Du kan trycka Shift + S för att få fram sökfältet när som helst och Esc för att stänga det.
Tryck ENTER för fler resultat, då kan du även förfina din sökning.
    Stäng

    Det borde vara omöjligt att inte nämna klimatkrisen om man vill bli statsminister

    Vi har tyvärr tvingats inse att alla försäkringar från regeringen Kristersson om att klimatet är en viktig fråga utgör läpparnas bekännelse. Dess politik går åt det rakt motsatta hållet. Men hur ska då S-ledaren Magdalena Anderssons linjetal på kongressen tolkas, när hon under 40 minuter inte förmådde uttala en stavelse om klimatfaran? I bästa fall är hon taktisk.

    LEDARE Den oerhört snabba uppvärmningen av jordklotet som vi nu ser är en följd av civilisationens ökande utsläpp av växthusgaser allt sedan industrialismens start. Den är, rent sakligt, ett fysikaliskt och naturvetenskapligt fenomen som inte låter sig snackas bort av någon. Allra minst av politiker, vare sig de är mörkblå, illröda eller allt däremellan i sina värderingar.

    Oavsett färg kommer alla politiska ledare som hamnar i maktställning att prövas allt hårdare för varje år när klimatläget skärps. Klimatkrisen måste hanteras med yttersta skyndsamhet och kan inte väljas bort bland prioriteringarna.

    Regeringen Kristersson har, med starkt inflytande från Sverigedemokraterna, ändå valt att inte hantera den. Genom att föra en politik som underlåter att göra det allra mest primära – att minska klimatutsläppen – och istället göra det motsatta har man lämnat walk-over, helt enkelt.

    När fakta blir åsikter går det inte att debattera

    Vad än ministrar säger om klimatambitioner kan sådana uttalanden inte trumfa över verkligheten. Och när själve statsministern reducerar och relativiserar experters och fackmyndigheters konstateranden om att alla utsläppsmål riskerar att missas till åsikter, försvinner även möjligheten till saklig debatt.

    Kort sagt kan ingen politiker som begär medborgarnas förtroende att bli deras ledare idag underlåta att ha besked om hur man vill hantera en så fundamental fråga för mänsklighetens och jordens framtid.

    Detta var just vad nyligen omvalda Magdalena Andersson gjorde på sitt kongresstal under fredagen . Bland alla de förvisso svåra utmaningar, i Sverige och utomlands, hon räknade upp och som skulle kräva ”uppoffringar” återfanns inte en stavelse om klimatet.

    Hennes svar till SVT – ”hade jag haft 50 minuters taletid istället för 40 hade jag nämnt klimatet” – kan vara förödande. Kan S-ledaren framöver med trovärdighet hävda att hon ser allvarligt på frågan? Då skulle hon ju nämnt den ändå, oavsett taletid.

    Inom S-rörelsen finns naturligtvis undrande röster: ”Det är obegripligt att Sveriges största statsbärande parti håller sig med en så underordnad klimat- och miljöpolitik” skriver författaren och miljödebattören Stefan Edman, som är snabbt ute med en debattartikel .

    Befolkningarna vill se kraftfull klimatpolitik

    Det finns, på den borgerliga sidan, såklart motsvarande strömningar bland partiaktiva, om än kanske inte lika starka. Och det finns, visar såväl svenska som internationella opinionsmätningar, starka önskemål hos befolkningarna om mer och kraftfullare klimatpolitik.

    Det är synnerligen hög tid att de politiska ledarna oavsett färg möter denna opinion. Och att de också använder sig av de kunskaper de (i de allra flesta fall) har för att få med sig sina väljare på en kraftfull klimatpolitik som säkrar överlevnaden för kommande generationer av väljare.

    De nuvarande regeringspartiernas dikeskörning i klimatpolitiken är naturligtvis inte betingat av taktiska överväganden – däremot kan förklaringen helt enkelt vara likgiltighet. Annat är viktigare.

    Men S-ledaren då? Vill hon av taktiska skäl inte oroa väljare man tidigare tappat och hoppas vinna tillbaka med alltför mycket tal om klimatet, som ju ändå sjunkit undan som samtals- och debattämne? Att agera så vore fel och oärligt. Att vara sanningsenlig och tala klarspråk måste vara den rätta vägen att gå. Men i det här fallet är det bättre om hon agerade taktiskt än att hon gav uttryck för vad hon egentligen tycker.

    Tackar nej till förtydligande

    SMB har via mejl till Magdalena Anderssons pressekreterare erbjudit henne utrymme att på valfritt vis räta ut frågetecknen kring hennes klimattystnad. Men får ett artigt avböjande: ”Tack för frågan! Vi tackar nej för Magdalena Anderssons del” lyder svaret med tillägget att en annan person kan lämna besked om var Socialdemokraterna står i klimatfrågan.

    Detta är något som SMB och andra medier såklart kan och ska redogöra för. Men det var inte det som var frågan – utan om och i så fall hur, och med vilken prioritet partiets ledare vill driva klimatfrågan. Vad som står i olika program och målsättningar är något helt annat och det kan man enkelt läsa sig till. Det är inte alltid dessa prioriteras. Som bekant har Socialdemokraterna till exempel inskrivet sedan decennier att monarkin bör avskaffas utan att ha drivit frågan särskilt hårt, för att uttrycka sig milt.

    Urfolks hälsa hotas av klimatförändringarna

    Klimatförändringar kan skada hälsan hos urfolk, visar en rapport från FN och Världshälsoorganisationen WHO. I Arktis innebär stigande temperaturer att traditionell jakt och skörd störs. Samtidigt når mindre än en procent av den globala klimatfinansieringen till urfolken.

    Urfolk utgör bara sex procent av världsbefolkningen men förvaltar runt 80 procent av den biologiska mångfalden och 40 procent av de skyddade och ekologiskt intakta områdena. Samtidigt märker urfolksgrupper världen över tydligt av klimatförändringarna. Detta beskrivs i en rapporten, författad av experter från WHO och ledare från ursprungsbefolkningar världen över.

    I Amazonas har klimatförändringar orsakat en minskning av biologisk mångfald och på så vis begränsat tillgången till bland annat medicinalväxter. Följden blir näringsbrist bland gravida och ammande kvinnor, och därtill ökad sårbarhet för hälsan i samhället. Det rör sig också om konsekvenser som tillgången till säkra födokällor och rent vatten. Klimatkrisens effekter påverkar även den mentala hälsa hos många, med ökad stress, ångest och depression, som förstärks av konflikter orsakade av landexploateringar och resurser.

    ”Vi är naturens väktare”

    Hindou Oumarou Ibrahim, ordförande för FN:s permanenta forum för urfolksfrågor, skriver i förordet till rapporten att urfolk inte är offer, utan väktare som förvaltar naturen till kommande generationer:

    Även om vi påverkas oproportionerligt mycket av klimatkrisen är ursprungsbefolkningarna inte offer. Vi är naturens väktare som har åtagit oss att upprätthålla planetens naturliga jämvikt för kommande generationer. Vi har de bästa förutsättningarna för att erbjuda lösningar baserade på vår inhemska kunskap och teknik, som kan bidra till att bromsa och till och med vända effekterna av klimatförändringarna till allas fördel. Vi behöver bara få världen att lyssna, skriver ordförande Hinou Oumarou Ibrahim i förordet. 

    Rapporten påpekar även på motståndskraften och kunskapen hos ursprungsbefolkningar, som har en stor förmåga att anpassa sig när klimatet förändras. De förvaltar specifik och kontextbaserad kunskap om miljön som inte bara är viktig för dem själva utan även för samhället i stort.

    Urfolk exkluderade från maktens rum

    Det sker samtidigt stora övergrepp på och exploateringar av urfolksmarker i den gröna omställningens namn. Rapporten belyser allt ifrån initiativ för klimatkompensering och carbon capture till direkta föroreningar från industrier. Mindre än en procent av klimatfinanseringen når urfolken själva, och är till stor del fortfarande exkluderade från politiken där beslut fattas.

    Urfolkskunskap och deras röster är avgörande för samhällsdrivna och inkluderande åtgärder mot klimatförändringarna. Rapporten belyser att det krävs förändringar i klimatpolitiken, annars riskerar klimatåtgärder att upprepa samma mönster av exkludering och rättighetskränkningar som länge påverkat ursprungsbefolkningar.

    Läs hela rapporten från FN:s permanenta forum för urfolksfrågor här.

    Frida Hylander: Nästan alla vill ha ambitiös klimatpolitik – om den är rättvis

    I motsats till vad S-kongressen och Magdalena Anderssons omdebatterade linjetal gav sken av så vill de allra flesta ha ambitiös klimatpolitik. Men den stora majoriteten har ett krav: klimatpolitiken måste vara rättvis. Låt ingen lura dig att tro något annat, skriver Frida Hylander i veckans krönika.

    KRÖNIKA Härom månaden lanserades the 89 Percent Project, ett globalt mediesamarbete som jobbar för att lyfta fram det faktum att den stora majoriteten runtom i världen vill ha mer – inte mindre – klimatpolitik från sina regeringar. Projektet bygger på flera olika undersökningar och studier som alla visar samma sak: människor är oroade för klimatkrisen och vill att mer görs. Det är goda nyheter: Folk vill! 

    Men så dyker det då och då upp rapporter och studier som visar något annat; att folk inte alls verkar särskilt villiga att göra ens små uppoffringar för att rädda planeten. Till exempel the Sustainability and Consumer Finances Survey från Handelshögskolan, som på samma gång visar att det finns ett starkt stöd för regeringen att göra mer åt klimatkrisen och att folk inte är villiga att göra personliga avkall för att bidra. Motsägelsefullt? Nja, tittar man närmare på psykologin bakom hur människor agerar och reagerar på olika typer av information ter det sig faktiskt inte särskilt konstigt. 

