kompensation som en muta eller ett sätt att tysta protester snarare än att skapa dialog. Därför indikerar studiens resultat att kompensation i vissa fall minskar stödet istället för att stärka det.
Värderingar spelar större roll än avstånd
Något som framkommer i studiens resultat är att människors värderingar påverkar deras syn på vindkraft. Personer som oroar sig för klimatförändringar är generellt mer positiva. Politisk ideologi spelar också in. De som lutar åt vänster är oftare positiva till vindkraft, medan personer som lutar åt höger oftare är mer skeptiska. Sambandet var särskilt tydligt i USA och Indien.
Tillit till politiska institutioner hade också betydelse – men på olika sätt i olika länder. I Brasilien, Indien och Sydafrika var personer med låg tillit mer positiva än de med hög tillit. I Tyskland var det tvärtom. När kompensation lyfts förändras mönstren ytterligare. I USA reagerade högerlutande personer positivt på kompensation, medan samma grupp i Indien och Sydafrika blev mer skeptisk. Det visar att pengar tolkas olika beroende på kultur, politik och institutionell tillit.
Ingen enkel lösning
Studien visar att vindkraft har ett starkt stöd globalt, men att lokal acceptans är mer komplicerad. Ekonomisk kompensation kan hjälpa dem som från början är skeptiska, men samtidigt riskera att minska stödet hos dem som drivs av klimatengagemang eller samhällsansvar. Därför finns ingen universell metod för att öka acceptansen. För att strategier ska bli framgångsrika behöver de därför anpassas efter lokala värderingar, politik, kultur och erfarenheter.
←Tipsa!
Tipsa oss
Har du något du tror vi missat och kanske borde skriva om? Vi tar tacksamt emot alla tips du kan bidra med. Maila direkt till tips@supermiljobloggen.se eller fyll i formuläret nedan.
SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har vår ideella redaktion drivit miljödebatten framåt genom nyhetsbevakning och granskningar. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.
