Göteborg har antagit klimatål som förefaller nästan omöjliga att nå. Men istället för att sänka ambitionerna bör staden skaffa sig en helhetssyn och kommunicera med göteborgarna och inte som nu reta upp dem, skriver SMB:s krönikör Filip Johnsson som bor centralt i staden.
KRÖNIKA Nyligen har det varit en debatt om huruvida det är vettigt att hålla fast vid Göteborgs stads klimatmål trots att de verkar väldigt svåra – för att inte säga omöjliga – att nå. Göteborg har ett mål om att nå ett klimatavtryck på nära noll till år 2030.
Det började med att min Chalmerskollega Fredrik Hedenus, som tills nyligen var ordförande i Göteborg klimatråd, i en debattartikel hävdade att målen är omöjliga att uppnå – annat än om raffinaderierna läggs ner samtidigt som alla fossilbränslefordon mer eller mindre förbjuds i hela Göteborg.
När det gäller raffinaderiernas och flera av de största utsläppskällorna så saknar dessutom Göteborgs stad – och även Sverige – rådighet över dessas klimatutsläpp, då reglerna är gemensamma över hela EU inom ramen för EUs handel med utsläppsrätter. Trafikens utsläpp styrs nationellt och stadens rådighet begränsas i huvudsak till att göra kommunens egen fordonsflotta fossilfri samt till stadsplaneringsåtgärder.
Populistiskt uttalande om klimathotet
Fredriks artikel fångades raskt upp av Sverigedemokraterna med kommunalrådet Jörgen Fogelklou som vill prioritera andra saker än klimatet och därmed tog Fredriks artikel som intäkt för denna hållning. Fredrik svarade att det är ohederligt av SD att använda honom som stöd för deras motstånd mot klimatarbetet och menade att han vill ha effektivare, inte mindre, klimatpolitik. Att han vill detta kan jag intyga. Men SDs hållning framstår som logisk då Jörgen Fogelklou nyligen hävdade att människan inte ligger bakom den globala uppvärmningen. Så talar en egocentrisk populist som vägrar – eller kanske inte vågar – se det kanske största hotet i den moderna mänsklighetens historia.
Jag kan hålla med om mycket i Fredriks argumentation men inte riktigt det om att det inte spelar någon roll om regionens industrier skulle gå före och göra mer än vad som just nu krävs av EU:s handelssystem med utsläppsrätter. Men att gå före ger troligtvis konkurrensfördelar och dessutom kommer det knappast innebära att som Fredrik menar att utsläppen bara stiger någon annanstans.
Den så kallade marknadsstabiliseringsreserven (MSR) gör att utsläppsrätter överskjutande en viss mängd annuleras (tas bort från marknaden). Dessutom kommer EU:s så kallade ”Fit for 55” -det vill säga 55-procentspaket med utfasning av den fria tilldelningen av utsläppsrätter resultera i stigande priser på utsläppsrätterna. Rimligtvis gör detta att de industrier som har fått ner sina utsläpp lagom till den fria tilldelningen är helt utfasad – år 2034 – blir vinnare när priset på utsläppsrätter stiger och då verkligen måste betalas i reda pengar.
Viktigt börja med omställningen nu
Det är också långa ställtider för investeringar i industrins processer så att redan nu börja med åtgärder är viktigt. Det finns naturligtvis en politisk risk att 55-paketet försvagas men det skulle vara en betydande politisk förlust för EU-kommissionen.
För mig är det däremot andra saker som skaver en del med det lokala klimatarbetet. Nämligen vad man skulle kunna kalla dissonansen mellan de ambitiösa målen och det som verkligen sker – eller snarare inte sker – nära oss medborgare. Och här håller jag men Fredrik att den kommunala politiken behöver stärkas när det gäller det som kopplar till den fysiska planeringen med beslut som underlättar en klimatsmart livsstil.
Jag tänkte på detta när jag en dag åkte spårvagn i backen upp mot Sahlgrenska sjukhus. Spårvagnen satt fast i bilkön som likt en lång orm mycket långsamt ringlade sig upp genom backen. Varför sitter spårvagnen fast i en bilkö i rusningstrafik år 2025? Har vi inte kommit längre?
Sedan lyckas staden genomföra vad som verkar vara punktinsatser utan helhetsgrepp, som dessutom inte heller motiveras.
Helhetslösningar för ökad cykling ett måste
Nyligen drog man ner antal parkeringsplatser till förmån för en bättre cykelbana på en enskild gata i stadsdelen Majorna och lyckades reta upp de boende med flera debattartiklar och artiklar som resultat. Flera som protesterade menade att deras bilar står parkerade på gatan under veckorna för att användas att skjutsa barn på helgen. Bilar, som de nu måste ut och köra för att leta rätt på parkeringsplatser. Rätt eller fel i deras upplevelse, men det känns som ett misslyckande när man till och med lyckas reta upp majornabor som, vad man får förmoda, tillhör den del av befolkningen som gärna ser att samhället gör åtgärder för att minska klimatpåverkan.
Och det behövs naturligtvis mer cykling, inte mindre. Andelen som cyklar i Göteborg är fortfarande mycket långt från det mål som satts upp av staden, vilket visar på att helhetslösningarna saknas.
Sedan har vi alla parkeringsappar där kommunen outsourcat betalning och övervakning till internetklippare med följden att parkeringsplatserna är nedsmetade med grälla skyltar för alla dessa bolag – säkert med huvudkontoren på någon sorts Caymanö. Bolagen, som gör stora vinster, gör allt för att man ska bli förvirrad med hur man betalar och göra något fel, så det ska sluta med att de skickar en faktura med en fakturaavgift som är flera gånger högre än vad själva parkeringen kostar. Effekten blir att reta upp bilister vilket knappast skapar acceptans för omställningen.
Det verkar saknas idé om hur man skapar en attraktiv stad för de boende. Senast skulle staden höja avgiften för torghandlare i Olskroken – en annan stadsdel i Göteborg – så att torghandlare hävdar att dom troligtvis får slå igen. Men det verkar inte vara något problem med tillstånd och markhyror för stora köplador som bara kan nås med bil runt om Göteborg och för dessa enorma logistiklador som växer upp som svampar ur jorden – inte minst runt Landvetter flygplats. Jag antar att de inrymmer allt som klickas hem från Schein och Temu.
Men kanske är diskussionen om hyrorna för torghandeln i Göteborg även det ett kommunikationsproblem. Precis när jag ska lämna denna krönika till tryck läser jag att torghyrorna inte alls ska höjas utan att det tydligen är större yta till samma pris som innan. Pudling eller kommunikationskollaps?
Sammantaget verkar å ena sida ambitionen vara god, men det blir också som att staden gör sitt bästa för att reta upp medborgarna. Var finns helhetsgreppet och information om vad åtgärderna syftar till? Ska det ens gå att komma nära målen behövs det lite mer av helhet, vision och kommunikation till medborgarna om hur ett Göteborg som når klimatmålen ter sig.
Mindre dissonans alltså.