    I rapporten från Handelshögskolan fick människor bland annat svara på i vilken grad de höll med om följande påståenden: “Jag är villig att betala högre avgifter för hållbara investeringar” och “Jag är villig att acceptera en lägre pension om jag vet att den är investerad på ett hållbart sätt”. En överväldigande majoritet höll inte med. Dessutom kunde de i undersökningen se att bara drygt 10% trodde att hållbara investeringar ger bättre avkastning. 

    Det finns flera orsaker som påverkar att folk inte är särskilt sugna på att betala högre avgifter eller sänka sin egen pension för att bidra till lite hållbara investeringar. Förutom att påståendena individualiserar ett kollektivt problem och lyfter fram en konkret kostnad (betala mer, acceptera lägre pension) men inte någon konkret, närliggande vinst (hur ska jag veta vad den där hållbara investeringen egentligen kommer att leda till?) så missar de den faktor som verkar vara allra viktigast för att människor ska stödja olika klimatåtgärder: att det ska kännas rättvist. Och för att det ska kännas rättvist behöver man veta inte bara vad man själv gör, utan hur andra människor bidrar. 

    Det går att utforma klimatpolitik som folk stödjer

    I tidigare studier har man kunnat se att rättvisa och huruvida åtgärder uppfattas som effektiva är mycket viktigare än att till exempel ha mycket kunskap om klimatkrisen. Orättvisa klimatåtgärder har bidragit till proteströrelser som Gula Västarna i Frankrike, och Bränsleupproret här i Sverige. Rörelser som, i motsats till hur de ofta uppfattas, inte alls struntar i klimatet, utan framförallt vill ha en rättvis politik. Det är åtminstone vad forskare som intervjuat företrädare för de båda rörelserna sett i sina studier.  

    Att rättvisa åtgärder är mer populära har påvisats gång på gång. I en studie från i höstas, med deltagare från USA, Storbritannien och Indien, kunde psykologiforskaren Magnus Bergquist genom fyra experiment och se att upplevd rättvisa inte bara är den viktigaste faktorn för att stötta olika klimatåtgärder, utan att åtgärder som upplevs som rättvisa också ses som mer effektiva och skapar högre tillit till beslutsfattare. 

    Det här är också goda nyheter, inte minst för alla politiker som driver klimatfrågan: det går att utforma lösningar och klimatåtgärder som ger ett högre stöd och gör att folk vill vara med och bidra. För precis som stödet för mer klimatåtgärder är starkt och globalt är behovet av rättvisa klimatåtgärder det, låt ingen lura dig att tro något annat. 

    Unik och kraftig ökning av svenska klimatutsläpp 2024

    De svenska växthusgasutsläppen ökade rekordmycket under 2024 med 2,8 miljoner ton, visar nu Statistikmyndigheten SCB:s siffror. Det största bidraget till ökningen kommer från ökad dieselkonsumtion, efter Tidöregeringens kraftiga sänkning av reduktionsplikten i början av fjolåret.

    Statistiken som SCB publicerade i veckan, är inte alls förvånande utan exakt vad som var att vänta. Den svenska trenden med stadigt minskande utsläpp ända sedan 1980-talet, om än otillräckligt, är bruten. Procentsiffran för uppgången under 2024 är 5,8.

    Sveriges totala utsläpp av så kallade koldioxidekvivalenter (en omräkning av samtliga växthusgaser till koldioxid) är därmed uppe i 51,6 miljoner ton 2024. Här räknas enbart de utsläpp som sker inom landets gränser in, alltså inte konsumtion av importerade produkter eller utlandsflygningar.

    Utvecklingen i Sverige helt på tvärs mot EU

    Utvecklingen i Sverige just nu går helt i motsatt riktning jämfört med EU i sin helhet, om man ser till de senaste två åren. 2023 sjönk unionens samlade utsläpp med 8,3 procent jämfört med året innan, sedan klimatåtgärderna börjat ge resultat, visar kommissionens statistik. En stor del av förklaringen ligger i stängningar av ett antal koleldade kraftverk.

    Sverige har sedan många år så gott som ingen fossilbaserad elproduktion alls. Men regeringen har med sin politik att kraftigt minska såväl beskattningen av bensin och diesel, som att sänka reduktionsplikten för framförallt diesel, skapat ökad efterfrågan på fossildrivmedel i ett läge när det hade behövts lägre konsumtion för att klara såväl EU:s krav som de svenska nationella målen. Fortsätter den politiken, är dryga böter från EU för missade mål att vänta, konstaterar debattörerna.

    Regeringens politik hotar såväl målen för år 2030 som för 2045, det år då enligt gällande beslut svenska utsläpp ska vara nere i ”nettonoll” – det vill säga alla klimatpåverkande utsläpp som fortfarande sker ska kompenseras med ett motsvarande upptag av koldioxid från atmosfären. Parisavtalet från 2025 stadgar att världens länder ska ha nått ”nettonoll” till 2050.

    Elektrifieringen av transportbranschen bromsad

    Löftena om sänkta priser på bensin och diesel utdelades i den svenska valrörelsen 2022 av partierna som kom att bilda Tidöregeringen. Under denna tid steg priserna kraftigt och löftena mottogs positivt av en hel del väljare.

    Men följderna för omställningen är nu tydliga. Elektrifieringen av transportsektorn har saktat in. I veckan manade i en debattartikel i SvD företrädare för nio storföretag och svenska WWF:s generalsekretare regeringen att göra eldrivna fordon mer konkurrenskraftiga i förhållande till fossilbränsledrivna och listar en rad förslag. Här följer några exempel:

    • Inför en koldioxiddifferentierad vägskatt för tunga fordon i Sverige. Skatten bör vara geografiskt differentierad, omfatta en stor del av vägnätet och tydligt premiera elfordon för att påskynda elektrifieringen och även minska buller och luftföroreningar
    • Ställ krav vid offentlig upphandling för att få fler nollutsläppsfordon för godstransporter på väg. Det offentliga ska föregå med gott exempel.
    • Förbättra möjligheten till investeringar i laddinfrastruktur för tunga fordon genom att åtgärda kapacitetsbrist i lokala och regionala elnät.

    Tyvärr bromsas omställningen av vägtransporterna av flera faktorer, exempelvis innebär låga fossilbränslepriser att en övergång till eldrift är svår att räkna hem affärsmässigt för transportföretagen och deras kunder. Elektrifieringen av tunga vägtransporter i Sverige går därför för långsamt i förhållande till svenska och europeiska klimatmål samt framtidsinriktade företags hållbarhetsambitioner, skriver debattörerna.

    Tre före detta ärkebiskopar vädjar i öppet brev: ”Anta skogsutredningen”

    Bild på kyrka i en skog

    Tre tidigare ärkebiskopar vädjar i ett öppet brev till biskopsmötet och Kyrkostyrelsen att ta chansen och genomföra förslagen i kyrkans stora skogsutredning. ”Kyrkomedlemmar och församlingar väntar sig förändring” framhåller biskoparna.

    Det öppna brevet, som publicerats i Kyrkans Tidning i dagarna, manar kyrkan att inte missa möjligheten att förändra sitt skogsbruk i hållbar riktning, i enlighet med förslaget i skogsutredningen från i höstas.

    Undertecknare är de tre, i rak följd, tidigare ärkebiskoparna sedan 1997 fram till 2022, nämligen KG Hammar, Anders Wejryd och Antje Jackelén. Det var under den sistnämndas tid som kyrkomötet fattade beslut om att starta en utredning med syftet att förändra skogsbruket i en etisk, andlig, miljö-och klimatmässig rikting.

    Vänlig och saklig kritik

    Brevet kan ses som en, om än vänligt och sakligt hållen, inlindad kritik mot hela det raffinerade interna motarbetandet av skogsutredningen, från egendomsförvaltningarna, stiftsjägmästarna och de politiska tillsatta egendomsnämnderna och -utskotten. Det är dessa organ som förvaltar kyrkans tillgångar i mark och fastigheter.

    Formuleringen i brevets slutord ”kyrkomedlemmar och församlingar väntar sig förändring” kan tolkas som en passning till de tjänstemän som bereder svaret på skogsutredningen – ett svar som enligt DN om det antas inte skulle innebära i stort sett någon förändring alls av dagens kritiserade skogsbruksmetoder.

    Biskoparna betonar samtidigt att deras maning inte ska ses som kritik mot hur stiften arbetat hittills med skogarna, utan om ett helt nytt läge som kräver omställning:

    Utgångspunkten måste vara det klimatnödläge som råder på vår
    planet. Det handlar alltså inte om en utvärdering av det arbete som skett hittills. Det handlar om
    vad vi som kyrka i Sverige med stora skogstillgångar kan bidra med i det rådande klimatnödläget, skriver de.
    (Svenska kyrkan är landets femte största skogsägare, SMB:s anmärkning)

    ”Stiften har förbundit sig om försoning med samerna”

    I brevet pekar man också på, vilket är en mycket känslig fråga inom kyrkan, att alla stift förbundit sig att verka för försoning med landets samer, vars rennäring kommit hårt i kläm på grund av hårdhänt skogsbruk i norra Sverige. ”Det gäller att visa att detta inte bara har handlat om ord. Förvaltaransvar och försoning har också materiella konsekvenser” heter det i brevet.

