Professor Johan Rockström har utsetts till 2025 års svensk i världen för sina insatser inom klimatforskningen som satt både honom själv och Sverige på världskartan. Utnämningen görs av den ideella organisationen Svenskar i Världen.
Johan Rockström är professor i miljövetenskap vid Stockholms universitet och sedan 2018 en av ledarna för Potsdam Institute for Climate Impact Research. Han har lett en rad internationella och omfattande forskningsprojekt för att beskriva och definiera de planetära gränserna. Majoriteten av dessa överskrids idag på grund av människans klimatuppvärmning och miljöförstöring.
Svenskar i Världen utser varje år en pristagare som ”utmärkt sig på ett extraordinärt sätt inom sitt verksamhetsområde.” Johan Rockström har särskilt viktiga förmågor i dessa tider, konstaterar man i sin motivering:
När klimatkrisens effekter accelererar med extremhetta, översvämningar och smältande glaciärer, samtidigt som geopolitiska konflikter, krig och ekonomisk oro bidrar till ett alltmer instabilt världsläge, behövs röster som kan förmedla vetenskapligt grundade fakta och samla forskare, politiker och näringsliv kring gemensamma lösningar. Johan Rockström, en av världens främsta miljö- och klimatforskare, är just en sådan röst, skriver organisationen.
Bara tillit och samarbete kan lösa krisen
Rockström säger i sin kommentar att han känner sig både hedrad och ödmjuk inför utmärkelsen:
I tider när den akademiska friheten är alltmer hotad är det viktigare än någonsin att stå upp för evidensbaserad sanning och vetenskaplig transparens. Vi står inför en planetär kris – från klimatförändringar till förlust av biologisk mångfald – som bara kan lösas genom tillit till vetenskapen och globalt samarbete.
Johan Rockströms och hans kollegers forskning om de planetära gränserna har blivit allt mer brännande. I september publicerades en rapport som visar att gränserna för sju av nio av världens stora ekologiska system nu har överskridits, vilket SMB berättade om.
Tillsammans med förre radiochefen Kerstin Brunnberg och redaktör Jonathan Jeppson ingick Johan Rockström i den jury som utdelade Aftonbladets Klimatjournalistpris 2025 till SMB och Dagens ETC för avslöjandet om hur kampanjpengar från oljebolaget Exxon finansierat desinformation om klimatet inom tankesmedjan Timbro.
Varför levererar regeringen så många överdrivet optimistiska uttalanden om klimatpolitiken? Kan det vara för att den helt enkelt innerst inne inser att denna inte räcker alls, och att verkligheten måste förskönas? frågar sig SMB:s krönikör Annie Croona i veckans text.
Vad innebär det att vara optimist respektive pessimist i klimatsammanhang egentligen?
När regeringen pratar klimatpolitik vill de gärna göra det i positiv anda. Ministrarna är optimister. Sverige är ett föregångsland som vi borde känna stolthet över. Gång på gång upprepas att den nya klimatpolitiken är mer ”effektiv”.
Men när man skrapar på ytan raserar denna egenkonstruerade bild ganska snabbt.
Riksrevisionen riktade nyligen skarp kritik mot regeringen för att inte ge en korrekt bild av klimatutsläppen. De säger att Naturvårdsverket riskerar att underskatta hur stora utsläppen av växthusgaser blir i Sverige och pekar på att det är för osäkert att bara presentera ett scenario, rapporterar SVT.
Tidigare har Naturvårdsverket lagt fram två scenarier, och i fjol avslöjades att regeringen med att bara visa upp ett av dessa – det mest optimistiska. Man valde att beskriva det som ett ”huvudscenario”, utan belägg för denna benämning. I år har man gjort det enklare för sig genom att bara be om ett scenario.
Lägre utsläpp var långt under felmarginal
Kritiken mot Tidös klimatpolitik har alltid bemötts med att utsläppen kommer att minska på sikt. Snart blir det bättre, har klimatminister Romina Pourmokhtari upprepat. Och nyligen sa statsminister Ulf Kristersson samma sak, när han hävdade att Sveriges utsläpp kommer att vara lägre 2026 än 2022.
DN:s Peter Alestig begärde ut underlaget och kunde se att den förväntade minskningen är … 0,2 promille. Promille, inte procent. Det motsvarar några timmars biltrafik, skriver Alestig, som också betonar att felmarginalen historiskt varit betydligt större än hela den förväntade minskningen. 2023 var till exempel felmarginalen +/- 3,13 procent – det vill säga 300 gånger större än den minskning mellan 2022 och 2026 som regeringen räknar med.
Men det viktigaste är kanske ändå detta: för att vara i linje med Parisavtalets 1,5-gradersmål måste utsläppen minska med ungefär sju procent om året. Tidöregeringen lyckats alltså, om uppskattningen blir verklighet, minska utsläppen med 0,2 promille på fyra år.
Inte läge för optimism ännu
Det regeringen sysslar med kan beskrivas som falsk optimism – att man skönmålar verkligheten istället för att uppvisa den krisinsikt som är nödvändig. Krisinsikt brukar i stället felaktigt benämnas som pessimism, men jag hävdar att optimismen i själva verket föds ur krisinsikt: när vi inser allvaret och agerar därefter. Då kan man känna hopp och framtidstro.
Jag får ibland höra att jag är för pessimistisk, en erfarenhet jag gissar att jag delar med andra klimatengagerade. När jag skrev i en krönika här på Supermiljöbloggen att jag skulle bli optimist den dag vi faktiskt är på rätt väg, lyfte någon att jag inte ser allt som går bra: att solenergin ökar och att fossilbilsförsäljningen går ner, och så vidare. Och visst, det är bra. Men framgång är inte samma sak som att närma sig målet – vi är inte utom fara.
Inte ens Tidöpartierna verkar övertygade
För mig är att vara “på rätt väg” något helt annat. Det betyder att vi faktiskt rör oss mot en värld som är säker att leva i om tio, trettio, femtio år. Kanske är det helt enkelt inte läge att fira framgångarna när vi fortfarande har så långt till målet – behöver jag påminna om att målet är en beboelig planet? – utan snarare att få politikerna att inse allvaret.
Och något säger mig att inte ens Tidöpartierna är så övertygade om Sveriges förträfflighet egentligen, eftersom de hela tiden känner sig nödgade att försköna verkligheten. Det är som om den verkliga politiken faktiskt inte duger. Tack och lov att vi har journalister som gång på gång lyckas påvisa det.
För första gången någonsin har ett stort oljebolag dömts för att ha vilselett allmänheten om sitt klimatarbete. En fransk domstol slår fast att TotalEnergies ägnat sig åt så kallad grönmålning, genom att framställa sig som mer miljövänlig än man verkligen är. Beslutet kan få stor global betydelse för framtida miljöreklam.
Den 23 oktober slog en domstol i Paris fast att energijätten TotalEnergies gjort sig skyldig till ”vilseledande affärsmetoder” genom att överdriva sina klimatlöften. Bolaget hade marknadsfört sig som på väg mot koldioxidneutralitet till år 2050, trots att man samtidigt ökade sin produktion av olja och gas.
Miljöorganisationerna Greenpeace och ClientEarth kallar domen historisk eftersom det är första gången ett stort oljebolag döms för klimatdesinformation. Fallet kan bli ett viktigt exempel för hur företag får tala om sina miljölöften i framtiden.
Domstolen kräver nu att TotalEnergies slutar använda vilseledande reklambudskap om klimatneutralitet och tar bort påståenden om att bolaget är en ledande aktör i energiomställningen. Företaget har en månad på sig att följa beslutet och måste dessutom publicera domen på sina franska webbplatser.
Enligt ClientEarths jurist Jonathan White skickar domen en tydlig signal till stora fossilföretag, både inom EU och i resten av världen, om att det nu finns en praxis som begränsar möjligheten att använda ambitiösa klimatlöften när handlingen visar motsatsen.
Miljontals fastigheter i Storbritannien hotas av översvämningar när klimatkrisen medför högre havsnivåer och värre stormar. Tätbefolkade områden som London, Manchester och delar av nordöstra England löper störst risk, visar studien ”Building future communities”, gjord av försäkringsbolaget Aviva. Sverige är inte lika hotat av översvämningar, men 26 svenska stadsområden anses ändå vara särskilt i riskzonen, och fyra av tio invånare i vattennära områden oroar sig.
I Storbritannien börjar husägare i översvämningsdrabbade områden finna att de inte längre kan försäkra sin egendom. Ett exempel är Tenbury Wells i Worcestershire, som råkat ut för översvämningar både 2019, 2020, 2023 and 2024. I denna lilla stad har kommunen inte längre någon försäkring för vare sig stadshuset, en antik biograf och en idrottspaviljong, som därför kanske inte kan repareras efter nästa översvämning.
Aviva har analyserat alla valkretsar i England, Skottland och Wales för att se hur sårbara de är för översvämningar. I England fann man att antalet fastigheter i riskzonen kommer att öka med 27 procent, från 6.3 miljoner till 8 miljoner. Antalet fastigheter som riskerar störtfloder – plötsliga, intensiva översvämningar efter störtregn eller om en fördämning gått sönder – ansågs öka med hela 66 procent.
Nio av tio bostäder i riskzonen
Allra värst är det i vissa delar av London och vissa delar av grevskapet Lincolnshire i nordöstra England. Där kan hela nio av tio bostäder riskera översvämning år 2050. Det handlar både om floder som kan svämma över, om vatten som tränger in från havet och om störtregn som avloppssystemen inte klarar att ta emot.
”Vi tar inte upp detta för att bli klimat- eller hållbarhetsaktivister… men vår verksamhet är beroende av vad som händer i miljön, och det kan vi inte komma ifrån”, säger Aviva-representanten Jason Storah i en intervju i tidningen Guardian.
I samma artikel varnar Emma Boyd, tidigare chef för Environment Agency (den brittiska motsvarigheten till Naturvårdsverket), för att Londons försvar måste stärkas. Man kan inte lita på att den stora översvämningsbarriären Thames Barrier, som går tvärsöver Themsen och är 20 meter hög och 520 meter lång, räcker till vid kommande stormar. En ny fördämning borde därför byggas, samtidigt som vägbankarna längs floden borde höjas.
Ska man överge vissa områden?
Emma Boyd tror också att vissa områden kommer att få överges i framtiden, för att det helt enkelt är för dyrt att rädda dem.
”Det kan kosta för mycket att bygga de fördämningar som skulle behövas. Här kommer regeringen att få ta mycket svåra beslut”, säger hon.
Än så länge har familjer i översvämningsdrabbade områden ett visst skydd genom ett system kallat ”Flood Re” , som möjliggör subventionerade försäkringar. Men det systemet löper ut 2039, då alla försäkringar i stället får marknadsmässiga priser.
Enligt Mark Andrew från Bayes Business School kan detta ge stora problem för låginkomsttagare:
”Familjer med låga inkomster bor oftare i områden som riskerar att bli översvämmade. De kan få svårt att ha råd med de försäkringar de behöver.”
Husägare i riskzonen uppmanas nu att anpassa sina fastigheter genom att installera så kallade översvämningsdörrar, kakla golven på bottenvåningen och flytta eluttagen så att de inte är nära golvet. På samhällsnivå uppmanar professorn i hydrologi, Jess Neumann, myndigheterna att inte bara bygga högre vallar utan att även ta hjälp av naturen. Det kan innebära att leda om floder, återställa våtmarker och plantera grönska som kan ta upp regnvatten.
Regeringen har också nyligen anslagit ytterligare 10,5 miljarder pund till att förbättra översvämningsskyddet i både London och andra delar av landet. Det är mycket pengar, men räcker ändå inte för alla behov. Den lilla staden Tenbury Wells, som nämns i början av artikeln, har till exempel inte fått anslag till några skyddsåtgärder.
