Mat är högaktuellt just nu. Supermiljöbloggen skrev nyligen om den stora EAT-Lancet-rapporten, som skisserar en ”planetär hälsokost” nyttig både för miljön och människorna. Nu går aktivistorganisationen Rebellmammorna och den ideella föreningen Reformaten på samma linje, och startar en kampanj kallad Matupproret.
Målet för Matupproret är att driva fram konkreta åtgärder för en matpolitik som är hållbar och förenar ekologiska, sociala och ekonomiska perspektiv. Idag ser livsmedelssystemet inte så ut. Det ger i stället massiva utsläpp av växthusgaser. Dessutom förorenar det, fiskar ut vattnen och leder till sjukdomar, samtidigt som inte alla får äta sig mätta.
”Vårt mål är att alla ska kunna äta sig mätta på näringsrik, hälsosam och hållbart producerad mat – nu och i framtiden”, säger Tatjana Boric-Persson, en av initiativtagarna, i ett stort reportage i Sydsvenska Dagbladet.
Tema som många kan haka på
Rörelsens start beskrivs i en text på Rebellmammornas webbsajt. Tatjana Boric-Persson och andra Rebellmammor från hela landet hade länge letat efter ett konkret tema som kunde engagera människor, även utanför klimatrörelsen. Man kom in på mat, ett tema där både företag, skolor, trossamfund och myndigheter kunde tänkas engagera sig på olika sätt mot ett gemensamt mål.
Den ideella föreningen Reformaten kom då också med i bilden. Reformaten, som funnits sedan 2020, vill arbeta forskningsbaserat för ett hållbart matsystem i linje med Agenda 2030.
Reformaten har till sin hjälp både ett forskarråd och ett bonderåd. Man har nyligen gett ut en Matsystemsrapport som är tänkt att täcka alla delar av matsystemet – alla sorters odling, alla sorts miljöpåverkan, alla delar av livsmedelshandeln och så vidare.
Matupproret kommer nu att ta fram förslag på politiska åtgärder på kommunal, regional och nationell nivå. Man vill också granska hur partierna ställer sig till dessa åtgärder inför valet nästa år. På samhällsnivå vill man ta fram en lista på aktiviteter som bidrar till hållbara matsystem, så att hushåll, skolor, föreningar, producenter och medborgare kan engagera sig var och en på sitt sätt. Allt arbete kommer att redovisas i ett nyhetsbrev med uppdateringar om kampanjen.
Nerväxt och posttillväxt är på internationell frammarsch i takt med att behovet av alternativa lösningar blir större. Industriell nedskalning av skadlig produktion, arbetstidsförkortning, en allmän jobbgaranti, ekonomisk omfördelning och utökad demokrati är några av rörelsens förslag. Här kommer den tredje delen i SMB:s artikelserie om nerväxt.
Den här artikelserien om nerväxt – som numera både engagerar en rörelse och en rad olika forskningsfält – förklarar på djupet vad detta växande paraply av tillväxtkritik och politiska åtgärdsförslag för ett hållbart samhälle är. Den visar att devisen tillika samhällsmålet ‘oändlig tillväxt på en ändlig planet’ håller på att driva mänskligheten mot en framtid av kollaps. Men den visar också att det finns alternativ.
Seriens två föregående delar har handlat om de vetenskapliga underlagen och argumenten för att dagens ekonomiska system i grunden är ohållbart och drivande i att förvärra den ekologiska krisen. De nuvarande åtgärderna för att minska utsläppen sker både för långsamt och sätter världens framtid på spel genom inrutade förhoppningar i spekulativa tekniker. Det är svårt att se hur det skulle kunna vara acceptabelt. Detsamma kan sägas om världens makthavares tunnelseende beträffande klimatförändringarna och energifrågorna. Ett fokus som i stort missar att världen har överskridit sex andra planetära gränser. Fem av dessa handlar i första hand inte om energi, utan istället övervägande har att göra med världens konsumtion av råvaror.
Men hur acceptabel en given strategi för att säkerställa mänsklighetens framtid är beror också på vad alternativen är. Så hur ser de ut? Denna tredje del av artikelserien redogör för röster som förespråkar en alternativ strategi – och en annan typ av ekonomi. Under de senaste åren – i takt med att extremväder, smältande isar och klimatflykt blir allt vanligare – tycks förespråkarna för en ekologiskt rotad ekonomi nämligen bli allt fler.
BNP säger ingenting om väldigt mycket
Dagens ekonomi är inte designad för att ta hänsyn till ekologi. I konventionell nationalekonomi har effekter på miljön och annat som inte marknadskrafter ger ett monetärt värde, inget värde alls. De är så kallade ‘externaliteter’. Och ett monetärt värde täcker inte nödvändigtvis det faktiska värdet en (natur)funktion eller resurs har. Om en urskog skövlas går bruttonationalprodukten, BNP, upp, men värdet skogen hade för ekosystemet, klimatet, djuren och människorna som verkade i den räknas inte.
Många ekonomiska effekter som under 1900-talet behandlades som ‘externaliteter’ har förvandlats till definierande sociala och ekologiska kriser under 2000-talet, skriver Oxfordekonomen Kate Raworth i boken Doughnut Economics (s. 143).
Att vi använder BNP som det allra främsta måttet på välstånd är ytterligare en anledning till att tillväxtberoendet är problematiskt. BNP är endast marknadsvärdet av ett lands alla producerade varor och tjänster under ett år. Det säger inget eller väldigt lite om luftkvalitén, skogarnas mångfald, ekosystemens resiliens, mängden växthusgaser i atmosfären, människors hälsa, lycka eller hur nöjda vi är med våra liv.
Det visar även den enklaste empirin. USA:s BNP per capita är ungefär 30 000 amerikanska dollar större än länder som Spanien och Portugal. Trots det överträffar de iberiska länderna USA i nästan alla sociala indikatorer, inklusive förväntad livslängd, fattigdom, kriminalitet och jämlikhet. Detsamma gäller för Costa Rica – ett land som ofta anses vara ett föredöme när det kommer till att styra ekonomin mot social och ekologisk hållbarhet. Det centralamerikanska landets BNP är endast en dryg tredjedel av USA:s.
Costa Rica är på många sätt ett föregångsland inom hållbarhet. Här huvudstaden San José. Foto: César Badilla Miranda (Unsplash).
BNP-måttet säger inget om vad som konsumeras och för vem. Det gör ingen skillnad på om det är vaccin eller tårgas som produceras, om arbetslösheten, jämlikheten, lyckan, mängden obetalt arbete eller tilliten människor emellan går upp eller ner.
Vi behöver gå bortom BNP-centrerade tillväxtmodeller mot hållbarhetsfokuserade indikatorer för välbefinnande. Den konventionella ekonomin är blind för naturen, säger Anders Wijkman, bland annat hedersordförande för Romklubben samt före detta EU-parlamentariker och riksdagsledamot, till Dagens Nyheter i December.
Det är numera vida känt inom forskningsvärlden att ökad BNP efter en given punkt inte korrelerar med ökat välbefinnande. En studie från 2021 kommer fram till att ökad BNP efter en given nivå av ekonomiskt välstånd snarare i regel är socio-ekologiskt skadligt. Det visar även andra studier, eftersom höga nivåer av BNP – som SMB har visat i del 1 och 2 av den här serien – också tenderar att skapa stor påverkan på miljön, vilket i sin tur medför stora ekonomiska kostnader. Nationalekonomen Herman Daly har därför introducerat begreppet “oekonomisk tillväxt”, för tillväxt som medför större skada än nytta. Det anses även vara anledningen till att Sverige är ett av världens mest ohållbara länder.
Med det här i åtanke blir det enkelt att förstå varför många stora ekonomer – inklusive flera Nobelpristagare – genom åren har kritiserat BNP som måttstock för välstånd. Till och med mannen som uppfann måttet, ekonomen Simon Kuznets, sa inför den amerikanska kongressen att “en nations välfärd knappast kan utläsas från ett mått på nationalinkomsten” år 1934.
Posttillväxt är på frammarsch
Under de senaste åren har en uppsjö av idéer om alternativa ekonomier formulerats, debatterats och spridits, till följd av den nuvarande ekonomins alltmer tydliga oförmåga att ta oss ur den ekologiska krisen och adressera sociala tillkortakommanden. Många av dessa växande idéer går under den övergripande termen posttillväxt – idén om att samhället bör överge ekonomisk tillväxt som övergripande mål och att ekonomin istället ska orienteras runt uppfyllandet av sociala behov inom ekologins gränser.
Antalet forskningsprojekt inom ämnet har ökat explosionsartat. Det vetenskapliga underlaget stärks och utvecklas varje månad. Därutöver är posttillväxtidéer numera vanligt förekommande i många gröna protestaktioner. De har även varit temat för ett antal nyutkomna dokumentärfilmer, såsom Fairytales of Growth och Outgrow the System (filmskaparna till den senare intervjuades i SMB 2024).
Under tre dagar i maj 2023 anordnades konferensen ‘Beyond Growth’ i EU-parlamentet där många världsledande experter deltog och EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen inledningstalade. Många EU-parlamentariker är därtill negativt inställda till ekonomisk tillväxt. Så sent som i förra veckan skrev den vetenskapliga topptidskriften Nature i en ledarartikel att världen måste sluta upp med BNP-manin och slöt då upp bakom FN:s generalsekreterare António Guterres initiativ om att mäta framsteg med andra indikatorer.
Tillväxtkritiska idéer och argument för posttillväxt har även formulerats otaliga gånger i svensk press de senaste åren. I slutet av 2023 Sverigelanserades bästsäljaren Kapitalismens slut och bokens författare, den tyske journalisten Ulrike Herrmann, intervjuades av flera svenska medier, däribland SMB. I december 2024 publicerade Dagens Nyheter en längre text av den framgångsrika romanförfattaren Sally Rooney om hur ‘Kapitalismen förstör planeten’ som fick stor spridning.
I 2024 års upplaga av State of the Climate-rapporten, framtagen av några av världens främsta klimat- och jordsystemsforskare, däribland svenske Johan Rockström, skrivs att vägen framåt bland annat är att “anta en ekologisk och posttillväxtbaserad ekonomisk ram, som säkerställer social rättvisa”. Det är en notabel formulering, inte minst eftersom naturvetenskapliga forskare i allmänhet är restriktiva med att uttrycka politiska åtgärdsförslag. Den följer sannolikt av faktumet att det blir alltmer bråttom att med krafttag motverka den ekologiska krisen.
Samtidigt är formuleringen mindre förvånande givet det faktum att drygt två tredjedelar av nästan 800 forskare inom klimatpolicy enligt en studie är skeptiska till narrativet om att så kallad ‘grön tillväxt’ kommer att lösa de ekologiska problemen och förespråkar istället en ekonomi med andra mål.
Därtill uppmanar en kommenterande rapport från European Academies’ Science Advisory Council – en expertorganisation som samlar de europeiska vetenskapsakademierna – i mars 2025 det internationella samfundet att bland annat överge BNP-måttet till förmån för “hållbarhetsfokuserade välmåendesindikatorer”. De skriver att:
Vägar mot en post-tillväxtekonomi kräver radikala förändringar. Nyckeln är att komplettera det rådande effektivitetsfokuset med en omfattande minskning av efterfrågan, direkt adressera överkonsumtion, slösaktiga och resursineffektiva metoder, samt att stoppa mindre nödvändig eller skadlig produktion. Sektorer med höga föroreningsnivåer, såsom fossila bränslen, snabbmode och industriellt jordbruk, kan generera finansiellt värde, men de undergräver ekologiska och sociala värden och minskar därmed (framtida) välstånd. Det finns därför ett akut behov för ekonomisk vetenskap och angränsande discipliner att omforma ekonomier för att hantera nolltillväxt eller negativ BNP-tillväxt.
Omläggning av ekonomin behövs
Posttillväxt är ett vitt begrepp som innehåller en uppsjö av olika idéer. Här redogör SMB för ett sammanhängande urval av idéerna för hur ett samhälle efter tillväxten övergripande kan se ut och hur rika länder kommer dit. Det är inte en allomfattande redogörelse; det finns andra relevanta idéer som inte tas upp här, men som ingår i samma pluralistiska idénät.
Det som presenteras utgår i stort från den vetenskap, de tankar och de förslag som i stort härstammar från forskarlag och forskarnätverk som i hög grad återfinns vid Barcelonas autonoma universitet och Lausannes universitet. De mest framstående namnen som tillhör denna nerväxtskara är Jason Hickel, Julia Steinberger, Giorgos Kallis, Tim Jackson, Timothée Parrique och Federico Demaria. Nerväxtforskning bedrivs på många universitet världen över tillika i Sverige, kanske allra främst vid Lunds universitet.
Närbesläktad med dessa nerväxtnätverk är även den expertgrupp som samlas under beteckningen Doughnut Economics Action Lab – utvecklarna av Doughnut Economics, under ledning av Oxford-forskaren Kate Raworth. Doughnut Economics – eller munkmodellen som den ibland kallas på svenska – är en övergripande och förenklad modell för hur en posttillväxtekonomi ser ut.
En representation av Doughnut Economics (Dougnut of social and planetary boundaries). Munkens yttre gräns utgörs av det ekologiska taket (bestående av de planetära gränserna, som inte bör överskridas) medan den inre gränsen representerar det sociala fundamentet (vilket behöver uppnås för att människors behov ska mötas. Munken representerar således det utrymme inom vilket samhällets ekonomi måste hålla sig inom. Källa: Kate Raworth och Christian Guthier (CC-BY-SA 4.0) & Raworth, K. (2017), Doughnut Economics: seven ways to think like a 21st century economist. London: Penguin Random House.
Munkens yttre gräns representerar det ekologiska taket – den mängd utvinning av resurser och utsläpp av föroreningar som jorden kan hantera över tid. I praktiken utgörs taket av de nio kvantifierade planetära gränserna, där överskridanden av den yttre gränsen hotar planetens biofysiska stabilitet. Den inre gränsen representerar det sociala golvet. Detta fundament behöver nås för att människors behov ska mötas – det är minimistandarder som krävs för ett rättvist och blomstrande samhälle för alla människor. Det sociala golvet utgörs av en rad sociala indikatorer, såsom tillgång till mat, vatten, utbildning, jämställdhet och politiskt inflytande.
Munken i stort representerar således det utrymme inom vilket samhällsekonomin måste hålla sig – det som dess skapare Kate Raworth benämner som ‘den trygga och rättvisa zonen’. För att komma dit behövs en omläggning av ekonomin, där det övergripande målet går från ständigt ökad ekonomisk aktivitet till ett dubbelmål runt socialt välbefinnande och ekologisk hållbarhet.
Istället för att vara i konstant expansion befinner sig en posttillväxtekonomi i vad forskarna benämner som ‘steady state’ – ett stabilt tillstånd där den ekonomiska produktionen fluktuerar inom en viss ram utefter vilka behov som för stunden finns. Det för med sig att både ekonomin i stort och företagsmodeller i synnerhet i hög grad är regenerativa snarare än linjära. Därtill föreslås att ekonomin förankras mer i det lokala och att den lokala demokratin stärks.
Rika länder är ansvariga för 86 procent av utsläppen
Inte något av världens länder uppfyller sina medborgares grundläggande materiella behov med en globalt hållbar nivå av resursanvändning, enligt en studie från 2018. Den globala fattigdomen är utbredd. Enligt data från Världsbanken och Världshälsoorganisationen lever runt 720 miljoner människor i extrem fattigdom och 3,5 miljarder människor saknar säkert utrustade sanitetslösningar (läs moderna toaletter). Uppskattningsvis samma antal människor lever på mindre än 6,85 amerikanska dollar per dag.
Den fattigaste halvan av världsbefolkningen äger två procent av världens ekonomiska välstånd och avger tolv procent av de globala utsläppen. I andra änden av spektrat äger den rikaste tiondelen 76 procent av välståndet och orsakar ungefär hälften av utsläppen. För den rikaste procenten tog det endast tio dagar att bränna upp sin rättvisa andel av årets koldioxidbudget.
Den planetära gränsen för klimatförändringarna är bestämd till 350 miljondelar koldioxidkoncentration i atmosfären. Historiskt är rika länder i Globala nord ansvariga för 86 procent av alla utsläpp sedan 1850 som överskrider denna gräns, samtidigt som de har orsakat 74 procent av all ohållbar materialanvändning sedan 1970. Rika länder är därtill ansvariga för en “oproportionerlig del” av den globala massförlusten av biologisk mångfald, enligt en studie från 2025.