    Skogsutredningen innehåller flera förslag om hur samiskt liv och rennäring ska främjas och tryggas med skonsammare skogsbruksmetoder och avsättningar inom kyrkans skogsegendomar.

    KG Hammar, som var ärkebiskop under perioden 1997-2006, har varit ute vid flera tillfällen tidigare och uttalat starka farhågor om inte kyrkan tar chansen och förändrar sitt skogsbruk. ”Med det här förslaget ser det ut som om Svenska kyrkan tjänar Mammon” sa han nyligen i en DN-intervju. Han kommenterade i denna DN:s uppgifter om att skogsutredningen i huvudsak är på gång att avvisas, enligt ett läckt förslag från den beredningsgrupp som processar remissvaren över utredningen.

    ”Får vara slut med ekonomismen”

    Det är för övrigt fler i familjen Hammar som varit framme i skogsdebatten. Hans syster, pensionerade prästen Anna Karin Hammar i Uppsala, har i en SMB-artikel i vintras uttalat starkt stöd för en omläggning av kyrkans skogsförvaltning. Och kritiserade samtidigt det interna motarbetandet av skogsutredningens förslag, som SMB avslöjade strax innan. Det får vara slut med det ”ekonomistiska synsättet” i kyrkan, framhöll hon då:

    Det är detta synsätt som driver förstörelsen av såväl klimatet som världens naturresurser och mångfald. Vi måste låta skogarna vara och uttrycka tacksamhet över vad de försett oss med under mycket lång tid. De behövs för klimatet och för biologisk mångfald.

    Kyrkostyrelsen behandlar förslaget om svar på skogsutredningen vid sitt sammanträde den 11 juni.

    Så kan vi vårda fakta i faktaresistensens tid

    Birgitta Losman och Jan Eliasson

    Hellre än att förfasa oss över hur faktaresistensen breder ut sig behöver vi föra en livlig debatt om vilket samhälle vi vill ha, och visa att det demokratiska samhället är ett bra samhälle. Det skriver SMB:s medarbetare Birgitta Losman i helgens krönika, där hon också botaniserar djupt om fenomenets orsak och ursprung.

    KRÖNIKA I min dagliga gärning arbetar jag vid Högskolan i Borås. När Jan Eliasson, tidigare vice generalsekreterare i FN, besökte oss avslutade han sitt föredrag med: ”Akademin är härförare för fakta, men kanske måste vi kliva fram tuffare. Ni står för vården av fakta, ett hedersuppdrag. Hoppas ni känner ert ansvar”. Jag tänker ofta på det citatet och på hur känslan av att jobba på ett lärosäte förändrats sedan jag började på Högskolan i Borås år 2018.

    Då tänkte jag att jag kanske stannar en stund och går vidare till en myndighet på ledningsnivå eller till näringslivet. Jag fick en del undrande frågor också om jag verkligen skulle ägna min arbetstid åt en högskolas hållbarhetsarbete. Idag sju år senare i en tid när svenska ministrar kallar expertmyndigheters utlåtanden för åsikter och där president Trump drar in finansieringen till lärosäten vars värderingar han ogillar i USA, är arbetet vid en högskola inte bara intressant. Det kanske till och med är den sista faktabaserade utposten i en faktaresistent tid. 

    Faktaresistens är inget nytt

    Faktaresistens är inte ett nytt fenomen, även om det har fått mer uppmärksamhet på senare år. Det handlar om en ovilja att acceptera fakta som motsäger de egna övertygelserna och har funnits i olika former genom historien. Ett exempel från min egen karriär är när jag vid min första tyngre förhandling om infrastruktur, året var 2008, påpekade att länsstyrelsen avgett ett yttrande om att vi behövde jobba hårdare för att få ner klimatutsläppen. Mitt inlägg bemöttes med: ”Länsstyrelsen, de där miljöfundamentalisterna kan man ju inte lyssna på”. Jag var ny i politiken och trodde fortfarande att fakta var viktig för politiskt beslutsfattande.

    Efter det misslyckandet blev jag slugare i min strategi för att minska klimatutsläppen. Det politiska hantverket innefattade i hög grad att hitta olika vägar för samsyn trots att fakta ifrågasattes och olika värderingar av fakta fanns. De som ville bygga motorvägar förnekade egentligen inte klimatutsläpp i sig, de hade bara en ideologisk uppfattning att ekonomisk tillväxt var överordnat allt annat och i den ideologin fanns också uppfattningen att tillväxt skulle leda till teknikutveckling som skulle minska utsläppen. Det hjälpte inte att läsa högt ur rapporten Tillväxtens gränser för dem och prata om rekyleffekter. De var inte mottagliga.  

    Att hålla fast vid det som är fel

    Faktaresistens är enligt Internetstiftelsen ett förhållningssätt som innebär att man inte låter sig påverkas av fakta som talar emot den egna uppfattningen i en viss fråga. Begreppet kallas även kunskapsresistens. Begreppet har blivit särskilt relevant i samband med spridningen av sociala medier, där så kallade filterbubblor av många anses förstärka människors befintliga uppfattningar. Studier har visat att människor ofta håller fast vid felaktiga påståenden, även när de möter korrekta fakta.

    Begreppet filterbubbla myntades av Eli Pariser år 2011 i boken The Filter Bubble: What the Internet Is Hiding from You. Han beskrev hur personaliserade algoritmer kan skapa en isolerad informationsmiljö där användare sällan konfronteras med alternativa perspektiv. Det finns dock debatt om hur starkt filterbubblor påverkar informationsflödet. Vissa forskare menar att internet snarare främjar öppenhet och interaktion mellan olika åsikter och det finns en studie vid Göteborgs universitet som helt avfärdar att filterbubblor existerar i en omfattning som skulle påverka samhället i stort. 

    Identitet och psykologi bakom kunskapsmotstånd

    Även om faktaresistens alltid har funnits, har moderna kommunikationsverktyg gjort det lättare att sprida och förstärka felaktiga uppfattningar. Åsa Wikforss, professor i teoretisk filosofi, ser faktaresistens, eller kunskapsresistens, som hon hellre använder som begrepp, som ett allvarligt hot mot demokratin Enligt Wikforss handlar faktaresistens inte bara om okunskap, utan också om viljan att inte ta till sig kunskap, vilket kan vara kopplat till identitet och grupptillhörighet. Hon betonar att utbildning, källkritik och en öppen debatt är viktiga verktyg för att motverka detta fenomen och att vi behöver förstå psykologin bakom kunskapsmotståndet för att effektivt bemöta det.

    Lärosäten som väktare av fakta

    Lärosäten har en central roll i att motverka faktaresistens genom att främja kritiskt tänkande och vetenskaplig metodik. Det handlar exempelvis om källkritik och att skilja mellan trovärdiga och mindre tillförlitliga källor. Lärosäternas forskning, utbildning och samverkan står för främjande av en öppen debatt där idéer kan diskuteras fritt och där olika perspektiv bemöts med evidensbaserad argumentation. Genom att göra vetenskaplig kunskap tillgänglig för allmänhet, beslutsfattare och företag kan lärosäten bidra till att öka kunskapsnivån i samhället.

    Liberala demokratier och auktoritära stater

    Samtidigt som debatten om fakta och faktaresistens svallar, arbetar de politiska ideologierna på, ibland utan att göra så mycket väsen av sig. Men forskaren Leif Sundström menar att Donald Trumps politik närmar sig fascism. I en intervju sammanfattar han att en fascistisk ledare vill framställa sig själv som en messiansk gestalt, en folkets räddare. En fascistisk ledare vill förbjuda de meningsmotsättningar som är en förutsättning för att demokratin ska fortgå och presenterar de som är oense med honom som nationens fiender. En viktig roll i fascismens uppkomst spelar även de grupper i samhället som är missnöjda, frustrerade, bittra och rädda. Igenkänning i amerikansk politik är rätt hög i den beskrivningen. 

    Jan Eliasson beskriver vikten av att visa att demokratier är bra samhällen, att vi tar hand om våra medborgare. Eliasson menar att där har vi mycket att göra, i till exempel inkomstfördelnings- och klimatfrågorna. Vi måste visa att demokratin är något attraktivt som folk behöver och vill ha, säger han och påpekar att demokratierna faktiskt har tappat mark. Bara 12–13 procent av världens befolkning lever i dag i traditionella demokratier.

    Desinformationen har många ansikten

    Och så har vi desinformationen. Alltså där avsikten tydligt är att sprida falsk information för att vilseleda, förvilla eller manipulera mottagaren. Målet med desinformation kan vara att påverka folks åsikter, skapa förvirring eller främja en specifik agenda. Desinformation kan förekomma i olika former, som falska nyheter, information, förvrängda fakta eller propaganda.

    När TV4 lät en reporter ta anställning hos Sverigedemokraterna avslöjades systematiska trollfabriker inför valet 2018. Partiledaren för Sverigedemokraterna menade däremot att ingen systematisk desinformation spridits. Att ha en trollfabrik skulle tyda på att vi medvetet sprider desinformation och något sådant har inte framkommit menade Jimmy Åkesson. Mot bakgrunden av definitionen av faktaresistens blir kommentaren ett tydligt exempel på där värderingar styr hur fakta hanteras. Jimmy Åkesson tycker faktiskt inte att felaktig fakta sprids, SD sprider ju bara sina värderingar och uppfattningar om hur världen är. 

    Exemplet visar hur komplex diskussionen om faktaresistens är. Och att vi har allt att vinna på att ibland ta steget tillbaka och helt enkelt studera värderingarna bakom faktauppgifterna – oavsett om de är sanna eller falska. Problemet med Trump, Jimmy Åkesson och ett stort antal ledare genom historien är kanske inte faktaresistens. Utan de värderingar och den syn om hur samhället ska utvecklas som ligger bakom presenterade fakta.