Även Sverige har problem
Sverige har inte alls varit lika drabbat som Storbritannien, men även här lär översvämningar bli allt vanligare. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har gjort översvämningskartor till hjälp för kommuner och räddningstjänst, och har också identifierat 26 områden med stor översvämningsrisk. Av dem är 11 områden extra utsatta: Göteborg, Kristianstad, Norrköping, Stockholm, Halmstad, Kalmar, Malmö, Uppsala, Uddevalla, Gävle och Sundsvall.
Enligt branschorganisationen Svensk Försäkring betalades det ut ersättningar för drygt 23 000 natur- och väderrelaterade skador under 2023. De största utbetalningarna gjordes för vattenskador som orsakades av vattenintrång i fastigheter och stopp i avloppssystem.
När skador inte längre kan ses som oförutsedda utan som återkommande och förutsebara blir försäkringsbolagen allt mer negativa till att försäkra husen. Redan idag kan skador orsakade av skyddsvallar som brustit inte försäkras. Erosionsskador, som uppstår bland annat längs Skånes sydkust, omfattas inte heller av någon försäkring, skriver Svenska Dagbladet.
Det största hotet är stigande hav. Inom några generationer, när havet når våra kustnära hus, kommer försäkringsskydd inte längre att erbjudas, tror Staffan Moberg.
Det största hotet är stigande hav. Inom några generationer, när vattnet når våra kustnära hus, kommer försäkringsskydd inte längre att erbjudas, tror försäkringsexperten Staffan Moberg.
I en ny studie från Statens geotekniska institut har 1000 invånare i de vattennära kommunerna Trelleborg, Halmstad, Öckerö, Karlstad och Umeå fått beskriva hur de tänker om klimatrelaterade extremhändelser. Fyra av tio var oroade, framför allt för översvämningar. Studien visade också att de flesta hade dåliga kunskaper om vem som ansvarar för att klimatanpassa enskild egendom: bara en av fyra kände till att fastighetsägaren själv bär ansvaret.
Ett historiskt avtal för att minska sjöfartens klimatutsläpp var på gång – men Trump och Saudiarabien satte i förra veckan stopp. Nu har förhandlingarna skjutits upp ett år. Men det hade kunnat vara ännu värre.
Representanter för över 100 länder hade samlats i London i förra veckan, för att klubba ett avtal som man – efter tio år av förhandling – preliminärt kommit överens om i april. Sjöfarten skulle då ha blivit den första industrisektorn med ett internationellt avtal med bindande utsläppsminskningar, skriver BBC. Målet var att nå netto-nollutsläpp 2050.
Hotade med tullar
USA:s president kallade planen, som tagits fram inom ramen för FN:s sjöfartsorgan International Maritime Organisation, för en ”grön bluff” och hotade med höjda handelstullar för länder som röstade för. Saudiarabien lade då fram en motion om att skjuta upp förhandlingarna ett år.
Ö-republiken Vanuatus klimatminister Ralph Regenvanu kallade denna motion för ”oacceptabel, med tanke på den akuta krisen vi står inför med tanke på accelererande klimatförändringar”. Motionen antogs ändå med några rösters majoritet. Bland de länder som röstade för att skjuta upp avtalet fanns USA, Ryssland, Saudiarabien och Kina. Ett argument var att avtalet skulle leda till ökade priser för konsumenter, enligt BBC.
Branschen vill ha tydliga regler
Den internationella sjöfarten står idag för cirka 3 procent av växthusutsläppen, och andelen beräknas växa rejält eftersom handeln och de internationella transporterna ökar och det inte finns några ekonomiska incitament att byta ut den billiga dieseln.
Ändå har branschen varit positiv till avtalet, och efterlyser tydliga och långsiktiga regler för att kunna investera i ny hållbar teknik. Det säger Fredrik Larsson, klimatpolitisk expert vid branschorganisationen Svensk sjöfart, till TV4. Han menar dock att uppskjutna förhandlingar var det minst dåliga alternativet och är glad över att avtalet inte skrotades helt. Ett annat förslag från USA låg också på bordet om att ändra hur avtalet skulle träda i kraft – vilket hade gjort det mycket svårt att införa avtalet.
”Nu pausade man i stället. Så det här var det bästa av det sämsta”, säger Fredrik Larsson till TV4.
”Besvikelsen går nästan att ta på. Var det inte svårare än så här? Ska vi alltså inte göra mer än så? Behövs det knappt några uppoffringar alls? Vad faaan…?”
SMB:s krönikör Mattias Goldmann har räknat till 4,5 miljoner – den utsläppsminskning i ton koldioxidekvivalenter som krävs till 2030 för att nå EU:s klimatkrav och vårt eget klimatmål, och är förbluffad hur enkelt det verkar vara.
KRÖNIKA I klimatkampen hamnar vi som vill precis samma sak ibland på var sin sida av den åsiktsmässiga vallgraven. En sån fråga är om vi ska lyfta fram omställningen som så enkel som möjligt eller tvärtom profilera den som en rejäl uppoffring. Min ingång brukar vara att klimatet räddas genom att göra omställningen lätt, lustfylld och lönsam – men på sistone har jag behövt tänka om lite. Så här lätt kanske det ändå inte ska vara?
För efter att Sverige med utsläppsstatistiken för år 2024 gick till historien som det OECD-land med snabbast ökande klimatpåverkan minskar Tidöpartiernas budgetproposition utsläppen med 1,5 miljoner ton ackumulerat till 2030. Knappast imponerande, men ett fall framåt i alla fall. För att slippa köpa utsläppsrätter eller betala böter till EU återstår då 4,5 miljoner ton till 2030. För att klara vårt egna nationella transportmål krävs ytterligare 200 000 ton. Så vi begav oss ut på skattjakt; hur hittar vi dessa utsläppsminskningar.
Elbilsexporten sabbar för klimatmålet
En skattjakt ska ju vara utmanande, ha svåra ledtrådar, kräva detektivarbete. Den ska hålla på ett tag, man ska nästan ge upp. Vi hade fått höra att detta skulle bli alldeles särskilt klurigt – ojojoj att klara klimatmålen framställs ju nästan som lika naivt som att tro på ”refugees welcome”. Bättre att bara släppa det hela. Men hu vad vi bedrog oss.
Vi började med bilarna. Den där elbilspremien som regeringen kommit på ska ge 600 000 ton koldioxidminskningar – trots att den bara går till låginkomsttagare som knappt har råd att köpa elbil. Lågt räknat blir det en miljon ton till med en premie som omfattar alla. ”Objection, your honour”, säger elbilstillverkarna, Elbil Sverige och andra laddfantaster när de inser att beräkningen innebär att Sverige fortfarande år 2030 har lägre andel nya elbilar än Norge hade redan i fjol.
De senaste åren har elbilar lämnat landet så snabbt att man kan tro att Tidöpartierna infört ett återvandringsbidrag för Nissan Leaf, Renault Zoe och Tesla 3. Det sabbar för våra klimatmål, men är lätt att fixa med sänkt skatt på ladd-el eller andra verktyg som gör det lönt att köra på el. Minst 100 000 ton ger det, lika mycket till om vi med skärpt bonus malus-beskattning gör det dyrare att köpa och köra bilar och lätta lastbilar med höga utsläpp. ”Vad f-n, ska vi inte göra mer än så?”, är reaktionen från Carla och andra som vill sälja begagnade elbilar i Sverige, inte exportera dem.
Ännu en hundratusing i ton räknat uppnås med den konverteringspremie som beslutats av tidigare regering men inte genomförts; det räcker med 20 000 bilar som konverteras om det sker rätt snart. Vi hör Konvegas i Växjö mullra att det finns 4 miljoner personbilar som bör konverteras – hur kan vi nöja oss med en halv procent av dem?
”Annars blir det för lätt”
För lätta lastbilar på el finns en klimatpremie på 40 000 kronor som minskar utsläppen med 135 000 ton. Förläng den till och med 2030 och nyttan dubblas – man kan tro att den fyrdubblas men för varje år blir allt fler fordon eldrivna även utan premie även om utrymmet uppåt är stort eftersom andelen bara är 20 procent nu. Var fjärde tung ny lastbil är el- eller gasdriven; öka omställningen så att 10% av lastbilsflottan år 2030 är fossilfri så ger det 380 000 ton. Inte bara Einride utan också Volvo, Scania och Mobility Sweden protesterar mot så låga ambitioner – klart vi ska göra mer.
När reduktionsplikten sänktes ökade utsläppen från personbilar med med 1,5 miljoner ton på ett enda år, från tunga lastbilar med en miljon ton. Merparten av utsläppsökningen består, trots en viss höjning av plikten igen. Återställ nivån och vi är i mål med god marginal, eftersom minskningarna ackumuleras. Men nej biobränsleproducenter, så kul ska vi inte ha. Vi nöjer oss med de 20 procent som Naturvårdsverket redan föreslagit; där har vi 1,2 miljoner ton för bilarna och 800 000 ton från lastbilarna. EU:s ETS2 som ger dyrare fossila drivmedel till 2027 bidrar med ytterligare utsläppsminskningar men eftersom vi inte vet med hur mycket så låtsas vi inte om det – annars blir det för lätt.
Maximalt konservativa beräkningar!
I princip alla dieselfordon kan tankas med HVO100 tillverkat av rester och avfall, som minskar klimatpåverkan med närmare 80%. Fossilfritt Sverige anger att klimatmålen kan nås genom att det sker vid var tionde tankning. Lägg av, Svante Axelsson – vi har sett beräkningarna och de verkar stämma, men så himla lätt får det inte vara! Med maximalt konservativa beräkningar, blir det inte mer än en miljon tons utsläppsminskningar.
Då är vi i mål. 4,5 miljoner ton. Skit också. Vi har ju inte ens börjat med beteendeskiftet, inte en enda av 2030-sekretariatets Beteendepraktikans 55 åtgärder är med. Bara det färdmedelsneutrala resebidrag istället för dagens bilgynnande reseavdrag som riksdagen beslutat men regeringen inte genomfört ger drygt 100 000 ton per år. Utredningen angav drygt det dubbla, men nu är elbilarna fler och klimatnyttan av att åka kollektivt lite mindre (även om den också blivit renare). Regeringen föreslog halverad förmånsbeskattning för periodkort i kollektivtrafiken, men ångrade sig sen. Ångrar man ångrandet så är klimatvinsten fem till tio tusen ton per år.
Kan vi samåka mer blir klimatnyttan snabbt stor. Svensk Kollektivtrafik, Hyre, Kinto, Lynk&Co och Skjutsgruppen skriker nog i högan sky när vi bara räknar med att det ger fem procent minskad biltrafik – men detta lilla räcker för att ge 150 000 ton.
”Var det här allt?”
Kan samlastningen av gods öka, exempelvis genom klimatstyrande vägavgifter, är klimatnyttan stor. TRB, Widriksons och hela åkerinäringen tycker säkert att vi underskattar dem gravt när vi bara räknar med 10 procent effektivisering, men endast detta ger 120 000 ton. Då har vi ändå räknat med att de fordon som används ska öka förbrukningen kraftigt, som om det vore tunga grejor man fraktar.
Ökad cykling och gång är sånt som Stadsmiljöavtalen tänktes bidra med till 2029, vilket skulle ge 54 000 tons minskade utsläpp – de tonnen är redo att bli verklighet om en riksdagsmajoritet vill det. Utöka Klimatklivet eller Industriklivet och det ger utsläppsminskningar det med – men ursäkta Naturvårdsverket, vi sätter dem till noll eftersom det faktiskt inte är självklart att klimatnyttan uppstår just i sådant som EU:s ESR-krav uppskattar.
