Du kan trycka Shift + S för att få fram sökfältet när som helst och Esc för att stänga det.
Tryck ENTER för fler resultat, då kan du även förfina din sökning.
    Stäng

    Klimatkompensation – slutreplik

    I en slutreplik till debatten om klimatkompensation konstaterar forskarna Wim Carton, Elina Andersson och Maria Johansson att oenigheten i grunden handlar om vilken roll klimatkompesation kan och bör spela.
     Svaret från Wigg och Wiklund på vårt tidigare debattinlägg missar att bemöta de centrala poänger vi gör. För att upprepa: vi efterlyser en större ödmjukhet och försiktighet i de anspråk som projekt för klimatkompensation gör – både vad gäller den omfattande osäkerhet som kvarstår i uppskattning av klimatnytta och svepande anspråk på lokala ”mervärden”.
    Vi betonar också att direkta utsläppsminskningar bör vara den absolut främsta prioriteringen på samtliga nivåer i samhällets klimatarbete – inte, som ZeroMission föreslår, punkt nummer två på agendan.
    Wigg och Wiklund uppmanar oss att ”lämna önsketänkandet och se verkligheten som det är”. Själva vill de likna klimatkompensation vid att ”ta hand om sina sopor”. Men liknelsen haltar. Så snart dina ”sopor” hamnat i atmosfären är det väldigt svårt att ta hand om dem. En del av utsläppen stannar där under tusentals år. Den del som binds in i exempelvis växande träd blir en del av den biologiska kolcykeln, vilket innebär att ”soporna” återigen frigörs när träden så småningom bryts ner eller eldas upp.
    ”Soporna” är därmed väsensskilda från sin tidigare form som inlagrade fossila bränslen (som helst aldrig skulle ha släpps ut). Som också Johan Rockström förklarar måste vi alltså skilja på grönt och svart kol. Det är därför omöjligt att med rimlig säkerhet och tidsperspektiv hävda att klimatutsläpp verkligen kan kompenseras för. Osäkerheten är särskilt stor när det gäller trädplanteringsprojekt på sårbara platser.
    Vår oenighet handlar i grunden om vilken roll klimatkompensation kan och bör spela. Wigg och Wiklund poängterar att klimatkompensation inte ersätter företagens övriga klimatarbete utan tvärt om kan gå hand i hand med andra åtgärder.
    Detta argument är dock fullständigt irrelevant för den poäng vi gör. Självfallet kan företag som klimatkompenserar också arbeta på andra fronter inom verksamheten för att minska sin miljöbelastning. Men detta säger ingenting om huruvida klimatkompensation – i jämförelse med andra strategier – faktiskt är en effektiv och lämplig metod för att uppnå klimatnytta (och därtill stödja lokal utveckling på de platser där projekten verkar). Detta är långt mer komplexa frågor.
    Såväl företag som regeringar bedriver sitt klimatarbete med begränsade resurser. Det är därför en fråga om hur åtgärder prioriteras: ju mer som görs av det ena, desto mindre resurser finns kvar åt det andra. I grunden handlar ju klimatkompensation om att förskjuta utsläppsminskningar från ett ställe till ett annat. Många företag som klimatkompenserar gör utan tvekan detta på grund av ett genuint miljöintresse och verklig vilja att bidra, parallellt med åtgärder på hemmaplan.
    Samtidigt går det inte att sticka under stol med att klimatkompensation lätt förblir ett billigt alternativ som fördröjer mer genomgripande och kostsamma klimatåtgärder. Erfarenheterna från EU:s system för handel med utsläppsrätter visar, liksom den pågående debatten om flygindustrins användning av klimatkompensation att detta är ett svårhanterligt problem.
    Bortom diskussionerna kring faktisk klimatnytta är frågor kring etik och rättvisa absolut centrala i kritiken mot klimatkompensation. Wigg och Wiklund påstår att de förutom vårt tidigare inlägg inte är medvetna om att det pågår en debatt om klimatkompensation. De måste då ha missat att frågan varit föremål för omfattande kritik från såväl forskarsamhället som klimataktivister under mer än ett decennium. En snabb sökning på Google Scholar visar på tusentals aktuella publikationer om ämnet.
    ZeroMissions egen verksamhet är inget undantag när det gäller kritik. I en studie som två av oss (Andersson & Carton) utfört om ett av deras klimatkompensationsprojekt – Trees for Global Benefits som sedan 2003 bedrivs i Uganda – framkommer en rad utmaningar och brister som väcker besvärliga frågor om etik och rättvisa. I intervjuer med 56 småbrukare som deltar i projektet genom att mot ersättning plantera träd framkommer bland annat:

    • 2/3 av deltagarna uppger att de inte fullständigt införstådda i projektets villkor. Ännu fler vet inte hur stor ersättning de kan förvänta sig av projektet. Bristande kommunikation och kontrakt skrivna endast på engelska, vilket talas av en minoritet, uppges vara bidragande orsaker.
    • Lokala deltagare får axla en oproportionerlig och orimligt stor del av projektets risker och kostnader: de saknar försäkringar mot bortfall på grund av skadedjur, torka, brand, sabotage etc. De får endast betalt om planteringsmålen uppnås, vilket fler än 1/3 av samtliga deltagare i projektet misslyckades med under 2013/14.
    • Kraftigt försenade eller uteblivna betalningar utan förklaring har lett till omfattande lokalt missnöje och frustration bland deltagare och ryktesspridning om projektets kollaps.

    Våra resultat pekar, i likhet med ett växande antal fallstudier av klimatkompensationsprojekt, mot att det i praktiken är betydligt svårare att förena vitt skilda mål som klimatnytta, biologisk mångfald, lokalt deltagande och social utveckling än vad projektets marknadsföring ger sken av. ZeroMission tillbakavisar emellertid vår kritik mot svepande win-win-berättelser och fortsätter att hänvisa till sina certifierings- och uppföljningssystem.
    Detta trots att företaget i vår tidigare kommunikation öppet medgivit att det faktiskt saknas tydligt definierade målsättningar och utarbetade indikatorer för hur påstådda lokala ”mervärden” såsom ökad biologisk mångfald, ökad jämställdhet mellan kvinnor och män eller förstärkta lokala rättigheter ska uppnås och utvärderas.
    Om existerande certifieringssystem (som utarbetats av branschen själv) inte kan leverera mer än så, vilken är då dess funktion? Med tanke på hur ZeroMission marknadsför sina projekt borde såväl lokala deltagare som egna företagskunder kunna förvänta sig mer än så.
    Vi är långt ensamma om att framföra liknande kritik. En systematisk granskning av certifierade klimatkompensationsprojekt på den frivilliga marknaden visar exempelvis att dessa i hög grad uppvisar samma typer av problem som inom den officiella, FN-kontrollerade kompensationsmarknaden där motsvarande krav på social nytta inte ställs.
    Vi är fullständigt oeniga med ZeroMissions syn att ”först kompensera […] och sedan sätta igång/fortsätta att reducera”. En sådan syn antyder att klimatkompensation är en snabb, enkel och effektiv lösning i väntan på att den svåra omställningen som industriländer måste gå igenom ska komma igång, samt att det är möjligt att kompensera för de utsläpp som vi ”inte kan komma åt”. Detta är missledande och förminskar den omfattande osäkerhet och komplexitet som oundvikligen omger klimatkompensation.
    Vi framhåller att klimatkompensation innebär att styra begränsade resurser bort från, och därmed fördröja, den klimatomställning som är absolut nödvändig. Det finns gott om anledningar att stödja arbetet för utsläppsminskningar och klimatanpassning i globala Syd. Men att göra detta som ett sätt att kompensera för vår egen tröghet i att ställa om och en antagen oförmåga att ta hand om våra egna ”sopor” är en dålig sådan.

