Hellre än att förfasa oss över hur faktaresistensen breder ut sig behöver vi föra en livlig debatt om vilket samhälle vi vill ha, och visa att det demokratiska samhället är ett bra samhälle. Det skriver SMB:s medarbetare Birgitta Losman i helgens krönika, där hon också botaniserar djupt om fenomenets orsak och ursprung.

KRÖNIKA I min dagliga gärning arbetar jag vid Högskolan i Borås. När Jan Eliasson, tidigare vice generalsekreterare i FN, besökte oss avslutade han sitt föredrag med: ”Akademin är härförare för fakta, men kanske måste vi kliva fram tuffare. Ni står för vården av fakta, ett hedersuppdrag. Hoppas ni känner ert ansvar”. Jag tänker ofta på det citatet och på hur känslan av att jobba på ett lärosäte förändrats sedan jag började på Högskolan i Borås år 2018.

Då tänkte jag att jag kanske stannar en stund och går vidare till en myndighet på ledningsnivå eller till näringslivet. Jag fick en del undrande frågor också om jag verkligen skulle ägna min arbetstid åt en högskolas hållbarhetsarbete. Idag sju år senare i en tid när svenska ministrar kallar expertmyndigheters utlåtanden för åsikter och där president Trump drar in finansieringen till lärosäten vars värderingar han ogillar i USA, är arbetet vid en högskola inte bara intressant. Det kanske till och med är den sista faktabaserade utposten i en faktaresistent tid. 

Faktaresistens är inget nytt

Faktaresistens är inte ett nytt fenomen, även om det har fått mer uppmärksamhet på senare år. Det handlar om en ovilja att acceptera fakta som motsäger de egna övertygelserna och har funnits i olika former genom historien. Ett exempel från min egen karriär är när jag vid min första tyngre förhandling om infrastruktur, året var 2008, påpekade att länsstyrelsen avgett ett yttrande om att vi behövde jobba hårdare för att få ner klimatutsläppen. Mitt inlägg bemöttes med: ”Länsstyrelsen, de där miljöfundamentalisterna kan man ju inte lyssna på”. Jag var ny i politiken och trodde fortfarande att fakta var viktig för politiskt beslutsfattande.

Efter det misslyckandet blev jag slugare i min strategi för att minska klimatutsläppen. Det politiska hantverket innefattade i hög grad att hitta olika vägar för samsyn trots att fakta ifrågasattes och olika värderingar av fakta fanns. De som ville bygga motorvägar förnekade egentligen inte klimatutsläpp i sig, de hade bara en ideologisk uppfattning att ekonomisk tillväxt var överordnat allt annat och i den ideologin fanns också uppfattningen att tillväxt skulle leda till teknikutveckling som skulle minska utsläppen. Det hjälpte inte att läsa högt ur rapporten Tillväxtens gränser för dem och prata om rekyleffekter. De var inte mottagliga.  

Att hålla fast vid det som är fel

Faktaresistens är enligt Internetstiftelsen ett förhållningssätt som innebär att man inte låter sig påverkas av fakta som talar emot den egna uppfattningen i en viss fråga. Begreppet kallas även kunskapsresistens. Begreppet har blivit särskilt relevant i samband med spridningen av sociala medier, där så kallade filterbubblor av många anses förstärka människors befintliga uppfattningar. Studier har visat att människor ofta håller fast vid felaktiga påståenden, även när de möter korrekta fakta.

Begreppet filterbubbla myntades av Eli Pariser år 2011 i boken The Filter Bubble: What the Internet Is Hiding from You. Han beskrev hur personaliserade algoritmer kan skapa en isolerad informationsmiljö där användare sällan konfronteras med alternativa perspektiv. Det finns dock debatt om hur starkt filterbubblor påverkar informationsflödet. Vissa forskare menar att internet snarare främjar öppenhet och interaktion mellan olika åsikter och det finns en studie vid Göteborgs universitet som helt avfärdar att filterbubblor existerar i en omfattning som skulle påverka samhället i stort. 

Identitet och psykologi bakom kunskapsmotstånd

Även om faktaresistens alltid har funnits, har moderna kommunikationsverktyg gjort det lättare att sprida och förstärka felaktiga uppfattningar. Åsa Wikforss, professor i teoretisk filosofi, ser faktaresistens, eller kunskapsresistens, som hon hellre använder som begrepp, som ett allvarligt hot mot demokratin Enligt Wikforss handlar faktaresistens inte bara om okunskap, utan också om viljan att inte ta till sig kunskap, vilket kan vara kopplat till identitet och grupptillhörighet. Hon betonar att utbildning, källkritik och en öppen debatt är viktiga verktyg för att motverka detta fenomen och att vi behöver förstå psykologin bakom kunskapsmotståndet för att effektivt bemöta det.