    Vilket samhälle vill vi ha?

    Fakta behöver vårdas, av oss på lärosäten och av alla. Men att ifrågasätta fakta är och kommer att vara en central del av varje demokratiskt samhälle. Därför bör vi ägna mindre tid åt att förfasa oss över faktaresistens och mer tid åt debatt om vilket samhälle vi vill ha. Kanske sitter Trump i Vita huset och skrattar åt hur mycket energi vi lägger på hans nycker, samtidigt som han systematiskt lägger sin kraft på att inskränka de grundläggande demokratiska ingredienserna i den amerikanska demokratin? För vilka ledare tror egentligen idag på demokratiska samhällen och vilka ser hellre totalitära stater?

    Att ifrågasätta fakta är en naturlig del av källkritiken i ett demokratiskt samhälle. Så är däremot inte fallet i diktaturer och där fascistiska ledare tillåtits ta över den politiska makten. Min slutsats är att samtidigt som fakta och kunskap vårdas behöver vi tillsammans ägna mer kraft åt att värna och utveckla den liberala demokratin. Motsatsen är fasansfull och har prövats genom historien med fruktansvärda resultat. Det är allas vårt ansvar att vi inte hamnar där.

    Dolda utsläpp från vägtrafiken ökar

    bild på bilkö

    När utsläppen från avgaser minskar i takt med att fler fordon elektrifieras, uppmärksammas nya källor till luftföroreningar i stadsmiljö. En ny rapport visar att det numera är partikelföroreningar som blivit en dominerande föroreningskälla.

    Rapporten är framtagen av EIT Urban Mobility – ett europeiskt innovationsinitiativ finansierat av EU för att främja hållbara stadstransporter. De partiklar den pekar ut som ett växande problem kommer framförallt från bromsar, däck och vägslitage. Dessa förorenar inte bara luften utan även mark och vatten genom att spridas till dagvattensystem, vattendrag eller på annat sätt samlas i gatumiljön.

    Endast en liten andel svävar fritt i luften, men just de minsta partiklarna – mindre än 2,5 mikrometer – tränger djupt in i lungorna och blodet. De ökar risken för hjärt-kärlsjukdomar, cancer och för tidig död. Rapporten anger att cirka 4 000 personer i London dog i förtid av luftföroreningar under 2019.

    Färre bilresor minskar utsläppen mest

    Elbilar bidrar till renare stadsluft när det gäller både avgaser och bromsdamm, det sistnämnda tack vare regenerativ bromsning. Däremot väger ofta elbilar mer än bilar med förbränningsmotor och det gör att de sliter mer på däck och vägar, vilket i sin tur skapar fler partiklar. Elektrifieringen förbättrar alltså vissa delar av problemet, men lämnar andra kvar.

    Rapporten pekar därför på att det mest effektiva sättet att minska partikelutsläppen är att minska bilåkandet. När fler reser med buss, tåg, cykel eller till fots minskar utsläppen betydligt – upp till fem gånger så mycket som vid ett byte från fossilbil till elbil.

    Städerna spelar en nyckelroll

    År 2026 börjar EU:s nya regler för partikelutsläpp från bromsar och däck att gälla. Men eftersom reglerna bara omfattar nya fordon, dröjer det innan effekterna kommer att märkas. Utifrån det kommer rapportförfattarna fram till att kommuner och länder behöver vidta fler åtgärder.

    Bland annat uppmanar rapporten städer att införa fler miljözoner, satsa på kollektivtrafik och bygga bättre gång- och cykelvägar. Även myndigheter uppmanas att främja slitstarka fordonsdelar, uppdatera utsläppsberäkningar med ny forskning och informera branscher och konsumenter om problemen.

    Valla in Östersjön: Räddar kusten och dödar havet.

    Bild på Öresundsbron i dimma. Tillsammans med en bild på artikel författaren

    Östersjön, vårt älskade men hårt sargade innanhav har varit en källa till oro, debatt och miljölarm i decennier. Men när klimatkrisen knackar på dörren borde vi satsa på hållbara lösningar, inte på fantasifulla projekt som riskerar att kväva Östersjön helt. Förslaget att bygga en vall genom Öresund som presenterades av regeringens utredare är inte bara ogenomtänkt, det är rent farligt för ett hav som redan kämpar för sin överlevnad. Att stoppa inflödet av syrerikt vatten från världshaven är som att stänga av respiratorn. Är det verkligen så vi räddar våra kuster?

    KOMMENTAR: Bakom idén med en vall genom Öresund står Klimatanpassningsutredningen som presenterades i tidigare i maj. Utredaren Johan Hjalmarsson vill se en utredning om att bygga en vall genom Öresund, ett drastiskt grepp för att minska risken för översvämningar längs Östersjöns kust, i takt med att havsnivåerna stiger. Det låter kanske handlingskraftigt, men löser inga av Östersjöns verkliga problem. Vilket i ärlighetens namn inte heller är syftet med förslaget.

    Östersjön är redan ett av världens mest utsatta hav. Enligt en rapport från SMHI råder total syrebrist på 18 procent av bottenytorna och syrebrist på ytterligare 34 procent. Inflödet av syrerikt vatten från Nordsjön via Öresund och de danska bälten är livsviktigt för att havet ens ska kunna andas, även om det knappt räcker till, eftersom Östersjön redan har en enorm syreskuld.

    Redan Lynetteholm skapade rubriker

    Minns ni debatten om Lynetteholm, den konstgjorda ön utanför Köpenhamn där en helt ny stadsdel skulle byggas ut i Öresund? Då varnade forskare och miljöorganisationer för att även ett litet ingrepp i Öresund kunde minska syretillförseln till delar av Östersjön. Att jämföra Lynetteholm med en fullskalig vall är som att jämföra en vattenpöl med Atlanten, men kritiken är densamma, bara mycket större. En vall i Öresund skulle i princip stänga av havets andningshål. Resultatet? Ännu värre syrebrist, mer svavelväte och sämre förutsättningar för allt marint liv.

    Ta strömmingen som exempel. Den rör sig mellan olika delar av Östersjön för att leka och hitta mat. Forskning visar att det finns flera genetiskt och ekologiskt skilda bestånd, men att migrationen mellan områden är avgörande för artens överlevnad. Redan idag är strömmingen hårt pressad av överfiske och försämrade miljöer, bestånden ligger under biologiskt säkra nivåer och fiskestopp har införts på flera håll. Att bygga en vall som försämrar syretillförseln och förändrar salthalten vore som att dra undan mattan för en art som redan står på randen till kollaps.

    Inte så noga med miljön i Östersjön

    Men vad säger då utredningen om miljökonsekvenserna? Inte mycket. Hjalmarsson konstaterar att det är ”svåra frågor”, men tycker ändå att det är värt att utreda. Detta eftersom alternativet, att upprätta många små kustskydd, skulle vara kostsamt och innebära lokal miljöpåverkan. Det går däremot att notera att det alternativet inte ens anses värt att utreda.

    Klimatanpassning är nödvändigt. Men om vi ska rädda Östersjön måste vi börja med att ta havets grundläggande behov på allvar. Syre, fungerande ekosystem och livskraftiga fiskbestånd är inte förhandlingsbara och lösningen är inte att göra Östersjön till damm. Att stänga av havets andningshål är inte bara ohållbart, det är direkt skadligt. Vi säger för argumentationens skull att det blir en vall, och om 100 år så förhindrar den översvämningar längst med kusterna, men vid det laget har Östersjön redan tagit sitt sista syrefattiga andetag. Vem vill då vara vid kusten? Det torde helt klart finnas flertalet mindre drastiska åtgärder att utreda för att skydda Östersjöns kuster innan vi drar ur proppen från vårt innanhav.

    Forskare larmar: 1,5 grader räcker för att smälta isarna på Grönland och Antarktis 

    Förlusten av is från Grönland och Antarktis har fyrdubblats sedan 1990-talet. Nu utgör det den huvudsakliga källan till höjda havsnivåer. En ny studie larmar för att 1,5-gradersmålet är för högt för att bevara isarna.

    En ny studie publicerad i Communications Earth & Environment visar att 1,5 grader är för högt för att bevara polarisarna, som kommer att fortsätta smälta kommande århundraden. För att undvika detta krävs en begränsning till närmare en grads uppvärmning, eller ännu lägre.

    Det finns allt starkare bevis för att 1,5 grader är för mycket för Grönlands och Antarktis isar. Redan nu ser vi en alarmerande avsmältning även i rådande klimat”, säger studieförfattaren Chris Stokes i ett pressmeddelande.

    Forskningsartikeln sammanfattar studier om istäckenas respons till uppvärmning. Resultatet är alarmerande: även IPCC:s lägsta scenario verkar inte hindra havsnivåhöjning till följd av avsmältning från Grönlands och Antarktis isar. Nuvarande 1,2 graders uppvärmning skulle kunna vara tillräcklig för att trigga högre hastighet av avsmältning.

    Det handlar alltså inte om ifall havsnivån höjs, utan när, förklarar professor Michael Tjernström från Stockholms universitet till Dagens Nyheter i en kommentar om forskningsartikeln. Han säger att issystemen är långsamma på att svara på förändringarna och därför också långsamma att återhämta sig.