    Wim Carton, forskare vid Lund University Centre for Sustainability Studies, Lunds universitet

    Elina Andersson, forskare vid Lund University Centre for Sustainability Studies, Lunds universitet

    Maria Johansson, forskare vid institutionen för ekologi, miljö och botanik, Stockholms universitet

    Har Sverige nått peak kött?

    Ugnsrostad brysselkål med granatäppelkärnor

    Efter att köttkonsumtionen ökat i många år har vi kanske till slut nått peak kött i Sverige. Sedan 2012 har konsumtionen av kött legat ganska stilla och i år har köttätandet – äntligen – minskat jämfört med förra året. Håller trenden i sig resten av året kommer det att bli en minskning med 1,5 kilo kött per person.
    Det är verkligen goda nyheter. Förutom djurrättsperspektivet har köttproduktion stor påverkan på klimatet, och att äta mindre kött är en enkel grej en kan göra för att minska sitt eget koldioxidavtryck. Kanske har det till slut sjunkit in hos svenskarna att vegetariskt och veganskt kan vara rätt gott!
    Under de första tre kvartalen i år har köttkonsumtionen i Sverige minskat med 1,8 procent jämfört med samma period 2016, visar ny statistik från Jordbruksverket. Det kanske inte låter som mycket, men enligt Åsa Lannhard Öberg, jordbrukspolitisk utredare på Jordbruksverket, är det den största minskningen sedan 2012.
    Det går inte att säga ännu om minskningen av köttätandet kommer att fortsätta. Vad som däremot är en säkrare trend är att det kött som äts i större utsträckning är svenskt. Importen av gris- och nötkött har minskat med sex procent under de första tre kvartalen i år.

    Nötkött minskar mest

    Ännu mer glädjande är att det är nötkött, den värsta klimatboven, som minskar mest.

    Att det framför allt är nötkött som minskar har vi inte sett tidigare. Förbrukningen har sedan 2003 legat ganska stabilt kring 25 kilo, men i år har den på nio månader minskat med 1 kilo, säger Åsa Lannhard Öberg på Jordbruksverket till Dagens Nyheter.

    Köttkonsumtionen är dock fortfarande hög. 1990 konsumerade vi drygt 60 kilo per person, medan det 2016 ökat till nästan 88 kilo var, enligt siffror från Jordbruksverket. I siffrorna är dock ben och annat medräknat, så vikten av det kött som faktiskt äts är ungefär hälften.
    Vegotrenden verkar också hålla i sig. Enligt en undersökning från 2015 säger sig sex procent av svenska folket vara vegetarianer, medan hela 36 procent säger att de ofta äter vegetariskt. Även veganskt har blivit mer trendigt. Facebookgruppen Vad lagar du för veganmat idag? där en tipsar och inspirerar varandra med bilder och recept på veganska rätter, har nästan 99 000 medlemmar.

    Historiskt avtal förbjuder fiske i Arktis de närmsta 16 åren

    Forskare och miljöaktivister hurrar när nio länder, tillsammans med EU, beslutar att stoppa allt kommersiellt fiske i Arktiska oceanen. 
    Efter långa förhandlingar har nio nationer och EU nu kommit fram till ett avtal som förbjuder allt fiske i regionen. Dealen gäller för de närmsta 16 åren, rapporterar Sciencemag. Avtalet kommer ge forskare värdefull tid att försöka förstå den marina ekologin och hur området kommer påverkas av klimatförändringar.
    En yta av medelhavets storlek i Arktis, över 2,8 miljoner kvadratkilometer, kommer nu vara skyddat från fiske. Sedan 2015 har länderna lovat att hålla de egna nationella fiskeflottorna borta, men nu gäller alltså förbudet även kommersiella fiskeflottor med intressen i Arktis.
    Beskedet om förbudet togs emot med glädje av miljörörelsen.

    Det här är historisk seger för Arktis säkerhet och en dag att fira. Vi applåderar länderna bakom avtalet och förväntar oss att de använder de kommande 16 åren till att enas om ett permanent skydd av Arktis – både från kommersiella fiskerier och från andra extraktiva industrier, säger Jon Burgwald, Greenpeace Nordic, i ett pressmeddelande.

    Peruansk bonde stämmer tyskt energibolag för klimatförändringar

    En tysk domstol har tagit upp fallet där en peruansk bonde stämmer energijätten RWE för deras bidrag till den globala uppvärmningen. Saúl Luciano Lliuya menar att bolagets enorma växthusgasutsläpp hotar hans familj, hans egendom och stora delar av hans hemstad.
    Lliuya är bosatt i staden Huaraz i nordvästra Peru. Staden hotas av en smältande glaciär vars tinande is faller ner i sjön Palcacocha och riskerar att orsaka en tsunami som skulle kunna dränka hela Huaraz.
    RWE är Tysklands största energibolag och i stämningsansökan menar Lliuya att företaget – i egenskap av en av världens värsta utsläppare – måste betala kostnaden för att skydda hans hem mot glaciären och konsekvenserna av den globala uppvärmningen.
    Så varför är det just RWE som stäms? Jo, bolaget säger själva att de är Europas enskilt största utsläppare av koldioxid och beräknas ligga bakom 0.5 procent av alla utsläpp som gjorts sen industrialiseringen började – men bränner ändå kol i stora lass.
    År 2015 lämnade Lliuya in en stämningsansökan mot RWE till distriktsdomstolen i Essen, Tyskland, där företaget har sitt huvudkontor. RWE menade då att de inte hade att göra med klimatskada i Anderna och gick så långt som att säga att Huaraz inte ens riskerar översvämning.
    Domstolen i Essen avslog Lliuyas stämningsansökan, men Lliuya överklagade till regionsdomstolen i Hamm som beslutade att ta upp fallet. Domstolen kallade stämningen ”välgrundad” och båda sidor ska nu lämna in mer bevis för att domstolen ska kunna bestämma om fallet går vidare.
    Lliuya vill att RWE ska betala 17 000 euro (170 000 kronor) för översvämningsskydd i Huaraz och ersätta honom för de 6384 euro han själv lagt ut för klimatrelaterade skyddsåtgärder.
    Vi är många som hoppas på att fallet kommer bana väg för liknande stämningsansökningar världen över – och att förorenande företag kommer behöva betala notan för sin klimatvidriga verksamhet i framtiden.

    Läs SMB:s tidigare rapportering på fallet.

    Debatt: "Kan det vara ekonomiskt oansvarigt att dröja med den gröna omställningen?"