Lärosäten som väktare av fakta

Lärosäten har en central roll i att motverka faktaresistens genom att främja kritiskt tänkande och vetenskaplig metodik. Det handlar exempelvis om källkritik och att skilja mellan trovärdiga och mindre tillförlitliga källor. Lärosäternas forskning, utbildning och samverkan står för främjande av en öppen debatt där idéer kan diskuteras fritt och där olika perspektiv bemöts med evidensbaserad argumentation. Genom att göra vetenskaplig kunskap tillgänglig för allmänhet, beslutsfattare och företag kan lärosäten bidra till att öka kunskapsnivån i samhället.

Liberala demokratier och auktoritära stater

Samtidigt som debatten om fakta och faktaresistens svallar, arbetar de politiska ideologierna på, ibland utan att göra så mycket väsen av sig. Men forskaren Leif Sundström menar att Donald Trumps politik närmar sig fascism. I en intervju sammanfattar han att en fascistisk ledare vill framställa sig själv som en messiansk gestalt, en folkets räddare. En fascistisk ledare vill förbjuda de meningsmotsättningar som är en förutsättning för att demokratin ska fortgå och presenterar de som är oense med honom som nationens fiender. En viktig roll i fascismens uppkomst spelar även de grupper i samhället som är missnöjda, frustrerade, bittra och rädda. Igenkänning i amerikansk politik är rätt hög i den beskrivningen. 

Jan Eliasson beskriver vikten av att visa att demokratier är bra samhällen, att vi tar hand om våra medborgare. Eliasson menar att där har vi mycket att göra, i till exempel inkomstfördelnings- och klimatfrågorna. Vi måste visa att demokratin är något attraktivt som folk behöver och vill ha, säger han och påpekar att demokratierna faktiskt har tappat mark. Bara 12–13 procent av världens befolkning lever i dag i traditionella demokratier.

Desinformationen har många ansikten

Och så har vi desinformationen. Alltså där avsikten tydligt är att sprida falsk information för att vilseleda, förvilla eller manipulera mottagaren. Målet med desinformation kan vara att påverka folks åsikter, skapa förvirring eller främja en specifik agenda. Desinformation kan förekomma i olika former, som falska nyheter, information, förvrängda fakta eller propaganda.

När TV4 lät en reporter ta anställning hos Sverigedemokraterna avslöjades systematiska trollfabriker inför valet 2018. Partiledaren för Sverigedemokraterna menade däremot att ingen systematisk desinformation spridits. Att ha en trollfabrik skulle tyda på att vi medvetet sprider desinformation och något sådant har inte framkommit menade Jimmy Åkesson. Mot bakgrunden av definitionen av faktaresistens blir kommentaren ett tydligt exempel på där värderingar styr hur fakta hanteras. Jimmy Åkesson tycker faktiskt inte att felaktig fakta sprids, SD sprider ju bara sina värderingar och uppfattningar om hur världen är. 

Exemplet visar hur komplex diskussionen om faktaresistens är. Och att vi har allt att vinna på att ibland ta steget tillbaka och helt enkelt studera värderingarna bakom faktauppgifterna – oavsett om de är sanna eller falska. Problemet med Trump, Jimmy Åkesson och ett stort antal ledare genom historien är kanske inte faktaresistens. Utan de värderingar och den syn om hur samhället ska utvecklas som ligger bakom presenterade fakta.

Vilket samhälle vill vi ha?

Fakta behöver vårdas, av oss på lärosäten och av alla. Men att ifrågasätta fakta är och kommer att vara en central del av varje demokratiskt samhälle. Därför bör vi ägna mindre tid åt att förfasa oss över faktaresistens och mer tid åt debatt om vilket samhälle vi vill ha. Kanske sitter Trump i Vita huset och skrattar åt hur mycket energi vi lägger på hans nycker, samtidigt som han systematiskt lägger sin kraft på att inskränka de grundläggande demokratiska ingredienserna i den amerikanska demokratin? För vilka ledare tror egentligen idag på demokratiska samhällen och vilka ser hellre totalitära stater?

Att ifrågasätta fakta är en naturlig del av källkritiken i ett demokratiskt samhälle. Så är däremot inte fallet i diktaturer och där fascistiska ledare tillåtits ta över den politiska makten. Min slutsats är att samtidigt som fakta och kunskap vårdas behöver vi tillsammans ägna mer kraft åt att värna och utveckla den liberala demokratin. Motsatsen är fasansfull och har prövats genom historien med fruktansvärda resultat. Det är allas vårt ansvar att vi inte hamnar där.