    SMB har tidigare rapporterat att värmerekordet 2024 dock redan överstigit 1,5 graders uppvärmning jämfört med förindustriella nivåer. Detta innebär emellertid inte att vi har passerat 1,5-graders gränsen som syftas till i bland annat Parisavtalet. När IPCC refererar till dessa temperaturer handlar det om 20-åriga medelvärden i förhållande till förindustriella nivåer. Dessa skeenden pågår under längre tid och kan därför vara svårt att upptäcka förrän de redan inträffat.

    Studien om de Antarktiska och Grönländska isarna konkluderar att beslutsfattare bör förbereda för flera meters havsnivåhöjning de kommande århundradena. Tröskeleffekter tenderar inte att bli synliga förrän efter de passerat, och förebyggande åtgärder är därför nödvändiga.

    Debatt: Ljuger regeringen eller vet den inte vad den beslutar om?

    Efter drygt sex års handläggning i regeringskansliet godkände regeringen till slut Försvarsmaktens krav på att kraftigt få utöka användningen av Vättern som skjutfält. I ett pressmeddelande beskriver regeringen att stridsflyget ska skjuta på markmål men tillståndet gäller skjutningar ute i sjön. Ljuger regeringen eller vet den inte vad den talar om? skriver företrädare för organisationen Aktion Rädda Vättern på SMB Debatt.

    DEBATT Den 3 april godkände regeringen det överklagade tillståndet att årligen skjuta 69 000 skott och 150 raketer i Vätterns skyddsområde för dricksvatten strax söder om Karlsborg utanför badplatsen Enebågen. I ett pressmeddelande skriver regeringen att det handlar om ”markmål”. Samma falska information upprepas i en debattartikel i Expressen undertecknad av försvarsminister Pål Jonson och klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari. Vet inte regeringen vad den har beslutat om eller ljuger man medvetet?

    Mark- och miljödomstolen yttrade till regeringen att beskjutningen av Vättern inte kunde vara långsiktigt hållbar. Domstolen ville se en avveckling av flygskjutmålet under en tioårsperiod. Men regeringen beslutade om en mångdubbling av bombardemanget, utan tidsbegränsning. Aktion Rädda Vättern menar att Vättern utgör en oersättlig dricksvattentäkt för hundratusentals människor i fyra län. En strategisk infrastruktur som tvärtom måste försvaras mot militära angrepp.

    Överklagningarna har varit många

    Den 18 maj 2016 beslutade Länsstyrelsen i Västra Götaland att ge Försvarsmakten tillstånd att utöka skjutningarna i Vättern från 1 000 till 69 000 skott/år plus 150 raketer årligen. Men tillståndet skulle begränsas till 10 år. Länsstyrelsen insåg att användningen av Vättern som skjutfält inte kan fortsätta i längden.

    Underlaget för länsstyrelsens beslut var mycket otillfredsställande. Ärendet överklagades av både Försvarsmakten (som ville skjuta mer) och av boende invid sjön (som ville avveckla Vättern som skjutfält).  Mark- och miljödomstolen tvingades i omgångar kräva in mer information, framförallt angående påverkan på de djur och växter som ska bevaras enligt Natura 2000-reglerna. Det tog ett halvår innan Försvarsmakten inkom med kompletteringar, underlag som dock fortfarande var ofullständiga. 

    Till slut skickade mark- och miljödomstolen den 6 februari 2019 in sitt yttrande till regeringen: Verksamheten skulle enligt domstolen kunna godkännas men endast under en övergångsperiod på tio år. Förutsättningen var också att skjutningarna stoppades under sommarhalvåret, mellan 1 april och 15 september.

    Därefter har överklagandena legat på regeringskansliets bord i drygt sex år, utan åtgärd. Men den 3 april satte klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) sitt namn under beslutet. 

    Bland de som överklagat finns många enskilda personer men också kommuner som Askersund, Hjo, Motala, Vadstena och Ödeshög samt flera föreningar, allt från båtklubbar och hembygdsföreningar till LRF i Karlsborg och Svenska kyrkan i Vadstena. Här är en lista på de som klagat:
    https://www.aktionraddavattern.se/lista-pa-klaganden-pa-flygskjutmalet-hammaren/.

    ”Regeringen måste tänka om”

    Regeringens motivering handlar om Ryssland. Regering skriver i beslutet:
    ”Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina har i grunden förändrat och försämrat säkerhetsläget i vår del av världen. Maktutövning med militärt våld är återigen en realitet i Europa och vårt närområde. Det är tydligt att Ryssland inte respekterar krigets lagar och att civil infrastruktur och civilbefolkningen ses som legitima mål.”

    Att Ryssland inte respekterar lagar, civil infrastruktur och civilbefolkning står nog klart för alla, säger. Men att vår egen regering bryter mot miljölagstiftningen, mot Högsta domstolens prejudikat och EU:s miljödirektiv om skydd av vatten och natur, är däremot något som fler borde reagera mot.

    Regeringen och försvaret måste tänka om och förstå att Vättern istället måste försvaras mot militära angrepp. Skyddet av Vättern måste ingå i totalförsvaret. Vi måste öva på att förhindra skador och sabotage, inte tillfoga oss problem genom att själva förgifta vårt dricksvatten med PFAS, sprängämneskemikalier och tungmetaller.

    Nu tycks även regeringen anse att beslutet är kontroversiellt eftersom man beskriver beslutet i pressmeddelande till media och i debattartiklar som att regeringen har gett tillstånd att skjuta på markmål och inte i en dricksvattentäkt. Regeringskansliet upprepar den falska informationen till journalister som undrar. Det har föranlett Aktion Rädda Vättern att skriva ett öppet brev till regeringen.

    Kommer Romina Pourmokhtari och Pål Jonson undan med dessa lögner? Eller talar ministrarna i god tro, lurade av tjänstepersonerna på regeringskansliet? Detta är frågor som Aktion Rädda Vättern ställer sig. Men inget svar ges.

    Personlig och eftertänksam systemkritik i ny bok

    Stellan Tengroths fjärde bok, Klimatet, oljan och tillväxten, är en lågmäld men kunskapstät genomgång av sambanden mellan klimat, energi och ekonomi. SMB har läst en allvarlig inlaga i debatten om vår civilisations hållbarhet – läsvärd och skriven med eftertanke, men som hade vunnit på ett mer utforskande förhållningssätt.

    RECENSION Boken är uppbyggd som en resonerande färd, där historiska skeenden, samtida kurvor och personliga reflektioner vävs samman. Tengroth vill inte skriva en bok om lösningar, utan snarare beskriva situationen som han ser den: ett samhällssystem som obönhörligt rör sig mot en punkt där det inte längre fungerar. Genom bildrika anekdoter – som barndomens försök att gräva sig till Kina – illustrerar han vår kollektiva oförmåga att greppa den komplexitet som präglar både jordklotet och vår egen tids dilemma. Det är ett effektivt grepp. Men ibland faller också boken själv i fällan den vill blottlägga – förenklingens.

    Tengroth lutar sig mot etablerad statistik och internationellt vedertagna fakta. Det ger en god överblick av vår tids ödesfråga – ett förändrat klimat samt de bakomliggande samhälleliga processerna. Samtidigt väcks frågor: vad hade hänt om andra källor hade lyfts fram? Kunde ytterligare perspektiv ha fördjupat bilden? Många av de samband som presenteras är i sig svåra att bestrida – men som författaren själv beskriver: även obestridliga samband kan dölja en mer komplex verklighet. Det är en insikt som ibland saknas i själva framställningen.

    Bokens centrala budskap – att ekonomisk tillväxt är oförenlig med planetens gränser – är tydligt, väl underbyggt och relevant. Men samtalet om vad tillväxt egentligen innebär förblir begränsat. Här saknas en mer nyanserad diskussion. Måste tillväxt alltid innebära ökad materiell konsumtion? Kan ett ekonomiskt system omdefinieras? Är nerväxt den enda väg som återstår? Kanske – men utan att utforska alternativen tenderar resonemanget att uppfattas som onyanserat. Det noteras till exempel inte att det pågår en livlig och seriös samhällsdebatt om just BNP:s roll. Bland annat har EU nyligen lagt fram en forskningsrapport med förslag på alternativa välfärdsmått – ett tydligt tecken på att kritiken mot BNP som måttstock inte längre är ett radikalt avsteg, utan en del av ett bredare samtal. Att detta samtal uteblir i boken kan tyckas vara en missad möjlighet.

    Samma sak gäller bokens återkommande ”vi”. Vem inkluderas i detta kollektiva subjekt? Vem är det som agerar irrationellt – samhället i stort, beslutsfattarna, medborgarna, alla? Det är oklart. Den sortens otydlighet försvagar resonemanget, särskilt när författaren själv tycks stå utanför det ”vi” han kritiserar.

    Med det sagt: Klimatet, oljan och tillväxten är en bok som biter sig fast. Den bär på en personlig röst som gör den relevant. I klimatlitteraturen är det ovanligt med en så tydligt subjektiv berättare som samtidigt håller sig nära fakta. Det väcker tankar, det gör frågan mänsklig – och det ger Tengroth en särskild trovärdighet. Man anar emellertid att han har kapacitet att gå ännu djupare, att vända på fler stenar, att stanna kvar i det tvivel som ofta är mer fruktbart än tvärsäkerhet. Det hade gjort en redan läsvärd bok ännu mer tankeväckande.


    Boktitel: Klimatet, oljan och tillväxten / Utgiven på eget förlag, www.tillvaxtreflektera.se

    Om författaren:
    Stellan Tengroth är civilingenjör och tidigare verksam inom både privat och offentlig sektor. Han har länge intresserat sig för sambanden mellan energi, ekonomi och ekologi och är engagerad i frågor om hållbar utveckling och systemkritik. Tengroth har tidigare gett ut böckerna Tillväxt till döds, Att svära i kyrkan och Vad ska vi ha samhället till? och driver även webbplatsen tillvaxtreflektera.se där han publicerar texter och analyser i samma anda. Klimatet, oljan och tillväxten är hans fjärde bok.