Det är tydligt att inträdet i munkekonomin kräver en betydligt mer rättvis fördelning av mänsklighetens resursanvändning, skriver Kate Raworth i boken Doughnut Economics (s. 58).
Nerväxt är en demokratiskt planerad biofysisk diet
Som vi visade i del 1 och 2 av den här artikelserien så överanvänder rika länder som Sverige kraftigt både energi och materiella naturresurser, vilket i sin tur har drivit världen till att överskrida sju av nio planetära gränser. Detta ligger till grund för det som posttillväxtforskarna benämner som nerväxt – en temporär och enligt forskarna nödvändig period av en biofysisk diet. Forskaren och en av frontfigurerna, Jason Hickel, summerar det såhär i en intervju:
Nerväxt är helt enkelt en position inom posttillväxt som i sin enkelhet påpekar att höginkomstländer behöver uppnå en dramatisk minskning av resursanvändning och energianvändning för att nå hållbara nivåer och hålla utsläppen under 1,5 grader.
En nerväxtomställning är en övergång från dagens tillväxtberoende ekonomi till posttillväxt. Grafik: Kasper Benjamin Reimer Bjørkskov.
Nerväxt är ingen ny idé utan myntades som begrepp 1972 av den fransk-österrikiske filosofen André Gorz – samma år som Limits to Growth-rapporten publicerades och tillfälligt kastade omkull debatten. Efter ett par svalare decennier tog det som kan benämnas som dagens nerväxtrörelse fart vid millennieskiftet genom den franske ekonomiska historikern Serge Latouche, som i en rad böcker förespråkade och utvecklade nerväxtidéer. Frankrike var tidigt ett teoretiskt epicentrum för denna växande kritik av oändlig tillväxt på en ändlig planet – det var även i Paris som den första konferensen om nerväxt hölls 2008.
En vanlig missuppfattning med själva begreppet ‘nerväxt’ är att det övergripande målet skulle vara att ha negativ ekonomisk tillväxt. Medan ‘tillväxt’ oftast åsyftar ekonomisk expansion så är nerväxt i huvudsak ett ekologiskt begrepp. Det handlar om att minska det ekologiska fotavtrycket, definierat av material- och energianvändningen. Inte nödvändigtvis om att minska BNP-nivåerna – även om det är ytterst sannolikt att så också blir fallet. Fokuset på tillväxten handlar om insikten om att det är en ständigt ökad ekonomisk tillväxt över alla sektorer all tid som driver på den ekologiska kollapsen.
Nerväxt handlar alltså kortfattat om att – på ett planerat och demokratiskt sätt – minska energi- och materialanvändningen i rika länder samt att öka välmåendet och den sociala rättvisan världen över – dels genom att ställa om våra ekonomier så att de i högre grad värnar välbefinnande och välfärd, dels genom att ge utrymme till och stöd för fattigare länder, som för närvarande underkonsumerar energi och resurser, att öka sin materiella standard.
Skala ned och investera
Kärnan när det kommer till att minska rika länders ekologiska avtryck, menar nerväxtförespråkare, ligger i att aktivt skala ned ekologiskt destruktiva industrier och industrier med låg social nytta, i kombination med att effektivisera och i en del fall expandera den produktion och konsumtion som vi vill ska bestå.
Att skala ned skadlig produktion med låg nytta anses vara det snabbaste sättet att minska utsläppen och det ekologiska avtrycket, vilket är av stor vikt givet hur knapp tiden är för att bland annat undvika att trigga tippningspunkter och kollaps av ekosystem. Från januari 2025 räknat måste världens globala utsläpp minska med sju procent årligen för att klara Parisavtalet, vilket i praktiken betyder att det måste gå ännu fortare i rika länder som Sverige. Skulle avtalets mål om att hålla uppvärmningen “långt under” två grader se ut att missas blir brådskan ännu högre för att undvika att klimatsystemet kollapsar.
Exempel på industrier och produkter som genomgående nämns i nerväxtliteraturen som speciellt relevanta att skalas ned är olje- och gasindustrin, fast fashion, industriell köttproduktion, (privat)flyg, Suv:ar, bilar där de inte behövs (exempelvis i städer), lyxhus, vapen och reklam. Nedskalning av industrier som dessa hade sannolikt inneburit att utsläppen och materialanvändningen minskade i en takt och omfattning vi inte skådat tidigare, utan att det substantiellt förändrar människors livskvalitet, argumenterar nerväxtförespråkarna.
Detta i synnerhet om nedskalningen åtföljs av stora investeringar i ersättningstekniker och substitut. På ett övergripande plan kan nerväxtförslagen låta som följer:
Ersätt olja och gas med snabbt utbyggd vind- och solkraft och med energieffektiviseringar. Ersätt fast fashion med kläder som håller längre, repareras och byts eller säljs vidare och med att i stor omfattning minska den reklamunderblåsta konsumtionskultur som hetsar oss att köpa mer än vad vi behöver. Kläder bör användas betydligt längre än dagens snitt på sju användningar per plagg.
Ersätt industriell köttproduktion – som upptar drygt 80 procent av all världens jordbruksmark men endast ger mänskligheten knappt 40 procent av vårt proteinintag – med regenerativa jordbruksmetoder och en mestadels vegetarisk kost – som förväntas sänka världens totala med cirka 15 procent, allt annat lika. Uppskattningsvis 40 procent av all mat går förlorad någonstans i produktionskedjan. Se därför till att även minska matsvinnet – och eliminera de rekyleffekter som i nuvarande ekonomiska system riskerar att försumma den största delen av de klimat- och miljömässiga vinsterna av minskningen kan ge.
Ersätt flyg med utbyggda järnvägsnät och res och semestra mer långsamt (i symbios med att vi arbetar mindre, se längre ner i artikeln). Ersätt Suv:ar i städer (tre fjärdedelar av suv:ar är registrerade hos stadsbor) med mindre bilar (de senaste årens trend med allt större bilar driver ökande utsläpp i bilindustrin) men allra främst med cykling, gång och kollektiva färdsätt. Gör det billigt och enkelt för människor på landsbygden att köra elbil.
Reducera även annons- och marknadsföringsindustrin så att vi istället kan få utrymme att tänka på annat. Industrin är idag en av världens största och har det enda syftet att få oss att konsumera mer. Och det funkar: Forskning visar att pengar spenderade på reklam har en direkt och högst signifikant inverkan på materiell konsumtion. Ju mer som spenderas på reklam, desto mer konsumerar vi.
Mindre reklam gör oss också mer lyckliga och nöjda med våra liv, visar annan forskning. En industri som varje år – med hjälp av beteendevetare och nya innovationer – blir effektivare och bättre på att utnyttja människohjärnans biologi och därigenom ta vår uppmärksamhet och tankeförmåga kan inte vara eftersträvansvärd. Som Tim Jackson, författare till boken Välfärd utan tillväxt, säger:
[Vi är] övertalade att spendera pengar vi inte har på saker vi inte behöver för att göra intryck på människor vi inte bryr oss om.
Upphäv även med designmetoden planerat åldrande – det systematiska konstruerandet av produkter med syftet att de i förtid ska gå sönder. Planerat åldrande är en utbredd praxis i många branscher – i alltifrån tvättmaskiner, och mobiltelefoner till möbler och kläder. Det är ett avsiktligt ineffektivt användande av resurser. Att produkter går sönder så ofta som möjligt utan att kunden blir missnöjd är givetvis det mest lönsamma om syftet är kapitalackumulering, men resursslöseriet blir enormt.
Om en mobiltelefon används i sex istället för tre år innebär det en halvering av mängden metaller, plast, energi och arbetstimmar som används. Men givet dagens teknikutveckling kan telefoner konstrueras för att hålla längre än så. Se även till att de enkelt kan repareras, att enskilda delar kan bytas ut och återvinnas och att de kan uppdateras i takt med att utvecklingen går framåt. Detsamma gäller för många andra produkter.
Detta hade även varit ett stort steg för att öka cirkulariteten i ekonomin – som just nu minskar från redan låga nivåer. Av vikt att notera är samtidigt att en stor del av alla förädlade produkter – nästan hälften i dagens produktion – är mat eller energiinsatser som inte kan återvinnas efter användning. Cirkulär ekonomi i sig är ingen magisk lösning, utan behöver ackompanjeras av nedskalning av destruktiv och socialt mindre nödvändig produktion, menar nerväxtförespråkarna.
Den mest grundläggande strategin i den cirkulära ekonomin är inte att återvinna eller återanvända, det är att tänka om [idén bakom] själva produkten och ställa frågorna: är den här produkten verkligen nödvändig? Bidrar den till välfärd och människors välbefinnande? Är det en tjänst vi verkligen vill ha? Är det ett effektivt sätt att leverera den tjänsten? – Tim Jackson, i ett intervjusamtal.
Det här är inte på något sätt en exklusiv lista, skriver bland annat Jason Hickel, i sin bok Less is More (s. 220). Poängen är istället en annan:
Vi måste ha ett öppet, demokratiskt samtal om detta. Istället för att anta att alla sektorer måste växa för alltid, oavsett om vi faktiskt behöver dem eller inte, låt oss tala om vad vi vill att vår ekonomi ska leverera. Vilka branscher är redan stora och borde inte växa sig större? Vilka branscher kan med fördel skalas ner? Vilka branscher behöver vi expandera? Vi har aldrig ställt oss dessa frågor.
Vårt nuvarande system är inte konstruerat för att mäkta med en sådan frågeställning. En aktiv nedskalning och minskad konsumtion i ett system som är beroende av expansion leder med högsta sannolikhet till finanskris, ekonomisk nedgång, arbetslöshet och stort mänskligt lidande. Det innebär – likt klimatkollapsen – en mardröm för många.
Därför menar nerväxtförespråkare att det ekonomiska systemet måste förändras i grunden, så att produktion som skadar människor och planeten kan skalas ner utan att följden blir ökad arbetslöshet, fattigdom och ekonomisk kris.
“I takt med att ekonomin blir effektivare borde den minska och vi arbeta mindre”
Vi har konstruerat en ekonomi som är tillväxtberoende, ett beroende som driver överutnyttjandet av naturresurser och i förlängningen den ekologiska krisen. Mer effektiv produktion realiseras i aktieutdelningar och kapitalackumulering och inte i exempelvis arbetstidsförkortning. Konsekvensen av ökad produktivitet per arbetstimme kan då istället bli att människor förlorar jobbet, vilket i sin tur ökar arbetslösheten och fattigdomen, påpekar nerväxtförespråkare regelbundet.
För att säkerställa att fler jobb skapas blir ytterligare expanderad produktion och ökad tillväxt än mer socialt nödvändigt under dessa förhållanden. Det här benämns av forskare som en produktivitetsfälla. Högre produktivitet måste åtföljas av expansion. Sedan 1978, när den senaste reformen för arbetstidsförkortning – den femte semesterveckan – infördes i Sverige, har vår produktivitet mer än dubblerats.
Det menar nerväxtforskare är bakvänt. Timothée Parrique, tidigare vid Lunds universitet, säger i dokumentärfilmen Outgrow the System att det faller sig helt naturligt att vi skulle använda färre av våra resurser när ekonomin blir effektivare:
En ekonomi – och det kommer från själva ordet – ska hushålla med [begränsade] resurser. […] Vad innebär det att hushålla med resurser? Det betyder att år efter år, i takt med att vi organiserar bättre, borde vi kunna jobba mindre, vi borde kunna skydda [fler] naturresurser. Så över tid borde vi se att ekonomin faktiskt blir mindre eftersom den blir mer effektiv; att vi behöver dedikera mindre och mindre tid och naturresurser till den materiella saken vi kallar ekonomin – som bara finns till för att koordinera tillfredsställandet av våra behov. Ekonomin är inte civilisationens slutsyfte.
Arbetstidsförkortning är centralt
En central del av tankegångarna för hur en nerväxtomställning ska gå till är att den ska ske genom arbetstidsförkortning. Eftersom nerväxten av energi- och materialavtryck förväntas leda till minskad produktion och ekonomisk aktivitet är ett bärande förslag inom posttillväxt och nerväxt att vi jobbar mindre och delar på den totalt sett lägre arbetsbördan. Det skulle också innebära att människor får mer fritid och mer tid för sådant som man tycker om, som att träna barnens fotbollslag, vila och sova, umgås med nära och kära, ta hand om familjemedlemmar, semestra långsamt, upptäcka naturen, sticka, spela tennis eller vad man nu vill.
Till arbetstidsförkortningen tillkommer ofta även förslag om nya företagsmodeller och att utöka demokratin till den ekonomiska sfären. Det kan innebära att företag ägs och drivs av företagens arbetare och (lokal)samhällets invånare, som beslutar om vad som ska vara målet med produktionen och vilka som ska komma att gynnas av den. Det här anses allra viktigast i sektorer som tillhandahåller de basvaror och bastjänster en människa behöver för ett värdigt liv. Detta för att säkerställa att det råder demokratisk kontroll över samhällets viktigaste resurser och produktioner.
Argumentet, bland annat från Kate Raworth i Doughnut Economics (s. 272), lyder att ekonomisk-demokratiska modeller gör det möjligt för företag att implementera regenerativa affärsmodeller och samhällen att prioritera mänskligt och ekologiskt välbefinnande framför kapitalackumulation, vilket bland annat visar sig i nobelpristagarens Elinor Ostroms forskning, i lärdomar från urbefolkningars ekonomier och i en stor vetenskaplig studie från Harvard och Yale. Dessutom är det empiriska forskningsstödet stort för att människor som arbetar i demokratiska företag utvecklar ett större värnande för demokratiska principer och demokratin i stort. Idéer som dessa hade bland annat uttryckligt partipolitiskt stöd bland såväl höger– som vänsterpartier under 70- och 80-talen i Sverige.
En offentlig jobbgaranti för alla som vill
En nedskalning av destruktiva och socialt mindre nödvändiga industrier får sannolikt följden att samhällets totala arbetstid minskar. Men oundvikligen också att väldigt många människor som arbetar i och får sitt uppehälle genom skadliga industrier blir av med sina jobb.
En förkortning av arbetstiden förväntas delvis kompensera för jobbförlusterna på samhällsnivå, eftersom desto mindre människor arbetar ju fler meningsfulla jobb finns det kvar att dela på. Men en kortare arbetsvecka är troligtvis inte tillräcklig. Dessutom innebär nedskalningen av skadliga industrier att enskilda människor riskerar arbetslöshet.
Därför föreslås det att en nerväxtomställning ackompanjeras av införandet av en offentlig jobbgaranti (något som även bland annat har föreslagits i den amerikanska gröna given). En offentlig jobbgaranti innebär att vem som helst kan utbildas och jobba inom socialt och ekologiskt nödvändiga produktionsformer inom det offentliga. Alla som vill kan vända sig till det allmänna för att få en anställning – vilket i regel blir de som inte kan eller vill få jobb inom den icke-offentliga sektorn – för att utföra samhällsnyttiga arbeten. Vilka arbetsuppgifter som behöver utföras föreslås bestämmas utifrån lokaldemokratiskt bestämda mål, lokala behov och den arbetssökandes förmågor.
Den anställande parten föreslås vara en lokaldemokratisk instans, vilket i en svensk kontext kanske enklast översätts till kommunen. Kommunen skulle anställa alla (arbetslösa) som söker jobb och således i regel aldrig avslå ansökningar. Kommunen ansvarar för och utformar jobben men det är staten som föreslås vara finansiär, eftersom staten genom sitt monopol på att utfärda valutan i grunden aldrig kan få slut på pengar (vilket vi går in i detalj på i nästa del om hur en nerväxtomställning föreslås att finansieras).
Nerväxtlitteraturen menar att jobbgarantin skulle ge en lön tillräcklig för att leva ett värdigt liv på, men inte mer. Den är en ‘last resort’ – en sista utväg – för de som inte kan få arbete på annat håll. I ett svep utrotar den ekonomisk otrygghet och arbetslöshet. Jobbgarantin skulle bli det nya golvet på arbetsmarknaden istället för arbetslöshet, vilket i sin tur förutses höja lönerna. Att arbeta i ett destruktivt jobb som förstör miljön eller förvärrar ens egen hälsa skulle heller inte vara ett attraktivt alternativ, eftersom individen har den ekonomiska tryggheten för att kunna avstå, lyder resonemanget. Till skillnad från basinkomst samt a-kassa och sociala bidrag säkerställer en jobbgaranti både att människor bidrar produktivt till samhället och allas rätt till ett värdigt liv.