Va!? Var det allt? Var är förslagen om mer distansarbete, undrar TCO och Vision, vad händer med drönarleveranser, undrar Armbrytar-Heidi i Storuman, Candela saknar stimulans för eldriven sjöfart i städerna, IVL vill ha avtal med städerna om att inte öka biltrafiken, Elonroad vill ha elvägar, Einride vill lyfta autonoma godstransporter… Detta känns för futtigt.
Men redan detta lilla räckerför att Sverige med god marginal klarar vårt eget 2030-mål för transportsektorn och EU:s ESR-krav på oss som medlemsland. Vi slipper miljardböter och får utsläppsrätter över att annullera eller sälja – och just det är svaret till alla besvikna; detta är bara början, klart vi kan göra mycket mer!
Mattias Goldmann är grundare av och VD för 2030-sekretariatet.
Fotnot: Alla siffror utgår ifrån officiella utsläppsvärden, i flera fall mycket mer försiktigt beräknade än vad statens aktörer anger. Merparten är tidigare beprövade åtgärder, resten är redan utredda. Därmed kan de också införas snabbt; vi har räknat på redan till 2026. Dröjer det ett år så minskar den kumulativa klimatnyttan vilket kan vara räddningen för den som vill göra mer; ju längre åtgärderna dröjer desto mer måste de kompletteras för att nå målen. Fördjupa dig gärna med diagram och allt här.
I Alaska har floderna i vanliga fall rent och kristallklart vatten, men nu har vattnet i flera floder blivit grumligt och orangefärgat. Floderna ser förorenade ut, fastän de ligger hundratals mil från gruvor och industrianläggningar. Orsaken är att permafrosten, när den tinar, får svavel och olika metaller att lösgöras och rinna ut i flodvattnet.
”Det är just så här som surt lakvatten från en gruva kan se ut. Men här finns ingen gruva, utan det är den tinande permafrosten som ändrar naturens kemi”, säger biogeokemisten Tim Lyons i en intervju på den naturvetenskapliga nyhetssajten Daily Galaxy.
Till vänster Salmon River, foto: Ray Koleser, till höger reliefkarta över Salmons Rivers avrinningsområde i Kobuks nationalpark i Alaska. Bilder från PNAS.
Fenomenet uppmärksammades för drygt fem år sedan. Resultatet av de undersökningar som då påbörjades har nyligen publicerats i PNAS, Proceedings of the National Academy of Sciences.
Temperaturen i Arktis ökar snabbare än någon annanstans på jorden. När det blir tillräckligt varmt tinar permafrosten, det lager av frusen mark som fungerat som ett lock för olika mineraler i tusentals år. När isen smälter försvinner detta lock, så att smältvattnet kan ta med sig svavelföreningar, järn, zink, koppar, aluminium och kadmium ut i miljön. Metallerna oxiderar när de får kontakt med luften, vilket gör omgivningen rostfärgad.
Forskningen har främst gällt Salmon River och dess biflöden i bergskedjan Brooks Range i norra Alaska. Själva Salmon River innehöll höga mängder sulfat, järn, aluminium och kadmium, och nio av dess tio största biflöden hade också höga halter sulfat och metaller. Men Salmon River-systemet är inte det enda som drabbats: en kartläggning nyligen visade att hela 75 vattendrag i Brooks Range blivit orangefärgade och grumliga.
Föroreningar kan skada fisken
Färgen är inte bara en utseendefråga, utan visar på en risk för farliga föroreningar. På flera ställen har halterna av olika ämnen överskridit amerikanska miljömyndighetens gränsvärden, och lokalbefolkningen oroar sig för att fisken ska ta skada. Floderna i Brooks Range är hem bland annat för laxfiskar som Arctic grayling (Thymallus arcticus) och Chum salmon (Oncorhynchus keta), som betyder mycket för både mathållningen och ekonomin i området.
Än så länge innehåller fisken inte så höga halter metaller att den är farlig att äta, men på sikt riskerar hela ekosystemet att skadas. När metallerna hamnar i de insekter som fisken äter, och i den sand där den lägger sina ägg, så lär de så småningom påverka hela näringskedjan ända upp till fåglar, björnar och människor.
Medan en förorenande industri kan stängas eller tvingas att installera rening, så är den här typen av förorening inte heller något som enkelt kan åtgärdas. I ett varmare Arktis kan den väntas den dyka upp på många ställen där marken innehåller metaller som hållits på plats av permafrosten.
”Det enda sättet att bromsa utvecklingen är att få permafrosten att frysa till igen. Men det är ju tyvärr inte realistiskt med dagens globala uppvärmning”, säger Tim Lyons.
Trots stora framsteg inom utsläppsminskningar och förnybar energi visar Europeiska miljöbyråns nya rapport att Europas miljö befinner sig i ett oroande tillstånd. Naturen utarmas, klimatförändringarna accelererar och flera av EU:s mål för 2030 riskerar att missas. Samtidigt öppnar den gröna omställningen för nya möjligheter – om politiken kan omsättas i handling.
Rapporten Europe’s environment and climate: knowledge for resilience, prosperity and sustainability är den mest omfattande genomgången hittills av Europas miljö- och klimatläge. Den visar att hoten mot naturen och effekterna av klimatförändringarna nu utgör en dubbel kris som hotar kontinentens välstånd, säkerhet och livskvalitet. EEA pekar på att klimatet i Europa värms nästan dubbelt så snabbt som det globala genomsnittet, att över 80 procent av skyddade naturtyper är i dåligt skick och att en tredjedel av befolkningen lever i områden med vattenstress. Men rapporten lyfter också fram växande investeringar i grön teknik, naturbaserade lösningar och cirkulär ekonomi – tecken på att omställningen är möjlig, om den får tillräcklig fart.
Rapportens slutsatser: Europa vid ett vägskäl mellan hållbarhet och förlust
Efter årtionden av miljöpolitik och tekniska framsteg visar rapporten att utvecklingen trots allt går åt fel håll. Klimatförändringarna tilltar snabbt, och Europa värms nu nästan dubbelt så fort som det globala genomsnittet. Effekterna märks redan i form av fler extremväder, förlorade ekosystem och ökade ekonomiska kostnader. Samtidigt försämras naturens tillstånd i hela regionen: över 80 procent av EU:s skyddade naturtyper bedöms vara i dåligt skick och mer än hälften av jordarna är degraderade. Vattenbrist påverkar en tredjedel av befolkningen, och bara drygt en tredjedel av alla ytvatten uppnår god ekologisk status.
Rapporten pekar på att dessa trender har gemensamma rötter i ohållbara produktions- och konsumtionsmönster, särskilt inom livsmedelssystemet och transportsektorn. Trots att utsläppen av växthusgaser har minskat och den förnybara energin ökat är Europas ekonomi fortfarande starkt beroende av resurser som utarmar naturen och försvårar omställningen. Flera av EU:s miljö- och klimatmål till 2030 bedöms därför inte kunna nås i tid.
Figuren illustrerar EU:s utsikter att nå miljö- och klimatmålen till 2030. Flera centrala områden, som biologisk mångfald och markanvändning, bedöms vara långt ifrån att nå målen (rött). De många grå fälten visar samtidigt på en annan utmaning: inom flera politikområden saknas fortfarande tydliga, mätbara mål för att kunna följa utvecklingen. Källa: Europeiska miljöbyrån (EEA).
Samtidigt framhåller Europeiska miljöbyrån att det finns växande möjligheter i den gröna omställningen. Investeringar i naturbaserade lösningar, cirkulär ekonomi och förnybar energi skapar nya arbetstillfällen och stärker Europas innovationskraft. Kontinenten står redan för en fjärdedel av världens patent inom grön teknik, men rapporten varnar för att framstegen riskerar att bromsas av fortsatt beroende av fossila bränslen och bristande samordning mellan länder.
Den övergripande slutsatsen är att Europas framtida välstånd, säkerhet och livskvalitet vilar på friska ekosystem och ansvarsfull resursförvaltning. För att lyckas krävs att de politiska ambitionerna nu omsätts i konkret handling – snabbt och konsekvent – inom ramen för den europeiska gröna given.
Sveriges profil: höga ambitioner, svag måluppfyllelse
Som en del av Europeiska miljöbyråns rapport presenteras också landprofiler för samtliga EU-länder – däribland för Sverige, som får en blandad bedömning. Trots ambitiösa miljömål och omfattande klimatarbete pekar utvecklingen åt fel håll på flera avgörande områden. Naturvårdsverket bedömer att tolv av sexton miljömål inte kommer att nås till 2030, och trenderna för både klimat och biologisk mångfald är negativa. Samtidigt har vi som land gjort stora framsteg: elproduktionen är till över 98 procent fossilfri och utsläppen från uppvärmning har minskat med mer än 90 procent sedan 1990.
Den gröna industriella omställningen går snabbt, särskilt i Norrbotten och Västerbotten där investeringar i fossilfritt stål, batteriproduktion och elektrifiering driver på utvecklingen. Men EEA varnar för nya spänningar mellan klimatmål, naturvård och social hållbarhet – bland annat ökande konkurrens om mark, energi och arbetskraft. Innovationstakten är hög och Sverige ligger i EU-toppen för grön teknik, men cirkulär materialanvändning och avfallshantering utvecklas för långsamt.
Transportsektorn framstår som den största utmaningen. Trots att utsläppen har minskat sedan 2009 går utvecklingen inte tillräckligt fort för att nå målet om 70 procent lägre inrikes utsläpp till 2030. Andelen elfordon växer snabbt, men lättnader i biobränslekraven riskerar att bromsa omställningen. Sammantaget visar rapporten ett Sverige i intensiv förändring – där teknisk framgång inte alltid går hand i hand med naturens återhämtning och där balansen mellan miljö, ekonomi och rättvisa blir avgörande för framtiden.
Färgskalan visar hur Sverige ligger till i förhållande till sina miljö- och klimatmål till 2030: blå betyder att målet är uppnått eller på väg att nås, orange att takten behöver öka, brunt att utvecklingen går åt fel håll och grå att området inte har bedömts. Källa: Europeiska miljöbyrån (EEA), Europe’s environment 2025 – Sweden country profile.
Det är nödvändigt att ställa om den globala kosthållningen så att vi äter mindre kött och mejeriprodukter för att nå klimatmålen i Parisavtalet. En sådan förändring kan samtidigt främja biologisk mångfald, förbättra folkhälsan och stärka vår beredskap.
Det berättar Rasmus Einarsson, forskare i hållbara livsmedelssystem på Sveriges lantbruksuniversitet i en intervju med SMB.
Maten är en stor bov i dramat om klimatet. Livsmedlens produktion, distribution och konsumtion kopplas till ungefär en fjärdedel av människans globala klimatpåverkan.
– Om befolkningsutvecklingen följer dagens globala prognoser och vi fortsätter med samma kosthållning som nu, kommer endast matproduktionen bidra till nästan en grads ytterligare uppvärmning innan seklets slut, säger Rasmus Einarsson.
I Parisavtalet lovade världens länder att hålla den globala temperaturökningen under två grader, och helst under 1,5 grader, för att undvika de värsta konsekvenserna av klimatförändringen. Men eftersom temperaturen redan har stigit med 1,3 grader jämfört med förindustriell tid blir det nästan omöjligt att nå målen utan att förändra både hur vi producerar maten och vad vi äter.
Jordbruket driver artdöden
Men klimatpåverkan är bara en del av hur livsmedelsproduktionen påverkar miljön. Jordbruket tar enorma markarealer i anspråk globalt. En stor del av dagens förlust av biologisk mångfald beror på att arternas naturliga livsmiljöer försvinner.
80 procent av världens jordbruksmark används som betesmark eller för att odla djurfoder till kött- och mjölkproduktion.
Matproduktionen är dessutom kopplad till övergödning genom kväve- och fosforutsläpp samt till spridning av bekämpningsmedel.