    Debatt: Tunnelseende i debatten om skogens klimatnytta 

    Debatten om det hållbara skogsbruket präglas av tunnelseende. Det gör att vi bara fokuserar på en eller två saker i taget. Skogsbruket kan aldrig bli hållbart så länge tunnelseendet får fortsätta, skriver Jeannette Eggers, forskare på SLU, på SMB Debatt.

    DEBATT Jag är väldigt trött på debatten om skogens klimatnytta. 

    Alla skogens olika värden måste balanseras. I klimatdebatten reduceras skogens roll ofta till kollager eller biomassa för att substituera fossilt. Vi behöver mer helhetssyn. 

    För det första så är skogens klimateffekt mer komplex än kolcykeln. Skog påverkar klimatet även på andra sätt, t.ex. genom den så kallade albedoeffekten. Till exempel reflekterar barrskog en mindre del av solstrålningen än kalmark eller lövskog eftersom barrskog är mörkare, speciellt på vintern. Det finns studier som visar att klimatnyttan av ökad kolinlagring i skogen kan vara i ungefär samma storleksordning som den klimatskadliga effekten av minskad albedo och andra lokala effekter enligt scenarier för europeiska skogar. 

    För det andra: skogen har en massa andra värden utöver klimatnytta, inte minst avgörande ekologiska värden. Biologisk mångfald är lite som ekosystemens immunförsvar. Förenklat kan man säga ju mer utarmad den biologiska mångfalden är, desto mindre motståndskraftig är skogen. 

    “Tyvärr går det inte så bra” 

    Sverige har ett miljömål för skogen, kallat ‘Levande skogar’. Enligt målet ska skogens och skogsmarkens värde för biologisk produktion skyddas samtidigt som den biologiska mångfalden bevaras samt kulturmiljövärden och sociala värden värnas. Målet är tänkt att nås till 2030. 

    Tyvärr går det inte så bra. Enligt den senaste utvärderingen når vi inte målet med nuvarande styrmedel och trenden är till och med negativ – det går åt fel håll. En del åtgärder som genomförs ger positiva effekter men är inte tillräckliga. Förlust av naturvärden som inte går att återskapa är ett allvarligt problem. Att skapa en funktionell grön infrastruktur brådskar och klimatförändringarna gör arbetet extra viktigt.  

    Enligt Skogsstyrelsens finns följande problem:  

    • Brist på viktiga livsmiljöer i skogslandskapet  
    • Många hotade och känsliga skogslevande arter minskar och populationerna blir allt mer fragmenterade 
    • Flera av skogens ekosystemtjänster har otillräcklig status  
    • Kulturmiljöer förstörs i skogslandskapet i samband med skogsbruksåtgärder 
    • Negativ påverkan på skogslandskapets vattendrag 

    “Vi måste bort från tunnelseendet”

    Därutöver är renskötseln i ett kritiskt läge och det behövs anpassningar av skogsbruket för att ge den traditionella naturbetesbaserade renskötseln, som är en viktig del av den samiska kulturen och traditionen, en framtid. 

    Kortfattat så behövs:  

    • Glesare skogar för att gynnar marklav (renarnas huvudföda på vintern)  
    • Längre omloppstider, mer hyggesfritt (för att gynna hänglav, viktigt när renarna inte når marklaven på grund av istäcke)  
    • Var försiktig med contortatall  
    • Gödsla inte på lavmarker  
    • Utveckla samråden 

    Samtidigt är klimatanpassning helt avgörande. Framtiden är mycket osäker och vi kan inte längre förlita oss på gårdagens sanningar utan måste öka skogens motståndskraft. Ökad variation är ett sätt att framtidssäkra skogen. 

    Dessvärre är det långt kvar till en klimatanpassad skog enligt Skogsstyrelsen. Av de 12 delmål som sattes upp för fem år sedan har bara fyra nåtts helt eller delvis.  Dessutom har skogen också kulturella, andliga och existentiella värden, utöver att den skyddar från jordskred och erosion, renar luften vi andas och det vatten vi dricker. Och så är skogen ett bra skydd mot både värme och översvämningar. Med mera. 

    Vi måste komma bort från tunnelseendet där vi bara fokuserar på en eller två saker i taget.

    Skogsdebattens tunnelseende, som bara kan hålla fokus på fåtalet aspekter i taget, enligt debattören. Illustration: Jeannette Eggers.

    Den obekväma sanningen

    Men, hur skulle ett mer hållbart skogsbruk kunna se ut?  

    Kortfattat skulle jag säga ungefär såhär: 

    • Alla kvarvarande skogar med mycket höga naturvärden undantas från skogsbruk 
    • Mer variation i brukade skogar: mer hyggesfritt och anpassat trakthyggesbruk (det vill säga färre hyggen, mer blandskog, längre omloppstider och rejäla kantzoner runt vattendrag) 
    • Anpassningar till renskötseln i norra Sverige  
    • Anpassningar till torka i södra Sverige  
    • Fler Ädellövsträd i södra Sverige 

    Den obekväma sanningen är att avverkningsvolymen måste minska för att bättre balansera de olika skogliga värdena, för att nå våra ekologiska mål, samt målen kopplade till klimatet. Vi måste alltså göra mer av mindre. 

    “Men vi måste ju fasa ut det fossila och ersätta det med biobaserade material”, heter det ofta i debatten. Absolut. Kruxet är bara att vi inte kan ersätta allt fossilt med biobaserade produkter.  

    I dagsläget skulle det behövas fyra planeter om hela världen levde som vi gör i Sverige. Liknande siffror gäller för många av de länder till vilka vi exporterar skogsprodukter. Man behöver inte vara forskare för att inse att det inte är hållbart. 

    “Vi kan inte konsumera oss ur en kris som skapts av överkonsumtion”

    Den eviga diskussionen om hur stor skogens klimatnytta är gör att vi aldrig kommer fram till de frågor som är viktiga på riktigt: vad behövs för värdiga liv? Hur gör vi för att sluta med våra ohållbara konsumtionsnivåer?  

    Vi kan inte konsumera oss ur en kris som skapats av överkonsumtion. Oavsett vilket material som ligger till grund för det vi konsumerar. Så innan vi ens frågor oss hur vi kan substituera något bör vi fundera: behövs produkten överhuvudtaget eller kan vi använda något vi redan har? Kan vi nöja oss med mindre?

    Efterfrågan är inte en naturlag. Vi kan – och bör – ändra hur, och hur mycket, vi producerar, konsumerar och hur vi lever våra liv. Vi behöver ställa om, sluta med slit & släng, sluta överkonsumera, göra ekonomin cirkulär. Särskilt i den rika delen av världen. Och vi behöver lämna utrymme för alla människor som behöver öka sin konsumtion för att ha värdiga liv. 

    Lyckoforskningen är tydlig med att det inte är konsumtion som gör oss lyckliga, ger oss välbefinnande eller skapar meningsfulla liv. Istället är det som enligt lyckoforskningen ger livet mening relationer, gemenskap, att bidra till något större än sig själv, tacksamhet och närvaro, med mera. Det är detta som vi behöver ha tillväxt i. Och prata mera om. 

    Hur kan vi skapa värdiga, meningsfulla liv för alla, inom de planetära gränserna? Det är en mycket bredare fråga än frågan vad ett hållbart skogsbruk är. Men jag menar att skogsbruket aldrig kommer bli hållbart på riktigt i ett system som prioriterar kortsiktiga vinster över långsiktig hållbarhet. 

    Utsläppen ökade i mer än var tredje kommun

    Under 2023 ökade koldioxidutsläppen i 104 av landets 290 kommuner. Det visar en ny sammanställning av organisationen Klimatkollen. Munkfors ökade utsläppen i särklass mest, medan Karlshamn var den kommun som lyckades minska utsläppen mest.

    Totalt sett minskade kommunernas fossila koldioxidutsläpp från 35,9 miljoner ton 2022 till 35,4 miljoner ton 2023. Det är en minskning med 1,6 procent, vilket inte är ens i närheten av vad som krävs för att nå Parisavtalet.

    Det är mycket oroande att koldioxidutsläppen ökar i så många kommuner, när de skulle behöva minska mycket snabbt ner mot noll. Här kan medborgare spela en stor roll i att sätta press på lokala beslutsfattare med hjälp av Klimatkollens data, säger Ola Spännar, medgrundare till Klimatkollen, i ett pressmeddelande.

    Att sätta press på kommunerna är än viktigare idag med tanke på att utsläppen ökade rejält nationellt sett under 2024. Rapporteringen från kommunerna släpar dock efter, så 2023 års siffror är den senaste sammanställningen.

    Statistiken om koldioxidutsläpp kommer från Nationella emissionsdatabasen, som hanteras av SMHI.

    Kommunerna där utsläppen ökade mest:

    1. Munkfors + 76,1 procent
    2. Grums + 22,1 procent
    3. Lysekil + 12,9 procent
    4. Klippan + 12,5 procent
    5. Boden + 11,8 procent

    Här minskade utsläppen mest:

    1. Karlshamn – 61,5 procent
    2. Bjuv – 32,4 procent
    3. Lilla Edet – 28,0 procent
    4. Eslöv – 23,3 procent
    5. Vänersborg – 20,8 procent

    Stora ökningar eller minskningar har ofta att göra med stora industrier eller fjärrvärme, vilket kommunerna, kan ha svårt att påverka. Kommunerna kan däremot öka takten när det gäller utsläppen från trafiken, kommunverksamheten och att genom att hjälpa medborgare att ställa om, kommenterar Frida Berry Eklund, även hon medgrundare, i Klimatkollens Instagram-kanal.