Jobbgarantin medför även att långtidsarbetslöshet – som utgör en för företag oattraktiv arbetskälla att anställa ifrån och som ofta kan medföra stor ohälsa för individen – försvinner. Istället får individer fortsätta att utveckla sina färdigheter och företagen får en attraktivare arbetspool att anställa ifrån. Nerväxtförespråkarna föreslår även att stora omskolningsprogram implementeras så att löntagare som blir av med jobbet som följd av nedskalningen kan ta arbete i andra sektorer med större nytta.
Syftet är att utrota artificiell knapphet
En annan essentiell del av den föreslagna nerväxtomställningen är att säkerställa att människor inte hamnar i ekonomisk kris som en följd av nedskalningen av skadlig och mindre nödvändig produktion. En central del i detta är att distribuera pengar och resurser mer jämlikt (även detta tas upp i större detalj i del 4).
Både arbetsdelning genom arbetstidsförkortning, den offentliga jobbgarantin och omutbildning anses utgöra en viktig del i detta. En annan grundbult är att expandera den gemensamma välfärden genom att avkommersialisera basvaror och bastjänster och expandera det allmänna ägandet. Produktiva kapaciteter som frigörs av nedskalningen föreslås att i mycket högre grad än vad som sker i dagens ekonomi mobiliseras för allt som är nödvändigt för överlevnad och en anständig livssituation. I praktiken föreslås detta innebära att tjänster såsom sjukvård, utbildning, bostäder, fossilfri energi, rent vatten, kollektivtrafik, näringsrik mat, barnomsorg och rekreationsanläggningar generellt sett avkommersialiseras, lämnas utanför marknadskrafter och blir universellt tillgängliga för alla.
Syftet är att utrota tendensen hos kapitalistiska marknadskrafter att skapa artificiell knapphet – en konstgjord begränsning av utbudet – för de varor och tjänster som anses nödvändiga för att möjliggöra en värdig och säker tillvaro. Nerväxtförespråkare menar att utrotandet av artificiell knapphet för socialt nödvändiga produkter frigör ekonomin från att behöva förlita sig på tillväxt och avsaknaden av lågkonjunkturer för att tillgodose människors behov.
Foto: Canva.
Utanför vad man skulle kunna benämna som de sociala kärnsektorerna (exemplifierade ovan, alltså) kan man, menar nerväxtförespråkarna, fortfarande ha privata företag som tillhandahåller andra produkter och tjänster som inte anses absolut nödvändiga för överlevnad och värdighet. Exempelvis klockor, öl, datorer, leksaker eller vad som helst som samhället eftersträvar.
Degrow by design, not disaster
I del 1 och 2 redogjorde vi för det stora vetenskapliga underlaget bakom varför världens länders nuvarande strategier med så kallad ‘grön tillväxt’ ser ut att vara otillräcklig för att avvärja den planetära krisen, även om utsläppen skulle minska drastiskt Den är en del av motiveringen bakom behovet av den så kallade biofysiska dieten. En annan utgörs av de vetenskapliga modeller som på senare år visat att det går att tillgodose alla världens människors resursbehov med ett hållbart – och således betydligt mindre – fotavtryck än dagens.
Resultaten från dessa modeller varierar beroende på hur modellerna är uppbyggda och vilken data som fanns tillgänglig när studierna gjordes men överlag understryker även slutsatserna från dessa studier behovet av posttillväxt och en nerväxtomställning.
En omfattande studie från i fjol kommer fram till att det är mycket sannolikt att en framtida världsbefolkning på drygt tio miljarder människor kan rymmas inom munkmodellens ‘trygga och rättvisa zon’. Att återgå innanför de planetära gränserna och tillgodose alla människors behov skulle dock kräva ett fossilfritt energisystem, en nästintill vegansk diet, förbättrade jordbruksmetoder, och minskad konsumtion av resurser – något som är i linje med en nerväxtomställning. Studien tar inte hänsyn till potentiella förbättringar inom materiell cirkularitet, men påtalar att sådant också lär ha stor nytta.
En annan modellstudie från året innan kommer fram till att en befolkning på lite under tio miljarder kan, med liknande åtgärder, tillgodose anständiga levnadsvillkor för alla med 42-71 procent lägre materialkonsumtionsnivåer än idag. Ytterligare förbättringar kan ske med fullständig spridning av effektiv teknik. En tredje modell drar slutsatsen att mindre än hälften av dagens energinivåer hade räckt för att möta de materiella behoven för en population på runt tio miljarder.
Forskarna bakom en fjärde studie kommer fram till att en global nerväxtomställning (där rika länder skalar ner och fattiga länder skalar upp, enkelt uttryckt) hade kunnat tillgodose anständiga levnadsbehov för hela dagens världsbefolkning på drygt åtta miljarder med endast 30 procent av dagens energi- och materialkonsumtion vilket, enligt forskarna, “lämnar ett betydande överskott för ytterligare konsumtion, offentlig lyx, vetenskapliga framsteg och andra sociala investeringar”.
Modellerna visar alltså att det är fullt möjligt för hela mänskligheten att leva i balans med naturen under goda materiella standarder. Något sådant hade inneburit ett drastiskt lägre tryck på planeten och dess resurser, men det kräver också en annan typ av ekonomi. Det finns väldigt lite som talar för att rika länder inte behöver minska storleken på sina ekonomier och bryta upp med tillväxtberoendet. Om inte är den stora faran planetär kollaps.
Samtidigt finns det mycket som tyder på att en posttillväxtekonomi är möjlig. Inte konstigt att ett vanligt uttryck bland nerväxtförespråkare är ordstävet “Väx ner genom design, inte katastrof.”
Den brittiska Högsta domstolen har beslutat att i mars 2027 inleda en rättegång mot Shell för en del av dess verksamhet i Nigeria. Det är en framgång för två byar i Nigerdeltat, som kämpat med denna stämningsansökan i tio år.
Det var redan 2015 som de 14 000 invånarna i byarna Bille och Ogale ansökte om stämning mot Shell. De hävdar att hundratals oljeutsläpp från Shells verksamhet i det oljerika Nigerdeltat förstört miljön, dödat fisken och förorenat dricksvattnet. Shell har för sin del hävdat att bolaget inte har något ansvar för skadorna. Man hänfört utsläppen till bland annat stölder och sabotage, och har på så sätt lyckats skjuta upp ärendet ända tills nu.
Både Supermiljöbloggen och Amnesty International har i olika omgångar skrivit om Shells miljöförstörande verksamhet i Nigeria. Även FN har skrivit en kritisk rapport och dessutom krävt att både Shell och andra oljebolag ska sanera de kraftigt förorenade områdena i Nigerdeltat. 20 miljoner människor från 40 olika folkgrupper bor i detta delta, som på grund av föroreningarna i både luft, jord och vatten räknas som ett av världens mest förorenade områden.
Beräkningarna av hur mycket olja som släppts ut i Nigerdeltat varierar. Nigerian National Petroleum Corporation anger en siffra på 2 300 kubikmeter olja som släppts ut vid omkring 300 olika tillfällen varje år, men eftersom mindre utsläpp inte tagits med i beräkningen tror Världsbanken att den riktiga siffran kan vara tio gånger så hög.
Shell blir kvar offshore
Shell har nu efter nästan 70 års verksamhet sålt det dotterbolag som arbetat med oljeutvinning på land i Nigeria. Bolaget har sålts till Renaissance, ett konsortium av olika nigerianska företag. Shell kommer däremot att fortsätta sin offshore-verksamhet utanför Nigerias kust, med bland annat ett nytt projekt som omfattar 16 borrbrunnar med en oljeproduktion som beräknas kunna uppgå till 110 000 tunnor olja per dag.
Vad försäljningen av Shells dotterbolag kommer att betyda för den drabbade befolkningen i Nigerdeltat är oklart. Amnesty framförde i en rapport för två år sedan oro för att föroreningarna inte skulle rensas upp och att de berörda lokalsamhällenas intressen skulle fortsätta att ignoreras.
Valet 2026 närmar sig. Det känns på många sätt som ett avgörande val. När vansinniga utspel sköljer över en och samhällskontraktet brister gäller det att rikta fokus mot den framtid man själv vill skapa med andra, skriver Frida Hylander i veckans krönika.
KRÖNIKA Det är nästan ett år kvar, men jag tänker redan på valet 2026 varje dag. På hur avgörande det känns, inte bara för klimatets skull utan också för hela samhällsfundamentet. På sistone har jag träffat allt fler som uttryckt känslan av att samhällskontraktet, det man genom livet kunnat ha tillit till och navigera efter, håller på att trasas sönder. Det väcker en slags existentiell vilsenhet, som att sakna riktning och mark under fötterna. I avsaknaden av en politisk opposition som är tydlig med sin riktning – eller ännu värre inte tycks ha så mycket emot söndertrasandet – växer den vilsenheten. Vart är vi egentligen på väg?
När Svenskt Näringslivs Timbro och SD-kopplade Oikos gör gemensam sak
Men jag tror att det, för att öka chanserna att stärka samhällskontraktet, är avgörande att hitta ett sätt ur rasandet och reaktiviteten. När tankesmedjorna Timbro och Oikos gör gemensam sak och lanserar 132 förslag som bland mycket annat hade varit fatala för klimatet och miljön bör den instinktiva reaktionen vara att kontra med 132 förslag för ett hållbart, rättvist samhälle. Och sen med stolthet och självklarhet stå fast vid dem.
Det där är svårt när vågen av vansinniga utspel gång på gång sköljer över en, och den riktning man själv försöker staka ut dränks i vågskummet av allt man vill bort från. Som att musklerna för att formulera sin samhällsvision med åren blivit mycket svagare än musklerna för att ilsket och instinktivt reagera när så kallade rage-bait sprids runt med hjälp av botar och algoritmer.
Jag har tidigare skrivit om svårigheterna med att navigera i en tid där misinformation väller ut. Idag kommer både halvsanningar och rena lögner från inte bara anonyma sociala medier-konton, utan också från våra ledande politiker. Lögnen är snabb och sanningen hopplöst långsam – och det som är snabbast har för det mesta fördelen att fastna i folks sinnen. Att instinktivt försöka mota allt man inte gillar genom att sakligt försöka och klä av felaktigheterna innebär risken att man aldrig hinner ägna sig åt det helt väsentliga formulerandet av egna förslag eller det gemensamma byggandet av en rörelse som driver de förslagen.
Att bibehålla fokus är motståndskraft
De som vinner på att man är helt dränerad efter att ha slagits mot lögner och vansinne är samma personer som fortsätter spotta ur sig dem. Den som är snabbast ut med sina förslag får ett försprång och känner vind i seglen som ger kraft att ånga på.
Att kunna föreställa sig en annan framtid och formulera vilka steg som tar oss mot den framtiden är nämligen en färdighet som kräver övning och ihärdighet. Att hålla fokus på det man vill komma närmare istället för det man vill bort ifrån är en konst som stärks och förfinas i takt med att man övar. Det innebär att hålla sina känslor tillräckligt svala för att varje gång vansinnesvågen sköljer över en kunna rikta om kraften mot det man vill bygga och stärka. Att låta saker passera och välja sina strider. Att sträcka på ryggen, samla ihop så många man kan och tillsammans känna stolthet över det man vill bygga.
Det är så vi skapar stadig mark under fötterna när samhällskontraktet skakar: genom att föreställa oss en annan värld, tro att den är möjlig och högljutt berätta om den för andra.
Det blev en kortlivad förändring av reglerna för textilsortering i Sverige. När den separata insamlingen av textilavfall infördes vid årsskiftet, i enlighet med EU:s krav, var hoppet att nya rutiner skulle skapa mer återbruk och återvinning. Men redan efter nio månader har regeringen beslutat om lättnader som i praktiken ska minska mängden insamlad textil.
Från och med den 1 oktober 2025 får hushållen åter slänga trasig och smutsig textil såsom söndriga strumpor, underkläder och slitna lakan i restavfallet. Syftet med ändringen är att minska trycket på insamlingssystemen, som snabbt överfylldes när lagen om insamlingskrav för textil trädde i kraft i januari. Då larmade kommunerna om växande textilberg utan återvinningsmöjligheter, och samarbeten med ideella organisationer räckte inte heller till för att hantera volymerna.
Naturvårdsverket har ett pågående uppdrag att ta fram uppdaterade riktlinjer för både kommuner och hushåll vad gäller framtida sortering. Utifrån vad som undantas från insamlingen informerar kommuner nu om att endast sådant textilavfall som fortfarande är användbart och rent ska lämnas in till kommunens insamling eller direkt till second hand, medan övrigt kan och bör gå i restavfallet.
Kommunerna ansvarar har fortsatt ansvar för insamling och information till invånare och verksamheter kring vad som gäller för textilavfall. Hittills har många kommuner brottats med stora lager och logistikproblem, beroende på bristande kapacitet både för återbruk och för materialåtervinning. Energiåtervinning, alltså förbränning, av insamlad textil kunde inte undvikas, och det blev tydligt att infrastrukturen för insamling, sortering, återbruk och återvinning ännu inte kommit på plats.
Nya EU-regler ger producentansvar för textil
I debatten som varit under året har avsaknaden av ett producentansvar lyfts fram som en viktig anledning till att insamlingen inte fått önskad effekt är att det inte finns ett komplett system på plats för att hantera textilens hela värdekedja. Men i september 2025 antog så Europaparlamentet en ny lag om utökat producentansvar (EPR) för textil, som innebär att de som tillverkar och säljer textil på EU‑marknaden ska stå för kostnaderna för insamling, sortering och återvinning av textilavfall. Detta gäller såväl fysiska butiker som e‑handel, oavsett om företagen har bas i EU eller utanför unionen.
Medlemsländerna har nu 30 månader på sig att införa nationella EPR-system. Senast 2028 ska alla textilprodukter på marknaden omfattas av reglerna. Avgifterna kan differentieras för att motverka ”fast fashion”, alltså snabbproducerade lågprisplagg, så att hållbara plagg premieras och kortlivade produkter belastas hårdare.
Naturvårdsverket arbetar även här med att ta fram en kartläggning inför införandet av ett producentansvar för textil i Sverige. Resultatet kommer presenteras under oktober i år.
Mer grönsaker, baljväxter, fullkorn och nötter – och högst 105 gram rött kött i veckan. Det är så vi borde äta för att rädda planeten. 15 miljoner förtida dödsfall per år skulle också kunna undvikas om alla anammade denna ”planetära hälsokost”, enligt en stor vetenskaplig sammanställning.
Det är den internationella forskargruppen EAT Lancet Commission* som för andra gången presenterar sina resultat i den ansedda tidskriften The Lancet. Rekommendationerna skiljer sig inte så mycket från den tidigare versionen från 2019, men forskningssammanställningen innehåller flera viktiga nyheter.
Forskarna har nu undersökt hur vårt livsmedelssystem påverkar alla de nio planetära gränserna. Sju av nio gränser är numera överskridna – och för fem av de sju är det faktiskt maten som är den viktigaste orsaken. Matproduktionen står för nästan allt läckage av kväve och fosfor som leder till övergödning, stora utsläpp av bekämpningsmedel och andra kemikalier. Avskogning för bete och storskalig odling av ett fåtal grödor är också mycket negativt för den biologiska mångfalden.
När det gäller växthusgaser står maten för för 30 procent av utsläppen. Genom att följa de planetära kostråden skulle matens klimatpåverkan kunna halveras.
Johan Rockström, chef för Potsdaminstitutet för klimatforskning och en av Lancet-kommissionens tre ordföranden, framhöll under lanseringen som hölls i Stockholm under fredagen att ett förändrat matsystem är helt avgörande för att vi ska ta oss tillbaka inom de planetära gränserna.
Mer rättvist matsystem behövs
Hans kollega Christina Hicks, professor vid Universitetet i Lancaster, berättade om arbetet med att definiera så kallade sociala basvillkor som rätt till mat, anständiga arbetsvillkor och hälsosam miljö. 3,7 miljarder människor saknar dessa basvillkor, enligt rapporten. Samtidigt står 30 procent av jordens befolkning för 70 procent av matens miljöpåverkan.
Om alla skulle äta enligt den rekommenderade dieten skulle vår matproduktion behöva ställas om: vi skulle behöva producera mer av vissa livsmedel och mindre än andra.