    ”Kan det vara ekonomiskt oansvarigt att dröja med den gröna omställningen?”, frågar sig Nicklas Börjesson, sammankallande i Miljöpartiets ekonomiska nätverk idag i en debattartikel på Supermiljöbloggen. 
    För ett tag sen fick jag en debattartikel i Aktuell Hållbarhet publicerad om något jag kallar “Svanhalseffekten”. Alltså att klimatomställningen för ett land kommer att gå fort i början och långsamt i slutet, kurvan liknar en svanhals. Men partierna slåss ju om att få bygga laddstolpar till elbilar, och gröna skatteväxlingar pratar ju inte längre bara Miljöpartiet om. Även Ulf Kristersson (M) svängde sig med uttrycket i partiledardebatten, måhända inte korrekt, men ändå ett uttryck som det forna språkröret Birger Schlaug populariserade redan 1991. Men bra då, vad är då problemet?
    Problemet är att omställningen inte bara handlar om elbilar. Kort efter beslutet om flygskatt gick Mikael Damberg (S) ut och beslutade om att bygga en flygplats i Sälen för att kunna flyga in internationella turister. Reaktionen, att bygga en ny flygplats vid ett av Sveriges största turistmål i stället för att exempelvis rusta upp Västerdalsbanan med alla möjligheter det hade gett var svanhalseffekten; målkonflikter och politisk ovilja till egentlig förändring av inrikesflygets villkor.
    Det finns alltså stora skillnader i hur lätt det är att ställa om på olika områden, och det får stora konsekvenser. För att illustrera tar jag här svanhalsgrafen och placerar de områden som är lätta, som elbilar, till vänster och de som är svåra, som långdistansbadande, till höger. Det viktiga är inte om jag har placerat dem exakt rätt eller inte, utan att det är skillnader.
     

     
    Det som är intressant är att bara för att det kanske ser så här i Sverige (exklusive befolkningsökning) så är det inte så överallt, många av de fattigare länderna har faktiskt mycket mindre av de mer svårlösta problemen.
    Det innebär dels att bistånd riktat till klimatåtgärder kan få väldigt snabb global effekt, och dels att många ekonomier kan få stora fördelar från det ögonblick de når sina klimatmål. Alla de begränsningar som syftar till att hela tiden minska utsläppen kan ju då lyftas.
    Men framförallt blir de intressanta att importera från eftersom deras industrier inte bidrar till köparens klimatpåverkan ur konsumtionsperspektivet. En nations export av tjänster får ju en dålig miljöprofil om landet som producerar dess import har det. “Smutsiga” länder får problem.
    Varför? Därför att kraven på omställning troligen kommer att driva fram en noggrannare redovisning. Inget företag vill betala klimatskatter i onödan, vilket gör att om företag Y köper något från Bangladesh kommer inte det att acceptera lika höga klimatskatter som företag X, som köper från USA. Eftersom USA har många gånger högre klimatpåverkan per enhet blir det väldigt orättvist.
    Detta kommer att ge leverantören från Bangladesh en stor konkurrensfördel; det kostar mindre klimatskatter att anlita denne. Eftersom det går att räkna per capita kommer till slut även tjänster att genomlysas. Omställningen blir alltså ovillkorlig; har ett land inte en progressiv miljöpolitik kommer det att skada landets export.
    Det gör också att det går att prognostisera vilka länder som kommer att vinna respektive förlora på omställningen. Och om jag känner min gamla bransch rätt, så kommer de finansiella aktörerna snabbt fånga möjligheten till att ytterligare informera sina investeringsbeslut.
    Om man sammanställer de här incitamenten gör det att omställningen blir en slags tävling, ett “race to the green bottom”. Det är en konsekvens av Parisavtalet; ju tidigare man blir klar med sin omställning, desto bättre.
    Som miljöpartist tycker jag att vi skulle kunna göra väldigt mycket mer för våra efterkommande.
    Som svensk som tycker jag det är märkligt att vi inte mer tar chansen att komma före internationellt. Många företag gör det, exempelvis satsar stålindustrin hårt för att minska sin klimatexponering. Svensk industri vill inte, som USA:s bilindustri gjorde, hamna i en situation där man hamnat efter i utvecklingen. Finansbranschen vill ha gröna obligationer och tydligare rapportering. Många företag är alltså med på tåget, eller funderar på att köpa biljetter.
    För en som jag, som känner att regeringens politik hade kunnat klara sig alldeles utmärkt utan Dambergs flygplats, är det särskilt förvånande att alliansen, ekonomiskt sinnad, inte inser att vara sist med omställningen kan få förödande effekter på vår ekonomi. Man har till och med en så kortsiktig syn på nationens intressen att man säger rakt av nej till en liten flygskatt. Här i Stockholm nämnde alliansen inte ens klimat eller miljö i artikeln där man beskrev sin politik.
    Vi måste alltså, både med hänsyn till svanhalseffekten och landets ekonomiska intressen, röra oss mycket snabbare mot målen och anta ett längre perspektiv. För det är anmärkningsvärt hur kort det är i svensk politik idag. Och hur slående skillnaden är mellan koalitioner med och utan Miljöpartiet.

    Så kan bioenergi öka på ett hållbart sätt

    Enligt en ny rapport från Internationella Energirådet behöver användningen av bioenergi öka kraftigt om vi ska klara klimatomställningen, men det behöver ske på ett hållbart sätt – fel använt kan det istället öka utsläppen. Här är det viktigaste från rapporten.

    Bioenergi behöver öka femdubbelt

    Bioenergi är den enskilt största förnybara energikällan, cirka 70 procent av all förnybar energi är bioenergi. Trots det står bioenergi endast för fyra procent av världens transportbränsle och två procent av världens elproduktion.
    Den allra största delen av världens bioenergi är traditionell användning i fattigare länder, till exempel ved och gödsel för matlagning och uppvärmning. Detta skapar tyvärr mycket luftföroreningar och orsakar cirka 2,8 miljoner dödsfall per år, vilket Supermiljöbloggen skrivit mer om här.
    Totalt behöver användningen av modern bioenergi femdubblas om bioenergi ska spela en viktig roll i klimatomställningen. Avfall och rester kan stå för två tredjedelar av det behovet, men effektiva energigrödor är också en viktig del av lösningen.

    Även koldioxidlagring från bioenergi behöver öka

    Koldioxidlagring från bioenergi (BECCS) behöver användas både för att klara tvågradersmålet och 1.5-gradersmålet, men är ännu viktigare för det sistnämnda målet.

    Anledningen till att BECCS är en viktig teknik är för att det kan ta bort koldioxid från atmosfären. Det sker genom att växter binder koldioxid från atmosfären i samband med fotosyntesen. När koldioxiden, som frigörs vid förbränningen av biomassa, sedan lagras så innebär det alltså att koldioxid tagits från atmosfären och lagrats i berggrunden.

    På det viset skapas så kallade “negativa utsläpp” som gör att koldioxidhalten i atmosfären sjunker. Resultatet blir alltså det motsatta jämfört med användning av fossila bränslen, då koldioxid tas från berggrunden och släpps ut i atmosfären.

    BECCS är enligt, IEA, en av de mest utvecklade teknikerna för negativa utsläpp. Tidigare i år invigdes världens första storskaliga anläggning för koldioxidlagring från bioenergi, vilket Supermiljöbloggen skrivit mer om här.