    Bland storstäderna minskade Göteborg med 7,5, Stockholm med 6,3 (men 3,2 i länet) och Malmö med 3,6 procent. Hela listan finns här.

    Klimatkollen är en medborgarplattform som tillgängliggör klimatdata från företag och kommuner.

    Leif Öster: ”Bra att Prins Carl Philip står upp för skogens framtid”

    I veckan anordnade Skogsindustrierna sitt årliga framtidsmöte. SMB:s fristående krönikör Leif Öster var där och blev glatt överraskad av Prins Carl Philips tal. Kungligheten blickar mot framtiden. Det är bara att hoppas att skogsföretagen tar efter, skriver Öster i veckans krönika.

    KRÖNIKA I onsdags gick Skogsindustriernas årliga framtidsmöte av stapeln. Prins Carl Philip höll tal, vilket, lite oväntat, blev mycket uppskattat.

    Inför en fullsatt lokal, med många skogsdirektörer och andra representanter från skogsbranchen, höll prinsen ett riktigt bra anförande. Det bästa på hela dagen anser jag. Varför? Därför att prinsen ville se ett skogsbruk som säkrar ett fungerande ekosystem även i framtiden.

    “Skogsbruk kräver balans”, sa han och fortsatte: “Mellan att bruka och bevara. Mellan tradition och nya idéer. Och mellan vinster idag och ett fungerande ekosystem i morgon”.

    Prinsen påtalade vidare att “vi lever i en tid av stora utmaningar, med klimatförändringar, förlust av biologisk mångfald, och ett ökande energibehov. Vi måste ställa om och vi måste göra det snabbt.”

    Sant och relevant, tyckte många i publiken. 

    Avsomnad skogsvecka

    På framtidsdagen delade Prins Carl Philip även ut priser till personer som bidragit till att öka kunskapen om skogen. Ursprunget till prisceremonin är en drygt hundraårig tradition, med en årlig skogsvecka i Stockholm. Den första hölls år 1917. 

    På den tiden, långt innan datorer och mobiltelefoner, fanns det ett stort värde för skogens beslutsfattare att träffa varandra fysiskt. Man sa ”att alla skogsmullar träffas på skogsveckan”. Viktigaste var att synas på den årliga tematiska skogskongressen, som hade kunglig inramning. Där delade kungligheterna ut årets skogspriser, då som nu. 

    Utanför dåtidens kongresshallar hängde hundratals gröna lodenrockar tillhörande jägmästare, kronojägare, forskare, fackpampar och en och annan skogsägare. Eftersom alla som betydde något ändå var samlade passade skogens organisationer att även hålla årsmöten och träffar denna vecka. Så sent som på 1980 talet kom 1500 skogsmänniskor till huvudstaden.

    Men det var då det. Nu är skogsveckan insomnad för gott och ceremonin med prisutdelningen är det enda som återstår. Skogsindustrin har tagit över som värd för denna framtidsdag och använder den för att försvara gårdagens skogsbruk. 

    Men kungligheten verkar i motsats blicka mot framtiden. Därför var den stora behållningen i år just Prins Carl Philips tal. Som han även sa: “Det behövs fler som tänker nytt, tar ansvar och agerar långsiktigt”. Man kan bara hoppas att fler av de närvarande på framtidsdagen tar till sig budskapet.


    Hela prinsens tal finns att ta del på hovstaternas hemsida.

    Södra Sverige riskerar vattenbrist

    Södra Sverige går mot en sommar med stor risk för vattenbrist. Grundvattennivåerna är ovanligt låga för årstiden – och de fortsätter att sjunka. Nu utfärdar Sveriges geologiska undersökning (SGU) årets första officiella varning.

    Varningen gäller både små och stora grundvattenmagasin i Gotlands, Kalmar, Blekinge och Skåne län, där nivåerna ligger långt under det normala. Situationen är allvarlig – särskilt med tanke på att påfyllningen av grundvatten främst sker under hösten och vintern.

    Det är fortfarande inte möjligt att säga hur grundvattennivåerna blir när de oftast är som lägst under sensommaren eftersom det beror på hur vädret blir de närmaste månaderna, men det är ett dåligt utgångsläge inför sommaren och det blir alltmer troligt att vi kommer få låga eller ovanligt låga grundvattennivåer på många platser i Götaland och Svealand under sommaren, säger Calle Hjerne, grundvattenexpert på SGU i ett meddelande på SGU:s webbplats.

    Små magasin mest sårbara

    De små grundvattenmagasinen, som många hushåll med egna brunnar är beroende av, är särskilt drabbade. I Götaland och stora delar av Svealand ligger nivåerna redan mycket under det normala. Men även de stora magasinen – avgörande för kommunal vattenförsörjning – påverkas, särskilt i södra och östra Sverige.

    SGU bedömer att fler riskmeddelanden kan bli aktuella om nederbörden fortsätter att utebli. Myndighetens prognoser visar att små magasin i Götaland, Svealand och längs Norrlandskusten kan nå mycket låga nivåer redan i juli. För de stora magasinen är läget mest kritiskt i Skåne, Blekinge, Småland, Öland och Gotland.

    Klimatförändringar ökar risken

    Torka i Sverige är inget nytt – men de senaste årens torkperioder visar tydliga kopplingar till ett förändrat klimat. Enligt FN:s klimatpanel IPCC blir extremväder kopplat till vatten – både översvämningar och torka – allt vanligare i norra Europa.

    Sverige får visserligen ungefär lika mycket eller mer nederbörd per år, enligt klimatmodeller. Men nederbörden fördelas mer ojämnt: längre torra perioder mellan intensivare regnfall. Det gör att grundvattnet inte hinner fyllas på, särskilt inte under vår och sommar, då avdunstningen ökar i takt med stigande temperaturer.

    SMHI:s klimatscenarietjänst visar också att vårarna i södra Sverige redan nu är torrare än tidigare. Torrperioder börjar tidigare och pågår längre – vilket ökar risken för vattenbrist, även om den totala årsnederbörden inte minskar.

    Ett tydligt varningstecken

    Grundvattennivåerna är inte bara en fråga om kortsiktig vattenförsörjning. De fungerar också som ett långsamt men tydligt mätinstrument för hur klimatförändringarna påverkar Sverige – lokalt och konkret. Forskning visar att både grundvattentemperaturer och nivåer speglar långsiktiga klimattrender och fungerar därmed som en form av klimatindikator.

    För den som hittills upplevt klimatförändringarna som något abstrakt eller avlägset, kan därför den här sommarens sannolika torka kanske bli en vändpunkt. När vattennivåerna sjunker i brunnar, reservoarer och kranar – och restriktioner införs – blir klimatförändringens konsekvenser påtagliga i vardagen.

    Plastkemikalie kopplas till hjärt- och kärlsjukdom

    En ny studie kopplar plastkemikalien DEHP till över 356 000 hjärt- och kärlsjukdomsrelaterade dödsfall på ett år. Det är mer än 13 procent av alla hjärtsjukdomsrelaterade dödsfall globalt bland personer i åldern 55–64 år.

    DEHP är ett ämne som ofta används för att göra plast mjuk och böjlig, till exempel i förpackningar, kablar, golvmaterial och medicinsk utrustning. När plasten bryts ner eller används kan DEHP läcka ut och tas upp av kroppen via maten, luften eller huden.

    Tidigare forskning har visat att DEHP kan påverka kroppens hormonsystem, bidra till oxidativ stress och leda till störningar i ämnesomsättningen. Allt detta ökar risken för sjukdomar som diabetes, åderförkalkning och i slutändan hjärtinfarkt eller stroke.

    Plastens dolda hälsokostnad

    Studien, som publicerats i den medicinska tidskriften eBioMedicine, bygger på data från 200 länder och har undersökt hur plastkemikalien DEHP påverkar dödligheten i hjärt- och kärlsjukdomar. Forskarna använde mätvärden för DEHP-exponering från år 2008 och jämförde dessa med dödsfall i hjärt- och kärlsjukdomar tio år senare, 2018. Resultatet var tydligt: över 356 000 dödsfall i åldersgruppen 55–64 år kunde kopplas till exponering för DEHP. Det motsvarar 13,5 procent av alla hjärtdödsfall globalt i den åldersgruppen.

    Nästan 98 procent av dessa dödsfall var relaterade till plast – genom tillverkning, konsumtion eller avfall. Forskarna räknade också ut hur många år av liv som gick förlorade i förtid på grund av detta, så kallade ”years of life lost” (YLL). Totalt handlar det om över 10,4 miljoner förlorade levnadsår.

    Stora skillnader i världen – och inom länder

    Särskilt utsatta var länder i Sydasien och Mellanöstern, där exponeringen för DEHP var högst. Dessa regioner stod tillsammans för mer än 40 procent av alla DEHP-relaterade dödsfall. Östasien och Stillahavsregionen låg inte långt efter. Afrika, Latinamerika och vissa delar av Nordamerika visade också oroande höga siffror. Länder med stora och åldrande befolkningar drabbades särskilt hårt. Indien hade över 100 000 dödsfall kopplade till DEHP, medan Kina uppvisade över 60 000.

