”Den senaste veckan har två frågor vi arbetar med just nu i Europaparlamentet illustrerat den allt större konflikten om vetenskapens roll i det politiska beslutsfattandet”, skriver Christofer Fjellner (M) i en debattartikel idag på Supermiljöbloggen.
Det handlar dels om glyfosat, den aktiva substansen i många växtskyddsmedel, och dels om växtförädling och GMO. I båda fallen har vetenskap allt för ofta fått stå tillbaka för fördomar och rädsla, som fått ett stort inflytande över politiken. Det här är en konflikt som är extra viktig i tider av “fake news” och “alternativa fakta”.
Ända sedan Sverige gick med i EU för mer än 20 år sedan har vi drivit på för att EU-politiken ska baseras på fakta och vetenskap och företrädare för de svenska regeringspartierna ser sig gärna som vetenskapens försvarare. Men deras agerande i de här frågorna visar att de har en minst sagt ambivalent inställning till vetenskapen när de fattar sina beslut.
Glyfosat är sedan 40 år tillbaka ett av de mest använda växtskyddsmedlen och används i bland annat Roundup, det kanske mest kända av dem. Det har inneburit enorma framsteg som har lett till att behovet av arbetskraft på åkrarna kraftigt minskat, samtidigt som avkastning ökat. Men frågan om glyfosat ska få fortsätta användas i Europa har varit en het potatis de senaste åren och miljörörelsen har krävt ett förbud.
Såväl den Europeiska livsmedelsmyndigheten, EFSA, som den Europeiska kemikaliemyndigheten, ECHA, och en rad andra vetenskapliga auktoriteter på området har slagit fast att maten vi äter inte innehåller rester av glyfosater som utgör en risk för människor. Men ett nytt tillstånd har ändå inte beviljats.
Det beror på att frågan har politiserats, vilket har resulterat i att vetenskapen har fått stå tillbaka för känsloargument. Den svenska regeringen har varit högst delaktig i detta och har velat fram och tillbaka i frågan om den fortsatta användningen av glyfosat, fastän det alltså är vetenskapligt fastslaget att det inte utgör någon fara för människor att använda bekämpningsmedlet på det sätt vi gör i dag.
I förra veckan beslutade kommissionen emellertid att lägga fram ett förslag om att tillåta användningen av glyfosat i ytterligare tio år. Det innebär att regeringen snart kommer att få en ny chans att ta ställning för vetenskaplighet och för det kanske viktigaste växtskyddsmedlet vi har i Europa.
Det ska sägas att glyfosater som så mycket annat inte är hälsokost. Det är ett växtskyddsmedel som får växtlighet att vissna. Men rätt använt utgör det ingen risk för människors hälsa. Man får inte glömma att i stort sett alla ämnen är skadliga vid en viss tröskelnivå. För några år sedan larmade tidningarna om att vindruvor orsakar cancer. Lite längre ner i artiklarna framgick det att det krävde att man äter 73 kilo per dag. Vi dör om vi dricker tio liter vatten i ett svep. För mycket sol orsakar cancer. Det gäller att skilja på fara och risk. Vi kan aldrig göra oss av med allt som kan vara farligt. Men vi kan minimera riskerna.
Den andra frågan som varit uppe för diskussion är GMO. En majoritet av ledamöterna i Europaparlamentet, inklusive ledamöterna för Miljöpartiet och Socialdemokraterna, röstade förra veckan nej till att godkänna användningen av GMO-majs och GMO-bomull. Återigen i strid med vetenskapen och det utlåtande som EFSA gjorde så sent som i höstas om att grödorna inte är farliga. Ledamöterna för Miljöpartiet och Socialdemokraternas agerande i omröstningen går dessutom tvärtemot regeringens, som röstade för godkännande i båda fallen.
Bara i år har ledamöterna röstat emot sin egen regering i GMO-frågan i tre olika omröstningar.
Det här föranleder såklart frågan om vilken som är de svenska regeringspartiernas linje i frågan, men framförallt hur de ser på vetenskapens roll i det politiska beslutsfattandet. Fram till det att de rödgröna fick makten 2014 drev Sverige en linje som byggde på vetenskap i de här frågorna och följde rekommendationerna från EU:s vetenskapliga experter när EU-länderna beslutade om GMO.
Men med miljöpartiet i regeringen förändrades detta. Regeringen lade i ett års tid ner Sveriges röst när medlemsstaterna röstade om GMO-godkännanden. Socialdemokraterna och Miljöpartiet är fortfarande inte överens, utan avgör Sveriges position från fall till fall i separata förhandlingar. Möjligtvis är det resultatet av dessa förhandlingar som vi såg i omröstningen i veckan – en hållning som varken är förutsägbar eller konsekvent.
Regeringens agerande bidrar till att undergräva förtroendet för experter och vetenskap och i förlängningen undergräver det här Sveriges trovärdighet inte bara i frågor som rör växtskyddsmedel och GMO, utan i alla frågor. Det blir svårare för oss att på ett trovärdigt och legitimitet sätt hänvisa till forskning och vetenskap i andra sammanhang som i klimatpolitiken eller i ekonomiska frågor.
Politikens roll ska vara att sätta målen och dra upp riktlinjerna för hur samhället ska fungera: att sätta spelplanen. I det här fallet ger politiken myndigheterna i uppdrag att utvärdera om ämnen som kan vara skadliga utgör en risk för människors hälsa. När myndigheterna kommer fram till att de inte gör det är det inte politikens roll att överpröva det experterna kommer fram till.
Politiken är ett kraftfullt verktyg, men det är viktigt att känna dess gränser och när politiker försöker sätta sig över objektiva fakta är en sådan gräns passerad.
Det är tydligt att det finns ett mönster här, som avslöjar att företrädare för regeringspartierna inte litar på vetenskapen när de fattar sina beslut. Det är allvarligt, speciellt när det handlar om att gå emot vetenskapliga utsagor från våra expertmyndigheter, som har fått i uppgift att genomföra bedömningar å EU:s vägnar. Det här agerandet undergräver tilltron till fakta och vetenskap, och är det sista politiken behöver i det här läget.
Om politiska företrädare förlitar sig mer på alternativ fakta än på vetenskap när de formar sina åsikter, hur kan vi då kräva att andra ska avfärda osanningar och fejkade nyheter?
Christofer Fjellner (M)
Europaparlamentariker