– Dessa frågor hänger ihop med klimatfrågan, eftersom en stor del av lösningen ligger i att förändra vår kost. Samtidigt är det viktigt att förstå skillnaden. Klimatfrågan handlar i stor utsträckning om fossila bränslen. Men, när det gäller artutrotning och övergödning är det livsmedelsproduktionen som är den drivande faktorn.
Kritiker av en mer vegetabilisk kost hävdar ofta att betesdjur håller artrika naturbetesmarker öppna och därmed bevarar biologisk mångfald. Men det är ett argument som inte går ihop enligt Einarsson:
– Vi har i dag betydligt fler idisslare i Sverige än vad som behövs för att förhindra att de artrika betesmarkerna växer igen. Problemet är att många av djuren hålls inomhus på stall hela livet, eftersom det inte är lönsamt för bönderna att ha dem ute på naturbete. Det blir därför osakligt att använda idisslare som argument för ökad biologisk mångfald. Speciellt med tanke på regeringens utredning som föreslog att slopa beteskravet för mjölkkor i lösdrift. Ett förslag som bland annat lobbyorganisationen Lantbrukarnas Riksförbund välkomnar, och som skulle innebär det att djuren hålls inomhus ännu mer. Det här förslaget möttes dock av massiv kritik, och regeringen har nyligen lovat att de inte kommer röra beteskravet den här mandatperioden.
Mindre kött bra för folkhälsan
Konsumtionen av kött, mejeriprodukter och ägg har ökat kraftigt under de senaste decennierna. Exempelvis ökade köttkonsumtionen i Sverige med hela 45 procent mellan åren 1990 och 2016.
– För att klara de globala klimatmålen behöver framförallt rika länder minska sin köttkonsumtion. I Sverige skulle det göra stor skillnad att återgå till samma nivå som på 1970-talet. Pratar man med någon som levde då minns de nog inte den tiden som extrem vad gäller kosten. Ändå finns det en del som blir väldigt provocerade när det kommer förslag om att köttkonsumtionen borde minska.
Ett tydligt exempel är när Livsmedelsverket justerade sina kostråd så att svenskar av hälsoskäl rekommenderas att äta max 350 gram kött i veckan, istället för de tidigare 500 grammen. Myndigheten tog fram riktlinjen för att minska risken för tjock- och ändtarmscancer. En förändring som kan rädda 800 liv om året. Förslaget möttes dock av hård kritik från nordisk lantbrukslobby.
– Tonläget kring rekommendationerna om att äta mindre kött har varit uppskruvat, ibland på ett ganska orimligt sätt. Det låter som om vi skulle riskera vår hälsa om vi inte fick äta lika mycket kött som nu. Samtidigt är det tydligt att kött- och mejerikonsumtionen av miljöskäl kraftigt kan minska i ett land som Sverige, och mestadels med positiva hälsoeffekter som följd.
Kritisk till regeringens agerande
Även regeringen var kritisk till Livsmedelsverkets nya kostråd och instruerade myndigheten att omarbeta förslaget. Argumentet var att minskad köttkonsumtion riskerar att försvaga Sveriges beredskap och inhemska livsmedelsproduktion. Livsmedelsverket gjorde en omarbetning enligt instruktionen, men rekommendationen om att äta mindre kött stod fast.
– Jag tycker att det är häpnadsväckande att regeringen går in och försöker styra en expertmyndighet på det viset. Den sena ändringen i regeringsuppdraget var väldigt specifik på ett sätt som jag tycker är olämplig.
– Dessutom håller inte riktigt regeringens argumentation kring beredskap. Den bygger på en förenklad bild. Jag räknade nyligen ut att från Sveriges åkermark skördas varje år tillräckligt med kalorier och fullvärdigt protein för ungefär 20 miljoner människor. Men det mesta blir djurfoder, går på export, eller används till produkter som Absolut vodka och bioetanol. Även här går jag tillbaka till kosthållningen. En kost baserad på vegetabilier kräver mycket mindre resurser, som markareal och gödsel.
Regeringen beskriver i sin livsmedelsstrategi att de vill öka den inhemska livsmedelsproduktionen, bland annat för att öka Sveriges beredskap. Det riskerar att öka de inhemska klimatutsläppen och därmed försvåra Sveriges möjligheter att uppnå sina klimatmål enligt EU:s förordning för ansvarsfördelning, den så kallade ESR, Effort Sharing Regulation.
Är det inte paradoxalt? Det borde väl vara bättre för klimatet om maten vi äter är närproducerad?
– Vad vi äter spelar extremt mycket större roll än var maten produceras. Det finns en viss skillnad mellan länder i hur effektivt produktionen sker, men ur klimatsynpunkt är det själva kosthållningen som har störst betydelse. Om vi vill öka andelen svensk mat utan att öka de nationella utsläppen måste vi förändra vår kost och minska mängden animaliska produkter.
Hoppet ligger i vår förmåga att agera
Vi har diskuterat fördelarna med att ställa om kosten till en mer vegetarisk inriktning när det gäller klimatet, biologisk mångfald, folkhälsa och beredskap. Det finns mycket att vinna, för många. Är du hoppfull inför framtiden?
– Det är svårt att säga vart trenden är på väg. Ibland kan kulturella skiften ske snabbare än man tror. Vi har ju sett en avmattning och till och med en liten minskning av köttkonsumtionen i flera västländer, i alla fall i Europa, de senaste åren.
Generellt, när det gäller klimatfrågan, känner du hopp?
– Jag är nog ganska bekymrad, eftersom människan har en olycklig tendens att fatta kortsiktiga beslut. Om man tittar på krig och klimatfrågan, två väldigt olika typer av utmaningar, ser vi till exempel hur Ukraina imponerande nog har anpassat sig som nation och samhälle till en fullständigt kaotisk situation.
Rasmus Einarsson fortsätter:
– Det visar på människans anpassningsförmåga när vi verkligen är pressade. Våra samhällen har förmågan att agera på stora problem, och det ger hopp. Problemet med klimatfrågan är dock att den är en långsamt smygande kris. Den bränner inte akut i den rika delen av världen på ett sätt som tvingar oss att snabbt minska våra utsläpp, säger Rasmus Einarsson avslutningsvis.
Ny rapport visar att flera klimat- och natursystem redan är nära oåterkalleliga förändringar, men att positiva vändpunkter kan skynda på lösningar.
Enligt Global Tipping Points Report 2025 från Global Systems Institute vid University of Exeter, framtagen i samarbete med ett internationellt forskarnätverk med över 160 forskare från 87 institutioner, har världen redan gått in i en ny fas: den globala uppvärmningen ligger runt 1,4 °C och kommer snart att överstiga 1,5 °C. Det betyder att flera av jordens stora klimatsystem närmar sig så kallade ”tipping points” – brytpunkter där förändringar kan bli självförstärkande och svåra att stoppa.
Forskningen pekar på att korallreven redan passerat sin värmegräns, att polarisen smälter snabbare än väntat, och att både Amazonas regnskog och Atlanten cirkulationssystem (AMOC) riskerar allvarliga förändringar vid temperaturer under 2°C.
Källa: Global Tipping Points Report 2025 och Armstrong McKay et al., 2022. Diagrammet visar hur risken för olika klimatrelaterade brytpunkter ökar med stigande global temperatur.
Rapportens viktigaste slutsatser
Forskarna betonar att jordens klimatsystem hänger ihop. När ett system passerar sin brytpunkt kan det påverka andra och skapa en kedjereaktion av klimat- och naturförändringar. För att undvika detta behöver utsläppen av växthusgaser halveras till 2030 och världen nå nettonoll senast 2050. Enligt rapporten är den snabba utfasningen av fossila bränslen den viktigaste åtgärden, och den måste omfatta alla delar av samhället, inte bara energisektorn.
Varje tiondels grad spelar roll. Därför är det avgörande att begränsa både hur mycket och hur länge temperaturen ligger över 1,5°C. För att minska risken för att vi passerar denna gräns behöver också kortlivade klimatföroreningar som metan och sot minska snabbt, eftersom de påverkar temperaturen på kort sikt. Åtgärder bör syfta till att undvika brytpunkter helt, eller åtminstone fördröja och bromsa utvecklingen för att ge mer tid till anpassning. Eftersom dessa processer är både komplexa och gränsöverskridande behövs nya sätt att styra och samarbeta, med fokus på rättvisa och skydd för de mest utsatta.
När ett klimatsystem faller, följer fler
De mest oroande slutsatserna handlar om så kallade kaskadeffekter – när ett system kollapsar kan andra följa efter. Det kan leda till oåterkalleliga förändringar i hav, skogar och klimat med stora följder för mat, vatten och människors trygghet. Ett särskilt allvarligt exempel är Atlanten cirkulationssystem (AMOC), som rapporten beskriver som en central “global medlare” i klimatsystemet och inblandad i nästan hälften av alla kända brytpunktskopplingar.
Om AMOC försvagas eller kollapsar kan det få stora regionala följder. Nordeuropa skulle drabbas hårdast, med en lokal nedkylning på mellan 3 och 8 grader, vilket skulle innebära ett grundläggande skifte till kallare klimat, längre och hårdare vintrar samt ökad risk för isbildning i hav som kan störa sjöfarten. Jordbruket skulle påverkas kraftigt genom kortare växtsäsonger och minskad produktion – i Storbritannien beräknas den odlingsbara marken kunna minska med upp till 32 procent, och även Skandinavien riskerar omfattande missväxt. I norra Sverige kan dessutom tining av permafrost leda till markinstabilitet som hotar vägar, järnvägar och annan kritisk infrastruktur.
Källa: Laybourn et al. (2024), Figur 2.4, med tillstånd från IPPR. Se även OECD (2021). Kartorna visar hur en kollaps av Atlanten cirkulationssystem (AMOC), i kombination med 2,5 °C global uppvärmning, påverkar odlingsförutsättningarna för vete och majs. Rött anger områden där förutsättningarna minskar, blått där de förbättras.
På global nivå skulle en AMOC-försvagning kunna störa de stora monsunsystemen i Västafrika, Indien och Östasien, med allvarliga följder för matförsörjningen för miljarder människor. På grund av riskens omfattning uppmanar forskare nu Nordiska ministerrådet att snarast initiera regionala riskanalyser av AMOC-hotet.
Rapporten varnar också för att ekonomiska följder ofta underskattas. En svagare AMOC minskar havens förmåga att ta upp koldioxid och kan bidra till skador på flera biljoner dollar. Dessutom hotas mänskliga rättigheter när klimatets stabilitet rubbas, och regioner som Nordeuropa och Kanada kan visa sig mer sårbara än man tidigare trott.
Positiva tipping points kan vända utvecklingen
Trots de allvarliga riskerna visar rapporten att flera ”positiva tipping points” – på svenska positiva vändpunkter – redan har börjat. Det handlar om förändringar som, när de väl tar fart, självförstärker sig och sprider sig till andra områden. Ett tydligt exempel är solenergi: den globala solkraften fördubblas ungefär vart tredje år, och varje fördubbling sänker priset på solpaneler med runt 25 procent. Samtidigt blir batterier billigare och effektivare, vilket gör det lättare att lagra el och öka andelen förnybar energi.
Denna utveckling driver också fram positiva vändpunkter inom industrin. Övergången till grönt stål (framställt med vätgas i stället för kol) och grön ammoniak (producerad med förnybar energi) kan tillsammans minska nära 10 procent av världens utsläpp. Inom jordbruket växer intresset för hållbara metoder och mer växtbaserad kost, som minskar utsläppen från djurhållning.
Rapporten framhåller att tydliga politiska beslut – som förbud mot nya fossildrivna bilar – ofta fungerar som startpunkter för sådana positiva tipping points. När lösningarna dessutom leder till lägre kostnader, renare luft och bättre hälsa, sprider sig förändringen ännu snabbare. Forskarnas slutsats är att hopp och handlingskraft i sig kan bli en positiv tipping point – en kraft som sätter fart på omställningen.