    Så kan bioenergin öka på ett hållbart sätt

    I värsta fall kan bioenergi leda till mer koldioxidutsläpp. När mark som lagrar mycket koldioxid, exempelvis våtmarker och urskog, omvandlas för att producera råvaror till bioenergi så frigörs växthusgaser.
    Dessa växthusgasutsläpp kan vara mycket större än de utsläpp som sparas genom att bioenergin används för att ersätta fossilenergi. Därför är det viktigt att det ställs krav på den bioenergi som produceras, det kan ske exempelvis genom certifikat och minimiregler. I IEA:s scenario för hur tvågradersmålet kan klaras används inte biodiesel som produceras från oljegrödor, som exempelvis palmolja.
    En annan risk med bioenergi är att mark för matproduktion trängs undan. Den risken kan minskas genom att producera mycket bioenergi från avfall, att använda mark eller grödor som inte är lämpliga för mat, att öka matproduktionen på befintlig jordbruksmark, undvika att slänga mat och att byta ytkrävande mat som biff mot yteffektivare mat som grönsaker.
    För att bioenergi ska öka i den takt som krävs för att tvågradersmålet ska klaras krävs det att fossilenergi prissätts, att det finns långsiktiga spelregler, att kvoter för bioenergi införs och satsning på forskning.

    Klimaträttegången avslutad – nu väntar vi på domen

    Oljetanker i hamnen i Bergen

    Förra veckan avslutades rättegången om den norska oljan. Det är Greenpeace och Natur og Ungdom som har stämt den norska staten för att de öppnat ett tidigare orört område i norska Arktis för oljeborrning. Det lär dock dröja innan denna rysare är över – domen från tingsrätten kan dröja upp till tolv veckor, och den förlorande sidan kommer säkerligen överklaga.
    Greenpeace kallar rättegången för historisk. Faktum är att det är första gången paragraf 112 i den norska grundlagen, som stämningen lutar sig mot, tas upp i rätten. Paragrafen säger att staten ska värna om naturen och miljön för framtida generationer.

    Om vi förlorar rättegången kommer norska staten fortsätta oljeborrningen i Arktis. Detta skulle förvärra klimatförändringarna och skapa en osäkrare framtid för dagens unga och framtida generationer, säger Ingrid Skjoldvær, ledare för Natur og Ungdom, i ett pressmeddelande från Greenpeace.

    Rättegången kan bli prejudicerande för liknande klimaträttegångar världen över, tror Greenpeace, så det är mycket som står på spel. Mer än en halv miljon människor har skrivit under en namninsamling för att visa att de stödjer stämningen, och dessa namnlistor är nu en del av bevisningen i rättegången.

    Jag anser att vi ställt det utom tvivel att öppnandet av nya oljefält står i strid mot den både norska grundlagen och Parisavtalet. Vi har också visat att Norge faktiskt riskerar att förlora miljardbelopp genom att investera i dessa oljefält, säger Truls Gulowsen, Norgechef för Greenpeace, i pressmeddelandet.

    Mitt i rättegången meddelade komiskt nog den norska centralbanken och den norska oljefonden, som är världens största pensionsfond, att de vill sälja av hela sitt innehav i olja och gas. Innehavet är värt nästan 300 miljarder norska kronor och orsaken till att banken vill sälja är för att skydda sig mot framtida prisfall på olja. Om till och med banken hajjat att olja inte är framtiden, hur lång tid ska det egentligen ta innan norska staten fattar?

    Världen överens: alla älskar grönt, alla hatar kol

    Världen älskar grön energi och hatar kolkraft, enligt den största globala opinionsundersökning som gjorts på ämnet. Global uppvärmning anses vara det näst största hotet mot världen och tre fjärdedelar skulle vara stolta om deras hemland blev världsledande på grön energi.
    82 procent av de tillfrågade tyckte det var viktigt att skapa en värld som helt försörjs av förnybar energi, med lika starkt stöd oberoende av ålder, politisk ideologi eller utbildningsnivå. I Kina höll hela 93 procent med om påståendet, jämfört med bara 80 procent av svenskarna.

    Procent av tillfrågade som tycker det är viktigt med en värld försörjd av förnybar energi.
    Foto: Ørsted

    Global uppvärmning ansågs vara det näst största hotet efter terrorism och nästan tre fjärdedelar höll med om att grön omställning kommer vara ekonomiskt gynnsamt. Hela 75 procent skulle också bli stolta över sitt hemland om det var ledande inom grön energi.
    Kol fick sig däremot ett par ordentliga dängor i undersökningen. 85 procent globalt ville fasa ut kol i sitt land, med hela 96 procent av kineserna och 86 procent av svenskarna. Vårt intåg i Powering Past Coal Alliance kom i helt rätt tid, med andra ord.
    Det tog inte stopp där dock: kol är även det mest impopulära energislaget, där 62 procent tyckte att det ska användas mindre jämfört med 10 procent för solenergi.

    Åsikter globalt om olika energislag. Foto: Ørsted

    26 000 människor i 13 länder deltog i undersökningen Green Energy Barometer, som gjordes av det danska energibolaget Ørsted tillsammans med analysfirman Edelman Intelligence. De undersökta länderna är Danmark, Frankrike, Holland, Japan, Kanada, Kina, Polen, Storbritannien, Sverige, Sydkorea, Taiwan, Tyskland och USA.

    Jens Holm (V): "Är det mer klimatpolitik vi behöver?"