Rapporten visar att tre hinder behöver övervinnas om vi ska lyckas: bristen på politiskt ledarskap, företagsintressen som bromsar omställningen och en allmänhet vars efterfrågan fortfarande är för svag och splittrad, säger Anne Charlotte Bunge, forskare vid Stockholm Resilience Centre och medförfattare, i ett pressmeddelande.
En hälsosam kost som räddar planeten
En tallrik med den planetära hälsodieten består till hälften av grönsaker. Proteinet kommer från en rad olika källor men baljväxter som ärtor, bönor och linser tar större plats än vad de gör på de flesta svenskar matbord idag. Per dag blir rekommendationen som följer:
500 g frukt och grönsaker
250 g mjölkprodukter
210 g fullkorn
75 g baljväxter
50 g stärkelserika rotfrukter
50 g nötter
30 g fisk och skaldjur
30 g kyckling
15 g rött kött (nöt, gris, lamm)
15 g ägg (motsvarar ca 2 per vecka)
Kommissionens medicinske expert och ordförande Walter Willett lyfte fram att många traditionella dieter har sett ut ungefär så här, i stora delar av världen. Denna typ av kosthållning skulle också kunna ge många ett längre och friskare liv – 15 miljoner förtida dödsfall skulle kunna undvikas årligen.
Mat är dock ett känsligt ämne, och efter att förra EAT Lancet-rapporten publicerats fick forskarna ta emot en flod av kritik och sociala mediekampanjer. Mycket av kritiken verkar ha orkestrerats av en PR-byrå betald av kött- och mejeriindustrin. Och kritik lär komma även denna gång förutspår Sveriges Radios klimatkommentator, inte minst med tanke på dagens hårda diskussionsklimat, och hälsotrender med mycket fokus på protein.
* Den vetenskapliga kommissionen består av 37 forskare från olika universitet i 16 länder. Kommissionen koordineras av ett sekretariat på organisationen EAT-Forum.
Den gröna omställningen kräver batterimetaller som nickel. Men på Halmahera i Indonesien avslöjar DN:s granskning hur jakten på mineraler gör att människor fördrivs, arbetare utnyttjas och naturen förstörs – med svenska aktörer som medspelare.
Nickel är en av de mest efterfrågade metallerna för elbilsbatterier och Indonesien har snabbt blivit världens största producent. Men utvecklingen sker till högt mänskligt och ekologiskt pris. I DN:s artiklar möter vi urfolk som förlorar sin skog, arbetare och fiskare som lever med hårda villkor och förorenade hav, svenska företag vars maskiner driver på avskogningen och även banker som finansierar verksamheten, trots hård kritik.
Urfolkets överlevnad på spel
I artikeln om hongana manyawa får vi följa ett av Indonesiens sista isolerade urfolk, som i generationer levt som jägare och samlare i Halmaheras regnskog. Skogen har gett dem mat, vatten och skydd – men nu trängs de undan av världens största nickelgruva, Weda Bay. Sedan gruvan öppnade har motsvarande 8 000 fotbollsplaner regnskog avverkats, och koncessionsområdet är ännu mycket större. Heliga platser och förfäders gravar har försvunnit, viltet skräms bort och vattendragen förorenas.
DN:s reportrar möter Papa Ngigoro, som växte upp i en okontaktad grupp och beskriver hur skogen var ”allt vi behövde”. Nu återvänder han till sin barndoms marker – men ser istället kratrar, maskiner och svenska dumprar som schaktar bort träden. Andra familjer, som Ngawate och Bokum, berättar hur de tvingats flytta gång på gång när gruvan ryckt närmare. ”Barnen är hungriga. Vi är hungriga”, säger Ngawate med låg röst, innan hon och hennes man återigen flyr djupare in i skogen.
Människorättsorganisationer varnar för att situationen är akut. Hungern sprider sig, och varje kontakt med omvärlden innebär risk för smittor som de isolerade grupperna inte har något skydd mot. Survival International kräver att området omedelbart görs till en ”no go-zon” för att skydda hongana manyawa – annars kan deras kultur och livsform gå förlorad för alltid. Dessutom lyfter de fram att gruvdriften bryter mot internationell rätt, specifikt principen om Free, Prior and Informed Consent (FPIC), eftersom okontaktade urfolk per definition varken kan nås eller lämna samtycke.
Arbetare och fiskare pressas till gränsen
I artikeln om nickelboomens arbetare får vi följa dem som flyttat till Halmahera för att arbeta i smältverk och fabriker. Med elva timmars nattskift och låga löner är många fast i ensamhet och fattigdom, trots att deras arbete driver fram den globala elbilsboomen. Samtidigt ser fiskare sina hav förstöras av föroreningar, döda sköldpaddor flyter upp i bukten och barn får hosta av den dåliga luften. Och mitt i allt detta reser sig elva nya kolkraftverk som ensamma beräknas släppa ut mer koldioxid än halva Sveriges utsläpp.
Volvo i skottgluggen
I artikeln om Volvos roll framkommer att Volvo Construction Equipment (Volvo CE), företagets division för tunga entreprenadmaskiner, har levererat minst 90 maskiner – bland annat dumprar, grävmaskiner och lastbilar – till gruvbolagen på Halmahera, affärer värda omkring 300 miljoner kronor. Trots företagets egna policys om mänskliga rättigheter och miljöhänsyn har Volvo i sin kommunikation till och med lyft fram gruvaffärerna, även efter internationella larmrapporter om avskogning och övergrepp. Kritiker menar att företaget därmed inte lever upp till sina etiska åtaganden, utan i praktiken bidrar till en industri som hotar både människor och natur.
Volvo framhåller å sin sida att det är svårt att kontrollera hur maskiner används under hela sin livslängd, särskilt när försäljningen sker via återförsäljare. Företaget gör särskilda riskbedömningar i direktaffärer och har inlett ett initiativ för att stärka processerna kring ansvarsfull försäljning. Samtidigt visar DN att Volvo även sålt fordon till andra omstridda nickelprojekt i Indonesien, bland annat på ön Gag, som kritiserats för att hota biologisk mångfald och där pengar avsedda för byutveckling i stället påstås ha gått till polisen.
Svenska banker finansierar
I artikeln om Swedbank, som kom ut sist när detta inlägget skrivs, visar DN hur banken genom sina gröna och hållbara fonder fördubblat sin investering i det franska bolaget Eramet – en av ägarna till Weda Bay-gruvan. Detta trots att Norges oljefond nyligen valt att utesluta bolaget på grund av ”oacceptabelt hög risk för miljöförstöring och kränkningar av urfolks rättigheter”. Andra svenska banker har dragit sig ur, men Swedbank och Skandia står kvar. Kritiken från civilsamhället är hård: svenska sparpengar legitimerar därmed en industri som förstör regnskog och urfolkens livsmiljöer.
En orättvis omställning
DN:s granskning visar hur en global grön omställning kan bli djupt orättvis: urfolk som förlorar sin skog, arbetare som knappt kan leva på sina löner, internationella bolag som gör vinst och banker som finansierar verksamheten. Det är just detta mönster som Oxfam varnar för i sin nya rapport Unjust Transition, där klimatkolonialism och exploatering riskerar att byggas in i energiomställningen.
Tips! Läs gärna också Supermiljöbloggens artikel Strävan efter fossilfritt skapar ny kolonialism. Där sätts Oxfams rapport i fokus, med exempel från Latinamerika och Afrika, och vägar framåt för en omställning som är både hållbar och rättvis.
Sveriges miljö- och klimatministrar måste visa handlingskraft för att rädda sillen, strömmingen och vildlaxen i Östersjön från total kollaps. Det vädjade i veckan åtta miljö- och intresseorganisationer om inför mötet med Östersjöländernas sammanslutning Our Baltic. Men maningen kan ha förklingat ohörd.
För fem år sedan författade miljöministrarna i de berörda länderna en gemensam deklaration med en lång rad programpunkter för att rädda miljön och fisken i det känsliga och utsatta innanhavet.
Initiativet var lovvärt och förslagen ambitiösa. Men det har hänt alldeles för lite, påpekar företrädarna för bland annat Fältbiologerna, Naturskyddsföreningen, WWF:s Östersjöprogram, Sportfiskarna och Balticwaters i en debattartikel i Aftonbladet:
Regeringen, och alla andra Östersjöländer, vet vad som behöver göras. Hittills har dock politisk ovilja och oförmåga att övertyga våra grannländer legat som en våt filt över varje ansats till verklig förändring. Vi har inte råd med fler möten som inte leder till aktiv och nödvändig handling, skriver de.
Situationen idag är akut, med tre av fyra sillbestånd under nivåerna för att kunna bestå, och en rekordlåg volym av skarpsill. Därtill är läget för laxen allvarligt, påpekar organisationerna.
I mötet, som hölls under tisdagen i Stockholm, instämde miljöminister Romina Poirmokthari (L) i beskrivningen att läget för bestånden är mycket allvarligt. Men varken hon eller landsbygds- och fiskeminister Peter Kullgren (KD) tänkte sig något fiskestopp.
”Svårt redan att sänka kvoterna”
Den svenska regeringen har opponerat sig mot EU-kommissionens tidigare förslag om ett stopp för strömmingsfisket. På konferensen sa Kullgren också att något sådant inte är realistiskt. Han påpekade att det redan är svårt att få ministerrådet att besluta om lägre fångstkvoter. ”Hur mycket svårare skulle det inte då vara att besluta om ett totalstopp” sa han enligt referat av nyhetsbyrån European Newsroom.
Kommissionens aktuella förslag till ministerrådet innebär lägre fångstkvoter än på flera år. Detta är naturligtvis synnerligen motiverat med tanke på att strömmingen och sillen är på väg att gå samma väg som det i praktiken kollapsade torskbeståndet. Ministerrådet, det vill säga medlemsländernas fiskeministrar, klubbar kvoterna vid sitt möte i slutet av oktober.
Troligt med kraftigt höjda uttag istället
Trots det helt kritiska läget talar dock mycket för att ministrarna kommer att höja kvoterna, enligt DN. Trots alla varningar från forskarna inom havsfiskerådet ICES under många år brukar överläggningarna sluta med att de vetenskapliga råden körs över.
Enligt tidningens källor vill en majoritet av medlemsländerna öka uttagen under kommande säsong och lägga kvoterna på en högre nivå än årets, som redan är alldeles för stora för att vara hållbara.
Sillen och strömmingen riskerar alltså, trots att alla säger sig förstå allvaret, att gå samma väg som torsken. Den räknas idag som borta i de båda områden där den har fiskats kommersiellt, de så kallade östra och västra bestånden i Östersjöns nedre del.
Världens utvinning av råvaror eskalerar och är idag dubbelt så stor som vid millennieskiftet. Den går hand i hand med den ekonomiska tillväxten – och driver i sin tur stora delar av den ekologiska och planetära krisen. Här kommer den andra delen i SMB:s artikelserie om nerväxt.
Den här artikelserien om nerväxt – som numera både engagerar en rörelse och en rad olika forskningsfält – förklarar på djupet vad detta växande paraply av tillväxtkritik och politiska åtgärdsförslag för ett hållbart samhälle är. Den visar att devisen tillika samhällsmålet “oändlig tillväxt på en ändlig planet” håller på att driva mänskligheten mot en framtid av kollaps. Men den visar också att det finns alternativ.
I seriens första del klargjordes det varför fortsatt ekonomisk tillväxt för rika länder för oss mot ekologisk kollaps ur ett energi- och utsläppsperspektiv. En ständigt ökad ekonomisk aktivitet väntas öka energibehovet, vilket i sin tur gör det ytterst svårt för världen att hålla sig inom Parisavtalets ramar. Detta utan att förlita sig på osäkra koldioxidinfångningstekniker som förväntas kräva en mängd mark motsvarande flera gånger Indiens storlek och, om de misslyckas, låser fast världen i ett läge av självuppvärmande och skenande klimatförändringar.
Men klimatförändringarna är bara en del av den ekologiska krisen. Om världens beslutsfattare, utredare, civilsamhälle, näringsliv, och journalister enbart håller fokus på energianvändning, utsläpp och klimatförändringar är ekologisk kollaps oundvikligt.
Sex andra överskridna planetära gränser
Även om världen skulle hålla sig inom Parisavtalet riskerar plantens stabila tillstånd att omkullkastas av en rad andra kriser. Den snabbaste förlusten av biologisk mångfald sedan utrotningen av dinosaurierna – det så kallade sjätte massutdöendet – är en av dessa. Om denna civilisationshotande utveckling inte stoppas varnas det för att vi går en “spökliknande” framtid till mötes. Därtill står vi inför en stundande vattenkris, eskalerande spridning av mikroplast och andra kemikalier i naturen och i våra kroppar, ohållbar markanvändning och utarmade jordbruksmarker, andra ekologiska utmaningar samt en rad sociala kriser.
Klimatförändringarna utgör endast en av de sju överskridna planetära gränserna. I september bedömdes gränsen för havsförsurning passerad – samtidigt som samtliga tidigare överskridna gränser fortsätter att förvärras. Likt klimatförändringarna är havets försurning huvudsakligen ett resultat av våra fossila utsläpp. De andra fem gränserna – landanvändning, kemisk förorening, biodiversitet, färskvattenanvändning och näringsämneflöden – är övervägande ett resultat av materialanvändningen snarare än världsekonomins ökande törst efter energi, även om klimatförändringarna i sig kan spela en stor roll, bland annat för biodiversiteten. Att ha med sig detta är väsentligt för möjligheten att ta oss ur den ekologiska krisen:
Det är avgörande att inse att det inte kommer att finnas någon säker landning gällande klimatet om vi inte agerar nu för att föra in de andra planetära gränserna tillbaka inom ett säkert operationsutrymme, så att planetens stabila miljösystem bibehålls. Med andra ord, även om vi fasar ut alla fossila bränslen, kan överanvändning av vatten, avskogning, förlust av biologisk mångfald och markförstöring få oss att krascha genom den säkra klimatgränsen, skriver Johan Rockström och Mary Robinson i The Conversation.
Inte minst svenska politiska diskussioner har en nästan uteslutande uppmärksamhet på klimatförändringarna. Det är ett missvisande fokus inför utmaningarna vi står inför. Men detsamma gäller de flesta diskussioner på den internationella scenen om den stundande omställningen – eller transformationen som IPCC (exempelvis se sida 171-172) förkunnar att det egentligen handlar om.
Debatterna domineras av så kallat koldioxidtunnelseende. Det är inte minst problematiskt eftersom detta tunnelseende utelämnar den materiella konsumtionen. Det materiella fotavtrycket – den mängd extraherade material från jordens resurser som konsumeras – uppskattas av FN:s internationella resurspanel bland annat vara roten till ungefär 90 procent av förlust av biologisk mångfald och uppkomsten av vattenbrist världen över. Landanvändningen är här den typ materialextraktion som orsakar störst miljöskada.
Koldioxidtunnelseende. Grafik ursprungligen av Jan Konietzko.
När tunneln lämnas och miljöblicken vidgas uppkommer en flera gånger mer omfattande lägesbild. En lägesbild som synliggör hur inkapabelt vårt nuvarande ekonomiska system med oändlig ekonomisk tillväxt som grund står inför den ekologiska krisen.
Resursanvändningen eskalerar
I den första delen fastslog vi att det trots allt går att absolut frikoppla energianvändningen från tillväxten (men att denna frikoppling går alldeles för långsamt för att klara Parisavtalet). Ekonomier konsumerar i stora drag två typer av miljöresurser: energi och råvaror. Jämfört med sambandet mellan ekonomisk tillväxt och energianvändningen är lägesbilden för materialanvändningen betydligt mer svårhanterlig för att få till en ekologiskt hållbar transformation värd sitt namn.
Under den första halvan av 1900-talet ökade världens årliga materiella fotavtryck – mängden extraherade råvaror – i en stadig takt. 1950 var den 14 miljarder ton. Sen inleds vad forskare kallar ‘den stora accelerationen’ under vilken både världens befolkning och ekonomier ökar exponentiellt i storlek. 1980 når världens materiella fotavtryck 35 miljarder ton, vid milleniumskiftet extraheras 50 miljarder ton råvaror och nu, 25 år senare, har vi passerat 100 miljarder ton-strecket. En vanlig amerikan uppskattas ha cirka 300 000 prylar hemma. Mängden kläder som produceras idag är nästan dubbelt så stor som vid millennieskiftet. Allt detta samtidigt som världens konsumtion endast är nio procent cirkulär. Resursanvändningen har rusat fram i takt med att vi konsumerar mer och mer.