Vägen framåt: tolv budskap
Rapporten avslutas med en tydlig slutsats: världen står inför stora risker, men också stora möjligheter. Med målmedveten politik, snabb teknikomställning och starkt civilsamhälle kan utvecklingen vända.
Forskarna sammanfattar vägen framåt i tolv huvudbudskap:
Ny verklighet: Flera klimatsystem passerar redan kritiska gränser.
Ökad risk: Varje tiondels grad ökar risken för fler brytpunkter.
Förebygg: Halvera utsläppen till 2030 och nå nettonoll till 2050.
Agera nu: Vänta inte på bevis – agera innan brytpunkterna passeras.
Skydda lokalt: Minska avskogning, överfiske och andra stressfaktorer.
Snabb förändring: Solkraft, elbilar och ny teknik sprids rekordfort.
Fasa ut fossilt: Inför mandat och styrmedel som ersätter fossila bränslen med ren energi.
Stärk finansen: Gör grön teknik billigare, särskilt i det globala syd.
Rättvisa: Låt omställningen också minska fattigdom och ojämlikhet.
Ställ om maten: Hållbar produktion och konsumtion skyddar naturen.
Återställ naturen: Skydda ekosystem och urfolks rättigheter.
Skapa kedjereaktion: Samarbeta mellan samhälle och politik för positiva tipping points.
Supermiljöbloggens Birgitta Losman, som själv har tidigare erfarenhet av topp-politiken kommenterar Anna-Karin Hatts avgång och varför hot och hat inte kan separareras från arbete för hållbar utveckling.
Jag läser rubriken, en gång, och igen. Centerpartiets partiledare Anna-Karin Hatt avgår efter hot och hat. Och sedan kommer kommentarerna: Många är förfärade, men också kommentarer som ”lite får hon väl tåla”.
Det är sällan jag blir så personlig i utåtriktade texter. Troligtvis sitter det i efter många år av att ha varit exponerad som topp-politiker. Därför pratar jag inte så ofta om att det inte gick att uppdatera var jag var på sociala medier – av säkerhetsskäl. Eller att vänliga kollegor från andra partier ibland sa: Du – låt du bli att läsa kommentatorsfältet. Det är inte bra för dig att se dem just nu. Jag brukar heller inte berätta om hur det känns att komma med poliseskort till möten. Eller att ha personskydd dygnet runt. Och jag brukar absolut inte prata om den dova känslan i magen av rädsla att någon nära anhörig ska råka illa ut för att jag valt att lägga några år av livet på arbete som folkvald beslutsfattare.
Men när Anna-Karin Hatt slutar, strax efter Annie Lööf. Och båda berättar om hatet och om hoten. Då är det svårt att inte säga något, att inte tänka eller agera. Vi behöver alla hitta tillbaka till demokratins kärna: Att ogilla en åsikt men försvara rätten att uttrycka den. Till ett samtal där åsikter och ideologier stångas, och där de som vinner majoritet kan besluta och sedan respekteras för detta.
Idag arbetar jag sedan många år i en helt opolitisk roll. Ledstjärnan är agenda 2030-målen – som världens stater inom ramen för FN kommit överens om att arbeta för. Vi brukar alltid säga att de 17 agenda-2030-målen är odelbara. Mål 16 i agenda 2030 är Fredliga och inkluderande samhällen. Formuleringarna i detta mål är tydliga: Inga varaktiga framsteg kan nås i en kontext präglad av konflikt och våld. Våld innebär inte bara mänskligt lidande, det raserar också grunden för samhällets ekonomiska, miljömässiga och sociala utveckling.
De som jagat Anna-Karin Hatt på flykten från att uträtta sitt demokratiska uppdrag förstör inte bara för Centerpartiet, utan för oss alla och vårt gemensamma arbete för ekonomisk, ekologisk och socialt hållbar utveckling.
Arbetet med etableringen av Senior Materials fabrik i Eskilstuna har väckt stor oro för kemikalieutsläpp. Och kommunen, som under flera år arbetat för etableringen, tycks ha tagit till sig av oron.
I Eskilstuna har kemikalien metylenklorid väckt stor oro bland invånarna. Kemikalien planeras användas av företaget Senior Materials i deras nya fabrik för tillverkning av separatorfilm till elbilsbatterier. Trots att ämnet är förbjudet i Sverige sedan 1996, har företaget fått dispens att hantera och även släppa ut ämnet 2025 till september 2027. Eskilstuna kommun har haft en lång process där de aktivt arbetat för etableringen av fabriken, som väntas ge jobb i kommunen. De försöker också lugna invånarna med information på sin hemsida.
Vad är metylenklorid?
Metylenklorid kallas även diklormetan (DCM). Det är ett klorerat lösningsmedel som används inom industrin, för bland annat färgborttagning, tillverkning av läkemedel, aerosoler och batterikomponenter. I Sverige är det förbjudet i konsumentprodukter sedan 1993. För yrkesmässig användning är ämnet också förbjudet, sedan 1996, om inte särskild dispens getts. Det är alltså en sådan dispens som företaget Senior Materials fått.
Varför är metylenklorid farligt?
Metylenklorid (diklormetan) är ett lösningsmedel som är misstänkt cancerframkallande och kan påverka nervsystemet vid inandning. Ämnet är klassat som ett miljögift, och oro finns för att utsläpp kan påverka både människor och natur negativt. Bland annat har vårdpersonal i området lyft oro för människors hälsa.
Flera myndigheter inblandade
Kemikalieinspektionen har beslutat om dispens för användning av metylenklorid i produktionen och exponeringen för de anställda inne i fabriken. Utsläpp till miljön hanteras i miljöprövningen. Den ansvarar Miljöprövningsdelegationen vid länsstyrelsen för.
Kommunen svänger
Kommunalrådet Jimmy Jansson (S) berättar i P1 att kommunen gjort en helomvändning från att aktivt arbeta för fabrikens etablering för ge jobb och utveckling till kommunen, till att nu vilja avvakta drift tills bättre alternativ än utsläpp av kemikalien metylenklorid finns.
Protester från invånarna
Under tisdagen samlades flera hundra personer i Eskilstuna för att protestera mot uppförandet av Senior Materials fabrik. Och i P1 uppmanade kommunalrådet Jimmy Jansson (S) nu till att följa försiktighetsprincipen och avvakta tills förbättrad teknik finns på plats. Det har dock framkommit kritik mot att politiskt ansvariga i kommunen tidigare ignorerat varningssignaler och till varje pris velat få etableringen av fabriken i hamn. Kommunstyrelsen i Eskilstuna har nu också beslutat att överklaga dispensbeslutet som Kemikalieinspektionen tagit vad gäller utsläpp av kemikalien.
Fakta separatorfilm:
Separatorfilm är ett tunt plastmembran som placeras mellan batteriets elektroder och som tillåter litiumjoner att passera igenom. Detta är nödvändigt för att batteriet ska kunna laddas och leverera ström. Separatorfilm anses vara avgörande för att möjliggöra effektiva och säkra batterier, vilket är en förutsättning för att elektrifiera samhället.
Fakta försiktighetsprincipen:
Försiktighetsprincipen är lagstadgad i Sverige. Det är en grundläggande miljörättslig princip som finns i 2 kap. 3 § miljöbalken. Den som driver en verksamhet är skyldig att vidta nödvändiga försiktighetsåtgärder för att förebygga, hindra eller motverka skador på människors hälsa eller miljön. Mer information finns hos Naturvårdsverket.
När de svenska koldioxidutsläppen stiger och Donald Trump stoppar en färdigbyggd solpark återstår ändå klimatpolitiken i EU som ett hopp. Men kommer de svenska politikerna att stå upp för den? frågar sig SMB:s krönikör Filip Johnsson, professor i energisystem på Chalmers och betonar EU fortfarande har chansen att visa världen ledarskap.
KRÖNIKA Utsläppen ökar här hemma. Det är som att vi har glömt. Eller kanske bara valt att glömma. Andra frågor har tagit över, frågor som också är viktiga, visst – men ändå. Det är något sorgligt i att säkerhetspolitik och grön omställning inte längre går hand i hand, när de borde vara syskon. Inte främlingar.
Och så USA. Ständigt deprimerande nyheter. Nu senast, läste jag i The Guardian att Trump har stoppat en stor solpark. Jag vet inte varför det träffade mig så hårt. Kanske för att det är så absurt – att man aktivt motar bort det billigaste, renaste sättet att producera el. Det är som att någon släcker lampan i ett rum där vi just börjat se konturerna av en väg framåt.
Här hemma har bensinpriset sänkts. Diesel också. Timbro och Oikos har presenterat Tidö 2.0, och jag läste en DN-text som beskrev det som ett sommarprogram av Ulf Brunnberg. Jag minns svagt det där programmet. Det var något om TV-kanaler för män, sport och Formel 1. Det var så… daterat. Och nu verkar vissa tycka att det är klimatpolitiken som är daterad. I Tidö 2.0 nämns klimatet bara i förbifarten – som något som ska få mindre pengar (Klimatklivet). Som något som stör.
Jag undrar: Vem vill leva i ett Tidö 2.0-samhälle?
”Utsläppshandeln inom EU utgör ett hopp”
Men så finns Europa. Än så länge. Där finns fortfarande en idé om att det ska kosta att släppa ut koldioxid. Som forskare ser jag hopp i EUs utsläppshandel. Det så kallade 55 procent-paketet (”Fit for 55”) innebär att kostnaden för utsläpp stiger, inte bara för industrin utan för alla sektorer. Det är precis det som behövs. Det är det som gör att nya konkurrenskraftiga processer kan få fäste.
Inom basindustrin finns planer. Visioner. Men också oro. Projekten skjuts upp. Konjunkturen svajar. Geopolitiken skakar. Sju EU-länder ökade importen av rysk energi under 2025.
Som jag frågat mig i en tidigare krönika: Kommer politikerna orka stå upp för klimatpolitiken när det blåser?
Det är nu det behövs ledarskap. Det är nu EU har chansen att visa att industrin kan vara modern, konkurrenskraftig – kanske till och med föregångare. För Kina springer snabbt. Och vi riskerar att stå still.
Kommer svenska politiker stå upp för EUs klimatpolitik? När priset på utsläppsrätter stiger, kommer vi då att leva i ett Tidö 2.0-samhälle?
Oberoende av valutgången i nästa års val hoppas jag inte det. Jag hoppas att vi minns. Att vi ser. Att vi vågar.
Fotboll och klimat ser inte direkt ut att höra ihop. Men det gör de, för med dagens globaliserade idrott går elitspelarnas flygresor kors och tvärs över jordklotet. Medan koldioxidutsläppet per person i världen var 4.7 ton år 2023, så åstadkom en norsk landslagsspelare samma år hela 24 ton koldioxid.
Siffran kommer från en forskningsartikel i Cogent Social Sciences av Max Koch, professor i socialpolitik och hållbarhet vid Lunds universitet. Han och hans medarbetare har studerat fotbollens resemönster med det norska fotbollsförbundet som exempel. Norge valdes för att dess förbund är ett vanligt nationellt fotbollsförbund, men samtidigt har en ovanligt klimatmedveten inriktning.
Utvecklingen inom internationell fotboll har gått mot allt mer flygresande. World Cup-tävlingarna ordnas t.ex. inte längre bara i Europa utan även i Korea, Japan, Sydafrika, Australien och Nya Zeeland. Tävlingarna har också fler deltagare: EM i fotboll hade 8 lag med i finalen år 1998, men 16 lag år 1996 och hela 24 lag år 2020.
