”Besvikelsen går nästan att ta på. Var det inte svårare än så här? Ska vi alltså inte göra mer än så? Behövs det knappt några uppoffringar alls? Vad faaan…?”

SMB:s krönikör Mattias Goldmann har räknat till 4,5 miljoner – den utsläppsminskning i ton koldioxidekvivalenter som krävs till 2030 för att nå EU:s klimatkrav och vårt eget klimatmål, och är förbluffad hur enkelt det verkar vara.

KRÖNIKA I klimatkampen hamnar vi som vill precis samma sak ibland på var sin sida av den åsiktsmässiga vallgraven. En sån fråga är om vi ska lyfta fram omställningen som så enkel som möjligt eller tvärtom profilera den som en rejäl uppoffring. Min ingång brukar vara att klimatet räddas genom att göra omställningen lätt, lustfylld och lönsam – men på sistone har jag behövt tänka om lite. Så här lätt kanske det ändå inte ska vara?

För efter att Sverige med utsläppsstatistiken för år 2024 gick till historien som det OECD-land med snabbast ökande klimatpåverkan minskar Tidöpartiernas budgetproposition utsläppen med 1,5 miljoner ton ackumulerat till 2030. Knappast imponerande, men ett fall framåt i alla fall. För att slippa köpa utsläppsrätter eller betala böter till EU återstår då 4,5 miljoner ton till 2030. För att klara vårt egna nationella transportmål krävs ytterligare 200 000 ton. Så vi begav oss ut på skattjakt; hur hittar vi dessa utsläppsminskningar.

Elbilsexporten sabbar för klimatmålet

En skattjakt ska ju vara utmanande, ha svåra ledtrådar, kräva detektivarbete. Den ska hålla på ett tag, man ska nästan ge upp. Vi hade fått höra att detta skulle bli alldeles särskilt klurigt – ojojoj att klara klimatmålen framställs ju nästan som lika naivt som att tro på ”refugees welcome”. Bättre att bara släppa det hela. Men hu vad vi bedrog oss.

Vi började med bilarna. Den där elbilspremien som regeringen kommit på ska ge 600 000 ton koldioxidminskningar – trots att den bara går till låginkomsttagare som knappt har råd att köpa elbil. Lågt räknat blir det en miljon ton till med en premie som omfattar alla. ”Objection, your honour”, säger elbilstillverkarna, Elbil Sverige och andra laddfantaster när de inser att beräkningen innebär att Sverige fortfarande år 2030 har lägre andel nya elbilar än Norge hade redan i fjol. 

De senaste åren har elbilar lämnat landet så snabbt att man kan tro att Tidöpartierna infört ett återvandringsbidrag för Nissan Leaf, Renault Zoe och Tesla 3. Det sabbar för våra klimatmål, men är lätt att fixa med sänkt skatt på ladd-el eller andra verktyg som gör det lönt att köra på el. Minst 100 000 ton ger det, lika mycket till om vi med skärpt bonus malus-beskattning gör det dyrare att köpa och köra bilar och lätta lastbilar med höga utsläpp. ”Vad f-n, ska vi inte göra mer än så?”, är reaktionen från Carla och andra som vill sälja begagnade elbilar i Sverige, inte exportera dem.

Ännu en hundratusing i ton räknat uppnås med den konverteringspremie som beslutats av tidigare regering men inte genomförts; det räcker med 20 000 bilar som konverteras om det sker rätt snart. Vi hör Konvegas i Växjö mullra att det finns 4 miljoner personbilar som bör konverteras – hur kan vi nöja oss med en halv procent av dem?

”Annars blir det för lätt”

För lätta lastbilar på el finns en klimatpremie på 40 000 kronor som minskar utsläppen med 135 000 ton. Förläng den till och med 2030 och nyttan dubblas – man kan tro att den fyrdubblas men för varje år blir allt fler fordon eldrivna även utan premie även om utrymmet uppåt är stort eftersom andelen bara är 20 procent nu. Var fjärde tung ny lastbil är el- eller gasdriven; öka omställningen så att 10% av lastbilsflottan år 2030 är fossilfri så ger det 380 000 ton. Inte bara Einride utan också Volvo, Scania och Mobility Sweden protesterar mot så låga ambitioner – klart vi ska göra mer.