Världens materialanvändning över tid, uttryckt i ton inhemsk extraktion mellan 1970 – 2024. Blå färg representerar metaller. Grå står för fossila bränslen, Orange för icke-metalliska mineraler samt grönt för biomassa. Källa och grafik: Materialflows.net
Det är denna exponentiella ökning som bedöms driva utvecklingen mot ekologisk kollaps. Och det kanske inte är så konstigt, eftersom gränsen för den maximala mängd råvaror vi hållbart kan extrahera varje år uppskattas vara maximalt 50 miljarder ton – alltså hälften av dagens siffror. Inget enskilt land lyckas heller tillgodose sina invånares grundläggande behov med en hållbar resursanvändning, trots att det bedöms vara fullt möjligt.
Ingen frikoppling mellan tillväxt och materialanvändning
Ekonomisk tillväxt är i sin tur tätt sammankopplat med det materiella fotavtrycket. Det är kanske heller inte förvånande, eftersom en ständigt ökande storlek på ekonomin kräver fler och fler råvaror och insatser. Det påtalade Romklubbens numera klassiska rapport ‘Tillväxtens gränser’ redan 1972. Skillnaden mot då är att vi nu ser att den ekologiska krisen gör sig hörd på allvar.
BNP – det ekonomiska värdet på den sammanlagda ekonomiska aktiviteten – är, som bekant, den konventionella indikatorn för hur stor en ekonomi är. Den har, precis som det materiella fotavtrycket, ökat flerfaldigt sedan andra världskrigets slut.
BNP (konstanta 2010 USD) och materiellt fotavtryck (ton) indexerat till 1990 mellan 1990 och 2017. Data från Världsbanken och FN:s Internationella resurspanel. Utträckningar och illustration av Jason Hickel. Även publicerad i vetenskapliga tidskriften Development Policy Review.
Grafen ovanför visar utvecklingen sedan 1990 för världens BNP respektive materiella fotavtryck. De båda kurvorna tycks följa varandra. Ingen nämnvärd – varken absolut eller relativ – frikoppling går att uttyda. Trots kraftiga teknikdrivna effektiviseringar som möjliggör att en mindre mängd råvaror krävs för att producera en given produkt under de senaste decennierna minskar inte världens materiella extraktion gentemot BNP:n. Sedan 2009 har världen istället blivit mer materialintensiv. Från ett materiellt perspektiv är det här ingen grön tillväxt.
Vid närmare djupdykning i den empiriska forskningen är resultaten liknande bistra. Varken materiellt fotavtryck eller BNP är perfekta indikationer med helt bestämda och universella beräkningsmetoder med helt fastslagna tidsavstamp och avgränsningar. Resultaten varierar således beroende på hur det har räknats, men den sammantagna bilden följer mönstret.
Zoomar man in till nationsnivå hittar man ett fåtal fall av absolut frikoppling av materialanvändning under givna tidsperioder (se här och här). Men dessa är sällsynta och händer generellt endast under perioder med låg ekonomisk tillväxt. I en överväldigande majoritet, även för rika länder, hittas ingen nämnvärd absolut frikoppling över tid. Det är ett väletablerat faktum i forskningslitteraturen.
“Går fundamentalt emot idén om fortsatt ekonomisk tillväxt”
Det finns helt enkelt väldigt lite empiriskt stöd för att absolut frikoppling av material från ekonomisk aktivitet är möjligt över tid. Men kanske ännu viktigare att ha med sig är att även om det skulle vara möjligt är utsikterna alldeles för dåliga för att återgå till det säkra området innanför de planetära gränserna.
Samtliga litteraturövergripande studier som SMB tagit del av drar slutsatsen (se här, här, här, här och här) att det inte finns några som helst utsikter för att absolut frikoppling av material är möjligt i en skala ens i närheten av den nivå som krävs för att undvika ekologisk kollaps. De av dessa studier som också kommer med förslag på politiska åtgärder menar samtliga att tillväxtdoktrinen måste prioriteras bort till förmån för principer om ‘tillräcklighet’.
En relevant invändning är att historien inte nödvändigtvis säger någonting om framtiden, och att exempelvis kraftfulla politiska förslag inom det nuvarande ekonomiska systemet i teorin skulle kunna kraftigt minska extraktionen av jordens resurser. Men sannolikheten för detta är låg – de vetenskapliga modellerna som räknar på och uppskattar materialanvändningen kan ändras i framtiden och finner ingen absolut frikoppling (se sida 473), inte heller i scenarier byggda på antaganden om stora effektiviseringar över längre tid.
En central studie i litteraturen kommer dessutom fram till att absolut frikoppling av materialanvändning från ekonomisk tillväxt är omöjlig över tid eftersom ekonomisk aktivitet kräver en viss minimimängd av materiella insatser.
Även FN:s internationella resurspanel (s.12) rekommenderar rika länder att minska sin totala resursanvändning och inrätta absolut frikoppling eftersom “endast ökad resurseffektivitet räcker inte. Produktivitetsvinster i dagens linjära produktionssystem kommer sannolikt att leda till ökad materiell efterfrågan genom en kombination av ekonomisk tillväxt och rekyleffekter”. De två svenska forskarna Thomas Hahn och Mikael Malmaues summerar situation så här, i en Cogito-rapport från 2022:
Våra samhällen behöver radikalt minska material- och resursanvändningen och utsläppen av växthusgaser, vilket också måste innebära minskad ekonomisk aktivitet inom många områden. Detta går fundamentalt emot idén om fortsatt ekonomisk tillväxt.
Effektivare kolförbränning – ökad förorening
Många tror att bättre teknik och tillverkningsprocesser över tid minskar mängden materiella insatser i produktionen. Det är intuitivt. Således borde det materiella fotavtrycket i jämförelse med ekonomins storlek över tid minska. Men samtidigt visar datan det motsatta. Att tro att effektiviseringar i regel leder till minskad energi- och materialanvändning har visat sig vara en tankefälla som missar att ta hänsyn till en av det kapitalistiska systemets kanske allra starkaste drivkrafter.
Den brittiska 1800-talsekonomen William Stanley Jevons brukar benämnas som den förste som kartlade denna motsättning. I boken ‘The Coal Question’ från 1865 observerade han att trots stora tekniska framsteg som gjorde det möjligt att extrahera mer energi från en kolbit än tidigare ökade konsumtionen av kol. Jevons kunde visa att utfallet var en följd av att de nya teknikerna hade gjort förbränningen av kol betydligt billigare, vilket i sin tur hade ökat efterfrågan. De brittiska ugnarna eldade med kol som aldrig förr.
Fenomenet kallas idag ofta för antingen rekyleffektereller för just Jevons paradox. Om det egentligen är en logisk motsägelse kan diskuteras eftersom det är exakt vad ekonomer förväntar sig ska inträffa. Att effektiviseringar inte realiseras i form av lägre materiell konsumtion är fullt naturligt i ett ekonomiskt system vars primära drivkraft är profit. Vid avsaknad av reglerande faktorer kommer vinster från effektiviseringar inom dagens kapitalistiska system som regel användas för att expandera produktionen och konsumtionen, vilket även empirisk forskning visar är fallet. Det är en inbyggd funktion:
Det är helt och hållet en förvirring av idéer att anta att [en mer] ekonomisk användning av [en råvara] motsvarar en minskad förbrukning. Själva motsatsen är sanningen, skrev William Stanley Jevons i boken ’The Coal Question’.
Förhoppningar om en dubbelt så stor ekonomi till 2050
Ökad ekonomisk tillväxt i rika länder gör det alltså inte bara väldigt svårt att bibehålla jordens stabila klimat, med fortlöpande ekonomisk tillväxt får vi också en materialanvändning långt förbi vad som är ekologiskt hållbart. FN:s internationella resurspanel beräknar att det materiella fotavtrycket kommer öka med 60 procent till 2060 utan stora förändringar inom produktion- och konsumtionssystem. En sådan materialkonsumtion är sannolik att avsevärt förvärra den ekologiska krisen och utsikterna för mänsklighetens framtid.
Redan med dagens fotavtryck överkonsumerar rika länder världens resurser. Sverige sticker inte ut här: vi förtär resurser som om jorden var över fyra gånger så stor. Att då fortsätta att ha som mål att öka ekonomisk aktivitet över alla sektorer hela tiden skapar (fler) ekologiska frågetecken. Den internationella valutafondens senaste femårsberäkning förutspår att världsekonomin kommer att öka med drygt tre procent per år, vilket IMF benämner som en historiskt långsam tillväxttakt.
Problemet är att det är en snabb utveckling på en planet med ändliga resurser. Endast tre procent tillväxt innebär nämligen en dubblering av ekonomin var 23:e år. Innan 2050 är alltså målet att världens ekonomi ska vara dubbelt så stor som idag, minst. Med det kommer ett betydligt större energibehov och – om trenden fortsätter som tidigare – en ungefärlig fördubbling av det materiella fotavtrycket.
Förespråkarna av grön tillväxt utlovar att den ekologiska krisen samtidigt ska avvärjas och att överskridandet av de planetära gränserna återgår till säkra nivåer. Det saknas nämnvärda tendenser som tyder på att detta livsavgörande projekt kan lyckas.
Den största bristen hos människosläktet är vår oförmåga att förstå den exponentiella funktionen – Albert Bartlett, amerikansk professor i fysik under 1900-talet.
På 1800-talet hämtade de rika länderna silver, socker, bomull och andra råvaror från sina kolonier i syd. Nu finns inga kolonier, men mönstret upprepas i dagens strävanden efter förnybar energi: viktiga metaller hämtas för underpris från fattiga länder, och storföretag lägger beslag på den inhemska befolkningens mark.
Omställningen från fossila bränslen till förnybar energi kontrolleras av rika individer, företag och länder med stora utsläpp, samtidigt som utvinningen ofta sker i länder med utbredd fattigdom. Det innebär både orättvisor, skador på miljön och kränkningar av mänskliga rättigheter, skriver den ideella föreningen Oxfam. Man utvecklar detta närmare i en ny rapport, Unjust Transition: Reclaiming the Energy Future from Climate Colonialism.
Här är några exempel från rapporten:
– Trots att ungefär 70 % av de mineraler som behövs för elektrifieringen finns i globala syd, går nästan hälften av investeringarna i förnybar energi till globala nord och nästan en tredjedel till Kina – och vinsterna hamnar till stor del hos de personer som utgör den rikaste procenten av världens alla människor.
– Elbilstillverkaren Tesla, som ägs av världens rikaste man Elon Musk, tjänade förra året 5,63 miljarder US dollar på sina elbilar. För varje elbil fick Tesla in 3 150 dollar. Varje bil innehåller flera kilo kobolt från Demokratiska Republiken Kongo, men Kongo får per bil bara 10 dollar i royalty, och gruvarbetaren som bryter kobolten får bara 7 dollar.
– Bilden till denna artikel visar saltöknen Salar de Uyuni i Bolivia. Det finns mängder med litium där och i grannländerna Argentina och Chile. På bara drygt ett årtionde kommer mer litium att lämna Latinamerika, räknat i ton, än vad spanjorerna utvann av silver under 300 års kolonialvälde. 90 procent av värdet av detta litium tillfaller företag i andra länder, huvudsakligen i Kina, Europa och USA. En gruvarbetare får bara 2 cent per dollar av det pris metallen säljs för.
– Gruvor ägda av utländska företag tar ofta den inhemska befolkningens mark i anspråk, och förorenar samtidigt deras vatten. Även utvinningen av gas och olja samt plantager av träd för biobränsle gör mer skada än nytta för den lokala befolkningen. Ofta handlar det om urfolk, som trängs undan av de behov som energiomställningen medför. Nästan 23 miljoner kvadratkilometer mark som anses tillhöra olika urfolk är hotad på dessa sätt.
Investeringar i rika länder
En annan aspekt som Oxfam-rapporten lyfter fram är de ojämlika investeringarna. Bara 3 procent av de globala investeringarna i fossilfri energi gick till Latinamerika förra året och bara 2 procent vardera till Sydostasien, Mellanöstern och Afrika, trots att behoven av el är störst i just dessa delar av världen.
De investeringar som görs det globala syd har också mycket högre räntekostnader, vilket ytterligare försvårar möjligheterna att förse länderna med el. Medan räntan för ett projekt i de rikare länderna kan vara upp till 6 procent, så kan den i de fattigare länderna vara upp till 13,5 procent. Detta beror enligt Oxfam inte bara på en normal riskbedömning, utan speglar också kvarvarande rasfördomar.
Om investeringarna riktades åt ett annat håll skulle bilden bli helt förändrad, menar Oxfam. Att utnyttja bara 1 procent av solenergin från Sahara kunde ge el till hela Mellanöstern och Nordafrika, och mindre än 1 procent av världens användbara vindenergi kunde ge el till hela Sydostasien.
Bort från ”klimatkolonialismen”
Rapporten skisserar också upp en väg till en mer jämlik energiframtid utan ”klimatkolonialism”. De finansiella system och handelssystemen måste förändras, stora utsläppare måste betala, överanvändningen av energi i de rika länderna måste sluta och de mest behövande måste få tillgång till ren energi. Kan man på så sätt åstadkomma en mer jämlik värld behövs mindre resurser, och skadorna på miljön och klimatet kan minska, menar Oxfam.
Den globala uppvärmningen är på väg mot katastrofala nivåer som tar oss utanför livets korridor. Omställningen måste gå snabbt. Det finns idag stort stöd i forskningen för att mer ekonomisk tillväxt i rika länder äventyrar en trygg och hållbar framtid. Här kommer den första delen i SMB:s artikelserie om nerväxt.
Hur ser ett samhälle som både lever i balans med naturen och tillgodoser människors behov ut? Hur kan ett på riktigt hållbart samhälle fungera? Svaret från allt fler forskare och miljöengagerade människor är ett samhälle som inte söker ständigt ökad ekonomisk tillväxt utan slut. Ett samhälle som lämnar devisen om ändlig ekonomisk expansion bakom sig och håller sig inom planetens gränser. En ekonomi som mobiliserar våra produktiva resurser mot välstånd och välmående. Ett posttillväxtsamhälle.
Den här artikelserien om nerväxt – som numera både engagerar en rörelse och en rad olika forskningsfält – förklarar på djupet vad detta växande paraply av tillväxtkritik och politiska åtgärdsförslag för ett hållbart samhälle är. Den visar att devisen, tillika samhällsmålet, ‘oändlig tillväxt på en ändlig planet’ håller på att driva mänskligheten mot en framtid av kollaps. Men den visar också att det finns alternativ.
Serien består av fyra delar som redogör för de största och vanligaste förslagen från posttillväxtforskare om hur ett hållbart samhälle ser ut och hur en sådan ekonomi har sin grund i att tillgodose människors behov och förbättra liv. Serien går även igenom hur en omställning till ett hållbart samhälle bortom den ekonomiska tillväxten föreslås att genomföras och finansieras.
Men vi inleder med att gå igenom de vetenskapliga beläggen för varför ekonomisk tillväxt är inkompatibelt med ekologisk hållbarhet, efter en viss gräns. En gräns som vi sedan länge har passerat.
Återkommande motsättningar mellan miljö och ekonomi
I december 2023 skriver Aftonbladets dåvarande kulturskribent Johanna Frändén en kolumn. Artikeln rubriceras med frågan “Hur ska vi ta oss ur den fossila mardrömmen?” efter att den franska ekonomiministern sagt att en reklamkampanj från det franska departement för grön omställning som uppmanade till mindre konsumtion och mer reparation var olycklig. Storkonsumtionshelgen Black Friday stundade och pengarna som skulle spenderas väntades lätta en ekonomi som drogs med stigande arbetslöshet och levnadskostnader.
Det är just sådana här intressekonflikter – där ekonomi och miljö står i kontrast till varandra – som kan få en att undra hur övergången till ett ekologiskt hållbart samhälle ska gå till. Det allra vanligaste svaret på denna fråga stavas grön tillväxt – ekonomisk tillväxt som både får ner utsläppen av växthusgaser och säkerställer att världsekonomin fortsätter att växa, så att exempelvis arbetslöshet och levnadskostnader kan hållas nere.
Samtidigt finns det stora materiella problem med att hela tiden öka den ekonomiska aktiviteten. I seriens nästa del kommer vi visa hur och varför ekonomisk tillväxt i regel kommer med större och större belastning på planeten. I denna artikel ligger fokuset på utsläpp, och när det kommer till utsläpp av växthusgaser finns det ett stort problem med dagens politiska och ekonomiska strategi för att ställa om: tiden.