Samtidigt har elitspelarnas scheman blivit allt mer späckade. Matcherna de ska spela är fler, och de får mindre och mindre vilotid mellan matcherna. Även detta gör att organisatörerna väljer flyg, där resorna tar kortare tid och där businessclass är bekvämare.
Till saken hör också att det inte bara spelarna som reser. Med dem reser tränare och andra funktionärer, läkare, fysioterapeuter, PR-personer och representanter för fotbollsförbundet. Ofta chartras därför ett plan särskilt för en viss fotbollsmatch.
Flyg till Kazakstan
En resa till Kazakstan förra hösten är ett exempel. Det norska fotbollsförbundet chartrade ett 50-sitsigt plan som flög från Maldiverna till Oslo för att transportera gruppen från Oslo via Ankara till Almaty och tillbaka.
En av spelarna som intervjuas i forskningsartikeln är själv kritisk till resan:
”Verkligen, den där resan till Kazakstan, det är ju… ja vad ska jag säga…en så lång resa för en liten fotbollsmatch. Det känns som om det är något fel med systemet när man måste flyga så långt för att spela en fotbollsmatch”.
En del av allt flygande skulle kunna minskas ganska lätt, menar Max Koch och hans medarbetare. Norska spelare som spelar för lag på andra håll skulle inte först behöva samlas i Oslo för att flyga gemensamt till en match, utan skulle kunna resa direkt till målet. En hel del av planeringen kunde göras via digitala möten, och förbundsrepresentanter kunde resa till exempelvis UEFA-möten med tåg i stället för flyg.
Mindre geografiska områden
Svårare, men viktigare sett till klimateffekten, är att göra om turneringarnas upplägg. Om matcherna inom en turnering spelades inom mindre geografiska områden i stället för att vara spridda över hela världen, så kunde fler resor göras med tåg. Om en sådan omorganisation också leder till färre matcher, så skulle spelarna få mer vila mellan matcherna.
För spelarna och för klimatet vore ett lugnare tempo med färre långa flygresor gynnsamt. Men Max Koch har inga illusioner om att fotbollens världsorganisation Fifa och dess europeiska motsvarighet Uefa vill införa några ändringar som minskar de globala intäkterna. Ska det bli förändringar kommer de inte att initieras ovanifrån, tror forskarna, men kan möjligen drivas fram underifrån – från spelarna, fansen och allmänheten.
Den globala bruttonationalprodukten, BNP, har mer än fördubblats sedan år 2000. Ändå har framstegen varit modesta när det gäller att ge fler människor ett värdigt liv. Detta samtidigt som pressen på vår planet ökat allt mer och naturen exploateras hårdare än någonsin.
Det är forskarna bakom den så kallade ”munkmodellen” eller Doughnut Economics som nu publicerar en uppdatering i den högt ansedda tidskriften Nature. Munkmodellen (som vi har berättat om i vår serie om ”post-tillväxt”) lanserades 2012 av Oxfam-ekonomen Kate Raworth, som ett sätt att visa hur ekonomin måste hålla sig inom planetens gränser – munkens ytterkant. Munkens inre ring utgörs av en social grundnivå som alla människor måste få tillgång till för att få ett värdigt liv, när det gäller mat, vatten, bostad, hälsa, arbete, fred, jämlikhet med mera. Själva munken, det gröna fältet nedan, utgör en säker och rättvis zon för mänskligheten.
Bild från Raworth, K. (2017), Doughnut Economics: seven ways to think like a 21st century economist. London: Penguin Random House. (CC-BY-SA 4.0). Den uppdaterade munken som visar var vi befinner oss syns uppe till höger.
Under åren har modellen utvecklats och förfinats och i början av oktober presenterades alltså den tredje versionen i Nature. Nu kvantifierar Kate Raworth och forskarkollegan Andrew Fanning, vid Doughnut Economics Action Lab och Universitetet i Leeds, hur långt ifrån munkens kanter vi befinner oss, både när de gäller de ekologiska och de sociala parametrarna. Dessutom tittar de närmare på skillnaderna mellan de rikaste länderna och de fattigare.
Utanför den säkra och rättvisa zonen
De visar att under åren 2000 till 2022 har den globala bruttonationalprodukten, det vill säga värdet av alla varor och tjänster som produceras under en viss period har mer än dubblerats. Ändå är det miljarder människor som inte får sina behov uppfyllda och alltså inte når upp till munkens sociala lägstanivå, utan så att säga befinner sig i ”hålet” i mitten.
Visserligen har vissa förbättringar skett under 22-årsperioden, men för att alla ska få en acceptabel basal levnadsstandard till 2030 skulle förbättringstakten behöva femfaldigas. Situationen är dock olika allvarlig när det gäller de olika sociala parametrarna: Det är till exempel en mindre andel som inte får behoven av mat och energi uppfyllda, än som har brist på politiska rättigheter och lever i samhällen med korruption.
Samtidigt har pressen på vår planet och våra ekosystem ökat dramatiskt. När artikeln skrevs hade sex av nio planetära gränser överskridits, och sedan dess har forskare konstaterat att en sjunde, havsförsurning, också har passerats. Och vi rör oss allt längre ifrån den säkra och rättvisa zonen. Raworth och Fanning konstaterar att det ekologiska överskridandet genast måste upphöra och att vi skyndsamt måste röra oss in mot den säkra och rättvisa zonen.
Inte alla har lika stort ansvar
Forskarna tittar också närmare vem det är som står för den största delen av påverkan på våra planetära system. De finner inte oväntat att de rikaste 20 procenten av länderna – bland annat Sverige och andra västeuropeiska länder, USA och Gulf-länderna – har störst ansvar för att vi överträder gränserna. De rika ländernas ekologiska fotavtryck är 1,23 till 12,4 gånger större än de fattigaste 40 procenten av världens länder. Trots att bara 15 procent av jordens befolkning bor i de 20 procent rikaste länderna bidrar de med 26 till 73 procent av gränsöverskridandet. De fattigaste 40 procenten av länderna är däremot de som har minst ekologisk inverkan men de största bristerna när det gäller de sociala parametrarna.
Slutsaten i studien är att väldens länder behöver släppa sitt beroende av ständigt växande BNP och att vi behöver en mer regenerativ ekonomi där resurserna fördelas, så att allas behov kan tillfredsställas inom de planetära gränserna. Dessa konklusioner plockas också upp i en ledarartikel i tidskriften, som utropar ”End GDP mania” och efterlyser bättre mått på välstånd.
En del städer har redan försökt börjat tillämpa munkmodellen i sin förvaltning, exempelvis Amsterdam, Köpenhamn och svenska Tomelilla, vilket Dagens Nyheter just rapporterat om.
Kan vi verkligen ha råd med en omställning där vi producerar och arbetar mindre – samtidigt som staten tar större plats? Förespråkarna för nerväxt menar att lösningarna är enklare än man kan tro. Här kommer den sista delen i SMB:s artikelserie om nerväxt.
Den här artikelserien om nerväxt – som numera både engagerar en rörelse och en rad olika forskningsfält – förklarar på djupet vad detta växande paraply av tillväxtkritik och politiska åtgärdsförslag för ett hållbart samhälle är. Den visar att devisen tillika samhällsmålet ‘oändlig tillväxt på en ändlig planet’ håller på att driva mänskligheten mot en framtid av kollaps. Men den visar också att det finns alternativ.
I seriens föregående del redogjorde vi för vad en posttillväxtekonomi är och för hur en nerväxtomställning föreslås att se ut. Vi förklarade hur förespråkarna menar att ett uppbrott från samhällets tillväxtberoende skulle kunna möjliggöra att våra produktiva resurser mer effektivt och i större omfattning mobiliseras mot social och ekologisk nytta. Vi gick vi igenom hur och varför en nerväxtomställning föreslås bygga på en aktiv nedskalning av destruktiva industrier tillsammans med bland annat arbetstidsförkortning, en offentlig jobbgaranti, stora omskolningsprogram och en expanderad välfärd som för de basvaror och bastjänster som är nödvändiga för att leva ett värdigt liv under demokratisk kontroll.
Det är säkert många av de som läst de föregående delarna i artikelserien som nu undrar hur ekonomin och finanspolitiken föreslås att stöpas om för att möjliggöra en nerväxtomställning. Många undrar säkert även hur arbetstidsförkortning, stora investeringar i samhällsviktig infrastruktur, avkommersialisering av basvaror och bastjänster samt en offentlig jobbgaranti ska finansieras samtidigt som skadliga industrier skalas ner. Ja, hur har vi råd med nerväxt, egentligen?
Stora inkomstbortfall med business-as-usual
Svaren på den frågan är just vad denna fjärde del av artikelserien skildrar och går igenom. Men man kan också fråga sig om inte frågan i sig egentligen är felställd. För den eskalerande klimatkrisen är på god väg att skapa ofantligt stora kostnader, tillika potentiella finanskriser för världsekonomin (utöver ofattbara nivåer av mänskligt lidande). Med andra ord, kostnaderna för att inte ställa om – att exempelvis inte klara Parisavtalets åtaganden – är inget en seriös ekonom borde kunna ignorera.
Bara några år efter Parisavtalets undertecknande 2015 stod det klart att skadesummorna riskerar att bli enorma. En rapport från Business and Sustainability Commission, i samarbete med FN, förkunnade 2017 att åtgärder för att avvärja klimatförändringarna kunde komma att spara 26 biljoner amerikanska dollar. Som referenspunkt värderades världsekonomin till ungefär 110 biljoner dollar 2024 (motsvarande 80 biljoner 2017). Men i takt med att tillräckliga utsläppsminskande åtgärder har uteblivit och att vår vetskap om klimatförändringarnas effekter har stärkts har de beräknade kostnaderna bara ökat.
Endast sedan april i fjol har åtminstone fem studier och rapporter publicerats som alla kommer med än mer illavarslande slutsatser. En studie publicerad i den vetenskapliga tidskriften Nature uppskattar att världen är på väg mot ett 19-procentigt inkomstbortfall till 2050 med nuvarande åtgärder, vilket motsvarar ett snitt på 39 biljoner dollar årligen (i 2005 års internationella dollar-värde). Forskarna skriver att dessa kostnader är sex gånger större än kostnaderna för att begränsa uppvärmningen till två grader.
Att inte drastiskt agera mot den ekologiska krisen förväntas komma med stora inkomstförluster. Foto: Canva.
En annan studie gjord av en grupp centralbanker (i samarbete med Potsdaminstitutet för klimatforskning) kommer fram till att en tredjedel av världens BNP kan ätas upp av kostnaderna för klimatförändringarna till 2050, vilket är betydligt större än tidigare studier från samma grupp av aktörer.
En rapport kommer fram till att klimatförändringarna riskerar att halvera världsekonomin mellan 2070 och 2090 om inte rejäla åtgärder för att motverka försämringen av klimat och natur sätts in snarast. Det menar forskarna bakom rapporten, och pekar på att de ekonomiska riskerna med klimatförändringarna har underskattats inom konventionell nationalekonomi.
Det fjärde bidraget kommer fram till att de ekonomiska skadorna som följd av klimatförändringarna förväntas bli sex gånger större än vad man tidigare trott, till år 2100. När forskarna utgår ifrån en uppvärmning på tre grader – den uppvärmningsnivå som världen är på väg mot – blir resultatet att världsekonomin halveras jämfört med vad den hade varit utan klimatförändringar. Inkomstbortfallet uppskattas till 15 procent vid en uppvärmning på 1,5 grader. Studien har ännu inte blivit granskad av andra forskare.
Resultatet från en femte modellstudie visar ett inkomstbortfall på 16 procent om världen endast värms upp med två grader till 2100 jämfört med om Parisavtalets mål om att begränsa uppvärmningen till “långt under” (“well-below”) två grader hålls.