När reduktionsplikten sänktes ökade utsläppen från personbilar med med 1,5 miljoner ton på ett enda år, från tunga lastbilar med en miljon ton. Merparten av utsläppsökningen består, trots en viss höjning av plikten igen. Återställ nivån och vi är i mål med god marginal, eftersom minskningarna ackumuleras. Men nej biobränsleproducenter, så kul ska vi inte ha. Vi nöjer oss med de 20 procent som Naturvårdsverket redan föreslagit; där har vi 1,2 miljoner ton för bilarna och 800 000 ton från lastbilarna. EU:s ETS2 som ger dyrare fossila drivmedel till 2027 bidrar med ytterligare utsläppsminskningar men eftersom vi inte vet med hur mycket så låtsas vi inte om det – annars blir det för lätt.

Maximalt konservativa beräkningar!

I princip alla dieselfordon kan tankas med HVO100 tillverkat av rester och avfall, som minskar klimatpåverkan med närmare 80%. Fossilfritt Sverige anger att klimatmålen kan nås genom att det sker vid var tionde tankning. Lägg av, Svante Axelsson – vi har sett beräkningarna och de verkar stämma, men så himla lätt får det inte vara! Med maximalt konservativa beräkningar, blir det inte mer än en miljon tons utsläppsminskningar. 

Då är vi i mål. 4,5 miljoner ton. Skit också. Vi har ju inte ens börjat med beteendeskiftet, inte en enda av 2030-sekretariatets Beteendepraktikans 55 åtgärder är med. Bara det färdmedelsneutrala resebidrag istället för dagens bilgynnande reseavdrag som riksdagen beslutat men regeringen inte genomfört ger drygt 100 000 ton per år. Utredningen angav drygt det dubbla, men nu är elbilarna fler och klimatnyttan av att åka kollektivt lite mindre (även om den också blivit renare). Regeringen föreslog halverad förmånsbeskattning för periodkort i kollektivtrafiken, men ångrade sig sen. Ångrar man ångrandet så är klimatvinsten fem till tio tusen ton per år. 

Kan vi samåka mer blir klimatnyttan snabbt stor. Svensk Kollektivtrafik, Hyre, Kinto, Lynk&Co och Skjutsgruppen skriker nog i högan sky när vi bara räknar med att det ger fem procent minskad biltrafik – men detta lilla räcker för att ge 150 000 ton. 

”Var det här allt?”

Kan samlastningen av gods öka, exempelvis genom klimatstyrande vägavgifter, är klimatnyttan stor. TRB, Widriksons och hela åkerinäringen tycker säkert att vi underskattar dem gravt när vi bara räknar med 10 procent effektivisering, men endast detta ger 120 000 ton. Då har vi ändå räknat med att de fordon som används ska öka förbrukningen kraftigt, som om det vore tunga grejor man fraktar.

Ökad cykling och gång är sånt som Stadsmiljöavtalen tänktes bidra med till 2029, vilket skulle ge 54 000 tons minskade utsläpp – de tonnen är redo att bli verklighet om en riksdagsmajoritet vill det. Utöka Klimatklivet eller Industriklivet och det ger utsläppsminskningar det med – men ursäkta Naturvårdsverket, vi sätter dem till noll eftersom det faktiskt inte är självklart att klimatnyttan uppstår just i sådant som EU:s ESR-krav uppskattar. 

Va!? Var det allt? Var är förslagen om mer distansarbete, undrar TCO och Vision, vad händer med drönarleveranser, undrar Armbrytar-Heidi i Storuman, Candela saknar stimulans för eldriven sjöfart i städerna, IVL vill ha avtal med städerna om att inte öka biltrafiken, Elonroad vill ha elvägar, Einride vill lyfta autonoma godstransporter… Detta känns för futtigt. 

Men redan detta lilla räcker för att Sverige med god marginal klarar vårt eget 2030-mål för transportsektorn och EU:s ESR-krav på oss som medlemsland. Vi slipper miljardböter och får utsläppsrätter över att annullera eller sälja – och just det är svaret till alla besvikna; detta är bara början, klart vi kan göra mycket mer!

Mattias Goldmann är grundare av och VD för 2030-sekretariatet.

Fotnot: Alla siffror utgår ifrån officiella utsläppsvärden, i flera fall mycket mer försiktigt beräknade än vad statens aktörer anger. Merparten är tidigare beprövade åtgärder, resten är redan utredda. Därmed kan de också införas snabbt; vi har räknat på redan till 2026. Dröjer det ett år så minskar den kumulativa klimatnyttan vilket kan vara räddningen för den som vill göra mer; ju längre åtgärderna dröjer desto mer måste de kompletteras för att nå målen. Fördjupa dig gärna med diagram och allt här.