Inget land är på väg att frikoppla utsläpp tillräckligt snabbt
För att tillväxt ska vara utsläppshållbar krävs, bland annat, att tillväxten är frikopplad från växthusgaser – att ökad ekonomisk aktivitet sker utan att utsläppen ökar. När exempelvis den svenska ekonomin växer samtidigt som de konsumtionsbaserade utsläppen ökar långsammare än BNP kallas det inom forskningsvärlden för relativfrikoppling. Att endast göra tillväxt mer grön anses inte tillräckligt. Därför talar man inom forskningen om behovet av absolut frikoppling, vilket uppnås när ökad ekonomisk aktivitet sker samtidigt som utsläppen minskar i absoluta tal. Åtminstone ett trettiotal länder, däribland Sverige, har under de senaste tio åren åstadkommit absolut frikoppling när det kommer till utsläpp av växthusgaser.
Det är i sig goda nyheter, eftersom det visar att absolut frikoppling är möjligt. Men problemet är att det går för långsamt. Inget av de elva höginkomstländer som uppnådde störst absolut frikoppling (och hade tillgänglig data) mellan 2013 och 2019 – bland annat Sverige, Storbritannien, Danmark, Tyskland, Australien och Kanada – är i närheten av att klara sin rättvisa andel av Parisavtalets 1,5-gradersmål, enligt en studie från 2023, publicerad i den vetenskapliga tidskriften The Lancet.
Exempelvis skulle Sverige och Storbritannien, om tillväxten fortsatte i samma takt som mellan 2013 och 2019, behöva tredubbla respektive fyrdubbla sina absoluta frikopplingsnivåer till 2025 – och femdubbla dem till 2030. Räknar man de elva länderna tillsammans behövde istället takten i snitt öka tiofaldigt till 2025 och tolvfaldigt till 2030. Varken Sverige eller länderna tillsammans lyckades med bedriften till 2025, med facit i hand.
Här behöver vi också stanna upp. Redan när 1,5-gradersgränsen passeras väntas katastrofala konsekvenser. Med en sådan uppvärmning bedöms det som troligt att fyra tippningspunkter triggas, utöver kollapsen av det Västantarktiska istäcket som redan bedöms som förlorad. Dessa fyra är kollaps av Grönlands istäcke, massdöd av tropiska korallrev, avsmältning av permafrost i Arktis och kollaps av den subpolära cirkulationen i Nordatlanten.
Golfströmmen – en livsavgörande del av det nordiska klimatet – är inte en del av den subpolära cirkulationen men de två hänger ihop. I oktober 2024 varnade 43 forskare de nordiska ministrarna för att en kollaps av just Golfströmmen kan ha underskattats och att nyare forskning pekar på att strömmens tippningspunkt kan triggas inom ett fåtal decennier, även om osäkerheten är relativt stor. Konsekvenserna skulle kunna bli ödesdigra och helt enkelt ohanterliga för Norden.
Liknande risker för mänskligt liv kommer med de andra tippningspunkterna, om än med varierande omfattning. Dessutom bedöms ytterligare tre tippningspunkter som sårbara (snarare än troliga) att triggas vid 1,5 grads uppvärmning i den senaste summerande tippningspunktsrapporten som kom 2023. En av rapportförfattarna sa då till brittiska The Guardian att “tippningspunkterna i jordsystemet utgör hot av en omfattning som mänskligheten aldrig har ställts inför”. Just därför är 1,5-graders uppvärmning en gräns, inte endast ett mål.
Bistra utsikter även för ’långt under’ två grader
Faran för mänskligheten är alltså stor redan vid 1,5-gradersgränsen. Men i Parisavtalet står det skrivet att om världen passerar gränsen är målet att begränsa den globala uppvärmningen “långt under” (“Well below”) två grader. När frikopplingsstudien i The Lancet istället flyttar fokus till 1,7 graders uppvärmning blir resultaten mindre extrema (men riskerna för ödesdigra konsekvenser större). De bäst presterande länderna, såsom Sverige och Storbritannien, bedöms då ha en hyfsad möjlighet att hålla sig till sin respektive rättvisa utsläppsandel. Men de elva länderna tillsammans behöver fortsatt öka takten på utsläppsminskningen kraftigt. Till 2025 skulle en knapp fyrfaldig taktökning krävas, och till 2030 en femfaldig sådan.
Studien är heller inte ensam i sitt slag. Andra forskningsbidrag kommer fram till liknande slutsatser. En stor studie från 2020 som går igenom över 800 vetenskapliga artiklar om frikoppling drar slutsatsen att “stora och snabba absoluta […] utsläppsminskningar inte kan uppnås med nuvarande frikopplingstakter”. En annan från samma år kommer fram till att “absolut frikoppling från koldioxidutsläpp är högst osannolikt att uppnås i en takt som är tillräckligt snabb för att förhindra global uppvärmning över 1,5 eller två grader, även under optimistiska politiska förhållanden”. “Bevis för den nödvändiga absoluta globala, tillräckligt snabba frikopplingen saknas” förkunnar en tredje, även den från 2020.
Svårare att ställa om med ett högt energibehov
Världen är på väg mot tre graders uppvärmning. Världens utsläppsminskningar är således kraftigt undermåliga. Samtidigt är det tydligt att det trots allt går att absolut frikoppla utsläpp från ekonomisk tillväxt. Förespråkare av grön tillväxt påpekar samtidigt att det finns mycket hopp i teknikutveckling, bland annat i den allt snabbare utvecklingen och utbyggnaden av förnybar infrastruktur som vindkraftverk och solpaneler.
Det är trots allt möjligt att dessa framsteg sänker utsläppen och ökar frikopplingstakten. Men med ekonomisk tillväxt kommer i regel ökad energianvändning. Och ett ständigt ökande energibehov gör det svårare att ersätta fossil energi med förnybar energi.
Det säger sig självt: att byta ut en given mängd enheter är svårare och tar längre tid desto fler enheterna är. Det ständigt ökande energibehovet (som äter upp utbyggnaden av förnybar energi) var den allra främst anledningen till att Aftonbladets grävchef och klimatexpert Jonathan Jeppsson 2023 konstaterade att – och till att SMB redogjorde för varför – omställningen inom energisektorn (knappt) ens hade börjat. Att hålla nere efterfrågan på energi är i själva verket en nyckel för att få till en snabb omställning som begränsar uppvärmningen.
Ett högre än nödvändigt energibehov förlänger fossilindustrins fortlevnad. Foto: Den tyske användaren SD-Pictures (Pixabay)
Ett lägre energibehov gör det inte bara enklare att snabbt ersätta fossila bränslen med förnybara alternativ, det minskar även efterfrågan på sällsynta metaller. Dagens strategier för att nå klimatmålen förlitar sig på en storskalig utbyggnad av vindkraftverk, solpaneler och batterier. Efterfrågan på vissa metaller, såsom litium och nickel, uppskattas öka tiotals gånger. Det har fått både värdekedjeforskare och OECD att varna för att flaskhalsar och andra produktionsproblem kan fördröja omställningen.
Den nya fossilfria energiinfrastrukturen är givetvis absolut nödvändig, men att göra den betydligt större än vad som behövs skapar mer gruvexploatering och i sin tur fler lokala miljökatastrofer, mer avskogning, mer djuphavsbrytning och sannolikt även fler sociala missförhållanden såsom koloniala utnyttjanden, barnarbete och kränkningar av urfolks rättigheter.
Ett samhälle som söker tillväxt över alla ekonomiska sektorer hela tiden är å andra sidan inte heller en förutsättning för att förnybar energi och annan grön teknik ska utvecklas och spridas, påpekar förespråkare för ett samhälle utan aggregerad tillväxt som övergripande mål:
Det är inte rimligt att låta hela BNP växa och blint hoppas att pengarna på något magiskt sätt ska hamna i solpanelsfabriker. Om de allierade hade närmat sig behovet av stridsvagnar och flygplan på det sättet under andra världskriget, skulle nazisterna styra över Europa i dag. […] Om målet är att uppnå vissa specifika typer av innovation så är det mer logiskt att investera direkt i dem eller att stimulera investeringar genom riktade politiska åtgärder, skriver nerväxtforskaren Jason Hickel i sin bok Less is More (s. 199-200).
Rika länder hoppas på koldioxidinfångning
Världens sammanlagda klimatomställning går för långsamt och möjligheterna för att begränsa uppvärmningen till 1,5 grad rinner oss ur händerna. Som en följd riktar regeringar och grön tillväxt-förespråkare mer och mer politisk uppmärksamhet och ekonomiska resurser åt så kallad koldioxidinfångning.
Idén är enkel: När världen just nu vandrar en väg som hotar de system som stabiliserat förutsättningarna för hela den mänskliga civilisationen genom att överskrida klimatgränser blir rollen för tekniker som kan återta växthusgaser från atmosfären ännu större.
Eftersom överskridande av klimatgränser också har en temporär dimension där många klimathändelser är fördröjda – tippningspunkter aktiveras över tid – skulle så kallade koldioxidinfångningtekniker kunna spela en viktig roll. Förespråkarna hoppas att dessa ska kunna suga tillbaka stora mängder koldioxid från atmosfären i framtiden, efter att 1,5, två grader eller ännu högre temperaturer har passerats. På så sätt skulle världen (läs: rika länder) kunna fortsätta öka energibehovet, som en följd av mer ekonomisk tillväxt, lyder argumentationen.
BECCS och IPCC kritiseras
FN:s klimatpanel IPCC är världens tveklöst tyngsta klimatforskningsinstans. Men eftersom IPCC är en mellanstatlig organisation styrs den till viss del av dess medlemmar – världens länder – och deras direktiv. Som följd utgår IPCC för det mesta utifrån att ekonomisk tillväxt fortsätter att eftersträvas. I klimatpanelens femte sammanfattande klimatrapport som föranledde Parisavtalet 2015 presenterade klimatpanelen 116 scenarier för att begränsa uppvärmningen till två grader. Samtliga förutsatte fortlöpande ekonomisk tillväxt.
För att få ihop kalkylerna vilar scenarierna i hög grad på så kallade BECCS-tekniker, även kallade Bio-CCS, som innebär att koldioxid fångas in i samband med förbränning av biomassa.
Scenarierna som IPCC konstruerat vilar i hög grad på storskalig plantering av träd som suger åt sig koldioxid, sedermera huggs ner och förbränns, innan koldioxiden fångas in och pumpas ner i marken. Fler än hundra av de 116 presenterade scenarierna inkluderade BECCS-tekniker i rapporten inför Parisavtalet. Tendensen är liknande i den sjätte och senaste sammanfattande klimatrapporten, som presenterats periodvis under de senaste åren.
IPCC har ofta kritiserats för att ha en övertro på BECCS och andra koldioxidinfångningstekniker, vilket de mer eller mindre tvingas till som följd av att utgångspunkten är fortlöpande ekonomisk tillväxt för samtliga länder. IPCC (s. 23) varnar själva för att deras scenarier för nettonollutsläpp “generellt involverar ett tillfälligt överskridande av atmosfäriska koncentrationer” och “förlitar sig vanligtvis på tillgången av och utbredd användning av bioenergi med koldioxidinfångning och lagring (BECCS)”.
Världens överto på BECCS kräver en markyta flera gånger större än Indien. Foto: Soil-Science.info på Flickr (USDA Natural Resources Conservation Service, via Wikimedia)
Att fånga in koldioxid i sig är inte nödvändigtvis problematiskt. Problematiken ligger istället i den ofantligt stora skala som dessa tekniker beräknas appliceras i. Enbart denna övertro på BECCS – som alltså bedöms som den sannolikt mest lämpade tekniken – är både bekymmersam och farlig av flera skäl.
Kräver motsvarande två Indien
En av stor del av problematiken med det förlitande på storskalig BECCS-implementering som återfinns i bland annat IPCC-scenarierna är den enorma mängd mark – främst för trädplantering – som förväntas krävas för att komma tillbaka till en säker koldioxidhalt i atmosfären. Den skala av BECCS som är antagen i IPCC-scenarierna kommer sannolikt behöva en mängd mark ungefär motsvarande dubbla ytan av Indien, enligt en studie av ett stort internationellt forskarlag. En annan studie kommer fram till en yta motsvarande upp till fem gånger ytan av Indien, beroende på vilket IPCC-scenario som slår in.
Många experter är kritiska och frågar sig varifrån all denna gigantiska mängd mark ska komma. Att lyckas allokera en yta motsvarande åtminstone två Indien (eller för den del åtminstone motsvarande drygt sju Sverige) rent politiskt, geopolitiskt och utan förödande konsekvenser för exempelvis fattiga människor och länder framstår som en nästintill omöjlig uppgift. Det finns idag inga som helst planer om hur något sådant skulle gå till.
Därutöver skapar de förväntade landbehoven av storskalig BECCS-implementering även stora frågetecken kring bland annat markkonkurrens med matproduktionen, för den biologiska mångfalden samt gällande vattenanvändning. I en värld som sannolikt lär förlora stora mängder åkermark som följd av just klimatförändringarna innebär markanspråk utan motstycke – som BECCS i dessa skalor innebär – ytterligare ett potentiellt mycket omfattande tryck på både landanvändningen och ansträngningarna för att rädda världen från det sjätte massutdöendet. Liknande resonemang kan föras för vattenanvändning, då ökade vattenanspråk förväntas förvärra den redan stundande vattenkrisen.
Men det är inte bara IPCC-beräkningar som verkar ha en övertro på teknikerna för koldioxidinfångning. Även många av världens länders deklarerade strategier för att nå nettonollutsläpp – däribland Sveriges och EU:s – förlitar sig på storskalig infångning av koldioxid för att på så sätt få till så kallade negativa utsläpp. BECCS är en av dessa.
Det andra huvudsakliga teknikområdet är de så kallade DAC-teknikerna (Direct Air Capture), som går ut på att man suger upp koldioxid direkt från luften för att sedan förvara den djupt under marken. Kritiken mot tilltron på denna teknik har även den varit enorm genom åren. I november förkunnade en studie från amerikanska MIT att DAC-teknikerna kommer kräva gigantiska mängder energi, ha svårigheter i att hitta lämpliga implementeringsplatser och erhålla tillstånd, vara mycket dyra och på det stora hela är “högst osäkra” tekniker.
Med tanke på klimatförändringarnas höga insatser är det dumdristigt att lita på att DAC ska vara hjälten som kommer till vår räddning, skriver forskarna i MIT-studien.
Det för oss till den kanske största farhågan med världens besatthet av tillväxt och tillhörande förlitande på koldioxidinfångningstekniker: risken att teknikernas uppskalning misslyckas. Samtliga tekniker har stora hinder framför sig, exempelvis gällande innovation, kostnad, alternativkostnader och resurser, som alla behöver övervinnas innan teknikerna kan få någon som helst nämnvärd effekt. Eftersom teknikerna inte finns i stor skala (eller i en del fall inte alls) så är det helt enkelt långt ifrån säkert att de kommer lyckas att föra en klimatöverskridande värld tillbaka till säkra nivåer. De är i hög grad spekulativa tekniker, som ofta bedöms ut som i praktiken orealistiska. Att förlita sig på dem i för hög grad kan även vara oförenligt med internationell lag.
Skulle denna storskaliga implementeringen av koldioxidinfångningstekniker misslyckas kommer uppvärmningen och tippningspunkter innebära att världen är fastlåst i ett instabilt, självuppvärmande, högtemperaturklimat som vi inte kan undkomma – något forskarna kallar för ‘Hothouse Earth’.
Två av världens ledande klimatforskare inom klimatbudgetar och infångning av koldioxid – Kevin Anderson och Glen Peters – menar att “negativa utsläpps-teknologier [inte är] någon försäkring, utan snarare ett orättvist och högriskabelt spel”. Med världens fortsatta törst efter ekonomisk tillväxt som ökar energibehovet tillkommer således att vi vadslår vår säkra framtid på spekulativa, ofärdiga, tekniker. Misslyckas vågspelet är utsikterna för mänsklighetens framtid mycket illavarslande.
Man kan tro att problematiken slutar här. Men egentligen har den bara börjat. De miljömässiga problemen med en ständigt ökande ekonomisk aktivitet är betydligt mer omfattande och svårhanterliga än vad som gäller för utsläppen av växthusgaser. Detta är vad del två i denna serie kommer att handla om.