    Det är hög tid att överge klimatpolitiken som sådan och se till att omställningen omfattar alla områden. Det skriver vänsterpartiets Jens Holm som idag kommer idag ut med boken ”Om inte vi, vem? Politiken som räddar klimatet och förändrar vänstern”. 
    Klimattoppmöten, demonstrationer, kontakter med synnerligen aktiva miljöorganisationer, läsa sammanfattningarna i tunga forskarrapporter, debatter om utsläpp och divestering och förhandlingar om utsläppsmål. Att vara klimatpolitisk talesperson är minst sagt omväxlande och utvecklande. Ja, något av det bästa man kan göra i svensk politik. Men nu får det vara nog.
    Jag tror miljö- och klimatpolitiker i andra partier tycker som jag. Det är kul och utvecklande att syssla med frågor som rör planetens överlevnad. Men frågan är om det är effektivt?
    För samtidigt som vi debatterar huruvida utsläppen har ökat i Sverige eller inte filar andra politiker på nya miljardstöd till det som smutsar ned, bidrag till nya flygplatser, förslag på nya motorvägar och handelsavtal som sätter storbolagens intressen först. Om det inte händer något där, då kan vi fortsätta i vår klimatbubbla hur länge som helst. Vi räddar ändå inte planeten.
    Låt mig ställa en konkret fråga: Hur många känner till att vi på 20 års tid under 1970- och 1980-talet, innan ens begreppet klimatförändring var en del av den politiska vokabulären, minskade utsläppen mer, än efter 1990, då klimatpolitik etablerat sig som ett viktigt politiskt fält?
    Det vi gjorde från början av 1970-talet hade inte med miljö eller klimatmål att göra. Det var en direkt konsekvens av oljekrisen i början av 1970-talet, något som späddes på av revolutionen i Iran några år senare. Sverige var vid den här tiden ett av världens mest oljeberoende länder. Vid början av 1970-talet stod oljan exempelvis för 70 procent av den svenska energianvändningen och merparten kom från Mellanöstern. Att snabbt minska användning av olja blev därför ett överordnat mål i svensk politik.
    Utbyggnaden av det kommunala fjärrvärmenätet och utfasningen av oljan i detta samt omstruktureringarna inom processindustrin med syfte att ersätta olja med elektricitet och biobränsle var de mest utmärkande exemplen. Men utfasningen av oljan var mer omfattande än så.
    Under vintern 1974 fick de svenska hushållen uppleva ransonering av både bränslet till bilar och av eldningsolja till husen samt andra kampanjer för energibesparing. Offentlig sektor och industrin genomgick också stora förändringar som en följd av politiska påtryckningar. Det kunde handla om nya byggnormer med fokus på minskad energianvändning, energirådgivning, energiprövning inför nybyggnation av industrier, kommunal energiplanering, energihushållningskampanjer samt en höjning av energiskatten.
    Och insatserna levererade ett förbluffande snabbt och kraftfullt resultat. Samtidigt som industrins produktion femfaldigades mellan 1970 och 1990 minskades användningen av den fossila energin kraftigt och utsläppen kom att i början av 1990-talet ligga under 1950 års nivåer. Detta var genom en medveten satsning på att ersätta olja med elektricitet, biobränsle och ren effektivisering.
    Utvecklingen inom uppvärmningssektorn var likartad. Mellan 1970 och 1988 minskade oljeanvändningen inom fjärrvärmesektorn från 95 till 50 procent. Användningen av villaolja minskade med nästan två tredjedelar mellan mitten av 1970-talet och 1990.
    Den här kraftiga satsningen inom energisystemet, i hushållen och i industrin hade aldrig varit möjlig utan väldigt omfattande politiska insatser. Från och med oljekrisen agerade riksdag och regering med nya lagar, skatter, direkta bidrag och ibland ransonering för att Sverige så snabbt som möjligt skulle minska beroendet av oljan. Det var inte planetens överlevnad som den gången var det övergripande målet, utan rent ekonomiska och geostrategiska.
    Inte desto mindre var resultatet mycket framgångsrikt. Sverige gick från att vara ett av världens mest oljeberoende länder till att nästan helt fasa ut oljan inom uppvärmningen och minskningarna var också avsevärda inom industrin. Och det här gjordes innan ens klimatpolitiken var uppfunnen.
    Jag undrar vad vi idag kan lära av detta? FNs klimattoppmötet COP23 har just avslutats. Återigen kommer engagerade miljö- och klimatministrar åka tillbaka till sina regeringar och vädja till regeringschefer och finansministrar om höjda klimatambitioner. Men det är inte där skon klämmer. Det är inte förrän de andra politikområdena börjar röra på sig vi kan tala om en omställning på riktigt. Det klimatpolitiska ramverket och det klimatpolitiska rådet är i sammanhanget intressant. Om det blir styrande över alla politikområden på riktigt kan det få en oljekriseffekt; att alla måste dra åt samma håll. Att det klimatpolitiska rådet ska granska att regeringens ”samlade politik” är förenlig med klimatmålen är intressant och i sammanhanget logiskt.
    Om det har någon verkan i praktiken återstår att se. Lackmustestet kommer att vara varje gång klimatambitionerna ställs mot andra intressen, då måste klimatet väga tyngre än nu. Och vi har redan idag en uppsjö av sådana konfliktfrågor. Miljöskadliga subventioner för tiotals miljarder, förslag på nya motorvägar, straffbeskattning av tåget, handels- och investeringsavtal som överordnar bolags vinstintressen, miljöfientliga EU-pålagor etc.
    Det här visar på vikten av att tala om klimatomställningen som något som innefattar hela samhället, och inte bara rör miljöpolitiken. Den andra erfarenheten från tidigare omställningar är vikten av styrande redskap för att ställa om. Den riktigt stora skillnaden mellan nu och 1970- och 80-talet är att vi då hade ett mycket aktivare politiskt ledarskap och att vi stod fria från EU:s inre marknadsregler. Vår energiproduktion, industri och våra hushåll ställde om sin energiförsörjning helt och hållet tack vare statliga investeringar, lagstiftning, bidrag och skatter.
    Inte minst våra kommuner användes för att skynda på omställningsprocessen. Att tro att man idag ska kunna göra en liknande, men ännu större, omdaning endast genom att sända signaler till en abstrakt marknad och förlita sig på hushållens ”medvetna val” håller inte. Därför behöver vi en politik som är mer än klimatpolitik. Att fasa ut det fossila, minska utsläpp och överlag värna våra miljömål måste vara ett överordnat mål inom alla politikområden.
    Det är hög tid att tänka större. Omställning mot ett samhälle där vi lever inom de begränsade ramar som vår natur sätter är för viktigt för att bara hanteras av klimatpolitiker. Därför är det hög tid att överge klimatpolitiken som sådan och se till att omställningen omfattar alla områden. Endast så bygger vi ett samhälle där våra barn och barnbarn kan leva utan risk för en direkt farlig och okontrollerbar klimatförändring. Att det går att ställa om fort såg vi redan under oljekrisen.
    Jens Holm (V), klimatpolitisk talesperson och riksdagsledamot


    Debattören uttrycker inte redaktionens åsikter.

    Efter tre år på samma nivå – i år väntas de globala koldioxidutsläppen öka

    Rök ur industriella skorstenar

    Det verkar som att trenden med tre år av stillastående globala koldioxidutsläpp är på väg att brytas. Samtidigt som världen mer än någonsin behöver minska utsläppen väntas de öka med två procent 2017. 
    Prognosen kommer från den årliga rapporten Global Carbon Budget som släpptes 13 november, mitt under FN:s klimattoppmöte i Bonn. Eftersom det är just en beräkning så vet vi inte säkert än vilken nivå koldioxidutsläppen faktiskt kommer att lägga sig på för år 2017, men professor Johan Rockström är oroad.

    Det var ett mycket sorgligt besked och jag är väldigt oroad. Många med mig har, kanske lite överoptimistiskt, trott att det var början på en trend där vi har lyckats avstanna ökningen och kanske till och med böja kurvan nedåt när utsläppen stod stilla för tredje året, säger Johan Rockström till Dagens Nyheter.

    Det är främst Kina som står för den förväntade ökningen, som bland annat beror på att de kinesiska industrierna har ökat sin produktion. Indien har också en del i ökningen även om deras ökning är mindre än Kinas. Både USA och EU minskar svagt.
    Sverige ökar sina utsläpp något enligt siffror från Statistiska Centralbyrån, vilket delvis beror på ökad ekonomisk tillväxt. Det är både industrin och transporter som står för ökningen de senaste åren. Trots att alltmer biobränsle används så ökar utsläppen eftersom transporterna ökar så mycket. Inte minst flyget är en stor bov i dramat.
    Men allt är inte nattsvart.

    Världen har aldrig varit mer redo än nu att agera. Det här är rätt tillfälle att göra något. Det mest hoppingivande är att regioner, länder och företag har börjat förstå det här. Trots att president Donald Trump meddelat att USA drar sig ur Parisavtalet, så har flera delstater meddelat att de fortsätter sitt arbete, säger Michael Tjernström, professor i meteorologi, till TT, skriver SVT Nyheter.