Därtill finns det de som förutspår att klimatkrisen kommer att i grova drag förgöra dagens kapitalism om utsläppen inte minskar drastiskt, som följd av högre skadekostnader och en kollapsad försäkringsbransch. Denna ståndpunkt uttryckte en inom branschen högt uppsatt person till brittiska The Guardian i april.
Beskatta de rika och minska klyftorna
Att snabba på takten i omställningen kommer drastiskt minska inkomstbortfallet från klimatförändringar, och undvika stora mängder förödelse. Att bryta tillväxtberoendet kan möjliggöra betydligt skarpare klimatåtgärder, som vi visat i seriens tidigare delar. Att därtill snabbt fasa ut världens subventioner för fossila bränslen är dels centralt för att minska utsläppen och klimatförändringskostnaderna men det frigör givetvis också pengar och resurser som kan användas till att finansiera en nerväxtomställning. Enligt Internationella valutafonden (IMF) uppgick de fossila subventionerna 2022 till rekordhöga sju biljoner dollar (delvis som följd av Rysslands invasion av Ukraina). Det motsvarade sju procent av världsekonomin – pengar som i en (nerväxt)omställning alltså kan förväntas frigöras och finansiera densamma.
En annan enligt nerväxtförespråkare (och andra experter) så kallat lågt hängande frukt är att beskatta samhällets rika, som under de senaste decennierna ackumulerat stora mängder kapital. Som den världskände franske ekonomen Thomas Piketty har påpekat (med uppbackning av den senaste rapporten från IPCC – kapitel 5, s. 524; se här för en genomgång): att minska de rikas köpkraft är det enskilt mest kraftfulla sättet att minska överskottsanvändning av energi och utsläpp. Det finns heller inget som säger att samma sak inte skulle gälla för materialanvändningen.
Enligt Oxfam har dollarmiljardärers förmögenheter växt i sådan takt under de senaste åren att det hade behövts en 12,8-procentig miljardärsskatt för att hålla denna grupps inkomstökningar konstanta gentemot samhället i stort. Endast en sådan hade inneburit biljoner i inkomst för världens regeringar. Sverige är ett av de länder med mest ojämlik fördelning av förmögenhet i Europa. Enligt ekonomijournalisten Andreas Cervenka äger numera Sveriges dollarmiljardärer förmögenheter motsvarande 49 procent av BNP, eller 2,4 biljoner kronor. Att bekämpa skatteflykt lyfts också som viktigt eftersom det uppskattas att över sju biljoner dollar – motsvarande åtta procent av världens privata tillgångar – göms i skatteparadis.
“Bankernas pengaskapande har avgörande betydelse för framtiden”
En annan central del i att reducera rikas förmögenheter (och socialt onyttig kapitalackumulering) är att skala ner finansmarknader och deras inflytande. Nerväxtförespråkare menar att världens länder till stor del har överlämnat ansvaret för utförandet av pengar styrning av penningsystemet till privata banker.
Dagens system och dess kreditstyrning bidrar istället till att bankerna driver på klimatkrisen och spär på rika personers stora köpkraft genom att nyskapade pengar exempelvis går rakt in i finansspekulationer där de blåser upp enorma tillgångsbubblor som ökar incitament för tillväxt och underblåser den ekonomiska ojämlikheten genom att främst gynna just rika kapitalägare. Om staten tar tillbaka ansvaret för att utfärda den egna valutan skulle samma pengar istället kunna gå till att just finansiera omställningen till en ekologiskt hållbar ekonomi. Som en grupp bestående av flera forskare och andra experter fastslog på Aftonbladet Debatt i september 2023:
Vi måste erkänna att bankernas pengaskapande har avgörande betydelse för allas vår framtid, och att staten, som auktoriserat bankerna med denna makt, har ett moraliskt ansvar att se till att penningsystemet organiseras för planetens och allmänhetens bästa.
I Sverige är det för närvarande Riksbanken och de kommersiella bankerna som förmedlar pengar ut i ekonomin. Foto: Riksbanken.
Kreditstyrning kan rikta om investeringar
Att staten tar ett större – direkt eller indirekt – ansvar för att utfärda pengar anses också vara viktigt för att genomföra den nödvändiga nedskalningen av destruktiva industrier. En stat som utfärdar sin egen valuta tar sig även makten att kunna begränsa mängden kredit som privata banker och andra finansiella aktörer kan investera i, samtidigt som den kan styra investeringar mot nyttiga och behövda sektorer.
Detta kallas kreditstyrning, och skulle kunna utgöra ett viktigt verktyg för att mobilisera våra produktiva resurser för en nerväxtomställning, lyder argumentet. Idén är i teorin enkel: sätt upp demokratiskt förankrade finansiella ramverk för att styra det privata kapitalet mot sociala och ekologiska mål – exempelvis att minska utsläppen och materialanvändningen. Se sedan till att investeringsflöden till de destruktiva industrierna minskar över tid, ner till önskvärda produktionsnivåer.
Kreditstyrning skulle kunna vara ett kraftfullt verktyg för att få privat kapital att gå från att investeras till verksamheter med hög lönsamhet och hög ekologisk eller social skada – som fossila bränslen och reklam – till verksamheter med lägre lönsamhet och stor ekologisk eller social nytta – som förnybara bränslen och äldreomsorg.
Detta utöver att det ses till att – som det redogjordes för i den föregående delen – vår ineffektiva produktion och konsumtion effektiviseras genom åtgärder som att utrota praktiker som planerat åldrande och att produkter konstrueras för att hålla, repareras, uppgraderas och återvinnas samt att rekyleffekter motverkas.
När det kommer till saker som inte alls är lönsamma för privat kapital eller bedöms som opassande att extrahera profit ifrån – exempelvis välfärden och den offentliga jobbgarantin – behövs offentlig finansiering. Och det leder oss till nästa punkt.
Statens och hushållens ekonomi fungerar olika
En allt större del av nerväxtrörelsen tar rygg på en växande teori inom den ekonomiska forskningen som i grunden menar att en stat som utfärdar sin egna valuta inte använder skatter för att finansiera reformer. Teorin kallas ‘Modern penningteori’, eller MMT, och har, likt nerväxt, vind i seglen. En kärna i teorin är insikten att länder som är monetärt suveräna – exempelvis Sverige och andra länder som utfärdar sina egna valutor – har alla pengar de behöver för att finansiera reformer, redan innan skatten inbringats.
Forskarna bakom teorin, exempelvis Stephanie Kelton, som bland annat tjänstgjorde som rådgivare i den amerikanska senatens budgetkommité och har författat boken ‘Underskottsmyten’, menar att nästan alla gör misstaget att tänka att statens ekonomi fungerar på samma sätt som hushållets eller företagets ekonomi.
Men faktum är att en monetärt suverän stat, till skillnad från privata aktörer, aldrig kan tvingas i konkurs, i och med att den aldrig kan få slut på pengar. En hög statsskuld som är belånad i den egna valutan anses vara ett överdrivet hot i det mediala, ekonomiska och politiska samtalet, menar förespråkarna, eftersom staten alltid kan utfärda valuta för att betala ränta på sina statsobligationer. Därtill kan staten också minimera marknadens inflytande över räntenivån och således styra den helt själv, om den skulle behöva. Detta exempelvis genom att centralbanken köper respektive säljer statsobligationer alternativt bestämmer styrräntan till en önskvärd nivå.
Statens och hushållets ekonomi fungerar olika. Foto: dalphoto (Pixabay).
Det gör att staten kan välja att inte bli utlämnad till finansmarknadens ränteinflytande. Som Kelton påpekar är det bland annat därför exempelvis Japan, trots en statsskuld på runt 250 procent de senaste åren, är “just fine”, (s.92, engelska versionen) och inte alls i finansiella trubbel. (Sveriges statsskuld ligger i jämförelse på strax under 20 procent; till ingen nytta alls, skulle en MMT-förespråkare påpeka.)
MMT påpekar alltså att det inte är viktigt huruvida skatteintäkterna är i balans med utgifterna:
Regeringens budget är inte tänkt att vara i balans. Det ska [däremot] vår ekonomi vara. Budgeten är bara ett verktyg som kan användas för att addera eller subtrahera pengar från resten av oss, skriver Stephanie Kelton i Underskottsmyten (s. 43, engelska versionen).
Inflation är den egentliga risken
Staten har således alla finanser den behöver och behöver alltså inte beskatta för att finansiera reformer. Med det inte sagt att staten kan printa pengar utan stopp – absolut inte, påpekar MMT-förespråkarna. Men det är ekonomins reella tillgångar, våra produktiva kapaciteter – såsom arbetskraft, maskiner och naturresurser –, som utgör begränsningarna för finansiering av reformer, inte statsbudgetens balans.
Överskrider staten de här begränsningarna – det vill säga att ekonomin inte klarar av att absorbera stimulansen från de finansiella investeringarna – blir följden i regel (oönskat höga nivåer av) inflation. Just inflation är den egentliga risken, menar MMT-förespråkarna, – inte att staten får svårt att finansiera välfärd eller går i konkurs. Det är en omkullkastning av stora delar av det finansiella samtalet.
Men vad hände med skatten då? Med MMT-förståelsen av ekonomin kan det ju verka som att skatten är oviktig. Tvärtom, menar Kelton och hennes kollegor.
Skatten har andra centrala funktioner än att inbringa statsinkomst. MMT-förespråkarna menar att skatt i huvudsak är ett verktyg för stävjan av efterfrågan genom att skatten drar ut pengar ifrån ekonomin och genom att styra konsumenters ekonomiska beteenden, vilka anses vara effektiva metoder för att undvika just hög inflation.
Dessutom är skatt viktigt för ekonomisk omfördelning och avgörande för att bibehålla efterfrågan på den gemensamma valutan. För att värna den ekonomiska jämlikheten och demokratiska institutioner blir beskattning av de rika även för MMT-förespråkarna viktigt, i syfte att exempelvis undvika att samhällets rikaste får oproportionerligt med ekonomisk och politisk makt.
MMT-förespråkare menar att det är avgörande att förstå att utfärdandet av valuta och borttagandet av pengar från ekonomin genom beskattning är medel som staten kan använda för att uppnå samhällets demokratiskt beslutna mål. Detta eftersom staten med dessa (och andra ekonomiska medel) kan rikta samhällets produktiva resurser mot eftersträvansvärd produktion och bort från skadlig sådan.. Även med en MMT-förståelse av hur ekonomin fungerar är skatten viktig.
Behövs en mer aktiv finans- och penningpolitik
Både MMT- och nerväxtförespråkare påpekar att en offentlig jobbgaranti stabiliserar priser och stävjar inflation eftersom människor som blir av med sitt vanliga jobb garanteras en (om än lägre) inkomst inom jobbgarantin och har således råd att fortsätta spendera, vilket hjälper företag att fortsätta få inkomster och bibehålla sin arbetsstyrka.
Dessutom upprättar en jobbgaranti en arbetskraftspool av aktiva arbetare som är attraktivare att rekrytera ifrån och etablerar de facto ett nytt lönegolv i ekonomin. Tillsammans bidrar dessa till att löner fördelas mer jämlikt och att risken för inflationsdrivande uppåtpekande lönespiraler minskar. Forskare inom MMT- och nerväxtfälten menar även att expanderad gemensam välfärd kan medföra minskad inflation genom minskad efterfrågan på energi och material eftersom människors grundläggande behov uppfylls mer effektivt, med färre resurser.
Förutom riktad beskattning och automatiserade inflationsbekämpande instrument som jobbgarantin förordar MMT en politik som i allmänhet är mer aktiv i att hantera inflationen än dagens lösning med den fristående riksbankens räntejusteringar som det enda väsentliga medlet. Exempelvis lyfts finansreglering, bekämpande av flaskhalsar i ekonomin, ökad självförsörjning av inflationsdrivande varor som energi och mat, bekämpande av övervinster och att företag höjer priserna bortom reson samt ett tuffare arbete mot oligopolliknande marknadsförhållanden.