    Samtidigt visar studien tydliga ojämlikheter inom regioner. I exempelvis USA och delar av Afrika var skillnaderna mellan de som hade högst och lägst exponering mycket stora. De som befann sig i den högsta exponeringsgruppen hade flera gånger högre risk att dö i hjärt- och kärlsjukdom än de med lägst exponering. Det innebär att vissa grupper i samhället, ofta de mest utsatta, bär en oproportionerligt stor del av hälsorisken.

    Läget i Sverige: Reglerat men fortfarande i omlopp

    Studien är internationell, men på Naturvårdsverkets hemsida finns information om att användningen av DEHP i Sverige i dag är kraftigt begränsad, men inte helt förbjuden. Ämnet är förbjudet i leksaker, barnavårdsartiklar och vissa kosmetiska produkter inom EU, men får fortfarande förekomma i andra varor – dock under strikt kontroll enligt EU:s kemikalielagstiftning REACH.

    Äldre produkter, eller varor importerade från länder utanför EU där reglerna är svagare, kan fortfarande innehålla DEHP. Eftersom ämnet inte är fast bundet till plasten det ingår i, kan det läcka ut under hela produktens livslängd. Det sprids bland annat via byggavfall, avloppsreningsverk och hushållsavfall.

    Ett globalt problem – också en svensk angelägenhet

    Forskarna bakom den nya studien i eBioMedicine betonar att resultaten visar på ett akut behov av åtgärder, både globalt och nationellt. Även i länder där användningen av DEHP är strikt reglerad, såsom i Sverige, kan ämnet fortfarande förekomma.

    Studien blir därmed ett viktigt underlag i det pågående arbetet med att minska plastens skadeverkningar – inte bara för miljön, utan också för människors hälsa. Den visar tydligt att plastens effekter inte stannar vid skräp i naturen, utan bidrar till allvarliga sjukdomar och för tidig död.

    Läckt dokument: Kyrkans plan för hållbart skogsbruk kan falla

    Färre kalhyggen, mer klimatnytta och biologisk mångfald förespråkas av Svenska kyrkans skogsutredning. Men nu visar ett läckt dokument att planen för ett mer hållbart skogsbruk kan falla, efter interna strider.

    Supermiljöbloggen har i ett flertal artiklar granskat turerna kring kyrkans skogsutredning som lades fram i höstas. Utredningen, som gjordes av Skogsstyrelsens tidigare generaldirektör Göran Enander, föreslår bland annat att 20 procent av kyrkans skog ska avsättas för biologisk mångfald och 33 procent ställas om till mer naturnära skogsbruk. Träden skulle också få stå längre för att göra mer klimatnytta. Något som många av stiftens skogsansvariga inte gillade.

    Framförallt gällde oenigheten hur mycket pengar kyrkan skulle förlora på ett mer hållbart skogsbruk. Det halvkyrkliga organet Egendomsförvaltningarnas samarbetsorgan, Enso, beställde ”skuggutredningar” och forskare på SLU pressades att göra nya analyser med andra data, som pekade mot större (kortsiktiga) ekonomiska förluster.

    Nu trappas striden om skogen upp ytterligare, skriver Dagens Nyheter, och planen för ett mer hållbart skogsbruk för Sveriges femte största skogsägare kan vara på väg att falla. Tidningen har fått tillgång till ett tjänsteutlåtande som visar att det utkast till beslut som nu diskuteras kan innebära att svagare miljöskydd än det som gäller idag, och enbart ”ha god följsamhet till Miljöbalken och Skogsvårdslagen”.

    Lägre ambition än idag

    Skogsexperten Leif Öster, som också är fristående krönikör hos SMB, har läst det läckta dokumentet.

    Det här är oerhört provocerande. Enligt gällande skogspolitik ska en skogsägare ta betydligt större hänsyn till miljö och naturvård än vad lagen kräver. Det är rent trams att tala om ”följsamhet med lagen” och det är faktiskt en lägre ambition till och med jämfört med den som Svenska kyrkan har i dag, säger han till Dagens Nyheter.

    Enanders utredning har varit ute på remiss och när remissvaren nu sammanställts av kyrkokansliet i Uppsala refererar fler än hälften av stiften till skuggutredningarna, enligt DN. Och i tjänsteutlåtandet är alltså stora delar av förslagen om ett mer hållbart skogsbruk utraderade.

    Slutsatsen är att den här arbetsgruppen vill att man i praktiken inte ska göra någonting, och att kyrkan ska fortsätta driva ett ohållbart skogsbruk, säger skogsutredaren Göran Enander till DN.

    ”Tjänar mammon”

    DN intervjuar även tidigare ärkebiskopen KG Hammar, som är mycket kritisk:

    Vi måste leva på ett sådant sätt att det vi predikar och tror på ska inte bli motsagt av vårt förvaltarskap. Jesus sa att vi inte kan tjäna både Gud och mammon. Med det här förslaget ser det ut som att vi tjänar mammon – för att sedan först i nästa led tjäna Gud, säger han till DN.

    Förslaget om kyrkans framtida skogsbruk bereds nu vidare, för att läggas fram inför kyrkomötet som väntas fatta beslut i höst.

    Annie Croona: Det finns snart inga platser kvar för aktivisterna

    En gång sa SMB:s krönikör Annie Croona till sig själv att hon tids nog kommer att bli klimataktivist. Än är hon inte där. Detsamma gäller de flesta andra. Trots stora försök från makthavare att svartmåla och motverka klimataktivismen så är den kvar, och fungerar. Är man ännu inte aktivist bör man åtminstone stötta dem, skriver Croona i veckans krönika.

    KRÖNIKA Jag minns att jag en gång sa till mig själv att jag en dag kommer att bli klimataktivist. Egentligen är det kanske konstigt att jag inte blivit det än, för i det klimatmörker som råder är aktivismen en av få saker som ger mig hopp. 

    Det tror jag alla som befunnit sig i något sorts sammanhang av gemensamma ambitioner kan förstå. Ett fotbollslag. En förening. Ett festgäng. Man har fäst blicken på samma mål: kanske en vinst, kanske ett projekt, kanske en bra fylla. 

    Oavsett målbild är det en stark upplevelse att enas i något, att hitta styrka hos andra med samma eld i bröstet. Och det är förstås därför, för att den där elden brinner så starkt, som det finns en rädsla för klimataktivister – och en vilja att stoppa dem. 

    Våra politiker legitimerar svartmålning av aktivister

    När aktivister från organisationen Återställ Våtmarker började blockera motorvägar var frustrationen, inte helt otippat, stor. Man kunde höra röster som gormade att det är fel metod, att det är ineffektivt. Man kunde läsa om upprörda bilister som menade att det är fel att ge sig på vanligt folk. 

    Men så här ett par år senare har våtmarkerna onekligen tagit sig in, inte bara i folks medvetanden, utan i politiken. Såväl medborgare som makthavare vet vad våtmarker är och vilken roll de spelar för klimatet. Det är en enorm konkret framgång, initierad av modiga aktivister, som stod ut med ilskan och hoten. 

    Aktivister får ofta höra att de borde fokusera på makten, på systemet. Jag har i och för sig länge argumenterat mot den binära uppdelningen av individ och system, men kan hur som helst konstatera att även när aktivisterna de facto riktar in sig på systemet, alltså våra makthavare, så utsätts de för hat och hot. 

    När aktivister har satt sig utanför riksdagen eller protesterat under möten (eller utanför, när de inte släppts in, som vid det nationella klimatmötet 2023) – målas de ut som störande, omogna eller, i värsta fall, hotfulla. Allmänheten färgas så klart av hur makten beskriver aktivister. Våra högst uppsatta politiker legitimerar svartmålning av klimatengagerade medborgare.

    På vilka platser får aktivister vara?

    På senare tid har klimataktivister från Extinction Rebellion tagit sig in på bolagsstämmor, som till exempel fast fashion-jätten H&M:s. Jag kan inte tänka mig en bättre representant för ”systemet” än de bolag vars aktier samlas i bankernas fonder och därmed i vårt sparande. Men något säger mig att aktionerna ändå möts av kritik. Kanske för att man i brist på självinsikt inte ser storföretagen som ”systemet”. 

    Kvar har vi myndigheterna. DN rapporterade för ett tag sedan om att klimatengagerade som arbetar på svenska myndigheter i hemlighet söker stöd hos varandra – eftersom de är rädda för repressalier på grund av sitt klimatengagemang.

    Och rädslan är tyvärr befogad. Ni har säkert läst om Marie som blev uppsagd från Energimyndigheten för att hon är medlem i Rebellmammorna, en klimatgrupp som inte ägnar sig åt civil olydnad, utan bland annat åt att sticka och sjunga sånger för klimatet. 

    Klimataktivister får alltså inte finnas på motorvägarna, eller utanför riksdagen, eller på bolagsstämmor, eller på myndigheter, eller ens virka på ett torg. På vilka platser får de då vara? 

    Det är förstås så här man vill ha det om man representerar en regering som står för en katastrofal klimatpolitik och vill fortsätta med det, eller om man är övertygad om att klimatkrisen är en bluff och vill motarbeta det man ser som onödiga förändringar. Man vill röja undan hinder.

    Men de lyckas inte – inte så länge människor gör motstånd. Fler behöver alltså inse kraften i den där elden. Samlas, stötta, stärkas. Alla behöver inte bli aktivister – men alla borde stötta aktivister. Jag är livrädd för den dag då de inte längre hörs eller syns.

    Tipsa!

    Tipsa oss

    Har du något du tror vi missat och kanske borde skriva om? Vi tar tacksamt emot alla tips du kan bidra med. Maila direkt till tips@supermiljobloggen.se eller fyll i formuläret nedan.