     

    Grundaren av Gram: Återvinning ett av de stora hindren

    I november förra året öppnades portarna till Sveriges första förpackningsfria butik – Gram i Malmö. Vi har mött grundaren Rowan Drury och snackat halloumi, hygien och ett svenskt återvinningsdilemma.
    Förpackningsfritt, eller zero waste, är ett koncept som vuxit sig starkare på senare tid. Men trots logiken i att dra ner på konsumtionen av engångsvaror och onödiga förpackningar växer sig skräpbergen allt större. Kan en förpackningsfri affär hjälpa till att lösa situationen?
    Vad tror du är det största hindret mot att göra zero waste-konceptet det nya svarta i Sverige?
       Folk älskar bekvämlighet och vi älskar att konsumera. Men jag tror också att återvinning är ett av de stora hindren i Sverige, hur märkligt det än låter. I och med att vi återvinner så mycket blir folk likgiltiga till det de konsumerar. Vi köper en vattenflaska till, för vi kan ändå panta den senare. Men flaskan kan inte återvinnas i oändlighet. Vi borde titta lite mer på de 5 R:en, säger Rowan och nickar mot en väggmålning inne i affären med texten ”refuse, reduce, reuse, recycle, rot”. Återvinning är långt ner i botten på den skalan.
    Har någonting varit oväntat enkelt med att starta butiken?
       Många frågar om det inte är svårt med hygien. Det finns regler gällande hygien och mat som jag var orolig över, men vi jobbar med varor med väldigt låg risk, alltså mycket torkade varor med lång hållbarhetstid. Jag är ju den första som gör det i Sverige, så Miljöförvaltningen sa: ”berätta för oss hur du gör så säger vi om det låter okej eller inte”. Så det var jag som fick staka ut vägen och det har faktiskt gått väldigt smidigt.
    Nu har du ju byggt upp ett riktigt brett utbud av produkter, men är det någon vara som är riktigt svår att hitta?
       Det finns fortfarande saker som tofu, yoghurt och växtbaserad mjölk som jag skulle vilja hitta till kylen. Men det handlar om att hitta en liten leverantör. Det skulle inte funka med Oatly till exempel för de skulle behöva skapa en lösning enbart för min affär och de är lite för stora för det. Jag har pratat med dem om det, men de skulle behöva skapa en särskild maskin, om man vill ha det på kran till exempel, som blandar mjölken eftersom havre annars sjunker till botten.
    Men du har ändå en hel del spännande saker i kylen där borta.
       Ja, några saker som har varit överraskningar, som kombuchan eller halloumin som vi har i en glasbehållare. De kom till mig och sa att de ville göra sina produkter för mitt koncept. Det är ett lokalt familjeföretag och de är relativt små, så de kommer hit och levererar och tar samtidigt med sig en av glasbehållarna. Vi har skapat ett bytessystem. Så det är roligt att jobba med små leverantörer för man kan skapa alldeles nya, speciella samarbeten.

    Det är lite läskigt först, men om man gör det med självsäkerhet och utstrålar “det här är helt normalt” brukar man få den reaktionen tillbaka.

    Har du någon favoritprodukt som känns lite extra bra här i butiken?
       Det måste vara en av produkterna från våra små leverantörer. Jag gillar halloumin därför att det även är en riktigt bra historia. Sättet vi säljer den på i lösvikt är det traditionella sättet i Palestina som familjen som tillverkar den också kommer ifrån. Det blir ingen förpackning för mig och ingen förpackning för kunden vilket är riktigt härligt.
    Gram kan man idag bara besöka när man är i Malmö, har du några tips till de som är sugna på att utforska ”zero waste” i andra delar av landet?
       Håll bara ögonen öppna! Det finns många asiatiska och utländska affärer där man kan handla baljväxter och ris i lösvikt. Sedan kan man gå till marknader med egna tygpåsar, handla löste istället för i påsar. Och känn dig inte dum när du använder dina egna påsar, det kommer att bli mer normalt. Det är lite läskigt först, men om man gör det med självsäkerhet och utstrålar “det här är helt normalt” brukar man få den reaktionen tillbaka.

    …i och med att vi återvinner så mycket blir folk likgiltiga när det gäller det de konsumerar. Vi tänker att det är okej för i Sverige återvinner vi alla våra sopor…

    Vad har varit det svåraste med att starta Gram?
       Att göra det helt själv, men det är också det bästa. Det är bra för jag får bestämma allt och jag behöver aldrig diskutera med någon hur loggan ska se ut till exempel, men samtidigt är det ibland svårt att behöva ta alla de besluten själv. och samtidigt kan jag inte ta ut någon vinst medan affären växer och jobbar därför som copywriter också.
    Jag tycker också att hela den här zero waste-grejen kan vara lite avskräckande för det känns som att man inte kommer att kunna ha någonting alls. Det är klart att det är jättesvårt att inte skapa något skräp, men jag tror att det är någonting vi kan sikta mot, en vision. Det handlar mer om att vara medveten om sin påverkan och dra ner på skräpet så mycket man kan.


    Om du är sugen på att hälsa på Rowan i hennes butik får du ta dig till Mäster Danielsgatan 3 i Malmö. Om du är nyfiken på ”zero waste” men befinner dig på annan ort kan du kolla in Grams hemsida.
     

    Skönhetskedja tar emot kosmetiskt avfall i butikerna

    Utspillt nagellack

    Sedan 1 mars i år har skönhetskedjan KICKS i samarbete med Stockholm Vatten och Avfall samlat in kosmetiskt avfall i vissa butiker i Stockholm för att det ska tas om hand på rätt sätt. Hittills har insamlingen kommit upp i ett ton gamla produkter.
    Tidigare har kosmetiskt avfall endast samlats in på miljöstationer och återvinningscentraler. Men från och med mars i år har alltså stockholmare kunnat lämna in sminkrester till vissa KICKS-butiker, lite på samma sätt som apotek tar emot överblivna mediciner.

    Tillsammans med Stockholm Vatten och Avfall vill vi uppmärksamma att det är viktigt att man gör sig av med gamla skönhetsprodukter på ett ansvarsfullt sätt. Det är fantastiskt kul att se den fina respons som stockholmarna har visat vårt projekt där de är med och hjälper oss att minska miljöpåverkan genom att lämna in sitt kosmetiska avfall, säger Pontuz Bjelfman, VD på KICKS, i ett pressmeddelande.

    Exempel på vad som kan lämnas in är nagellack, nagellacksborttagningsmedel, hårfärg, parfym, läppstift, skönhetskrämer, och sprayburkar för hårspray, deodorant, torrschampo etcetera. Alla märken kan lämnas in hos KICKS, oavsett var du köpt produkterna från början.

    I och med vårt samarbete med KICKS har insamlingen av kosmetiskt avfall ökat. Det känns bra att fler får upp ögonen för att mycket av det som finns i badrumsskåpet räknas som farligt avfall och ska lämnas in. Det här samarbetet gör det enklare, särskilt för dem som inte har bil, säger Peter Nyström, enhetschef Stockholm Vatten och Avfall, i pressmeddelandet.

    Insamlingen är ett pilotprojekt som genomförs i Stockholm. Hittills är tolv butiker med i samarbetet. Kolla här för att få reda på var du kan lämna in dina gamla skönhetsprodukter!
    Uppdatering 2017-11-27 14:27: Det sprider sig – i Göteborg har två Åhléns-butiker nyligen börjat samla in gammalt smink i samarbete med Göteborgs stad.