Riksbankshuset i Stockholm. Innanför dess dörrar sker merparten av den svenska penningpolitiken, påpekar MMT-förespråkare. Foto: Riksbanken.
Nedskalningen av skadliga industrier, som är centralt i en nerväxtomställning, förväntas även minska inflationstrycket eftersom stora delar av våra produktiva kapaciteter frigörs i takt med att denna produktion minskar.
Storleken på vår produktiva kapacitet avgörande – inte BNP
Med MMT-perspektivet blir förståelsen för hur både ekonomin fungerar och hur en nerväxtomställning kan finansieras helt annorlunda. Som bland annat Jason Hickel skriver kan det skadliga BNP-beroendet, som vi tog upp i artikelseriens föregående, utraderas:
Med detta tillvägagångssätt blir den uråldriga frågan ”kommer vi att ha tillräckligt med BNP i ett scenario med nerväxt för att tillhandahålla blomstrande liv?” irrelevant. Vi kan generera finansieringen för offentliga tjänster och jobbgarantin utan att ens tänka på BNP. BNP blir en irrelevant indikator. Visserligen kan delar av ekonomin som för närvarande mäts med BNP krympa, men det är okej eftersom BNP inte är den primära medlaren för försörjningen. [Istället] görs majoriteten av försörjningen direkt.
Det är alltså inte storleken på BNP:n och skatteintäkter som avgör vad som kan finansieras, enligt MMT-perspektivet. Det är storleken på ekonomins produktiva kapaciteter och dess förmåga att absorbera nya finansiella investeringar som villkorar vad och hur mycket som samhället har råd med.
Nerväxtrörelsen påpekar därför att om de produktiva kapaciteterna är omfattande nog och mobiliseras rätt kan politiska åtgärder såsom aktiv nedskalning av destruktiva industrier, arbetstidsförkortning, avkommersialisering av sociala kärnsektorer och en expansion av välfärden, samt en offentlig jobbgaranti finansieras. Nerväxtförespråkare menar att det endast behövs ett system som kan rikta de produktiva kapaciteterna rätt.
Den stora brittiska 1900-talsekonomen John Maynard Keynes ska ha sagt att “allt vi kan göra har vi faktiskt råd med”. Vad vi faktiskt kan göra beror på storleken på vår arbetskraft, mängden naturresurser som vi kan utvinna och hur effektiv vår teknologi är. Och hur stora är dessa produktiva kapaciteter idag?
Så stora att de nu håller på att driva fram en kollaps av hela det livssystem som mänskligheten vilar på.
En morgon, efter ännu en rad av nedslående klimatnyheter, gick luften ur läraren, tillika klimataktivisten William Grönlund. Han sjukskrev sig, inte av sjukdom, utan av frustration mot den likgiltighet världens, och vårt eget lands, ledare visar mot klimatkrisen. I detta inlägg på SMB debatt redogör han för sina känslor och ansträngningar att hitta fotfästet igen.
Det här är en debattartikel. Analyser och ställningstaganden är skribentens egna. För att skicka in en debattartikel, mejla kontakt@supermiljobloggen.se och bifoga text, profilbild och din titel.
DEBATT Nu har det hänt. Det var min första gång. Det var på torsdagen för två veckor sedan, strax efter jag vaknat, som jag skrev ett sms till min chef, som löd så här:
” Hej! Jag fixar inte att komma till jobbet idag. Den totala flathet som jag upplever i världen runt mig – framför allt makthavare – gör mig sjuk. Klimatkatastrofen och hållbarhetskriserna är ju på väg att ta livet av oss!!! Jag kan inte gå runt i någon form av spelad normalitet (som den på jobbet) samtidigt som jag skriker inombords av panik! Jag behöver hitta något sätt att inte bli galen, kanske kontakta andra som förstår eller återknyta till naturen på något sätt idag.
Just nu förstår jag mig verkligen inte på världen. Inte den stora som man tar del av via nyheterna, men heller inte den lilla som är närmast mig. Vill inte svika de andra på jobbet. Men hoppas de kan rodda arbetsdagen utan mig. Alla lektioner för torsdagen är planerade (och enkla). De ligger i dokumentsamlaren på mitt kontor markerad med torsdag. Jag återkommer ikväll med om jag fixar att komma på fredagen.
Ta hand om er! William”
”Kroppen skriker ut sitt budskap”
Jag sjukskriver mig nästan aldrig, men blev hemma också på fredagen. I mitt yrkesverksamma liv har jag alltid pliktskyldigt infunnit mig på jobbet. När kroppen skrikit ut sitt budskap om att jag borde vara hemma, så har jag ändå infunnit mig. Men inte nu.
Det började när vår regering presenterade budgeten. Det blev så tydligt. Klimatkatastrofen är helt oviktig för dem som leder vårt land. Dagen efter stod världens mäktigaste man i Förenta Nationernas talpulpet. Han skrävlade, skröt och ljög. Klimatkatastrofen var, enligt honom, en bluff.
Timmar efteråt kom beskedet från Potsdam–Institutet. Den sjunde av nio planetära gränser är nu överskriden. Försurningen av havet. Planetens skydd försvinner. Ett efter ett faller dem. Att passera dessa gränser är att färdas med oceanångare på det geologiska tidshavet. Det tar generationer att stoppa och ännu längre att vända. Mina tankar formar bilden av hur mänsklighetens stora skepp vattenfalls. Segment för segment svämmar över. Vi sjunker.
I Aftonbladet läste jag en artikel några dagar innan presentationen av höstbudgeten. Femtiofem forskare inom klimatrelevanta områden hade undertecknat. Ett citat stannade hos mig:
”Vi – och våra barn och barnbarn – riskerar att förlora allt. Den sorg och oro som följer av denna insikt går inte att klä i ord.”
”Min längtan är förstörd”
Jag minns när mina barn var små. Vi hade en stor gräsmatta och en vattenslang de kunde busa med på somrarna. Jag minns de barfota fötterna och de uppspelta tjuten när de sprang genom vattnet. Vi förlorar det.
Jag tänker på hur mycket jag tycker om att sitta med kaffe på min trapp, att räfsa höstlöv i en hög, att ta djupa andetag när världen runt om mig är tyst och sover. Jag tänker på hur mycket jag en gång i tiden längtade efter att få bli världens bästa morfar eller farfar. Att den längtan numer ersatts av obehag och förtvivlan. Det är en förstörd längtan. Men det skiter våra ledare i. Det är de som förstört den genom att behandla klimatkatastrofen som oviktig. Enligt dem är den en bluff! Det visar de med ord och med handling.
Visst är sorgen där. Men också den urilskan, som stiger upp från alla de generationer före oss som knäckt sina kroppar i strävan efter att göra världen bättre. Varje fiber i min kropp vill slita sönder maktens självgodhet och skrika VAD I HELVETE ÄR DET NI GÖR!
Så blir jag rädd för mig själv. Vad är det som tar tag i mig? Det är något galet. Något sjukt. Jag måste besinna mig. Hämtar andan, men strax därpå skickar en bekant över en länk till en forskningsrapport från Tysklands meteorologiska och fysiska institut. Deras slutsats är att vi riskerar passera tre grader redan innan år 2050. Och jag är genast tillbaka i ursinnet. VAD I HELVETE! VAAAARFÖR! VAARFÖR AGERAR NI INTE!!!!
”Låt er inte luras: vi befinner oss just nu på en bana som kommer att ta oss till +3 °C [—] ,ett existentiellt hot som vi inte har upplevt på de senaste tre miljoner åren, och det finns ingen garanti för att ansträngningar att kyla ner vår planet kommer att lyckas.”
Risken är att när mina barn är lika gamla som jag är idag så faller världen sönder i våld, kaos, svält och massdöd. Och mina ännu ofödda barnbarn! Några av dem kommer då inte ens att hunnit upp i tonårsåldern. Jag mår fysiskt illa. Min kropp skriker ut sina tydliga signaler av panik. Jag vill spy!
På måndagen gick jag tillbaka till jobbet. Jag ägnade helgen åt att andas och förflytta min kropp i skogen. Jag tittade ut över vatten. Dessutom ägnade jag timmar och åter timmar till att prata med andra människor som känner på samma sätt som jag. Många av dem är vetenskapspersoner.
Nu när fingrarna rör sig över tangentbordet förstår jag. Det är inte jag som varit sjuk. Jag har sjukskrivit mig från det system vars ledare fullständigt skiter i mina och andra barns överlevnad. Jag kan inte stillatigande fortsätta att dagligen leverera till ett system som, om det fortsätter tuffa på som tidigare, är predestinerat för en framtid i sönderfall och lidande.
Jag har inte sjukskrivit mig för att jag är sjuk. Jag har sjukskrivit mig för att vi desperat behöver en frisk framtid. Och, tänker jag, det är det många fler än jag som borde göra.”
Jane Goodall har gått bort vid 91 års ålder. Hon lämnar efter sig ett livslångt och enastående engagemang för djur och natur samt ovärderlig forskning om våra nära släktingar schimpanserna.
Goodall blev världsberömd redan på 1960-talet för sina långvariga fältstudier av vilda schimpanser i Gombe, Tanzania. Hennes observationer visade att schimpanser använder verktyg, utvecklar egna personligheter och kommunicerar på avancerade sätt. Det var en upptäckt som på djupet förändrade vetenskapens syn på både djur och människa.
Ett liv i påverkan
Hon var under hela sitt liv en stark röst för bevarandet av naturen och en pionjär inom miljöfrågor. Genom Jane Goodall-institutet som grundades 1977 och nu finns över hela världen, har Goodall drivit projekt för bevarande av vilda djur men också för utbildning av ungdomar och återställning av ekosystem. Hon inspirerade generationer forskare och naturvänner att ta ansvar för planetens framtid.
Goodall reste under sitt liv jorden runt och föreläste om djurens och naturens värde. Hon skrev över 25 böcker och mottog otaliga utmärkelser för sina insatser, bland annat Kyotopriset och Brittiska imperieorden.
Jane Goodalls sista offentliga uttalande
Jane Goodall skulle ha hållit ett framträdande i Kalifornien kort innan sin bortgång, och vid evenemanget delades hennes sista videomeddelande med publiken. I detta meddelande, riktat särskilt till unga och miljöengagerade, betonade hon vikten av att använda resurser medvetet och att vara varsam med planetens framtid:
Jag tror att vi skapar en avgörande massa av unga människor som förstår att, ja, vi behöver pengar för att leva, men vi får inte leva enbart för pengarna i sig. Pengar kan vara något gott om man använder dem för goda ändamål, men om man bara försöker få mer och mer pengar, fler hus, fler bilar och allt sådant, då har det gått fel. Det är detta som har lett till den ohållbara livsstilen.
Jane Goodalls sista råd till mänskligheten handlade om att vara medveten i sin vardag.
Det viktigaste är att inse att varje dag på denna planet gör vi skillnad, och om vi börjar tänka på konsekvenserna av de små val vi gör – Vad köper vi? Var kommer det ifrån? Hur har det tillverkats? Har det förekommit barnslaveri? Gynnar det miljön? Skulle du äta det om det inte innebar grymhet mot djur? – om vi börjar tänka så, och miljoner människor världen över tänker så, då börjar vi skapa den sortens värld som vi inte behöver skämmas för att lämna över till våra barn.
←Tipsa!
Tipsa oss
Har du något du tror vi missat och kanske borde skriva om? Vi tar tacksamt emot alla tips du kan bidra med. Maila direkt till tips@supermiljobloggen.se eller fyll i formuläret nedan.
SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har vår ideella redaktion drivit miljödebatten framåt genom nyhetsbevakning och granskningar. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.