Få har koll på EU:s klimatpolitik. Om drygt ett år kommer det att bli dyrare att sälja fossila bränslen i hela unionen. Priserna vid pump kommer att öka – och den som köpt en ny bensin-eller dieselbil kommer att se värdet på bilen rasa snabbt. Det skriver Magnus Nilsson i veckans krönika.
KRÖNIKA Det finns många sätt att bli blåst på pengar, men ett av de säkraste just nu är att köpa en ny bensin- eller dieselbil.
Kanske kan nybilspriset te sig lockande, men hur mycket den nya bilen egentligen kommer att kosta dig beror främst på hur snabbt den faller i värde. Och de närmaste åren kommer andrahandsvärdena på nya bensin- och dieselbilar att rasa.
Förklaringen stavas ETS2, EU:s nya utsläppshandelssystem som startar 1 januari 2027, om bara drygt ett år.
ETS2 kommer medföra att den som säljer fossila bränslen måste köpa och lämna in utsläppsrätter motsvarande de fossila koldioxidutsläppen – för varje kubikmeter fossil bensin 2,36 utsläppsrätter, för varje kubikmeter fossil diesel 2,54 utsläppsrätter.
Kraftig ökning i ett slag
Konsekvensen blir att priserna vid varenda pump över hela unionen vid årsskiftet 2026/2027 i ett slag kommer att stiga, sannolikt med uppemot tre kronor litern.
Experter har länge försökt gissa vad utsläppsrätterna (”EUA2”) kommer att kosta, men den säkraste prisindikationen kommer antagligen från den lilla handel med så kallade terminer som sker vid två större börser, ICE och EEX. Och där ligger priserna för närvarande på 85-95 euro per utsläppsrätt.
Med ett pris på 90 euro och dagens växelkurs på ca 11 kronor per euro, skulle ETS2 innebära en prishöjning på fossil bensin med ca 2,92 kronor per liter (exklusive moms 2,31 kronor per liter). För fossil diesel blir höjningen 3,14 kronor per liter (exklusive moms 2,51 kronor per liter).
I Sverige tvingar den nya, höjda reduktionsplikten dock fram en inblandning av förnybart på drygt 10 volymprocent, vilket reducerar priseffekten ”vid pump” med kring 30 öre litern.
Hur ska statens intäkter från ETS2 fördelas?
Utsläppsrätterna utfärdas av kommissionen och kommer ut på marknaden via offentliga auktioner som anordnas flera gånger i veckan. Vem som helst kan buda och köpa.
Utgivningen minskar ganska hastigt år från år, vilket betyder att priserna antagligen efterhand kommer att stiga. Med nuvarande regelverk upphör utgivningen helt 2044 – därefter blir det i princip förbjudet att sälja fossila bränslen inom EU.
Därför, om du bryr dig om din privatekonomi: Köp för allt i världen inte en ny bensin- eller dieselbil! Och berätta för släktingar, vänner och bekanta att en ny bensin- eller dieselbil är ett riktigt dåligt köp!
Du som är bilförsäljare: Varna kunderna för vad som kommer att hända!
Konsumentminister Erik Slottner: Uppdra åt Naturvårdsverket och Konsumentverket att upplysa medborgarna om de privatekonomiska riskerna med nya bensin- eller dieselbilar!
Naturvårdsverket och Konsumentverket: Be regeringen om ett sådant uppdrag!
Att soppan blir dyrare är för samhället som helhet ingen stor kostnad – tvärtom minskar vi ju vårt importberoende (samtidigt som vi gör det lite svårare för Putin att finansiera sitt överfall på Ukraina). Av auktionsintäkterna återförs i princip allt till medlemsstaterna. Vid ett snittpris 2027-2030 på 90 euro per utsläppsrätt kommer den svenska statskassan årligen att tillföras 13-14 miljarder (!) kronor, detta oavsett hur mycket fossila bränslen som säljs i Sverige.
Ni som sitter i riksdagen: Motionera om att den så kallade koldioxidfaktorn i fordonsbeskattningen snarast höjs så att tillflödet av nya bensin- och dieselbilar stryps och så att bilköpare som inte är klara över ETS2 av okunskap luras att köpa en ny bensin- eller dieselbil!
Samtidigt kan ni börja fundera på vad ni vill göra med de nya ETS2-miljarderna: Höjda barnbidrag och höjda statsbidrag till glesbygdskommunerna? Eller kanske ännu ett jobbskatteavdrag? En mera generös elbilspremie? Eller kanske ännu fler kanoner?
Oktober bjuder på en blandning av kulturupplevelser i olika smaker för dem som intresserar sig för miljö och klimaträttvisa. Här finns teater om snöbrist, konst om jordhälsa och polarlandskap, liksom biennaler och utställningar som lyfter solidaritet, urfolks rättigheter och representation. I Stockholm hålls också ett internationellt konstlab om klimat och vattennära städer. Dessutom släpps ny klimatfiktion som tar oss från ett översvämmat Nederländerna till framtidens Kolkata.
1. Kompost – metamorfos: mikroskopisk konst om jordhälsa och överlevnad
Passagen Konsthall, Linköping, 4 oktober 2025 – 17 januari 2026
Vad sker i det tysta under våra fötter? I utställningen Kompost – metamorfos tar fotografen Lena Granefelt och makrofotografen Håkan Kvarnström oss in i kompostens inre värld, där mikroorganismer förvandlar avfall till livsviktig jord. Genom avancerad svepelektronmikroskopi blir den osynliga världen synlig i färg, där vetenskap möter konst. Resultatet är en påminnelse om jordens dolda liv och dess avgörande betydelse för vår överlevnad.
Att värna om jordhälsan är i grunden ett politiskt projekt. Efter att ha sett den här utställningen ska man aldrig vilja hälla ut något giftigt i marken. Lena Granefelt i en intervju med Fotosidan.
2. Augustisnö – satirisk teater om klimat, makt och representation
Riksteatern-turné, 3 oktober – 13 november 2025 (bl.a. Umeå, Östersund, Ludvika, Norrköping m.m.)
När klimatkrisen sabbar filmens vinterscener uppstår en skruvad satir om klass, makt och globala orättvisor. I Augustisnö möts Nordic noir och chilensk dramatik i en berättelse där bristen på snö blir startpunkten för en träffsäker kommentar om samtidens villkor. Pjäsen är specialskriven för Riksteatern av Guillermo Calderón och regisserad av Trinidad González.
3. GIBCA 2025 – samtidskonstbiennal om solidaritet och gemensamt ansvar
Röda Sten Konsthall m.fl. Göteborg, 20 september – 30 november 2025
I tider av krig, polarisering och ifrågasatta demokratiska värden undersöker GIBCA 2025 hur konsten kan skapa gemensamma berättelser och handlingar av solidaritet. Under titeln a hand that is all our hands combined samlar curatorn Christina Lehnert konstnärer som Siri Derkert och Moki Cherry tillsammans med en ny generation internationella röster.
Biennalen vill visa att konst kan vara en motkraft till fragmentering och censur, och fungera som en plats för gemensamt ansvar och dialog.
4. Expedition Konst: konst möter forskning i polartrakterna
Hallands Konstmuseum, Halmstad, 24 maj – 2 november 2025
Oktober är sista månaden att se Expedition Konst i Halmstad. Utställningen samlar 13 svenska konstnärer – bland andra Lars Lerin, Ida Rödén och konstnärsduon Bigert & Bergström – som deltagit i Polarforskningssekretariatets konstnärsprogram. Sedan 1988 har programmet låtit konstnärer följa med på svenska forskningsexpeditioner till polartrakterna, där mötet mellan konst och vetenskap skapar nya perspektiv.
Här visas verk som vuxit fram ur korsbefruktningen mellan forskare och konstnärer på expeditionerna – en tradition som sträcker sig tillbaka till de första resorna till polarområdena. Resultatet ger nya bilder av unika miljöer som nu förändras drastiskt på grund av de snabba skiftena i Arktis och Antarktis.
5. Art and Truth-Telling: konst i samband med sanningskommissionen för det samiska folket
Bildmuseet, Umeå, 17 oktober 2025 – 5 april 2026
Utställningen Art and Truth-Telling uppmärksammar den svenska sanningskommissionen för det samiska folket. Kommissionen inrättades 2021 efter krav från Sametinget och befinner sig nu i sitt avgörande skede. Genom jojk, duodji, teckning, installation, arkitektur och glaskonst visas hur konsten kan öppna nya rum för sanningssägande och synliggöra erfarenheter som länge hållits tillbaka.
Bland de medverkande finns Avant Joik (Matti Aikio, Katarina Barruk och Maja Solveig Kjelstrup Ratkje), Johanna Minde, Julia Rensberg och Risfjells Sameslöjd Vilhelmina. Utställningen är ett samarbete mellan Bildmuseet och Gaaltije Saemien Museume och består av två delar. Den andra öppnar i Östersund våren 2026. Utställningen aktualiserar också frågor om urfolks rättigheter, mark och kulturarv – en dimension som är nära sammanlänkad med miljö- och klimaträttvisa.
”Sanningskommissionens arbete är en historisk process som behöver synliggöras på många olika sätt,”säger curatorn Anneli Bäckman.
6. When We See Us: banbrytande utställning om svart representation
Liljevalchs, Stockholm, 10 oktober 2025 – 30 augusti 2026
Den internationellt hyllade utställningen When We See Us: A Century of Black Figuration in Painting visas nu för första gången i Sverige. Här möts över 100 års måleri av svarta konstnärer från Afrika och diasporan, med verk av bland andra Lynette Yiadom-Boakye, Amy Sherald och Jacob Lawrence. Utställningen är kuraterad av Koyo Kouoh, nyligen utsedd till curator för Venedigbiennalen 2026.
Likt den föregående upplevelsen aktualiserar When We See Us frågor om representation, rättvisa och alternativa moderniteter. Dessa teman är nära sammanflätade med den globala rättvisedebatt som också omfattar miljö- och klimatfrågor.
7. Turning the Tide: internationellt konstlabb om klimat och framtidens städer
Kulturhuset, Vrak – Museum of Wrecks och Stadsgårdsterminalen, Stockholm, 15–17 oktober 2025
Under tre dagar samlas konstnärer, forskare, planerare och aktivister i Stockholm för Turning the Tide – The Stockholm Lab. Programmet lyfter hur konst kan driva klimataktion, stadsomvandling och medborgarengagemang, med fokus på vatten, hållbara städer och framtidens motståndskraft. Bland inslagen finns föreläsningar, rundabordssamtal, performance och en konstmässa där 15 internationella verk om klimat och vatten presenteras.
Labbet är en del av EU-projektet Turning the Tide, som pågår i fem europeiska städer. Syftet är att utveckla nya sätt att hantera klimatutmaningar i kust- och vattennära miljöer genom konstnärliga och socialt engagerade metoder.
8. A Guardian and a Thief – nära framtidsdrama i översvämmat Kolkata
Bokrelease, klimatfiktion, oktober 2025
I Megha Majumdars nya roman A Guardian and a Thief utspelar sig en nära framtid i Kolkata där översvämningar och svält blivit vardag. Två familjer, drivna av omsorg om sina barn, ställs inför omöjliga val för att överleva.
Romanen är klimatfiktion som skildrar kampen för överlevnad i en värld där klimatkrisen blivit vardag.
9. Sea Now – dystopisk roman om när havet tar över
Bokrelease, klimatfiktion, oktober 2025
I Sea Now exploderar en katastrof: vallarna brister, vattenlinjen flyttar sig en kilometer per dag och Nederländerna svämmar över. Tre kvinnor ger sig ut på havet i en liten båt, på jakt efter sina förlorade nära och kära, och möter en natur som återtar städerna.
Romanen, ursprungligen utgiven på nederländska 2023 av Eva Meijer och nu i engelsk översättning, påminner om havets kraft och riskerna i en rubbad balans mellan människa och natur.
FN arbetar vidare för konkreta klimatåtgärder från världens stater. Vid FN-mötet i New York i veckan utlovar Kina för första gången konkreta mål för att minska sina utsläpp. Men då Kina inte angett något basår är det konkreta åtagandet otydligt.
FN:s generalsekreterare står denna vecka värd för ett särskilt högnivåevenemang om klimatåtgärder. FN-mötet är en plattform för ledare att presentera sina nya nationellt fastställda bidrag (NDC).
Kinas president Xi Jinping meddelade i ett tal till FN:s generalförsamling i New York att Kina ska minska sina koldioxidutsläpp med 7 till 10 procent fram till år 2035.
– Låt oss alla öka våra ansträngningar för att förverkliga visionen om harmoni mellan människor och natur och bevara planeten Jorden – platsen vi kallar vårt hem, sa Xi Jinping.
Från EU-håll kommer besvikna kommentarer om att Kinas åtaganden är otillräckliga. Men många reaktioner i media är ändå övervägande positiva. Bland annat pekar CNN på att Kina i kraft av sin enorma storlek verkligen kan göra skillnad.
För att lyckas med målet planerar Kina att sexdubbla sin vind- och solenergi från 2020 års nivåer. Landet vill även öka produktionen av elbilar, rapporterar SVT, som även berättar att minst 30 procent av Kinas energi ska komma från icke-fossila källor år 2030.
Krafttag behövs
Kina står ensamt för nästan en tredjedel av världens utsläpp av växthusgaser, enligt EU:s sammanställningar. Utsläppen orsakas främst av förbränning av fossila bränslen som olja, kol och gas. Men i den formella FN-uppföljningen av globala målen beräknas CO2-utsläpp inklusive förbränning av fossila bränslen, import samt export av fossila bränslen. Detta ger en mer nyanserad bild, där fler länder än Kina behöver ta stora krafttag. I bilden nedan anges röd färg som lång väg till globala målen och grön färg uppnått mål. Här syns också hur fattigdom slår igenom i låga CO2-utsläpp, något som kräver stora åtgärder för att säkerställa välfärd, ekonomisk utveckling och hälsa.
FN uppmanar länder att lämna in nya klimatmål
Beskedet att Kina sätter klimatmål kommer samtidigt som över hundra världsledare samlats i New York för att diskutera skarpare insatser för att bekämpa klimatförändringarna. Under mötet bad FN världens länder att lämna in nya klimatmål för 2035. Länderna har förbundit sig att göra det som en del av Parisavtalet. Arbetet i veckan är en del i förberedelserna inför FN-toppmötet COP30 i Brasilien i november. Kinas meddelande kan ses som mycket välkommet och åtföljs av stora investeringar i grön teknologi. Men Supermiljöbloggen noterar att investeringarna för Kinas del troligen kommer att ske oavsett tal i FN, av ekonomiska skäl. Nu gäller det för FN-systemet att ta krafttag för att minska CO2-utsläppen. Då behövs konkreta åtaganden för minskade CO2-utsläpp i såväl Kina som ett stort antal länder, däribland USA och länderna i EU.
Dagens ständiga ekonomiska tillväxt föröder jordens resurser allt snabbare. Och driver på uppvärmningen. Att försöka göra den ”grön” räcker inte, fruktar allt fler forskare.
Kan nerväxt vara svaret på hur en hållbar värld kan byggas? I en omfattande artikelserie publicerar nu SMB en unik genomgång av forskning och debatt om nerväxt och posttillväxt.
Under mer än fem decennier har FN påtalat den allt hårdare exploateringen av världens ändliga tillgångar – skogar, mineraler, fisk, jordbruksmark, olja. Det uppmärksammades för första gången på allvar vid det stora Stockholmsmötet 1972.
Efter klimatforskaren James Hansens vittnesmål 1988 i USA:s kongress lades till kunskapen om vårt ohållbara uttag av världens resurser nu även vetskap om den ödesdigra inverkan vår livsstil har på Jordens klimat.
Nästan samtidigt lanserade FN begreppet hållbar utveckling i den så kallade Brundtlandrapporten. Kort och koncist definierades det så här: ”En hållbar utveckling är en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov”
Allt fler forskare säger nej till tillväxt
FN:s klimatkonvention antogs därefter vid Riomötet 1992, och 2009 fastslogs resolutionen om hållbar utveckling. Fler möten har hållits och resolutioner och konventioner antagits. Vetskapen finns om rovdriften på vårt enda hem i universum. Men den har inte omsatts i handlingar som för civilisationen i rätt riktning. Tvärtom accelererar uttagen och förbrukningen av de ändliga resurserna, liksom klimatutsläppen.
Är det själva grunden för vårt moderna samhälle – ständig ekonomisk tillväxt – som måste omprövas och förändras? Eller går det att göra den eviga ekonomiska tillväxten grön och därmed klara resurs- och klimatkris?