    Tesla höll löftet – byggde världens största batteripark på 100 dagar

    Elon Musk lovade i mars att bygga världens största batteripark på rekordtid. Nu ser det ut som att projektet har lyckats.
    Efter en stor storm förra året drabbades 1,7 miljoner hushåll i södra Australien av strömlöshet. För att förhindra att något liknande ska ske igen beslutade myndigheterna att bygga en energilagringspark med lagringskapacitet på minst 129 MWh och 100 MW effekt, skriver NyTeknik.
    Vinnare av upphandlingen blev Tesla, företaget som gjort sig världskända för sitt innovativa arbete med hållbara energilösningar. Företagets grundare Elon Musk meddelade på twitter att batteriparken skulle vara färdigställd inom 100 dagar från kontraktsdagen, annars skulle Tesla själva betala för satsningen som beräknas till hisnande 416 miljoner kronor.
    Efter ett intensivt arbete kan Elon Musk nu andas ut – energilagringsparken sätts i drift den första december, inom marginalen för det vågade löftet. Parken kopplas till en närliggande vindkraftspark, och kommer således bli en garant för förnybar energiförsörjning i området.

    Tio slutsatser från klimatforskningen som alla bör känna till

    Johan Rockström och hans kollegor i forskningsnätverken Earth League och Future Earth har tagit fram en sammanställning av tio resultat från klimatforskningen som de kallar ”must knows”.
    Slutsatserna bygger på en mängd rapporter från exempelvis FN:s klimatpanel, meteorologiska världsorganisationen och de senaste forskningsrönen.
    Bakgrunden är att jordens medeltemperatur 2016 var 1,1 grad varmare jämfört med innan industrialismen. Koldioxidhalten var i genomsnitt 403,3 ppm och har aldrig ökat så snabbt som den gjorde 2016.
    Här är en sammanfattning av slutsatserna:

    1. Jorden befinner sig i en ny geologisk epok​ ​–​ ​Antropocen

    De senaste 11 000 åren har jorden befunnit sig i epoken Holocen där klimatet har varit stabilt och den globala medeltemperaturen pendlat mellan plus/minus en grad. Nu menar forskarna att bevis från bland annat den ökande halten väsxthusgaser, havsförsuringen, ozonuttuningen visar att jorden befinner sig i Antropocen.
    2. Jorden närmar sig tröskeleffekter
    Jordens historia visar att klimatförändringarna inte sker i jämn takt. Långa perioder med gradvisa förändringar har växlats med abrupta förändringar. Vi riskerar att passera oåterkalleliga trösklar som innebär stora negativa förändringar. Vid 1–3 graders uppvärmning riskerar vi att få bland annat oåterkallelig smältning av delar av Grönland och Västantarktis samt förlora många korallrev.
    3. Risken för extremväder ökar 
    Utsläppen av växthusgaser tillsammans med den globala uppvärmningen gör att allt mer energi samlas i haven och atmosfären. Värmeböljor har blivit vanligare under de senaste 50 åren och sannolikt har även extremt regnoväder ökar i många regioner under de senaste decennierna.
    4. Haven höjs och försuras
    Haven har lagrat 93 procent av den globala uppvärmningen. Varmare vatten tar mer plats och gör, tillsammans med nytt vatten från glaciärer och polerna, att haven höjs. Vid slutet av detta århundrade väntas havet ha höjts med en meter.
    Haven blir surare ju mer koldioxid de innehåller. Havsförsurningen har inte ökat så här snabbt på 56 miljoner år, och då skedde en massutrotning av havsliv.
    5. Klimatförändringarna är dyra och kommer att bli dyrare
    Enligt Internationella valutafonden innebär en grads ökning av temperaturen, i ett land där medeltemperaturen är 25 grader, att produktionen per person minskar med 1,5 procent. Om utsläppen fortsätter oförändrat riskerar produktionen per person att minska med en tiondel i fattiga och medelfattiga länder.
    6. Klimatförändringarna är skadliga för hälsan. 
    Exempelvis visar analyser att den globala uppvärmningen minst fördubblade sannolikheten för den värmebölja i Europa 2003 som orsakade 70 000 förtida dödsfall. Skördarna riskerar att minska med 3–7 procent per grads uppvärmning och klimatförändringarna försvårar vattenbristen.
    7. Klimatförändringarna innebär att fler riskerar behöva fly
    År 2015 hade mer än 19 miljoner personer tvingats flytta på grund av naturkatastrofer och extremväder. Stigande havsnivåer gör att miljontals människor riskerar att behöva flytta, de allra flesta i Asien.
    8. Utsläppen bör halveras varje decennium 
    För att inte riskera tvågradersmålet bör utsläppen börja minska senast 2020 och nettoutsläppen bör vara på noll runt 2050–2060. Samtidigt behöver koldioxidsänkor på land och hav skyddas.
    Om temperaturen ska begränsas till 1,5 grader behövs det även koldioxidinfångning och lagring i stor skala. En tumregel är att om utsläppen halveras varje decennium är det större chans att Parisavtalet kan uppnås.
    Det sker också framsteg. I över ett decennium har mängden förnybar energi fördubblats vart 5,5, år.  Med denna takt kan energisystemet vara utsläppsfritt i mitten av detta århundrade.
    9. Pris på koldioxidutsläpp är en nyckelåtgärd
    Med pris på koldioxidutsläpp kan koldioxidsnåla tekniker bli mer konkurrenskraftiga. Enligt statistik från Internationella Valutafonden subventioneras varje ton koldioxid med i genomsnitt cirka 150 amerikanska dollar. Mer forskning krävs för att förnybart ska öka i den takt som behövs.
    10. Klimatanpassning kommer vara nödvändigt, även om utsläppen minskar betydligt
    Även om tvågradersmålet nås så kommer världen att behöva anpassa sig till ett varmare klimat.
    Sammanfattningsvis är läget allvarligt och det är hög tid att utsläppen börjar minska.
     
     
     

    Franska regeringens miljöstjärnskott: "Vi borde bli mer som Sverige"

    Brune Poirson tillträdde i somras som biträdande miljöminister i president Macrons regering. SMB tog ett snack med henne om Trump, Frankrikes no food waste-policy, och hur en bättre värld skulle se ut.
    Som en del i president Macrons nya ministergäng är Brune Poirson en av världens miljömäktigaste personer. 35-åringen, utbildad på både Harvard och London School of Economics, arbetar som biträdande minister under miljöminister Nicolas Hulot. Hon hoppas att Frankrike kan ta en ledande roll i klimatkampen. I somras utmanade den franska regeringen USA ordentligt när man lanserade kampanjen ”Make the planet great again”, som en pik till den amerikanska presidentens val att lämna Parisavtalet.
    — Vi tycker så klart att det är dåliga nyheter att USA väljer att dra sig ur Parisavtalet. Men samtidigt så ser vi tydligt hur det gjort amerikanska stater och företag mer engagerade i avtalet än de var innan. När vi lanserade ”Make the planet great again” fick vi motta ett enormt intresse från organisationer, företag, skådespelare och andra kändisar. Det var fantastiskt! Vi har dock inte fått någon respons från president Trump ännu…
    Trumpkampanjen är bara ett exempel i raden på intressanta franska miljösatsningar. Förra året infördes en hyllad förordning som förbjuder livsmedelsbutiker från att kasta ätbar mat, och ni gör mycket för att minska plastanvändningen. Vad är nästa steg?
    Vi fortsätter att satsa på plasten. Nyss klubbades ett beslut om att förbjuda engångskassar, och mycket snart kommer en lag som stoppar mikroplast i kosmetika. Flaggskeppet i Frankrikes miljöarbete är dock vår nya klimatplan, som är mer ambitiös än Parisavtalets löften. Där ingår bland annat att alla fordon ska vara klimatneutrala till 2040. En annan viktig del är löftet om att utradera bränslefattigdomen de kommande tio åren. Priset på fossila bränslen kommer påverka låginkomsttagare, och där vill den franska staten gå in och hjälpa till. Vi vill förändra hela samhällsmodellen genom att ge finansiell support till de som behöver det allra mest. Om vi är ambitiösa kan det starta en rörelse, där fler människor engagerar sig för miljön och klimatet.
    Hur har Frankrikes satsningar på miljö och klimat tagits emot av den franska befolkningen?
    Mina landsmän visar stor uppskattning för den här typen av satsningar. Miljön är definitivt ett viktigt ämne för fransmännen, men det finns så klart mycket vi kan göra bättre.
    Vilka är de största klimatutmaningarna för Frankrike?

