När Auroramålet nu ska prövas i domstol är det inte bara en juridisk process – det är våra liv som står på spel, skriver Auroramedlemmen och SMB-krönikören Esmeralda Sjögren.
KRÖNIKA Jag minns dagen vi lämnade in stämningsansökan. Det var den 25 november 2022.
Jag minns nervositeten som låg som elektricitet i luften trots den genomträngande kylan. Hur vi försökte hålla ihop oss med kaffe, listor, sena kvällar och den där märkliga blandningen av disciplin och desperation som bara uppstår när något är större än en själv. Jag minns skratten, tårarna, allting som gick fel i sista stund, allting som ändå bar. Jag minns känslan av att vi gjorde något som egentligen inte borde behöva göras i en fungerande demokrati: att unga människor tvingas stämma sin egen stat för rätten till en beboelig framtid.
Det var historiskt, Auroramålet skrev historia. För första gången skulle en svensk domstol ta ställning till om Sverige klimatarbete faktiskt är tillräckligt för att skydda människors rättigheter – eller om det är olagligt och otillräckligt.
För det här handlar inte om en teknisk tvist mellan jurister. Varken då eller nu.
Det handlar om huruvida staten har rätt att fortsätta spela hasard med våra liv, vår hälsa och vår framtid.
Staten lever inte upp till otillräckliga mål
19 februari 2025 meddelade Högsta domstolen sitt beslut. Målet i sig kan inte prövas men de uteslöt inte att ett liknande klimatmål kan prövas. Det innebar för oss att dörren fortfarande stod på glänt och ännu var inget förlorat.
Statens ställning är tydlig, de anser att Sverige redan har tillräckligt ambitiösa klimatmål och att vi är ett föregångsland i klimatarbetet globalt.
Sverige gör nog har vi fått höra.
Det ordet borde fastna i halsen på varje makthavare som uttalar det.
För vad betyder “nog” i en tid då Sverige, ett rikt land med stort historiskt ansvar, inte ens lever upp till sina egna otillräckliga mål? Vad betyder “nog” när beräkningar visar att Sveriges rättvisa andel av klimatarbetet kräver utsläppsminskningar långt snabbare än dagens politik tillåter? Vad betyder “nog” när staten fortfarande duckar för utsläpp som sker utomlands för vår konsumtions skull, som om de inte vore verkliga bara för att de inte passar i bokföringen?
Det är inte bara otillräckligt. Det är ett svek.
Och därför betyder den här domstolsprövningen så mycket.
“Absurt att kampen lämnas till oss unga”
För mig handlar Auroramålet inte bara om juridik. Det handlar om alla de stunder som byggt den här rörelsen. Om att stå på gatorna tillsammans med tusentals andra människor och känna staden vibrera av inte bara ilska, även av sorg, beslutsamhet, kärlek, ansvar. Jag minns hur det lät när människohavet skanderade genom gatorna, hur rösterna studsade mellan husfasaderna, hur människor stannade upp och lyssnade. Ingen lämnades oberörd. Det gick att se i ansiktena. Något hade gått sönder i klimatarbetets tystnad. Något hade börjat röra sig.
Jag minns att jag blickade ut över alla dessa människor och tänkte: det här är vad demokrati också kan vara. Inte bara val vart fjärde år och tomma löften i valrörelser, utan människor som organiserar sig, kräver ansvar och vägrar acceptera att deras framtid förhandlas bort. Människor som säger: ni får inte offra oss för att slippa störa ett ekonomiskt system som redan driver oss mot katastrof.
Det finns något djupt absurt i att unga människor – mellan föreläsningar, extrajobb och framtidsoro – ska behöva lägga ideell tid, insamlade pengar och enorm kraft på att argumentera för att staten måste skydda deras rätt till liv, hälsa och välbefinnande. Det borde vara självklart. Det borde vara själva grunduppdraget. Ändå står vi här, år efter år, med en politik som vet vad som krävs men ändå inte gör det.
Och samtidigt finns det något djupt hoppfullt i just det här motståndet. I att människor fortsätter. I att unga inte har gett upp, trots att de hade all rätt att göra det. I att de tar den ekonomiska och känslomässiga risken, inte för att det är enkelt, utan för att alternativet är värre.
Är den klimatförstörande staten en rättstat?
Auroramålet är ett bevis på att den unga klimatrörelsen vägrar acceptera den logiken. Att vi vägrar låta makten fortsätta tala om omställning samtidigt som utsläppen tillåts fortsätta och ansvaret skjuts på framtiden. Att vi vägrar gå med på att våra liv ska underordnas kortsiktiga ekonomiska intressen. Att vi vägrar vara den generation som fick veta allt – och ändå förväntades stå tyst medan vuxenvärlden svek.
När Auroramålet nu går vidare till Stockholms tingsrätt för en andra gång handlar det därför om mer än en rättsprocess. Det handlar om en moralisk gränsdragning. Om huruvida staten kan fortsätta kalla sig rättsstat samtidigt som den med öppna ögon driver på en utveckling som hotar människors grundläggande rättigheter.
Vi vet varför vi startade denna process och det är också det som kommer ta oss i mål.
Vi gjorde det för att någon måste säga ifrån när staten sviker sitt ansvar.
Vi gjorde det för att framtiden inte är en abstrakt idé, utan våra kroppar, våra hem, våra möjligheter att leva goda liv.
Vi gjorde det för att klimatkrisen inte är ett särintresse, utan vår tids största rättvisefråga.
Vi gjorde det för att tystnad också är ett beslut – och ett beslut vi inte tänker fatta.
Nu ska målet prövas, igen.
Det är inte slutet på kampen. Det är ännu ett bevis på varför den behövs.
Esmeralda Sjögren är aktivist och medlem i Aurora samt fristående krönikör för Supermiljöbloggen.
