President Trumps tullkrig kommer att dra ned världshandeln. Men det innebär inte någon seger för klimatet. Utsläppen minskar visserligen, men begränsat. En recession skapar däremot oordning, oro och sämre motivation och intresse för klimatpolitik, skriver SMB:s helgkrönikör Mattias Goldmann och reflekterar över den senaste tidens debatt.

KRÖNIKA Trumps drakoniska tullar mot omvärlden får hård kritik från omvärlden – med ett undantag. Delar av miljörörelsen jublar; ”hoppas att Trumps tullar blir svinhöga” skrivs det på Expressens debattsida, med medhåll från en rad gröna debattörer. Men det finns goda skäl att fortsatt vara skeptisk till Trumps tilltag. 

Visst, tullar minskar internationell handel. Allt annat lika minskar därmed utsläppen, med färre fraktfartyg över oceanerna och färre långväga godstransporter på vägar och spår. Den omedelbara effekten av av klimatförnekaren Trumps agerande kan alltså paradoxalt nog bli minskad klimatpåverkan. Men – det finns en rad invändningar:

• Minskningen blir beskedlig, eftersom de långväga transporterna bara står för några procent av en varas samlade klimatpåverkan. För nästan alla varor, så är transporten mellan butik och slutkund (mitt kök, din trädgård) viktigare ur klimatperspektiv än transporten från fabrik till butik. Cirkulär ekonomi får ett uppsving, som redan skrivits om i Supermiljöbloggen. Det blir mer logiskt att söka material i sitt närområde än att vara beroende av råvaror från långbortistan. Det ska vi utnyttja, men ur klimatperspektiv också vara realistiska – bara 3,4 procent av Sveriges ekonomi är cirkulär så att detta ska vara avgörande för klimatmålen är långt borta.

• Minskningen blir kortvarig, för ”allt annat lika” håller inte länge. Det som skulle produceras där det med tiden blivit effektivast, ska nu göras lokalt – och blir ofta sämre. Istället för Kinas och Europas elbilar, kommer USA att köra amerikanska bilar, som ju fortfarande huvudsakligen är ”gas guzzlers”. Istället för asiatiska solceller kan vi inte använda europeiska, för med undantag för vissa nischsegment så finns de helt enkelt inte, och det vore dyrt och tar tid att få igång en storskalig egen produktion. Det är tid klimatet inte har, och pengar vi inte har om ekonomin går dåligt. I väntan på det, framställs el på sätt som kräver mindre handel – boom för kolkraft, fossilgas och olja.

• Delar av handeln blir inte mer regional, utan får nya globala färdvägar. Kinesiska tillverkare som stängs ute från USA-marknaden, vänder sig förstås till andra marknader för att bli av med sitt överskott. För produkter som EU har tullar mot – kinesiska elbilar, men märkligt nog inte kinesiska bensinbilar – flyttas produktionen till grannländer utan tullhinder; Vietnam, Kambodja och Indonesien som alla har klimatmässigt sämre elmix än Kina. 

• Recession gynnar inte klimatet. Skulle Trump efter 90 dagars-respiten hålla fast vid de drakoniskt höga tullnivåerna han föreslagit, blir Expressen-debattören som kallar det för ”snilleblixt” nöjd. Lesotho, som får högst tullar i världen, har nog lättare att hålla sig för skratt. Och framför allt; klimatet vinner inte. Ledande ekonomer är ense om att vi med så höga tullar inte hamnar i någon välordnad produktion i blomstrande lokalsamhällen, utan i recession. Vad som händer då, det vet vi – satsningar på klimatdriven omställning bromsar in, acceptens för höga priser på fossila drivmedel sjunker och stimulansen för beprövade, klimatvidriga ”triggers” för att få igång ekonomin förstärks. Ökade subventioner till byggsektorn, mer nya vägar, billigare diesel… allt det klimatet inte behöver är vad vi historiskt alltid fått vid en recession. Hushållen blir mer kortsiktiga – bra för klimatet i det lilla eftersom vi blir bättre på att tvätta med full maskin, men sämre i det stora eftersom vi inte kan ta investeringen som är lönsam på sikt, såsom elbilen eller solcellerna på taket. I politiska val – som Sverige ju har nästa september – går det sämre för klimatdrivande partier och bättre för ansvarslösa populister ju sämre ekonomin går. En annan värld är möjlig men den är svårare att uppnå i en recession, än när det finns pengar över i hushåll, företag och statskassa. Inte lättare.

Recessioner minskar inte utsläppen mycket

De senaste recessionerna har gett mycket begränsade utsläppsminskningar av just dessa skäl – utsläppen minskar mindre än ekonomin. Därpå följer snabba utsläppsökningar, större än den ekonomiska tillväxten, för att vi ”måste komma ikapp”, och för att alla tävlar om att ta marknadsandelar när marknaden snabbt växer. Typexemplet är hur Kinas kolkraftverk gick för fullt efter senaste recessionen – i en annan värld skulle det inte hända igen, men i den sinnevärld vi lever i, är det troligaste scenariot igen och igen.

• Klimatanpassning försvåras och fördyras. Tyvärr är klimatkrisen redan här och klimatanpassning en bister nödvändighet. Det handlar både om att förbereda sig bättre och att bättre kunna hantera en kris när den uppstår. Internationell handel hjälper, att behöva lösa problemen inom landets gränser försvårar – andra länders spannmål, energitillförsel och mycket annat lindrar de katastrofer vi alla står inför, men vid olika och oförutsägbara tillfällen. Ska var och en lösa det själv, drabbas de svagaste förstås värst.

Rätt tullar kan skärpa klimatkraven

Därmed förstås inte sagt att alla tullar är fel. Kontrasten är (föga förvånande) himmelsvid mellan Trumps galenskaper och EU:s CBAM – den Carbon Border Adjustment Mechanism som säkrar att ingen kan konkurrera med att ha lägre klimatkrav än de vi enats om. Det är handelsvillkor som tagits fram med utgångspunkt i att klimatmålen ska nås och vars logik är just den vi söker: Ju bättre klimatprestanda, desto lägre tullar. De som har samma klimatkrav som våra eller högre, slipper tulla, vilket skapat en internationell ”race to the top” i att skärpa klimatkraven och behålla pengarna i sitt eget lands ekonomi. Trumps tullhot däremot skapar ett ”race to the bottom” där de som flörtar mest med Trumps klimat- och utvecklingsfientliga agenda gynnas.

Handelspolitik är ett viktigt och underutnyttjat verktyg i klimatkampen. Det är värdefullt att det nu diskuteras mer. Låt oss applådera EU:s initiativ, sätta press på politiker att förverkliga intentioner att begränsa usel ”fast fashion” och annan skit som väller in – och kräva stopp för de helt orimliga subventioner som ger konstgjord andning åt fossilt och klimatvidrigt. Därtill ska vi förstås själva ta ansvar som konsumenter, alltifrån hushållet till den offentliga sektorns upphandling. Men vad världen nu inte behöver är onyanserat hyllande av Trumps galenskaper från klimathåll.

Artikeln är delvis baserad på en forskningsgenomgång av Trumps tullar och klimatet, publicerad i New York Times med länkar för vidare läsning: https://www.nytimes.com/2025/04/29/business/economy/trump-recession-carbon-emissions.html