En gång sa SMB:s krönikör Annie Croona till sig själv att hon tids nog kommer att bli klimataktivist. Än är hon inte där. Detsamma gäller de flesta andra. Trots stora försök från makthavare att svartmåla och motverka klimataktivismen så är den kvar, och fungerar. Är man ännu inte aktivist bör man åtminstone stötta dem, skriver Croona i veckans krönika.
KRÖNIKA Jag minns att jag en gång sa till mig själv att jag en dag kommer att bli klimataktivist. Egentligen är det kanske konstigt att jag inte blivit det än, för i det klimatmörker som råder är aktivismen en av få saker som ger mig hopp.
Det tror jag alla som befunnit sig i något sorts sammanhang av gemensamma ambitioner kan förstå. Ett fotbollslag. En förening. Ett festgäng. Man har fäst blicken på samma mål: kanske en vinst, kanske ett projekt, kanske en bra fylla.
Oavsett målbild är det en stark upplevelse att enas i något, att hitta styrka hos andra med samma eld i bröstet. Och det är förstås därför, för att den där elden brinner så starkt, som det finns en rädsla för klimataktivister – och en vilja att stoppa dem.
Våra politiker legitimerar svartmålning av aktivister
När aktivister från organisationen Återställ Våtmarker började blockera motorvägar var frustrationen, inte helt otippat, stor. Man kunde höra röster som gormade att det är fel metod, att det är ineffektivt. Man kunde läsa om upprörda bilister som menade att det är fel att ge sig på vanligt folk.
Men så här ett par år senare har våtmarkerna onekligen tagit sig in, inte bara i folks medvetanden, utan i politiken. Såväl medborgare som makthavare vet vad våtmarker är och vilken roll de spelar för klimatet. Det är en enorm konkret framgång, initierad av modiga aktivister, som stod ut med ilskan och hoten.
Aktivister får ofta höra att de borde fokusera på makten, på systemet. Jag har i och för sig länge argumenterat mot den binära uppdelningen av individ och system, men kan hur som helst konstatera att även när aktivisterna de facto riktar in sig på systemet, alltså våra makthavare, så utsätts de för hat och hot.
När aktivister har satt sig utanför riksdagen eller protesterat under möten (eller utanför, när de inte släppts in, som vid det nationella klimatmötet 2023) – målas de ut som störande, omogna eller, i värsta fall, hotfulla. Allmänheten färgas så klart av hur makten beskriver aktivister. Våra högst uppsatta politiker legitimerar svartmålning av klimatengagerade medborgare.
På vilka platser får aktivister vara?
På senare tid har klimataktivister från Extinction Rebellion tagit sig in på bolagsstämmor, som till exempel fast fashion-jätten H&M:s. Jag kan inte tänka mig en bättre representant för ”systemet” än de bolag vars aktier samlas i bankernas fonder och därmed i vårt sparande. Men något säger mig att aktionerna ändå möts av kritik. Kanske för att man i brist på självinsikt inte ser storföretagen som ”systemet”.
Kvar har vi myndigheterna. DN rapporterade för ett tag sedan om att klimatengagerade som arbetar på svenska myndigheter i hemlighet söker stöd hos varandra – eftersom de är rädda för repressalier på grund av sitt klimatengagemang.
Och rädslan är tyvärr befogad. Ni har säkert läst om Marie som blev uppsagd från Energimyndigheten för att hon är medlem i Rebellmammorna, en klimatgrupp som inte ägnar sig åt civil olydnad, utan bland annat åt att sticka och sjunga sånger för klimatet.
Klimataktivister får alltså inte finnas på motorvägarna, eller utanför riksdagen, eller på bolagsstämmor, eller på myndigheter, eller ens virka på ett torg. På vilka platser får de då vara?
Det är förstås så här man vill ha det om man representerar en regering som står för en katastrofal klimatpolitik och vill fortsätta med det, eller om man är övertygad om att klimatkrisen är en bluff och vill motarbeta det man ser som onödiga förändringar. Man vill röja undan hinder.
Men de lyckas inte – inte så länge människor gör motstånd. Fler behöver alltså inse kraften i den där elden. Samlas, stötta, stärkas. Alla behöver inte bli aktivister – men alla borde stötta aktivister. Jag är livrädd för den dag då de inte längre hörs eller syns.