    Ärligt talat så är energisystemet landets absolut största utmaning. Idag är 75 procent av vår energi baserad på kärnkraft, vilket så klart är mer koldioxidsmart än fossila bränslen. Men samtidigt behövs mer förnybar energi för att täcka upp hela energibehovet. Det är en stor utmaning, som kräver förändrad mentalitet hos både politiker och energiföretag. Ett skifte i mentalitet går även hand i hand med en annan utmaning – att förändra folks beteenden. Det är svårknäckt nöt. Vi vet vad som behövs göras, som att minska konsumtionen, leva grönare, äta klimatsmart och resa koldioxidsnålt, men vi vet inte hur vi ska göra det.
    I december håller ni en internationell klimatkonferens i Paris. Berätta mer om det!
    För att hedra tvåårs-jubileet av Parisavtalet kommer Frankrike vara värdar för ett nytt klimattoppmöte. Det är inte kopplat till Bonn-mötet eller FN, utan är ett sätt för oss att försöka pressa upp tempot ännu mer. Mycket har redan hunnit hända sedan COP21, men vi vet att alla kan göra mycket mer. Ett av våra huvudfokus med decembermötet är att hjälpa finansbranschen att ställa om. ”The greening of finance” är en av de viktigaste utmaningarna världen står inför. Det börjar folk förstå, så vi väntar oss många spännande deltagare. Ministrar, banker, försäkringsbolag, privata företag, forskare – alla kommer vara där. Det blir fantastiskt intressant!
    Frankrike är tillsammans med Sverige och Costa Rica de enda länderna i världen som lovat att vara klimatneutrala 2050. Hur kan Sverige och Frankrike jobba tillsammans för att nå det målet? 
    Vi har stora möjligheter att göra massor av saker tillsammans! Först av allt så krävs det en tydlig samarbetsvilja från politiskt håll. Sverige och Frankrike har alltid varit vänner, men nu är det dags för ytterligare ett steg i vänskapen: det nya samarbetsavtalet om gröna innovationer. Det kommer skapa en bra grund för gröna finanser, byggandet av hållbara städer och miljösmart teknik. Jag är förhoppningsfull, det är bara några exempel på områden där våra länder kan hjälpas åt.
    I Sverige är regeringens planerade flygskatt en het potatis just nu. Hur ser du på flygets framtid? Borde Sverige ha en nationell flygskatt?
    Jag kan inte kommentera hur Sverige borde agera, men varje sektor bör göra så mycket de bara kan för ett ambitiöst klimatarbete. Transportsektorn är extra viktig, eftersom den till så stor del är beroende av fossila bränslen.
    En sista fråga: Om du fick fantisera fritt, hur skulle du vilja att världen såg ut om 50 år?
    Lite mer som Sverige! Inkluderande, mindre orättvist och grönare. Jag vill se ett tolerant samhälle i balans med naturen, där hållbarhet och rättvisa är de främsta ledorden.


    Frankrike har de senaste åren uppmärksammats allt mer för sitt arbete med miljöfrågor. Bland annat har man tagit i med hårdhandskarna mot plasten, infört ett förbud mot att slänga ätbar mat, och lagstiftat om att alla offentliga byggnader måste ha solceller eller växtligheten på fasaden. 
    Här kan du läsa mer om Frankrikes nya klimatplan & här hittar du mer information om samarbetsavtalet med Sverige.

    EU ger Polen ultimatum: sluta skövla urskog eller böta en miljon om dagen

    I ett nytt domslut ger EU-domstolen Polen ett enkelt val: sluta skövla Białowieża-skogen eller böta 100 000 euro om dagen.
    Enligt domen ska Polen omedelbums sluta hugga ner urskogen som är skyddad av UNESCO, om de inte är sugna på att böta 1 001 200 kronor för varje dag den illegala skogsskövlingen fortgår. Supermiljöbloggen har tidigare skrivit om hur Polen fortsatt skövlingen trots föregående beslut från EU-domstolen om att de måste sluta avveckla den unika skogen.
    Nu verkar EU ha tröttnat på Polens miljöhatande stil och domslutet antas sätta praxis för liknande fall inom unionen.

    Sverige har gått med i Powering Past Coal Alliance

    Dags att fira! Enligt uppgift har Sverige nu gått med i Powering Past Coal Alliance – alliansen som vill sätta stopp för kol en gång för alla.

    Supermiljöbloggen skrev igår om Powering Past Coal Alliance, en allians av länder, delstater och företag som avsäger sig och avvecklar traditionell kolkraft. Vi noterade då att Sverige tyvärr inte lagt sitt namn till listan, men enligt Mattias Goldmann, VD för tankesmedjan Fores, har nu även Svea rike hakat på det kolfria tåget!

    Hurra och grattis till oss alla!

    Oljeledningen Keystone XL får tillstånd

    Den amerikanska delstaten Nebraska godkände i måndags utbyggnaden av Keystone XL.
    Det betyder att Keystone XL nu har alla tillstånd som krävs. Beslutet väntas dock bli överklagat och rättsprocessen kan ta flera år.
    Keystone XL är en planerad, och delvis utbyggd, oljeledning på 1897 kilometer mellan oljesanden i kanadensiska Alberta och en befintlig oljeledning i amerikanska Nebraska. Risken för olyckor och debatten kring klimatfrågan har gjort att Keystone XL har blivit en av de viktigaste frågorna för den amerikanska miljörörelsen.
    Barack Obama lade i februari 2015 ett veto mot Keystone XL. Men Donald Trump gav i januari order om att bygget ska fortsätta och nu har alltså det sista tillståndet inkommit.
    Att det finns risk för olyckor är förra veckans händelse ett exempel på. Då upptäcktes en läcka i Keystone som orsakade att 5000 fat olja rann ut, vilket Supermiljöbloggen skrev mer om här.
     

    ← Tipsa!

    Tipsa oss

    Har du något du tror vi missat och kanske borde skriva om? Vi tar tacksamt emot alla tips du kan bidra med. Maila direkt till tips@supermiljobloggen.se eller fyll i formuläret nedan.