Allt fler inom vetenskap och forskning svarar ja på den första frågan och nekande på den andra. Men vad ska komma istället?
Det är dessa grundläggande frågeställningar som SMB nu tar sig an i fyra avsnitt. Artiklarna ska ses som en vetenskapligt präglad kunskapssammanställning, med rikligt med hänvisningslänkar till studier och debattinlägg. Det är den första grundliga mediala genomgången av nerväxtbegreppet som gjorts i Sverige.
En artikelserie i fyra delar
De inledande artiklarna avhandlar frågorna om tillväxtens negativa inverkan på naturresurserna och klimatet, och svårigheten att minska ohållbar exploatering och klimatutsläpp även när tillväxten får en grön mantel.
I de båda avslutande delarna beskrivs olika modeller för hur en nerväxtekonomi kan utformas, samt hur nerväxtomställningen skulle kunna finansieras.
Serien har skrivits av SMB:s redaktör Lukas Frisell, som helt nyligen avslutat sina universitetsstudier i samhällsgeografi vid Lunds universitet, med ett särskilt fokus på frågor om posttillväxt.
Så här beskriver han sin syn på nerväxtfrågan och varför den behöver lyftas fram:
– Den ekologiska kollapsen blir alltmer tydlig och intensiv, inte minst varje sommar i Europa. Samtidigt ser vi en politisk tillbakagång i klimat- och miljöfrågor, i Sverige och internationellt. Både bland höger- och vänsterpartier, om än i lite olika grad.
– Vi går just nu mot katastrofala framtidsscenarion. För mig och många andra är det tydligt att dagens strategier som utgår ifrån så kallad grön tillväxt inte ser ut att klara av att transformera ekonomin tillräckligt mycket och tillräckligt snabbt. Därför måste vi diskutera och utreda alternativa lösningar, som bättre kan säkerställa alla människors välmående inom planetens gränser.
Nerväxt är på medial frammarsch
Nerväxt, betonar Lukas Frisell, är ett av de mest välutvecklade ramverken som finns för att hantera problemet. Det måste upp till diskussion och fortsätta att utvecklas.
– Och detta är kanske vår publicerings allra främsta syfte. Det ter sig nästintill otvetydigt att vi måste omstrukturera och omdesigna våra ekonomier. Åtminstone inom ett antal decennier, men allra helst så snart som det är möjligt.
– Nerväxt är också på medial och politisk frammarsch internationellt – bland annat har det anordnats konferenser i EU och drygt 80 procent av klimatforskarna ställer sig skeptiska till narrativet om grön tillväxt och förespråkar istället en posttillväxt-baserad ekonomi som utgår från andra mål. Bland dessa är knappt hälften uttryckligen för nerväxt.
”Tar här inte ställning – men måste upp till debatt”
En mycket väsentlig information, understryker SMB:s redaktör, är att begreppet nerväxt inte står för motsatsen till ekonomisk tillväxt.
– Ja, det är tydligt att väldigt många i Sverige och i den svenska debatten har dålig koll: nerväxt – om den ens diskuteras – likställs ofta med vad som händer när vi har negativ tillväxt i dagens tillväxtberoende ekonomi.
– Nerväxt är något helt annat och betydligt mer nyanserat än så. Först och främst säkerställer nerväxt människors välmående, utan att vara beroende av mer tillväxt. Det är ett ekologiskt, snarare än ekonomiskt, begrepp.
SMB:s stora satsning utgör inte något ställningstagande i själva sakfrågan.
– Nej, vi tar här inte ställning för posttillväxt och nerväxt och säger därmed heller inte nödvändigtvis att de två utgör det ultimata svaret på frågan om hur vi bör transformera våra ekonomier. Men posttillväxt och nerväxt löser i teorin många av de brister och otillräckligheter dagens strategier inte mäktar med, både socialt och ekologiskt. Det behöver diskuteras.
Nerväxt som metod för att omforma våra samhällen har knappt alls praktiserats och därmed inte kunnat utvärderas empiriskt av naturliga skäl. Vad betyder den omständigheten för debatt och forskning, och hur hanterar du den saken i artikelserien?
– Kanske den främsta anledningen till att vi aldrig testat något annat är att den eviga tillväxten har varit så pass dominant. Och den var ju nödvändig långt in på 1900-talet i rika länder. Under 2000-talet behöver vi något annat. Det gäller att visa ödmjukhet inför andra lösningar – och det finns ett omedelbart behov av att utveckla, utreda och även i vissa fall pilotstudera dessa – nu!
– Vi vet att vi behöver en annan typ av ekonomi. Annars väntar högst sannolikt ekologisk och samhällelig kollaps. Då är det dags att påbörja arbetet med att utreda och demokratiskt förankra en sådan. Det positiva och roliga är att potentialen är stor för att ordentligt förbättra vanliga människors liv och vardag.
Serien kommer att publiceras med start på måndag (29/9) och ges ut i fyra delar.
SMB:s debattsidor är som alltid öppna. Har du uttänkta tankar om artikelseriens innehåll och vill bidra till debatten? Skicka då in text, profilbild samt din titel via mejl.
Redaktionens redaktörer står även till förfogande, för mediala förfrågningar och frågor från engagerade läsare. Även vi nås bäst genom mejl.
Skogsbränder är farligare för hälsan än man tidigare trott. Det visar två nya studier, en som utgår från USA och en som utgår från Europa. Röken från bränderna innehåller partiklar som påverkar luftvägarna och kan ge ökad dödlighet även mycket långt från själva bränderna.
Den studie som handlar om USA publicerades nyligen i tidskriften Nature. Dess författare har genom modellstudier funnit att skogsbränder kan leda till över 70 000 extra dödsfall i landet varje år när klimatet blir varmare – dödsfall som inte inträffat om inte skogsbränderna ägt rum.
Omräknat i pengar finner forskarna att de ekonomiska följderna av dessa dödsfall blir mycket stora.
Vår forskning tyder på att hälsoföljderna av skogsbränder orsakade av det varmare klimatet kan vara bland de ekonomiskt mest kännbara följderna av uppvärmningen”, skriver Qiu Minghao och Marshall Burke i Nature.
Allt fler studier på senare tid har visat att röken från skogsbränder orsakar allvarliga hälsoproblem. Små partiklar i luften tar sig in kroppen via lungorna och därifrån till blodet, och kan öka risken för astma, lungcancer, kroniska lungproblem, missfall och för tidiga förlossningar.
Farligare med plast och annat material
Särskilt stor anses risken vara om en skogsbrand förstör inte bara växtlighet utan också byggnader, bilar och annat material, enligt en artikel i NBC News. Bränderna i Los Angeles i januari i år började till exempel som en skogsbrand ute i naturen, men partiklar från plast och annat fabrikstillverkat material kom också in i röken när bränderna nådde bostadsområden.
Studien av Europa publicerades i den ansedda tidskriften Lancet. Den kommer fram till att 535 personer om året dött under de senaste två årtiondena sedan de inandats de minsta rökpartiklarna (PM2.5, partiklar med en diameter upp till 2,5 mikrometer). Dessa små partiklar kan komma även från trafiken och industrin, men enligt Lancet-studien går merparten av dödsfallen att knyta till skogsbränder. Utan bränder skulle antalet dödsfall enligt forskarnas beräkningar bara ha blivit 38 om året.
Partiklar från Kanada nådde Europa
Dödsfall som direkt har med en brand att göra rapporteras omedelbart, men dödliga skador som beror på röken kan hamna under radarn. Ändå kan röken påverka människor mycket långt från själva branden. Enligt en tidigare Nature-studie var det över 350 miljoner människor i Nordamerika och Europa som utsattes för högre luftföroreningar än normalt när de stora skogsbränderna i Kanada rasade år 2023.
En annan studie, publicerad i Science Advances, har visat att partiklar från skogsbränder varje år förorenat inomhusluften hos mer än en miljard människor de senaste två årtiondena.
Även med dörrar och fönster stängda kunde personer inomhus vara klart påverkade av den förorenade luften”, säger forskaren Dongjia Han från Beijing i en intervju med tidningen Guardian.
Hälsoriskerna med luftföroreningar inomhus kan minskas genom att använda luftrenare, vilket blir betydligt billigare än kostnaderna för de sjukdomar som kan uppstå. Forskarna bakom studien påpekar dock att en del av de människor som är mest utsatta bor i fattiga länder i Sydamerika, Afrika och Asien, där man knappast har råd med sådan utrustning.
Sverige är än så länge inte ett av de länder som är mest drabbat av skogsbränder, men en studie från SMHI visar att risken för bränder kommer att öka allt eftersom klimatet blir varmare. Då blir den torra säsongen längre, och det blir också torrare i markerna.
Högst är risken för bränder i sydöstra Sverige och längs Norrlands kustland. Men eftersom de minsta partiklarna från röken kan färdas hundratals mil kan en brand i en del av landet förorena luften och skada känsliga personer mycket långt från själva brandhärden.
En ny rapport från ledande klimatforskare visar att sju av nio planetära gränser nu har överskridits. Samtidigt planerar världens största fossilproducenter att öka sin produktion kraftigt – i direkt strid med vad vetenskapen kräver.
Under veckan släpptes två rapporter som tillsammans ger en allvarlig men tydlig bild av vår tids största motsättning.
Den ena, Planetary Health Check 2025, visar att sju av jordens nio så kallade planetära gränser nu har överskridits. Dessa gränser definierar de miljömässiga ramar som krävs för att jorden ska förbli stabil och beboelig – till exempel klimat, biosfär, sötvatten och kemikalier. För första gången klassas även havsförsurningen som utanför planetens stabila zon. Rapporten, framtagen av Planetary Boundaries Science Lab vid Potsdaminstitutet för klimatforskning (PIK), beskriver ett globalt system i obalans.
Mer än tre fjärdedelar av planetens stödsystem befinner sig inte längre i det säkra utrymmet, säger Johan Rockström, en av rapportens huvudförfattare.
Mänskligheten pressar planeten bortom gränsen för ett säkert handlingsutrymme och ökar risken för att destabilisera hela systemet.
Den andra rapporten, The Production Gap Report 2025, publicerad av bland andra Stockholm Environment Institute (SEI), visar samtidigt att världens regeringar, särskilt de största fossilproducenterna, – planerar att producera cirka 4,6 gånger mer fossila bränslen till år 2050 än vad som är förenligt med Parisavtalets 1,5-gradersgräns.
Två rapporter – två motsatta riktningar
Sammantaget pekar de två rapporterna i helt olika riktningar. Planetary Health Check understryker att en fortsatt fossil era äventyrar hela planetens livssystem, samtidigt som The Production Gap Report visar att regeringar planerar för just det.
Mer specifikt visar den senare rapporten att gapet mellan den planerade fossilproduktionen och vad som krävs för att hålla den globala uppvärmningen inom Parisavtalets ramar är ofantligt stort, och att utvecklingen rör sig i fel riktning. Särskilt kol sticker ut: enligt rapporten är den planerade kolproduktionen år 2030 hela 500 procent högre än vad som är förenligt med klimatgränsen. För gas är motsvarande siffra 92 procent, och för olja 31 procent. Sedan föregående rapport har flera länder dessutom ökat sina produktionsplaner ytterligare, vilket visar att världens kurs inte bara är felriktad utan accelererande.
Samtidigt finns några ljuspunkter. Länder som Colombia, Tyskland och Brasilien har antagit strategier för en mer ambitiös energiomställning, och Kina har redan nått sina mål för sol- och vindkraft sex år i förväg – trots fortsatt hög elförbrukning. Men i stort sett alla andra stora fossilproducenter, – däribland USA, Ryssland, Saudiarabien och Indien, – fortsätter att expandera sin produktion, ofta i direkt konflikt med sina egna klimatmål.
Grafiken visar att regeringar globalt planerar att producera mer än dubbelt så mycket fossila bränslen år 2030 än vad som är förenligt med 1,5-gradersgränsen. Källa: Production Gap Report 2025, Stockholm Environment Institute.
Forskarna bakom Planetary Health Check 2025 varnar särskilt för havets snabbt försämrade tillstånd med ökad försurning, syrebrist och fler marina värmeböljor. Det här är första gången som havsförsurningen klassas som en överskriden planetär gräns. Rapporten pekar på att flera av havets viktiga funktioner, som kolinlagring och temperaturreglering, nu försvagas på global nivå. Försurningen påverkar känsliga organismer som plankton och snäckor, vilket riskerar att rubba hela näringskedjan.
Oceanografen Sylvia Earle beskriver detta som ett rött varningsljus på planetens instrumentpanel. Hon påminner om att havet länge fungerat som jordens stabilisator – genom att producera syre, dämpa klimatvariationer och binda koldioxid – men att denna kapacitet nu snabbt urholkas. Även Levke Caesar, en av forskarna bakom rapporten, betonar att detta inte är en isolerad havsfråga. Det handlar om systempåverkan som sträcker sig från ekosystemens resiliens till mänsklig hälsa, matförsörjning och klimatets långsiktiga stabilitet.
Grafiken visar de nio planetära gränserna längs en horisontell linje och markerar om varje system befinner sig inom det säkra handlingsutrymmet, i en ökande riskzon eller i en högriskzon. Källa: Planetary Health Check 2025, Planetary Boundaries Science Lab, Potsdam Institute for Climate Impact Research (PIK).
Tillsammans visar rapporterna hur gapet mellan vetenskaplig insikt och politisk handling inta bara växer, utan snabbt förvandlas till ett aktivt sabotage mot planetens livsuppehållande system.
Ett vägval och ett ansvar
Trots den dystra bilden lyfter forskarna också exempel på framgång. Tack vare internationella avtal som Montrealprotokollet har ozonlagret återhämtat sig, och utsläpp av vissa aerosoler minskat. Det visar att politisk vilja och samarbete kan göra skillnad. Även urfolks samhällen runt om i världen pekas ut som viktiga förebilder: deras sätt att leva inom naturens gränser speglar vad den vetenskapliga förståelsen nu bekräftar. Enligt Johan Rockström är fönstret för att vända utvecklingen fortfarande öppet.
Även om diagnosen är akut är fönstret för återhämtning fortfarande öppet. Misslyckande är inte oundvikligt – det är ett val. Ett val som vi både kan och måste undvika, säger Johan Rockström.
Kornas lagstadgade rätt att beta ute under sommarhalvåret blir kvar. Åtminstone ett tag. Efter många turer säger nu regeringen att kravet inte kommer att avskaffas under denna mandatperiod.
Det var förra året som en statlig utredning föreslog att beteskravet skulle slopas, för att öka svenska lantbrukares konkurrenskraft och lönsamhet. Förslaget fick skarp kritik, vilket SMB tidigare har berättat.
1000 kronor per ko
Till skillnad från bönder i andra EU-länder har svenska bönder inte kunnat få någon ersättning för att låta korna gå ute. Detta eftersom EU inte kunnat ge bidrag till sådant som bönderna ändå måste göra enligt nationell lag. Men nu öppnar EU-kommissionen för att ändra på detta.
Därför utlovar nu regeringen i budgeten 1000 kronor per ko och år, vilket innebär en total satsning på 282 miljoner kronor per år under 2026 och 2027, rapporterar TT. Det gäller dock bara förutsatt att EU-kommissionens förslag antas.
Ledande lantbrukare inte nöjda
I Sveriges Radio kritiserar dock flera lantbrukare beslutet och tycker inte att kompensationen räcker. Ordföranden för LRF Gotland är besviken och anser att det inte löser problemen med minskande svensk livsmedelsproduktion, rapporterar P4 Gotland.
Claes Jonsson, ordförande för Sveriges Mjölkbönder, tror att gårdar kommer tvingas lägga ned, säger han till P4 Skaraborg. Han anser att beteskravet är för kostsamt för gårdar som vill växa, och att bönder inte vill vara beroende av bidrag utan ha en lönsam verksamhet.
Vissa bönder påpekar att de skulle ha fortsatt att låta gå korna ute oavsett, men att de vill bestämma själva. Andra hävdar att korna gärna vill gå inne när det är varmt. KRAV meddelade förra året att KRAV-certifierade bönder skulle fortsätta med grönbetet oberoende av slopat beteskrav.
←Tipsa!
Tipsa oss
Har du något du tror vi missat och kanske borde skriva om? Vi tar tacksamt emot alla tips du kan bidra med. Maila direkt till tips@supermiljobloggen.se eller fyll i formuläret nedan.
SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har vår ideella redaktion drivit miljödebatten framåt genom nyhetsbevakning och granskningar. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.
